PROSA. (continued 2)

"Älskar, åhja, jag tror nog jag skall kunna älska henne, aen hon är så ung ännu! Hon är snäll, en präktig flicka lite barnslig, men snäll. Och så, hon är af god familj, och har som jag tror — förlåt mig kära Lina, bra fysik. Jag menar att hon är frisk. Tror du inte det?"

"Älskar hon er?" frågade Lina, alltjemt lika sakta.

"Jovisst, jo! Det vill säga, hon kan inte känna mig ännu. Men när jag fått göra henne bekant med mig, så. Jag är alldeles säker på hon blir en bra hustru".

Doktorn tog sin hatt, bad så vackert om förlåtesle för sitt brutala uppträdande mot pietisterna, lofvade återkomma om någon dag, och gick.

Linas hjärta var fullt. Aldrig hade hon trott att allt detta skulle göra sådant intryck på henne.

I tolf år hade hon ju tänkt på honom som på en kär död — — — nu var han lefvande, och tillhörde en annan.

Det var ju det naturligaste i världen, hon hade gått ut ur lifvet nästan, var som en gammal klosterjungfru, och han lefde ute i världen. Hur kunde det röra henne hvad han gjorde — om han skulle gifta sig eller ej.

Naturligtvis skulle han gifta sig. Hvarför hade han ej gjort det längesen, där ute, borta där han uppehållit sig så länge? Hvarför kom han just hem och gjorde det?

Och så, hvarför just med henne; detta obetydliga barn som stått där vid dörren, och med skrämda ögon tittat omkring sig som om hon kommit in i ett fängelse? Hvarför just med henne, detta lilla väsen med de osäkra rörelserna, och som burit sig så klumpigt åt när hon skulle hjelpa Lina.

Bara det inte varit med henne. Det sved Lina i hjärtat. Det tog ondt som om en het tång gripit ett fast tag hennes innersta och bränt sår på sår därinne.

Bara det inte varit den lilla, fula.

Lina gick och hjelpte Luba som vaknade och gret. Hon var förtviflad öfver doktorns uppträdande, och fruktade hvad föreningen skulle säga om allt detta. Lina tröstade, och jemkade, det nästan gjorde henne godt att höra systern fara ut om doktorn.

Hon tänkte om och om på samtalet med Collin. Det var en svår natt. De mest olikartade känslor, så ovana för hennes fromma, undergifna sinne, stredo om herraväldet inom henne, hon fick ingen bugt med sig sjelf, det plågade henne och kvalde henne, hon kände sig så olycklig som aldrig förr.

Ändtligen fram mot morgonen kom det ro öfver den sjuka. Äfven Lina satt trött och slumrade i stolen vid sängen.

Fram på dagen gick det bättre. Det var ju afgjort, han skulle gifta sig. Och det var bra att han valt en snäll och anspråkslös liten flicka. Lina kom att tänka på att en stolt, högmodig skönhet kanhända hade varit mycket värre.

När allt togs med i betraktande var det bra att han fått lilla Ida Sten.

Ja, hon skulle säkert engång göra honom lycklig.

Och midt i sina arbeten, under alla sina göromål hade Lina blott honom för sig. Och det susade henne i öronen, tutade som med trumpeter, pinade henne i hjärtat, till och med nu när hon intalat sig förnuft, dessa hans ord: förlofvad karl.

Och hon skulle lett däråt som åt en orimlighet om någon för några dar sen sagt henne att det skulle plåga henne så, att hon skulle ta så djupt intryck af detta.

Hon grubblade, funderade, resonnerade och öfvertalade sig sjelf allt möjligt förnuft.

Det stod ändå kvar, orubbligt, detta ena. Hvart hon vände sig, om hon gick eller kom gick det med henne, eller kom det efter henne, och när hon i skymningen gick ut för att få en smula luft, slog det emot henne, rakt i ansigtet med snöslagg och isiga vindar:

Förlofvad karl, förlofvad karl!

15.

HAN KOMMER.

Slasket på gatorna gick en ända upp till smalbenen när man skulle från den ena trottoaren till den andra, och på endel ställen var det sä djupt att bottnen tycktes liksom försvinna under stegen.

Det var våren som kom…

För en månad sen hade man varit tvungen att göra tunnlar genom snön ut från husen och till gatorna. Nu hade solen gifvit drifvorna fart, de skyndade sig hvad de kunde, gaturenhållningsgubbarne hjelpte till, men, det som var kvar var så oregerligt, det ville inte i väg.

Under snösmörjan var ännu en tjock isskorpa. Här och dar var den sprucken i fogningarne och bildade djupa hål och gropar som för både hästar och folk voro värkliga fällor och gärna kunde gjort tjenst som varggropar.

Folk gick och traskade i smörjan som om de trampat i nysstjärnadt smör. Det kluckade dem om fötterna, stod om dem som kaskader vid hvarje steg, slog upp mot benkläder och kjolar, lade sig tyngande på fållarne, vätte och dröp.

Från takrännorna åkte nu och då ett lossnadt snötäcke ned mot trottoaren, rutschade blikstsnabbt öfverända och klatschade ned i backen med ett brak som hade det varit glas alltsammans.

Det sjöd öfver allt, sakta och försigtigt gick våren framåt, ty ännu var iskostymen alldeles för solid, men man kunde märka att det snart skulle bli fart i det hela, solen sken blid, och sparfvarne hoppade förväntningsfulla.

En frisk, ren luft strömmade fram från Sandviksfjärden, för saltig och blid genom Boulevardens gatlängd, skvallrade om råkan borta vid Gråharabåk och lade sig att hvila bland de vackra träden i Gamla kyrkogården.

På backen vid kampen syntes en liten flock komma gående, gatan var eljes som vanligt rätt tom, och man kunde därför dess tydligare observera dem som besökte den.

De gingo en om en och följde alla tätt i hälarne på den som gick först.

De voro alla kvinnor, utom han som gick i spetsen.

Alla voro de ungefär lika klädda, i svarta veckrika klädningar, enkla kappor och pelsar, små hattskrollor på sina hufvuden, och svarta flor. Ingen hade något kulört på sig icke så mycket som en duk.

De buro i händerna små inbundna böcker; några med knäppen af metall, andra simplare.

Deras långa kjolar togo vid hvarje steg i gatan, doppade i snöslagget, slogo dem om benen, drogo med sig slask och smörja utan att deras ägarinnor märkte det.

Han som förde an var en prelat. En stor figur, bredakslad, med lemmar som en atlet, kraftfull och tung, ännu helt ung. Dertill ett vackert manligt ansigte, godmodigt och friskt.

Han bar en lång gammalmodig sjubbskinnspels, pelsmössa och öfverstöflar. Pelsen fladdrade, mössan satt en smula i nacken, stöflarne klaskade, man kunde under pelsen se hans rock och den hvita tvåklufna kraglappen som sakta flägtade för hvarje af hans steg.

Om eftertruppens fysionomier kunde man föga döma, dolda som de voro af floren, — men presten såg ut som sjelfva hälsan. Hans fasta kinder skeno af välmåga och hans ögon hade en klarblå färg.

Det såg ut, där han kom med väldiga steg plaskande ned för backen, som om det varit honom temligen likgiltigt om damerna kunde hålla takt med honom eller oj.

Sviten tycktes honom nästan nog likgiltig. När någon bakom honom tilltalade honom, svarade han utan att vända sig om. Han tycktes blott tänka på att komma fram.

Men desto mer tänkte den lilla eftertruppen på honom. Under slöjorna brännde hängifna blickar, med svärmiska ögon såg man på pastor Lämmenens breda rygg, och hvar och en af de elfva damernas hållning bar en så tydlig prägel af underdånighet och tillgifvenhet för honom framför dem, att det icke kunde ha missförståtts af en iakttagare.

De följde honom alltid, från morgon och till middag från middag och till kväll.

Han hade varit i staden några veckor, sänd af Domkapitlet att tjenstgöra för gamle Mattias Ljung som var slagrörd och sjuk.

Och så passade han på, predikade prof, gjorde stormande lycka, slog de andre mera meriterade ur brädet, och hade nu, — obekant och obetydlig som han var — alla chancer.

Han hade gjort lycka! Och som alltid när en berömdhet skapas voro genast en hop damer till hands, som månarna kring en planet, svärmade omkring honom, skeno med hans sken, värmdes af hans värme, sögo sig fast som sommarflugor på en häst, dyrkade och "gingo opp" i den nye.

Han fick fort sin klick färdig. Gamla genralskan Utter afsade sig redan första söndagen världen, d.v.s. sin man, sina barn, sitt hus, sin slägt, sin umgängeskrets, sina sidenklädningar, och sitt eleganta ekipage.

