Front matter (continued 2)

LOUHI, Pohjolas Hustru, den kalla nordens maka, eller Louhiatar, Qvinnor eller Nympher, som rådde öfver Nordanfjäll, och bodde i yttersta Nordens Skogar. Se Hongas.

Louhi skulle svalka med Nordan, at ingen hetta eller inflammation kom i öpna sår.

Louhi Pohjolan Emäntä, Wetyöön wetinen lumme, Kahden puolen kämmentäni Tulen tuiki polttamata, Walkian warastamata.

LOUHIATAR el. LOWEHETAR, beskrifves som en arg trollkona; förordsakade många plågor, såsom tandvärk, styng. Risen m.m. Hennes Character är:

Portto Pohjolan Emäntä, Lowehetar wanha waimo. Selin tuulehen makasi. Persehin pahaan sähän, Toki tuli tiinehexi, Ahawa kohullisexi; Tuota tyyny, Tuosta täyty, Tuosta paxuxi panihin, Lihawaxi lijtettyi — — — Teki poikoa yhexän, Yhestä wattan wäestä — — —

Item Suen Emuus, födde ock vargen ur sin qved. Kohussansa koiran kandoi, suwen muissa suolissahan, penin alla pernohinsa — — —

Hennes Söner voro Ruho, Rampa, Perisokia, samt dessutom hundar och andra rifvande djur.

LOWEEN langeta, falla in ecstasin och vandra utom kroppen til Wallhall, i synnerhet hos Lapparne ttl Jabmiaimo — Se Saiwo-neides.

LUGUT, ord, som mumlande läsas öfver järnskador och contusioner, eller andra hexerier, at förgöra någon. Sådane läxor läsas med mycken andägtig mine, med blottadt hufvud; sådane voro de Svenskars gallrar och Odens galder. Se Synnyt, Aloen-järvi.

LUMOUS, var en konst, at göra sig hård mot skått, förgift, andras trolleri, ormbett och så vidare; ja, at kunna bevara sin boskap. Sina hus förvara de för eld med åskviggen, sina res-slädor med menniskjo-ben — — Vid Rättegånger ansågo de sig för stora advocater och oöfvervinnerliga, om de buro hos sig korp- eller ormsten, ormskallar, grod lår-ben, o.s.v.

LUONOTTARET, 5:ne raska Möjor, som i Ilmarises smidja, mjölkade af sine egne bröst tre slags järn, såsom nedanstående Smed-Runa ger vid hand.

Luonnottarat äro i sjelfva verket ej annat än naturens värkningar vid järnets tilverkning; därföre kalla ock Finnarne dem sjelf Raudan-haltiat, Emuset, Tyttäret, neijet, jotka synnytit rautaa. Visan eller Runan berättar således:

Kolme oli neittä Luonotarta, Yxi lypsi mustan maijon, Toinen walkian waletti, Kolmansi punasen maijon. Joka walkian waletti, Sijt on tehty rääky-rauwwat. Jokapa punasen piiotti Sijt on tehtynä teräxet; Joka lypsi mustan majjon Sijt on tehty mellot rauwwat. Ei rauta paha olisit, Ilman käärmeen kähytät, Maon mustan muojuitak. Hoss sinua rauta raukka, Ettsäs sillon ollu suuri Ett kowan kipusakaan el korjakaan, Kuinssas maitona makaisit, Hettiessä heiluvassa, Wenyt wehnässä tahassa, Sepon Ilmarin pajassa, — — — ec.

Trenne Jungfrur voro värksamma i naturen, En mjölkade svart (mörk) mjölk, Den andra lät drypa hvit, Den 3:dje en rödbrun mjölk. Den som lät sqvala den hvita, Däraf gjordes det spröda kallbräkta järnet; Den som neddröp (fälde) den röda Däraf äro stål tilverkade; Af den svarta mjölkade mjölken Äro de bästa, segaste stång-järnen. Ej vore järnet sjelf så elakt, Utom ormens ondskefulla hväsande, Den svarta maskens efterfulla illska. O! du stackars järn, Du var ej då stor, Ej heller mycket svedande eller vacker, Då du låg en som en mjölk I den gungande hängdyn (flyn), Töjdes som en hvete-deg I Smeden Ilmarises hytta, — — —

Se vidare Helka, som kallas Ite Raudan-Emuu, jämets moder, ja näitten tytärten äiti, och mor åt dessa 3:ne flickor.

De Braminer i Indien tilbedja äfven, utom den Högste Guden, 3 andra gudomligheter, Brama, Isuren och Vischnou. Se Gotfrid Less Geschichte der Religion I. Th. p. 424 utgifven i 8:o i Göttingen 1784.

LUONOTAR, är lika med de 4 mjölkströmmar, som i Edda säges hafva runnit af koen Audamblas spenar. Tör hända Finnarne härtil alludera vid järnets smältning och tilverkning. Tör ock betekna de 3 Nordens gudomligheter Oden, Thor och Frigga. Se Kawet.

LUPI LUPPA, En luden Skogs-Gud, Faunus, eller en Satyr. Se Ukkonen.

MAAHINEN -sen, alt hvad af jorden tros fastna, såsom räform, utslag, exanthemata — — — Et slags små-andar, Elfvar, som en vis Gubbe på Holmön uti Qvarken i Wästerbotn trodde ligga vid tröskgårdarne, och förböd därföre kasta hett vatn ut, at de ej må skällas — deras små ben sade han sig hafva funnit i skogar. Han lefde än 1760 och var en Smedenborgian; de troddes dansa, hvaraf är elfve- dansen, och bo vid stenar, träd-rötter, i hus, under gålf, vid husknutar och trösklar, oroade någon dem til förtörnelse; så fick han skorf och utslag; hvarföre de borde först påhälsas vid inflyttningen til nytt hus och blidkas med salt, malt och bröd, eller messing skrapad i mjölk. Dödade någon dem, så blef han sjuk. Swedenborg såg dem vid Stockholms brand 1759 som myror, pissa på en husvägg och fläcka ut elden, som ock där stadnade och huset blef conserveradt. - - — — Ingen fick kasta sit vatn utan farhåga af skada eller åkomma. En ägta Ceylonernes sats efter Pythagoras i Ostindien, at man först bör sopa med qvastar för sig, för än vatten kastas, at ej dessa elfvar må dö. Se Kati, Meri- kati.

MAAN-EMONEN, Ukkos hustru; gaf styrka åt de svaga. Nouse maasta maan Emoinen, wäixeni woimaxeni — — v. Ukko.

MAAN-HALTIA, En Rådare i gårdar, Som visar sig under menniskjo-hamn, som en gammal gubbe eller käring, och stökar om nätterna. Se haltia.

MADER AKKA, En af de Lapparnes Gudinnor, som äro på jorden; som emottager af Radier, det af honom belefvada eller med anda försedda fostret, och lefvererar det åter straxt til dess dotter Sar-akka.

Qvinnan Maderakka är med sina 3 döttrar, Sarakka, Uxakka och Juxakka, Qvinnorna til hjelp. Lapparne offra til henne, at hon skall tillåta sina döttrar, at tjena qvinnorne. Några säga, at denna Maderakka sjelf hjelper qvinnorne, i det hon bemänger sig i en hvar sina döttrars gärning. Sidenius. Jämför Neity Maria Emonen.

MAHNA, Et Svenskt troll och Jättinna; sådana äro många i de fordna sagor — Jämför Hattara, krakla.

MAMMA, En underjordisk troll-kona, maskarnes och ormarnes Moder. Mikä nosti mamman maasta, tielle teuhakehtamaan, kartanolle kapsahtamaan. R. MAMMELAINEN eller Mammeloinen, En faselig kött- och ben-frätande troll-kona; ordsaken til tandvärk; dess beskrifning är:

Mammelainen maasta nousi, Kolmikanta kaukahasta, Lihan syöjä, luun purija, Weren uxelta wetäjä.

MAMMOTAR, n. pr. foem. Matoin Emuu, ormars alstrerska. Anses äfven för en Sten-patronessa, hvarmed skatter betäckas. Kiwi Kimmon kammon poika, Syöjättären syämmen syrjä, Mammottaren maxan pilppu.

En af furieme och underjordiska troll, som tros förvara i jorden nedgrafna gamla skatter. Hecate, Plutonis uxor inferorumque regina. Se Kratti, Arni, Haltia.

MANALA, den samma som Tuonela. De dödas rike. Häraf är talesättet: Jo se meni manalaan eli manalle han tog farväl af verlden.

Manala eller Tuonela är Göthernes Glitnis, döden, eller underjordiska Riket, hvarest Gandel, Skagel och Geirskagel lupo med brinnande ögon kring dödsens marker (det är i Tuonela eller Jabmiaimo); förskräckelse, ångest, qval och elände voro i deras följe, och det var en ängslan, at se dem. Tuoni eller Glitnis har här utbredt alla sina förskräckelser, hvilka Thors moder (neity Maria Emoinen eller Mariatar, hvilket liknar de Påfviskas sats), med sina böner hindrat, at ej få utbredas öfver jorden. Se Tuonela, Jabmiakka och Jabmiaimo — I Manala var ock en Pegasus eller Skjutshäst, at föra fram plågorne efter järn-skador. Hikowaako Hijjen Ruuna, kastuuko Manalan karwas. Tietä tuonne juostessahan.

MANALAN MATTI, döden, härskande i Tuonela, eller Tuonen Tuomas. Manalan Matti samma som Loke eller Charon; förde de döda skuggor öfver floden til Tuonela eller Manala. Finnarnes ordstäf är, då de blifva gamla, ledsna vid at lefva och tro sig ej mer blifva gifta: Manalan Matti minun naipi, ja Tuonen Tuomas mun perii.

Marta, samma som Tuoni.

Neity Maria Emonen, anropas ofta i de af hedendom och Påfvisk lära blandade vidskeppeliga Runor, som utan tvifvel äro sammansatte för Reformations seculum. J. Maria är i alt en förträffelig hjelperska, i synnerhet vid barnsbörder, sjukdomar, pest, blod-sår och eldens upkomst.

Neity Maria Emonen, Mesi keittä kielelläsi, Sima suussasi suloa, Konnan kuohuun kowaan

tilredde smorja til ormbett.

Är ej heller oförfaren til sjöss, ty det heter: Neity Maria Emoinen, itek airollen asehin, Tungeixen Tuho kätehen — grep sjelf til årarne.

Beskrifves såsom en god Baderska, Barberska, Apothekerska, olje- och flått- kokerska, til allehanda sår smörjor, med Silkes Robe och långt släp, samt med en gullslef i handen.

Vid skador eller sår af järn heter det:

Jos rauta pahan teköö, Teräs hieno hilpasoo; Neity Maria Emonen Pistä sormesi sulonen, Reikään revennesehen, Hienot helmasi kokoat.

Se Helka. Neity Maria och Jesus anropas i parallel, til ex. mot Rutto.

Isäni ikunen Jesus, Esivanhemman Jumala — — Tuoltama anon apua, Isältäni Jesuxelta, Emoltani Marialta, Näihin töihin työlähiin: Neity M. Emonen Tule tänne tarwitaan — — Woiteles metisin siiwin - —

Se Mader-akka.

MARIATAR, berätta de vidskeppelige hafva varit J. Marias dotter. Hon kallas:

Mariatar kaunis Waimo, Tu-us pikku kattilansi, Jolla Werta keitetään, Jolla ma hurmeen tymeen, Weren wuotamattomaksi — — Punasta putoamatak — — —

MÄNNINGÄISET el. Menningäiset, Kyrkspöken, Vålnader, bodde i grifter, bergsskrefvor och öknar; skrämde folk. Se Kejjuset och Köpeli. Men Biskop Agricola föreger dem vara Gudar, som befordrade ägtenskap; hvarföre Probsten Doct. Idman, i sin afhandl. om Finska och Graekiska Språkens gemenskap, deriverar ordet af grækiska hymen, Hymenæus, Nuptiarum Deus — Suidas.

MEHILÄINEN — ilman lintu — En honings-fogel eller Trochilus; Linn. Den minste och lättaste af alla foglar. I Troll-Runor, et honings-bi eller Vise, som skall efter ordres ofta flyga öfver haf och fält, at hämta honing, mjöd, olja, med mera sött, de sjuka til vederqvickelse och trollen til smörja. t.ex.

Mehiläinen ilman lintu, Lennä tuonne kyyhyttele Yhexän meren ylitse, Meren puolen kymmenettä — — Tuo mettä mehtolasta, Simoa Tapiolasta, Ripiälle woitehexi, Wammollen parantehexi — — Wojjat yldä, wojjat pääldä.

Denne honungs-fogel var ock utftäld för Snaror; därföre önskas honom lycka på resan, at hämta honing.Käy kuin kehää myöten päiwän permetä samoa. Se Karilainen. Ja, Mehiläinen flög högre än de som göra luft-resor med aëroflatiska machiner;ty han skulle flyga öfver om stjernorna och in i himmelen, som en Mersurius, och hämta horungs salfvor och smörjor för brännsår: det heter:

Mehiläinen ilman lintu, Lennä tuonne, jonne käsken, Yli kuun, alati päiwän, Taiwon tähtein ta-ati, Otawaisten olkapäitten; Lennä luojan kellarihin, Kamarihin kaikkiwalllan; Pistä siipensi simahan, Kasta kaapunsi metehen, Höyräytäk höyhenensi; Tuo simoa siwessänsi, Kanna mettä kaapussansi Kauan rahnoin pahoin, Tulen tuiki polttamihin.

Item:

Mehiläinen ilman lintu, Käy kuun keheä myöten, Päiwän päärmättä samoa — — Tuuok mettä Mehtolasta, Simoa Tapiolasta — — Tuo simoa siiwelläsi, Mettä kielensi nenällä — — Wojjak yldä, wojjak pääldä, Kerran keskeä rapaja.

Se Neity Maria.

MEHTOLA, En ren barr-skog; annat än Tapiola. En skogsbygd, där skogs-djur, foglar, bien och andre skogens håfvor vanckade — Item, en skogs-Guda-magt, Pan: anses ock i Runor, som en Skogs-Fru rådande öfver djur och foglar. De titlar, hvarmed hon under tilbedjandet behedrades, äro: Mielus Mehtolan Emäntä, du benägna Skogs-värdinna:

Metän Ehtosa Emäntä, Mielly mejjän miehiimmäk, Antamaan ainuasi, Omas ojentamaan, Mielusasta Mehtolasta.

Du välviljoga Skogs-värdinna, Var benägen åt oss Skogsmän, Til at gifva ditt enda, Räcka åt oss ditt egna, Af den luftiga, nöjsamma, skogsparken.

Hon dref harar i gillren och vippsnarorne i lag med Ukkonen hvarföre harfångarne bedja:

Puhas Mehtolan Emäntä, Metän kultanen Kuningas! Kuk on laiska kulkemahan, Sitä sijmalla siwalla, Karkota kari perällä, Mieluusta mehtolasta —

Se Ukkonen.

Ifrån Mehtola och Tapiola, skulle Mehiläinen anskaffa honing til sår- smörja. Se Mehiläinen.

MERI-TURSAS, En strand-bo; kallas partalainen, dels för det han vistades vid hafs-stranden, dels för sit långa våta skägg, hvarmed han krystade Pohjolas dotter som blef moder för 9 barn, alla afgrundens foster. Se Pohjolan imbi.

Synty Neitsy Pohjolassa, Impi kylmäsä kylässä, Jok' ei suostu sulhaisihin, Mielly miehiin hywiin; Kuin tulowi immintuska, Pakko neitosen panexen, Syxiin syöstäxen mereen, Kalsoin aaltoin ajaxen. Meri Tursas partalainen Teki neiden tiinehexi, Meren kuohuilla kowilla, Weden wankan waalehilla; Teki pokoa yhexän, Yhestä watanwäestä; Piilotteli poikiahan Alla wijden willa waipan Sarka kauhtanan kahexan; Nimitteli poikiahan: Minkä pani pakkaisexi — — —

METELIWAARA, Se Waarat.

