PROSA.

Man satt vid frukostbordet en morgon och talade om allt möjligt.

Moster Thilda med ett halft dussin af sina barn var kommen på besök från sin prestgård i Orihvesitrakten, och nu skulle de tillbringa några veckar ute på villan hos postdirektörns.

Moster tyckte rätt bra om systerdöttrarne, ehuru hon icke förstod sig riktigt på dem.

Flickorna å sin sida täflade att visa sig älskvärda, de höllo alla af sin moster, hon var deras enda kvinliga nära slägting och hade dessutom genom sitt glada, vänliga väsen förstått att vinna deras hjärtan.

Man kunde inte se någonting fulare som på samma gång var mer intagande. Hennes ansigte var bredt och rödt, håret slätt och färglöst, munnen stor och vänlig och alltjemt i färd med att visa de gula och ojemna tänderna. Men hon såg frisk och kraftig ut, kroppen var sund men hade den fason en god barnaföderska utan tillstymmelse till koketteri gärna får, sedan hon sett den nionde plantan väksa upp ett stycke förbi lindan.

Mannen var prest och hade liksom hon i sin ungdom varit stark läsare. Men nu hade det praktiska lifvet tagit dem begge så starkt i anspråk att de ej mer ansågo sig ha tid till starkt theologiserande.

I fristunderna roade sig pastorn med att vara skomakare, och han hade fullt göra att hålla de nio hela om tårna.

Frun spann och väfde, sydde med glasögon på näsan, och alla seks sönerna och de tre flickorna gingo klädda i ungefär samma slags tyg, sydt i en snitt som var så föga komplicerad som det bara var möjligt.

För resten lefde de ute på landet i god sämja med socknens få herrskap och många bönder, gingo på julkalas och höllo sjelfva majgille, det var deras nöjen. Den femtonåriga älsta dottern liknade sina syskon och sin mor som det ena lingonet liknar det andra. De voro friska, röda och glada, hade goda lynnen, utmärkta magar och god arbetslust.

Det var en hel menighet af arbetsdugligt folk. Den seksåriga flickan gjorde utmärkt nytta som barnpiga till de små, och pojkarne hade hvar sitt handtvärk.

Här ute på villan hos onkel gjorde de alls inte det besvär man skulle kunnat tro. Fyra af barnen sofvo i klädbodan och sysselsattes om dagen med vedhuggning, rensning i potatis- eller roflanden och på gångarne, medan flickorna fingo hjelpa Lina med lappning och stoppning samt städning och inomhus göromål.

Moster Thilda satt vid midten af bordet och berättade om lifvet på sin prestgård. Sedan började hon eksaminera systerdöttrarna.

"Hvarför hade 'gamlorna' inte gift sig?"

Ja, det var nu en fråga. Lina rodnade och såg olycklig ut, Anna körde ut sina tjocka läppar, rynkade ögonbrynen och svarade:

"För min del tål jag inte karlar!"

"Du mildaste!" Moster Thilda slog ihop sina grofva arbetshänder och visade alla tänderna, "tål inte karlar! Hvad har du emot dem? Har inte Gud skapat dem kanske lika väl som oss? De är skröpliga förstås, men hvad har man sin kristendom för, om inte för att förlåta dem".

"Usch då!" utbrast Anna, "förlåta och förlåta! Men jag förlåter inte. Vill de inte bära sig åt som folk, så må trollen ta dom. Jag vill inte ha en man som man skall förlåta".

"Skadan blir din, min unge, för det är du som blir utan! Hvad tror du du är skapad för, hvad? Jo, för att föda barn, och sköta om man och hus. Och det är inte det sämsta".

Alla flickorna läto höra ett indignationens sorl. Luba vände sig förtrytsamt bort, och tillochmed den blida Lina kastade förebrående blickar på den godlynta prestfrun.

"Jo, lita på det, det är det enda riktiga. Det första Mattias sa' när vi blefvo förlofvade var, att vi skulle från början ha klart för oss att våra barn skulle bli riktiga kristna. Jag tyckte det var lite tidigt att tala om barn, men — det var bra jag satt mig i det straks. Sä kommo de, år efter år, ett i stöten. Först är det lite besvärligt, men blir snart en vana. Det är gudskelof inga vanskapliga och inga genier bland våra ungar, jag tror di är riktigt ordentliga matäpplen allihop. Flickorna skall läras att så fort som möjligt få bugt på sina egenviljor, så di i tid kan bli goda hustrur eller huspigor om de inte kan skaffa sig män. Pojkarne ska' gifta sig så fort de kan få fötterna under eget bord. Inte något lässöl och onödigheter. Det är inte alla som ha presthufvu'n inte! Fort ut i lifvet, det är min lära".

"Men om de nu bli sådana som ska förlåtas, hvad så?" frågade Anna.

"Har ingen nöd bara man skaffar dem ordentligt göra. Har du sett en ordentlig och trägen arbetsmänniska ha tid med liderlighet? Nej, det är lediggång och läsa som gör folk galna".

"Kära moster, den bästa kan ju komma i anfäktelse".

"Ja!" — Moster Thilda suckade en liten förflugen skenhelig suck. "Ja men — så ska' vi förlåta! Det är djefvulen, synden och vårt eget kött som ibland är i vägen och gör oss ondt, då hjelper bönen. Men — fortsatte hon med sin naturliga stämma — men det är inte så farligt! Om folk tvättar sig alla dar och så går i arbete, sofver de om natten och syndar inte".

"Men om de komma i frestelse?" invände Luba.

"Så ska' di få rysk bastu", svarade moster. "En ordentlig rysk bastu med duktigt brass. Jag vill se den som inte kan svettas bort frestelser om han får ordentligt bad, bra med björkbas och så kallt vatten öfver".

Flickorna skrattade. Luba såg försmädlig ut, den enfaldiga landtmänniskan förstod sig på ingenting.

Mostern låtsade inte om, utan fortsatte:

"Man kan dessutom inte tala om frestelser, för andra än karlar. Vi kvinfolk…"

"Jo", sade Luba, "jo, man kan. Vi ha också våra frestelser".

"Det är bara pigor", försäkrade prestfrun, "bara tjenstfolk, och sådana som inte på något vis kunna bli försörjda eljes. Har du någonsin sett en hygglig flicka som har hus och hem, kläder och föda och sådant mer — ha frestelser?"

"Jooo, det kunde ju finnas". Luba såg litet generad ut.

"För det första vet du inte hvad det vill säga, din gulnäbb", log mostern, "och för det andra, så ska' hon ha ris och så en man, om nu någon vill gifta sig med en sådan odugling".

"Jag tycker", förklarade Anna med sin djupaste alt, "att en man som hustrun skall förlåta gärna kan ta' en hustru som också haft anfäktelser eller frestelser eller hvad det nu heter! De är lika goda begge två, och kan gärna förlåta hvarann hela lifvet igenom, så får di ömsesidigt se hur roligt det är. Nej, kära moster, jag vill inte gifta mig, för karlarne är så usla så, — de gamla som de unga! Jag har mina erfarenheter från allra första hand, åtminstone om de gamla".

"Hyss!" Lina såg allvarligt på systern. För att blanda bort saken sade hon:

"Och jag vill inte gifta mig för att jag inte kan få en man som håller af mig så högt och så länge jag vill".

"Och jag", Luba såg upp med flammande ögon, "jag vill inte gifta mig för att jag inte vill ha barn, och jag inte vill vara bunden vid en hela mitt lif, och jag bara vill älska, för det är bara kärleken som är värd att lefva för".

Moster Thilda tappade sin potatis och lät gaffeln bli stående rakt ut, pekande i luften. Anna fick en hostattack och Lina hade otrolig hast att med fingret sopa bort en hop brödsmulor som samlat sig kring hennes tallrik.

"Hvad är det för skräpprat?" brast slutligen moster Thilda ut. "Är du galen? Älska? Älska mig hit och älska mig dit? Hvad vill du med kärlek? Det är det man lär af allt det hufvudstadslifvet och det läsandet. Kärlek! Sådant skulle en anständig människa aldrig tala om! Det är det värsta som finns. Kärlek, och superi och kortspel, det är tre nätta saker. Söta Luba, skall vi säga till om bastu? Åh nej, det var bara joller du sade där. Skada att jag inte har Mattias här så fick du veta något! Han kan predika! Kan man tro, flere än en! Herre Jemine kära barn, har du bara fått en så ber du nog Gud bevara dig för flere".

Moster tog igen sin hjärtnjupna ton.

"Ja, ja man har nog svårt med en, att tänka sig att ungen där skulle orka med flere!"

I komisk förtviflan tryckte hon begge händerna på det ställe där fordom veka lifvet satt, suckade djupt och drog ögonbrynen så högt hon kunde.

Annas otåliga torrhosta lugnade sig vid denna syn, Linas flitiga fingrar stannade af, och Luba återfick sitt förra uttryck af öfverlägsenhet och nedlåtande vänlighet.

Som en afledande åsktråd stod mosters gaffel ännu ut mellan fingrarne på henne, och i hennes rörliga ansigte lästes en litet skenhelig och enfaldig min som klädde henne lustigt nog.

Man afbröts af gamla Katrina som kom in och berättade att "pappa kom!" Och alla sprungo emot postdirektörn, Luba helsade honom med otaliga kyssar, smekningar och söta ord.

Men han var distraherad och nervös, ville genast ha ett samtal med svägerskan och döttrarne, man skulle gå i gula kammarn och låsa dörren till.

Man satte sig därinne, alla i spänd förväntan på hvad komma skulle.

Postdirektörn såg ovanligt upprörd ut. Han gick en stund af och an i rummet, för med fingrarne genom sitt hår, pustade och suckade.

Och ögonblicket därefter log han mot Luba, småskrattade, och spatserade åter af och an i det lilla rummet med en fart som gjorde Anna helt ängslig för möblerna.

"Jag är glad du är här, söta svägerska", sade han slutligen, "ty den här dagen skulle egentligen vara en vigtig dag i mitt hus. — Ja, så är det, så är det. Det är för resten en glad och en… förbannadt tråkig underrättelse jag har att meddela. Hvad ska' vi ha först? Nå, jag menar vi ta' det oundvikliga och förargeliga först, så få vi konfekten desto rarare på sen, hvad pullor?"

Man nickade.

Moster tog sig en bekväm ställning i soffhörnet, Anna såg sträng och fördömande ut, Lina liknade en ranka utan stöd, och Luba betraktade med ett svärmiskt romanhjeltinneleende sin far.

"Det odrägliga är", talade postdirektörn, "att jag haft en massa olyckor som tvinga mig att ta' afsked. Ni vet alla att det länge trasslat för mig med affärerna, — ja Anna, du vet det bäst, en förtviflad otur har jag alltid haft, de går och dör för mig, den ena och den andra, på de mest olägliga tider! Uff!"

Han torkade svetten från pannan och fortsatte:

"Alltnog, Faberloff sköt sig i går, och jag står inne där för dubbelt mer än jag kan klarera. Det bär rakt åt fanders… det vill säga, jag kan inte hålla mig… vi få flytta till landet, — se efter arbete… inskränka oss, förstår ni?"

Ingen svarade.

Det blef en lång paus.

Så började postdirektörn ett litet försvarstal för sig sjelf som ingen åhörde. Annas ögonbryn rynkade sig blott än mer samman, Lina såg sorgsen ut och Luba drog mungiporna nedåt som beredde hon sig att få fram tårarne.

Efter några små irrvägar från teksten trasslade postdirektörn bort sig alldeles, blef ond, gick på igen, men uppgaf slutligen hela ämnet.

"Fan, och det glada glömmer jag", föll han plötsligen in och klarnade upp som en aprilhimmel efter regn: "Nu kommer det glada!"

Han rätade upp sig, strammade sin figur, jomkade om sin krage och rosetten, ställde sig framför Lina, gjorde en rund gest med venstra armen, bockade galant och sade i sin mest förekommande ton:

"Min kära dotter Lina, jag har den äran och den glädjen att öfverbringa dig en mycket betydelsefull hälsning från en välstående, högst comme il faut man…. kan du gissa?"

Lina blef blodröd i ansigtet, Luba rusade upp från sin stol, och såg ut som en åskby. Ögonen tycktes färdiga att flyga ut ur hufvudet på henne i blikst och gnistor.

Postdirektörn observerade intet, han bockade ännu en gång.

"Vår gode vän doktor Arthur Collin har hos mig anhållit om min dotter Linas hand. Han har en ställning, en rik far och vill gifta sig genast. Nä, hvad sägs om det?"