Hon åkte aldrig mer, gick bara till fots i sin fordna fattigklädning, den som förr endast satts på då hon som medlem af Fruntimmersföreningen gjorde de nödvändiga barmhertighetsbesöken med flygskrifter och böcker i fattigkvarteren.

Och nu gick hon upp i bara "gudsfruktan", blef utom sig af hänryckning för hvarje af pastorns ord, gret så hon var färdig att flyta bort när han predikade och hade dessemellan den varmaste omtanke för hans person.

Häradshöfdingskan Gröning, den högmodiga och dryga världsmenniskan med sina tre fåfänga döttrar var lika upptagen. Döttrarne togo ej mer timmar i sång och rörde aldrig pianots tangenter; de voro så ängsliga för synden att de aldrig gjorde någonting annat än läste betraktelser, kurtiserade pastor Lämmenen, eller suckade vid sina stickstrumpor. Båda fröknarne Gelén som också förr varit förhärdade, hade omvändt sig, och trodde.

De beundrade pastorn som konstkännare beundra en antik staty. Anna hade försett sig på hans stora hvita händer, Hanna älskade hans buskiga Johannes döparaktiga skägg. De råkade i hänryckning då de fingo tillfälle att tala om honom, och när den unga öfvergifna fru Aianius och hennes syster som lemnat Barnabasföreningen för Lämmenens skull och egnat sin kult till den nykomne, blandade sina röster med deras, blef det en underbar enhet och harmoni i denna lofsång.

Den unga frun tyckte hans ögon voro så himmelska. Hon älskade himmelska ögon, ack! hennes mans hade ju varit så innerligen jordiska! Han nästan sjöng när han talade, Jyväskylä accenten fann hon vara den vackraste af alla accenter, och hon gick alltid och åhörde honom, på aftonsånger som på högmessor, tillochmed då han predikade finska, och det fast hon ej förstod ett ord af sjelfva språket.

Ack! hon visste ju ändå så godt hvad han menade.

Fröken Langfelt fann honom vackrast när han från predikstolen sträckte ut armarne och talade evangeliets ord.

Men de andra voro stumma — för dem var det andliga öfvervägande. De älskade i honom förkunnarn af ordet, manarn till tro, själasörjarn.

Men alla, hvar enda en hade föresats sig att han skulle ha pastoratet, om det så skulle kosta deras sista skilling, deras allra sista blodsdroppe.

Man kom in på Esplanadgatan, gick öfver Salutorget förbi Kejsarinnans obelisk, passerade Högvakten och gick upp åt Mariegatan, vek af vid Margelins hörn och slank in i gården där systrarne Donner bodde.

I tamburn voro elfva par händer redo att hjelpa pelsen af pastorn, medan tvenne af de yngsta gjorde min af att böja sig ned till öfverstöflarne hvilka dock med en kraftig rörelse af pastorns ben slängdes af, och föllo ned på golfvet där de så i timtal sednare lågo och läkte.

Inne hos den sjuka voro de nykomne väntade. Barnabasföreningen som aldrig återkommit var skingrad under vintern, pastor Lämmenen hade samlat omkring sig några af spillrorna, och man skulle i afton, just doktor Collins bröllopsafton, ha bönemöte hos fröken Donner som förresten nu på våren kände sig betydligt bättre. Ty Collin hade med ifver åtagit sig sitt kall som läkare hos fröken Donner, hade börjat med början och vakade strängt öfver att hon "lefde ordentligt." Bad och gnidningar hade blifvit använda hela vintern, och medikamenter fick hon numera föga.

Hans förhoppningar gäckades dock en tid, men som sagt, nu de sista veckorna såg hon ut som en annan människa. Isynnerhet märkbart var det i afton.

Pastor Lämmenen som först nästan motvilligt lät sig föras till "den heliga" på besök, blef högst frapperad af henne redan från början.

Hon intog honom genast, hennes varma religiositet, så fanatisk den var, gjorde stort intryck på honom, och han hade aldrig förr, hvarken under sin korta studenttid, eller sednare på bondlandet påträffat något dylikt.

Snart nog funno de hvarandra. Icke att någondera skulle uttalt sig i ord.

Hon tog honom icke som han var utan lät sin fantasi omskapa honom till en storhet, en genial ordförkunnare. Hon såg ej i honom landspresten, som genom en nyck af modet med ens blifvit upphöjd till hufvudstadens fasionablaste predikant, utan hon tyckte sig i honom finna den värkliga profeten, gudsmannen, sjelfva fullkomligheten, dygden personifierad.

Hans fysiska kraft, hans talareentusiasm hänförde henne. Han var för henne en apostel, men en apostel som kommit till för henne, för att ge hennes lif innehåll, hennes tro än mer stadga, hennes hjärta tusen nya heliga känslor.

Nu trädde han in i rummet, allvarlig, rörd som hade han gått in i en kyrka. Han hälsade aktningsfullt på Lina, men på Luba blott med en lång blick.

"Systrarne" satte sig, öppnade sina böcker och slöto dem igen. Pastorn stod en stund stilla själsfrånvarande, alldeles distraherad, med ögonen fastade någonstädes framför sig. Man observerade honom noga, allas blickar voro riktade på honom utan att han gaf akt därpå.

Det var alldeles tyst i rummet. Damerna sutto utanför skärmen, och pastorn tog plats närmare den sjukas säng, straks bredvid den.

Alla böjde sig ned, hukade med hufvudena och dolde ansigtena i händerna.

Pastorn föll på knä, och mumlade en stund sakta. Han såg med sina klara, ljusblä ögon på kristusbilden, försökte lägga i sin blick all möjlig innerlighet och tycktes bedja.

Så såg han på Luba som låg där i sin fina, hvita morgondrägt, blek och genomskinlig, lika förandligad som han tycktes materiel.

Hans rödbruna ansigte var den största motsatts till hennes hvita, med de stora djupa ögonen. Och när hon betraktade honom blef där en sällsam glans i blicken, och munnen log. Man skulle i denna stund kunnat glömma att hon var ett helgon, öfverjordisk och luttrad som renaste silfver.

Sä började pastorn i knäböjande ställning att tala.

Först sakta, hviskande, med stora betydelsefulla pauser. Rösten smekte, den var vek ock klar, man skulle icke tänkt sig att den kunde komma från all denna kroppslighet. Han bad, bad för de ensamma, de fattiga, de lidande. Han fick sanna accenter, ord som godt tydde hans hjärtas mening. Och hans hjärta tycktes värkligen klappa varmt för de olycklige, de ringe, de föraktade…

Men så lemnade han dessa, och riktade för endast en sin bön till Gud. För en som lidit, som kanske felat först, fångad i världens garn, men som sedan i fjorton långa år lidit, och gjort bot.

Han bad med sträckta händer, med darrande röst, bäfvande af varm hänförelse, bad som för sitt eget lif.

Han trängde på, blef allt mer uppeldad, stormade på Guds barmhärtighet, Gud måste, måste höra, han kunde icke neka, nej hon skulle bli frisk, hon skulle stä upp, miraklet skulle ske, den bedjande syndarens tro kunde ju försätta bärg, ja visst, det var säkert, bara intet tvifvel, den allsmäktige skulle hjelpa, hon skulle stä upp, i dag, redan i dag, straks på stund!

Han stannade, väntande, i from andäktig bidan, så uppmanade han de andra att bedja, sakta eller högt, hur som helst.

Åter blef det tyst en minut, — en lång stämningsrik minut… så hörde man ånyo hans stämma, vek och manande.

De mumlade nu alla, på knä, med höjda händer och slutna ögonlock.

Pastorn steg upp, närmade sig sängen, gjorde korsets tecken, och kysste Luba på pannan — det var den kristna broderskyssen.

Hon höjde armarne som till en omfamning, och han såg på henne lika som nyss, — hans läppar hviskade några ohörbara ord.

Darrande, leende, lycksalig besvarade Luba hans blick. Hennes ögon besvarade hans kyss, och hon höjde sig upp ur sin liggande ställning, dröjande liksom ofrivilligt…

Han gick sakta baklänges, med armarne sträckta, som inbjudande henne att följa.

Hon reste sig, lade sin ena fot på mattan, och så den andra.

Där satt hon rak, med strålande blickar, blek som en skugga men med ett leende som den lyckligaste bland dödliga.

Han vinkade, hon steg upp, stod på benen, tog ett steg.

Pastorn sträckte sig ut i hela sin längd, öppnade sina armar och jublade: "se, se Guds nåd! Hon går, hon kommer! Hon år frisk! Frälst! Lofvad vare Herren!"

