VILLOVÄGAR. EN HISTORIA FRÅN YTTERSKÄREN.

1.

Hafvet låg askgrått och tungt utanför Svartskärens fyrplats, och lika askgrå och tung låg novemberhimlen utbredd öfver vattnet och de här och där uppstickande kobbarna, hvilkas toppar i den disiga morgonen höjde sig som jättelika hufvuden af några på djupet lurande vidunder.

Det hade blåst storm dagarna förut, och fastän vattenytan nu var lugn, kom dyningen svallande upp emot och öfver klipporna och sjönk tillbaka igen med ett tungt stönande ljud, som liknade en långdragen suck af någon, som plågades utaf dystra minnen. Af och till hördes på afstånd råmandet af en gråsäl, som halat sig upp på någon af de halft öfverspolade klipporna i sydost, där de farliga grundbrotten lågo och det gälla skriket af någon förbiflygande mås skar igenom den djupa tystnaden mellan de pustande andedragen ifrån hafvet.

Morgonröken från de i bergskrefvorna halft gömda stugorna hade svårt att kunna höja sig i den tunga luften; den kröp i stället långsamt utefter takåsarna och när den kom till gafvelröstet, kastade den sig ned mot marken, för att sedan ett stycke längre bort stiga sakta upp i töcknet och disan, som den gjorde ännu tätare och mörkare. Det gamla fyrtornet kunde knappast skönjas annat än som ett grått spöke, där det stod ytterst på udden och som en gammal trofast utpost var redo att taga emot de upprepade utbrotten af vinterstormarnas raseri och att låta svepa in sig i den täta kapprock, som hölls färdig af sjötjockan, innan vintern kom och lade hafvet i bojor och för några månader eller veckor befriade den gamle kämpen från hans trägna vakthållning.

Det låg i denna novembermorgonens dystra halfdager en tröstlös ödslighet utbredd öfver bergknallen på hvilken fyren var rest. Icke ett träd, knappast en krypande buske gjorde ett afbrott från klyftornas enformiga linjer; endast några grågröna tufvor af den härdiga och förnöjsamma strandhafren, hvars torra ax stodo och gungade sakta i luftdraget ute från sjön, visade att det fanns någon växtlighet på ön.

Såg man närmare efter, funnos likväl utanför fyrmästarens bostad, på den lilla platsen mellan bergväggen och själfva stugan, några magra krusbärsbuskar och mellan dem en uppkastad jordlist med lämningar af några sommarblommor. Några stenkast därifrån stod fyrvaktarens stuga, och vid dess gafvel raspade en liten stormvriden rönn sina nakna grenar emot väggen och tycktes denna morgon utgöra en välkommen afledare för röken från skorstenen, hvilken utefter de knotiga grenarna letade sig ner till marken, för att sedan smyga sig upp öfver bergklinten och på den vägen komma ut till töcknet öfver vattnet.

Framför spisen i det af elden klart upplysta köket uti fyrvaktaren Jonsons stuga stod hans hustru och passade på kaffepannan, som puttrade öfver elden. Hon var en reslig, groflemmad kvinna på några och femtio, med ett blekt och aftärdt ansikte och något ytterligt tungsint utbredt öfver de ännu vackra dragen. Litet emellan vände hon sig åt fönstret och kastade en lång, spejande blick ut i den grå morgongryningen; men för hvarje gång vände hon sig tillbaka mot spisen igen, under det en halfkväfd suck bröt fram öfver de fast slutna läpparna, omkring hvilka ett bittert drag af halft bekymrad oro hvilade.

Slutligen hördes långsamma, trötta och något släpande steg på berghällen utanför dörren, därpå några skrapningar och stampningar som om någon velat befria sina fötter från smuts eller väta, och därpå hördes ett kraftigt tag i dörrklinkan, och fyrvaktaren inträdde i stugan.

Han var lång som hustrun och ryggen var böjd. Under den af fukten nästan drypande sydvästen, som han strök af sig, föll håret i gråa, raka testar ner öfver en hög och bred panna och ett par godmodiga, gråblå ögon under de buskiga ögonbrynen. Det magra ansiktet omgafs af ett gråsprängdt skepparskägg, som var längst under hakan, men lämnade de knotiga kinderna och den envist hopknipna munnen bara, fastän äfven omkring dem en gråbrun skäggstubb stack upp och visade att rakknifven inte särdeles ofta var i gång på det väderbitna ansiktet.

Väl inkommen, gick han fram halfvägs från dörren, sträckte ut handen med något stort, mörkt föremål uti och sade med entonig röst:

»Se här, Stina, har du en till! Di flyttar nu, och i natt var det fyra som dängde sig i!»

Hustrun vände sig om vid spisen, kastade en hastig blick på det framräckta föremålet och sade sedan med en egendomlig skiftning i stämman:

»Stackare dom!»

»Hå kors, säg inte det!» återtog mannen, i det han slängde fågeln, en stor grågås, bort i hörnet invid spisen. »Di ä’ inte så dumma te’ koka soppa på, har du själf sagt!»

»Nej, det förstås — men när en tänker på hur di flyger och flyger och vill unnan vintern och kacklar så gladt oppe i luften och en hör di raska vingslagena när hela floget går öfver — och så, bäst som di flyger ...»

»Så får di sikte på fyrn, ja — och så ä’ di nyfikna på ljuset och så — klaffs! så ligger di där nere ve’ murfoten! Men hvem kan hjälpa det — och hvem vet hvad det ä’ för någe’ di har kommit undan?»

»Ja, ja, det ä’ så det! Men när en själf har en fågel, som ä’ ute och flyger ...»

»Jaså, du tänker på pojken nu igen? Inte ä’ det nån fara med honom, kära Stina! Men slå nu upp kaffet, för det ser ut som tjockan skulle tätna te’ och då får en lof te’ sätta mistlurn i gång.»

»Tror du inte att hon kommer te’ lätta på?» frågade hustrun i det hon lyfte af kaffepannan och satte den på en stentallrik på bordet framme vid fönstret.

»Det kan fäll hända, om vind’ friskar i! Men det sir inte så ut. Ska du inte ha dig en skvätt me’ nu då, Stina,» sade mannen, i det han slog sig ned vid bordet.

»Jag tog mig en tår för en stund se’n!» svarade hustrun i det hon gick tillbaka till spisen, böjde sig ner och tog upp den ditkastade fågeln, som hon noga betraktade med tungsinta blickar.

»Låt kräke’ ligga och bry dig inte om’en så länge!» uppmanade mannen, i det han började blåsa på kaffet, som han slagit ut på fatet. »Jag ska plockan sen jag, under middagsrasten!»

Hustrun tycktes inte höra hvad han sade. Hon satte sig ned på spiselhällen och tog upp fågeln i knäet.

