XIII.

Sommaren led mot sitt slut, dagarna begynte bli korta och det föll snö och blåste bitande kallt här uppe bland bergen. Hvarje dag hade diligensen med sig ett par extra vagnar, som ändå ej räckte till för den massa resande, hvilka strömmade bort till varmare trakter eller tillbaka till sina hembygder. Men där voro två, som icke visste, hvart de skulle taga vägen, som med oro sågo denna upplösning omkring sig, emedan den för dem betydde slutet på en period af fullkomlig lycka, på hvilken ingen fortsättning tycktes kunna följa. De hade alltjämt uppskjutit att afgöra något om framtiden, och nu stodo de där inför nödvändigheten att fatta ett beslut. Men hvilket? De vågade ej ställa den frågan till hvarandra, de sågo med växande ångest de för hvarje dag bortdragande främlingsskarorna, som om en bit af deras lycka dragit bort med dem.

Se på alla dessa belåtna borgare, som nu återvänder till sina hem, sade Andrea. De har varit ute och förstrött sig, har hållit öppen börs en tid och gjort extravaganser — men nu gäller det att begynna spara och slita igen, nu kommer hvardagslifvets sträf ofvanpå feriedagarna — skulle du ha lust att byta öde med någon af dem?

Neeej.

Du drar på det. Men hur kan ett hvardagslif följa ofvanpå sådana feriedagar som våra? Det är omöjligt. Om vi skulle göra en alpbestigning — men en riktigt svår och utan förare — vi förirra oss, mörkret och snöstormen öfverfaller oss — vi gör ett falskt steg — det är så lätt — en lina bunden om lifvet för att göra oss oskiljaktiga — och så: buona notte! Det vore en lösning så god som en annan — bättre kanske än någon annan.

Det hade ej på länge kommit någon ny gäst till hotellet, då en afton ett ungt par steg ur diligensen och begärde ett rum för natten. De sade sig ämna fortsätta resan följande dag och medförde intet bagage. De fingo sitt rum vägg i vägg med Alies och med en dörr emellan, hvilken var tillstängd med en tung, gammal soffa, där Alie och Andrea brukade tillbringa sina aftnar tillsammans. De hade med ett visst intresse iakttagit de nykomna vid bordet. Hon var påfallande vacker med stolta, energiska drag, stora, djupblå, lidelsefulla ögon och en yppig, vällustig mun. Han hade ett mycket fint, ädelt formadt hufvud och en smärt, elegant gestalt. Men det var något trött och slappt öfver hela hans personlighet, oaktadt han ännu var helt ung, ögonen voro urgräfda med blåa skuggor, hufvudet nästan kalt, uttrycket prägladt af lifsleda och ett slags dof förtviflan. De drucko mycket vin vid bordet, och hon talade hela tiden lifligt. Efter middagen drogo de sig strax tillbaka till sitt rum, och Andrea och Alie hörde genom dörren, att de efter ett kort sysslande genast lade sig till sängs. Själfva sutto de däremot ännu uppe och läste, då de, ungefär en timme efter sedan allt blifvit tyst där inne, hörde ett skott smälla af, ett rop och strax därefter ännu två andra skott. Alla människor i hotellet störtade till, man bröt upp dörren, som var läst, och fann dem båda ligga döda i hvarandras armar.

Alie kunde ej hämta sig från detta intryck. Om kvällarna, när de sutto i sin soffa, lyssnade hon ofta inåt det andra rummet, som lämnats tomt med öppna dörrar och fönster, sedan de båda döda burits ut därifrån. Och oupphörligt, natt och dag kommo de tillbaka i hennes tankar, dessa båda unga, som valt att dö tillsammans, hellre än att låta lifvet skilja dem åt, och de utöfvade som en egendomligt dragande makt på hennes fantasi.

På Andrea hade däremot denna händelse haft en motsatt verkan.