Postdirektörn torrskrattade belåtet, moster Thilda nickade och smålog, och Anna var färdig med gratulationen när alla blefvo uppmärksamma på Luba som stod och vacklade, blek och med slocknande, halft afvigt vända ögon. Hennes bröst arbetade, hennes händer knöto sig, hon tryckte dem häftigt mot sitt hjärta.

Sä skrek hon till. Lina som sprang till henne för att stödja henne stötte hon häftigt bort, och föll handlöst mellan armarne på dem alla. Hennes tinning kom mot kanten på länstolen, stötte hårdt emot, och blödde.

Hon vaknade ej förrän moster i sin hjärtans välmening slagit åder…. och då låg hon i sin säng, med ombundet hufvud, och omgifven af alla.

Svimning följde på svimning, och först sent på aftonen blef det litet lugnare. Efter all sin grät hade hon uttömt krafterna, och låg nu och frös så tänderna skallrade.

Mostern och Lina vakade, postdirektörn kom ibland och hörde åt hur det var, endast Anna sof lugnt och lät pjåklåsen sköta sitt.

6.

KRIS.

På morgonen slumrade den sjuka in och man var något lugnad med afseende på henne. Men när hon vaknade började hon på igen med sin hejdlösa gråt och sina svimningar. Middagstiden bragte redan feber och när klockan fem det gamla ryska statsrådet, familjens husläkare kom, pratade hon i kors och tvärs, skrattade och gret om hvartannat, hotade och bad, grälade och smekte.

"Det ä' int nå'n reda med lilla guddottren", sade gubben Miloff som varit fru Donners läkare och förtrogna och gifvit Luba namn efter sin egen hustru, "ingen reda. Det är frossa och det är bleksot. Fula sjukor, fula sjukor! Hvad ska' det vara? Hvad ska' det säga? Olyckligt kär? Nej? Romaner? Nej? Hvad är det sen? Lilla hjärtat? Nej! Oi, oi det är griller, bara griller och förkylning. Ska' vi ha piller? Chinin? Jaha, ja. Och till det första järn! Gud välsigne järn! Det skall man alltid ge!"

"Är inte åderlåta bra?" frågade moster som röd och fet stod vid sängen och längtade att få tala. "Jag slog hål i går, och det kom en blod ut, så tjock som paltsmet, det var ondskan, förstås, eljes hade hon rakt dött i natt för oss".

"Jo, lilla goda pastorskan", svarade statsrådet och vred om sina långa gråstripiga polisongor, "jo, mycke' bra! Men hon har för lite' blod eljes. Nu ska' vi ge chinin så får hon mer. Hysteri — har hon och bleksot, det vill säga järn. Apropos, unge doktorn — hvad heter han nu, min vän, — Collin, ja, Collin var det ta' mig tusan, Collin sade när han fick höra om det här tillfälle' att lilla vännen guddottren, Luba ja, att hon haft maran en tid om nätterna, är det sannt, hvad?"

Mostern och Lina stirrade på hvarann, den sjuka låg och kastade sig på sängen, med orediga blickar såg hon omkring sig, och slängde armarne än hit och än dit.

"Jag vet inte", sade Lina, "hon talade om en drömbild som kom om natten".

"Det är maran", försäkrade statsrådet.

"Och som hon höll mycket af", hviskade Lina, "och som liknade".

"Åt guddottern för mycket om aftnarne?" afbröt läkarn.

"Där ha vi de där frestelserna", menade moster, "hon talade om frestelser. — För mycket blod!"

"För mycket mat, och för lite' motion. Ja, det är vår tids kvinnor. Jag har visst en tio stycken med maror. Några ser spöken, några ser prester, några ser små barn".

"Ha gifta kvinnor också sådan ohyra?" frågade moster.

"Jo visst, men mer konkreta. De som ha män behöfver inte se syner".

"Nej nej", skrattade moster, "de ä' allt vana att se hin i syne, och att inte förskräckas för så lite. Men jag skull' allt vilja veta om sådana här sjukor är vanliga eller ej, goa statsråde — för jag har inte sett sådant i vår landsända into?"

"Jo, det är vanligt, bland herrskapen. Man har så många namn på dem — men det är en sak som into fruntimmer förstå. Fruntimmer förstå sig på annat — men inte på det — de förstå sig på annat".

"Herre Gud", Moster suckade. Lina gaf den sjuka litet saft och vatten, och statsrådet reste sen han gjort sina ordinationer.

Men ett par dar därpå blef han på nytt kallad ut till postdirektörns.

Luba blef med hvarje dag sämre.

Gamla Miloff förklarade nu att hon hade fullt utvecklad nervfebor. Hon yrade nästan hela dagen, och när hon var redig gret och snyftade hon, och ville icke se någon utom Katrina som hela tiden stod och välsignade sig och kysste henne på händerna.

"Jag hatar de andra", sade hon, "jag hatar Lina och Anna och alla! Låt Lina ta' sin doktor, jag hatar honom också, jag hatar honom så att jag ville strypa honom om jag bara kom åt. Och jag vill inte se pappa heller. Pappa vill mig ondt. Alla vill mig ondt! Ingen kan tåla mig. Alla är falska!"

Och så igen snyftade hon tills febern och yrseln kom.

En dag trodde Anna sig böra berätta henne att Lina gifvit doktorn korgen.

"Och hvarför, hvarför", frågade den sjuka.

"Hon älskar honom ju alls into", tröstade Anna och försökte få de mest vänliga och ömma tonfall i sin styfva röst, "hon bryr sig inte alls om honom".

"Det är dumt af Lina", sade Luba, "dumt, dumt, dumt! För jag hatar honom! Jag vill aldrig se honom. Jag ville göra honom ondt om jag kunde, den falske, nedrige".

Man hade svårt att lugna henne.

Febern räckte länge, vecka gick efter vecka och konvalescensen ville aldrig komma. Juli månad kom och gick. Moster reste och en sjuksköterska från hospitalet antogs.

Ändtligen ansåg man krisen öfverstånden. Luba skulle lefva. Hennes feber kom nu bara till nätterna, och var helt lindrig. Men hon hade inga krafter, och visade ingen lifslust. Intet hjelpte af alla statsrådets föreskrifter.

Han försökte ändtligen en vacker och varm augustidag öfvertala henne att stiga upp en smula och ligga på täcket.

Men hon ville icke. Hon var fullkomligt apatisk, intet kunde väcka henne ur det tillstånd af slöhet hon kommit i.

Man skaffade en stor bärstol för att få henne buren ut på verandan.

Hon nekade bestämdt.

Dagarne gingo. Luba lät sig af intet förmås att röra på sig. Sköterskan gjorde hvad hon kunde, läkarn både hotade och bad, fadren lofvade henne de omöjligaste saker bara hon ville försöka resa sig en smula, bara med en fot, — en fot utom sängen.

Omöjligt. Luba såg på dem med sina stora, oklara ögon och skakade på hufvudet. Nej, hon orkade icke.

Till första September skulle man flytta in till staden, men icke mer till det gamla, vackra hemmet vid boulevarden, utan bort, långt bort till en liten, billig lägenhet med tre rum. Postdirektörn hade måst taga afsked till följd af sina trassliga affärer, och skulle nu se sig om efter en annan, "mindre ansträngande" plats.

Luba kunde inte stiga upp till flyttningen, hon roddes först till Sandviksstranden, och körde sedan i vagn vidare.

Flyttningen var svår — — en förfärlig tid för den lilla familjen.

Luba låg ofta ensam i sängkammarn i det nya hemmet — låg slö och apatisk, tyst och trumpen medan systrarne arbetade som dagakarlar, buro, drogo, packade upp, släpade, spikade och sleto.

Postdirektörn hade blifvit än mer ojemn till lynnet än förr — han var periodiskt helt melankolisk och kunde då ha märkvärdiga skof af melodramatiska utbrott.

Och efter en sådan tid följde alltid en annan då han var af helt motsatt lynne.

Nu under flyttningen höll han sig helst ifrån allt skräpet, vistades mycket på "Kapellet", läste sina tidningar, rökte sin lilla cigarr, och drack sin oskyldiga toddy — — där glömde han icke sällan melankolin, och drömde sig ung och säll i små harmlösa samtal med Alin, den pikanta uppasserskan med de glada ögonen och pannlockarne ända ned på näsan.

Här hade han kommit att tänka på att det alldeles ickw var tid för honom att nu allaredan renoncera på lifsglädjen och bli gammal. Hvarför skulle han det? Var han ej en man i sina bästa är, ståtlig, vacker och ungdomlig?

Bara hålla sig rank och rak. Vårda sig med en viss noggrannhet, liten smul svart kosmetique, en god frisör — — barberaren skulle få en dusör om han ville göra sig möda med honom.

Också i sitt sätt att vara kunde man. Röra sig elegant — — sitta med spänstighet, tala med ungdomlig lätthet, låta orden flyta ledigt.

Man skulle bara inte sjelf göra sig gammal så tänkte ingen annan därpå.

Och han fick en stor, nyvaknad lust att vara med, och vara "som folk". Vaka med de andra, äta med dem och dricka med dem, gå med på allt, och into knussla.

Emellertid sökte han ej upp de fordna kamraterna, och de sågo honom aldrig. De voro gamla de, stadgade familjefäder, dumme, ensidige män, martyrer för grälande och fordrande hustrur, hycklande en viss anständighet, som de dock ej höllo för stramt på om de bara frestades som han.

Han fick dock en hop nya vänner, någre bonvivanter som kommo och foro och ständigt lefde lika gladt och sorglöst.

Det var till dessa flyttfoglar postdirektörn slöt sig. Och här fann han sympati och glädje. De voro som han ett slags snyltgäster på sin egen andra ungdom, hvilken de nu med god smak förtärde.

Med dem gick han så hela vintern om från Kleinehs till Opris, från Opris till Societeten och från Societeten till Kapellet. Han blef rödbrusig och pustande, läpparne antogo en rödgredlin färg och blefvo fylliga och glänsande, han sken och blänkte, ögonen plirade förnöjda och inspirerade då han ej hade sitt skof och gret eller var högtragisk.

Hemmet var nu i ordning, gamlorna hade fått det helt nätt, men far var kommen i vanan och var mest ute.

Han lefde nästan uteslutande på vigilans. När den lånade penningesumman var slut kom det tragiska momentet, och det räckte tills vännerna och den glada Alin tröstat honom en smula.

Det var en söt unge, som var skapad att med sitt muntra skämt lifva upp en stackars melankoliker som han.

Och så var hon så olärd! Det låg en viss tjusning uti att bilda hennes ande, att föra henne i "diktens lundar", med ett ord, att civilisera henne.

Han gick till Kapellet på de otroligaste tider och där, bland flaskor och glas, talade han med henne, deklamerade till och med ibland Heine på svenska, och trodde sig hvärfva en själ för ljuset.

Men till nätterna gick han hem.

Det var en afton, han hade suttit sen middagen, varit glad med vännerna, läst upp för Alin en vers, eller två.

Så skulle han hem. Det var isande kallt ute, och inne hett som i ett paradis. Usch så kölden bet, han fick hicka, blodet för honom åt hufvudet, han blef så illa till mods där ute, jag mä väl aldrig ha druckit för mycket? tänkte han.

Sä ropade han an en iswoschick. Det var knappt att han orkade stiga i släden. "Kör", stammade han, "kör fort".

Kusken frågade något, men fick ej svar.

Så körde han.

Det gick med en fart, slängde från den ena rännstenen till den andra och tog stöt i hörnen så släden skvättade högt upp.

Postdirektörn dinglade utan en smula hållning af och an där han satt. Han hickade våldsamt och kunde inte förstå hvarför det gick så oroligt. Hans tunga och oviga kropp beskref häftiga bågrörelser och vajade allt efter stötarne och slängarne.

De körde och körde.

"Hvart fan kör du?" ropade postdirektörn hest mellan sina hickskof.

"Hvart skall jag då köra?" frågade iswoschicken med största ro.

"Vet du inte det, din tusans karl?" röt han.

"Hvad skul' en stackars fan som jag veta när inte herrn vet sjelf heller".

Postdirektörn tog af sig hatten. Han hade så förfärligt varmt om hufvudet. Han tänkte efter. Målet för resan syntes honom så långt borta, han hade totalt glömt namnet på villan där döttrarne väntade honom i hemmet.