METZISTÖ, En skogs-lund, där afguden bedrefs. Item, idolum, forte Priapus. — 2. Reg. 23; 6: 7.

METZÄN-EUKKO, Tapios hustru, Metän Emäntä; anroptes af Jägare, at gifva villebråd. Syntes stundom, då hon var gunstig med gyldene ringar och insvept i gyldene duk. — — — Men onådig viste sig med ringar af vidje-länkar och med ris-ruska. Henne til heder skulle sjungas Messän miehin wirsi, då man gick ut til skogs: Hon var ej blid då Jägaren sjöng:

Mielestä Metän Emännen, Usein hywän Emännän Sormet kulta sormuxisa, Käet kulta käärehissä, Jotk on soaanut[9] annillahan; Usein pahan Emännän Sormet wihta sormuxissa, Käet wihta kääreissä, Aina auttamattuessa.[10]

Alt efter Skogsvärdinnans godtycko, Är den goda Mors Finger understundom i gullringar, Händerna inveklade i gulldukar, Som hon fått med sina gåfvor; Men ofta då mor är ond, Äro fingren med vidjelänckar prydde, Händerna omvicklade med vidjor, Och altid då hjelplös.

Då Wäinämöinen slog på sin citra, kom ock Skogs-gudinnan med alla sina skogsdjur, at lyss på den härliga musiken: Itekkin metän emäntä, rinnon aidalle ajain. Se Wäinämöinen.

MIEHEN SYÖPÄ, Anthropophag, menniskjo-frätare — troddes vara i Norrska Lappmarken; dit hänvisas sjukdomar: ex. gr.

Mennekkös sinne sekahan (näml. til Rutian koski) Tuol on muutkin murha-miehet Miehen syöpähän kylään, Lapin maahan laukiaseen, Pohjan pitkähän perään. — —

MIESTEN SYÖJÄIN KYLÄ, var i Kyrials land, eller den ort i Kyrials botn, högft i Norr i Finland, där starke Resar och Anthropophager förfärade de ankommande; se föregående miehen syöpä. Efterföljande saga besannar det. När Domar (Upsala Kung) ännu var ung och låg uppå sjön, för at förvärfva sig ära och rikedom, blef han genom en häftig storm drifven emot Kyrials-botn, eller til det stycket af Finland, som ligger högst i Norr (Kemi, Cajana, Paldamo, Sotkamo, där Hijsi bodde och andre Jättar i berg; ty landet var än segelbart den tiden, emedan skeps-vrak ännu i dag finnas i flere moras i Kemi Socken). Han kallade sit ankare under en stor och mörk skog; han betäckte stranden och gick up, at bese landet. Där råkade han Hallgrim, en Rese, som var, för sina krafter och än mera för sina många konster, den farligaste. Hela vägen til hans kula var betäckt med nakna hufvudskallar och multnade ben, efter dem som han mördat och upätit. Hans grymhet var intet mindre än hans krafter, och det var et vidunder i naturen, hvars blotta åskådande kunde injaga en skräck hos det modigaste hjerta i verlden. Alla de som hördt hans namn, hyste en räddhåga för honom. Men Domar mötte honom utan fruktan. Deras strid var svår, men Risanöth (et svärd, det Rolf tagit i Grims kula; hörde Ynglinga-stammen til; dess sår läktes aldrig; flog genom sköld och hjelm), som den tiden var i Domars hand, behöll segren. Hallgrim föll, och Domar gick in i hans kula, hvarest en större rikedom, än han någonsin tilförene sedt, lyste honom i ögonen. Alla väggar voro klädde med sköldar af blänkande silfver, samt hjelmar af klaraste guld. Där hängde åtskilliga horn med ränder och bilder af den dyraste metall inlagde.

MIKKELIN päiwä. En stor högtid hos Norr-finnar; Se wuoden alkajaiset. Alla hästar tagas då in i stall; fodras med öl, korn, granris och hermelins kött, som skal praeservera dem för hufvudsjukor, m.m. Boskapen drifvas tidigt och utan ljud i fähuset, om eljest väl skall gå. Se Ristin päivä.

MUNNU. En oculist i gamla Runor. Munnu silmän Tytteriä. Item, en af Nordens möer, som anropas af häst-gällare, at hämta is, rim och kyla. Texten säger:

Munnu silmän tyttäriä, Höyhenes panuttaria. Tuuwwos hyytä Pohjolasta, Jäätä kylmästä kylästä, Sillä hyyllä hyytele, Jäällä tuolla jäähyttele, Pistän hyyn hyppyseni, Jällä jäähytän kätem, Teen tulen tehottomaxi, Walkian warattomaxi. — — —

MYRRYS MIEHET, de samme som Indomiehet, trollkarlar och vidskeppelige, som dels med läsningar, lugut, synnyt, spåttande, flåsande och på-blåsande, med troll- Runor, synnyt, tro sig bota ormhund- och vargbett, eldskador m.m.

NÄKKI, Neptunus, Svenskarnes Åge. Se Weden-Emo — Efter forntidens berättelser och skrock-sagor (Se Urban Hjernes Flocker om flere hafs-fruar). Här i Finland beskrifves Näcken med långa utslagna hår naken visa sig på vatn, i solsken, på stenar vid forssar borsta och kamba sig, eller ajustera sit ljusgula hår äfven stundom sjunga utan tvifvel en Siren sång eller Crocodils gråt, at låcka barn til stranden, och simmare i vatnet, dem hon kramar så at de blifva kål-blåa, suger deras blod m.m. Hvilket i sjelfva verket är kramp- eller seno-drag. Käringar och utlefvade Sjö-galtar kunna skräma lätt-trogna med tusende Näck- och hafs-fru sagor, Se Ahti.

Näkken och alla de små guda-magter, som bo i de våta Riken, voro alla framkomne, at höra Wäinämöises sång och harposlag, hvars like de aldrig förnummit. Se Wäinämöinen.

NEITONEN NOROSTA, En vattu-nymph; bodde i våta dälder; kylde och svalkade. Af dess bröst-mjölk upväxte björkar. Hon anmodades af häst-gällare, at förtaga eldens eller det heta järnets kraft.

Nouse Neitonen Norosta Wuotehilta hyisen pojjan, Jäisen lapsen lappeasta; Weä wijttasi wilusta, Hamehensi hallan alta, Heitä pahoilllen potowan Kaatoowallen kattehixi; Jottei poikasi potoisi Kaatowaisi kannettunsi, Jonk on huntu huutehessa, Iho liiwi iljannessa, Pajjan kaulus kaikkalassa.

NEMAGWELLE. En af Lappska jordiska Guda magter, hvars hjelp ganska få meddelas. De få endast dess bistånd, som första gången omdöpas; ty Lapparne döpas med troll-döpelse mer än en gång; hvilket sker således, at när menniskjan blifver sjuk, gifver man henne et annat namn, och öser vatn på henne med dessa ord: Jag döper dig i detta namn N. N. och du skall lefva i detta namn N. N. De som få således troll-namnet, få äga, tillika med namnet, Nemoigwelle. Som denne Lapp ser ofta Nemoigwelle gå för sig öfver bäckar och moras; så har han honom ock när han skall gå tilkyrkan. Han dricker ock Sarakkas blod i samma bäck, hvar nemoigvelle står. Sidenius.

NEURERNE, äro stammen til Finnar, Lappar och Esthlänningar, som i Språk mycket liknat Hebreerne.

Se Trägårds Utdr. af Dalins Sv. R. hist. I. Del. Cap, 13, §. 3. pag. 13.

NOIDER, Lapparnes troll och vise män, som falla i dvala, under en viss sång; och hämta ifrån långt aflägsna orter något i barmen, samt berätta hvad de sedt och hördt, under sin vandel utur kroppen. Finnarne kalla denna ecstasis, langeta loween — Om Finnarnes Noidat och Myrrys miehet har man ej hördt sådant; utan endast, at de hoppa i raseri och gnissla med tänderna, som kallas, olla haltioisaan. Se Myrrys miehet och Indomiehet.

NUJJA-SOTA eller Kluppu-sota, Klubbe-kriget i Finland 1597. På flere ställen i Finland, Tavastland och Österbotn hölts sådane klubbe- batailler. I Padasjoki by i Tavastland på åkern vid Nystelä by har i Konung Carl IX tid år 1597 klubbe-kriget ock gått för sig, såsom ock på flere orter i Finland; hvarföre Säxmäki, Ilmoila, Gamle-Carleby jämväl äro af klubbe-kriget märkvärdige. Nästa holmen vid Nystelä åker, på hvilken de slagne blefvo begrafne, heter än Nujja saari, i.e. insula clavorum. Menniskjo hufvud skallar synas där än i dag.

Hertig Carls afsägelse gjorde öfver hela landet mycket buller. Särdeles utblossade lågan i Öserbotn och Finland. Bönderne hade därifrån kommit til Hertigen och klagat öfver det betryck de ledo af Clas Flemmings Rytteri: sedan, då de nu blifvit upmuntrade, och hörde, at Hertigen af missnöje tagit afsked, blefvo de aldeles obändige: en af dem Bengt Poutu, samlade en stor svärm af sine likar, angrep dessa Flemmings Ryttare, ehvar han dem råkade, och öfvade på dem all barbarisk grymhet; hvaribland äfven Lagläsaren Erich Olofsson i Woitby mördades, för det han höll Rustning. Allmogens hop öktes derpå ansenligen, och valde sig en ny anförare. Jacob Ilkainen eller Ilkka från Ilmola Socken i Österbotn, af hvilken detta buller kallades Ilkkainens krig eller, af dess vapen, Klubbe-kriget.

Afsigten var nu icke mindre, än at anfalla Tavastland och Carelen, jaga därifrån hela Konungens (Sigismunds) rytteri, upbränna eller sköfla Clas Flemmings, Axel Kurks, And. Bojes och Anders Larssons gårdar, samt aldeles förstöra Åbo Slott.

Clas Flemming ryckte up med sit krigsfolk från Åbo den 23. Dec. 1596, tågandes til Birkkala i Öfredels härad och Björneborgs Län, där Bonde-hären vid Nockia Sätes-gård hade sit hufvud-läger. Han lät skjuta några Falkonet-kulor genom husen, hvaraf Bönderne förskräktes.

Ilkkainen drog sig om natten tilbaka in i en stor skog, som skiljer Tavastland och Österbotn; men förlorade i afvikningen några 100 man. Han blef sedan fängslad och afrättad. Antalet på de Bönder, som fallit i detta fält-tåg, var grufveligt, och har stigit öfver 11,000, hvilket för Österbotn var en obotelig skada.

NYKYRI — Se Sotakedot.

NYRKES, gaf Ickornar. Nyrkkes bodde sjelf i granskogar. Se Hittavanen.

OHTO, Ohtoinen, Et Björnens namn i Runor, för dess breda änne och stora hufvud. Tapios starkaste djur. — Se Tapio.

Han anropas, at ej röra vid Boskapen (som kallas sonda-reidet). Och skulle han vela pröfva sina tänders och ramars styrka så hade han därtil stockar och stenar. Dock om hans maj:ts grymhet vore alt för stor; så anropades Skogs- Gudinnan Tapio, at hon ville styra björn, och göra månan för honom mörk, sänka himmelen i moln, och förblinda hans ögon, på det han ej må se kona, som skulle vara i hans ögon som stenar och stubbar. Se Sini sirkku.

Ohtos födelse och höga härkomst alt ifrån himla hvalfvet och Sju-stjernorne, med J. Mariae tilhjelp, beskrifves i följande Ohtos-synty eller Archaeologie, ifrån Kuopio i Savolax.

Misä ohto synnytelty? Mesi kämmen kääunyteldy? Kuun luona, tykönä päiwän, Otawaisten olkapäillä: Sieldä on maahan laskettuna Hihnoisa hopeisisa Kuldaisisa kätkyhisä. Neityt Maaria Emonen Wisko willoja wesillen Kapalolta kuondaloita, Selwälle meren selallen Lakeelle laineellen; Noita tuuli tuuwwitteli, Wein henki heilutteli Nenään metisen niemen, Saloja samoamaan, Pohjan maita polkemaan: Ellys piiloja pityö Häpeseen hämmendyö, Emosi sinun epäsi; Elä sorra sonda reittä, Koaha majjon kandajata Enempi on emoillen työtä, Suuri waiwa wahimmalle, Kuin poika pahoin tekee, Lapsi kangein asuu: Kule sikana siwuhte, Wierihte wein kalana: Tule tuwissa tulille, Ilman Immin tietämätä.

Hvar är Ohto född? Gull-ramen vänd som et barn (vaggad)? Hos månan, nära vid Solen, På axeln af karlvagns-stjernorne: Dädan är han nedsläpt I silfrade remmar (feltyg), I gyldene vaggor. J. Maria den lilla modren, Kastade ulltappar på vatten, Lindor som flagor, På de klara hafs-själarne, På de vida vågorne; Dem vaggade vädret,

Vatu-draget omgungade dem Til en honings-rik udd af näset, At springa i skogarna, För at tråka de Nordiska länderne: Gör ej hvad elakt och rasande är, Blanda dig ej i det nedriga (skamliga) Din mor förbjöd dig det; Förtryck ej det gönings orena låret,Fäll ej mjölk-bäraren: Mera har din moder at göra. Din fosterska har stort besvär, När sonen gör illa, Dess barn förhåller sig argsint (styfsint); Far förbi som et svin, Där nära bredevid som en silk i vatnet: Kom hemma vid til vårt vistnings-ställe, Utan at dejan vet deraf.

OLLIN päiwä, Olsmessan; då tordes ingen bärga hö, af farhåga, at om då rördes vid något boskaps-foder, så skulle björnen göra skada. Då slagtades och åts Willa-wuona (et oklipt lamb ifrån våren), då skörden slöts, hvartil äfven tilreddes öl och bränvin. Då fåret inbars, skulle med al- och granqvistar vatn kastas öfver Tröskeln. Förr än man tordes smaka af alla anrättningarne, skulle däraf utgjutas något i vrån vid bänken i bordsändan och på golfvet, samt under Aaatto-koivu d.ä. en helgad björklund, eller det träd, som om midsommars qvällen sättes på gården. Sirppi-juusto kokas eller bakas denna dag och ätes i Österbotn.

OTAWATAR, En Gudinna ifrån Karlvagn eller Sjustjernorne, som synes varit dess make; kallas i gamla troll-Runor dagsens dotter. Hon anropades til hjelp mot natt-tjufvar, och at igenskaffa det bortstulna.

Otawatar päiwän tyttö Tule tänne tarwitahan Omoani ottamahan Kadonnutta kaihtemahan — —

Se Päiwätär. Med dessa kan Svenskarnes Thiodan jämföras, eller Titan hos de Latiner, som skulle köra solens vagn.

PAHOLAINEN, En ond ande, djefvul, en ond vålne, ormens stamfader — Hade ormar til briskar och söljor; hvarföre ormen titleras i troll-Runor eller dess Synty:

Mato musta maan alainen Toukka Tuonen karwalllinen, Rinta solki Syöjättären, Paholaisen pajjan naula — —

PAINAJAINEN, Maran, som af mjeltsjuka ses, som en hvit nymph om nätterna under sömn; uplyser med sit sken hela rummet och trycker öfver bröstet, hvarunder de vråla och låta illa. Item Painajainen, som krossar barn och gör dem vindögde: fördrifves af vidskeppelige med stål och betsman, lagdt under hufvudef. Är i sjelfva verket en nerv- och convulsiv sjukdom hos barn af fyra —

PAKKANEN, Smäll-kalla kölden, den bistra Puhuris Son, med dess kulna och surmulna fru Hyyttö anvises til Kijron koski, at tilisa den, om han vore i stånd. Mot kölden stod man nog, när man fick följande at skyla sig med:

Tuos mulle Utunen turkki, Kanna willan karwallinen Jolla tuima turwellennek, Ettei pakkanen palelek, Kowan ilman koskematak, Pakkasen palelematak: Talwen ilma Taiwaellek, Ettei riko riskittyä. Eikä wismoille wiraak: Ämmöni Utunen uuwin Turvvaxeni tuotuwohon, Päälleni pujettakohon.