»Det ä’ en ungfågel, det här med!» sade hon efter en stund och bredde tankfull ut den ena vingen öfver sitt randiga förkläde. »Jag kan undra om föräldrarna va’ med?»

»Det va’ di fäll!» sade mannen och såg på henne. »Men di kom undan — för di andra tre va’ ungfåglar di också, hörde jag fyrmästarn sa’!»

»Tänk om di miste dom allihop!» sade hustrun efter en stunds tystnad.

»Å i hälskotta heller!» svarade mannen med en ton som skulle vara glad. »Di har så många, så. Di lägger ju två kullar om året, säger fyrmästarn.»

»Ja, men tänk om di här va’ di sista!» återtog hustrun på nytt, liksom om hon envist fullföljde en dyster tankegång, som hon ändå inte ville eller kunde släppa.

»Du talar ju rakt åf, som di vore människor och inte oskäliga kritter!» sade mannen i förebrående ton. »En ska inte blanda ihop tocke, för ser du, Stina, det ä’ ogudaktigt, säger prästen!»

»Det kan han säga, han som inte har mist några!» svarade hustrun och smekte nästan omedvetet den döda fågelns gråhvita bröst.

»Du ska inte vara otacksam mot vår Herre, Stina!» sade mannen, i det han satte ifrån sig koppen på bordet och långsamt uppstigande gick bort till henne där hon satt nedhukad vid spisen. »Vi ha ju ändå våran Olof kvar! Och så länge få vi fäll vara nöjda!»

»Ja, ä’ du så säker på att vi har honom kvar också?» frågade hon och såg med ångestfull blick upp i mannens väderbitna ansikte.

»Visst sjuttingen är jag det!» svarade han och försökte ändå samma glada ton som nyss. »Det var ju rakt omöjligt att pojkspolingen kunde komma tebaks ifrån skonarn, så som det blåste i förgår, när han rodde Österman ombord. Jag tänker han fått följa me’n bort te’ Furusund, eller kanske rakt åf opp te’ stan, och då kan vi fäll inte höra något ifrån’en ännu på några dar!»

»Ja ser du, Anders! Det är just det som jag ä’ rädder för!» hviskade hustrun.

»Ocke då?»

»Att han har fått följa med opp te’ stan!»

»Hå kors! Där äter di fäll inte opp’en, kan jag tro!»

»Ja, men tänk på att han ä’ med Österman!»

»Nå än sen då? Österman måtte fäll kunna lotsa pojken där lika bra som han kan lotsa en seglare härute.»

»Men det finns nog sken där också, som di kan förvilla sig på! Du minns fäll hur det gick med Gustaf!»

»Ja, gunås! Men det va’ annat krut i honom än det ä’ i Olof! Hade inte han vari’ så enveten efter kvinnfolk — annat ä’ det med den här — han tittar ju inte åt dem en gång.»

»Hur kan du veta det? Här ute finns det ju inga att titta på!»

»Jaså, än fyrmästarns Lotta då?»

»Det ä’ en annan sak, det! Hon ä’ en hygglig och bra flicka, hon — och det ä’ inte tockna som jag ä’ rädd för att han ska råka ihop me’!»

»Di andra ä’ nog inte så farliga di heller, när det ä’ fråga om en fattig pojke som Olof! Hade han någe’ te’ spendera på, då kunde det så vara. Och för resten så sa’ jag te’ Österman, när pojken kom till honom som lotslärling, att om någe’ tocke’ här skulle hända, så skulle håle ta’ sin Österman, om pojken tog skada af någe’, och Österman lofte mig ...»

»Hå ja, nog kan Österman lofva alltid, men när han inte själf vet hvad han gör ...»

»Nej, hör du Stina, du sätter rakt skrämbobban i mig me’ te’ slut! Men det lofvar jag dig, att ä’ han inte hemma tes i morgon, så ber jag fyrmästarn om pärmisjon och följer me’ finska ångbåten opp, när han kommer förbi här på kvälln!»

»Lofvar du mig det?» ropade hon ifrigt, i det hon steg upp och lade sin hand på hans. »Lofvar du mig det riktigt säkert?»

»Har jag nånstin narra’ dig förr, Stina?»

»Nej, det har du inte, Anders! Och du får inte undra på att jag ä’ orolig — för det ä’ inte det värsta, att en mister dom så här!»

Hon satte sig ned igen och lade handen på det mjuka fågelbröstet, medan hon tankfull stirrade ut genom fönstret.

»För resten kan det ju mycket väl hända, att vi ha’ honom här redan i dag, för det kommer ju en båt i kväll, som går österut, vet jag! Så nu ska du vara lugn, Stina! Och har du inte annat te’ göra, så kan du gärna plocka fjädern af den där, så kan vi få kalas på’n, när Olle kommer hem!»

Därmed gick fyrvaktaren ut till sitt arbete igen. Glasen skulle putsas uppe i lanterninen, och olja skulle fyllas på, till dess mörkret kom och fyren på nytt skulle kasta sitt ljus ut öfver vågorna — detta ljus, som vägleder seglaren på hafvet, på samma gång som det förvillar seglarna i luften.

2.

Fyrvaktarhustrun kände sig efter mannens bortgång fortfarande underlig till mods. Hon hade nog tillräckligt att sköta om, och man må icke tro, att hon satt där kvar med den döda fågeln i knät; men hon kunde icke besluta sig för att plocka honom. Det hände ju ofta nog under höstarna att flyttfåglarna råkade i olycka för fyrtornets lockande ljus, och de förolyckade grågässen och gräsänderna voro ju mycket välkomna förstärkningar för de enkla skafferierna på ön, där fyrbiträden och lotsar för det mesta lefde på fisk året om; — men i dag var det icke med gladt hjärta som mor Jonson tänkte börja det annars så välkomna bestyret.

Ingen kan väl någonsin med rätt och skäl beskylla vår skärgårdsbefolkning för sentimentalitet. Det hårda lifvet och de friska vindarna därute blåsa bort alla möjligheter till sådana stämningar som kunna behärska stadsbon inom sina trånga stenmurar, slättbon med den tunga, ändlösa, enformiga och stillastående vågytan utanför sina fönster, eller bergsbon med de blånande vidderna öfver och inpå sig. Men det finns en känsla som är gemensam för dem som bebo staden, slätten, bergstrakterna eller hafsstranden och det är i moderskänslan, där den finnes utvecklad till denna halft instinktlika, halft omedvetna oro, som aldrig hvilar och aldrig kan stillas.