"Hvad heter det där förbannade lilla grå huset på andra sidan långa bron?" frågade han med sväfvande röst, "vet du hvad det heter?"

"Lappviken då?" Kusken småflinade.

"Nåja, det kan vara detsamma", lallade postdirektörn, "bara du kör fort. Här har du en två mark, kör fort, jag har så hett så, och fryser om fotterna".

Iswoschicken mumlade något, körde ett stycke och stannade slutligen, framför Kleinehs Hotel.

Han steg ur, lunkade in i förstugan på hotellet och hviskado något åt portvaktarn, och så hjelpte de tillsammans postdirektörn ur droschkan och upp i ett af hotellets rum där man lemnade honom i en god länstol framför skrifbordet.

Då uppasserskan om morgonen kom med famnen full af ved för att elda släppte hon alltsammans ned af förskräckelse.

Där låg ett lik på golfvet, med ansigtet rakt uppåt, och munnen vidöppen.

Lampan brann och kastade ett underligt sken på dessa blåaktiga och stela drag. Hela ena sidan var förvriden, och man kunde se hans löständer i deras fogningar af glänsande guld.

Läkaren tillkallades, men där stod intet att göra. Han kunde blott konstatera att döden inträdt redan för flere timmar sedan. Det var slut, ohjelpligt slut.

7.

AFTONVANDRING.

Doktor Collin som varit ett år i Sverige och studerat vid Karolinska institutet hade vid sin återkomst på våren gifvit en "bättre middag" å Thölö för vännerna.

Den var nu slut och man hade skiljts för att gå hvar till sitt. En del af kamraterna hade gått hem till fots, några hade tagit iswoschickar, och andra hade hyrt sig båtar för att kajsaniemivägen komma till staden.

Men man rymdes icke alla i de små, rankiga sluparna. Doktorn sjelf hade stannat kvar med häradshöfding Ekholm, och de sutto nu och pratade på stranden vid granbacken i väntan på att någon fiskare i förbifarten skulle taga dem ombord och föra dem vidare.

Häradshöfdingen satt med hatten i hand och viftade efter myggor, det var en ljum vårafton, stilla och skön, skogen stod mörk och vacker bakom dem och bergen i sin gröna mosskrud speglade sig i Thölöviken.

Men ingen fiskarbåt syntes. Några pojkar metade löjor på andra sidan, men de hade inga årar till sin båt, och svårt var det att skiljas vid metspöna just i napptiden.

Det var behagligt att sitta här efter den bullersama middagen, tyst och i frid med hela världen. Man hade skrattat och sjungit, ätit och druckit tillräckligt, nu var den ro och frid stället ägde allt hvad deras hjärtan begärde.

Häradshöfdingen var så innerligen nöjd, så nöjd att han nästan kunde gråta. Han torkade sig ofta om pannan, och ibland suckade han af förtjusning, suckade så djupt att några ömma tårar stego honom ända upp i ögonen.

"Herre Gud, hvad det är härligt", sade han. "Bror Collin, hvad det är gudahärligt! En sådan brulé, kära bror, och sådan madeira! Du vet att jag aldrig dricker oblandadt, men en sådan madeira på en sådan afton som denna och när man har sitt goda samvete, inte alltför arga björnar, och sin religion! Herre Gud ändå, hvad lifvet är rysligt trefligt, bror Collin".

Bror Collin satt och såg mäkta lugn ut. Han tålte en hel hop och bringades icke så lätt ur fattningen. Vinet gjorde honom litet mer öppen och öm än eljes, annars bar han det utmärkt.

"När jag tänker hvad som skett sen du for kan jag inte annat än lyckönska mig som kommit helskinnad ifrån. Tänk på Fabritius som dog i koleran, och lilla Elma den söta flickan i sina bästa ungdomsår. Du kan tro att tante Lena sörjde. Och Wecklin som blef förd till dårhuset — det är härligt, bror, att vi sluppit så godt undan, du och jag".

"Är han obotlig?" frågade Collin.

"Han hålls i cell och anses vara af de oregerligaste", svarade häradshöfdingen, "men man kan ju inte veta. Och så den stackars Skoliander som rymde ifrån hustru och barn och kassan, det var en enfaldig människa, och som till ännu gick och sköt lifvet af sig, unga karlen!"

"Det är bäst man inte tänker på det", förklarade Collin, "man bara förstör sin matsmältning. Vill du ha en frisk cigarr?"

"Nej bror, nej, min är så gudomligt god du, man sugar som kyssar af den, och så gå de straks till väders och bara lemnar en ljuflig eftersmak! Bra inrättning de här cigarrerna! Ah!

"Bror Ekholm", — doktor Collin slog bort askan från sin cigarr och såg åt annat håll, — "hvad hörs från Donners, har du varit där nyss, hur må flickorna?"

Häradshöfdingen sneglade med en skälmsk blick på sin vän, men som han icke var nog fysionomist att läsa annat än likgiltighet i hans ansigte, tog han sjelf sin sentimentala ton och sade:

"Det är ju en faslig decadance i den familjen! Ett, rent elände — — tänk dig bara två år tillbaka, den där afton till eksempel! Jag var kär och du var kär, och hon var kär, lillan! Gubben var ung och glad liksom du och jag, och nu ligger han där i grafven och multnar! Fy tusan!"

"Ja, det var då det, tiden går! Nä, hur mår flickorna?"

"Jag var inte lite kär jag, den tiden. Och jag talte minsann med mamma om henne, men mamma tyckte inte hon var vidare passlig, och det var ju en lycka, en evig lycka".

"Visst var det det, men — hur må flickorna, vill du inte ut med det?"

"Jag har inte varit där på länge".

"Hvarför? Skäms du att umgås med dem för att de blifvit fattiga?"

"Äå, into det, men, hon är ju alltid sjuk, du vet ju att hon into stigit upp nu på två år…"

"Såå. Hvem sköter henne?"

"Miloff, och Ek. och Lundén, de ha besökt henne alla, men det är något envist hon har, malaria eller hvad det är… hon blir visst lam".

"Hon är alltid sjuk", sade doktorn som för sig sjelf, "hysterisk och halfgaln. Hon skulle ha varit ur folket, så hade hon nog botat sig sjelf, med ett friskt lif på landet".

"Menar du hon bort bli gift?"

"Jag vet inte om det hade hjelpt", sade Collin, — "hon hade visst inte anlag för trohet och huslighet".

Häradshöfdingen satt tyst. Han tackade i sitt sinne den goda Guden att han sluppit af med henne i tid. Men hon var allt bra söt när hon dansade. Så kvick, intagande och pikant när hon ville.

"Ja, poetisk var hon, lilla Luba", sade han, "en riktig elfva!"

"Hon hade nattmara", brummade Collin.

Häradshöfdingen blef stött.

"Men du var ju lika kär som jag, din menedare", sade han, "och skulle ha kastat dig i sjön för henne, vasa?"

"Inbilla dig dumheter, Ekholm! Jag har aldrig tänkt på Luba. Jag var den tiden kär, det har du rätt i, — om jag nu öfverhufvudtaget kan ta ett så öfverdrifvet ord som kär i mun — men, det var en bra flicka jag beslutit mig för, icke den lilla eksentriska du valt till ditt ideal. Jag menar Lina!"

Häradshöfdingen reste sig upp och satte hatten på hufvudet. "Lina!"

"Ja Lina. Jag tycker om friskt folk. Jag vill into att mina barn ska' ha ondt i arf, och jag tål inte pjunk och lättja. Det kan inte falla mig in att ta' en läsflicka som ser röd och hvit ut utanpå, men inte håller att ta' i. Jag vet hur ömtåliga kvinfolk äro, och jag tål inte bleksotsplantor. Lina var sund till kropp och själ, och hade en hel dosis kraft och lifslust.

"Och så skall jag säga dig en sak… jag tror into på skönheten! För mig är den ingenting, om den inte är förenad med duglighet och andlig och lekamlig hälsa, och det är den sällan om man ser till tingens inre, som jag".

"Du dömer efter dina patienter, och det är tokigt, min bror".

"Nej — jag dömer efter balflickorna och supéflickorna. De där med puder och pomada och löshår och brännhår! Och så ha de snörlif! — Du vet inte hvad det vill säga! Alltnog, jag vill icke ha en modejournal som mutar omdömet på dumt folk, jag vill ha en kvinna som kan vara min hustru, kan vara mor till mina barn, kan sköta mitt hus, vara värdinna i mitt hem, och som inte skämmer ut mitt namn när hon kommer ut i världen".

"Men Collin, min bror, med ditt skönhetssinne! Jag trodde du var särdeles svag för ungdom, och skönhet".

"Lina var tjugufem år då, och den åldern kallar jag ungdom, då kan jag bedöma någotsånär hvad en persons fysik duger till. Och hvad du säger om skönhetssinne kan jag bara svara på med att underrätta dig om att hälsa är den bästa skönhet. Förresten — på en bal kan det vara roligt att so en skönhet, inte i hemmet. Jag tycker into om att dela med andra hvad jag har, och en skönhet är alltid delbar. Hvarför friade du icke sjelf till Luba, eftersom du var så svag för henne?"

Häradshöfdingen såg litet bsvärad ut, hans krage var alldeles för styf och trång.

"Jaa, jag visste ju inte att det var något fel på henne… Kan du säga mig hur sådant där afhjelpes? Ponera att hon ännu var frisk".

"Med uppfostran, min vän, och sträng tukt. Systrarne skämd alltid bort Luba, fadren ännu mer. Hon skulle haft ordentlig eftersyn och en sträng, god mor".

"Synd att modren dog så tidigt", utbrast Ekholm, "hon var nu ändå, oaktadt alltihop, en god flicka, lilla Luba".

"Envis som synden är du, kära häradshöfding", mumlade Collin, "som arfsybden. Nåja, god var hon och är! Stackars flicka, det finns en hop af samma sort som hon öfverallt omkring oss såväl på gator och gränder som i husen. De blir mer eller mindre olyckliga om de lemnas åt sig sjelfva. — — Endast om de har föräldrars och hemmens skydd som hon, kunna de rädda sig! Ah, det finns hjeltinnor bland kvinnorna, min vän. De kunna stå emot, de kunna vilja! De ha lärt att beherrska sig, det är hela saken. Af naturen äro de ej mer englar än vi, inte en smula, det har min erfarenhet som läkare sagt mig. Det är bara det att mödrarne, lagarne, lifvet, allt hänvisat dem till försakelse, lärt dem sjelfbeherrskning, medan vi redan af våra mödrar, och sen allt vidare fått i oss att vi, blott vi, ha frestelser — som det inte är nödvändigt att söka öfvervinna. Och vet du hvad som mest demoraliserar oss? Jo den smakliga fördom vissa kvinnor ha, att det ä bäst att männen i sin ungdom riktigt fått rasa ut.

"De önska sig ruiner — för att vara säkra på dem för framtiden, utan att betänka att dåliga tendenser — — förgå icke, de upphöra, men bara för en tid. Och de förstå icke att hvad som engång är förstördt, aldrig mer kan restitueras.

"Ja bror, ibland äro kvinfolk — — vissa kvinfolk ena riktiga idioter! Slappa åsigter, släpphändt moral. Hvad vi kunna göra utan att komma i onåd — är otroligt. Ju värre — — dess bättre.

"Men sådan var icke Lina. Jag har talat med henne därom. Det är en karaktär.

"Ibland är jag tacksam att hon gaf mig korgen! Jag kom på det viset aldrig att se henne visa en svaghet. Jag tål inte svaghet. Det är märkvärdigt att kunna uppoffra sin egen lycka för en annans som hon för denna syster. Det är starkt! Det är stort! Jag kunde minsann ännu engång gå och bli kär i henne, och det på allvar".

Doktorn hade talat för sig sjelf, häradshöfdingen hörde icke på, och skulle icke förstått honom om han hört.

Han var en i förstånd underlägsen natur, men god och finkänslig. Han hade i allmänhet högst inskränkta vyer, hvarför det ansågs som ett rent mirakel att han kunnat taga både studenten och kameralen så han af sina välvilliga umgängesvänner kunnat avancera ända till att få titeln af "häradshöfdingen". Hans mor var hans allt i allom, hans föresyn, hans orakel.

Och af henne hade han ärft sin vänliga, finkänsliga natur.

De begge herrarne sutto länge tysta.

Slutligen stego de upp, gingo uppåt vägen och vände sina steg mot bron, det fanns intet annat råd, nu måste de gå till fots, efter där ingen båt kom.