Hämta mig den varma svanskinströjan, Bär hit den rikullige lurfviga pälsen, Hvarmed jag förvarar mig mot den bistra kölden, At ej kölden förkyler, At ej den kalla luften får komma åt, Vintern förkyla mig: Den klare vinter-luften fare up under himmeln, At den ej skadar någon christen el. gör någon enda lytter, Eller verkar på huden rinnande fråstskador: Min farfars, farmors varma edderduns paulun-säng el. tält Må hämtas til min skygd, Jag må påklädas, öfverhöljas därmed.

Jag tror man nog skall stå sig mot kölden så väl ombyltad, utan någon trollkonst.

PANNAHAINEN, En bannlyst, förbannad. Därmed förstås ofta ormen eller en elak stygga.

PANULAN NEITI, En underjordisk troll-mö, hvars bindel upfattes med ödlor. Ödlan kallas därföre: pää-puikko Panulan nejjen — En af furierne; upammade ödlor och ormar. Se. Kyytöläinen — Hon höll til i Aluen-järwi djup; plågade genom elden.

PANUTAR. En af ormens däggerskor — Juutases stygga dotter. Panattar den samme, förorsakade sveda och värk; åberopas äfven vid läsningar öfver sår och järn-skador. Rauta Ruoste hettäriä, höyhenes Panuttaria, maa isänsi, maa emänsi. —

PARA, samma som de Svenskas Bjära; en troll-konornes villige tjenste-ande, hvilken skall di mjölk af främmande koer, ysta det i sin mage och bära i Smör-kärnan. Dess underliga födelse ses i Mag. Christ. Er. Lincquists Disp. de Superstitione Veterum Fennorum P. I. p. 53.

För 100 år sedan, då man än förmodeligen var för skumögd och lätt-trogen och såg nog ofta spöken och elfvar dansa, hade man fått se detta kreatur, som til utseende skall varit luden, hvit och svart-spräcklig, mera rund än aflång (utan tvifvelen tjufaktig grannens katta), fötterne smala som en tranas, och 3 til antalet, liknade mycket en gammal dags slända. Då Paran klämdes imellan en dörr i et mjölk-hus och dog, sjuknade ock värdinnan samt afled straxt därefter.

När Para, bjäran, är född och fått lif, efter description l.c. så säges:

Kanna woita, kanna maitoa, Tuo woita Wuoren Lukko, Piimä Pirun-emäntä, Pääästä piimä pindehestä, Maito happaman hallusta — —

PARAN-WOITA, Bjär-smör, som i sjelfva värket är en sort blöt svamp i Rötmånan (mucor unctuosus flavus, Linn. Fl. Svec. 1282), bruka de vidskeplige bränna i tjära, salt, svafvel och piska med en vidja, då dess ägarinna, troll-konan, tros komma af med ömkan och visa sig, med förbön för sin tjenste-ande.

PÄIWÄTÄR, En af vargens foster-möer — It. dagsens brudfrämma, den sköna morgonrådnan, som frälste Solen och månen ifrån förmörkelser, som den elaka Kuumet anstälde. Se Kuumet, Kuutar.

PÄIWÄIN WALITZIAT, dagväljare, namnes i Bibeln; utmärkte vissa dagar för olyckelige, af hvilka några kallades Katehen päiwät och Tyhjät päiwät, då var ej godt, at så åker, kuiwat päiwät 4, 5, och 6:te i nyet, ej aldeles gillade för goda. Tuulen päiwä, d. 2 Januarii, då skulle ej eld göras, af farhåga för eldsvåda nästa sommar. Måndag och Thorsdag, gamla teknedagar.

PÄÄSIÄINEN, en väl de Christnas högtid, men af vidskeppelige mycket vanärad. Om Påsknatten sättes än skällan på skäll-koen och lior på fähus-dörren, at förhindra de flygande troll-konors ingång.

Nu sittes hela natten, och man lyss, som det kallas. De tro sig se trollkonor flygande i luften utan aerostatiska machinens tilhjelp, höra bultas, smidas, tröskas — hvaraf spås om tilkommande ting, om årsväxt, dödsfall m.m. De flygande trollen skola ock nu föra all den ull, kohår, svansar m.m som de samlat, til blåkulla, såsom tionde åt Hin. (Se Norrländska troll-väsendet Capitain Elin). Nu tros ock, at man ser Solen dansa om morgonen. Jämför Strelings Physica.

At derivera ordet pääsiäinen af Grækernas paianisai, Pæanem aut apollinem invocare[11] och paianismós, Carmen ob liberationem a malis aut præteritis, aut futuris — Suidas, är något tvungit, hälst Finnarne ej vetat af Pääsiäinen eller Påskas firande, förr än efter införd Christendom: häldre kan ordet vara helt och hållit Finskt, af primitivo pääsen-stä — jag blifver fri, slipper lös — och betyder pääsiäinen, vi vocis, en lösnings, befrielses- dag, i likhet med Ebreernas passah, transitus — en öfver eller förbigång i afseende på mord-ängeln i Egypten vid första Påsk, och övergången öfver röda hafvet &c.

PELLERWOINEN, En god Skogs-planteur och åkerman, dess son var Sämpsä — Sämpsä poika Pellervoinen. Se Wennon härkä och Sämpsä.

PELLON PEKKA eller pekko. En korn-gud; befordrade vår-sådden och gaf god vört, som kallas pellon maito.

Probst. D. N. Idman l.c. deriverar namnet af Graekiska paelo eller pelithro pekos, coeni el. jugeri Deus — på finska Pellon Jumala, Agri Deus — Pellon pekkoa maistaa el. juoda, är, dricka vört, eller buska, färskt gäsit dricka.

PERKELE, djefvul; får flere namn — Lempo Hiisi, Piru, Pirulainen, Peiko, Pejjakas, Pejjainen, Pendele, Kilka, Kilo, paha Kurki — Graecis pérkos, niger, nigris maculis variegatus — Sv. Hin Svarte. Hin onde. Diabolus enim, nescio qvare, nigris coloribus depingitur, nam alias format se in angelum lucis 2. Cor. II:14. Hädan är Finnarnes talesätt: Musta kuin perkele. Den samme som Svenskarnes Loke och Midgards-orm, hvarmed medel-guden Thor stridde; hos Lapparne den Gud, som var uphofvet til det onda. Probst. D. Nils Idman loc. cit. p. 35. deriverar Perkele af Lpeisokalos, recti experientiam non habens, Decori ignarus, ineptus; men nog tvungit. Hårdragit är ock, at förege, det Perkele vore den markelige Bergelmer, som blifvit räknad ibland Gudar, hvilken, efter Eddas upgift, varit en Jotuner, namnkunnig af visdom och kallad Hin frode Jotun, af hvilken Odin den äldre lärt regerings- och krigs-vetenskapen; men hvilken han sedermera med sit anhang drifvit ifrån säte och land. Se Schönings afhandl. om Tids Regering i den gl. Nordiska bist. p. 105. Detta uphäfver ordet perkeles derivation af 'Apeirókalos — dock säga finnarna, i anseende til Bergelmer, sillä on Perkeleen konstit — wiekas kuin perkele, illslug — men naturligen härstammar det af pérkos, svart, som är lika til uttal och betydelse, emedan ock en sådan idée än i dag åtföljer sjelfva namnet. Se Piru, Hijsi. —

PERI-SOKIA, En af Louheatars 9 stygga söner — En af Thussar eller Cycloper — Enögda bestar; smidde viggar åt Thor eller Ukko och Ilmarinen.

PESUAN KANGAS, En stenhögd i Pavola af Sijkajoki, Socken i Österbotn, där jag d. 16 Sept. 1783 nedraserade 4 stenhögar; det är en sten-rundel, liknande en gammal skants eller fäste, Linnat, med 2 portar på en ganska brant högd, midt uti låg och flät utan stenar, men omkring murad af gråsten. Tör hända en Kalmisto. Se Linnat, Linna kangas, Kalewa.

PIEHINGIN-WUORET — Bergs-rygg i S.O. ifrån Landsvägen 6/4 ut ifrån Piehingi by i Salo Socken. Där skola än synas tecken til rum och 4 st. portar. De äro första landt-känningar för seglande ifrån Brahestad.

Santta PIETARI, rådde til ormens födsel — Se Juutas. St. Pehr åberopas ofta i troll-runor, i anledning af flera Påfviska sago om hans vandel med sin mästare. Sådane Runor höra til medel åldern för Reformations-tiden.

PIMENTO & PiMENTOLA. Se Pirulainen.

PINNEUS, filius Tapionis, aliis, Pinneys, Tipion poika.

PIRU, djefvulen, Perkele; agerar ock smed; smider pestskotts pilar, som Loke.

Piru pijliä takoo. Pajassa owettomassa. Ilman ikunattomassa; Isä piiliä takoo. Poika nuo sulitteloo — —

Hans gesäller aro Ruho och Rompa samt Perisokia. Finnarrnes talesätt, Tulinen perkele el. piru, ger tilkänna, at han umgicks som smed med elden och det glödande järnet.

Rossæus säger, at Ryssarne dyrkat en Gud, under namn af Perun, den de förestält under en mans bild, hållande en eldhet sten i handen, hvilken til heder de underhöllo ständigt en brinnande eld af ekträd.

För det at ordet Piru, tyckes hafva någon gemenskap med Grækiska ordet pyr, ignis, eld, den Perserne dyrkade som en Gud (Suidas), och den Finska Piru förstod sig på eldens kraft i ässjan, såsom smed, sluter Doct. Idman p. 36. loc. cit. at elden i Hedendomen blifvit hållen för Gud, och dyrkad under namnet Piru. Eldens dyrkan i Norden påstår Schöning i sin afhandl, om Tids Regering i den gamla Nordiska hist. p. 105.

PIRULAINEN. En ond ande af mindre slaget — Fans unge, lång och förskräcklig, i Runorne. Louheatars Son. Pirulainen pitkä poika hakkasi Tulisen koiwun, Saaressa nimittömässä — — item — alt hvad som var af Pirus slägt, kallas Pirulainen, hin ondes pak; Se Paholainen. Dess tilhåll var i —

PIMENTO eller PIMENTOLA, pohjan perä, ultima Thule; yttersta mörkret, dels i afgrunden, dels i Norden vid Novaja Zembla och Turja (Norrige).

Ukko Turjasta tuloo. Mies pitkä pimentolasta. Täynnä hyytä, täynnä jäätä. Syltä on housun lahkeesta. Puolta toista polwen päästä, Kahta syltä Roatiolda, (i.e. housun persauxilta ifrån byxlinningen) Täynnä hyytä, täynnä jäätä —

Se Turja & Tuli poika.

Denna långa man ifrån Pimendola, anropas ock som Hofslagare, då hästfoten flintat:

Tuli Poika Pohjalasta, Uros uudesta kylästä, Pitkä mies Pimendolasta, Tuo tulla tuhahteloowi. Suoni wihko kainalossa, Liuta kesseli selässä; Minä nuota anelemaan, Anna miekkonen minullen, Minä nuota tarvvihteisin; Tästä liuta liukahtanna, Tästä kalwo katkennunna; Tähän kalwo kaswattele, Tähän liityö lihoa, Ellys märille männy, Ellys wismoillen wiruoo — — —

Då elden fans i Aluanjärwi, sedan flera notvarp blifvit dragne, kom ock en stark Otter ifrån Pimendola —

Tuli mies Pimentolasta, Mies tarkka Topiolasta, Joka rohkeisi ruweta, Wiilemähän wikkelästi, Rautaisitta rukkaisitta, Wantuitta matoisitta

I Pimendola smiddes äfven troll-pilar, som voro dödelige Pestskott.

Poika lähti Pohjan maahan, Mies pieni Pimentolahan, Nuolia teettämähän, Wasamoita walmistamahan, Ambu nuolia asetti, Ruho nuolia takoi Ramba jousta jännittääpi — —

Se Pohjola.

PITKÄINEN. Et Ukkos tilnamn. Den långe, store, hederlige, ansenlige, majestätlige Ukko — at betekna Guds magt i åskan och betyga vördnad för honom. Ordet förekommer i Finska Bibeln.

POHJOLA, yttersta Norden, beskrifves såsom en mörk och förfärlig ort. Tartarus & ultima Thule — Se Pimendola, Pirulainen och Tuli poika.

POHJOLAN-EMÄNDÄ, både god och ond, alt efter nycker och behag; en af Nordens mägtigasta Herskarinnor; kunde både hjelpa och stjelpa, bota och skada, anropas därföre ofta. Hennes namn var Louhiatar eller Louheatar, Loweatar, Lowehetar eller Louhi.

POHJAN-EUKKO, Loaus hustru, en Skogs-gumma i Nordan fjäll, som skulle skafva Renar och Elgar i vipp-snaran: hade en blå mantel:

Sini wiitta Pohjan Eukko Pane juonet juoxemahan, Poikki Pohjolan joesta, Sääret soikelehtamaan Kynnet keikelehtamaan

Nämligen för Rendjuret. Pohjolan Emäntä, den samma, Nordens värdinna — Se Louhiatar.

POHJOLAN IMBI el. Neity; en spotsk, fräck men kättjefull mö — föraktade, som Penelope, friare: men af kättjebad kastade sig i hafvet, för at svalka sin hetta; hon blef där rådd af Meri-Tursas och födde 9 söner, utbölingar och arge bofvar — ibland dem Pakkanen, Hijsi, Puhuri, Hyyttö, Mäntykoiwu — Runan om henna säger:

Synty Neity Pohjolass Imbi kylmässä kylässä Jok ei suostu sulhaisisin, Mielly miehiin hywiin — — —

Nordens mö, hvilken, såsom ganska kall af sig, upmanades, at svalka brännsår och eldskador:

Nouse neitonen Norosta, Wuotehilda hyisen pojjan, Ijäisen pojjan Lappeasta, Weä Wijttasi wilusta, Hame-ensi hallan aIda.

Stat up ifrån den däfviga dälden, Ifrån din rimmiga Sons barnsång, Ifrån sidan af din Östliga (evärdeliga) Son, Drag din manteau ifrån kölden, Din kjortel undan frosten.

Se Meri-Tursas.

POHJOLAN-ORIS. En af Nordens Pegaser, som var så smäll fet, at vatten hölts på hans rygg, hvarmed brännsår svalkades. Se Hiilitär.

POHJOLAN-POIKA. (Se Piru & Pimento) En af Bores söner, som dräpte Yme (Jumo) och gaf honom så djupa sår, at all Rymthursa slägten drunknade i blodet — Se Jumo — Yme.

PUHURI, Köldens Fader: Pakkanen Puhurin poika, Talwi poika Hyyhäröinen; kallas så, för det man blåser i näfvan och är stel om fingren, aliis:

PUPULI, idem: Pakkanen Pupulin poika — eljest en hare. Då tänderne skaldra af köld, säges hakkaa pupulin-pupuu ellerjänexen kaalia —

PUNA-PARTA, anses för Tuonis Son och eldens vård-ande.

Puna parta Tuonen poika Kirnusi Tulisen kirnun, Säkeäisen säywytteli, Pukumissa puhtaissa, Waatteissa walkeissa — —

Se Piru.

PUSKUT eller Kirouxet, kallas de bannor och svordomar, hvarmed troll sysselsätta sig, at förgöra folk och boskap, då de i raseri gnissla med tänderne, och uphetsa mörksens andar. En trånsjuka eller annat ondt, som de tilbringat sin ovän. Af samma slag, som Göthernes Seidur eller kokningar, hvarmed den Finske trollkonan Hulda om lifvet bragte den Svenske Konungen Wanland, efter Sturlesons berättelse.

PYHä Forss, i Ulo elf, 3 gamla mil lång; så svår och strid, at man med båt därigenom ej kan komma upp, utan nödgas de, som med båt vilja ifrån Ulo til Cajana, för berörde forss svårighet skull, släpa sina båtar och foror 1/4 mil öfver land. Et lax-patu ställe är uti Pyhä forss i Muhos, som ännu kallas Trattila — Se Trattila, Ulo under ordet Uhri paikat. Se et gammalt Mscr. af 1705 af Erik Jacobsson Frosterus, Præp. & Pastor in Kemi — Anmärkningar öfver Ulo Socken af Norra Häradet uti Österbotns Höfdingedöme.