Nå, där har de nu stulit min goda idé, sade han med sitt vanliga begär att vända allt i skämt. Två par på samma ställe — det vore ju nästan komiskt, i synnerhet hvad det andra paret beträffar. Därtill ä vi dock för goda, du och jag, att gå och apa efter den första bästa. Vi måste hitta på en originellare lösning.

Alie log med en smärtsam dragning i mungiporna.

För mig vore den tillräckligt originel ändå, min ambition går inte längre, sade hon.

De sutto en afton efter måltiden inne i Alies rum, där det var så kallt, att de, för att hålla sig någorlunda varma, krupit upp i soffan, tätt tillsammans med en pläd öfver fötterna. Ett enda ljus stod bredvid dem på bordet och de läste vid dess sken tillsammans, som de alltid brukade, Ariostos Orlando Furioso. Detta stora verk i sex band hade varit hela deras sommarläsning, och de voro nu nära slutet. Aldrig hade en af dem under hela deras samvaro öppnat en bok för att läsa ensam. Endast gemensamt kunde de njuta af hvad det vara måtte; med armarna om hvarandra, med bådas ögon i boken, omväxlande läsande högt — så hade de tillbragt alla aftnarna här uppe, och det lilla bergshotellets bristande komfort, rummets nakenhet och kyla försvann inför den värme och stämning, som genomströmmade dem där de sutto hopkrupna tillsammans, helt uppfyllda af sin läsning och af hvarandras närhet. När han läste, lyssnade hon med spänd uppmärksamhet till hvarje tonfall, ifrig icke blott att förstå hvarje ord af innehållet, utan också att låta sina öron så mättas med själfva språkets ljud, så att hon sedan, i sin ordning, skulle kunna läsa väl. Och hon hade på detta sätt förvärfvat sig ett nästan fulländadt uttal af italienskan, så att han med oblandad njutning kunde höra henne föredra sina älsklingsskalder. Endast någon gång, på de allra vackraste ställena, afbröt han henne och sprang upp samt föredrog ur minnet.

Alie hade med lefvande medkänsla följt Bradamantes och Ruggieros kärlekshistoria med dess så mänskliga, psykologiskt sanna konflikter, och de voro just vid den intressanta punkten, då den stolta amazonen förklarat, att ingen annan man skulle äga henne än den, som visste att öfvervinna henne i tvekampen, då det knackade på dörren. Fördjupade som de voro i sin läsning och öfvertygade om att det ej kunde vara någon annan än uppasserskan, som kom för att göra i ordning bäddarna till natten, ropade de: kom in! utan att ändra ställning och utan att ens se upp från boken. Det hände ju aldrig, att någon besökande kom till dem.

Dörren öppnades och någon kom in, men först efter ett par minuter blefvo de uppmärksamma på, att denne ej rörde sig ur stället. De sågo båda upp på en gång och upptäckte en manlig gestalt, som stod orörlig vid dörren. I ett ögonblick hade Alie kastat undan filten, hvari de suttit insvepta ända upp till hakan, och med ett litet utrop stod hon på golfvet, ansikte mot ansikte med — Rikard.

Det dröjde ännu flera minuter, innan någon talade. Slutligen utbrast Andrea: Hur har ni burit er åt för att få rätt på oss? Det må jag säga var en mästerkupp.

Det var inte så svårt som det kan tyckas, svarade Rikard, talande med ansträngning och i upprörd ton, samt undvikande att möta Alies blick. Andrea inbjöd honom med handen att stiga fram. Han kastade liksom en skygg och förlägen blick kring rummet, som bar alla spår af deras förtroliga samlif, rynkade lite på ögonbrynen samt satte sig slutligen långt ifrån dem.