Och fyrvaktarhustrun hade skäl för sin oro. Två söner hade hon redan mistat; den äldste hade hafvet tagit ifrån henne — den näst äldste människorna och världen, och honom var det som hon sörjde djupast och bittrast. Den äldste hade dött under uppfyllandet af sin plikt — en störtsjö hade slukat honom, just när han skulle lägga till med sin båt vid ett i nöd stadt fartyg under en rasande storm — det var bittert, men det hade likväl tröst bredvid bitterheten. Han hade fallit på valplatsen som en tapper soldat — bragden var visserligen glömd i det stora allmänna — men minnet af den lefver kvar därute bland klipporna och skären och när barnen på det närbelägna fastlandet kommo in på kyrkogården där han låg under en enkel kulle, så stannade de, sågo på hvarandra med stora ögon och hviskade: »Där ligger han, som gick förlorad, när han skulle lotsa!» Det var hans minne.

Den andra i ordningen hade ingen graf ännu — det var moderns outplånliga sorg att han var lefvande begrafven i fängelset. Till sjöss hade han gått, ett vildt lif hade han fört — från dryckeslagen och de lättfärdiga kvinnornas sällskap hade han halkat allt djupare ned i förvillelserna, och det hade slutat med ett mord. Ett öfverlagdt mord, för att få medel till fortsatta utsväfningar och ett mord under så försvårande omständigheter att dödsstraffet tycktes oundvikligt. Men den kungliga nåden kom emellan, och straffet blef tjuguårigt fängelse. Tjuguårigt fängelse vid några och tjugu års ålder — var det inte bittrare än döden!

Och nu — den yngste! Nu skulle kanske också han slukas af den stora stadens Moloch — nu skulle kanske också han bländas af det lysande eländet därinne och slå sig till döds emot det lockande ljusomhöljet liksom den stackars fågeln, som nyss hvilat i hennes knä! Nej! Så fick det icke gå — hon skulle rädda honom, hon skulle ...

Här tvärstannade hon rådvill i sina tankar.

Hvad skulle hon väl kunna uträtta, hon, bondkvinnan, själf obekant med staden och alla dess smygvägar? Och gjorde hon honom icke orätt? Var han inte en frisk, ofördärfvad, präktig pojke; var han inte uppfostrad i gudsfruktan och oskuld, härdad af vindar och vågor, ren, öppen och ärlig som den luft han varit van att inandas ända från sin barndom?

Jo, men just därför — — just därför!

Om det bara inte varit Österman som han kommit att fara med — Österman, hvars lärling han blifvit! Österman var den bästa lotsen af alla därute på ön — men han var också den vildaste! En hjälte utan fruktan och tadel, när storm och fara kallade honom ut i strid mot elementerna — en glad och alltid hjälpvillig kamrat, när något brast eller fattades, var han som en lössläppt vilde när det rådde lugn ute på sjön och när det vid helgerna reddes fest i de enkla stugorna. Och inom staden — hur lefde han inte där? Var det inte i friskt minne ännu ute på ön, när han skulle gifta sig med en flicka ifrån Sandhamn, och när han skaffade sig fyra dagars permission för att fara in till staden och göra uppköp för bröllopet, hvilket skulle stå hos fyrmästaren, som var farbror till flickan?

Och de fyra dagarna gingo — och fyra till och ingen Österman kom! Och ändtligen på nionde dagen, när bud hade gått med förbifarande ångbåtar in till staden, när fästmön redan farit hem igen och när fyrmästaren var ursinnig och svor på, att lotsstyrelsen skulle afsätta honom, så kom han utseglande med en åländsk fisksump, steg i land drucken som en kaja, utan kavaj och med sönderrifvet ansikte, hade supit upp alla penningarna som han skulle köpa bröllopstraktering för, hade ytterligare kommit i slagsmål och öfverfallit polisen, hade fått låna sig penningar att betala plikten med och kom nu hem nästan blott och bar — skrek om att han gaf flickan så många som flögo och åkte och vände, när han fått veta att hon förut varit förlofvad med en målargesäll, ställde till slagsmål på ön med de andra lotsarna, och sedan, när det på eftermidnatten blåste upp en stickande nordvästlig storm, kastade han sig, drucken som han var, ner i lotsbåten och gaf sig af ut till en brigg som höll på att af strömmen sättas ner på grundbrotten och förde in den i smult vatten bakom ön, fastän själfva mästerlotsen påstod att det var så omöjligt som att ta’ ner månen.

Sådana där bragder hade Österman gjort många, och det kunde inte förnekas att han var en rådig och duktig karl, en lots som få och en målrohållare som ingen. Och emellan sina vilda stunder kunde han vara from och foglig och godmodig som ett barn.

Han hade också ett stort, rundt barnansikte, som omgafs af ett småkrusigt hår, och ögonen sågo glada och trohjärtade ut, fast det blänkte till i dem emellanåt, och det berodde på hur stark den blänkningen var, om han skulle släppa gäcken lös eller om bärsärkalynnet skulle få makt med honom.

Och med en sådan ledsagare var det nu som hennes Olof skulle göra sin första bekantskap med staden — så vida han inte gått förlorad med båten när han lämnat Österman ombord på skonarn.

Men det hade han nog inte. Jonson och de andra karlarna hade ju varit ute och letat efter båten — om den kantrat, skulle den ju flutit i land vid någon af öarna eller borta vid fastlandet. Å nej, hennes Olof var nog i lifvet, men hurudan skulle hon återse honom?

Maskinmässigt hade hon utfört sina innesysslor medan hon rufvat på alla dessa tankar, men nu väcktes hon ur dem, genom att dörren rycktes upp och en ung flicka inträdde i stugan.

Det var fyrvaktarens Lotta. En tämligen lång, inte särdeles vacker, men frisk och blomstrande flicka på aderton, tjugu år, med öppen blick och hurtigt utseende, mer mörk än ljus och med stora, välvilliga ögon samt en växt som hvarken vanställdes af puffärmar eller getingslif.

»God dag, mor Stina,» hälsade hon vänligt, i det hon gick fram till bordet; »jag fick lof att in och höra hur det är med er! Ni sitter väl aldrig och är orolig för Olof heller?»

»Jo, kära barn! Det ä’ nog inte så utan, det!» svarade mor Jonson. »Men jag hoppas fäll, att det ä’ i onödan!»

»Ja, nog är det så! Nog har han kommi’ opp på skonarn me’, det säger då både far och gamla lotsålderman. Så ni ska inte vara rädd för att han har blifvi’ kvar därute, inte!»

»Hå nej, kära barn! Det är inte heller precis det, som jag är rädder för!»

»Ni tror väl aldrig att han har fått följa med skonarn utåt sjön heller — för han va ju på ingående, säger de!»

»Ja, nog va’ han så. Men ser du, kära Lotta, det är just det jag ä’ rädd för, att han fått lof att följa me’ opp till stan!»

»Hvad vore det för farligt? Då kommer han nog ut med finska båten i morron kväll! Och dessutom ä’ inte eran Olof en sådan gosse, att man behöfver vara rädd för honom, om han också skulle vara i stan!»