PYHå-MAA, utom kyrkgården, andre vidskeppelige offerställen. — Se Uhri paikat. Än är den omenskliga oseden här i svang, at rifva och sarga lik; afhämta de kraftigaste Amuleter, panaceer och medicamenter ifrån kyrkogårdarne; eller ock taga dädan trollpossor, at skada menniskjor och kreatur; gå om nätterne i kyrkan och rådfråga de döda; då trollet skall kläda sig in albis, eller messhaka och gå på altaret, upmana Kejjuset, eller de så kallade kyrk-spöken, at förfölja tjufvar, eller ovänner, eller befria en svagsint, som tros plågas af elfvar eller detta följe m.m. Se Risti-kannot. Ehuru detta låter otroligt, i vårt så kallade högt uplyfta tidehvarf, får jag dock, efter Assessor Swedenborgs exempel säga, at alt detta har jag ex auditis & visis; & cum Sacellano in Wöro ol m, Tunæo, Relata refero.

QWENA-STRÖM; flumen Amazonum, vid Cajana i Österbotn, kallad af Finnarne Ämmän- koski; strid och faselig, där ingen än lefvande kunnat nedfara, eller stiga upföre. Bryter af de största furustockar i et ögnableck i sit brådbranta fall, som pinnor eller pärttor.

QWENLAND — Cajana Län i Österbotn. Et gammalt säte för de tappra amazoner och skölde-möjor. I Konung Erik IX eller den Heliges tid 1150 underlagd med det öfrige Finland Sveriges Krona.

Ericus Jacobi Frosterus, Conrector Scholæ Uloensis, postea Pastor & Præpositus in Pudasjärwi, tandem Præpos. & Pastor in Kiemi, skrifver om detta land d. 14 Sept. 1705 i sina Breves observationes ad Antiquitates Ostrobotnicas spectantes, pag. 2 & 3 på följande sätt:

"Emedan nu Finland med Österbotn var medelst denne Konung Eriks vapn lagd under Sveriges Krona, så har detta landet den tiden blifvit kallat Cajania eller Cajana, Cajnun maa, som det ännu af de Savolaxiske kallas, och bemärker uti det Finska Språket så mycket som Verecundus. pudicus, tuchtig, å Finska (sijwollinen) Cainulainen, ty Österbotniske invånare hafva altid ifrån fordne tider betedt sig uti deras handtering, huus och umgänge sedigare och tuchtigare, än de som boo uti Sawoland; renligare och eljest i mycket annat vijst sig tjenstachtige emot de resande och vägfarande: härtil kan detta lämpas, at Hans Kongl. Maj:t, Konung Carl IX, i Österbotn här låtit i sin Kongl. Titul inflyta de Cajaners Konung, Konung Erik har låtit straxt igenom Biskopen Sand Henrik fortplanta den Christeliga Religionen här i landet, at församlingen af vist folks antal inrätta, så at allaredan 170 åhr therefter uti Konung Magni tid (som är vorden kallad Smek) hafver i Österbotn varit några Pastorater, som Kjemi, Sahlå och andra Sochnar, hvilket kan bevisas af samma Konungs bref daterat Stockholm A:o Christi 1335 på Wåhrfrudags nativitatis, derest desse orden stå: Wij Magnus med Guds nåde, Sveriges och Noriges Konung, och Hemming med samma nåde Biskop i Åbo, helsom Eder Kyrkio-Präster i Sahlå, Kjemi, och andra Sochnar i Osterbotn &c. — Häraf spörjes, at den Christliga läran långt förut hade förkåfrat sig, för än samme Konung Magnus regerade, hvarföre ock denne Biskopen Hemming i Åbo är den 22, uti hvilkens tid Församlingarne hafva haft sina Kyrko-präster och visse intrader til Prästes öhl tijonde &c. Som Kongl. bref närmare utvijsar: ibland dessa gamle Sahlå och Kjemi Församlingar räknas ock billigt Pedersöre och Gamle-Carleby, Nerpis, Mustasaari med Storkyrö, ibland de äldsta, varandes fördenskull undran värdt, at man in til thenne dag icke något annat document har kunnat frambringa af de äldsta Församlingars Handlingar förutan detta Kongl. Brefvets Copia, hvaraf fuller för 80 el. 60 åhr sedan berättas originalet varit til finnandes i Calajoki, men nu icke mera kan framtees, mindre, at man fått namn på dem, som the tiderna varit Pastores uti de 350 åhr, nemligen ifrån 1335 intil 1500, då man befinner några såsom 1525 Michael, Pastor i Kalajoki, 1558 Canutus Pastor i Ijå, Petrus Simonis i Sahlo, 1558 Thomas Lungonis Pastor i Limingå, 1568 Jacobus Sigfrid i Kyrö, 1546 Petrus Andræ Pastor i Mustasaari, 1558 Eschillus i Kjemi, — — &c. Utaf thesse Pastorum Fullmachter, utgifne af Konung Gustaf I. och Erik XIV. finnes ännu Copier i behåld" — — &c.

RADIEN, Lapparnes så kallade Öfverhimmelike Gud — Graecis Kralaios, viribus potens — samma som Ilmarinen. Radier, ehuru högst uppe i Stjernhimmelen, är något ringare än Rariet, som skall nedsända andan til menniskjo-fostret i moderlifvet och lefverera den Maderakka i händer — Se Rariet och Maderakka.

Radier uptager de döda til sig, när de efter döden en lång tid hafva varit i de dödas land; Se Tuonela.

RAHKOI. Et spöke, som de gamle Tawaster trodde förmörka Månan. Se Kuumet.

RAMPA, född af Louheatar, som blef hafvande af väder — var en arg skytte; sköt dödeliga pestskott. Ruhos broder, eller en af de 9 syskon, som Lowehetar födde. Piru var deras Fader. De Svenskars Thoraren, bekant för sina stygga fötter; hade en fot med 4 stygga tår och den andre med fem sådane, hvilken var styggare.

Äfven kan Rampa sättas i bredd med Welint, som fyllt de gamla sagor med sina konster. En krympling, gjorde sig en hamn af fjädrar, hvarmed han flög ifrån sit fängsle.

RANA-NEIDA. En af de Lappska Gudamagter, som bo mycket högt uppe i Stjerne-himmelen. Råder öfver de fjäll, som först om våren grönska, och gifver nytt gräs til Renens föda. Om våren göra Lapparne offer til henna, på det Renen måtte komma i tid til gräs-gång; kan jämföras med Finnarnes Etelätär, Svenskarnes Fröjja eller Frigga, Romarenas Flora. En Gudinna, som skulle utdela skönhet och gynna kärleken.

Det är under Fröjjas namn, som man vördat jorden, på hvilken vi bygga och af hvars ymnoga qved vi alla näras.

RARIET. En ibland de förnämsta Lapske Gudar, som äro allerhögst uppe i Stjern-himmelen. Somlige säga, at han är allestädes närvarande, somlige icke; dock förstå de ej den sanna Guden med Rariet.

RAUNI, Ukkos gemål, lika med Jupiters Juno. En af Carelska afgudamagter i fordna Hedenhös, hvarom Biskop Agricolæ ord och rim lyda:

Ja qwin kewä kylwö kylwettijn, Silloin Ukonmalja juotiin. (dracks skål eller minne, Thor til heder, som teknades med hammar-merket),

Siihen haetin Ukon wacka, Nin joopui pika etta akka. Sijttä paljo häpie sielle techtin, Owin sekä cwltin ette nechtin. Owin Rauni ukon naini härsky, Jalosti ukoi pohjasti pärsky. Se sijs annoi ilman ja woen tulon — —

Se Ukko.

En Gudinna dyrkad vid vår-utsädet, hos Græker Reione, kallades Gudinnan Juno. Suidas. Njord och Freijer fingo äfven den äran efter döden, at deras minne dracks, och blefvo med dyrkan ihogkomne, at göra års-grödan ymnig och det allmänna lefvernet fridsamt.

RAUTA MULLAN MÄKI, En hög backe imellan Sijkajoki Socken och Salo i Österbotn, 3/4 mil ifrån Korsu gästgifvare-gård och 1/2 fjerdedel ifrån Sorkasten Suo åt Pattijoki, straxt vid Landsvägen, där äro 6 à 8 st. lapphögar, och marken til fordna tiders järn-smältning och hyttor.

RAUTA REHKI eller Rauta Rekki, En Järnets Gud, som behedras med Guld-hjelm — Kulta Kilpi. — Se Wuolangoinen & Ruojuatar. (Ferri genius, aureo scuto insignis). Han anropas vid järnskador:

Rauta Rehti, kulta kilpi. Tee mullen iku sowindo, Wanno waka el. wankka weljexesi, Wasten syöntäni syldäk, wannottele wahtoani. p&

Sedan beskrifves Myrjärnets uphof:

Etpäs silloin suuri ollut, Etkäs suuri etkäs pieni. Et kowin koriakana, Kuins sas suosta sotkettihin, Wetelästä wellottihin. Woi sinua Rauta raukka. Rauta raukka koito kuona Teräs Tenho päivällinen. Poikasi teki pahoa. Lapsesi tihoa työtä. Tule työsi tuntemahan Wikasi parantamaan.

RÄJJÄNNES, en updiktad ond ande; ansågs for vållande til barntrånsjukan (atrophia): Rijsi poika Rijjentehen. Rijjentehen Räjjentehen — — — Se Rijsi.

RÄNDÄMÄKI. Första och äldsta Biskops-sätet i Finland. Uppå Påfven Alexander III:s bref foro Hertig Gutorm och Arch. Biskop Stephan til Finland och lade Biskops-säte i Rändämäki. — Örnhjelm Hist. Eccl. p. 491.

K. Erich XIII 1453 inrättade Råfstting, där Biskopen i Åbo med några af Dom-Capitlet och en Riksens Råd, som repræsenterade Konungen, höllo Konungens Dom.

Biskoparnes värdighet var så stor, at de hade 40 vapendragare ifrån Österlandia eller Fenningia. Se Konung Albrechts bref 1366 til Åbo Biskopen Hemming. Om Biskop Magnus Olai Tavast berättas, at han hade Konungslig respect af Adel och Ofrälse, hvarföre han ock kunde båda upp folk, at dämpa et upror i Satacunda — vid. Gyllenstolpe in Descr. Sweogoth. L. V. C. XI.

Rändämäki har varit den första Christna Kyrka i Finland. Biskop Johan var den 8:de och sidsta Biskop i Rändämäki, de bodde på landet häldre än i Staden för Hedningarnas öfverfall och raseri, som de fruktade före. Biskop Magnus, som var en född Finne, flyttade först til Åbo 1300.

Mot norr ifrån Rändämäki kyrka, åt höger ifrån Landsvägen, är et berg, som tjent til borg och fäste. Innom åkergärdet, åt vänster, är en grop, där vatnet 2 gångor om hösten torkas, för än vintern kommer, och kallas där på orten Kapeetten hauta — dem jag sjelf besåg 1766.

RIJJENNES — Se Riisi & Räjjännes.

RIJSI, En barnsjuka, troddes vara Rijjentehes eller Räjjäntehes afföda — Skulle brännas och utrotas, med den eld, som Ilmarinen och Wäinämöinen blänkte från luften — NB. at electricera barn torde ock ej vara oäfvet; emedan flera led- och trån-sjukor botas med electricitets-kulan. — I troll-Runor heter det härom:

Iski tulta Ilmarinen, Wälähytti Wäinämöinen — — Jolla poltan Rijjen suuta, Rijjen hammasta hajotan —

RISTI KANNOT och Petäjät, helgade eller korssade stubbar och trän, tallar. At sådane varit af ålder i mycken helgd och högaktning ses af Påfven Gregorii IX bref 1228 til Biskop Thomas i Åbo, om deras afskaffande, Hans Capellan Wilhelm fick ock hela den tracten genom öppet bref dat. i Nousis 1234.

Sådane helige lunder och trän nedhögg klockaren Påhl Lydikäinen vid pass år 1656 i Kuopio i Savolax. Se Åbo Tidning, för år 1772. N:o 14. sid. 3.

RISTIN PÄIWÄ, Korsmessan, då fähus-väggarne och koerna korssades och en helgad sten utbärs i skogen, under många löjliga ceremonier: denne dag eller d. 15 Sept. är Tavast-länningarnes, i Hattula och där omkring, års-högtid än i dag efter slutad skörd och inbärgning — Se Wuoden alkajaiset, Kekri, Mickelin päivä.

RITIKAINEN, En orm-patron. Ormen kallas Ritikaisen rintasolki, Ahikaisen ajjan-witzas.

ROMENTOLA, En ohyggelig skog. Se Hongatar, där Kati planterade furu-trän. Honka puu Romentolasta i.e. Sydän-maasta — Se Kati.

RONGOTEUS, gynnade Råg-skörden. En Carelsk afgud efter Wexionii och Wiborgska Biskopens Agricolæ upgift, Rygos el. tryges Theos, grani aut hordei Deus, Fennice: Rukiin Jumala hos Finnarne än vanligt talesätt — Se Pellon pekko. Svenskarne dyrkade Niord, en berömlig Konung; dess minne draks. Efter döden dyrkad, at befrämja årsväxten.

ROSTIOF, En finsk Kung; blef så högaktad af Svenskarne, at de efter döden gåfvo honom Gudommelig heder. Joh. Magnus Lib. I. C. 10.

Rex Fenniae Rostiophus, qui CXXV annos ante natum Christum floruit, delectatus fuit regni sui mediterraneis. d.ä. han bodde up i landet; ty hafs-stranden var osäkrare för Sjö-röfvare.

ROTA, Lapparne Rodaman, Grekernas och Romarenas Proserpina, Finnarnes Tuoni och Manalan Matti. Har sitt tilhåll mycket djupt neder i jorden i sitt —

ROTAIMO, hvart de personer komma, som icke lefvat efter deras Gudars vilja. De som äro i Jabmiaimo komma til Radien, sedan de hafva varit där en tid; men de som komma til —

ROTÄLANDA, slippa icke därifrån, men pinas där som i helfvetet. Til Rota hafva Lapparne offrat och där sökt hjelp, när ingen hjelp kunde väntas hos de andre Gudar. Lapparne hafva funnit, at Rota kommer med sjukdomar och plågar ut menniskjan och renen, då de intet annat råd funnit, än at de hafva köpt dem ifrån sig med offer; dock hafva de icke gärna offrat til henne på det gemena vis: utan nedsatt en död häst, at Rota på honom skulle rida bort från dem. Sidenius. Se Hiijen hevonen.

RUHO, Louheatars Son, smidde pilar och pestskott. Den samme som Svenskarnes Egill; en snäll bogspännare; Sköt fogeln i flykten. Ruho jousta jännittää, Rampa rautoja pitää, ampu perisokia — — — v. Piru, pimentola. Han var en obäklig Rese, af de 9 onda foster, som dess moder i en nedkomst framfödde.

Akka poikia tekeepi. Saunan lautain perällä, Poiki poikoa yhexän, Yhellä wesi kiwellä, Yxi Ruho, toinen Rampa, Kolmas verinen sokia — —

Detta Nom. propr. Ruho fins i gamla handskrefne domar utaf åren 1378, 1391, 1398, 1400 och 1417, så at det varit länge i bruk.

RUOJUATAR, n. pr. foem. En järnets foster-moder; nästan samma som Wuolangoinen.

RUOSTEHETAR, Samma som Ruojuatar. Rauta Ruostehettäriä, d.ä. järnet af Råst-slägtet.

RUOTUSWÄINEN, En af Juutases döttrar. En helfvetes furie med ormar kring hufvudet. v. Panutar, lik Göthernes Gandel. En af de underjordiska plågo-andar, plågar de osälla skuggor.

