Front matter (continued 3)

YME. Dräptes af Bores Söner. Se Pohjolan poika och Jumo.

YMES Land, vårt Västerbotn, Umeå och Lappland.

YRJÄNÄ — Nom. propr, viri. St. Jöran, vid. Jyryn-päiwä. — Då Boskapen om våren utsläptes ifrån Fähuset, skulle en karl gå så långt i skogen, som koerna pläga gå i bete, och ropa öfverljudt 3 gångor dessa orden: Sanct Yrjänä! tuo karjas kotiin. Detta skulle betyda så mycket, at Sanct Jöran, som var en Hus-Gud, rådande öfver hus-folket och gårds-boskapen, skulle drifva kona hem om aftonen, på det de ej måtte blifva i skogen liggande öfver natten.

ÄINEMÖINEN. Samma som Wäinämöinen.

ÄMMÄN KOSKI. Samma som Qwenaström i Cajana. Förmenes hafva sin uprinnelse af en källa, kallad Kulda-kaiwo, gullbrun, eller guld-källa; ligger under Maanselkä eller Landt-ryggen, å hvilkens ena sida vatnet löper mot öster Norr ut i Hvita hafvet; men å den andra sidan mot väster in Sinum bothnicum. Här var Cajana Borg eller Slott bygdt, som sprängdes af Ryssarne 1715.

NB. De öfrige ord, som begynnas på Ä och Ö, sökas under A och O.

ÔSTERBOTN, Se Qwenland, Ruskon-kivi, Kainulaiset, Kainunmaa.

Konung Erik IX gjorde Korsbolm til et Herra-säte, lät befästa det och nämnas af det heliga korset. Den ypperste af Riksens Råd i Sverige, Erik Puke, blef A:o Christi 1400 den förste Höfvitsman på Korsbolm. Han lefde i Engelbrechts och Konung Carl VIII:s Knutssons tid. 10 Socknar i Österbotn behålla deras Finska Språk, hvarutinnan de fulleligen differera sin emellan i anseende til pronunciation, och eljed de, som bo närmare åt Ryska gränsen och Savolax, några particulariteter hafva; men Språket är dock enahanda.

Sedan landet kom under Sveriges lydno, är det straxt besatt med Föreståndare eller Ståthållare, Domare, Fougdar med flere Esivallan personat.

Ifrån är 1400 hafva följande Landshofdingar varit här i Österbotn til år 1734.

A:o 1400 Erik Puuke — på Korsholm. 1540 Mats Mårtensson — på Korsholm. 1564 Hans Swänske — på Korsholm. 1570 Petrus Bagge — på Uhleåborg. 1597 Hans Mönich — på Uhleåborg, då Flemmings klubbekrig stod i Ilmola. 1600 Isaak Behm — på Uhleåborg. 1611 Erik Haare — tilförordnad Befallningsman öfver Uleå och Cajanaborgs Fästning Samt dess Län. 1622 Christopher Werensstedt — på Uleåborg. 1626 Johan Månsson Ulfsparre — på Uleåborg. 1630 Ernest Creutz — på Uleåborg. 1635 Melchior Werenstedt — på Uleåborg och Landshöfdinge öfver Öster-Norrlanden. 1646 Hans Kylle — pä Uhleåborg. 1650 Erik Åkeson Soop — på Uhleåborg. 1656 Thure Ribbing — på Uhleåborg, Landshöfdinge öfver Öster-Norrlanden. 1660 Johan Graan — på Uhleåborg, Landshöfdinge öfver Öster- och Wästerbotn. 1676 Diedrich Wrangel — på Uhleåborg. 1687 Guftav Grasse — på Korsholm. 1694 Johan Ehrensköld — på Korsholm. 1707 Lorentz Clerck — General-Major, Landsh. och Friherre. 1720 Reinhold Wilh. von Essen, blef Landshöfdinge öfver Österbotn med Cajanaborgs Slått och Län år 1720. Dödde d. 3 Maji 1732 uti Uleå, därest han ock blef begrafven. Var General Major. 1733 Broderus Rålamb, Landsh. och Friherre. Kom til Österbotn 1733. Afsomnade 1734. Var en ganska litterat Herre.

Sednare tiders Höga Herrar, detta Lands Styresmän, äro i så färskt minne, (såsom Herrar, Grefv. och Riddare, v. Creutz — G. A. Piper, Groth, L. Göös, Jägerhorn, (Carl Magnus) som dog d. 29 Apr. 1782. Landshöfdinge i Uhleåborg, den förste efter Österbotns delning i 2:ne Län), at man i en urgammal antiquitets samling, ej velat inblanda så höga namn.

Hvad för öfrigt rörer Österbotn och dess öden, hörer egenteligen til Historien och Geographien; men denna sidsta Artikel om Österbotn, har man endast velat hit foga som appendix, tagen ifrån gamla papper.

Fotnoterna:

[1] Profess. Henr. G. Porthans Disp. de poësi Fennica P. V:ta p. 94. — Adde, quod in plurimis (sc. Runis Magicis) Mythica illa rerum incunabula, quae narrant, studio plerumque indicantur obscurius; ac Mythologia praeterea prisae Fennicae ratio hodie fere ignoratur, unde munia & attributa Idolorum Veterum, quorum saepe mentio injicitur, aegerrime explicantur; ut allusiones taceam ad instituta & mores Majorum jam antiquatos.

[2] Se Prof. Meiners hist. Doctr. de vero Deo, p. 162. sq. Jämför Gottfried Less Geschichte von Religion, tr. 1784 i Göttingen i 8:o. I. Theil pag. 90.

[3] Af Botins Sv. hist. p. 10

[4] Se Prof. Gadds Företal til Kyrkoh. och Probst. D Nils Idmans afhandl. om Finska och Graekiska Språkens gemenskap.

[5] "Den äldsta Verlds-Historien består af idel Original urkunder eller Historiska Sånger, såsom de enda minnesmedel hos alla gamla folkslag, och med hvilka de första menniskjorna sökte, at hos sig bibehålla och til efterverlden öfverlämna de märkvärdigaste — —" Jerusalem loc. cit. pag. 185.

"Gamla Kämpe-Visor hafva länge uti Norden förlustat hopetals samlade åhörare, och samma bruk är ännu hos de vilda Americaner gångbart." En gammal Mans Bref til en ung Prisns 2. Del. sid. 304. ed. 1785.

[6] D. N. Idmans Afhandl. l.c, paz. 9. not. c.

[7] De convenientia Lingva Hungarica cum Lapponica, Praeside Ihre, Upsaliae 1772. cfr. De origine lingvarum P. 11. Praes. Ihre, Upsaliae 1761.

[8] Nic. Hahns Disp. de Sacris Antiqv. Hyperboreorum. Aboae 1703.

[9] Soaanut, Savonica pronunciatio, pro saanut, har fått.

[10] Locat. caf. a auttamattuen -essa — är altid, utan at hjelpa contractum pro auttamattomuessa — a auttamattomuus -uuden hjelplöshet, ogunst.

[11] Doct. och Probst. Nils Idmans afhandl. om Finska och Graekiska Språkens gemenskap pag. 40-41.