VI.

Rikard med sin handlingskraftiga natur var ej i stånd att lida passivt. Han måste ingripa på något sätt i händelsernas gång, söka tvinga dem efter sin vilja. Han beslöt, för att ändå företaga något, att uppfordra Serra till en förklaring, och på morgonen af den andra dagen, då han antog att han borde vara återkommen, gick han och sökte upp honom i hans villa.

Han fann honom sakta vandrande utanför på en terrass, ledande en gammal, ståtlig dam, som han antog vara hans mor. Det var något så ovanligt ömt och skyddande i det sätt, hvarpå han stödde henne, att Rikard ej kunde undgå att känna sig tilltalad häraf, och han stannade ett ögonblick på afstånd och betraktade dem. Han märkte nu i den gamla damens rörelser något osäkert och försiktigt. Hon kände sig för, hvar hon satte foten, och höll ena handen utsträckt framför sig samt hade en skärm för ögonen.

Serra fick sikte på Rikard och ropade till honom: Herr Kapten! Stig på! Ursäkta, att jag inte kommer emot er — men kom bara in, jag ber.

Rikard öppnade grinden och trädde in på den rikt blomstersmyckade terrassen utanför villan.

Det är den svenske officeren, om hvilken jag just talat, tant! sade Serra till den gamla damen. Kapten Rode! Markisinnan Serra! Min tant beredde mig den angenäma öfverraskningen att vara här, då jag kom i morse, tillade han till Rikard.

Då vill jag inte störa, sade Rikard och ville gå.

Nej — ni stör visst inte. Jag är visserligen min tants varma tillbedjare, men förhållandet mellan oss är nu redan så gammalt, att inte är det precis nödvändigt att vi ständigt ä i tête-à-tête. Eller hur, tant?

Markisinnan log belåtet; men Rikard var ej i stämning för att skämta, utan svarade sträft: Hvad jag önskade tala med herr markisen om är i alla fall af allt för enskild natur för att nu — jag ska be att få komma igen en annan gång.

Om det är så, så lämnar jag herrarne, sade den gamla damen. Följ mig bara in, Andreuccio.

Hon böjde med vänlig förbindlighet på hufvudet åt Rikard och gick därefter långsamt upp för de breda marmortrappstegen upp till villan, stödd af Serra på samma ömma, försiktiga sätt, som Rikard först lagt märke till.

Min tant är nästan blind, sade markisen, då han kom tillbaka till Rikard. Men så liflig och ungdomlig till sinnet, att jag för min del alltid blir lite förälskad i henne, hvar gång jag råkar henne. — Er fru mår bra? fortfor han i vanlig sällskapston. Hon har öfvervunnit sin trötthet?

Rikard hörde ej ens denna fråga. Han hade af Serra blifvit förd in i en stor sal med gula möbler och nedfällda, gröna persienner. Där var nästan mörkt och han såg knappast den andres ansikte, där denne halflåg i en fåtölj med en cigarett i munnen. Han försökte dock att studera honom, i det han började: Jag går helst rakt på saken. Ni vet kanske, att den unga dam, som är med min hustru och mig här, är ett slags fosterdotter till min mor, och att jag därför har en brors skyldigheter och rättigheter emot henne. Efter hvad jag såg i förgår afton, anser jag mig därför böra fråga er, hvilka era afsikter äro.

Ej en rörelse hos den andre förrådde, att denna högtidliga fråga gjorde något som helst intryck.

Afsikter! svarade han blott lugnt och med sitt vanliga förbindliga leende. Jag har inga andra afsikter än att som artig värd göra hennes vistelse i mitt land så angenäm som möjligt.

Då tillåter jag mig att säga er, att man inte komprometterar en ung flicka med en så enträgen kurtis, utbrast häftigt Rikard.

Ni är en mycket öm — bror! inföll Serra och tog cigaretten ur mun samt såg spefullt på honom. Hans gamla misstankar vaknade i en ny form. I hvad förhållande stod hon egentligen till denne unge officer, som ej genom något verkligt familjeband var förenad med henne? Och var kanske hustrun svartsjuk, så att det nu blifvit nödvändigt att söka placera henne? Åhå, inte så lätt lurad, min vän.