RUSKON-KIWI, En Rå-sten, i Muhos Socken. Hvarom Probsten Erik Jacobsson Frosterus i sitt Mscr. af 1705. Breves observationes ad Antiquitates Ostrdbotnicas spectantes p. 5. skrifver:

"Österbotn, som i Hedendomen är först bebodd af Lapparne, hvilka varit skattskyldige til Finska Regementerne jämte Ryssar och de Svenska eller Helsingiske Föreståndare, bevises af de många namn, som Lapparne efter sit afträde lämna måst, sedan de längre sig i Norden begifvit, sedan landet cultivera begyntes; såsom Lappfjerd Socken, Lappo Socken, Lapinoja i Calajoki Socken, Lappi by i Sijkajoki, Lappiniemi by i Limingå. Lappen har ock rodt efter Lax i Uhleå Socken ocn å Turcka holmen, det de äldsta bönder af sina förfäder hördt hafva; men sedan de Finska Regenters Regemente ändades, hvilkets gränsor alt hit til norden sig utsträckt hafva, som den stora Råmärks-stenen utvijsar, som i dag finnes 3 alnar bred, lång och hög, 4 mihl ifrån Uhleå stad, Öster-Norr belägen i Uleå Socken och Muhos by, kallas af landsfolket Ruskon kiwi, därpå finnes uthuggit den Svenska Cronan, Ryssens kors och Lappens hammar, hvilka märken nu mera ej så grant kunna igenkännas, men för några tider varit helt synlige."

RUTIA, Norge. Rutian-Tundurit, Norrske fjällen. Aliis Rujja.

RUTIAN KOSKI, Tunturin takana; En strid forss i Norrige. Tör hända härmed förstås Mälströmmen, emedan Runan nämner hafsfjälar och sund.

Tuonne tungen pois turmiot Rutian koskehen kowahan, Hauwin suuren hartioille. Lohen pyrstöhön punaisen; Johon puut tywin tulowat, Hinat helpehin menewät. Eli latwoin lankeawat; Tuonnema kipuja kiistän. Tuonne waiwoja walitan, Sewille meren selille. Ulapoille aukeille. Lakeni lie lainehille. Se sinun etehäk wiepi, Aiwan kauwas kaimoawi. Eikä sinne kuu kuumotak. Eikä sinne päiwä paista.

RUTIAN MERI, Norrske kusterne, Ishafvet, dädan Norrskenet (chasma Boreale; Se Pontoppidans Noriges nat. hist. Beskr.) tros komma; finnarne kalla Norrskenet eller lyssman Rutian el. Rujjan pilwet el. Rewon-tulet. Rujja — samma som Rutian meri.

RUTIMO. Et stort Skogs-spöke, som förmörkade Månan; Rutian meri hakkasi Rutimo rajjan, oxillaan päiwän peitti latwallaan kuun kehitti — —

RUTTO, Pesten; får fri skjuts til Norrige — Se Hijden hevonen.

SAARIS. Et gammalt Kunga-säte i Finland, hvaraf lämningar ännu Synes; i Wirmo Socken fordna Finska Kungars Hof och Säte. Et schytiskt namn är Saar, Ser eller Sir, som än brukas; betyder mägtig, stor, och stämmer öfverens med det Latinska ordet Cæsar eller Aesar, hvarmed de gamla Hetruscer beteknat all tings Herre och Skapare. Efter Götherne är Saragossa nämnt. Saraeen och Saarmat, Saarmader en stor och myndig man. Härsaar, Härsir och Ryssarnes Saar eller Czaar.

I England och Frankrike heter Konungen Sir. Turkiska förnämste Ministern Visir, aldeles som våre gamle Göther i sine fornsagor och sten-krönikor kallat dem, som i härfärder och eljest varit deras anförare, Visir.

Ordet Saar finnes i orternes namn i Finland. Saar, Odinsaari, Hermensaari, Mustasaari, Pietarsaari. Sjelfva Finland heter Suomensaari, Finska Herradömet el. Stor-Förstendömet, det ena NB. af alla 3 Stor-Förstendömmen i hela Europa. Omkring Åbo har altså varit sedes Imperii Fennici — vid Dissert. de S:to Henrico p. 53. Cancell. R. och Prof. Algoth Scarins Wecko-Tidning, sub Tit. Saar Lovis den Tartariske nation, som nämner sig Zeremisser, af Finska orden Saar och mies, härman — Efter Sal. Biblioth. Ass. Brenners bref p. 107 til Biskop D. Er. Benzelius hafva de ock hos sig många ordasätt och sjelfva ordet Jumala ur Finskan behållit.

1646 d. 20 Aug. blef detta Saaris med Helgö Ladugård i Bjermo med dess underhafvande bönder, som utgöra en skatt af 2491 Dal. årligen under titel af Wasaburgs Grefskap, gifvit åt Grefven och Bisk. Gustaf Gustafsson; men 1681 d. 12 Jan. återföll den åter til Kronan.

SAIWO. En Lapsk öfverjordiak Gud. Zaboi, Baccho confecrata loca. Suidas.

SAIWOGWELLE, (Bergfisk) som bevarar Lapske Noidens lif, när han skall begifva sig til Jabmiaimo, antingen til at hämta någon af sin slägt, fader eller moder upp igen, som skall vara Renvaktare, 1, 2, 3, 4 år och längre, eller at hämta en sjuk menniskjas själ upp igen. Se Jabmiaimo. — Sidenius.

SAIWO-LODDE, Bergsfä, som visar väg, hvarest Noider aktar at resa, och noiden brukar Saiwo lOdde til at antasta andra menniskjor och Noider, när de äro vrede. Sidenius. Se Saiwogwelle och Saiwo-serva.

SAIWO-NEIDES, Bergs-qvinnor, som med deras saiwo-kiätse (bergs vatn) inviga och styrka noider, då de skola i strid mot hvarandra och försöka sin styrka.

SAIWA-OLMAI, Bergs-Gudar hos Lapparne, tjente Noidar, eller dem som i Noiderskap varit flitige, och sig dem tilköpt mot andre Noidar. Desse Saiwo- olmai gifva råd uti åtskilliga svårigheter, både uti sömn och eljest. Sidenius.

SAIWO-SERVA. En Bergs-Ren, som Lapparne sätta mot andra Noidars Saiwoserva, hvilka härdeliga stängas med hvarandra: den lapp, som äger den Ren, som mister hornet eller hufvudet, blifver sjuk och under tiden dör — i detta följe räknas ock Saiwolodde.

SALAMÄNTTI, En Finsk stark Otter. Beskrifves af Finnarne för priiwi ja wäkewä, riski, warsin päälleen oiwallinen mies, d.ä. en braF stark, frisk, och öfver sig ypperlig, förträffelig karl. R.

SALO. Den äldsta Kyrka i Österbotn. Sahlo Kyrkan, som hålles före vara den första och äldsta i hela Österbotn, hafver följande monumenter, som där finnes, neml. 1:o Liber Missalis Papisticus, 2:o Historia Lombardia, 3:o Revelationes Brigittæ uti pergament, 4:o Jungfru Mariæ beläte med dubbla dörrar före, af skönt arbete. 5:o S. Brigittæ beläte, med dubbla dörrar före, af skönt arbete. 6:o S. Jörans beläte. 7:o St. Petri och Pauli beläten. 8:o 3 st. små beläten. 9:o Christi Crucifix. Probst. i Kemi Erik Jacobsson Frosteri brev. observ. ad antiqv. Ostrobotnicas spectantes, af 1705 i Mscr.

SARAKKA. En af Lapparnes ofvanjordiska Gudinnor af Finnarnes Akka eller Zagreus, Bachus infernalis, född af Proserpina, med Pluto samman aflad. Suidas. Sarakka är den första Mader akkas dotter, som gifver barnet kropp i moderlifvet, när Radier har nedsänt andan. Sarakka har ock smärta af barns-börden, lika som qvinnan, hvilken är fruktsam och hafvande. Denna är flitigt tilbeden af hafvande qvinnor. — De dricka hennas skål i bränvin och äta Sarakka gröt, för en god barna-födelse. Sidenius.

SÄMSÄ, Faunus, en skogs-planterare; sådde alla backar, sandmoer och kärr med träd-frön, som wennon härkä upplögde. Han var Pellerwoises Son, och tänkte redan i sin tid på Skogs och villa träns plantering.

Sämpsä poika Pellerwoinen (Puihin Isäntä) Otti wiisiä jywiä, Seihtemiä siemeniä. Lähti maita kylwämään, Saloja tihittämään. Suot kylwi, kanerwat kaswoi; Norot kylwi, nousi koiwut; Mäet kylwi, nousi männyt; Kylwi kummut kuusikoixi, Karangot kataikoxi — — —

Se Wennon-härkä.

SIGMUND. En Finsk Kung. Heidrekur, hans Bror, nämnes i Adalriks och Göthildas äfventyr 8 Bok, I, D. p. 430.

SIGTUNA. En by, i Kemi Socken i Österbotn, kallad efter Sigtuna Stadsboer ifrån Sverige; är i förstone bebodd af Svenskar för fiskeriets skull, hvilket, såsom Regale, var åt dem bort-arenderadt; som af gamla innemot 200 års original-documenter kan bevisas.

SINERVOl En Roslands-vålne, som födde Rot-maskar, utan tvifvel en blå fjäril. Den lästes, at bortfly ifrån Rosland, på följande vis:

Sinerwo sinun isänsi, Sinerwo sinun emänsi, Kulaten tulit kulosa, Heläellen heinikossa Minun hengi heinihini. Minun ruoka ruoho-oni, Kulisten kulossa menet, Heläellen heinikossa, Minun ruoka ruohoistani, Syömästä tätä hywää. Kaunista kalwamasta.

Finnarne hade altså begrepp om insecternes förvandling ifrån ägg, larv och puppa til insect eller flygande fjäril, långt för Linnæi tid.

SINISIRKKU, Et heders och smickrans namn åt Skogens Moder (Mehtän Emuu), som troddes upamma Björnen in i den tjocka skogen; hyssa, gunga, styra och sköta honom:

Tuuwwitteli, lijkutteli, Wijnnä willa kuontalona, Kuuana pellawas kupona, Kirjawassa kammarissa. Kehän kultasen sisällä. Sisällä Salon sinisen.

Vaggade och hyssade på armarne, (Björnen) Som det varit fem ullslagor, Som 6 lin-kärfvor, I den brokiga, tapezerade, utfirade kammaren. I den dyrbara uptimbringen, I den blåskiftande tjockaste skogen.

Hon skall nu agta sin unge och fosterson Björn; därför heter det:

Sini-sirkku pohjan neiti Kielläs pojjes poikojansi, Ettei turhaan tulisik, Häpesehen horjatasik — —

Du blåskiftiga sköna Nordens nymph Neka bort (förbjud) din fosterson, At han ej må komma i fåfängan (förgäfves), Råka (snafva) på Skam — —

Sini-sirkku beskrifves efter dess ajustice, då hon blidkas således:

Hiuxet kullan suurtuassa eller suortuessa, Pää kullan wipeleessa, Käet kullan kääreessä.

Dess hår i gyldene låckar, Hufvudet med gyldene flijkar och bjefs, Händerne invecklade i gyldene svep (dukar).

Madame Sini-Sirkku skulle ock hålla styr på Björn så, at han ej rörde vid Boskapen: ty det heter åter:

Sini-sirkku Pohjan neiti Peitä kulta peite-ellä, Kata kulta katte-ella, Wijys sikana siwutek, Wyörytä weden kalana. Ohitte minun omani

Sini-sirkku Nordens mö Betäck med et gyldene täcke, Skyl öfver med gyldene skygd, För fram honom förbi som et svin, Vältra honom likt en hafsfisk fram om, Förbi min egendom, egna hjord.

SIELUJEN-PÄIWÄ, dagen efter Kekri eller Allhelgona, då Badstugu värmes, qvastar, bad-vatn tilredes för pyhät-miehet, de heliga män, som tros komma, at bada. Den dagen drickes tappert; gås ut på visite i gårdarne, och hotas med ugnars och spislars nedstörtande, om ej bränvin gifves.

SKIALWA. En Finsk Kunga-dotter, som mördade Konung Agne på Fitets-näs, sedan kalladt Agnefit; där nu Stockholm är anlagd, Agne Skjafr Bonde var Dags son och efterträdare. Han for mycket i härnad och hade stor framgång i Finland. Omsider blef han af sin sednare gemål Skjalfva, Finska Försten Frostes dotter, uphängd med en guld kjäd i et trä på den holmen i Mälaren, där Stockholm nu är. Ifrån den tiden kallades orten Agnesfit, som betyder Agnes näs. af Botin Sv. R. Hist. Messenii pentatopolis Sv.

SODAN AJAT Pohjanmaalla. Stora fejde-tider i Österbotn. Nog många. A:o 1496 brände Ryssen Pohjan perä under Sten Stures regering. 1517 brände han andra gången samma tract. 1597 var klubbe strid med Clas Flemming. 1585 upbrände Ryssen Limingå kyrka och by, på 3:dje dag Jul; äfven på samma år i Augusti månad Ijo kyrka och tog Kyrkoherden Hr. Jacob med dess folk och slägt til fånga. 1591 brände han andra gången Limingå kyrkan. 1714 stod Kytö slaget, hvilken tid intil 1721 kallas ison sodan eli wenäjän wallan aika — — &c.

SOTAKEDOT, Valplatser, eller fältslags-ställen; flere sådane äro i Finland, i Pälkänä, i Willmanstrand, i Storkyrö — — &c. Nykyri, en bonde, hvarefter en gård uti Muhos ännu kallas, skall med sine anhörige och grannar ena reso så bemött de ströfvande Ryske partier, under stora fejden, at bloden flutit på isen och kyrkan blifvit frälst ifrån fiendens brand, hvilket skal vara händt, då Limingå kyrka af Ryssarne upbrändes år 1591.

Troll hänvisa qvesan, tandvärk och luu-walo til Suurille sotikedoille, siell on luutoinda lihoa, purraxesi, kalwoaxes. —

SOINI eller SOLE. En af Kalewas söner: får det tilnamnet Kalkki (en skalk). Han var en ullspegel i alt sit lefverne; redan efter födslen, då han var endast 5 nätter gammal sparkade han sönder sit lindeband, hvaraf man förstod, at han skulle blifva en god busse; han utbjöds ock såldes därföre til Carelen åt en smed, Köyrötyinen vid namn, hvarest han gjorde flera skalck-streck: han antogs först til barn-amma, men gräfde ögonen ur barnet, matade det och åt äfven sjelf; dödade det och brände up vaggan, hvarom en gammal Runa säger:

Se kalki Kalewan poika. Kuin ensin emästä syndyi, Wijdellä wesi kiwellä. Heti kohta kolmiöissä, Katkasi kapalowyönsä; Nähtijn hywä tulewan, Kenitihin kelpuawan myyntihin wierahalle. Karjalahan kaupittihin. Sepoille köyrötyiselle, Pandihiinpa lasta katzomahan; Katzoi lasta, kaiwoi silmät. Syötti lasta, söi itekki: Lapsen taudilla tapatti Kätkyen tulella poltti.

Sedan satte hans husbonde honom at gärda; då han uprykte furur til gärdsel och ökn-granar til störar, samt vidjade med ormar: han sattes til at valla boskap: hans matmoder bakade honom et bröd, hvari hon lade en sten, däri han skar sin knif fördärfvad, då han var med boskapen i vall; hvaraf han så uphittades, at han kallade Björnar och vargar ihop, at rifva och upäta hela boskapshjorden: af koers ben och oxars horn gjorde han sig lurar, i hvilka han blåste och dref den nya hjorden, nämligen Björnar och Vargar, til gårds, hvilka han sjelf klafvade, och ändteligen uphittade björnen, at rifva sin matmoders lår. Så hämnades Soini det gäck, som matmodren spelt med honom: Runan säger:

Pani karhut kahleisiin. Sudet rautoihin rakensi; Neuwwolewi karhujaan, Susillehen suin puheli: Repäse Emännän reisi: Tarttui karhu kandapäähän. Repäisi Emännän reiden. Sillä kosti piijan palkan. Naisen naurun paransi. Pahan waimon palkan maxo —

Se Kalewa, Hijsi — Jätit.