»Säger du det, kära Lotta?»

»Ja, det säger jag, och det tror jag då så säkert, så!»

»Gu’ signa dig för det! Jag vill nog tro’t, jag också, för jag känner ju min gosse — men si, frestelserna ä’ många och en kan aldrig veta — och vore det bara någon annan än Österman som ...»

»Tror ni också att Österman ä’ en sån eländig karl som di säger här allmänt?» frågade flickan och såg på fyrvaktarhustrun med forskande blick.

»Ja, en kan fäll inte tro annat än hvad en sir!» svarade Stina. »Jag vet nog att han är duktig och rejäl, så länge han ä’ redig, men si, får han aldrig så litet i hufvut — — då —»

»Han hade nog inte så lite’ i hufvudet när han gaf sig åf ut och lotsade in briggen!» svarade Lotta harmset, i det hon såg ut genom fönstret.

»Nej, men hur va’ det när han skamferade fästmön och lät henne sitta där då?»

»Hon var fäll inte bättre värd, tänker jag!» svarade Lotta i samma ton som förut. »Far säger själf nu, att han inte undrar på’t, för hon lär ha lagt sig ut för både målargesälln och ett par därute på Sandhamn, har vi fått höra!»

»Nej kors, hva’ säger du? Va’ hon tocken?»

»Hå ja, så Österman hade nog rätt, han! Fast han hade kunna’ görat på annat vis, förstås — det vet jag me’. Men så svår som di målar ut’en ä’ han då visst inte — och när alla spottar på en sten, så ä’ det väl inte att undra på om han blir våt!»

»Det låter som du skulle tycka synd om Österman, kära Lotta?» framkastade mor Jonson och såg på henne med nyfiken blick. »Det vänta’ jag mig inte åf en sådan flicka som du!»

»Det ä’ väl inte mer än rätt att inte göra folk sämre än di ä’,» svarade Lotta med lifligare färg på kinderna än förut, »och hade han bara någon som såg efter sig och brydde sig om’en, så kunde han väl bli’ bättre, han med, tänker jag!»

»Akta dig för såna tankar du, Lotta!» sade mor Jonson varnande. »Du vore inte den första flicka som hängt opp sig på det repet!»

»Hå kors! En behöfver väl inte vara hängfärdig för att en vill si någe’ godt hos den som alla anka’ på! Och inte tar eran Olof nån skada åf, att han ä’ med Österman i stan, inte! Ni har honom nog här igen i morgon kväll tänker jag — och en kan inte veta hvad den färden har vari’ bra för!»

Därmed aflägsnade sig Lotta, och nu fick mor Jonson annat att fundera på. Det var inte utan att både Jonson och hon tänkt sig fyrmästarens Lotta som en blifvande sonhustru — och skulle hon nu — —»

»Ja se,» sade hon för sig själf, »den där Österman! Det ä’ då ett elände med den — hvar en än gör åf honom! Tror hon att hon skulle kunna vända om den? Jo, tack vackert! Den tunnan släpper inte smaken så lätt, den!»

Och därmed började hon att plocka den döda fågeln.

3.

Dagen därpå, när det började lida åt sextiden på kvällen och fyren redan varit tänd i flera timmar, satt fyrmästaren Holm inne i kammaren i sin byggnad, som var större än de andra, och drack en romtoddy med lotsålderman Lund, medan både två blossade på sina pipsnuggor och som vanligt talade om väder och vind.

Fyrmästaren var en liten, mörklagd karl med häftigt och koleriskt temperament, och den gamla lotsåldermannen däremot var det personifierade lugnet, hvilket icke hindrade att de kommo mycket bra öfverens, utom när de kommo in på politiken, i hvilken fyrmästaren var lika röd som den gamla lotsen var stockkonservativ som en äkta gammal ämbetsman i statens tjänst.

Men nu var det inte fråga om hvarken rösträtt eller tullar — det var helt enkelt fråga om Österman och fyrvaktarens Olof.

»Inte för att jag begriper hvarför de allarmera sig så fasligt, Jonson och käringen hans!» ropade nu fyrmästaren för minst tionde gången, i det att han lyfte på toddyglaset och stötte det i bordet, hvilket ville säga så mycket som: skål! »För det ä’ ju klart att hade han blifvit kvar därute, så skulle de väl ha’ fått fatt i båtskrollan åtminstone någonstans i närheten.»

»Di tror nog heller inte att han ä’ borta på det viset!» sade lotsåldermannen lugnt. »Och hade han kommi’ i, så hade nog Österman fiskat opp’en. Det har jag redan predikat för dom ända sen i går! Nej, ser du, mäster det ä’ allt annat di ä’ rädda för!»

»Ja, det ä’ väl för stan, kan jag tro!»

»Jaja, det med! Men di ä’ väl mest rädda för Österman, tänker jag! Di tror väl att han ska gå och supa med pojken och att di ska komma i någe krakel med polisen. Eller också ä’ di rädda för, att det ska gå med honom som med den andra —»

»Åhå! Den var ju en riktig vettvilling, vet jag! Och den här är ju en hygglig och stadig pojke, inte annat än jag har sett!»

»En vet aldrig hur pass stadiga di ä’ förr än di har varit ute för en kuling,» återtog den gamla lotsen, »liksom en aldrig vet hvad en unglots duger te’, förr än han sitt döden i ögena! Och hvad Österman duger te’ men inte ä’ det te’ gå som långlots åt unga pojkar, som ska ut och segla på egen hand!»

»Nenej, det kan väl så vara det! Men inte är det väl ändå så farligt med Österman, som ni alla skriker till heller! Det va’ nu det där spektaklet i fjol, för att han satt inne därför att han kom i kolifej med polisen — och att han inte ville bli’ vid flickan — ja, si det undra jag då inte på, så brorsdotter min hon ä’!»

»Jag tycker bra om Österman som lots, men en vilde ä’ han, och spakar han sig inte, så får han allt gå där, innan han kan vänta på nån befordran. Hade inte det där stockholmsspektakle’ kommi emellan, så hade han väl allt varit mästerlots länge sen — men si lotschefen var så arg, så han ville rakt köra bort’en med en gång!»

»Håhå! Det fick väl inte gå utan dom och rannsakning ändå, tänker jag! Nog ä’ di styfva af sig, ämbetsmännerna, men ser du, den allmänna meningen —»

»Nej, hör du, bror Holm! Är det meningen att vi ska gräla igen! Annars tror jag det är klokast att vi håller oss ifrån poletiken! Och vill du som jag, så bryter vi opp nu och går opp te utkiken för att si hur det har blifvit med vädret på kvällsidan! Det såg ut som det tänkte lätta på, och ä’ det så, ska vi ha månljus framåt åttatiden.»