Alla damerna foro upp! Lina kom framrusande från sitt rum, skrämd och urstånd att tro sina egna ögon.

Luba, Luba som i fjorton år, med få mellanstunder legat till sängs, hon stod där, i sin hvita drägt midt i rummet, som en uppenbarelse, vacklande med darrande framräckta händer!

Det varade ett ögonblick. I det nästa låg hon i pastorns famn, betagen, ifrån sig af glädje, urståndsatt att röra sig, men triumferande, hoppfull, lycksalig.

Hon var frälst, frisk, färdig!

Halleluja, ett undervärk, ett himlens undervärk.

Och der blef sjungen en lofsång af jublande, hänryckta stämmor.

Ut, ut, att förkunna undret! Alla de elfva kysste pastorns händer och Lubas, de välsignade, omfamnade, voro utom sig, alldeles hejdlösa, utan sans, sprungo åstad som jagade.

Hon låg nu på sängen och smålog. Han satt vid hennes sida, höll hennes hand, och hviskade.

Lina lagade thé och vikte servietter. Hon förstod sig inte på något. Hvad hade då skett? Pastorn hade varit där fyra, fem gånger, talat med Luba, läst för henne, bedt med henne.

Och Luba hade biktat sig — — — hvar enda tanke, hvar skiftning, hvarje liten strid. Han skulle veta, allt, — — — det fick sedan gå som det ville.

Under dessa besök var Lina alltid inne hos sig, men hon märkte att pastorns umgänge uppmuntrade Luba som intet annat.

Luba blef allt raskare, talade om att bli frisk, fick aptit, började se sig i spegeln och vårda sin drägt.

Hon fick en ny broderad liggklädning och små sockor af stickadt hvitt ullgarn.

Så kom denna bönestund, — den första i flere vittnens närvaro, och nu — hvad hvar det? Undret! Undret! Luba var frisk, kunde gå, röra sig.

Pastorn ropade Lina.

Hon gick in. Han satt på sängen, vid hufvudgärden och höll handen kring Lubas lif. Luba lutade sitt hufvud mot hans aksel.

"Bed Gud välsigna vårt förbund syster Lina", sade presten, "Luba och jag ha i denna stund lofvat hvarann tro, och ämna ingå kristligt äktenskapsförbund! Bed Gud välsigna oss."

Lina var nära att falla baklänges. Men hon hämtade sig snart, välsignade dem, lyckönskade dem af fullaste hjärta, och tassade så oförmärkt in i köket, att taga bort den kokande thépannan från elden. Eljes hade den helt säkert kokat öfver och förstört hela spisen som just var upputsad och fin nu på lördagsafton.

16.

IDEALET FUNNET.

Pastorn var bjuden på förmiddagskaffe till moster Thilda som gärna ville ha reda på hur allting förhöll sig, och alls inte kunde känna sig tillfreds med de knappa upplysningar Lina meddelat.

Han gick gårdsvägen in till presthuset, tog trappan i tre väldiga steg, drog af öfverstöflarno i förstugan och steg in i köket.

Pigan Lisa satt på en långpall och skalade potatis, gamla Leena höll på att baka.

"Godmorgon, mina barn", hälsade pastorn och klappade Leena på akseln, "det är god lukt ni här består er, och varmt är det med besked! Jag tycker så innerligt bra om ett sådant här kök. Här trifs jag så väl, så. Gud välsigne er gärning, barn, hvad heter ni?"

Pigorna nego, Leena sken som en sol, gned med ärmen mjölet bort från näsan, och skakade af sig allt löst, så hon blef allt svartare och svartare medan pastorn blef mer hvit.

Lisa steg upp, snöt sig med fingrarne och var så öfverlycklig att få se den högvördige pastorn på så nära håll, att hon fick tårar i ögonen. Att sjelfva Lämmenen ville komma och göra sig så gemen och se in till deras kök! Gud välsigne den gode pastorn, och om de kunde få lof att gratulera till förlofningen och önska allt godt!

Pastorn gaf sig i tal med pigorna, berömde anordningen af messingskärlen på väggen, af porslinet på hyllan, tog reda på hvad hvar och en af dem gjorde i huset, frågade om deras kyrkobesök, emottog en hop osökt beröm öfver sina bibelförklaringar, förmanade till flit och gudsfruktan, varnade för syndens och världens frestelser, klappade dem ännu engång hvar, och steg in i matsalen där onkel Mattias orörlig satt i sin rullstol och halfsof vid brasan.

Moster Thilda kom rultande från förmaket och tog emot, gjorde krus för att han kommit köksvägen och begynte straks förhöret.

"Kusin, — jag får väl säga kusin efter vi nu blir tjocka slägten, — kusin kan tala uppriktigt med mig, alldeles som om inte den gamla söta gubben där fanns, han hör inte mycket nu, stackare, och om han sku' höra, sku' han ändå int' kunna tala om, så skralt som det ä' med alla gångjärnen! Kusin vet att männen ä' ena skröpliga kärl, di, när di engång börjar… vi ä' lika gamla, Mattias och jag, men där ser kusin hur det går. Han är redan slut, och jag kunde gifta mig ännu engång, jag, och börja på ny kula, så rask är jag. Ska' man gifta sig, kusin, så ska' man ha något att ta på. Det skall vara krigsmanskrafter, kusin, när man skall föda fram barn i världen, och min Mattias var också riktigt bra på landet, men här i stan, kusin, här dugde han inte.

"Sitt ner, bästa vän, och välkommen i gungstolen, nå, hur står det till med hälsan och kärleken?"

Lämmenen satte sig, fick skorpor och kringla till kaffet, åt och drack.

"Hela stan talar om miraklet", pratade moster, "liksom om det nu var något! Doktor Collin sade ren längesen att hon gärna kunde stiga opp. Hela året har han ju gått där och gnidit och plaskat med henne. Hörde kusin hur han körde ut Barnabasföreningen som halft osat ihjäl henne med sina sjumilslånga predikningar och gjort henne halfgalen med sina psalmsjungningar? Det blef annat när han fick kommandot, ett luftande, ska' kusin tro! Han satt i henne mat och dryck, och rentvättad blef hon. Det kosta' på pinadt skinn att lägga af helgonglorian så länge, men doktorn tålte inte prut. Han hade en sjuksköterska med sig, och det hjelpte inte att krusa".

Moster skrattade, och gaf pastorn ett klask på akseln.

"Tala om nu, helt unter uns", sade hon, "hur gick det till, var det aftalt, eller var det stundens ingifvelse? Kusin är ju en redbar själ, tala om alltihop är han snäll, jag tycker det ä' så roligt!"

Pastorn var en smula generad, nog hade han hört talas om att kyrkoherdskan var originel, men han hade aldrig tänkt sig att man i en prestgård kunde finna en i så hög grad ovanlig, ja så världslig person som moster.

Han log mildt och godmodigt, blickade liksom urskuldande på onkel Mattias som alltjemt försjunken i egna tankar satt och stirrade framför sig in i kakelugnen, samt påbörjade ett litet värdigt tal med denna klingande vältalighet som förskaffat honom så många vänner.

"Det var ett Herrans under", slutade han, "och jag, hans ringaste tjenare, var det ovärdiga medlet".

"Snick, snack", afbröt moster. "Nå — kusin vill inte ut med det, alltså: det var kärleken".

"Herrens stora kärlek i det ringa har magt att göra under", menade pastorn.

"Ja naturligtvis, näst Gud var det doktorn, och så kom kärleken och krönte värket. Men vet kusin, Luba är inte något barn nu, hon är öfver trettitvå år, och en kratta har hon alltid varit. Hur ska' kusin som är så firad kunna vara nöjd med henne som är så svag?"

"Våra vägar gå inte i samma riktning som andra världsbarns", yttrade pastorn förmanande, "vi ha inte samma begär som andra. Och dessutom, Han som redan gjort så mycket, kan göra än mer".

"Men hon kan inte mer bli ung, och inte stark heller".

"Min hustru behöfver inte gå på baler", sade pastorn mulnande.

"Neej, min käre kusin", sade moster med lugnande ton, "men han skulle kanske gärna vilja ha en hustru som kunde se om hans hus och föda hans barn, hvasa? Luba var i sin ungdom en glad flicka, men frisk var hon inte. Hon ville inte gifta sig med en, sade hon, utan med flere! Hon hade för mycket blod förstås, och borde ha åderlåtits, men det ville salig Miloff inte, och så blef hon liggande".

"Luba har bekännt sina ungdomsdårskaper för mig", sade pastorn, "och Herren har längesen förlåtit henne".