En af mina bekanta i Stockholm, fortfor han, var nyss här på genomresa. Han såg Alie ute i förbifarten, gjorde efterfrågningar om henne på hotellet och fick reda på allt. Min mor blef alldeles öfverväldigad af sorg och förtviflan — men äfven utan hennes önskan skulle jag inte tvekat ett ögonblick att resa strax och göra allt hvad som kunde stå i min förmåga att rädda Alie från — en så förnedrande ställning.

Alie, som hela tiden stått orörlig framför honom med upplyftadt, trotsigt tillbakakastadt hufvud, men bortvänd blick och två djupa flammor på kinderna, gjorde här en rörelse, som för att afbryta honom, men han hejdade henne.

Jag vet, hvad du vill säga, sade han. Jag vet, att du inte tror mig äga tillräcklig opartiskhet för att blanda mig i denna sak. Jag kände detta också själf förra året och det var det, som förmådde mig att lämna dig som jag gjorde. Tror du, att någon hänsyn skulle kunna förmått mig att annars — tror du, att jag annars skulle lämnat något medel oförsökt att återföra dig till sans och besinning. Men jag var inte opartisk då, och jag fruktade för att låta min känsla inverka på mitt omdöme. Men nu har jag arbetat ärligt hela detta år på att öfvervinna denna svaga punkt hos mig själf — hela min sträfvan har varit att uppfostra mig själf till att bli för dig det enda jag ännu kunde bli — en god och trofast och fullkomligt osjälfvisk bror. Jag kände att den stund skulle komma, då du allt för väl behöfde en sådan — här är jag nu och du kan lugnt räcka mig handen — du behöfver heller inte vara så rädd att se mig i ögonen — han ansträngde sig för att själf stadigt möta hennes blick, som dock ännu vek undan — du må tro, att den kamp, jag haft, inte varit den lättaste — jag kan väl säga, att jag aldrig i mitt lif förr till den grad behöft all den viljekraft, hvaraf jag är i besittning — men det har lyckats, och det är nog.

Det blef åter en stunds tystnad. Alie kände som en varm blodström kring hjärtat — ja, denna osjälfviska tillgifvenhet var som en utsträckt hand till en drunknande — men hon kunde ej tala ännu.

Hvad är således nu er afsikt? frågade slutligen Andrea torrt, med ett litet satiriskt, sårande leende.

Min afsikt är helt enkelt den, att erbjuda Alie en brors stöd, om hon behöfver det — och om hon inte känner sig behöfva det, att använda allt det inflytande, jag möjligen kan ha — eller rättare — inte jag, ty jag gör inte anspråk på att ha något inflytande öfver henne — men det inflytande, som förnuftsskäl och en varm tillgifvenhet kan utöfva — för att förmå henne att rycka sig lös, innan det ännu är för sent — från ett förhållande, som måste sluta illa. Och om Alie nu vill återvända med mig, så lofvar jag henne, att hon inte bara ska finna ett kärleksfullt hem med den ömmaste mor och syskon och syskonbarn, utan också — hon ska inte bara finna en oförminskad tillgifvenhet hos alla dem, hon med allt skäl kan räkna för de sina — utan hon ska också alltid aktas och äras såsom den, hon alltid varit — inte skuggan af ett klander eller en misstro ska möta henne — mina barn ska uppfostras att i henne se den kvinna, som jag för min del alltid ska sätta högst bland alla jag känt — vid sidan af min mor och — min hustru.

Andrea såg spörjande och pröfvande på Alie, som stod där blek och liflös som en bildstod.

Alie ensam har att afgöra här, sade han. Jag kan inte lofva henne detsamma som ni — en lugn familjelycka. Hvad jag har att bjuda henne är alltid ett kamplif under svåra förhållanden — vare sig hon blir min hustru eller ej — må hon alltså fritt välja!

Nu lyfte Alie för första gången blicken och såg på honom med ett uttryck af så djup smärta, sugande ömhet och förtviflans ångest att han skulle velat falla till hennes fötter och bedja henne förlåta sig att han ej kunde annat än sönderslita henne på detta sätt. Han kunde ej annat. Om det hade gällt både hans och hennes lif kunde han ej i denna stund lagt ett ord i vågskålen för att påverka hennes beslut.