Landsvägen gick i vackra bugter, foglar sjöngo i alla träd, folk stodo på gårdarne och samtalade, här och där spelades på dragharnionika, arbetstiden var förbi, och kvällsvardsrasten i den sköna aftonen lockade alla ut ifrån de kvafva små rummen.

"Jag fick aldrig höra något ordentligt om Donners", sade ändtligen doktorn, "hur är det nu?"

Häradshöfdingen hade blifvit som förvandlad. Collins förtroende hade gjort ett eget intryck på honom. Han visste icke hur han skulle uttrycka sig i en så delikat sak som denna.

"Donners bo borta bakom Nya kyrkan, de ha hyrt två små rum i Kronohagen, i hörnet vid Nummers, du minns. Lina håller ihop allt, hon syr och broderar och förtjenar på det, dessutom styr hon huset och sköter den sjuka. Anna, du har väl hört att Anna tagit plats? Hon är en slags värdinna ute hos barons på Irringe, och… men hvarför tog du inte Lina… får jag fråga, om det med postdirektörn generade dig, eller?"…

"Sådant kan into genera mig, tvärtom, sen hon slapp gubben var det ju dubbel anledning för mig. Nej, jag fick mig en korg, eller rättare två… hon ville inte ha mig!"

Häradshöfdingen blef allt mer häpen.

"Ville inte ha dig! Hon? Hvarför inte!"

"Tyckte into om mig, käre bror. Först fick jag ja af henne sjelf, men så, dagen efter mitt frieri till fadren fick jag korgen. Hon hade ransakat sig och pröfvat sig och kunde inte. När fadren dog friade jag om, och fick samma svar. Hon kunde into. Nå, det är nu slut med det. Jag hänger mig into. Det kommer väl en annan. Jag är alls into svärmisk af mig. Och nu, ser du kosacken där, jag vill svära på att han sofver på hästen. Passa på!"

De begge herrarbe gingo åt sidan. Kosacken satt värkligen och sof på sin springare. Med slutna ögon, lugnt som i en sofstol följde han alla hästens rörelser medan den i sakta lopp sprang den dammiga landsvägen framåt. Kasernen syntes längst till venster. Och de båda trötte vandrarne från Thölö sågo med glädje Arkadias gulgrå facad icke alltför långt i fjärran.

Väl hunna till hufvudstadens vackra esplanad glömde de alla mörka tankar och kunde i den bästa stämning äta en liten frugal supé med brännvinsbord i Societeten.

Den långa vägen hade gifvit god aptit.

8.

OM TIO ÅR.

I det lilla hemmet inne på gården tändes tidigt aftonlampan, och rullgardin fälldes ned.

Fönsterna voro dagen om betäckta med täta hvita gardiner som förmildrade dagern och utestängde luften, och den sjukas säng var dessutom omgifven af en mörk skärm som förekom allt skarpt ljus, hon lefde i en skymning som på snart tio år icke genomträngts af en enda solstråle.

Allt i detta sjukrum hade i tidens lopp kommit att antaga ett eget utseende, den sjuka ville ha det så, och man hade fogat sig efter henne.

Möblerna voro nemligen alla helt mörka i färgen, och beklädda med svart lasting. Kakelugnen, hvit i sig sjelf, var betäckt med ett rynkadt, mörkgrått shirtingsstycke hvilket hade till ändamål att dämpa det sken som kunde åstadkommas när solen någon gång tittade in och kom de glansiga porslinskaklen att skimra i den sjukas svaga ögon. Sängen däremot var bäddad i hvita lakan och kuddar, endast täcket var svart, och stickadt i hvitt silke. Det hade engång varit någonting helt annat och var gjordt af Lubas konfirmationsklädning, den klädning, hvars vidd och längd då utgjorde hennes stolthet, och som nu var blifvet till hennes älsklingstäcke, det enda hon ville begagna.

Väggarne voro mörkgrå och dörren allena som låg så att Luba inte kunde se den, var alltid glänsande hvit.

Förresten inte en prydnad.

Endast midt öfver sängen, så att den sjuka ständigt kunde se det — ett kristusporträtt.

Den var ett utmärkt stålstick: en af dessa bilder där Frälsaren står i en fotsid drägt på midten af taflan med utsträckta händer och ett uttryck af oändlig mildhet. Målaren hade framställt en idealmänniska i sublim skönhet, en engel iklädd mänsklig skepnad, allvarlig som en apostel, i en drägt som en kvinnas och i långt, nedsvallande hår, hvilket i regelrät krusade vågor vid akslarne bildade som en kappa.

Det var den sjukas afgud, denna bild. Hon lefde liksom med den, för henne var den ej en tafla, det var hennes egen Gud, den Gud hon älskade med hela sin lågande själ, den Gud hon dyrkade i sin stränga fanatism, den Gud som blott om dagen, då hon låg med öppna ögon var bilden af hennes Gud, men som, då hon slumrade om natten, var en ande som stigit ned, som hade lif och som fanns där framför henne så nära, så tätt invid att han kunnat nås af hennes armar om hon blott vågade, om hon blott djerfdes!

Men hur skulle hon vågat? Hon, synderskan, det fordna världsbarnet, det fåfänga, njutningslystna, kärlekstrånande världsbarnet som nu funnit Jesus, och förstått att det var af himmelsk kärlek han straffat henne med lamhet.

Hur hade hon icke lidit dessa tio år efter fadrens död. Och dock var ju allt af nåd.

Först febern och plågorna, i månader och i år. Och sedan en kraftlöshet så stor att hon icke ens kunde tänka. Och åter plågor, och oro, anfäktelser och strid.

Hur hade hon icke kämpat emot Gud! Hon hade i vredesmod hånat och fördömt och hatat. Med den onda nerv af kraft som hon hade kvar hade hon hatat den onde Guden som slagit henne så, bespottat honom, den svage som icke kunnat göra hennes öde ljusare för henne, hon hade stridit emot honom som en rasande, föraktat hvart kallande ord ända tills hennes stund kom!

Det var på tredje vintern efter den förfärliga dag de kommit hem med fadren. Farbror Mattias var på besök, — han sökte sig till Helsingfors — och hade talat till henne. Han hade hållit en predikan för den sjuka — en af sina kraftigaste.

Först i mildhet och kärlek. Men hon hade svarat honom på sitt sätt, med sofismer och paradokser. Hvarför fick hon lida allt detta? Hon hade ju intet ondt gjort, hon ville bara vara lycklig, hvarför hade alla dessa oförtjenta lidanden kommit öfver henne, den oskyldiga, som förresten alls inte var annorlunda än den samma Guden skapat henne, som med ett ord just var sådan naturen lärt henne vara.

Då tog farbror Mattias bladet från munnen. Hvar fick han alla dessa ord ifrån? Han visade henne att hon var en dålig natur, en elak, egoistisk varelse, som i sitt lif aldrig gjort annat än ondt.

Och det oaktadt Försynen gifvit henne en stark själ. Trodde hon icke hon hade fri vilja? Jo. Hon hade. Det var bara att vilja bli god. Att döda sin onda lusta, att späka sitt kött, att rena sitt hjärta.

Farbror Mattias predikade väldeligen och använde sina ord så, att de likt ris piskade den sjukas blödande själ. Han slog i ljungande vredesmod, och han bearbetade henne med sin vältalighet så att hennes egen magt krossades. Hennes synd och ondska stod ändtligen klar för henne, och när onkel Mattias reste sig och gick lemnade han efter sig ett förkrossadt, ett vaknande samvete.

Syster Lina som varit den tysta värkställarinnan af alla Lubas önskningar, som fått lida mer än den sjuka sjelf utan att någonsin få ett ord af erkännande eller tacksamhet, och som tvärtom varit det ständiga föremålet för hennes dåliga lynne och missnöje med lifvet, syster Lina var den första som fick veta miraklet: Luba förstod sin synd, och ångrade, Luba längtade efter förlåtelse, efter frälsning, efter nåd.

Och där kom en tid af häftig själaångost, af ny oro, syndaoron, och af förtviflan! Dagarne voro en jemn suckan, nätterna ett enda, skärande verop.

Linas lugna ord hjelpte icke. En dag beslöt hon att gå till den gamle, gode och milde prest som konfirmerat Luba, för att bedja honom komma.

Och han kom, kom ofta.

Hans täta besök lugnade, men förvissade ej Luba. Hon stred ännu.

Men en gång tog han med sig en "andans syster", en pietistisk dam, från en viss sekt i Helsingfors läsarvärld. Det var en begåfvad och eldig natur, hon hade något af sjelfva pastor Eklunds stränga och hårda hand, men i ännu högre grad, och hade icke som denne dessemellan en älskvärd hvardagssjäl som blott ibland kunde slita sig lös och predika.

Fru Tudén var alltid iklädd andans vapen, hon hade aldrig ett hvardagligt ord i sitt hvardagslif. Hon var alltjämt rustad med eld och svärd, och det gnistrade om henne hvar hon gick, i kök och barnkammare, i förmak eller i fattigmans stugor, alltid lika, alltid, utan att hon förslappades eller blef mindre nitisk.

Hon tog Luba om händer. Där den prägtige farbror Mattias i ett inspirationens ögonblick börjat, där fortsatte hon.

Lubas själ gick igenom skärselden. Men så klarnade det sakta, småningom.

I stilla ödmjukhet böjde sig ändtligen den sjuka, gaf sig, bekände och lofvade Gud.

Hon trodde.

En dag förklarades hon af systramenigheten som väckt. Den gamle, milde pastorn hade icke menat det på det viset, men — det var kanhända bäst såsom det nu var.

Nu hade således den sjuka ro och blef allt mindre plågsam för Lina, som nu sjelf, nästan pinad till döds, annammade ordet och blef ett stöd för systern som ännu stundom hade sina anfäktelser då fru Tudén länge varit borta.

Man började vid samma tid att bedja för Luba i menighetens bönehus. Söndag efter söndag, i månader och i år.

Hon fick ett visst rykte i staden. Den förr så koketta Luba Donner som blifvit lam och legat i flere år, hon hade nu blifvit troende. Och man fick allmänt mer sympati för henne; ifrån att hon lefvat alldeles oförmärkt med Lina blef det nu något helt annat. Man började observera henne… och visa henne stort intresse, besöka henne, och sända henne presenter.

Än fick hon blommor, frukt och delikatesser, än i sammetsband inbundna religiösa böcker. — En dag kom den stora kristusbilden i en vacker ram af svart träd med guldkanter.

Luba kunde på flere dygn icke slita sig ifrån den. Hon hade den i sina armar eller ställde den mot väggen så hon kunde taga på den med händerna.

Den blef hennes afgud så småningom — utan att hon sjelf anade det. Det var ju hennes frälsare, hennes brudgum, han som dött för hennes synder och ändå lefde, han som fördömt henne, och sedan så fullt förlåtit, att han nu älskade henne.

Ja, han älskade henne. Hon kände det. Hon hade ju varit som vansinnig förr då hon ej förstått hans rop, ej igenkännt hans röst.

Liksom hon förr i en slags balyra låg och lyssnade till sin demon i drömmarne, så låg hon nu långa stunder i ett tillstånd af hänryckning öfver sin brudgum, sin frälsare, sin återlösare!

Och till honom förtrodde hon sina lidanden, med honom lefde hon i innerligt förbund, hängifvande sig med sin alltid upprörda, passionerade själs hela glöd, i en fantastisk världsförgätenhet som gjorde henne lycksalig.

Och åren gingo i frid, sommar och vinter lika, endast att lifvets enformighet oftare än förr stördes af vänliga människors uppmärksamheter.

Luba var nu sjelfva mildheten. Med en engels tålamod led hon dagarnes plåga och enslighet. Två gånger i veckan kom pastorn och läste, fru Tudén och någon af hennes "systrar" kommo också ofta nog, äfven farbror Mattias och moster Thilda visade sig ibland, han hade fält tjensten och bodde nu i Helsingfors, men — hans stora predikoskof kom icke mer på honom hos Luba, hon var ju nu väckt och omvänd, troligen en bättre kristen än han sjelf och hade fått det rätta sinnelaget; nu var det ju intet mer att säga, menade onkel, och teg stilla.

Han prisade i sitt sinne Guds vägar och njöt sina bättre dagar i den lilla prestgården på Robertsgatan vid sidan af sin alltjemt frodiga och arbetande hustru och de yngsta af barnen.

Luba blef svagare. Hon hade nu legat i snart elfva år. Om nätterna måste hon vändas, det kunde hon ju icke sjelf.