SUKKA-mieli, Asmodæus. En som stiftade oenighet imellan ägta folk, så at mannen bar svarta strumpor; anroptes, at ändra de afvoge sinnen til kärlek och bättre inclination:

Sukka mieli mielen käändäjä. Mesilläs tuon mieli haudo, Haudo mieli mielettömän, Armahi armottoman.

Du svartstrunp-ande, som ändrar sinnen, Uphöra med din honings-söta trut den dårens sinne, Upmök den vetvilligas hjerta, Min kärestas, som är ogin, hård och obarmhertig.

SUMBLE eller SUMBLI. En Finsk Kung efter hvilken Finland förmenes vara nämnd Suomen maa —

SUMUS. En stor Sjö i Ryssland; dit förvises värkarne i sår.

Tuonnema sinun manoan, Sumuxen wesijn päälle; Pohjan pitkään perään, Jost et pääse päiwinään — —

SYNNYTÄR. En Orm-föderska.

Sen minä miehexi sanosin, Urhohoxi arwelisin, Joka kyytä kynsin lypsäis, Käärmettä käsin pitelisi, Syleilisi synnytärtä — — Winga wangahan makaisi, Kiwellä ala perällä. Tihiäsä Tuomikosa, Paxysa paju metäsä — — —

SYNNYT, Archæologier öfver elden, ormen, sten, alla trän; läses öfver skador och sår af vidskeplige — Sådane aro Tulen-synty — Se Aloen- järvi — Kiven-synty — Se Kimmo — Madon sanat el. Kärmeen-synty — Se Juutas — &c.

SYÖJÄTÄR, n. pr. foem. naaras piru — puoli pirua. Et halft troll. En af Anthropophagerne, grym och stor kött-äterska. Se Miehen syöpä.

Ödlan kallas dess bröst-brisk — Syöjättären rinta solki — — &c. Af Syöjätärs spott växte tomt-ormen — Syöjätär merellen sylki — — — anses äfven för en Stenarnes patronessa — Kiwi kimmon kammon poika, Syöjättären syämmen syrjä — — —

TAPIO. En Skogs-Gud, under hvilkens styrsel alla skogs-djur stå; han har magt, at gifva dem i Jägarens händer, och släppa dem därut. Var Gud öfver Jagt-redskap. Agricola.

TAPIO och TAPION WAIMO. En Skogs-Gudinna, den Jägare anropade om villebråd. Hennes heders-titel är mäst, Tuo Tarkka Tapion-waimo.

Tapiotar — Waimo tarkka, suuri sulkain Emuu, du noga agtgifvande Skogs- värdinna, du stora Fjäder-Fänas moder. Item: Metzän Eukko, Kaunis karwa — — — dref haror, foglar och smärredjur i giller, flakor och snaror.

Mielus Mehtolän Emäntä, Tapiolan Tarkka neito, Wedä riistaista rekiä, Tawaroista taluttele. Kohden kulda langojani.

Du goda, gunstiga, Skogs-värdinna, Löfskogens agtsamma Mö, Drag en rik el. fyld släda af peltteri, Led an dina skatter, Åt mina vippsnaror af messing, som blänka som guld.

TAPIO, ofta sjelfva Skogen; Björn däri är i Norden Herre och Kung öfver djuren. Titleras i Runor: Kuldanen Kuningas Tapion kainalossa d.ä. En Konung och Herre för alla andra skogsdjur här i Norden, residerar i den dystra skogen. Björn får ock det namnet Ohtoinen — v. Ohto & Ukkonen.

Tapio, sjelfva Skogs-Rån, blir ock för dess ålder och vördsamma skägg hedrad med det namnet Ukko, då Björn och harar (mettän kapeet) af honom anhålles. Om harar heter:

Anna Ukko uuhiasi, Anna oinahat omansi Ukko kullainen kuningas, Tuuwwos ilman tuusimata, Waromata waaputtele — — —

Tapio skulle ock beskydda boskapen för Björnen och andra skogens villdjur:

Mehän (metzän) kullainen kuningas Mehän Sippa haliparta Pane panta pihlajainen, Ympäri nenän nykerön (nykerän) Kuin ei pihlaja pitäne, Nijn sä rautanen rakenna — — —

Åt Tapio låfvades en tupp til offer — Kukko sinulle, kukko kaikelle kylälle, och i slutet af troll-Runor står ofta Kukko! Kukku! liksom Socrates på sin dödsstund bad offra en tupp åt Hälsos-Guden Æsculapius.

TAPIOLA, Löfskog; Tapios trygga hemvist in i tjockaste skogen. — Se Mehtola.

Tapiola Tarkka waimo. Metän Ehtosa emäntä — — Jos lähen mina metällen, Heti mehtä mieltyköön Mielly mejjän miehihimma. Kostus mejjän koirihimma.

TARANIS, de Scythers Högsta Gud — tör hända Taurione, Diana, culta a Tauris Scythiæ populis, Suidas.

TARAN UKKO, gift med Taranis — En Lappsk och Finsk Öfver-Gud. Finnes i inscriptionerna, hvilka än finnas i Dalmatien samt vid Heilbron i Schwaben.

TIAKKA, in plurali Tiakat, fordom Diar eller Präster; förklarade Gudarnas vilja; förestodo afguda-tjensten och voro tillika folksens domare; nu kallas klockare och ringare kyrkjo-betjening, så i Ryssland som Norra delen af Österbotn, Tiakar.

TIETÄJÄT. Se Indomiehet, Noider, Myrrysmiehet.

TIERMES. En Lappsk öfver-gud, som rådde öfver åskan, thordön, regnboge, samt menniskjors hälsa, lif och död — Grækemes Hermes, Mercurius, Dis Hermes, Deus Hermes, famosissimus hic fere per orbem Deus, cui varias tribuebant ethnici functiones — är i lika rang med Biegsolmai (och Thorden, Lapsker Luft-gud); råder öfver väder och vind, öfver hafvet och vatnet. Har fått offer, på det han skulle nedlägga hafvens storm. Sidenius. Kan jämföras med Æolus, Neptunus och Finnarnes Ilmarinen.

TIJTTY, En ödlans stamfader — Iki Tijtty äjjyn poika.

TONTTU, En hus-gud, Lar, gick och rustade i en gård om nätterna; var af många slag; Jywä Tonttu bar hem skylar och ökte sädes-bingen. Raha-Tonttu, samma som Kratti — Paska-Tonttu drog gödsel til gårds — Han skulle hvar morgon få et gröt-fat med smör-öga och flere rätter; hölts i mycken heder; Ficks på et besynnerligt sätt til gårds; Den som ville hafva honom borde Påsknatten taga et par märr-ranckor om halsen och gå omkring kyrkan 9 gångor — då tomten mötte honom, och frågade, hvad vil du ha? Om han då i sin häpenhet sade, paskaa, gödning; så fick han ock til öfverflöd, så at alt öfverflödade af den varan. — Sade han ock pengar, spanmål: så hämtade Tontten alt; därföre ock ordstäfvet är, där alt är i öfverflöd, Tonttu sillä on, Tonttu kantaa — Tomten måtte bära åt honom. Tonttu, Hushållnings-guden, Græcis; Thod, Thond, Mercurius — Suidas.

TOUKO-LEIPÄ, Et stort bröd, som bakas i Julii månad. Ukko, åskan eller Thor, til heders; men brytes ej, utan förvaras i sädes-bingen tils vårsåningen följande år, och då med vissa cæremonier utdeles gårdsfolket at äta af.

TORDEN (Thordön), Lapparne fruktade den, som en Gud, som oftast blifver vred och slår stora stycken af bergen, nedfäller trän och slår fä och menniskjor ihjäl: ty åskan buldrar ofta i Lappmarken för de höga fjällen skull. När han i sin vrede låtit höra sig i luften, hafva de låfvat honom offer, hvilket de också hållit — Sidenius.

Samma som Finnarnes Ukko och Ilmarinen, Se Tiermes.

TORNIO, Staden i Wäster-Norrland, kommer före i Runor, såsom en ort hvadan skinn-varor fås. — Af Räf-fångare heter det om Räfven:

Torin on tuotu Torniosta, Tappelun Tapiolasta, Toaatani on soasta soaanut, Isän polwen korkeunna, Äitin wärttinän pitussa.

Det är: med trätor hämtad från Torneå, med strid ifrån Tapiola — Min farfar har fått den från kriget, då han var sin fader knäs hög, så lång som modrens slända —- It. samma med Ymes land (nu Umeå), där Rimthussarne berättes hafva blifvit dränkte i Yme Jättens blod. Se Jumo.

TUISKO. En Finsk Kung, item de Teutoners, eller gamla Tyskars. Deras bygd — Tuiskuland. Tuisku, Fennica wox — Sv. Urväder. Tulee kuin Tuisku — on se Tuiskun nähnyt —

TULEN SYNTY, ord, som läses i troll-Runor öfver brännsår och eldskador, om eldens uphof. Archæologia ignis — Se Aloen järvi.

TULI POIKA POHJOLAINEN, En kall buse ifrån Norden, som skall släcka elden och förtaga dess sveda, anropas på detta sättet:

Tuli poika Pohjolainen! Tule tummenna tuloja Waltiaista warwentelek; Nouses maasta mamman-Eukko, Kana rautanen kawaak, Syömään tulen kipuja, Tulen lientä lakkimahan, Hyinen tyttö, jäinen poika, Tuli hyiseen sotaan, Kiwiseen kellariin, Täynnä hyytä, Täynnä jäätä — —

Du eldens Son, Norrbagge! Kom lät elden tafsna, Minska eldens hetta (låga), Stig upp ifrån jorden du gamla mormor, Stig hastigt up du järn-höna, At upäta eldens svedor, At läpja lågans velling. Den rimmige flickan, isige gossen, Kom i den rimfulle kåtan, I den sten-kellaren, Full med rim, full med is — —

Se det följande Turja.

TULKKILA. Et bonde-hemman i Kemi, där den Påfviske tolcken bodde. Guds-tjensten skedde här i landet i fordna tider på Latin af de Påfviske Präster, som icke förstodo landets språk; därföre de nödgades bruka med sig å Predikstolarne tålckar, som hafva uttolkat, hvad predikanten på latin först predikade, på Finska för menigheten; häraf kallas ännu i dag et bonde-hemman i Kiemi, Tulckila, hvarå den Påfviske Translatoren eller tålcken bodt hafver — Probsten Erik Frosterus i sina observ. ostrob. 1705 i Mscr. skrifver härom således:

"Til et prof af denna Påfviske Tålcken, berättade för mig fordom Probsten och Kyrkoherden i Kemi Sal. Hr. Johan Tuderus, som förvisso haft denna tradition utaf sina förfäder; nämligen, när den Påfviske Predikanten å en Juhldag hafver läsit Esaiæ II Cap. v. 1. och i anledning deraf betygat, at Christus skulle födas af Jesse root, har Translator på Finska tålckat, och sig intet bättre förstått, än meningen skulle vara af gjässen eller en gåås, hvaröfver menigheten begynt lee, har den Påfviske Predikanten varnat honom til at rätta sig; men han sagt på Finska: 'Jos ei hän ole hanhen jalast, nijn olkohon warpahast, h.e. är han ej född af foten, så må han vara född af gås-tån'." Samma fins i Biskopens Pauli Justens relation utförligare.

TUONI. Se efter Tursas.

TURILAS, En stark Jette, som gungade klippor, hällar och berg, lika som bollar: Musta mies wäki Turilas, Sepä Kijkutti kiweä, waaputti wahan neneä. Honom liknade Stark Otter i Svenska sagor, hvars namn ännu lefver i fruktan efter hans död, och aldrig lärer dö. Swerkker plägade slå handen i berget så hårdt, at hvar led syntes i fasta stenen. Elgthor vadade i hårda bergs-klippan. Sådane Jettar kalla Finnarne Wäki-Turilas.

TURJAN-MAA — Æthiopien, de Blåmänners, de brända Æthiopiers hemvist. Hiskeligen långt aflägsne varma länder, hvarom Finnarne selfve säga: se on kaukana. Ho! Herra Jumala sitä matkaa! Det är: Bevars! dit är en grufvelig lång väg! item, et föraktligt namn på aflägsna orter; fast ock under et sådant namn utmärkes orter, där svartkonster brukades.

TURJAN-MERI, Nord-Sjön, Ishafvet.

TURJAN TUNTURIT, Norrska fjällen — item Alperne. Turjan kallio, Norriges klippor, dit Rutto förvises — Se Hijjen hevonen.

Ukko Turjasta, en kall buse, som förtar eldens värkan — Se Tuli poika — Ukko Turjasta tulo — — — Se följande under T. pimentola.

TURKKA. Et fördom rikt laxfiske med Pata i Uhleä Elf, 3/4 mil ifrån Uhleå Stad; var det förnämsta Krono-fiske i fordna tider; men nu försämradt, för åmynningens upgrundande.

TURRI-TURRAS el. TURRISAS. Finska Krigs-Guden, som gaf seger. Mars, lika med Svenskarnas Thyr, mäst afhållen af de gamla Kämpar.

I Euräpää i Carelen är Tyriän-wuori, där dennes boning varit, och kallas än Tyrjän-Äjjä. Inbyggarena tro, at han än spökar förr krig, och slår på trumma i skyn, hvaraf de spå krig instunda.

Biskop Agricola räknar Turrisas ibland Tavastarnes afgudar, och säger i fina bekanta rim: Turilas annoi woiton sodast, gaf seger i krig. Synes öfverensstämma med Thouras, de Assyriers Kung, näst Ninus, som sedan blef kallad Mars, eller Thourias, bellicosus Mars. Andre finna likhet i Thor, de Göthers Öfver-Gud eller Krigs-Guden. Thyrarting kallas Fältslag i gamla Svenska historien.

TURSAS. Se Meri Tursas.

TUONI. Wallhall, döden — v. Manala och Marta, brukas i Finska Psalmboken och Bibeln ofta för döden, grafven, förruttnelsen, helfvetet och förgängelsen — Se Radier.

TUONELA. Dödsens tilstånd och underjordiska Rike, full med förruttnelse — it. Audins-åkrar eller de dödas hemvist. Tuonella käydä Tuonelassa waeltaa — falla i dvala, bortdåna, komma in ecstasi; a Graec. Thanein — Sv. dåna, animo delinqui, ethanon, thanes, Macedones, Scytharum vicini mortem apellabant danon, Teste Plutarcho inde Fennorum Tuoni, död.

I Tuonela trodde de gamla finnas alt hvad som härpå jorden förnögde — där var ägta nöjen — silk, fläsk, korn, m.m. hvarföre de ock med sina döda satte i högen i hedentimma, knifvar, spjut, pilar, mat, kläder, ringar, husgeråd, pengar, gull, silfver, och trodde, at de gingo updaga och räknade sina skatter än efter döden. Se Jabmiaimo. Sådane qvarlefvor har funnits i ättehögarne äfven i Laihela Socken i Österbotn.

Emedan nu i Tuonela fans korn, gäddor och flere ätlige varor, kan man föreställa sig lätt, et Turkiskt paradis, där nectar drickes utur gyldene skålar, och de gamla Göthers Glyssiswallar, eller de sällas hemvisten efter döden, hvarest dygdens vänner fägnades. De gamlas föreställningar, i verldenes barndom, voro mycket sinlige; dock slutes billigt häraf, at de trodde själens odödlighet och et annat bättre lif efter detta.

TUONEN NEITO, En af Parcerne, dödsens brudfrämma. Bor på Kipumäki eller Kipuwuori. Har en Pandoræ ask i handen, full med plågor, med et måladt låck.

Kippu Tytti Tuonen neito, Kipuja kokoiloopi, Kipu wuoren kukkuralla, Kirjo kansi kainalossa, Kirjo wakkanen käessä, Itkiä tihotteloopi — —

TUONENOHRA el. OTRA, brädd af korn i Wallhall; förekommer i Runor, äfven som Tuonenhauki, en Gädda, för älskare af hvardera i andra lifvet; likasom Odens galt i Svenska sagor; ty fläsket var en lif-rätt för Götherne här i lifvet.