Hvad menar ni? frågade Rikard iskallt.

Jag menar, att jag tror era bekymmer något öfverflödiga. Om någonsin en ung dam varit rustad att svara för sig själf, är det visserligen signorina Alie.

Rikard insåg, att hans manöver var förfelad, och fann ej annan utväg än ett återtåg.

Godt! Jag ber då att få säga er farväl med detsamma, sade han stelt, i det han steg upp. Vi reser i morgon.

Redan! Det gör mig ondt, svarade Serra fullkomligt artigt och fullkomligt kallt. Jag ska då tillåta mig att göra en afskedsvisit hos damerna i eftermiddag.

Då Rikard kom tillbaka yttrade han dock ingenting om sitt beslut att resa. Han vågade ej gå så brådstörtadt till väga, emedan han fruktade att Alie då kunde vara i stånd att fullfölja sin hotelse och stanna ensam kvar. Han började i stället att i allmänna ordalag tala om huru italienarne, i synnerhet af de högre klasserna, vore de mest samvetslösa egoister i kärleksaffärer. Att förföra en flicka, helst af en lägre klass än de själfva, eller underhålla en brottslig förbindelse med en annans hustru, helst sin bäste väns, emedan det är bekvämare och angenämare, det är deras dagliga förströelse, sade han. Men när det är fråga om giftermål, har kärleken icke det minsta att betyda. Det faller icke en italienare inom den högre societeten in att gifta sig med en flicka, därför att han gjort henne sin kur, kanske är förälskad i henne. Giftermålet är uteslutande en konvenanssak och en spekulation.

Har du lidit af sömnlöshet i natt och roat dig med att läsa någon fransk roman, frågade Alie stridslysten. Det är förklarligt att du, som så sällan läser romaner, trott dig göra en upptäckt. Men du får förlåta, att för mig, som läst så många, är det lite gammalt, allt det där.

Jag talar inte om franska romaner, utan om verkliga, italienska förhållanden.

Och hvad vet du om dem, om jag får fråga? Hämtar vi inte alla vår visdom ur de franska romanerna, när vi vill bedöma de sydländska folken?

Förlåt, men jag är inte någon nykomling i Italien. Du vet, att jag varit här flera gånger och jag har haft många förbindelser äfven med aristokratien genom mina militärvänner. Jag har visserligen inte känt många damer, men jag har hört männen tala och berätta sina kärlekshistorier. Och jag försäkrar dig, att hade du lyssnat till dem en halftimme —

Officerarne ä också öfverallt ett dåligt släkte, inföll Alie hetsigt.

Du tror att det är bara officerarne. Men om jag nu talat just med markis Serra själf och från hans egen mun —

Hvad? frågade Alie och reste sig med flammande kinder. Hvad har du talat med honom om?

Det hade ej varit Rikards mening att omtala sin direkta inblandning i Alies angelägenheter. Han visste väl, att hon skulle upptaga det illa. Men nu hade hennes misstro till allt, hvad han sade, retat honom och han glömde sig.

Jag kommer just nu från honom. Jag har frågat honom rent ut, hvilka hans afsikter med dig voro.

Han hann icke säga mer, då Alie med skälfvande stämma och tårar af vrede afbröt honom.

Du har vågat — du har vågat, utbröt hon. Med hvad rätt blandar du dig i, hvad som inte angår dig — hvad ska nu han tänka om mig! Att jag vill framtvinga ett frieri! Fy, det är så afskyvärdt. Du har förstört allt för mig — hela min lycka — du har förplumpat allt det som var fint och stämningsfullt — nu är allt förbi!

Och hon grät med ansiktet i händerna — grät, så att hela hennes kropp skakades.

Aagot kom fram och sökte smeksamt lugna henne, men hon stötte henne bort.

Hvad har ni med mig att göra? ropade hon förtviflad. Hvad rätt har ni att beröfva mig den enda lycka, jag någonsin ägt i mitt lif. Ni tvingar mig att skiljas från honom, men om det är för att följa er såsom hittills, så misstar ni er. Det må gå med mig hur det vill, men jag sätter aldrig mer min fot inom era dörrar efter detta.