Man försökte att anskaffa en sjuksköterska, men det blef för dyrt. Och Lina orkade ej mer, hon kunde vara uppe hvarannan natt, men icke hvarje.

En dag kom fru Tudén med några helt unga flickor som fingo vara med om "bönen" i fröken Donners sjukrum, och som sedan erbjödo sig att hvar i sin tur vaka en natt hos den sjuka.

Och det gjorde de. De inlärdes att räcka henne medicinen, att läsa henne till sömns och att fram på natten vända henne i lakanen.

De unga flickor som gjort detta lilla barmhärtighetsvärk fingo först i sina hem och sedan ute i sällskapslifvet ett visst anseende. Man beundrade deras allvarliga riktning, deras ömma hjärtan, och skänkte dem ett intresse som smickrade dem.

Det blef snart ett mode att vaka hos fröken Donner. Stadens förnämsta damer gjorde henne sina besök, och bådo som om en nåd att deras döttrar finge komma och vaka.

Med ett leende tackade Luba, och Lina måste emottaga alla dessa ovana vakflickor som gjort stora ansträngningar att sofva hemma på förmiddagen för att utan stimulans af dansmusik, ljus och kavaljerer kunna vaka en natt, hon måste instruera dem och öfvervaka dem, hjelpa dem och tvinga dem att "en liten smula luta sig på soffan", medan hon sjelf åtog sig den gamla sysslan som de alls icke dugde till.

Det var en vinter afton. Någon ringde på. Der kom en af de unga sjukvaktarinnorna, den sjuttonåriga fröken Ida, öfverste Stens dotter, följd af betjenten som bar hennes morgonklädning och en korg med frukt samt några buteljer äkta vin.

Hon skulle först värma sig hos syster Lina, innan hon kom in. Med ängsliga steg gick hon fram och neg för Lina, gick så åter till dörren och satt där, nästan som en supplikant, med klappande hjärta, inandande denna instängda, heliga luft med hvilken hon tyckte man insöp idel gudsfruktan och rena, höga tankar.

Lina var ifrigt sysselsatt att vid kakelugnen värma oljedukar för den sjuka hvars liggsår måste skötas med största försigtighet och noggrannhet.

Den unga flickan såg på henne med den undran och nyfikenhet man kunde tänka sig att hon kunnat egna en eremit, eller någon uppenbarelse från en annan värld.

Lina fick ej straks tid att tala med den nykomne, hon såg henne knappt, så upptagen som hon var.

Men snart gick hon till henne, sade några tacksama och vänliga ord, klappade hennes rosiga kind, och frågade henne en smula om hennes hem och hemförhållanden.

Den unga flickan rodnade och svarade nästan ohörbart, allt under det hon fortfor att med vördnad betrakta fröken Donners syster.

Slutligen tog hon från fickan ett bref och räckte det till Lina.

"Det är från mammas kusin, doktor Collin", sade hon, "han har varit utrikes nu i mer än tio år, och när han fick höra att jag gick hit i natt, så skref han det här".

Linas bleka ansigte blef blodrödt då hon under lampan såg utanskriften på det lilla brefvet. Men rodnaden på hennes kinder slocknade snart igen, och hon läste med ett litet svagt leende dessa ord:

Till Lina!

Ännu är du på samma plats, och ännu är din syster sjuk. Nu vill jag se er. Mitt rykte som specialist i hennes kasus skall berättiga mig återinträdet i edert hus. Det är ju möjligt jag kan vara eder, eller åtminstone henne till någon nytta. Ja, jag kommer nu lugnt då ju elfva år gått sen jag sett eder båda.

Arthur Collin.

"Han kommer i öfvermorgon eller i morgon", sade den unga flickan.

Lina svarade icke. Hon fällde ned rullgardinen och tände nattlampan. En tår trillade henne långsamt ned för kinden.

9.

HELGONET.

Snart var man färdig, natten tillstundade och vakan kunde begynna.

Den unga flickan hade ljudlöst iklädt sig sin Morgonklädning och ett par filtsockor, hon kunde gå in.

Lampan lyste matt på andra sidan af skärmen inom hvilken den sjuka låg, en stor och obekväm hvilstol stod bredvid bordet, och några slitna böcker i svarta band voro radade mellan droppflaskor, pilleraskar och en bundt charpie i en korg.

Lina tog den fremmande vid handen och förde henne till sängen.

"Här är fru Stens unga dotter som vill göra oss den tjensten att vaka här i natt, — hon heter Ida!"

Den sjuka slog opp sina ögon, "god afton" sade hon matt och stack fram sin hand, en mager men välformad hand, så hvit och späd som ett barns.

Den unga flickan neg. Först småningom kunde hon urskilja den sjukas anletsdrag. Hon såg ett blekt, fint ansigte, tvenne stora ögon hvilka ännu hade glöd, och hvilkas vackra form hon straks uppfattade. Munnen var stor och såg sträng ut, öfre läppen som var alltför korrt visade hennes långa gula tänder, man nästan trodde att hon aldrig skulle kunna le… . "Tack för er godhet", hviskade fröken Donner, "det gör så godt att få emottaga godhet, det är en Guds nådegåfva, tack!"

Så slöt hon ögonen, och handen föll ned på täcket.

Som en ljuf musik ljöd i den fremmandes öron denna stilla och melodiska röst som liksom sjöng ut sin hälsning. Den unga flickan hade ett utprägladt sinne för välljud och intet yttre behag gjorde så djupt intryck på henne som en vacker talstämma.

Hon ansåg fröken Donner vara en helig. För henne var hon ingenting mindre än en människa. Där låg hon alltså framför henne, denna engel ifrån himmeln, denna Guds utkorade, som ingen nalkades utan med en helig rysning, denna nästan förklarade ande som händelsevis antagit en smula kropp och nu, höljd i sina hvita klädstycken, var till för att lära människorna tålamodets ädla konst, för att visa dem hvad den kan bära som har tron…

Allt var tyst i rummet, man hörde blott det sakta suset från lampan som brann dåligt på bordet bakom skärmen.

I andra kammarn sysslade Lina ljudlöst, kanhända bäddade hon sin säng och lade sig.

Den unga flickan trodde att den sjuka sof.

Med klappande hjärta stod hon vid sängen och betraktade henne. Hon andades bäfvande denna heliga luft, säll att hon fick stå där och vaka öfver den hon ansåg så stor, den som kunnat så bära lidandets börda, som liksom tagit sjelfva frälsarens kors på sig.

Hon stod och stirrade, minuterna gingo, en halftimme förflöt.

Kring den sjukas hufvud som låg mot kuddarne bildades, tyckte hon, som ett sken, det var en gloria af strålar, af röda ljusstrålar som likt en krans omgaf hennes ansigte.

Hennes halföppna mun rördes… var det en bön hon hviskade, eller talade hon kanske med en annan, osynlig engel.

Den unga flickan sjönk på knä på golfvet, knäppte sina händer, och lät sitt hufvud sjunka mot sängkanten. Hon tyckte sig aldrig förr ha kännt något så upplyftande. Icke ens vid altaret. Och hon bad och biktade. Här, vid denna sjuksäng beslöt hon att hädanefter bli så god hon kunde, att hålla sitt hjerta rent, och obesmittadt af världen, att göra allt att vara Gud behaglig. Och hon lofvade sig själf så mycket, hennes uppsåt skulle blifva de bästa, hennes lif skulle bli sådant som Gud ville det… hon skulle aldrig mer dansa, aldrig mer fladdra så tanklöst om med sina jemnåriga. Nej, aldrig.

Hvarför? Det gjorde hon sig ej reda för.

Hon visste intet om fröken Donnors förflutna lif, hon tänkte icke på huruvida hon någonsin ens varit som andra, hon trodde blott hon var en engel, och uppgick reflektionslöst i denna ena stämning som tog henne som ett rus.

Plötsligen spratt hon till, en hand lades sagta på hennes hufvud.

Hon blickade förskräckt upp, med ögonen yrvakna stirrade hon på den sjuka.

"Vill ni läsa något, min kära lilla syster?" frågade fröken Donner.

"Ja!" Hon kysste entusiastiskt handen, steg opp och gick till bordet.

"Men hvad?"

"Läs i bibeln, hvad som helst, hvad ni träffar på då ni slår upp. Det finns bara guld i den boken…"

Den unga flickan satte sig så att hon på en gång kunde se den sjuka, och dock läsa, stilen i den gamla bibeln var stor och tydlig, och så hade hon så goda, unga ögon.

Hon slog upp i midten ungefär, och började med tydlig röst läsa det första hon fick ögonen på:

"Jag besvär Eder, Jerusalems döttrar, att I icke uppväcken min kära, eller omvaken henne till dess henne sjelf lyster…"

"Läs sakta" — bad den sjuka — "det är en underlig stark röst ni har."

Den unga flickan hostade litet, tog saktare på det, och fortsatte:

"Ho är denna som uppkommer ifrån öknene och stöder sig på min vän? Under äppleträdet väcker jag dig — der din moder dig födt hafver; der hon som dig födde med dig legat hafver."

Den sjuka hviskade; nästan som för sig sjelf:

"Det är skönt, det är min egen vackra lofsång, ack jag förstår den, jag nästan hör musiken till den, och jag känner dess djupa, sällsamma allegori."

"Sätt mig som ett insegel på ditt hjärta, och såsom ett insegel uppå min arm, ty kärleken är stark såsom döden, och nitälskan är fast som helvetet. Dess glöd är brinnande och en Herrans låga!"

Åter höjde den unga flickan stämman, inspirerad, offer för en stämning som hon ej kunde förjaga. Den sjuka drogs med af hennes entusiasm, och de läste tillsammans med röster som darrade af sinnesrörelse.

"Så att ock mycket vatten ej förmår utsläcka kärleken, eller strömmar fördränka honom: om en ville gifva alla ägodelar i sine huse för kärleken så gulle det alltsammans intet!"

Den fremmande stannade. Men Luba fortsatte, sakta hviskande och med slutna ögon, afbrutet, med en ton, som om hon berättade något hemlighetsfullt och skönt:

"Jag sofver, men mitt hjärta vakar! där är min väns röst, hör han klappar! Låt opp, säger han, min kära, min syster, min fromma, ty mitt hufvud är fullt med dagg och mine lockar med nattens droppar!

"Jag hafver afklädt min kjortel, huru skulle jag åter kläda honom uppå? Jag hafver tvagit mina fötter, huru skulle jag besmitta dem igen?

"Min vän stack sin hand i låset och mitt lif darrade därvid.

"Då stod jag upp att jag skulle låta minom vän upp: mina händer drupo af mirrham, och mirrham lopp öfver min finger på stängseln åt låset.

"Och då jag minom vän upplåtit hade, var han borta, och sin väg gången.

"Då gick min själ ut efter hans ord. Jag sökte honom men fann honom intet, Jag ropade men han svarade mig intet."

Hon stannade. Den fremmande vågade ej säga ett ord.

Efter en liten tystnad hviskade den sjuka långsamt och klagande:

"Väktarene som omkring gå i stadenom de slogo mig till sårs! Väktarena på murenom togo mig bort mitt hufvudkläde."

Åter var hon stilla en stund. Hennes ansigte rördes icke, hon såg ut som om hon sof. Men läpparne begynte dock ännu engång att röras, och hon läste upp, nu fullkomligt utan känsla, som i drömmen, men långsamt och tydligt:

"Jag besvär Eder, Jerusalems döttrar, finnen I min vän, så säger honom att jag af älskog krank ligger."

10.

NATTENS SKUGGOR.

Ingenting störde nu stillheten, man hörde i rummet bredvid klockans jemna pickande, det var allt

Den sjuka knappt andades, hon låg orörlig som en död.

Ännu en stund satt den fremmande och kämpade med sömnen, men den kom och slöt hennes undrande barnaögon igen.

Hon drömde. Hon tyckte det var hon sjelf som låg i sängen där, och modren som vakade. Och bakom modren stod den unga doktorn och såg sträng och allvarsam ut.

"Säg honom att jag af älskog krank ligger", hviskade hon, "jag liksom den heliga, såg honom…"

Men så försvann det alltsammans, blef töcken och dimmor och hon sjönk i lugn, drömlös sömn.

Någon timme förgick. Så kände hon smärta någonstädes i ryggen, och halfvaknade, hennes långa tjocka fläta hade tryckt henne där den låg mellan stolkarmen och hennes skuldror, och medan hon jemkade om den tyckte hon att hon hörde någon tala.