Jag begär naturligtvis inte, att du ska bestämma dig i kväll, afbröt slutligen Rikard den pinsamma tystnaden. Jag är beredd att vänta — så länge du vill — jag har tagit in på det andra hotellet — jag ska inte besvära dig — när du vill kalla mig till dig är jag beredd, det är allt — du kan fullständigt förfoga öfver mig.

Därmed afskedade han sig och Andrea följde honom till dörren, utan att Alie ännu hade växlat en blick med honom eller uttalat ett enda ord under hela tiden han varit inne i rummet.

Då de åter blefvo ensamma och dörren var låst, löste sig hennes krampaktiga stelhet, hon kastade sig på golfvet framför Andrea med hufvudet i hans knä och utbröt med en ström af tårar: Andrea! Andrea! bed mig stanna. Bed mig!

Han sköt henne bort, häftigt, nästan våldsamt, och sprang upp.

Jag kan inte! ropade han.

Hon kröp efter honom på golfvet, hon hängde sig fast vid hans knän och upprepade blott under strömmande tårar: bed mig! bed mig! Säg bara ett ord, att du vill det, säg bara, att utan mig ska du bli olycklig, ska du gå under. Säg, att du, liksom jag, hellre vill bära allt, än skiljas! Bed mig, Andrea!

Jag kan inte — jag kan inte! upprepade han som utom sig, i det han sprang undan. Han fick fatt i sin hatt, störtade sig på dörren, ryckte upp den och sprang ut i natten.

Då dörren stängdes om honom, kom det som en isande kyla öfver henne. Hon reste sig upp, stirrade i spegeln på sitt uppsvullna ansikte, ordnade sitt hår och begynte därefter att packa sin koffert. Hon skilde på sina och hans saker, hvilka i öm oreda lågo om hvarandra, hon räknade kallsinnigt sina egna näsdukar ifrån hans, läste namnet i de böcker, som voro hans och lade dem åt sidan, alltsammans under ett slags drömlikt tillstånd, som ginge hon i sömnen eller i yrsel. Hon hade ej något klart medvetande om hvad som förestod, blott en känsla af stingande, nästan olidlig smärta, någonstans, hon visste icke hvar, samt en andnöd, så att hon emellanåt tyckte sig skola kväfvas. Hon tog de sex i röda band inbundna volymerna af Ariosto, som han gifvit henne, och ställde sig att läsa den sonett, han skrifvit till henne på första sidan. Hon läste den flera gånger och tyckte, att den var så underligt tom och meningslös.

Därefter satte hon sig att skrifva en biljett till Rikard, däri hon förklarade sitt beslut att afresa med honom följande morgon med den postvagn, som gick kl. 7. Hon ringde och tillsade, att biljetten genast skulle bäras dit, samt att hon ville bli väckt kl. 6 och ha räkningen för sista veckan. Hon hade alltid fordrat att få betala sina egna utgifter.

Sedan allt detta var omställdt, kofferten packad och stängd, handkappsäcken öppen för att hon på morgonen kunde lägga ned de sista effekterna, lade hon sig uttröttad och med en sådan känsla af absolut tomhet i hjärnan, att hon ej ens förmådde reflektera öfver det underliga i att Andrea dröjde så länge ute. Hon somnade genast i en tung, död sömn, med ljuset ännu brinnande på bordet, men vaknade efter ett par timmar och kom strax till fullt medvetande, samt for upp i bädden med stark hjärtklappning. Hon såg sig om i rummet och märkte, att Andrea varit inne och gått igen. Han hade tagit sin ytterrock, som förut låg på en stol, samt sitt cigarrettfodral, som hon ännu under packningen hade lagt framme på toalettbordet. Hon visste, att det var hans vanliga tillflykt, när han var upprörd — att spatsera och röka. Natten var kall, men månljus — hon såg det genom fönstren, som hon försummat att stänga för.