»Ja, men jag tycker vi skulle brygga oss en half till, jag! Vädret är ju lugnt, så i natt får ni nog vara i fred, och om jag talar med Lotta, så har hon nog varmt vatten kvar på spisen.»

»Låt henne spara det du, till finska båten har kommit, för jag känner på mig att vi ha’ Österman och pojken med på’n, när han väl är här!»

»Ja du sa’ något, du, bror Lund! Då kan Österman komma in och få sig en skvätt med!»

»Om han ä’ sådan att han behöfver något mera, ja!»

»Tror du att? — Ja, ja, man kan då inte precis gå i god för att — — men nog har han lofva’ att det inte skulle hända mer — —»

»Har han lofva’ dig det?» frågade lotsåldermannen förvånad och stod kvar vid dörren med sydvästen i handen.

»Hå, om inte just mig, så kan han väl ha’ lofvat någon annan!» svarade fyrmästaren med en slug blinkning på ena ögat, just när de gingo förbi köksdörren.

Gamla lotsåldermannen nickade tyst och gick förut ut på gården.

Tjockan hade verkligen lättat på, och fyren kastade nu sitt klara ljus vidt ut öfver sjön, som låg stilla och orörlig och knappast kunde skiljas ifrån rymden, som ännu var molndiger och grå, utom längre bort i öster, där månen just höll på att gå upp, halfäten och röd och kastade en aflång, lätt vattrad reflex ned i den stillastående sjön. Längre åt norr syntes en klarare rand, med några matt blinkande stjärnor, och när de båda männens ögon hunnit vänja sig vid det sparsamma ljuset, sågo de uppe vid utkiken, dit de styrde sina steg, en kvinnlig gestalt som stödde sig emot gransträfvorna vid trappan och, med hufvudet vändt åt väster, stirrade ut öfver stugornas tak åt den stora fjärden, som sträckte sig inåt fastlandet.

»Står ni här, mor Stina!» sade lotsåldermannen, sedan han betraktat henne några ögonblick under tystnad. »Jag tänker ni se efter finska båten som ska komma i kväll.»

»Ja nog gör jag så, lotsålderman!» sade mor Jonson med en suck. »Jag har ingen ro te’ hålla mig inne! Jonson sitter nere ve’ båtbryggan och väntar med båten, ifall han skulle få höra honom blåsa!»

»Nog blåser han, det kan ni lita på, mor Stina!» tog nu fyrmästaren till orda. »I rappet har ni pojken eran frisk och sund hemma igen.»

»Jag ska gå opp och titta om jag inte kan se topplyktan öfver Mörkekobben!» sade lotsåldermannen och gick med raska steg uppför den vingliga trappan, »för den här tiden ä’ det just han brukar komma, så vida det inte har varit tjocka inåt skärgården.»

»Klif inte miste, bror Lund!» varnade fyrmästaren, i det han gick närmare intill trappan och tittade uppåt.

»Åhå, di här stegena känner jag till, så jag kan sofva och gå dom!» svarade den gamla lotsen, i det han med fasta steg gick upp på den lilla plattformen. Han stannade där ett ögonblick med handen öfver ögonen och blickade utåt.

»Ser du något åf’en?» frågade fyrmästaren.

»Nej inte än! Men nu hör jag i stället — hör ni inte också? Det är flog oppe i luften — vänta, hör ni inte hur det hviner?»

»Ja, det är fåglarna som flytta nu hvar eviga kväll! Hör ni, mor Stina — nu skrika de — det är grågäss igen — schy, schy! Hur vingarna susa och ändå ä’ de så högt uppe — det är omöjligt att se en skymt af dem. Nu är’ de midt öfver oss — — få nu se hur det går med fönsterna i kväll!»

»Jesses då! Det måtte fäll ingen slå ihjäl sig igen,» ropade den lyssnande kvinnan nästan med ett ångestskri. »De måtte fäll flyga förbi!»

»Är ni så rädd för att få en stek till, mor Stina?» frågade fyrmästaren och vände sig framåt fyren, bredvid hvilken nu det starka kacklandet hördes.

Fyrvaktarhustrun ämnade svara, men i detsamma syntes i det starka ljuset från fyren de flyttande grågässens långsträckta triangel strax på sidan om det gamla tornets lanternin. Den gamle föraren i spetsen tycktes tveka ett ögonblick, det var som om de luften klyfvande fåglarna stannat på spända vingar, bländande af ljuset, det såg nästan ut som om triangelns långsträckta ben brutits af en uppstående oro; men då hördes på en gång den ledande fågelns skarpa varningsrop; man såg i ljusskenet huru den långa halsen böjde sig tillbaka, vändande den öppnade näbben åt de tvekande — därpå höjdes ett långt uthållande skri från hela den vingade skaran, och med susande vingslag styrde den förbi det lockande ljuset och försvann som en skugga i det nattliga mörkret öfver hafvet.

»Nå Gud ske lof!» utropade den ångestfullt väntande kvinnan och andades ut med en djup suck. »Di flög’ förbi!»

»Jo jo! Det syntes att den där förarn var en gammal och van gubbe, som inte lät lura sig,» hördes lotsens röst uppe från plattformen, »så den här gången fick du allt lukta efter steken, bror Holm!»

»Hå ja, det kommer väl fler efter!» mumlade fyrmästaren och fortsatte sedan, i det han vände sig till fyrvaktarhustrun:

»Men hvarför ni, mor Stina, tackade Gud så vackert, det har jag litet svårt att begripa!»

»Jag tänkte på andra som ä’ ute och far,» svarade hon sakta, »och som också kan komma på villovägar!»

»Jaså, på det viset!» svarade fyrmästaren. »Jaja, det finns mycket som blänker och lockar här i världen!»

Det blef nu en lång stunds tystnad, och alla tre spände sina öron för att höra om en ny flyttfågelsgrupp skulle nalkas. Men ingenting störde tystnaden, förrän den gamle lotsen däruppe med djup röst varskodde de andra två, i det han ropade:

»Nu ser jag topplyktan rätt öfver kobben! Om tjugu minuter skall vi ha’ honom här!»

4.

Några minuter därefter voro de nere vid båtbryggan, där Jonson satt väntande i båten, färdig att taga till årorna vid första signal. Flere af lotsarna voro redan där nere och några af fyrpersonalens barnungar stodo där nyfikna och undrande med fingrarna i munnen. Ett par af kvinnorna hade äfven kommit ner, och bland dem var också Lotta, som när hon fick se fyrvaktarhustrun genast gick fram till henne, stack sin arm under hennes och hviskade:

»Nu ska ni ge er till tåls, mor Stina! Jag ä’ säker på att Österman kommer och har honom med sig!»

»Gu’ signa dig för de ordena, kära barn! Men tänk om han inte stannar!»

»Visst stannar han, det ska ni få se!»