Rikard hade blifvit mycket blek och det ryckte kring hans ögon och läppar. Han kunde icke tala; den smärtsamma beklämningen tillsnörde hans strupe. Han hade förlorat henne. I dubbel, tiodubbel mening förlorat henne. Och han älskade henne.

Midt i detta upprörda ögonblick syntes en skugga i de öppna dörrarna till terrassen. Endast Aagot hade besinning nog att med sitt vanliga småleende gå emot och hälsa på markis Serra, som trädde in.

Alie, sade Rikard lågt. Hvad jag kan göra för att försona — det vill jag göra, allt hvad du begär. Ska jag lämna er ensamma nu?

Alie svarade ett kort, energiskt: ja! och Rikard gaf Aagot en vink att följa sig och gick, efter att ha växlat ett par intetsägande ord med markisen.

Denne uppfattade genast hennes upprörda sinnesstämning, hvarom för öfrigt hennes skälfvande läppar och genom tårarna gnistrande ögon gåfvo ett allt för tydligt vittnesbörd.

Han gjorde ett slag genom rummet och såg att alla dörrar voro tillstängda, därefter satte han sig ned i soffan, drog henne till sig och frågade tvärt: Ska vi gifta oss?

Aldrig! utbrast hon häftigt. Hvilken kränkning att han på detta sätt — han trodde sig således nu tvungen därtill efter Rikards ogrannlaga inblandning.

Hör på mig, Alie — med Beatrice är allting slut. Jag har sagt henne rent ut, att jag älskar dig.

Verkligen! Du har sagt det?

Det ljusnade till öfver Alies förgråtna ansikte.

Och nu vill du lämna mig — resa din väg för att inte mer komma åter hit. Det är ju inte möjligt?

Hvad ska jag då göra? Jag begär ju inte bättre än att få stanna — om jag bara visste någon utväg.

Jag vet en utväg, som kanske inte vore så dålig. Jag har en tant, som bor i nedra våningen af vårt palats — änka efter min farbror, en mycket älskvärd och bildad dam. Hon har just kommit till villan för att hälsa på mig — vi ä särdeles goda vänner. Hon är född amerikanska, mycket språkskicklig och road af läsning, men hon är nästan blind och hon ville därför ha en ung flicka i huset, som kunde läsa högt för henne både franska, tyska och engelska. Och som detta är nästan omöjligt att finna i Italien, blef hon mycket glad, då jag talade om dig, och du blir strax antagen, om du vill.

Du har redan talat vid henne! — Det hade således icke ens varit hans allvar, då han frågat henne, om hon ville bli hans hustru.

Men detta — att vara i en tjänande ställning i din familj, yttrade hon med lite osäker stämma, kunde du vilja det?

Tjänande — hvad säger du — min tant skulle behandla dig som en dotter. Seså, nu är du sårad. Men hvad vill du då, när du inte vill bli min hustru? Du afböjer allt, hvad jag föreslår. Vill du således ändå, att vi ska skiljas?

Spela inte komedi med mig! Jag vill inte bli din hustru — det är fullkomligt sant och jag har alltid sagt dig det — hvarför ska du då kränka mig med att föreslå det, när det inte ens är ditt allvar.

Det är mitt allvar, att om du vill — tro mig, jag älskar dig så mycket nu, att jag till och med vill göra en dårskap för din skull. Allt vill jag göra hellre än att mista dig. Låt oss således göra kort process och gifta oss, det är det enklaste. I Italien kunna vi inte stanna, förstås — jag vet inte annat än att vi får resa till Massaua med andra misslyckade subjekter. Vill du det?

Men hvarför i all världen —

Hvarför? För att få något att lefva af, helt enkelt. Du ser förvånad ut — du tänker på vårt palats. Men först och främst är det inte mitt, utan min brors — och för det andra, äfven om jag skulle öfverlefva min bror och ärfva det, så vore det så mycket sämre att vara utan förmögenhet. Hvad tror du det kostar att äga ett sådant palats? Det slukar en hel förmögenhet för hvarje generation, det och de anspråk det medför. Det kostar så mycket, att äldste sonen — äfven på de tider, då Genovas stora familjer ännu voro rika, aldrig kunde tänka på att gifta sig annat än till en stor hemgift. Ännu mycket mindre nu, då alla förmögenheter ä så reducerade, tack vare vår stora armé och flotta och vår dyrbara administration, som lägger sådana bördor på landtbruket, att det vore bättre skänka bort all sin jordegendom än betala skatt för den. — Och till den yngre sonen har det aldrig blifvit någonting öfver. Du ser således, att Beatrices två millioner inte ä mer än nätt och jämt hvad jag behöfde för att kunna uppehålla min ställning som gift.