"Ingenting att förlåta, det kunde hon inte rå för. Folk ä' som de blir uppfostrade till. Mina pojkar ha inte en smula mer frestelser än mina flickor, och mina flickor inte en smula mindre än mina pojkar! Men de ha gått hederligt genom världen, och det tackar jag Gud för. Tidigt lät jag dem se in i korten, både flickor och pojkar. De ha hjelpt hvarann in i lifvet och från sitt fjortonde år ha de vetat af alltsammans. Inga mysteringar, inga mirakler. Låt kropp vara kropp, och själ själ. Så ha vi lagat att de kommit straks i den riktiga kärleken och inte lärt dem att det är svårt att stå emot frestelser. Vi ha visat dem frestelsernas afvigsida straks, och lärt dem att man har något som heter fri vilja".

"Det strider emot Guds bud att alltför mycket lita på den egna viljan och den egna kraften", tog pastorn till ordet, "det är Herren som väksten gifver. Min syndiga vilja duger inte, om den icke af Herren blifvit helgad".

"Prat smörja", sade moster. "Det finns bara en duglig sak på oss människor, det är den fria viljan".

"Men gärningarne, de egna gärningarne äro Herren inte till behag, allt hvad vi göra är synd, det är blott tron, blott tron som gör salig!"

"Såå! det där talet orkar jag inte höra. En latmanslära, kära kusin, och som för raka vägen till helvete. Det är lögn att det är synd att ha fri vilja och att använda den att strida emot det onda och att lefva för det goda, och för att bli god! Jag vet att de nya evangelisterna predika om att tron gör allt och gärningarne intet, men det är en täckmantel för all möjlig andlig slapphet och för alla möjliga dumheter. Det är en lära som de lagat till åt sig för att få göra illa och ändå få förlåtelse. Synda kan de ogeneradt, jo gudbevars, ty Gud förlåter när man ångrar. Man behöfver bara slå sig för pannan och be om ursägt, så är allt bra, hvad man så dessförinnan kan ha ställt till. Nej kusin, det är en ren syltreligion, den kan han bjuda de andre herrarne! Jag biter inte på så grof krok, jag gamla mört! Vill kusin ha mer kaffe, det är varmt och starkt — och kringlor, inte?"

Pastorn ville ingenting ha. Han måste bort, moster var alldeles omöjlig.

Så tog han höfligt och kallt afsked, gick genom rummen till kansliet, stängde långsamt dörrarne efter sig, hälsade där med förströdd min på Tölponi, talade med komministern, lagade sina lysningspapper i ordning och gick sedan till sin brud som väntade.

Luba satt i sin hvilstol, Lina var ute och hon hade så god tid att tänka på sig sjelf och sin nya lycka.

Så underligt det gått.

Hon var så lycklig att hon ej kunde tänka redigt. Dock — det var något som en smula tryckte henne — en oklar förnimmelse, någonting som icke riktigt ville stämma in med det öfrigas harmoni.

Hon tyckte att hennes kristendom blifvit liksom mattare, och trängts tillbaka för något annat.

Försakelsens religion — — hvar var den nu? Hvar var den lära hon hört predikas så länge, allt detta som i lidandets dagar uppehållit henne, och gjort henne stark i sin svaghet? Hvar var detta glödande trosnit?

Hon stötte bort dessa tankar, hon ville vara lycklig, ville ha allt, det mesta hon kunde få, allt hvad jordelifvet egde att bjuda.

Men tankarne kommo igen — — — försaka, lida, strida, det är större.

Nej! det var förfärligt, onaturligt, omänskligt.

Hur hade hon kunnat lefva alla dessa fjorton år? Hon som velat ha mer än andra, som velat njuta, bara njuta, och som aldrig ens tänkt sig att låta sig nöja med en hvardagslycka som andra kvinnor, hur hade hon kunnat lefva? Lefva som en nunna, som ett helgon, som en asket, en martyr?

Lefva? Nej, hon hade icke lefvat, hon hade legat i skendöd, och i går, i går hade hon vaknat till lif!

Men kristendomen, hennes underbara, sköna kristendom, var den då borta? Hon som varit Kristi brud, hvad var hon nu?

Hon ville ej svara på dessa frågor som kommo farande ur luften, emot hennes vilja. Hon ville vara lycklig, glömma det förflutna, tro på framtiden. Allt var intet, utom att han fanns, han som hon älskade.

Han som var mer än allt annat, mer än hennes första ungdoms drömdemon, mer än hennes första, falska jordiska kärlek, mer än hennes religiösa bildideal, Kristusporträttet, han som var hennes första värklighet.

Hon ville bara tänka på honom, inkarnationen af alla dygder, honom, den ädle, den fullkomlige, den gode.

Och nu tyckte hon att han liknade Kristusbilden… naturligtvis en smula mer mänsklig, men — — blicken, minen, skägget.

Det ringde och han kom.

Rummet låg i skymning — — hon skymtade hans gestalt, och slöt ögonen.

Han såg sig omkring. Där fanns ingen, genom fönstrens jalusier kunde ingen se in.

Han föll på knä framför henne och gömde sitt ansigte i hennes famn. Med sina läppar kysste hon hans hår, smekte hans hufvud och akslar, tryckte hans hand mot sin barm och lyfte upp hans ansigte för att se in i det och läsa i hans ögon den kärlek hon, längtade efter.

"Icke sannt, Elias", hviskade hon, "du är den bästa bland människor, du är som du lär, du är sann och ren som den lära du förkunnar? Jag måste veta att du är sådan du fordrar att andra skola vara, du har ju aldrig gjort grof synd Elias, säg mig, säg mig, du är ju ren — säg det ännu engång, du är ju obefläckad? Säg."

Pastorn hostade.

"Jag är en fattig syndig människa inför Gud, full af skröplighet".

"Men inför människor", inföll Luba, "inför människor är du ju fläckfri?"

"Ja, naturligtvis. Jag har intet orätt gjort med vilja".

"Aldrig en synd?" jublade Luba.

"Aldrig".

"Och du är ärlig och sann?"

"Gud straffe mig eljes".

"Och du vill berätta mig hela ditt lif, ännu nogare än det du talade om i går… och intet dölja, vill du?"

"Förstås att jag vill".

"Alla dina småfel och svagheter?"

"Ja", smålog Lämmenen, "alla, gärna".

"Och dina frestelser, alla de frestelser du haft?"

Pastorn såg henne i ansigtet.

"Jag bar ingenting att berätta", smålog han vänligt, "alls ingenting. Du vet ju redan allt. Du vet hur jag lefde i arbetsamhet och försakelser hela min ynglingatid, hur tidigt jag blef väckt och kom upp till Orivara. Du vet hur jag sen lefvat i sträng värksamhet i mitt allvarliga, världsförsakande kall tills jag kom hit och — — fick se dig. Du vet allt".

"Allt?"

"Allt".

Luba teg en stund, hennes strålande ögon sökte hans, men det var för mörkt, hon kunde icke skönja något.

"Svär att du är obefläckad — — — inför människor", sade hon, "svär, så att jag får falla ned och dyrka dig!"

Pastorn kysste henne. Eder väkslades och togos. Skymningen väkste, månen steg upp och lyste in i rummet. En bred, hvitblå stråle silade sig in mellan rullgardinerna, strödde sitt sken på byrån med dess porslinsprydnader, föll som ett regn af matt silfver på mattan, och målade Lubas nu uppbäddade säng skimrande hvit som ett altare.

De talade ej mer om dessa allvarliga saker. Pastorn hade sakta fört samtalet på en angenämare stråt. Han var musikalisk och hade kommit in i en vekare stämning, talade om sin ungdoms favoritvisor, och gnolade de vackraste.

Luba var hänryckt. I öfversvinnlig dyrkan såg hon upp till honom där han nu satt bredvid henne — — en oändlig tacksamhetskänsla fyllde hennes själ.

"Ja", hviskade hon, — "Gud har skapat oss för hvarann".

Pastorn sjöng "Kristallen den fina" och tryckte henne i sina armar vid refrängen "Du ädla ros och förgyllande skrin".

Hon lutade sig bakåt i sin stol, knäppte sina händer och önskade att tiden måtte stanna… att intet måtte bli annorlunda — — att hon finge dö just nu.

Nej — nej — hon ville vidare. Vidare. Lefva mer. Lefva mycket. Lefva, bara lefva — med honom. Hon hade ju lidit nog, gjort bot, — — lifvet hade ju gifvit henne bara lidande. Nu var hennes dag!

Nu skulle hennes tur komma.

Lefva, lefva!