Hon såg på klockan. Ännu blott 1. Först om sex timmar skulle hon kunna resa — detta tycktes henne nu en oändlighet. Hon kände nu samma otåliga längtan efter det, hon så länge fruktat värre än döden, som Dante så djupt träffande skildrar hos de fördömde vid deras första inträde i helvetet, då de skola stiga ned i Karons färja för att låta sig föras mot oerhörda kval:

Ja, hon längtade efter morgonen, hon längtade efter att sitta i vagnen och se för sista gången dessa drag, denna gestalt, som hon älskat så våldsamt, så vanvettigt, utan att dock kunna vinna det, på hvilket hon samlat all sin själs energi med en sådan intensitet, att det syntes henne som blödde hon däraf ur tusen sår — att vinna honom helt och för alltid. Han hade ej kunnat gifva henne det sista prof, som hon satt såsom villkor, som hon måste sätta som villkor för att knyta sig varaktigt till honom — han hade ej kunnat uttala det enda lilla ord, som skulle varit nog för att få henne att underkasta sig allt. Hon hade gifvit efter punkt för punkt af sina fordringar, hade vikit steg för steg — men i detta sista kunde hon ej vika. Han måste en gång vilja, klart och bestämdt vilja äga henne för alltid — hon hade förgäfves väntat därpå hela tiden, och när han ej heller nu kunde taga ett sådant beslut, så hade hon intet val.

Han kom och gick ännu ett par gånger under natten; hvilade sig stundtals i soffan, men gick snart ut igen. Hon låg med slutna ögon och bultande pulsar, räknande klockans knäppningar tills hon somnade däraf, alltid för att åter vakna med en ångestfull känsla under bröstet, som skulle hon svimma eller kväfvas.

Han hade sett den stängda kofferten, sina egna saker ordnade i en rad på en stol och förstått allt. Och en dof förbittring jäste inom honom mot henne, så stark, att han ej ens kunde förmå sig att närma sig henne. Å, hur hade hon kunnat bedraga honom så! Han hade trott, ja, han hade slutat med att tro, att han här skulle finna denna lifvets helhet och fullhet, som var hans sinnes djupaste kraf — trott på en kärlek, höjd öfver hvarje prof — och där var hon nu färdig att svika honom så gränslöst. Han gick omkring med sjudande hämndtankar i sitt sinne. Denne Rikard, denne tarflige moralist och kälkborgare med sina äckliga, banala fraser — han skulle velat gå upp på rummet, där han sof, och gifva honom ett knytnäfsslag i ansiktet och sedan slåss med honom på lif och död.

Och hon, som låg där och sof helt lugnt, sedan hon med en sådan ordning och metod räknat hans näsdukar och tagit vara på sina egna — ja, han skulle vilja döda äfven henne. Hvarför inte. Inte göra som det där andra paret — bara helt enkelt döda henne.

Han stannade nu slutligen bredvid hennes säng och såg på henne. Hon slumrade lätt men oroligt samt andades flämtande. Han hade många gånger förr gladt sig åt, hur vacker hon var, när hon sof. Äfven nu lade sömnen ett visst skimmer af rodnad öfver hennes ansikte. Hon låg på sidan, med ena handen under kinden, den andra utbredd på täcket. Håret bucklade sig mjukt kring tinningarna och utefter ryggen, läpparna voro halföppna och hade ännu i sömnen en sakta skälfning som i smärta — äfven ögonlocken ryckte något — men den profil, som aftecknade sig mot kudden, var så beundransvärdt ren och fin, så själfullt känslig och mjuk, att Andrea öfverväldigades af rörelse och kastade sig öfver henne med en omfamning, som nästan var en kväfning.