Hon öppnade sina ögon en liten smula och kisade mellan ögonhåren som likt tunga rullgardiner alltjemt ville falla ned igen,

Det lilla rummet var så svagt upplyst af nattlampan att hon först intet kune urskilja. Jo, der var fröken Donners säng, och där midt framför henne Kristusbilden.

Den unga flickan observerade att den sjuka med sina stora ögon ifrigt betraktade taflan och liksom talade till den. Hon såg åter hennes läppar röras och märkte att hon ibland höjde sina händer som till bön.

Efter en stunds förlopp tyckte hon sig urskilja orden. Hon lyssnade, anande att det var böner, en kristens bekännelse och samtal med sin frälsare.

"Du har sett min nöd — min strid har du betraktat, du vet hvarför jag lidit och blifvit straffad, och du har slagit mig för mina synders skull!

"Du har fört mig på smärtans väg, och nekat mig lifvets rosor, du har borttagit solen och kastat mig i mörker…

"Du har späkt mitt kött och kväft min världsliga själs begär, du har krossat mitt hjärta och slagit min kropp i bojor.

"Men — du har gifvit dig sjelf mig till tröst och till glädje, du har vändt straffet till salighet, och synden till välsignelse!

"Du har utkorat mig och valt mig till din brud, du har förvandlat törnena till kärlekens ljufvaste blomster, och väckt mig upp ur döden till saligt lif!

"Mina bojor trycka mig ej mer och min ande flyger på lätta vingar upp emot dig. Min kropp kan ej mer vålla mig så stor smärta, ty du har ju tagit mitt kors på dina skuldror!

"Hur länge har jag ej förgäfves sökt dig! Först i naturen! Jag älskade ju den! I träd och klippor, i blommor och himlens fåglar trodde jag mig finna budskap för min kärlek, jag trodde att det var det jordiska jag älskade, men ack! det var ju du som klappade på mitt hjärta fastän jag icke förstod dig, utan gick i min blindhet, vilse på vägen.

"Så sökte jag Dig i mina drömmar. Men mitt hjerta var orent och gaf en vrångbild af Dig. Ditt heliga ansigte tog i min syndiga fantasi en demons skepelse. Din bild vek och demonen stannade, han kvalde och plågade mig med sitt tal, med sina hädiska frestande ord. Det var mitt syndiga kött! Du klappade på mitt hjerta, men jag förkastade Dig, och därför tog han bostad i min själ och anfäktade mig — den onde.

"Hur länge har du ej förgäfves sökt mig! Minns du när den svåra tiden var då jag alltid med afsky vände mig ifrån dig hvar gång Du sände en varning till mitt hjärta? Ack! Jag var så full af jordisk äflan då och af stoftets uslaste böjelser! Minns du när jag förbannade Dig för att Du nekat mig hans kärlek, hans som jag i fåvitsk lust vändt mitt hjärta till? Minns Du hur jag rasade och vred mig, då Du tog honom bort?

"Du kallade mig, Du ropade, Du klappade och klappade, och jag slöt dörren allt hårdare till.

"Jag var djupt sjunken i lögnens och köttets och sjelfviskhetens mörker.

"Men — — Du slog mig, Du slog mig med ris som brände.

"Du slog mig med att taga ifrån mig allt. Min kärlek, min hälsa, min far, mitt hem, min lifslust, mitt mod.

"Men ack! Du gaf mig i stället allt! Du gaf mig Dig sjelf. Och nu känner jag Dig, lefver och andas Dig!

"Jag vet nu att allt var Du! All min sträfvan, mitt sökande, allt var Du! Och i Ditt sköna ansigte läser jag Din oändliga kärlek. Du ler, Du blickar full af förlåtelse, af stor nåd, af gränslös ömhet på mig! Nåväl, jag kommer, jag kommer i Din stora, välsignade famn! Omfamna mig! Jag kommer."

Hennes händer höjdes åter och föllo sedan sakta ned. Hennes ögon slöto sig och munnen log lycksaligt.

Så hörde den lilla fremmande åter hennes lugna andedrag, och insåg att hon sof.

Klockan slog tre. Den sjuka begynte att klaga högt. Lina kom, iklädd en mörk nattkostym, intassande med filtskor och en liten nattmössa knuten om sitt tjocka hår, hon bar ett handfat och ställde det på nattduksbordet.

Man skulle vända den sjuka och gifva henne friska lakan. Så började Lina att gnida hennes skuldror, samt att sakta smörja in ryggen med ljum olja.

Den fremmande gjorde icke stor nytta. Hon stod och suckade, var komlig och klumpig i sina rörelser, men såg ut att mena så väl att Lina med sitt vänligaste leende bad henne icke vara ledsen att det första gången gick så illa. Hon skulle nog snart få vanan om hon bara ville komma oftare.

"Vi börja alltid vårt svåraste klockan tre", hviskade Lina, "till tre går det utmärkt, då sofva vi, fantisera litet, göra vår andakt och ha riktigt trefligt, men efter tre kommer det prosaiska, då ska vi sköta oss, lilla fröken, och det är som ni ser, krångligt. Vänd kuddarne, svalka dem, och bulla upp dem riktigt. Så där ja. Tag den här! Seså. Släck nu spritlågan. Håll stadigt i! Men sakta, sakta. Sen får vi ro igen. Det är bra. Ja ja lilla Luba. Var tålig, som alltid lilla kära! Så mitt hjärtebarn, så, nu är det öfver! Nu har du bra! Sängen är ju sval på den sidan! Inte! Åh jo, den är sval: Och så sköna friska lakan! Här får du en drufva. Och ett litet glas vin till dropparne. Så min lilla tåliga engel! Det var rätt, lilla fröken."

Lina småpratade i ett, rörde sig ljudlöst som en ande, lyftade, gned, bar och vände, allt med en säkerhet, och ett lugn som värkade ytterst behagligt. Så smekte hon systern, smickrade henne skämtsamt för hennes vackra buckliga hår, och kysste handen.

"Godnatt igen med er, små barn", sade hon, och ordnade rummet efter de manipulationer som hon nyss förehaft, "sof nu igen en smula! Snart kommer jag och gör upp eld! så trefligt ni nu ha det. Lilla fröken kan ju gärna sluta ögonen för en liten stund, vi ha fått en droppe belladonna, och det gör godt, klockan fem kokar jag kaffe!"

Lina hasade ut igen; — efter henne i rummet blef där en liten svag doft af medicin och mysk. Hon hade en svaghet för mysk, lavendel och vissnade rosenblad, alla hennes askar och lådor voro inpregnerade af dessa parfymer, och af dem doftade hon sjelf. Hon kom ju också sällan ut i luften. Men hon var sjelfva renligheten och hela hennes väsen var harmoni och stilla, glad ro.

Det var en gammal jungfru med mycket af en god kvinnas gratie och behag om sig.

Man kunde ej se henne utan att känna det godt. Hennes milda leende var som en höstsols ljus, i det mörka rummet både lyste och värmde hon. Och när hon var borta blef där med ens både kyligare och mer mörkt.

11.

MOSTERS OGUDAKTIGHET.

Moster Thilda kom insusande i sjukrummet vid middagstid. Hon pustade som en flodhäst, fet var hon nu mer än förr, och andtäppan anfäktade henne ibland när föret var dåligt, och vägen uppför Mariegatsbacken alltför halkig och svår.

"Ligger du där, min lilla välsignade bleknos", sade hon och vaggade fram så stormande att skärmen höll på att falla öfver medikamentsbordet. "Tyst och tålig nu som alltid! Ett riktigt helgon till kristen martyr. Men, skall du inte opp nu, jag tycker du latas för mycket, hvasa? På tolfte året, det är en lång lur, menar jag. Du har snart inte mycke kvar af fänriksåren, Luba, och ska' du gifta dig, så får du skynda på en smula, eljes blir du alldeles för genomluttrad, min unge, så du inte mer duger". Moster skrattade högt, tog fram en stor ny, otvättad näsduk, som ännu var styf och stärkt, snöt sig med brak och satte sig tungt och bullersamt i stolen.

Luba log, medlidsamt som ett förlåtande öfverjordiskt väsen skulle lett öfver ett barns klumpiga små sjelfsvåldigheter.

"Sitt moster", hviskade hon. "Hur mår morbror Mattias?"

"Åh tala inte om det, du vet ju att han är förkyld". Mosters stämma gick en terz högre upp i diskanten och fick en anstrykning af ynklighet. "Har du sett förkylda karlar? Nej, du har inte haft några män, du okunniga väsen. Jo, en man och en förkylning! Så skulle du se min Mattias. Han är en riktig sjöhjelte! Han är så rädd för döden hvar gång han nyser, och ömkar och vojkar sig så man kunde tro han är i skärseld! Han begagnar fotbad, och senapsplåster och kanfertslinement. Och han går och är gråtmild med två par strumpor, schal om halsen och omslag på magen. Det brinner en evig eld i hans rum så jag är rädd att stekas när jag sticker in näsan".

Luba smålog åter. "Farbror Mattias är gammal nu och har därför svårt att bära plågan, men med unga män är det väl ej så".

"Inte? Jaså, du håller på ungdomen! Kom då och se Olle och Klas när de ha frossan! Du vet att de alltid få frossan på dagen när de rucklat på natten, vet du det, sankta Lucia?"

Lubas leende blef en smula blekt. Moster tröttade henne.

"Olle har hufvudvärk", fortsatte moster obekymrad, "och då röker han för att bli fri. Han är så sjuk och så arg att ingen törs gå in utom jag. Han spottar, och han svär, han jemrar sig och pustar. Naturligtvis är det lunginflammation eller nervfeber. Vet du hvad jag kurerar honom med, åh det är något grannt, kan du tro, jo med olja. Han slipper mig inte. Inte förr än jag fått i honom en kopp i kognak. Han skall ta bot där kan tog sot. Kecin i kognak, det är ett fint medikament, skall du veta, så kör jag honom ut i stan, och på afton bjuder jag Karin Lindström hem, flamman, du vet! Först det ena, så det andra. När jag fått honom stadgad så gifter jag dem".

Moster snusade omkring, med näsan lyftad, den lilla tjocka potatisknoppen rynkade hon som en mopps, och visade därvid sina ännu friska tänder.

"Här luktar ryskt", afbröt hon sig, "ryskt och instängt, kan man inte lufta litet?"

"Det är rökt", framandade Luba, "för vi vänta fremmande. Bibelförklaringen börjar straks på eftermiddagen, klockan half tre. Vill inte moster höra på, det skulle säkert göra moster godt".

Pastorskan skakade på hufvudet. "Nej min vän, jag har inte tid. Nej, jag är för gammal till sådant. Jag somnar när någonting är långt. Jag gråter när det är kort och basar bra på, då är jag i mitt esse, men när det inte blir någonting utan bara gnisslar som en dörr med osmorda gångjärn, då får jag ondt.

"Jag vill ha sådant som rör hjärtat. Lite helveto skadar inte, men det ska gå fort. Di får gärna svafla på, det behöfver min syndiga själ, men ack Herre Gud, jag är grå nu och tål så lite. Bibelförklaringarne — — — hur många är ni?"

Luba svarade icke. Hon hade fallit i sömn.

Moster reste sig, icke utan att affektera en viss försigtighet i sina rörelser. Hon gick ut, puttrande öfver sin ålder och sina andliga skröpligheter, men med en liten skälmsk min i ögonen som Lina uppfångade och gladdes åt.

"Vi ska ha hela föreningen här", sade hon, "pastor Lintunen och adjunkt Törmelä, och Olsonis kusin, och så alla fruntimren, en sekston, sjutton stycken".

"Mest gamla mamseller?" frågade moster.

"Nej, också några unga fruar, och alla pastorskorna, både äldre och yngre".

"Visst unga fruar med syndiga män och pastorskor med vilseledda söner, är det inte så?" gissade moster.

"Nååå. Dessutom ha vi flere officerare?"

"Hvad i himlens namn, officerare i sirapsföreningen?"

"Ja, tre stycken".

"Hvad ha de gjort för ondt?" Moster gjorde sina ögon så runda hon kunde.

"Hur menar moster, gjort? De ha ingenting gjort".

"Då förstår jag det inte. Sitter där officerare och sjunger med i Barnabasföreningen?"

Lina var nära att bli otålig.

"Ja", svarade hon.

"Är di idioter då?" proponerade moster obarmhärtigt.