Månen sken allt klarare, gjöt sin glans öfver dem och förskönade dem, gaf dem ett skimmer af poesi och skänkte denna stund en stämning af äkta lycka som ingen af dem kännt förut.

Och de trodde sig kunna börja ett lif tillsammans, ett lif i sällhet.

Det ringde ånyo och syster Lina kom hem.

Lämmenen hade aldrig ätit med mer aptit än i kväll. Linas lilla supé var förträfflig — och ingen kunde göra en så bra skinkomelett som hon. Den skulle Luba lära — — naturligtvis.

17.

LUBA GIFT.

Ännu in i April var där kvar en mängd is på skuggställena. Inne i staden kunde man möjligen använda hjuldon men ute på landet åktes för det mesta med släde.

Det unga paret skulle ut och åka för första gången. Pastorskan Lämmenen kunde icke begagna sig af vagn eller droska, det skulle skakat alldeles för mycket, så ojemna som gatorna ännu voro, men doktorn hade gifvit lof att hon skulle få försöka den friska luften, åkande i släde.

Sakta hade man förberedt detta, först fick hon några minuter stå vid ett öppet fönster, sedan kom hon ut på trappan och tilläts att en stund, sittande i en stol, inandas den ännu vinterklädda vårens första milda fläktar.

Straks efter bröllopet blef hon svagare, — man fruktade ett återfall. Hon hade kanske öfveransträngt sig en smula vid flyttningen till det nya hemmet… dit hon hade transporterats i bärstol eller kanske hade glädjen tagit på henne för mycket! Alltjemt öfverretad och eksentrisk gladde henne allt detta nya i så hög grad att hon ofta, just efter det hon skrattat af förtjusning brast ut i gråt, och snyftade tills hon somnade.

Förvånad och orolig öfver dessa alldeles icke helgonlika små humörer, aflägsnade sig Lämmenen, med hufvudet fullt af farhågor, han förstod intet af allt detta.

Han hade trott sig blifva gift med den heliga Caecilia sjelf, med en kristen martyr i samma stil som dem hans gamla kyrkohistoria berättat om, och han fann en människa, därtill en rätt komplicerad natur i hvilken tillika med hälsan en mängd nycker uppvaknade, en massa nya fordringar, en hop känslor, tycken, ja passioner som han icke alls kunde manövrera med, och helst ville gå ur vägen för, så länge som möjligt.

När han på tal om sitt föregående lif anförtrodde sin unga hustru ett och annat af det han ej velat förtro bruden, blef hon orolig, — grät och förhäfde sig öfver världens ondska — — — vid några och trettio år hade hon ännu en adertonårings hela osanna föreställningar om lifvet.

Luba var mycket ömtålig på denna punkt, hon hade så gärna velat vara den enda riktiga, och pastors berättelser lugnade henne endast till hälften.

En annan gång på tal om det förflutna kom pastorn i förbigående att tala om en tjenstekvinna, en halffånig skräddaredotter som hängt sig på honom med sin dyrkan… en besvärlig person som han dock ej haft hjärta att stöta bort utan antagit i sin tjenst. Det var en stackars naturmänniska som hade svårt att skilja själasörjaren från sjelfva gudaväsendet. Pastorn tyckte synd om henne, Gud vet hvad det blifvit af henne nu… Hon hade varit par är i hans hus.

Luba våndades då hon hörde denna berättelse. Det var ju intet ondt, ingalunda nej! historien var ju alldeles oskyldig, men — — — det var ändå något dervid som pinade henne…

Visst var han ju likafullt hennes idealmänniska, visst var han hennes apostel, hennes lekamliggjorda Kristusbild, men — — — der var något som gnagde, något med hans förtid som hon icke tyckte om.

Det hade gått ur hennes minne, hurudan hon sjelf varit, och hon ville absolut att han skulle vara det han inför henne gjort sig till, än mer sådan hennes fantasi skapat honom, den upphöjde, den kristligt renhjertade, den fullkomlige, den oberörde.

Hon ville blott älska det fullkomliga, och hon fordrade att kunna tro på honom som på ett öfvermänskligt väsen.

Hennes farhågor förstod han dock snart att jaga på flykten.

Han drog fram hela sin rika arsenal af bibelspråk, originela liknelser, bizarra theologiska bilder, och med deras tillhjelp lyckades han öfvertyga henne att allt var som det borde och som hon ville ha det.

Men mer än af allt annat öfvertygades hon af hans kyssar och omfamningar. Först när hon nästan försvann i hans stora armar blef hon lugn och njöt af sitt lif så intensivt som blott den förstår att njuta som länge lidit.

Hon lefde i ständigt väkslando stämningar, glädje och oro följde ofta tätt på hvarann, omotiveradt gret eller skrattade hon, svag som en flägt tordes hon ej sysselsätta sig med något arbete — — — dagarne kommo och gingo utan att det uppstod någon allvarligare förändring.

Ju längre det led desto mer flegmatisk och hvardagsaktig blef mannen. Det var som om hans riktiga natur först nu, då han ingenting mer hade att bråka för, kommit fram. Och han såg med oförställd förvåning på sin hustru hvars lynne skiftade i lika många olika brytningar som det var timmar på dagen.

Nu skulle hon alltså ut, och det var visst sista dagen man kunde åka med släde. Ehuru vintern varat längre än eljes i mannaminne, skrapade medarne redan hårdt i och det fastän kusken försigtigt körde på de sista resterna af vinterns drifvor.

Luften var härlig, ifrån hafvet spelade en frisk, ljum bris, och när de nådde Brunnsparken kastade Luba tillbaka floret som betäckt hennes ansigte för att se sig omkring. Hon hade glömt hur det såg ut, alltsammans. Detta var således bärg, riktiga bärg, skönare, högre större, än hon mindes från fordom.

Och så såg då vägen ut — — stenar, buskar, träd! allting så vackert, så fritt, så annorlunda än gatan därhemma.

Rundtomkring dem, inne i parken stodo granar och tallar gröna; hvitstammiga björkar vajade sina fina löflösa grenar sakta för luftningen — — undrande betraktade hon allt, med vidtuppspärrade ögon, medan munnen begärligt sög in den starka, saltmängda luften.

Och fåglarne! Att så små väsen kunde föra ett sådant lif! De pepo, flögo af och an, kvittrade och hoppade, hon hade nästan glömt att det fanns annat än damgrå sparfvar och grannens kanariefogel som hon bara hörde men aldrig såg, ibland när hon hade fönstret uppe för att vädra en smula.

De mossiga tufvorna med en fläck snö här och där förtjusade henne, hon kunde aldrig tro att de voro så starkt gröna… och att naturen härute var så vacker…

Naturn, ja naturn. Detta var då naturn! Guds sköna härliga natur!

Hänryckt betraktade hon allt. Hon kunde ej tala, hon sög luftens kraft, men det öfverväldigade henne så hon nästan icke kunde bära det allt på engång. För ett ögonblick måste hon sluta ögonen och hämta sig.

Lämmenen satt och tänkte på sin predikan. Den gjorde honom stort hufvudbry, han hade nu under det år han varit i Helsingfors sagt näranog allt hvad han hade att säga — — — hade uttömt sitt närvarande förråd af god modelltheologisk material och visste ej hvad nytt han skulle skaffa sig.

Släden körde förbi badhuset vid Ulrikasborg. Där var hafvet, vidt och oändligt. Mellan staden och Sveaborg låg ännu isen bitvis, endast här och där arbetade sig vattnet fram i breda rännor. Gråblått och daskigt i färgen, poröst och svagt såg det återstående istäcket ut, men borta, på andra sidan fästningen syntes det öppna blå. Och en mängd hvita segel lågo vid båken — foro framåt eller tillbaka, belysta af solen, och glimrande som svanar.

Luba öppnade åter ögonen, och fattade i en enda blick denna syns hela stora och underbara skönhet.

Hon tog sin mans hand, tryckte den darrande och frågade med bäfvande stämma hvad han tyckte om allt detta.

Han svarade henne distraherad, med en fras, han satt lite lågt, slädan var för trång för hans kraftiga ben…

Luba satte sig bättre upp i slädan, löste på sina hattband, drog djupare andedrag och kisade med ögonen för att kunna se än längre ut mot horizonten.

De grepo henne starkt, dessa öfverväldigade och nya intryck.

Hon kunde ej mer. Det var för mycket, alltför mycket. Det mörknade för hennes ögon, och hon sjönk tillbaka med hufvudet; tyst, medvetslös, som om hon slocknat föll hon i en af dessa svimningar som förr kommo så ofta.

Skrämd och orolig körde nu Lämmenen hem igen, sände bud efter läkaren och rörde upp himmel och jord.