Hon hade knappt hunnit tala ut, förrän ånghvisslans djupa ton på långt afstånd hördes skära igenom den ännu stiltjetunga luften.

»Hör ni! Hvad sa’ jag?» ropade Lotta och tryckte sig tätt intill den darrande modern, som med knäppta händer stod och stirrade ut i mörkret.

»Vill Jonson ha’ hjälp med en åra!» ropade en af lotsarna till den i båten sittande fyrvaktaren.

»Nej tack, det behöfs inte!» svarade denne med kort, afbruten stämma, och då en af de unga ändå ville hjälpa honom, var han nära att hoppa i sjön, ty båten var redan ute och dref för starka årslag utåt fjärden.

Sedan den unga lotsens halft uttalade svordom förklingat, blef det tyst som i en graf där nere på bryggan, och man hörde nu på afstånd tydligt propellerns taktmässiga dunkande samt såg skenet af topplyktan och den röda lyktan blänka igenom töcknet, som tycktes hafva följt med ångaren från den inre skärgården och nu syntes draga sig utåt hafvet.

Om några ögonblick hördes dunkandet i långsammare takt, och om ännu några ögonblick till upphörde det alldeles.

»Nu stoppa’ han!» hördes lotsåldermannens djupa stämma. »Då kan ni vara lugn för att di ä’ med, mor Stina!»

I detsamma stack ångarens för fram bakom den utspringande bergudden och syntes långt ute på sjön som en mörk, oformlig massa, från hvilken försalongens upplysta rundfönster skeno som de eldröda ögonen på något vidunder och kastade långa strimmor i vattnet. Långsamt seglade de brinnande ögonen framåt, nu stannade de helt och hållet, man hörde det aflägsna bullret af någon som tungt hoppade ner på toften af en båt, därpå hördes ett längre mera uthålligt skrapande, så ett kommandorop, som gaf eko emot klipporna öfver de på båtbryggan ståendes hufvuden, därpå började de brinnande ögonen röra sig igen, först sakta och liksom tvekande, sedan med allt raskare fart till dess hela det mörka vidundret efter några ögonblick försvann bakom den främre klippudden och med full maskin styrde sin kurs österut mot det af några få matta månstrimmor sparsamt upplysta hafvet.

»Jag hörde bara en som hoppa’ ner!» hviskade fyrvaktarhustrun med tröstlös ton, i det hon fortfarande stirrade utåt sjön.

»Säg inte det, mor Stina!» inföll lotsåldermannen uppmuntrande. »För mina öron lät det då som två — eller hvad säger ni, pojkar?»

»Ja då, nog va’ det flera än en!» hördes det från dem alla. Därpå blef det tyst igen och nu började aflägsna årslag skönjas därute ifrån fjorden. De ljödo långsamt och dröjande — det lät nästan som de stannade af emellanåt och som om de roende varit upptagna af någon öfverläggning. Sedan ökades takten igen, och det lät nu som om starkare armar förde årorna, än de som rodde dem förut.

Snart blef en svart punkt synlig därute, den växte långsamt, men ännu kunde man icke urskilja några bestämda konturer. Slutligen framträdde dock de mörka linjerna af årorna och det såg ut som om en stor svart spindel på långa ben närmade sig stranden.

»Kan ni se hur många som ä’ i båten?» frågade Stina med darrande röst och vände sig till en af de yngre lotsarna, som stod längst ute på bryggan med handen öfver ögonen och riktade den sjövana blicken utåt.

»Två sir jag tydligt, en som ror och en som sitter akterut. Men den som sitter i aktern sir ut som han hade någe bylte som han höll i.»

»Nej,» ropade en af kamraterna bredvid honom, »tre ä’ di! Det där som du tycker va’ ett bylte, det ä’ en som ligger.»

»Jesses i himmelen!» ropade Stina häftigt. »Di har honom med sig död!»

»Nej då, dö’ ä’ han inte! För nu reste han på hufvet!» ropade lotsen.

Båten närmade sig nu allt mera.

»Det är Österman som ror,» utropade fyrmästaren, »det hörs på årtagena!»

»Jonson, Jonson!» ropade Stina utom sig och skyndade så långt fram på bryggan, att Lotta måste hålla henne tillbaka, för att hon inte skulle falla i sjön. »Har du Olof med dig?»

»Ja, Gud ske lof!» hördes Jonsons djupa röst ute från sjön.

»Nå ser ni det, mor Stina!» ropade Lotta, i det hon slog armarna om fyrvaktarhustrun. »Ser ni det, att det var jag som hade rätt!»

»Men, hvarför svarte han inte själf?» frågade nu Stina med nyvaknad oro.

»Ni ropade ju på Jonson,» inföll fyrmästaren helt muntert och gladt, »och pojken skulle väl inte ta’ ordet ur munnen på far sin heller!»

De yngre lotsarna skrattade åt fyrmästarens påhittiga svar, men fyrvaktarhustrun fattades nu af en ny ängslan. Var sonen sjuk eller — — det uppstod en mörk, bitter misstanke i hennes själ — hvarför svarade han inte? Låg han kanske redlös i båten — hade den stora stadens förbannelse, det djuriska ruset, följt honom dit ut och var det den vilde Österman — som — —

Hon hann inte tänka den förfärliga tanken till slut, ty nu slängdes årorna med ett raskt tag upp i båten, och ett dussin händer sträcktes ut för att hindra den att törna emot bryggan.

»Så där, väl rodt var det!» ropade Österman från toften där han satt. »Och ä’ ni nu styfva i armarna, pojkar, så kom ner i båten och hjälp mig att ...»

»Hvad är det med honom? Hvad är det?» ropade modern och skyndade fram.

»Jaså, är ni här, mor Stina? Men lugna er, se inte så illa vild ut — det ä’ inte någe farligt! Han har bara lite’ ondt i ena bene’!»

Hon hörde honom inte, hon skyndade ner i båten, förbi Österman och fram till mannen, som satt med armen om sonens lif och höll honom tryckt intill sig, medan denne med utsträckt ben låg hvilande på toften och höll hufvudet mot faderns bröst. När hon kom fram till dem kastade hon sig ner på båtbottnen, slog armarna om sonens hufvud och frågade hviskande:

»Hvad är det, Olof! På hvad sätt har du gjort dig illa?»

»Jag fick benet emellan båten och skonarn,» svarade sonen sakta och mödosamt, »och di sa’ på lasarettet att knäskålen ä’ krossad på mig!»

»På lasarettet! Har du varit på lasarettet?»

»Ja, mor! Och det va’ Österman som skjutsa mig dit. Och hade inte han varit, så låg jag väl nu på sjöbotten, för ni ska veta att jag föll i, när vi skulle gå ombord!»