Wäinämöinen lade Tuonen otra til sträng pinnar i sin harpa. Pani naulat kandeleseen, orahasta Tuonen Otran, Tuonen hauwin hampahista — — —.

TUULETAR, Väder-gudens Æoli väna Fru, vaggade och omrunkade de upväxande Furu- trän, som Skogs-möjan Kati planterade — Se Kati, Lemmätär, Kangatar.

TYRJÄN KOSKI, En strid forss i Norrige, eller Mälströmmen — Tuosta tywy Tyrjän koski. Run. It. Tyysty ennen Tyrjän koski, wesi Jordanan wäsähti el. joki Jortanan kunehuk — i.e. kuiwu, lugna — stadna i loppet.

TYRJÄN-WUORI, Se Turri.

TYYTIKKI (Orawan Emuus — pieni waimo) Tapion neiti.

Metsän piika pikkuruinen, Aukase rahanen aitta. Mun metälle mäntyäni, Luinen lukkosi murennat. Mieluussa mehtolassa Et Emäntä lienekkaän. Jos et anna ajallani. Ijälläni ilmuutak — — —

Ickornarnes Patronessa.

UHRI PAIKAT. Offerställen; sådane hade Finnarne så väl som Lapparne, så i hedendomen, som än nästan til våra tider, flere, såsom helgade lunder, stora trän, furun och tallar, stenar, hällar, berg, källor, kyrkor och kyrko-gårdar, dit mjölk, pengar, ja, ända til knappnålar offrades, at återfå sin syn, hälsa — och den som tog af källan eller Offerstället, sådane dit lagde persedlar, troddes krossas, få ögonsjuka, blifva blind. I Hattula Socken i Tavastland är en sådan sten, där regn-vatten stannar i en ihålighet, där flera surögde tvätta sig och offra dit nålar; det finnes ock källor och träsk, som man besöker för at löga sig. v. Eräpyhä & Pyhä maa, Janakkala källa &c.

Probsten Er. Frosterus i Anmarkn. öfver Ulo Socken i Mscr. berättar om Offerställen följande: "Beträffande gl. offerställen, så kunna icke monge af them mera namngifvas, förutan hvad som skedt på Kehkoses hemman 1/4 mihl ned ifrån Mohos kyrka på norra sidan af Elfven, hvars första åboer kommit ifrån Kandalaxi Sochen i Ryssland, på hvilket hemman en korsboda mitt på gården varit, i hvilken boda blifvit offrat genom särskilte fönster för gåss- och flickebarn, sölfver, tenn, penningar &c. tå the skulle föras ther förbi til kyrkan at döpas, efter alle barn i annor händelse hafva fått något lyte, så at the antingen blifvit döfve, blinde eller dumbe" o.s.v.

En Soldat stjelpte bodan i elfven. Gården som förr varit förmögen blef utfattig.

Trattila et lax-patu ställe uti Pyhä fors och Muhos Capell-gäld; har äfven varit offer-ställe, där en vid namn Philippus offrat kokad lax i en tratt, at ärnå godt lax-fånge, då hans granne åt up det och sade, Ruto rualle, Jumala rohkiast andamaan, h.e. fort til mats och fort at ernå lycka af Gudi.

Ulo Salå kyrka är et offer-ställe, i synnerhet på 2:dra dag Jul.

Landshöfdingen Friherre Conrad Gyllenstjerna har, efter gjordt löfte, vid et särdeles tilfälle skänkt til detta Capellen Silfver-kalk, med drifvit arbete, samt en rar liten Communion-kanna, med et långt glas-rör samt foten och locket af Sölfver förgylde, med dess namn och vapn.

Er. Frosteri Mscr. t. c. p. 5. 11 & 10.

UKKO. Den äldsta Finnarnes Gudamagt, näst Jumala. Dyrkades vid vår-utsädets görande (Agricola) i parallel med Wäinämöinen och Ilmarinen. Äldre än Fornioter Finnarnes Stamfader, och efter döden tilbeden som Gud — Se Åbo Tidning. N:o 20, för år 1772.

Honom tilägnas flere egenskaper och värs. Han anropades til alla företaganden, och fruktades för dess ålder och magt.

Den samme, som Thor, ty Finnarne kalla än Thordön eller åskan, Ukko, ukkosen ilma, ukon ilmajylinä; ukko jylisee. Än talas ock om åsk-viggen, som man tror sig hitta där askan nedslagit; en svart hård sten-kil. Sammalunda hade Thor en vigg, til tecken at han var utdelare af mandom och styrka. Thors skål signades med hammar-märket och blef drucken til styrka och mandom — Sammaledes dracks Ukkos skål — Se dess gemål Rauni.

Ukko hos Finnarne var altså den samme som Thor hos Svenskarne, Taranis hos Celterne, och Atia eller Ajja hos Lapparne — Se Taranis och Taran-ukko. Ukko skulle besatta sig med alt; han skulle beskydda alt, äfven boskapen i skogen: hvarföre man, då den utsläptes, önskade:

Piäk pilwessä käräjät Säkehisä selwät neuwot, Ettei noita kyllin soisi, Kaihi wiljaltan witoisi; Wähän minulla olisik, Ahollen ajettawia, Päällen pälwen pantawia Pantu Akka paimenexi Luoja karjan kahtojaxi, Iskekk Ukko uta puuta, Komauta kongelota, Miekalla tuli terällä, Kurikalla kultaisella

Item, vid Björn-jagten sjöngs: Ukkoseni lintuseni, käyppä kaiten karjan maita — — — Ukko kallas ock Pitkäinen, eller den längste och Högste, äfven Isäinen och vanha mies, at beteckna dess Faderliga omsorg och allmagt. Ehuru Ukko var Åske-Guden; så ägde han dock ej ensam den magten at dundra; ty Wäinämöinen och Ilmarinen kunde ock låta blixt och dunder fara fram. Ukko gaf styrka åt svaga, mot Bergs-troll, (dem han med sin åskevigg krossade) tillika med sin maka Maan Emoinen och tilbådos bägge på en gång således:

Ukon woima taiwahasta, Maasta Maan Emoisen woima Wäixeni woimaxeni, Pirua pusertamaan, Ramulaista kaatamaan — — — Annas wielä Ukko uuluansi Wäkeänsi mies wäkewä, Wäixeni woimaxeni. Ettän taitaisin tapella. Että mä häjyn häwitän, Tuiki tuimenettomaan, Perkele peri katoon — — —

Ukkos magt sträkte sig altså icke allenast til luften, utan ock til Skogs-lundarne; hvarföre han af Harfångare anropas:

Kostu korpi, mielly mehtä, Taiwu ainonen Tapio, Metän Ukko halliparta, Ota kullat kullistasi. Hopiaiset housustasi, Anna Ukko kindaisi, Anna Ukko kirwestäsi, Jolla puuta hakkailen

Ukko tycks hafva likhet med 'Ogenos, Ogenus, antiquus Deus, Ukko, 'oxos et Nom. propr. i Grækiskan. Emedan Ukon malja skulle drickas, eller Thors skål såsom Bisk. Agricola säger, vid vår-utsädet; så kan Ukko fattas i bredd med Frejjer, en Svensk afgud, hvars minne äfven dracks i samma afsigt, näml. at befordra god årsväxt och befrämja ymnoghet och välsignelse på alt — Och emedan Ukko nu i Finskan betyder appellative, en gammal gubbe eller man; så får man räkna, ifrån Ukkos tider de lycklige Arilds tider, som voro under Frejjer, som var i sin regering en lycklig Konung, och blef därföre äfven efter sin död dyrkad; til at välsigna årsväxten — I hans tid svettades honing utur ekarne, floderne runno med mjölk och guld maldes på qvarnarne. Så sjunga skalderne, och de enfaldigare tro det; men det är ej annat än Biskötseln. (Se Mehiläinen). Boskapsskötseln och åkerbruket var i högsta flor; de skötte sina bien, vårdade sina hjordar, brukade sina åkrar, hvaraf de njöto rika kärfvor. Det var det guld, som de slogo på sina qvarnar. Ej under om Finnarne drucko Ukkos minne om våren, förväntande af Ukko en god kornskörd, at få godt öl til Wuoden Alkajaiset och Joulu.

Ukko skulle bevara i krig, hvarföre han åkallades således:

Ukko kultainen Kuningas Waari wanha Taiwahinen, Tee minulle kiwinen miekka, Eli rautainen rakenna, Eteheni seisomahan, Miehen päätä päästämähän.

Ukko skulle drifva Hararne i gildren:

Ukko kultainen Kuningas, Tuuwwos ilman tuusimatta, Waromutta waaputtele. Kynsin kytiyxelle (kynnyxelle), Käpälön kahan eteen — —

UKKONEN -sen i diminut. Väder- och Åske-Gud — anroptes äfven vid harfångst således:

Ukkoseni ainoseni! Nostas pilwi luotehesta, Toinen lännestä lähetä. Kolmas ijästä iske, Lomatusten loukautak, Sa-a hyytä, sa-a jäätä, Näille puillen puhtaille, Warwuille walanteille.

Det är: väck up dina väder-ilar ifrån alla streck, låt snöga rim och is på mina giller-stickor — — —

I sällskap med Mehtola mor dref han på hararne — Se Mehtola,

Til honom sjelf heter det:

Metän kultanen kuningas Anna Ukko lampaasi (uuhiasi), Lupi Luppa karwasesi; Juoxe wimpura wipuhun, Pyyrö silmä pyyxeen — — —

ULAPPALA, Koiran Emuu, Canum nutrix. En hund-patronessa i gamla Runor; kallas, i anseende til det at hundarna födas blinda, Pohjolan sokea umpi, Ulappalan umpi silmä; skulle hämta mjölk åt hästgällare.

Lypsä tänne maitoansi, Tipauta nisuxiansi, Rauwan rahnoin pahoin, Tulen tuiki polttamihin — —

UROS — Se Weden kuningas.

UXAKKA, Maderakkas andra dotter, af Lappar tilbeden. Hon skulle förändra dotter til son i moderlifvet. Lapparne hafva offrat til henne, ty Lapparne synes vara bättre betjente med piltebarn än pigbarn, som icke kunna hållas til fiskeri eller skytteri. För sine piltebarn offra de, at få behålla dem til Leib-olmai tjenst, som är skytteri, efter som uxakka är altid i oenighet med Leib-olmai och emot honom. Sidenius.

WAARAT, Berg, månge sådane äro i landet, dem Jättiläiset tros hafva upstaplat — Se Linnat, Jätit.

Metelin-waara, et högt berg emellan Limingå och Uhleå Soknar, på hvilket man kan se 7 kyrkor på en gång. Er. Frosten Mscr. l.c.

WAAWATAR, samma som Wauwutar, en som har en at skrika; en plågo-qvinna, i hvilkens ullvant svedorne ifrån sår skjutsades af troll. Tuonne kiirehin kipuja, Waawuttaren wanttuiseen (i.e. Wawutar, joka otta kipuja luoxeen — kiputyttären sisar — åt kipu Tyttö). Se Kiwutar, Kipumäki — — —

WAIWIOTAR, En gammal troll-kåna, som troddes vara Vargens foster-moder — Woahetar, ex pronunciatione Savon. idem.

WANGAMOINEN, En stark kål-brännare och svidje-karl, född af Wanga med fadren Winga. Herre öfver ormar och ödlor.

Lieneekö minussa miestä, Ukon pojassa urosta, Wangamoisessa waroa? Tämän pulman purkajata, Tämän jaxon jaxajata? — —

WARA MIES. Vargernings eller Reserve-karl, deriveras af Waregis Väringar, Nordiske kämpar, som tjente andra Konungar; de gingo ut ifrån Norden i krigstjenst hos andra — Hinc Fennorum Wara-mies, fast än et i sednare tider antagit ord af waregis, väringar, som voro hädan ifrån Norden och tjente som lifvagt Kejsaren i Constantinopel.

WAUWUTAR. En plågo-möja — Se Kiwutar och Waiwiotar.

WÄINEN — idem ac Wäinämöinen — Se Kiwutar.

WÄINÄMÖINEN eller Wainemoinen; en af de förnämsta Finska Gudamagter; beskrifves näst Ilmarinen, såsom rådande i luften, vatnet och elden: Wälähytti Wäinämöinen pimiäsä pohjolasa, ljungade i den mörka Norden. Smidde järn eller åtminstone länte sin eld därtil.

Wäinämöinen walkia walosa. Tuli wuori arpal arpelemaan, Maita matkustelemaan. Rotkot wuoren waeltamaan, Wieläpä runno rohkiasti, Mäen laxosa sywäsä, Wuoren suuren runnakosa. Sielläpä sinä wammuxet rakenat, Keihät terävät teroitat — — Teräwixi teit teräxet — —

Wäinämöinen kallas i gamla Finska Runor redan för Reformation den äldste Guden, Himmelske Fadren, synbart och ljusligen kände Guden. Græc. fainomenos, lucens, splendens. fanaios Zeus, plendidus Jupiter, nitidus — est & cognomen Apollinis. Scapula.

Wäinämöises kaftan, råck och vepa var så förvarande, at den anropades til et Palladium i häftigaste striden; hvarom det heter:

Waippa wanhan Wäinämöisen Kaapu kauka Lappalaisen Sepä tänne tuotuwohon, Suurillen sotikeoillen — — —

Wäinämöinen ansågs för så helig, at hans svett skulle bota, dårföre anropas Hiki wanhan Wäinämöisen.

Han kallas ock för sin ålder och styrka samt vördsamma person Ukko wanha Wäinämöinen — — —

Han är ofta med Ilmarinen i sällikap i hedenhös tiden; men efter Påfviska lärans införsel i landet, måste han vara i sällskap med Neitsu Maaria Emonen, som tyckes taga högra handen, såsom et fruentimmer. Då af en Carelare frågades, hvilka han trodt vara de högsta Guda-magter i hedendomen, svarade han: Itte wanha Wäinämöinen ja neitty Maria Emonen, utan at göra skilnad på tiden. — Än sedan Christendomen infördes och en någorlunda Guds kännedom upkom, blandas den Sanne Högste Guden af de anropande ibland med de fordna inbillade högsta magterna; ty ofta står i gamla Runor: Itse llmoinen Jumala, itse wanha Wäinämöinen, itse Seppä Ilmarinen, Neity Maria Emonen täsä myöskin tarwitahan, tämä jaxo jaxamahan, tämä päästö päästämähän — — När de voro så många, så måste, om den ena ej hjelpte den andra hjelpa.

Wäinämöinen berättas hafva haft en besynnerlig rolig klädedrägt. Hans bälte var beprydt med fjädrar och plumer — Han synes varit bevingad som Mercurius, och klädd som en American i dun, som ses af efterföljande Runa, där Maria anmodas, at nappa en vingfjäder af Wäinämöises skärp, at smörja med:

Siwalla simanen siipi Wyöltä wanhan Wäinämöisen, Wyöltä ainosen kapeen.

Ryck en honingsfull vinge Ifrån den gamla Wäinämöises bälte (midja), Den förnämste mannens lif.

Wäinämöises barn voro en dotter Kiwutar, och en son, af mariage de conscience, med en hafs-fru aflad, som kunde bota bölder; han åberopas i följande stycke.

Nosta miekkasi merestä, Lapiosi lainehista, Jollas ruhtat rupia. Eli painat paisuita — —

Du Wäinämöises naturliga (i löndom aflade) Son! Lyft up dit svärd ifrån hafvet, Din spade (tre-uddiga gastel) ifrån vågorne, Hvarmed du krossar utslaget, Eller ock krystar bölderna — —

Hafsvatnet torde ock vara torkande och helande i synnerhet när en Wäinämöises son blef Doctor.