Men det var ingenting, alldeles ingenting. Doktorn hviskade något i kyrkoherdens öra, unga frun skulle vara försigtig — — det var allt.

Man telegraferade efter Lina, Anna kunde ej mer få behålla henne, det var ju också otroligt dumt att man låtit henne resa bort på andra brölloppsdagen, i tro att hon ej mer skulle behöfvas…

Detta var en kris. Tiden gick och hon blef bättre.

Doktorn var förvånad öfver Lubas härefter allt mer tiltagande hälsa och en dag sade han att man hade de största förhoppningar att hon efter ännu en vigtig kris skulle bli alldeles frisk.

Kyrkoherden strålade då han såg hur hon tog sig, han egnade sin hustru de ömmaste omsorger och Luba sjelf blef efter den första förskräckelsen som en annan människa.

Kunde det vara möjligt — — — ännu ett undervärk, ett det största och mest oväntade!

Det som hon förr funnit så prosaiskt, så obehagligt och förnedrande, nu var det ju en lycka så stor och oförtjent som någon, en gåfva af Gud, ett tecken på den största nåd, en obegriplig glädje.

Hon såg från den dagen på lifvet genom en rosenslöja. Det onda var borta, alla sorgsna tankar veko, och lifvet var idel ljus.

Fanns det värkligen synd och sorg i lifvet? Jo — — naturligtvis, men hon tänkte därpå som på något utanförstående, någonting som ej hörde till hennes horizont utan till mörkret, fattigdomen och fängelserna.

Och medan tiden led blef hon allt raskare och bättre.

Man var i tillfälle att hålla Midsommarkalaset i prestgården utan all fruktan att det skulle skada den unga frun… hon hade ju sin syster nu, och sjelf kunde hon gerna sitta i sin soffa och presidera, föra en konversation och se etherisk ut, det var ju allt som behöfdes.

Gästerna betraktade med undran och vördnad den nya kyrkoherdens märkvärdiga hustru. Luba Donner, den heliga martyren, hon var nu där ibland andra människor, rörde sig emellan dem, säg ut som andra, visserligen blek och ytterligt mager, men intressant med sina mörka ögon och sitt själfulla väsen.

Ibland märkte en eller annan att hon ändå ej fullkomligt hämtat sig. Hon kunde stundom öfverfallas af en underlig skakning, fick tårar i ögonen och rodnade…

Det kunde komma på helt oväntadt, just när man minst anade det och stämningen var som muntrast. Ja, det råkade hända tillochmed när kyrkoherden var som gladast och vid sitt toddyglas sade en wits eller sjöng en liten visstump.

Men det gick snart öfver igen. Lina kom med litet eaudecologne, och mannen med en smekning.

Skyn försvann fort och himlen blef åter klar som förut.

18.

SLUTET.

Det var åter vinter. Julen hade gått och det nya året kom med köld och is.

Nätterna voro långa, och först mot förmiddag ljusnade det. Men till middag kom solen stundom fram en smula, lifvade upp och strålade en stund.

Klockan tre steg aftonrodnaden på himlen och solen sjönk igen, lemnande jorden i skymning och skärpt kyla. En mörk, snötung förmiddag när kyrkoherden gått till sitt kansli och Lina ut i bodarne, kom pigan in till sin fru och sade att det var en "människa" i köket som alls icke förstod svenska, och som ville tala med kyrkoherden.

Luba ville icke gärna störas, hon satt sömning i sin gungstol och sydde. Dagarne föreföllo henne litet tunga, hon hade svårt att röra sig, och den stora krisen kunde inträffa när som helst.

Nu sof hon bort största delen af tiden… och tyckte att hon ständigt ville sofva mer.

Endast med våld höll hon sig uppe. Doktorn ville det… det skulle ju vara så förslappande att öfverlemna sig till den dåsighet och sömnsjuka som betog henne. Och så satt hon i sin gungstol, arbetade på ett litet ylleplagg, drömmande, nöjd med ögonblickets frid, och njutande af sin tillvaros nya rikedom.

"Kan inte Lisett be henne komma igen senare", frågade Luba sin svensktalande piga, "jag är så trött just nu".

"Nej, hon vill inte gå. Hon förstår inte ett ord af hvad jag säger, och jag begriper inte ett muck af hennes prat. Hon kommer direkte från bangården, och har sitt bylte och sin korg i köket, och i korgen någonting till kyrkoherden, jag undrar om det inte är en knippa ullgarn eller någon annan landsföring. Hvad tycker frun jag skall göra med henne, hon sitter nu där och ser så förskräckligt dum ut, så"…

"Så tag henne in, hvarifrån är hon?"

"Vet inte, snälla frun, jag kan inte den otäcka finskan, det vet frun".

"Det är en skam, Lisett, att du är så okunnig. Sätt kaffepannan på, och spring efter bullar. Hör, är hon snyggt klädd?"

"Ah jo, efter landsmanér, och hon har lädergaloscher på sig, så nog kan hon komma in alltid?"

Luba satte sig bättre tillrätta i stolen, flyttade sig närmare sybordet, och jemkade sin schal så att den fremmande icke kunde observera hennes figur.

Bondkvinnan kom in, blef anvisad plats på stolen vid bordet, och satte sig ned efter en glad och vänlig hälsning.

Det var en temligen ung kvinna, stor och akselbred, med grofva former och ett märkvärdigt enfaldigt, men gladt och troskyldigt uttryck i sitt ansigte.

Hon hade vacker färg ehuru en hop ljusa fräknar vanstälde hyn just omkring näsan, oregelbundna anletsdrag, men en stor frisk mun, och jemna tänder som hon alltid visade.

Där hon satt liknade hon en ting, välmående och hemtreflig bondko, godlynt och from, en som icke skulle kommit sig före att stångas, huru man än försökte reta henne.

"Hvem är ni", frågade Luba på finska och såg med ett trött ögonkast på henne. "Och hvar är ni hemma?"

"Jag är Parkkala Calles dotter", svarade hon, "och heter Carolina. Jag vill träffa pastorn, kommer han snart?"

"Hvad vill ni pastorn?" frågade Luba likgiltigt, "kan ni inte gå till kansliet, här tar han inte så gärna emot, först kan ni ju dricka kaffe i köket och så söka upp honom i kansliet… vet ni hvar det är?"

"Jag vill träffa honom ensam", sade kvinnan, "för si fröken, han är min gamla bekanta och nu har jag kommit hit för att jag vet att han vill hjelpa mig. Sen jag kom i olycka och far dog, går det inte uppe i Parkkala längre, jag ämnar försöka min lycka i hufvudstaden nu".

Hon smålog förtröstansfullt och nickade vänligt till Luba.

"Han bor fint här", tillade hon, och tittade sig nyfiket omkring, "det var annat när han var adjunkt och hade mig där hemma och det bara fanns två rum, låga i tak och med trästolar, inga sådana som de här, nej inte en".

"Är ni skräddarns dotter?" frågade Luba, nu med vidöppna ögon, och en röst som darrade.

"Jo, är jag så", svarade hon, "det är just jag. Kan väl tro att han talat om alltihop. Jag tyckte så mycket om honom, han var alltid så snäll. Och när han ville något, så sade han så vackert. En kunde inte stå emot, så god han såg ut. Och alla de andra karlarne var så lättsinniga och menade bara ondt, men han, han var alltid lika, och han menade ärligt. När nu Gud tog pojken, så tyckte jag, jag måste hit straks och tala om det för pastorn, sä skulle också han bli glad, att Gud tog 'en. Jag tänker söka mig tjenst här nu, ser fröken".

Med sitt fåniga, glada leende såg kvinnan på Luba. Men Luba besvarade ej hennes blick, hon såg ned, — glödande brännde hennes kinder, hon hade svårt att få luft.

"Hvems var ert barn", stammade ändtligen Luba, "var det hans?"

"Hvems annans", skrattade kvinnan, "inte tror jag det var någon annans inte! Hvem är fröken, det skulle jag nu också vilja veta, efter jag talat så mycket om mig? Kanske systern hans, hva'?"

Luba sväljde tårarne. Hon kände en underlig smärta i halsen, det tog ondt som om hon höll på strypas.

Hon ville svara något, men det gick icke. Blodet strömmade till hennes hjärta i onaturlig fart. Hon kände bara en sak, en brännande blygsel, hon skämdes inför denna kvinna som hade tidigare rätt öfver hennes man än hon sjelf, hon skämdes öfver att vara hustru, skämdes att vara hans barns mor, skämdes så att hon kunnat sjunka under jorden.