Och du skulle inte finna något förnedrande i att göra ett sådant giftermål — för att bli försörjd?

För att bli försörjd, det är inte rätta ordet. Jag har hvad jag behöfver som ogift. Men giftermålet för med sig stora fordringar i min ställning, och därför måste det äfven bringa en vissa fördelar. Diamine, hvad skulle eljest hela äktenskapet tjäna till? Och som jag troligtvis ej kan undgå att en dag bli prins di Palmi — min bror är ju så sjuklig och kan inte få några barn — åtminstone min son får således ärfva titeln och palatset — så anses min ställning betinga ett par millioner i äktenskapsmarknaden, så att det är blott fullständigt i sin ordning, att min hustru medför detta i hemgift, och jag kommer inte i någon förbindelse till henne för det.

Alie kände sitt mod sjunka. Det var ett allt för stort svalg mellan dem. Hela uppfattningen var ju så olika. Hon kände sin enkla, borgerliga, mänskliga uppfattning af äktenskapets betydelse och mening falla sakta och ljudlöst till marken som ett litet visset blad, hvilket den blifvande prinsen af Palmi trampade på i förbigående utan att märka det en gång. Hvad förstod han af hennes lifssyn!

Gifter jag mig åter utan förmögenhet, fortfor han, ja, då kommer jag först och främst i den pinsamma belägenheten att inte kunna underhålla palatset, om det blir mitt en gång — eller jag sätter min son i den belägenheten. De dyrbara konstsamlingarna, som mina förfäder satte sin stolthet i, dem finge jag sälja — och nu för tiden finns knappast någon, som köper hela samlingen, den finge styckas bort bit för bit till den högst bjudande — den stolta lapis-lazulisalen med sina svarta sfinxer, där det var min glädje att gå och drömma som yngling om mina förfäders bedrifter — den finge jag väl — ja, hvad vet jag, man finge bryta ut stenarna ur väggarna och sälja dem styckevis — sköfla hela härligheten — kort sagdt, det kan ju vara bara fåfänga kanske, men jag ville dock, att du skulle förstå, att vi, som genom generationer växt upp i ett sådant hem, vänjer oss så vid den tanken att bevara det oförändradt till våra barn i sin ordning, att detta blir oss en tyngande plikt, och att vi knappast anser oss ha rätt att frigöra oss.

Ja, jag förstår det. Men hvad jag inte förstår är, att det just skall vara genom ett giftermål, som ni skaffar er de erforderliga medlen. Kan då inte en man som du bryta sig en bana själf?

Hvad skulle det vara för en bana? Hvilken karrier tror du att jag skulle kunna göra i det moderna Italien? Jo, om jag ej hölle mig för god till att knuffa mig fram bland all den plebs, som nu tränges om platserna — om jag ville krypa för de nuvarande maktinnehafvarne och låta mig beskyddas och muta och göra mannamån — ja, då tror jag nog att prinsen af Palmi in spe skulle bli accepterad och att jag kunde göra en stor politisk karrier samt få tillfälle att roffa åt mig några millioner af folkets medel, som så många andra af de så kallade liberala — och du skulle tas emot med uppräckta händer i Crispis politiska salonger och ingen skulle där fråga efter ditt stamträd. Men därmed skulle jag också afsäga mig mitt skönaste privilegium såsom oberoende adelsman, att få säga de där herrarne sanningen — att få slunga dem i ansiktet deras lögner, då de säger sig vilja folkets bästa på samma gång som de utarmar dem och drifver dem att emigrera i tusental för att förgås af elände, medan deras rika vinfält står oskördade, efter som det ej lönar sig att skörda dem — allt under det de styrande och deras skyddslingar, som ofta begynt som fattiga uppkomlingar utan ett öre, hopar allt större rikedomar i sina fickor och köper våra palats, sedan de ruinerat oss.