Hon for upp och stirrade honom i ansiktet med den yrvaknas förskräckta blick. Han grep med båda händerna hårdt om hennes hals och höll henne så. Hon kom till besinning, läste som ett begynnande vansinne i hans ansikte, kastade sig tillbaka mot kuddarna, slöt ögonen och sade med svag, flämtande stämma, men ett lyckligt leende: Ja, ja! döda mig! Gör det! Jag ber dig — döda mig!

Hans händer sjönko långsamt tillbaka och den onaturliga spänningen i hans drag gaf vika, i det tårar strömmade till hans ögon.

Då kastade hon armarna om hans hals och hängde sig fast vid honom med hufvudet tillbakakastadt, kramade sitt bröst intill hans och bad ifrigt, inträngande, med fullt medvetande: Döda mig! Eller låt oss dö tillsammans — som de andra!

Så mycket älskar du mig? frågade han, och det började sprida sig ett skimmer af lycka öfver hans ansikte. Men hvarför vill du då lämna mig?

Jag vill ju inte lämna dig — jag kan det inte. Därför vill jag dö.

Och hvem tvingar dig att lämna mig?

Du.

Jag! som bara väntat, bara hoppats på denna stund — som kände att hela min tro på lifvet, den enda möjligheten att bli botad från en skepticism, som dödade mig, var om du kunde ge mig detta yttersta prof — nu vet jag det säkert, du ska alltid hålla mig fast. Nu kan vi gärna trotsa allt och gifta oss — du har gifvit mig den kraft, som fattades mig, nu kan jag strida, nu kan jag arbeta för dig. Du ska bara fordra det af mig, så går det.

Hon kramade armarna hårdt omkring honom och snyftade ännu länge mot hans hals. Men det var inte längre tårar af förtviflan, utan af en lycka, som hon kände vara allt för stor för att kunna vara varaktig. Hon visste väl, att hon i denna stund invigde sig till ett lif af oafbruten kamp, och det var ångest och bäfvan i den sällhet, hvarmed hon gick framtiden till mötes. Hon visste, att den fullkomliga lyckan endast existerar i ett moment och att den alltid köpes dyrt.

Transcriber’s note:

Källa: Anne-Charlotte Leffler: Ur Lifvet. Femte Samlingen., Z. Hæggströms Förlags-Expedition, Stockholm 1890, pp. 1-232.

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits.

Titelns »kvinlighet» blev i andra delen stavat »kvinnlighet». Båda delar har därför registrerats under samma titel, »Kvinnlighet och erotik», men respektive originalets stavning har bibehållits i respektive individuell text.

Uppenbarliga fel har rättats (innan/efter):

... rum och den sistnämde ordnade soffan åt henne samt ... ... rum och den sistnämnde ordnade soffan åt henne samt ...

... nu också Agot — å, hvad de voro löjliga! Men hon ... ... nu också Aagot — å, hvad de voro löjliga! Men hon ...

... armarna på Agot. ... ... armarna på Aagot. ...

... öppna balkongdörrarna utåt stjärhimmeln, som framskymtade ... ... öppna balkongdörrarna utåt stjärnhimmeln, som framskymtade ...

... kom, som meddelade henne att kan ej kunde komma ... ... kom, som meddelade henne att han ej kunde komma ...

... lämna dörren öppen? Nej, det var bättre att läsa ... ... lämna dörren öppen? Nej, det var bättre att låsa ...

... här resan, som kunde vara bätte att inte ha tänkt ... ... här resan, som kunde vara bättre att inte ha tänkt ...

... mörket, så hade hon här ingen annan utväg än att ... ... mörkret, så hade hon här ingen annan utväg än att ...

... Stigen fortsatte ju där långs strömmen, ... ... Stigen fortsatte ju där längs strömmen, ...

... Då de åter blefvo ensamma och dörren var läst, ... ... Då de åter blefvo ensamma och dörren var låst, ...