"Hvem är fröken?" upprepade bondkvinnan, denna gång med sin allra vänligaste röst.

Luba kunde icke tala. Hon kunde icke säga att hon var hans hustru. I detta ögonblick kände hon ej som var hon hustru, nej, utan som något annat sämre.

Hon tyckte sig vara det eländigaste väsen på jorden. Och det var som skulle jorden öppnat sig och med ens slukat all hennes glädje, allt hennes hopp, hennes tro på lifvet.

Hon letade i denna skeppsbrottets stund efter sin kärlek, som efter det räddande halmstrået. Men hon fann den icke, halmstrået fanns ej… hon var nära att sjunka… tröstlös stirrade hon på den fremmande med en blick full af förtviflan.

Tredje gången upprepade kvinnan det, med sin mest smekande röst:

"Hvem är fröken, säg nu då?"

Lubas schal föll ned när hon försökte resa sig för att gå ut… åsynen af kvinnan plågade henne.

Hon ville bort, bort från alltsammans. Hon hade ej mod att höra mer, tanken på denna fremmande kvinna och barnet som Gud tagit, äcklade henne, hon ville bort, den vidriga "naturmänniskan" kunde hon ej se, inte en minut längre — bara bort.

Men hon förmådde oj. Golfvet sjönk för hennes ögon, och en svart tomhet fanns i stället. Hon kunde ändå icke stanna, hon måste in i det tomma, sjunka, försvinna, förintas. Hon tog ett steg, kände en häftig smärta och förstod att hon fallit och fått en stöt, någonstädes på sidan.

Så sjönk hon vidare, djupare i det svarta, tomma. Som stora, tunga bolster låg det på hennes bröst, hon kunde ej andas, ej få luft. En ångest, som höll hon på kväfvas, en kamp som till döden.

Bondkvinnan sprang ut i köket och tillkallade pigan… Frun låg afsvimmad på golfvet, det lilla sybordet låg sönderslaget inunder henne, hon var kanske döende, och ingen fanns som kunde hjelpa.

Som en yr höna sprang Lisett omkring, skrek och jemrade sig, bondkvinnan gret och försökte förgäfves lyfta den sjuka, men det gick icke.

Så ringde det och Lina kom hem. Hon såg och uppfattade situationen i ett ögonblick. De buro nu alla tre på den sjuka, och fick henne mödosamt släpad in i sängkammarn och lagd på sängen.

Lisett sprang efter läkare och sände ett bud till kyrkoherden, Lina som icke ens fick tid att taga af sig öfverplaggen, baddade den sjuka, löste upp hennes kläder, tog af skodonen och bäddade in henne så godt hon kunde.

Efter svimningen följde konvulsionerna och när läkarn kom hade Lina genomlefvat några af de svåraste ögonblick i sitt lif.

Barnmorskan hade icke funnits i sitt hem, kyrkoherden hade gått till en sjuk långt borta, i Rödbärgen, doktorn var i Hospitalet men påträffades snart och kom genast.

Emellertid, då han anlände var det svåra öfverståndet och Lina som aldrig förr varit med om något sådant hade ensam fått hjelpa sin syster. .

Hon hade varit nära att förtvifla öfver sin okunnighet om en af de saker som i en kvinnas lif vore vigtigast att lära, — — den första nödhjelp i ett fall som detta, men hennes vana vid sjuksängen och hennes jemna kallblodighet och sjelfbehärrskning kommo henne till hjelp — — och när Collin steg in i rummet stod Lina där med sin lilla systerdotter i armarne efter att ha egnat modren den hjelp hon kunnat.

Doktorn bragte reda och ordning i allt, fick Lisett att göra under och använde bondkvinnan i köket till hvad hon kunde göra, så att badvattnet och kläderna snart nog kommo in…

Den sjuka var nu befriad från smärtorna och låg i dvala, skött och omhuldad på bästa vis.

Hon hade för en stund glömt allt och hvilade drömlös och utan känsla.

Ändtligen kom barnmorskan, beskeftig och vigtig — — hon hade svårt att låta bli visa sin förargelse öfver att hon försummat det vigtigaste.

Hon började göra ursägter för doktorn, men han lugnade henne, och försäkrade att allt var så bra det kunde… frun hade ju fallit, och katastrofen hade därför något framskyndats…. fröken Lina hade förresten gifvit frun en utmärkt hjelp, och sedan med honom undangjort en hop svårt arbete, nu kunde fru Block se till barnet, ge det en smula sockervatten, och så gå in till pastorskan.

Med en häpen blick tittade fru Block till Lina, och gick.

Doktorn följde denna blick och kom sig på en stund icke för att flytta sina ögon ifrån henne, Linas gestalt och hela personlighet hade ännu för honom ett stort behag.

Han smålog så godmodigt. "Kära Lina", sade han, "nu ha vi två hjelpts åt som ett par goda kamrater, utan allt falskt pjunk eller tvekan från din sida. Du ska’ ha tack Lina — — visserligen är du en kvinna efter mitt tycke. Så god och så! — Ja, du är stor, Lina — — — det är ordet".

"Smickra mig inte", log hon medan där smög henne en tår i ögat som skymde blicken, "hvem som helst skulle ha gjort detsamma".

"Nej, ingen".

"Jo, hvem som helst. Sådana äro vi alla, när det är allvar. Det är bara när vi tagas på det orätta sättet som vi visa oss så pjunkiga. Men när man tar oss riktigt, kunna vi nog"…

"Oförbätterliga idealist", mumlade doktorn. "Om det bara fanns flere af den sorten. Hör", tillade han hårdare, "hör Lina, tänker du gifta dig?"

Lina såg upp.

"Jag, jag, hvad menar doktorn, fyratio år, jag?"

"Jaså, du är så gammal… det trodde jag inte. Du ser så ung ut. Din kropp är så rank och stark, och du är graciös som en ung kvinna".

"I mitt ansigte läser man mitt lifs historia, så mycken gråt, så många onyttiga streck och märken efter tårar".

"Ja visst ja, det är rätt! Du är inte ung, Lina". Doktorn såg alitjemt på henne, "det jag känner för dig ar också ingenting som har med åldern att göra".

Och han steg tungt och långsamt upp från stolen och gick emot kyrkoherden som i detsamma kom in.

Lämmenen var alldeles blek. Han flämtade ångestfullt och frågade ifrigt doktorn efter Lubas hälsa. Han hade fått veta det först nu, i detta ögonblick, af madamen han mötte i trappan.

Doktorn afgaf sin bulletin, — allt var så bra det kunde, både med mor och barn.

Så gick lian, och lofvade att om par timmar återkomma.

Det blef nu Linas tur att berätta om allt. Om fallet, den sjukas korta men svåra kamp, barnets födelse och minuterna som följde.

Han fick veta allt, utom orsaken, och ville genast in att se till Luba.

Nej, det fick han icke, hon skulle ej störas, doktorn hade förbjudit det… också barnet sof.

Kyrkoherden rusade ut i köket, han skulle riktigt leksa upp Lisett, att tänka sig att hon ej bättre kunde passa på, utan lät frun gå falla.

I köket var stor oro, det sprangs af och an, kitteln kokade, en massa baljor, fat och ämbar stodo på golfvet, Lisett stod och sköljde, med ärmarne högt uppvikna, hon såg knappt upp när kyrkoherden steg in.

Förbluffad blef han stående.

På en stol, vid dörren, satt med sin korg på armen den fremmande bondkvinnan, färdig påklädd, lugn uti allt detta bråk, stilla och väntande som om hon satt i sin tredjeklass kupé medan tåget gick i ilfart framåt med henne.

Hon steg makligt upp då hon såg Lämmenen och stirrade halft slugt och halft enfaldigt på honom.

"Det är jag", sade hon, "inte kunde jag veta han var gift inte. Hustrun därinne fick slag när hon fick höra hvem jag var, och ramla i golfvet när jag talte om vår pojke som är död nu och begratven.

"Han behöfver inte se så arg ut, pigmännskorna förstå int' ett ord af hvad jag säger. Ska' det förresten vara rätt, att vara Herrans tjenare och gifta sig med en annan när man lofvat en".

Kyrkoherden tog henne omildt i akseln och visade henne vägen ut…

Han följde efter, talade med henne under några minuter i förstugan, och så gick hon med sin korg.

Man såg henne aldrig mer i prestgården.

Natten kom.

Kyrkoherden satt timtal med sin lilla dotter, han kunde ej se sig mätt på detta lilla, späda väsen som lefde och andades, som öppnade och slöt sina dunkla, underliga ögon och som var svept i spetsar och hvita mjuka yllen likt en docka. Att detta var en människa, och hans egen!