Ja — och hur har ni själfva fått era förmögenheter en gång — var ni kanske bättre, när ni hade makten?

Nej, det påstår jag inte. Men just därför, att vi nu kommit utanför, ä vi bättre än de andra. Det är alltid minoriteten och oppositionen, som ä de bästa i ett samhälle — de, hvilkas idealer inte ä dagens. Och det skulle kosta på mig att afstå från detta mitt dyrbara privilegium genom att sluta mig till den flacka majoriteten. Du har läst mina dikter — du vet, hur oberoende min ställning är åt båda hållen. Tror du, jag kunde fortsätta att skrifva så, om jag måste tänka på att göra en karrier?

Han hade rest sig upp och gick af och an i rummet, fortsättande att tala för sig själf med lifliga åtbörder. Plötsligt afbröt han sig, knäppte med fingrarna, som om han funnit något, blef så stående stilla en stund med handen öfver ögonen, hvarefter han begynte räkna på fingrarna.

Det går ihop! utbrast han. Har du papper och penna där? Sätt dig och skrif.

Och han dikterade för henne en sonett, som hade format sig kring tanken om minoritetens privilegierade ställning såsom opposition mot samtidens missriktningar, om den ensamme, som stod utanför alla partier och blott åsåg kappjakten efter ämbeten och utmärkelser, hvilka falbjödos till den högstbjudande.

Då Alie hade slutat skrifva, steg hon upp och gick fram till honom samt lade armarna om hans hals och kysste honom för första gången af egen impuls.

Var säker om, att inte jag ska bli den, som drar dig ifrån denna privilegierade ställning, sade hon. Jag hör lyckligtvis inte till de kvinnor, som älskar på det sättet — som vill draga ned och hänga sig fast vid den, de älskar.

Säg inte så. Om du älskar mig riktigt, ska du tvärtom inte sky något medel att hålla mig fast.

Och förmå dig att handla mot din öfvertygelse?

Ja, än sen? Hvad är en öfvertygelse i grunden? Ingenting är absolut sant eller osant. Och om man väljer den ena eller andra nyansen af denna komposition, så betyder det i det hela inte stort. Jag är oppositionsman af temperament och naturlig smak — men en öfvertygelse — hvilken intelligent man kan ha en öfvertygelse?

Alie kände sig obehagligt berörd af detta omslag i hans ton. Hennes idealistiskt anlagda natur hade genast med värme omfattat den ståndpunkt, han i sin sonett utvecklat, och det hade synts henne lätt och härligt att uppoffra sin personliga lycka för ett sådant mål. Men nu isades hon af hans skepticism, hvilken med ens slog ner den entusiasm, som flammat upp inom henne.

Jag har bara en öfvertygelse, fortfor han leende. Och det är, att ingenting annat i lifvet kan göra mig lycklig än din kärlek. Och om du älskar mig riktigt, så ska du minsann inte tänka på att offra mig för någon öfvertygelse. Jag ville att din kärlek skulle vara så hänsynslöst stor, att den ginge fram äfven öfver detta — att den tvingade mig att offra allt för dig, till och med mitt oberoende. Jag tror egentligen, att vi endast på det sättet skulle kunna bli verkligt lyckliga.

Det ska du aldrig vänta af mig, invände hon. Det är ingenting jag är så rädd för som att du ska behöfva offra något, det allra minsta för min skull.

På det sättet ska du fördärfva allt för oss. Min lycka skulle vara, att du fordrade mycket — men också gåfve mycket. Du vill inte göra hvarken det ena eller det andra.

Han hade tagit henne i sina armar och höll henne tätt intill sig, så att hon ej kunde se honom in i ögonen. Hon lade därför hufvudet något bakåt för att se på honom och sade: Jo, tvärtom — jag fordrar mycket — och vill också gifva mycket — under vissa förutsättningar. Öfvertyga mig om att du älskar mig helt — och det finns intet, jag inte vill gifva.

Intet? frågade han med sina läppar mot hennes och en stråle i ögat.

Men du hörde villkoret, upprepade hon och vred sig lös, rodnande.