"De är nog som folket mest".

"Di måst' ha något som inte är riktigt", sade moster och knöt banden på sin bahytt, "jag tror inte folk — som inte ä' får — går och sjunger om liljor i sirap om de inte ha gjort något ondt först och så ångrar sig".

"Moster glömmer att moster sjelf var pietist engång", påminte Lina som alltjemt gnodde på theskedarne, "fast moster nu blifvit så… så…

"Stadgad", skrattade den gamla frun och tog sin räfskinnspels på. "Ja, ja, det tycks ju som om jag skulle ha glömt. För mig var det ett hjärtas behof, min flicka, och det har jag så svårt att tro andra om. Saken är att jag på gamla dar blifvit misantropist eller hvad det heter. Jag tror inte på stadsfolks upprigtighet. När di leker och dansar, så tror jag dem, men inte när di sitter med prester och vojar sig i timtal. Jag tror det är för något annat, inte af behof. Men om du visar mig några uppriktiga, som värkligen ha rent uppsåt, som ha tron, och lofva som de lära, och alltid lefvat snyggt; några som inte ljugit, inte stulit, inte fört ett otuktigt lefverne, och inte gjort mordbrand, men ändå, af ren kärlek till vår Herre, dyrkar honom i andakt och uppriktigt, visar du mig några sådana bland sirapsföreningens medlemmar, då tror jag på dem, och ångrar mina fula ord".

Moster nickade, stack sina händer i ullvantarne och gick.

Lina hade snart allt i ordning för eftermiddagskaffet. Hon hade tänkt surprinera föreningen med en kopp kaffe och en liten hembakt kringla per man. Nu kunde de komma när de ville.

12.

BARNABAS-FÖRENINGEN.

Dörrarne voro öppna mellan begge rummen, och stolar voro ställda i rader längs väggarne.

Det luktade starkt af det hackade granriset som madam hade köpt och strött kring kakelugnarne, eljes var det tungt och hett, och svårt att andas därinne. De många människorna i de små låga rummen fyllde luften med osunda ämnen och ljusen brunno sömnigt som om de icke orkade längre.

Man hade längesen druckit kaffet och hållit föredraget som räckt nära två timmar. Nu var det adjunkt Törmelä som läste.

Han hade ett papper i handen och satt framhukad och halfmumlade med straffande tonfall och någonting tyckmycket i rösten sina betraktelser öfver ett ställe hos Paulus hvars obegriplighet han starkt betonade.

Det var icke som om hans mening varit att förklara, utan att trassla till. Han surrade om en hörnsten, snafvade med tankarne, trefvade omkring utan att få reda på en utgång, petade i sitt vetandes eller sin okunnighets springor för att finna en strimma af ljus, men misslyckades. Så började han på nytt med sin hörnsten, tornade mot syndens lön, och fastnade slutligen så ohjelpligt att han fann för godt slå opp i föreningens sångbok för att få upp en bön.

När han slutat tog pastorn fatt och instämde en psalm.

Man sjöng af hjärtans grund. Ett par af damerna hade rätt vackra röster som voro i stånd att hålla en melodi, andra voro endera utan eller ock kunde de skrika bra på, men saknade gehör. De äldre pepo med, det gnisslade som oftast, och tonerna läto som om de kommit från sönderblåsta, af stormen misshandlade metallrör, men alla de sjungande kunde orden, och det hjelpte.

Melodin var ursprungligen rythmisk men drogs ut så den blef som gummi elastikum. Ifrån att ha gått i dur, kom den så småningom alldeles ofrivilligt att sjunka ned i moll.

Intervallerna blefvo allt mer sväfvande och en af fruarne togs så af innehållet i nionde versen, att hon begynte gråta.

Men "Olsonis kusin" som hade bas tog upp den tionde med magt och väldighet. Han hade en riktig operaröst, tremulerade starkt och ansågs därför att sjunga med otroligt mycken känsla. Det var som om oset, instängdheten, granrislukten och doften af rökelsen, medicinet och de många människorna, som om allt detta bidragit att göra hans stämma ännu mer kraftig, stor och substansiel än eljes.

Och han sjöng så det genljöd i det lilla, heta rummet, sjöng som hade det gällt att väcka döda.

Snart hade han så eldat upp de andra att löjtnant Alleander som eljes aldrig öppnade sin mun, föll i och lät höra en egendomlig gäll sopran som pep oktaven högre.

Alleander var alldeles inspirerad. Hans ögon glänste, hans bleka kinder flammade upp och hans långa flottiga hår föll honom nedåt ryggen när han höjde hakan och sänkte nacken, med munnen vidöppen.

Han hade varit vid de indelta, hade tagit afsked för några oregelbundenheter i tjensten och skulle nu bli målare… möjligtvis kyrkomålare.

Vid tolfte versen sjöngo alla med. Nu kunde de melodin och det gick bra att få ut de höga tonerna. Till och med den sjuka blef gripen af samma stämning, hon höjde sin vibrerande röst och satt i med en verv och ifver som man inte skulle kunnat tilltro henne.

Hon berusade sig i detta, pulsarne började brinna, hjärtat slog häftigare. Hon ville ha mera hänryckning, mer syndabekännelse, flere böner. Mer trötta hennes kropp, det var att mer lifva hennes ande. Mer predikan, mer ekstas, mer hängifvande till detta sköna mystiska.

Det var en vällust, åh! Om de aldrig ville sluta! Bara mer och mer.

De skulle bara gå på, dag och natt, dessa hennes kära, hennes bröder och systrar. Hon ville dö inunder detta…. plågad, men salig, med hjärnan omtöcknad af ljud, nerverna ansträngda så de hotade att springa sönder som de alltför hårdt tillspända strängarne på en kantele; hon ville dö från denna jemmerliga jordiska kropp, men med anden sväfvande uppåt under dessa toner som vaggade den, dref den, jagade den, uppåt, uppåt mot saligheten.

Så hon var lycklig nu, älskad och beundrad af denna lilla församling! Hon var ju deras egen, deras stolthet och ära, deras martyr, deras helgon, det lefvande eksemplet på andens magt i de svaga.

Hon låg sjungande och såg på dem alla, som hade de varit englar.

Hur skämdes hon icke nu att hon förr — när hon första gången såg dem — tyckte de voro så löjliga.

Nu voro de alla sublima, höga i deras enkelhet och ringhet, stora i all deras litenhet.

Den stackars fru Aianius som blifvit öfvergifven af sin man, och hennes syster Lina Langfelt, de voro ju så luttrade nu, de forna världsdockorna, och alls ej mer koketta…. bara svart och utan kragar, inga lockar eller andra grannlåter… de voro begge fanatiskt troende, blott fördömande när det gällde det onda. Luba förstod dem nu… ack! hon kunde läsa i deras hjärtan.

Och fattigvårdsinspektorn därborta i hörnet, hur hade hon ej förr funnit honom affekterad, skenhelig och otäck med sin i bugter gående, ormlika otroligt långa kropp och det sockersöta eviga leendet… nu fann hon honom utmärkt, och hans kristligt poetiska fraser trodde hon på.

Ja, hon var lycklig. Dessa bröder och systrar, de fyllde hennes lif med en här af andaktsstunder, de gåfvo hennes sjukdom en sublim betydelse, de voro hennes egen helighets ram, liksom ock hennes trogna publikum — hennes allt i allom.

Man sjöng på adertonde versen. Under chörens accompagnement hviskade och halfsjöng Luba med egna ord en ekstasisk hymn till sin Kristusbild.

Hon höll armarne uppsträckta, med lågande ögon betraktade hon den för henne lefvande vännen, och hon tyckte sig se hans läppar le emot sig.

Men borta i det andra rummet, bakom dörren satt Lina, nästan afsvimmad af trötthet. Hon hade nu i timtal haft dem alla framför sig, och hört deras sång, sett deras egendomliga eksaltationer.

Ett par af fruarne greto, där borta i hörnet. Den yngsta i hela församlingen, en ung bleksotsaktig flicka af adlig familj hvars far nyligen gift sig med deras piga, och som kort förut blifvit intagen i föreningen, hade sjunkit ned på knä och sjöng, på en difererande melodi alltjemt samma ord, utan variation, och uttalade med en ångest som gaf dem en sällsam betydelse:

"O Herre gif, o Herre gif — gif, o".

Och en annan, en stackars äldre enka med hela huset fullt af sjuka barn, satt längst bort och drog efter andan i det kvafva, heta rummet.

Hon var så trött så hon nästan vacklade i stolen, men hon sjöng ändå, — — endast att hon ibland, utan att någon märkte det, afbröt sig med ett hysteriskt undertryckt skratt, hvarefter hon tog upp psalmens melodi igen, och fortsatte sången.

Det hade kommit in någon som stod borta vid dörren i Linas rum, men ingen observerade honom, man sjöng alltjemt.

Nu försökte Luba att anstränga sig till det yttersta och sätta sig upp i sängen för att komma sin bild närmare.

Men hon kunde icke.

Det var för mycket. Ansträngningen betog henne, det var som om en hammare slagit henne för pannan, och hon föll tungt tillbaka på kudden.

Hon sjöng ej mer, hon gret efter psalmens melodi som småningom förvandlades till ett slags sällsamt tjut, och när nu tjugonde och sista versen stämdes upp, var det så föga harmoni i denna sång att man kunnat tro det var en flock sjuka, men icke några fromma, välmenande men enfaldiga sanningssökande som uppstämt den.

Men — de ansågo sig vara heliga, ensamt heliga och utkorade. De bekände sin synd, men blott till det yttre.

Endast de hade helgelsens privilegium. Alla utanför stående voro enligt deras mening förkastade och utom nåden.

Det fanns ingen ibland dem som icke i samma ögonblick på god tro skulle fördömt alla olika troende, och i sin egen rättfärdighets hägn stenkastat hvar och en som sökte andra former för sin andakt än de sjelfva.

Inför sig sjelfva som inför världen ville de vara fläckfria, och det var deras stolthet.

Nu slutade sången.

Man sjönk på knä, endas Törmelä stod upprätt för att tala:

"Mina älskade systrar och kärälskeliga bröder!"

13.

ÅTERSEENDET.

Det steg en man fram i det yttre rummet där han stått en stund vid dörren och lyssnat.

Han gick häftigt bort till kakelugnen, öppnade luckor och spjell, och skyndade därpå till dörren som han slog på vid gafvel så den friska luften från förstugan fritt spolade in.

Så drog han ett djupt andedrag och stannade ett ögonblick.

I det inre rummet hade man fallit på knä, och under gråt och suckar bådo nu alla…. medan borta i sitt hörn den stackars enkan satt och skrattade hysteriskt mellan sina snyftningar.

Den nykomne gick in, klef dristigt mellan bänkar och stolar, och lotsande sig fram genom ett virrvarr af knäböjande kvinnors klädningar ställde han sig bred och stadig midt på golfvet.

Stum såg han sig omkring på församlingen, med pannan i tjocka rynkor, urståndsatt att säga ett ord.

Ändtligen fick han ögonen på Luba. Han fikserade henne där hon, störd i sin krampaktiga gråt, blek och skrämd stirrade på honom ifrån sin säng, hvars hvita montering låg omkring henne som en svepning.

Han fick ändtligen fram ett ord, en slags hälsning. Men hans bröst häfde sig under ansträngningen att synas lugn, och rösten darrade.

"Ja, nu är jag här", sade han, "och har observerat er en kvart eller sä. År det här ett sjukrum, ett sjukrum, dit man kallat en läkare. Ja, jag är inte den rätta, nej det är jag inte, men är sänd i hans ställe. Er egen läkare är bortrest och bad mig att under hans bortavaro se om er. Jag lofvade honom att gå till er redan i kväll. Jag kommer, och hvad får jag se?

"Förstår ni inte att ni döden henne med det här? Döden henne men gören henne galen först… Se hur hon ser ut, febern har gripit henne, hon kämpar med yrseln! Om jag gjorde rätt anklagade jag er, ni vettlöse, giftandande hycklare".

Ingen sade ett ord. Skrämda blickar voro fästade på den brede mannen, hvars sjelfbeherrskning tagit makten af honom; endast en snyftning afbröt tystnaden, den kom ifrån den hysteriska frun borta i hörnet.

Doktor Collin stod där, reslig och stor, hans kinder flammade, hans eljes lugna blickar foro nu kring rummet och sågo olycksbådande än på den ena än på den andra.