»Ä’ ni klara nu, pojkar, så får vi hem’en med detsamma!» ropade Österman som under tiden gjort fast båten. »Men ta’ i’n försiktigt, för di har gipsat bene’ på’n, och får det någon skamfilning, så blir han krokig i knät, om han också aldrig tar i så mycket som en svagdricksputell!»

Och inom ett ögonblick hade fyra par starka armar lyftat upp den unga lotslärlingen från toften, där han låg, och sedan gick tåget i sakta mak upp till fyrvaktarens stuga, där de lade ner honom på soffan inne i kammaren, medan Stina skyndade sig att bädda åt honom i den gamla sängen och Österman och fadern hjälptes åt att kläda af honom.

När de fått honom till sängs och Österman, mindre bullersamt än vanligt, önskade honom god natt och lofvade att höra om honom på morgonen, höll Olof kvar hans hand och sade med tårar i ögonen:

»Aldrig glömmer jag hur snäll Österman har varit emot mig! Aldrig i lifvet!»

»Ah seså!» svarade Österman och försökte se skämtsam ut. »Det var fäll inte för mycke’, när det va’ för min skull du råka ut för’et! Men du ska ha’ tack för en annan sak, du Olle; för aldrig har jag kommi’ så nykter ifrån stan förr, som i kväll!»

Stina kände sig djupt skamsen öfver sina misstankar och ville säga något, men han skyndade sig hastigt ut, utan att vilja höra på hvarken ursäkter eller tacksägelser. När han kom utanför dörren väntade honom likväl en bättre belöning. Där stod fyrmästarens Lotta, och när hon fick se honom, gick hon fram emot honom och sade innerligt, i det hon räckte fram sin tämligen stora, trofasta hand:

»Tack, Österman! Tack för det här!»

»Va’ det alltihop det?» frågade Österman och såg på henne på en gång bedjande och trotsigt.

Då log hon plötsligt öfver hela ansiktet, tog tvekande ännu ett steg, men hejdade sig hastigt, vände bort hufvudet och sökte sakta rycka lös sin hand, i det hon hviskade:

»Det kan väl bli mera en ann’ gång!»

»En ann’ gång ä’ en skälm!» ropade Österman och slog armarna om henne innan hon hann draga sig undan.

Och sedan dröjde det en stund innan Lotta sprang in till sin far, och när hon kom in var hon röd som en drypande blod. Men när Österman om en stund kom in för att få sig en toddy, låtsade båda som om de inte sett hvarann förr än nu.

5.

Det var nära jul innan Olof blef så bra i sitt knä, att han kunde stödja på benet. Och den första tiden han gick uppe måste han begagna käpp, och då han själf var af ett tungt lynne, trodde han naturligtvis, att han aldrig skulle få lägga bort den.

»Det hade varit rätt så godt om jag blifvit kvar!» sade han en kväll till modern, som satt inne hos honom i kammaren, medan fadern var på vakt uppe vid fyren, »för ska jag nu bli krympling, så får jag väl inte ta’ lotsexamen, och hvad ska jag då ta’ mig te’.»

»Så får du inte tala, gosse!» sade modern. »Alltid blir det fäll nå’n råd. Du kan ju bli fyrvaktare efter far, och det ä’ ju också ett bröd, som en kan lefva på! Och du som ä’ ung och kan läsa, du kan nog komma längre än far din och rakt åf bli’ fyrmästare med tiden! Och kan du få Lotta te’ hustru — —»

»Lotta!» upprepade han med en mörk blick, i det han otåligt slog sig på det skadade knät. »Henne får jag aldrig, mor, så mycket vet jag, sedan den där olyckliga färden till stan! Henne tycker Österman om, och hon tycker allt om honom med, tänker jag. Och fast det ä’ en bra flicka, så har jag inte hjärta te’ missunna honom.»

»Hvad säger du, gosse? Tycker Österman om henne — och tror du att hon — — men si, det kan då fäll rakt inte vara möjligt. När hon har te’ välja emellan en tocken rustare som Österman och en så ordentlig pojke som du.»

»Det är nog inte ordentligheten som det kommer mest an på där ve’lag!» återtog han långsamt och tillade sedan, i det han med sväfvande blick såg bort ifrån modern och på det lilla hörnskåpet i rödt och blått, som hängde på väggen. »Och hvad det anbelangar, så gör ni Österman orätt, mor — för han ä’ mycket bättre än jag — och hade inte han varit ...»

»Ja, det ä’ nog bra det, att han fiska opp dig ur sjön och hjälpte dig till lasarettet — men det var ju ändå för hans skull som du fick bene’ mellan båten och fartyget i den där välsignade stormen om kvälln —»

Olof steg upp och gick haltande några steg öfver golfvet stödjande sig mot käppen. Han pustade tungt och strök sig med handen gång på gång öfver pannan, som om svetten brutit fram; därpå tycktes han fatta ett beslut, haltade fram till modern och lade sin hand på hennes arm, frampressande med möda, som om det bränt honom på läpparna:

»Det va’ inte för hans skull, mor — det va’ inte mellan båten och fartyget som jag fick knät mitt förstördt!»

»Hvad i herrans namn säger du, gosse?» stammade modern, i det hon halfvägs reste sig upp från stolen där hon satt.

»Sitt stilla, mor,» bad han sakta och tryckte henne tillbaka ner i stolen, »och si inte på mig, så ska jag tala om för er alltihop, som det va’ från början te’ slut. Det va’ jag som bar mig oförsiktigt åt när vi la’ till ve skonarn, och som gjorde att båten sjönk och att jag själf kom i vattnet. Och det var Österman som kastade sig i och höll opp mig, till di fick kasta ut en ända från skonarn och fick upp oss båda två, fast det blåste så, att han fick brassa back för att inte gå ifrån oss. Och sen fick han lof att länsa unnan för stormen, så att det gick för full fart ända förbi Furusund, och skepparn ville inte stanna och släppa oss opp utan talte med oss att vi skulle följa med opp till Vaxholm — men när vi kom dit, så låg jag och sof och Österman stod vid roret, och eftersom vind höll i sig, så gick han opp på strömmen med en gång. Och när ankaret gått, så gaf kapten oss både pengar och traktering, och Österman ville att vi tvärt skulle gå ombord på en ålandsslup som var på utgående — men det ville inte jag. Jag tyckte det, att hade jag nu en gång kommit till stan, så ville jag också se mig omkring, medan jag va’ där. Och när Österman sa’ att vi promt skulle ge oss åf, så blef jag arg och svarte att det angick honom inte, för jag tyckte jag va’ så mycket karl, så jag kunde sköta mig själf.»

»Och oss tänkte du inte på, som satt hemma och va’ oroliga!» sade modern förebrående.