Han ville dock se Luba, och bad doktorn så länge att han slutligen lofvade.

"Men försigtigt, ytterst försigtigt".

Lina underrättade sin svåger om att Luba gråtit hela natten — — — också nu på morgonen var hon förtviflad. Visst en nervös öfverretning, det var en olycka med detta fall.

Man öppnade ändtligen sängkammardörrn och kyrkoherden gick in.

Luba slumrade. Hennes magra hand plockade sakta på täcket, hennes läppar voro hårdt pressade mot hvarann.

Han gick närmare, satte sig sakta på stolen och tryckte en kyss på hennes hand.

Luba spratt upp och vaknade. Hon såg på honom ett ögonblick.

"Gå ut", sade hon, "gå bort! Jag vill inte se dig! Gå till henne som var din hustru förr än jag. Gå!!"

"Men Luba, Luba, hvad tänker du på, förifra dig inte, mitt hjärtas älskade, förlåt mig, jag har ju intet så fasligt ondt gjort, men förlåt mig ändå! Se på mig, Luba, Luba!"

Men hon vände sig häftigt om, satte sig sedan upp i sängen, begynte att fäkta med armarne och ropa efter Lina.

Förskräckt drog Lämmenen sig tillbaka, och lät sin svägerska komma in… barnmorskan skyndade till, man hade svårt att åter lugna den sjuka, och först sedan dropparne hunnit värka blef hon stilla.

Det tredje dygnet kom och den sjuka blef oroligare. Hon gret och vände sig, ville icke se sin man, och icke barnet, blef skrämd för minsta ljud och hade långa skof af ångest.

Doktor Collin såg allvarlig ut. På fjärde dygnet var febern där, och med en af sina kolleger konsulterade han länge och väl innan han ansåg sig böra tala vid mannen.

"Det är en obehaglig historia, herr kyrkoherde", sade han. "Er hustru är något eksentrisk, hon har tagit skada af — det hon upplofvat de sista dagarne, och — det är febern".

"Naturligtvis smitta", sade kyrkoherden, "naturligtvis ifrån hospitalet! Det är förfärligt".

"Det är icke smitta! Hvarken jag eller Thorin ha någon feberpatient. Nej, men pastorskan bar blifvit upprörd, har retat upp sig, rört sig, hon kunde ju inte ligga stilla ett ögonblick. Vi få vara beredda på allt. Adjö!"

På natten yrade hon ännu värre. Lämmenen gick af och an i sitt rum, i sina tankar. Han kunde ända dit höra hur hon än skrek och bannade, och än bad om sin Kristusbild, sin brudgum, sin käre, sin enda.

Lina förde barnet till henne, men hon ville ej se det, ej veta af det.

"Det är inte mitt", ropade hon, "det är den andras, det är inte mitt Jag är ju helig — jag har icke någon annan än min Kristus här, och jag vill inte heller ha någon.

"Åh hvad han ljög, Lina, ljög mig full med vackra osanningar. Han är skenhelig, Lina, vill du veta allt hvad han sade. Böj ned dig hit, och hör, men jag måste hviska, det är sådana ord som måste hviskas. Kom Lina".

Lina förmanade henne, försökte trösta, försökte föreställa henne hur orätt hon talade, hur ofördragsam, hur okristlig hon var. Förgäfves, den sjuka hörde henne ej.

Och i ångest bad Lina Gud om de rätta orden för att kunna tala med systern, bad om hjelp af den som allena förmår hjelpa.

I sitt rum gick Lämmenen alltjemt af och an… ibland stannade han och lyssnade.

"Lina", ropade den sjuka, "Lina, jag vill gärna tro ännu, men jag kan icke. Det är ju en bild dendär du gifvit mig, men jag vill inte se honom heller. Efter han kan se så mycket ondt i världen, och inte hjelper. Efter han lät mig bli sviken i min tro och min kärlek. Hvad är det med alltsammans? Former och former. Det är stöpt i ett, och det som inte är af fabriket, det duger inte. Hvarför sade han allt det, Lina, hvarför ljög han? Det var det konventionella, man måste ju — var det?

"Han skulle ha sagt: jag är en usel syndig människa, en lögnare och hycklare, han skulle ha bekännt allt".

"Du skall förlåta", hviskade Lina, "vi äro ju alla syndare!"

"Han lät mig tro att han var helig", suckade Luba, "jag kan ej förlåta. Lina, hvarför all denna skrymtan?"

Barnmorskan kom in och sade att doktorn var der — och bad att först få tala med fröken.

Luba gret alltjemt högt. I oupphörlig ångest kastade hon sig af och an, het så hon brände.

"Det är inte tron allena", sade hon plötsligt, "icke tron och alla orden! Jag menar att det är gärningarna som visa trons halt. Det är rättfärdigheten, icke bekännelsen. Alla de andra äro skenkristna, äro orena andar.

"Lina, Lina, du är den enda som får stå inför Guds ansigte".

Hennes röst förmildrades och hon suckade blidt och nästan fromt: "Lina, Lina — du rena jungfru, du heliga martyr, du allena, du allena".

Doktorn gick in och skakade sorgset på hufvudet. I denna natt skulle den slutliga krisen inträffa.

Sjelf gaf han henne dropparne, de lugnade litet, och snart sof hon, men sömnen var orolig och febern alltjemt lika våldsam.

I samma ögonblick Luba slöt ögonen inträdde Lämmenen blek och högtidlig, med ögonen halfslutna som gick han i sömnen.

Hans eljes flegmatiska väsen var nu förvandladt, han var ytterligt uppskakad, men hade påtvungit sig en mask af lugn andakt, hans blick sken som förklarad.

Han knäppte ihop händerna, höjde ögonen och bad ohörbart med läppar som rördes liksom den gången då Luba steg upp efter så många års stillaliggande.

Doktorn iakttog honom med en viss misstro, och satte sig vid fönstret, färdig att försvara den sjuka om det behöfdes. Med trumpen min betraktade han mannen, osäker hvad som skulle komma.

Lämmenen gick till sängen, sträckte händerna mot den sjuka och började tala. Han fann samma egendomligt vackra tonfall som förr, samma allvarsaccenter, samma manande, innerliga, mystiskt lockande uttryck.

"Och Han som engång gjorde ett under med dig", slutade han, "Han skall också göra det nu! Han skall frälsa dig ifrån döden, ty han hör böner då de bedjas med det rätta sinnelaget! Han räddar dig, jo, Han räddar dig, i denna stund, i detta nu, inför denna ringa församling, för sin tjenares bön, för sin tjenares ödmjuka, brinnande bön. Herre! rädda henne, jag släpper dig ej!"

Luba halfvaknade, hon såg sig förvirrad omkring men kröp straks skrämd tillbaka, drog sig så nära hon kunde mot väggen, och ref täcket upp så det kom henne ända till ögonen.

Bakom henne, med händerna framsträckta stod pastorn lutad öfver sängen, klädd i sin långa, svarta kaftan hvilken rasslade under hans häftiga andedrag.

Hans mun mumlade ohörbara ord, hans bröst häfde sig, han såg ut som hans besvärjelsers kraft värkligen skulle haft magt att väcka en död till lif.

Luba stack förskrämdt och häftigt fram sitt hufvud från täcket, spärrade ögonen vildt upp och såg med ett uttryck af största fasa på sin man.

"Se, se, där är han igen", skrek hon, "demonen från min barndom! Där står han och lockar, och ber! Du vill ha mig, du onda ande, vill ha mig att lefva i synd med dig! Det vill du. Och du hycklar och förställer dig och kallar dig helig, du orene. Och du frestar mitt blod, — du ber och du lockar! Men jag hör inte, jag kommer aldrig. Jag vill ej. Jag tror icke nu mera, du har förstört det för mig, allt. Nej — nej, jag tror icke".

Hon borrade igen sitt hufvud djupt i kudden och skakade som af häftigaste frossa.

Det arbetade i hennes bröst, rosslade i djupa andedrag, allt tyngre och tyngre.

Doktorn sprang till, Lina också — kyrkoherden sjönk ned på stolen, han snyftade som ett barn där han satt hjelplös och ensam.

Natten förgick långsamt. Det var en snötung vinterhimmel utan stjärnor, så svart som om aldrig mer en morgon skulle randas.

Men den kom, kom med morgonrodnad och klart väder. Solen steg upp, sken matt och magtlös genom de täta lakanen för fönstren i sängkammaren och kastade ett svagt ljus på den döda, hvars ansigte nu log i en frid som om hennes sista tanke ej varit afsky för demonen, men en tacksam tillbakablick på ett harmoniskt lif.