"Om jag gjorde rätt". Luba slöt sina ögon. Det var som om hon sett en fasaväckande syn, hon bleknade plötsligen, hennes läppar pressades tätt tillsammans, som vid en svimning.

Han såg det. Kände han i detta ögonblick att hans tillvägagående varit brutalt? Var det något annat som rörde sig inom honom?

Hans pannas tjocka rynkor jemnade sig, ådrorna, som nyss svullnat upp och syntes höja sig blå om tinningarne på honom sågo snart ut som förr, endast darrningen i hans röst tydde på att hans sinnesrörelse ännu var liflig då han till det i rummet församlade sällskapet ropade sitt:

"Ut, jag ber er, ut, det är på hög tid om här icke skall ske en olycka!"

De stego upp, smögo ut, några bäfvande, skygga, suckande, andra mörka, hotfulla, med dolska blickar på läkarn. Han var ju den personifierade fienden, helvetesfursten sjelf!

I en flock smögo de ned för Mariegatsbackan, himlande sig, bannande, gripna af skräck.

Och innan en minut var förbi, hade dörren slutit sig om den sista, och systrarne voro ensama kvar med den som i deras lilla hem nyss vållat en så stor förskräckelse.

Luba låg i en slags svimning och Lina stod darrande och till intet gjord bakom den man som i så många år varit hennes tankars föremål, och hennes hemliga längtans mål.

Orörlig betraktade han den sjuka, utan att räcka en hand till hennes hjelp.

Slutligen tog han lampan, närmade den till hennes ansigte, och eksaminerade noga.

Efter ett ögonblicks analys ställde han lampan tillbaka, gick till en stol, satte sig tungt i den och lutade sitt hufvud i händerna som om han gret.

Det var länge alldeles stilla i rummet. Lina gick till sin syster, gned henne, vände på henne, gaf henne något att lukta.

Den sjukas medvetslöshet tycktes upphöra, man hörde henne blott nu och då snyfta sakta.

Lina gjorde icke en min som skulle tillkännagifvit någon som helst känsla, hon begynte på sitt stilla vis att jomka om stolarne, att ordna och rätta på allt, men hon tordes ej se på honom som satt där, ändtligen lugn efter sitt passionerade utbrott, ändtligen stilla och fattad.

"Jag har burit mig åt som en skolpojke", utlät han sig småningom, "men så var det också att bli galen åt af ilska. Talar jag med ett förnuftigt väsen när jag talar till dig, Lina, eller — eller har du blifvit smittad af de där?"

Lina svarade icke. Hon såg på honom, — hennes kloka, vänliga blick från fordom var nu glanslös och trött, men hade samma pålitliga, fasta uttryck som förr.

Han tog henne vid handen och de gingo ut i det andra rummet.

"Förstår du att de döda henne? All sinnesrörelse skadar henne, och dessa förbannade läsare uppamma just en hop sjukliga känslor som än mer enervera och fördärfva henne.

"Hvad är det hon har? Neuralgi, anemi, nervförlamning, hvad namn du så vill ge det. Följder af — dålig uppfostran, rent ut sagt. Flickan är hysterisk och pietisterna göra allt sitt till för att drifva det återstående vettet af henne".

Lina såg ned. Hon trodde blindt allt hvad han sade. Det var nog så, bara hon förstått det förut, för länge sen, då det ännu var i sin första början.

"Herre Gud, Lina", fortsatte Collin, "hvad är det allt för slag du varit med till! Jag kan gå i flinta när jag tänker på hvad jag sett här denna olycksaliga aftonstund. Kom sätt dig, låt oss tala ut engång. Det är långa och många år som gått sen vi två sist talades vid. Minns du den där aftonen, säg?"

Linas kinder blefvo röda, men hon svarade icke. Det var ju så länge, länge sen… hur kunde hon väl minnas det?

Hennes hjärta darrade… hvad skulle han väl säga härnäst.

Efter en stund återtog doktorn samtalets förlorade tråd:

"Ja, vi ä' nu gamla, och allt är annorlunda. Jag har blifvit er läkare och har rätt till ditt förtroende. Nu blir det lätt för dig, — du kan gärna vara uppriktig — ty jag måste få höra allt, från början till slut. Hur har ni kommit in i allt detta, säg?"

Lina såg upp — frågande, liksom väntade hon ännu något, innan hon ville tala.

"Ja var trygg du", sade doktorn, "jag är förlofvad karl nu, — allt är som det skall, — tala bara!"

14.

FÖRLOFVAD KARL.

Lina satte sig på kanten af stolen, doktorn tog plats i soffan. Hon hade i denna stund någonting af skolflicka öfver sig, hennes vanliga lugn hade icke öfvergifvit henne, men hon kände sig som värnlös gentemot det öde som i denne mans skepnad nu satt framför henne och väntade.

Förlofvad karl!

Ja, naturligtvis! Han var ju icke så gammal, och såg riktigt bra ut ännu i sina stora polisonger som gåfvo ansigtet bättre proportioner och gömde den alltför breda framstående underkäken.

Förlofvad karl!

Tänk hvad hon måste vara lycklig, hon som skulle ha honom! Att vara älskad af en sådan man, att få följa honom, att få göra lifvet så behagligt som möjligt för en sådan god och ädel människa! Tänk hvad hon var lycklig, hon som han valt.

Säkert var det en utmärkt person, någon skön, begåfvad kvinna, en som hon, stackars Lina, skulle se upp till, som till en sagoprinsessa.

Naturligtvis var det en ung, älskvärd flicka. Lina tyckte nästan att hon såg henne stå emellan dem, en elegant världsdam, i vackra dyrbara kläder, med ett fulländadt sätt att vara, på engång anspråkslöst och stolt.

Förlofvad karl!

"Först måste jag fråga dig, kära Lina", började doktorn, "vill du vara min vän? Nu — sen tiden skiljt oss, går det kanske bättre. Vill du ha förtroende för mig?"

Lina försäkrade att hon ville, och hennes ansigtes vackra uttryck illustrerade hennes ord.

"Du vet att Lundén blifvit sjuk, och att han rest till sin syster på landet. — — — Jag har fått hans patienter. Därför kom jag hit i dag. Det var en krånglig entré jag gjorde, men jag hoppas att jag lemnar er i bättre skick än jag emottagit er. Tror du fröken Luba vill ha mig till husläkare efter det här?"

Lina betänkte sig, hon visste det ej.

"Hon ser bra ut ännu", fortsatte doktorn, "hur gammal är hon?“

"Trettiotre".

"Och samma starkt erotiska temperament? Naturligtvis, jag såg med hvilken min hon sträckte armarne mot bilden framför sig. Den gesten var tydlig".

Lina såg förundrad ut.

"Det är ju en Kristusbild".

"Mycket bra. Hvad skulle det vara? Hon skall ett föremål ha.

"Fy doktor! Ar ni värkligen en sådan gudsförnekare?"

Doktorn såg henne in i ögonen.

"Nej min vän, jag har min Gud som jag tror på“.

"Är det vetenskapen?"

"Nej, så enfaldig är jag icke. Min vetenskap har intet med min tro att göra. Jag har en tro, men den talar jag inte om, och för inte på tungan, men jag lefver efter den, så godt jag förmår. Den är för mig, inte för andra".

"Är den sann så vore det bättre — för de andras skull — att bekänna den, än att dölja den".

"Vill inte andra tro för annat än att jag tror, så är deras tro ej så mycket värd att vår Herre icke kan ha råd att kasta den i skräpkorgen. Folk af min sort anse det vanligen vara en svaghet att öfverhufvudtaget ha en religiös öfvertygelse, eller att ha behof af någon sorts Gud. Jag är inte af den åsigten. Jag tror att religion gör stark. Man får en slags hut i kroppen, och pligtkänslan skärpes märkvärdigt.

"Men nu, Lina, såg mig om henne där. Är hennes religion en maskeraddrägt, eller är den ren fanatism?"

Lina beskref hur den uppkommit, berättade alltsammans från början, hur Luba första gången insjuknat kort efter det hon hört om doktorns frieri, hon omtalade att systern troligen älskat honom, och — — hur hennes misstag tagit på henne och bragt henne i ett tillstånd af häftig förtviflan som urartat — till hvad det sednare blef.

Doktorn åhörde henne med största uppmärksamhet. Lina som så småningom öfvervunnit sin skygghet talade nu om allt detta som om hon berättat en gammal saga, hon såg sakerna an på sitt eget vis, lade öfver det hela ett försonande skimmer, och gaf allt ett rörande och vackert tycke som gjorde ett stort intryck på doktorn.

Ibland afbröt hon sig för att gå och se på den sjuka som alltjemt sof. Sedan återkom hon till sin plats, satte sig stilla, och med denna egna grace som icke minskats ehuru ungdomen längesen flytt, fortsatte hon att göra reda för den tid som varit och de yttre händelser som bidragit till att föra dem till den punkt där de nu stodo.

"Och Lina — är du lycklig i allt detta, du som blef skapad till annat, och icke som hon har ett surrogat, är du lycklig?"

Hon svarade icke straks. Hon gick åter in att se om systern.

Doktorn såg efter henne. Han skulle icke mer kunnat älska henne, men den känsla hon nu ingaf honom var likväl så kraftig att han insåg att hon skulle komma att utöfva ett visst inflytande på honom.

Så kom hon tillbaka. "Jag tror inte att jag skulle kunna vara lycklig", sade hon, "om jag icke hade något att göra. Jag är så ovan vid stora vyer, jag är nöjd med litet. Att kunna göra sin pligt, det är att vara lycklig. Om jag nu till eksempel gått ifrån allt det här, och sökt mitt egot bästa, jag menar hvad jag tyckte var bäst för det här inom mig, för mitt hjärta — ja, så skulle jag kanske inte blifvit lycklig. Det skulle alltid ha gnagat mig att jag försummat min pligt."

"Kristen!" mumlade doktorn. "Det är de kristnas försakelselära. Den är stor, men — onaturlig".

"Människorna äro så olika", sade Lina, "det skulle egentligen finnas flere slags morallagar. Eller skulle de tolkas olika. För mig blef lagen strängt tolkad. Jag tror, att om mamma fått uppfostra Luba, hade hon blifvit en pligtmänniska som jag, fast med större kamp, förstås. Som hon nu är, måste hon ge sig hän i en känsla, alldeles uteslutande. Hon är ju eksentrisk. Med syster Anna är det något annat. Hon är en upprorisk natur. Hon fann tidigt att allt i lifvet var annorlunda än hon ville ha det. Hon hatade vårt beroende under pappa, och hölls hemma bara för att hon inte hade klart för sig att hon kunde ha någon utväg att komma ut Och inte brydde hon sig just synnerligen om andra män heller. Hon skulle kanske ha kunnat älska, om hon fått någon riktigt utmärkt person, en sträng, rättskaffens idealmänniska som aldrig vikit af från pligtens väg. Och då — — ja, jag tror hon då skulle ha kunnat bli kär, och en utmärkt hustru och mor. Men — det passade inte. Dem hon kunde ha önskat sig, de gingo förbi. Och de som kommo, dem förbigick hon".

"Och nu?"

"Hon förestår huset hos baron Örns på Irringe, har det godt, är nöjd, styr om allt som sjelfhärrskarinna, frun är ju så förnäm, hon bryr sig inte om något. Och en utmärkt lön har Anna. Hon sänder oss ofta pengar".

De voro en stund tysta.

"Du känner min lilla brud", afbröt slutligen doktorn, "är hon inte en söt flicka?"

Lina stirrade upp. Nej, hon kände henne visst icke. Hans brud — ack nej! Hon hade aldrig sett hans brud. Hvar var hon? Hvem var hon?

"Hon var ju här nyss en natt", sade doktorn, "och vakade för Luba. Det är lilla Ida Sten, en slägting till mig. Ser du, kära Lina, det är inte godt att mannen är allena. Vi ä' ena skröpliga kärl, vi också. Jag är inte någon engel, och hör inte till de såkallade dygdiga, men jag tycker å andra sidan inte om att göra någon ondt. Och jag anser att äktenskapet är den sundaste form för ett förhållande mellan man och kvinna. Jag har inte förr kunnat besluta mig, men nu är jag mogen. Den jag en gång tyckte om — nåja, det var i våra fänriksår, — den 'gick förbi' som du uttrycker dig! Och lilla Ida är en riktigt rar flicka, hon tar mig sådan jag är. Och hon kunde få en sämre. Lofvar du att hålla af henne?"

"Älskar ni henne således?" stammade Lina, nästan ohörbart.