»Jo, visst tänkte jag på er; men så tyckte jag det också, att när ni inte såg te’ båten och ni visste att det blåste vind inåt, så kunde ni fäll begripa, att jag hade följt med! Och så när vi kommo i land borta ve’ Skeppsbron, så träffa Österman på ett par lotsar från Husarö, som han kände te’, och medan han pratade med dem, så passa’ jag på och gaf mig åf ut på egen hand — och ni ska inte tro, mor, att det var i någon ond mening, utan jag tyckte bara det, att så gammal var jag, så att jag inte behöfde gå och ledas i band som en hundvalp.»

»Och så kom du ut på villovägar?» frågade modern och väntade med bäfvande hjärta på svaret.

»Nej, det gjorde jag inte medsamma, inte! Utan jag gick och såg på stan och de granna husena och gatorna, men så hur det var, så tyckte jag, att jag behöfde mig lite mat, och pengar hade jag ju och så gick jag in på en källare eller någe’ tocke där på en lång, krokig gata borta i själfva stan, där det bodde en hel mängd med segelsömmare — och därinne träffade jag på några sjömän, som gaf sig i språk med mig, och di bjöd på konjak och öl, och så fick jag förstås lof att bjuda dom igen och på det viset blef det i flera omgångar, och när jag kände att jag börja’ bli yr i hufve, så ville jag stiga opp och gå min väg — men då satte di te’ och skratta åt mig, och somliga skällde på mig och kallade mig morsgris och bondjanne, och då blef jag sint och ville smörja opp dom, men så blef vi goda vänner igen, och sen minns jag icke mycket åf alltihop — utom det, att först va’ vi inne på någe ställe där di spelte med långa käppar på ett stort, fyrkantigt bord, där det låg några bollar, och sen va’ vi oppe på ett ställe, där de bjöd på punsch och där det va’ fruntimmer som passa opp, och en af dom — hon var för resten lik fyrmästarns Lotta, fast hon va’ rödhårig — kom och satte sig i knä på mig — och då blef en af di andra arg, och så tog vi ihop och slogs och sen minns jag bara, att jag tyckte di vräkte mig utför en trappa och att jag slog knäet i stengatan, så att det skar i hela kroppen, och sen visste jag inte åf någe mera!»

»Det var samma kväll, som ungfågeln slog ihjäl sig!» mumlade modern mellan tänderna.

»Hvad säger ni, mor?»

»Ingenting — jag tänkte på — — nå, när du kom te’ dig igen?»

»Ja, det va’ morron därpå det, och då låg jag på lasarette’, och knät och hela benet var så styft och ondt, så jag kunde inte röra det en smul. Och det var en ung doktor, som gjorde morronronden, och när jag frågte hur jag kommi’ dit, så sa’ han, att det va’ en lång, ljushårig karl som fört mig dit och han hade fått tag i mig på ett poliskontor, sa’ han — och då skämdes jag som en hund, och när Österman kom dit fram på middan, så tordes jag knappt se honom i synen — — för jag begrep på beskrifningen att det var han som hade fraktat mig dit!»

»Aldrig kunde jag tro att han skulle kunna vara så bra! Men så där ä’ det! En gör allt människor orätt ibland och det värre ändå!»

»Och vet ni hvad han sa’, mor, när jag inte kunde se’n i ögonen?»

»Nej, hvad sa’ han?»

»’Jag undrar inte på att du skäms,’ sa’ han, ’men inte ska du skämmas för mig, inte, utan för dig själf! För sir du, jag har nog smakt på den där ekluten, jag med, och det har sin nytta med sig det också! För sir du, har en inte varit ute för storm, så vet en inte hva’ taljan duger te’, om hon låter sträcka på sig eller inte!’»

»Men hur fick han ut dig från lasarettet?»

»Jo, det va’ den där unga doktorn som hjälpte oss, för när Österman talte om hur vi kommi hemifrån och att ni satt här och inte visste om vi va’ lefvande eller döda, så tyckte han det var rätt så godt att skrifva ut mej me’samma — för om jag bara höll mig still, så att gipsen inte blef skamfilad, så skulle det nog läkas ihop, sa’ han! Och han sa’ att haltningen skulle nog gå bort i längden, sa’ han — bara jag akta’ mig för stadstrapporna — och dom ska jag nog akta mig för hädanefter!»

»Ja, nu kommer du nog ihåg’et — — men hur tror du det blir när haltningen ä’ borta?»

»Jag glömmer det aldrig, mor — det kan ni lita på! Men säg nu ingenting om det här, hvarken åt far eller nå’n annan, för jag lofte Österman, att jag skulle tiga me’t! Men si åt er, mor, ville jag säga’t — för jag tyckte att jag aldrig skulle kunna si på er igen riktigt, innan det var sagdt.»

»Gud ske lof att du tyckte det, Olof!» sade modern glad, i det hon tog sonens händer mellan sina. »Då kan ’en ju hoppas på att du tar dig till vara! Men säg mig nu en sak: tycker du inte om Lotta ändå, och kan du bära det, att Österman får’na?»

»Visst blir det litet tungt, men honom unnar jag en sådan hustru som Lotta. Och när hon i alla fall inte tyckte om mig, så ...»

Det hördes steg utanför, och om ett ögonblick märktes ett kraftigt tag i klinkan. Både modern och sonen vände sig åt dörren till; den öppnades, och in trädde Lotta i stugan och efter henne Österman. Innan mor Stina hann säga sitt »Guds fred» och bedja dem stiga fram, tog Österman till orda:

»Här kommer fästfolk!» ropade han muntert. »Och nu ä’ vi här, för te’ bjuda på bröllop te’ juldan!»

Olof sträckte tigande fram sin hand, och mor Stina steg upp och gick fram till Lotta, som såg skinande glad ut.

»Hå kors, har ni nu kommit sams om’et?» frågade hon, bara för att säga något.

»Sams ha’ vi varit länge!» svarade Lotta och såg på Österman med en trohjärtad blick.

»Det var bara farsgubben som va’ lite genstörtig!» ropade Österman. »Men när han såg att jag kom nykter hem från stan sist, och att jag varit nykter ända se’n, så gaf han me’ sig te’ slut.»

Medan Olof tog Lotta i hand och önskade henne lycka, gick mor Stina fram till Österman, fattade med sina båda valkiga händer om hans väderbitna näfve och sade så sakta, att endast han hörde det, det enda ordet »tack!»

Då förstod lotsen att Olof hade talat om alltsammans för modern, men han låtsade ingenting om, utan ropade helt muntert, i det han slog armen kring lifvet på fästmön sin:

»Och om inte alla märken slå fel, så blir det vinter te’ jul, så vi kan få fyrn släckt och få åka på isen te’ körkan! Och du ska vara med, Olle, om du också haltar en smula! Och raka vägen ska det gå både bort och hem, och nog ska både du och jag, Lotta — och du med, Olof — hålla rätt kurs och akta oss för villovägar!»

»Gu’ gifve det!» tillade mor Stina med sammanknäppta händer.