Fogelfångare, Jägare och skogsmän anropa Wäinämöinen, at slå på sin Harpa, på det dess ljufliga klang, må låcka fram alt villebråd — såsom följande Linnun-pyytäjän sanat gifva vid hand:

Itte wanha Wäinämöinen Teki kalliolla kandeletta. Kust on koppa kandelessa? Koiwusta wisa-perästä. Kust' on naulat kantelessa? Tammesta tasaiset oxat. Kust' on kilet kantelessa? Jouhista hyvän orihin Lemmon warsan wahteista — — Ite wanha Wäinämöinen Kuhtu pijjat, kuhtu pojjat. Soittamahan sormillansa. Ei ilo ilolle käynyt, Soitto soittollen tajonnut. Kuhtu nainehet urohot. Ei ilo ilolle käynyt, Soitto soitolle tajonnut. Ite wanha Wäinämöinen Otti soiton sormillensa, Käänsi käyrän polwillensa, Kanteleen kätensä alle: Wasta ilo ilolle käwi. Soitto soitolle tajoisi. Ej sitä metässä ollut. Neli jalkasta jaloa. Lintu parwia parasta. Jok ej tullut tuiskuttain, Karhukin aidalle kawahti, Soitettua Wäinämöisen. Mielus Mehtolan Emäntä, Tapiolan tarkka neito, Wedä riistasta rekiä, Tawaraista taluttele, Kohden kulta langojani.

Sammaledes anropade Fiskare Wäinämöinen, om likaledes då förfärdigade en Harpa, hvarpå han spelte så ljufligt och kraftigt, at Fiskarne sprittade af glädje, sjelfver Hafs-Frun, Sirener och Delphiner högde sig up på vattubrynet och på hafs-stranden, at lyss —. Ja, sjelfva Wäinämöinen var så pathetisk och rörd af sin musique, at tårarne af glädje nedtilrade; såsom föregående och flere sådane gamla Runor tydeligen gifva tilkänna. O! en oförliknelig virtuose!

WÄINÄMÖINEN el. ÄINEMÖINEN. Poëternes Patron. Sjelf den ypperste Skald — Finlands Apollo — Harpors (Kanteles) stämmare och Fabriqueur. En ypperlig Orpheus, som med sin sång feck näcken, fiskar och alla skogs-djur, at glättigt lyss och röras.

Skaffade, som en Promothæus, elden på jorden; ljungade i lag med sin yngre Bror Ilmarinen; bygde skepp och båtar — Den unge Resen Joukawainen disputerte med honom om styrka, men blef illa belönt — Se Joukkawainen.

Den kunnige och vördige Wäinämöinen bygde sjelf pråmar och håpar; hvarom Runan berättar:

Ite wanha Wäinämöinen Weisti wuorella wenettä, Kalliolla kalkutteli: Ei kirves kiween koske. Eikä kalka kalliohon — —

Wäinämöinen ansågs ock i krig för en skyds-gud; hvarföre hans vepa vördades som et palladium mot skott, bly och krut:

Waippa wanhan Wäinämöisen, Kaapu kauko Lappalaisen, Sepä tänne tuotuwohon, Suurilta sotikedoilta, Weri pellon penkereiltä — — Jonga suojasta sotinen, Jonga tappelen takoa — —

Wäinämöinen öfverträffade Svenskarnes berömlige Skalder Eiwinder och Smider, berömlige för sin konst, at leka på harpa. Hans öde hade gömt honom ytterst i Norden, men hans själ var dock ädel i sina tankar. Han hade en särdeles gåfva, at röra alla sinnen när han slog på sin harpa och sjöng sina dikter. Det fick hans medtäflare den unga Jätten Joukkawainen erfara. Hans infallen voro lifliga och hans tankar höga. Han sjöng de framfarna hjeltars beröm, om verldenes grundläggning, om eldens uphof, om de skapade ämnens förborgade natur, och luften daldrade, och bergen gåfvo genljud; han beklagade den ömkelighet och fåfängelighet, mellan hvilka det menskliga lifvet delas, och de dödelige smulto i tårar. Han kunde beveka de hårdaste hjertan til medömkan, och upmuntra de sorgsnaste sinnen, til frögd. Ofta hade Weden Emäntä, Hafs-frun, Näcken och Åge, med de andra små Gudamagter, som bo i det våta, dansat på vatnet, när han suttit vid stranden och stämt sina strängar. Ofta hafva de Råd-andar, som bo i backar och lundar samlat sig för honom och lekt, när han slagit på sin harpa. Man sade, det den mägtige och vise allfadren Kaweh eller Hallbordur, den samme som Apollo, vore hans fader, och hade lärt honom, at handtera strängar. Och det, at han kunde beveka stenhårda bröst, och til lek och lust upmuntra halfdöda hjertan, gaf de enfaldigare anledning, at tro, det stenar och liflösa ting, björnar och skogs-djur, näckar och fiskar, Tapio och Mehtola, med foglar och yrfän rördes af hans spel, och samlades at lyss på hans gudomliga sång.

Då den gamle harpo-slagaren, vår Finska Orphæus, slog på sin harpa, sattes hela naturen til sjös och lands i rörelse; och förtjenar den Acten här in extenso at afskrifvas, såsom et mäster-stycke, som trotsar all Grækisk och Italiensk musik:

Sittek vanha Wäinämöinen Istuxen itek ripahan, Otti soiton sormillensa, Käänsi käyrän polwillehen, Kantelen kätensä alle. Soitti wanha Wäinämöinen; Wasta ilo ilolle käwi, Soitto soitolle tajusi. Ei sitä metässä ollut, Jalan neljän juoxewata, Koiwin koikelehtamata, Jok ei tullut kuulemahan, Tehessä Isän iloa, Wäinämöisen soitellessa: Karhukin aidalle Kawahti Soitettua Wäinämöisen. Ei sitä metässä ollut, Kahen siiwen suikawata, Jok ei tullut tuiskuttain, Ei sitä meressä ollut, Ewän kuuden kulkewata, Kahexan waeltawata. Jok ei tullut kuulemahan Itekkin Wein (weden) Emäntä, Rinnoin ruoholle rojahti. Wetäy wesi kivvelle, Wahtallehen waiwoaxen. Isestänni Wäinämöisen Wedet juoxit silmistähän, Kaseammat karpaloita, Pyyliämmät pyyn munia, Reheille rinnoillehen Rinnoiltahan polvvillehen. Jaloilla jalkansa päälle, Putoisit wesi pisarat Läpi wijden willa waipan, Sarka kauhtanan kahexan.

Sedan satte sig den gamla vördiga Wäinämöinen Sjelf på fiolen (sätet), Tog stränga — spelet emellan sina fingrar, Vände det utgröpta krokiga instrumentet på sina knän, Harpan stälde han på sin hand. Den vördige Wäinämöinen spelte; Då blef det en fullkomlig glädje utaf, Och spelet liknade en riktig concert. Det var ej i skogen något På fyra fötter löpande, På sina långa ben (belingar) skänglande. Som icke kom at lyss, Då fadren sjelf väkte glädje, Då Wäinämöinen sjelf spelte: Sjelfva björnen äfven sprang häftigt up mot gärdes-gården, Då Wäinåmbinen slog på harpan. Ej fans någon i skogen, Som flyger hvinande med två vingar, Som ej kom lika som ur och damb Ej heller af alt hvad i sjön fans, Som rörs med sex senor, Simmar af och an med åtta årar, Som icke kom at lyss (höra). Sjelfva vatnens moder (hafs-frun), Kastade sig bröstgänges mot sjöstrandgruset, Och makade sig på en strand-hälla, Dragandes sig up besvärligen på buken. Af sjelfva gubben Wäinämöises ögon Tildrade tårarne, Något större än tranbär, Litet drygare än hjerp-ägg, På hans vidöpna, breda, modiga bröst, Och ifrån bröstet på knän, Och dädan på föttren; Hans tårar (vattudroppar) föllo Genom fem ylle-vepor, Genom 8 valmars jackor.

WÄKI TURILAS — Se Turilas. En Jätte och stark Otter.

WÄSI WITA — Wäinen poika — En stark Rese; Wäinämöises afföda.

WEDEN EMOINEN eller Weden Emä, dref fiskar i nät och notvarp, samma som Ween eller Wein Emäntä. Hon kom at lyss på Wäinämöises ståtliga musik. Itekki Weden-Emäntä wetihin (wetäy) wesi kiwelle, waiwousi wattalolle — Se Näkki.

WEEN-KUNINGAS och Ween Emäntä, (Neptunus med dess hafs-fru) Sirene, anroptes af Fiskare.

Hafs-Regenten beskrifves hafva en slokig hatt och vått skägg; til honom lyda orden:

Rätti-hattu tuores parta, Lähes kanssani kalaan, Kerallani Tuoresehen — — — Ween kultanen kuningas, Annas aika ahvenia.

Rätti hattu i.e. ween isäntä, kuningas weesä, We-en armas anti waimo — item:

Ween Ehtosa Emäntä Sinä olet waimoista wakanen Annas mulle ahvenia, Kuletteles Kuukupoja, Käytteles marut mahoja, Hiekan hieromattomia, Päiwän paistamattomia. Alta aaltojen syvien, Kalaisista kaarteista, Awarasta aitastasi — — —

En Vattu-Rå, som kai iksoxen simplement kallas Uros el. Ukko. En man, en gubbe; beskrifves som liten, oansenlig, med långt hår och skägg; men ganska tiltagsen och stark, som tordes gripa i eld-fisken, det hvarken Wäinämöinen eller J. Maria vågade sig til — Härom lyder Runan til Uros, denna karlvulne mannens, heder, vid eldens fångst ifrån Aloen-järvi; således;

Mies musta merestä nousi Uros aallosta yleni, kolmen sormen korkuinen, Neljän peukalon pituinen, Wähän kuollutta parembi, katonutta kauhiambi. jalasa kiwiset kengät, Pääsä paasinen kypärä; Hiwus kannolla takana, Parta rinnolla edessä — — —

En svart karl steg up ifrån hafvet, En modig man reste sig up ifrån böljan, Tre fingers hög, Fyra tums lång, Litet bättre än en dod, Haskligare än en afliden. På foten hade han sten-skor, På hufvudet en hjelm af hafs-hällan Dess hår hängde baktil på hälarne, Och skägget frammantil på bröstet — — —

Denne tappre Uros blef den skiljesman, som slet trätan imellan Wäinämöinen och Joukkawainen, då han företedde sig i följande armatur.

Ej ennen ero tullut, Kuin Uros merestä syndyi, Rautalakki lainehista, Rauta kintahat käessä.

Det blef ingen skilnad. Förän Uros föddes (reste sig up) från hafvet, Den med järn-hjelmen ifrån vågorne, Hafvande järnhandskar på händerna,

Denne Uros mätte vara den samma, som Meri-Tursas. Se Meri-Tursas, Aloen-järwi, Joukawainen.

"Alle forntidens Resar äro icke annat än sinnebilder och varelser, dem Skalde- konsten diktat, med hvilka alla gamle folkslag beteknade deras stora förfäder, när de ville föreställa deras sällsynta hjelte-bedrifter. At vara stor på moraliskt sätt, var icke kändt i dessa grofva tider; man kände ingen annan storhet än et vildt mod med ovanlig styrka, och alt bestod uti en laglös våldsamhet.

"At göra Skalde-bilden så mycket större och förskräckeligare, kunde den icke starkare uttryckas än under namn af Jättar och vidunder.

"Detta är dessutom naturens eget språk, som icke behöfver något härma och efterfölja.

"De gamle Nordiske Folken beskrifva uti sina skalde-qväden alla sina hjeltar, såsom dylike Resar; af samma beskaffenhet aro Grækernas nio alnar höge Aloider och Titaner, hvilke hade en styrka, som ingen kunde emotstå, och lade hela berg ofvan på hvarandra — Djärfve nog, at dymedelst vilja bestorma sjelfva himmelen." — Jerusalems Betraktelser öfver Religionens förnämsta Sanningar, 2 Del. sid, 188.

Sådant är språket äfven uti sångstycken om Wäki Turilas, Uros, Joukkawainen m.m.

WEINÄMÖINEN WEINEMÖINEN el. WEINEMOINEN, anses af några för et fruentimmer, och kallas Akka vein Emoinen, — af wesi, vatten — wein och Emoinen, lilla mor, sjö-fru. Se Kiwutar.

WENDLER, Se Aate och Winder.

WENNON-HÄRKÄ, En stark drag-oxe, in i tystaste skogen, som upplögde det Sämpsä Pellervoinen sådde med trä-frön.

Wennon härkä Uljamoinen (Puiden Hevonen, joka puita kynti, wäkewä kyntäjä) Lähti maita kyntämään. Saloja wakoamaan, Suot kynti, kanerwat kaswoi; Mäet kynti, nousi männyt — —

WESI HIJSI, En ond ande, eller vattu-råderska (Wesi-piru). De vidskepplige säga sig än i dag, kunna upmana henne från vatnet, och bära henne i et vattu-käril, at skada nästan, i synnerhet tjufvar, som skola plågas af henne, eller blifva sur-ögda m.m. Eljest är denna, naturligtvis, en vattu-syrsa (Larva Dytisci), som upäter agn och fisk för fiskare, då fiskeriet vantrifves.

WILLATAR, En troll-häxa, som födde och upammade Ormen. En Juutases maitresse.

WILINER, Se Aate, Joter och —

WINDER, Et folk, som förmenas hafva gifvit Finland sit namn. Hos dem hade visheten sit Tempel.

Windernes Tempel voro upfylda med vidskeppelser. De brände ljus vid de dödas grifter och läste där sina sånger.

WINDLAND. Beboddes af Winderna, Finland. Det är knapt något land i Norden, som til större ymnoghet, under et omildt luftstreck, genom invånarenas outtrötteliga arbetsamhet, gifver alt, hvad til det menskliga lefvernets nödtorft och beqvämlighet betarfvas. Dess fördelaktiga hamnar befrämja dessförutan handeln, och dess flaggor blifva ärade i de fjärdar, där de synas; invånarena äro höfliga i sina åtbörder och behagliga i sit umgänge; Mot sin Konung trogna; i sina tankar förvetna, och i alla kroppsens öfningar skickeliga i faran oförskräkte; i segren ädelmodiga och i alla sina beslut snara. Se Adalrik och Göthildas Äfventyr. 8. Bok: I Del, p. 430, Se Arngrim, Sigmund.

WINGA, En Satyr, som besofde Wanga, hvaraf föddes Wangamoinen. Winga wangahan makaisi— — deras afföda blefvo ödlor.

WIRAN-KANNOS, Befordrade hafver-växten.

WUODEN-ALKAJAISET, En slags Högtid, efter Finska nations smak, på åtskilliga tider om hösten efter slutad tröskning och inbärgning, då måltider hållas och drickes väldeligen. Norra Österbotningen firar Mickels messan eller Kekri, Allhelgona, sedan slagten gått för sig; då af det slagtade ätes stekt och sjudit. Kallas ock Sonnin-pejjahaiset — d.ä. Ox-graföl — Se Ristin-päiwä, Kekri.

WUOLA-HATTARA, foem. Uxor Vulcani, forte Venus.

Wuolahetar, den samma. Kaut on poika Wuolahinen, Wuolahattarein tekemä, eller Rauta poika Wuolattaren — Rauta poika Wulangoisen, Emä rauwwan Ruojuatar.

WUOLANGOINEN. Järnets fader, Vulcanus. Därmed förstås i Runor et myrjärn, som tages up ifrån kärr, myror och lösa dälder. vid. Ruojuatar.

WUOLAINEN, Den samme, eller en af Cycloperne. Wuolahatars man.

WUOREN-WÄKI. Bergs-Troll. Flere batailloner af dem kunde framvisa sig, arbetande i berg, smälte och förädlade metaller — Röfvade bort Prinsessor och vackra flickor. Höres ofta i gamla Sagor. v. Haltia.

WUOTAR, En smörje-kokerska och pulfver-häxa. Wuotar woitein tekijä kesät keitti woiteita — — anropades då man fått contusion af något träd.

YFVER-BOER, kallas Nordens inbyggare;, och än hos oss, de som bo up i landet i Sockne-skatorne — Sättas mot Kainulaiset.