”FASTLÄNNINGEN”. (continued 2)

»Jesses i himmelen! Det ä’ ju en människa vet jag!»

Hon ställde lyktan ifrån sig och började hjälpa katten att gräfva undan snön, och allt eftersom hon lyckades få bort den ifrån hans ansikte, som låg där under det hvita täcket, så kände hon igen fastlänningen. Ja, det var Pålson — så långt hade han kommit, men där hade det också varit slut med hans krafter. Och nu var det kanske alldeles slut med honom också, tänkte mor Greta; ty hvem kunde veta hur länge han hade legat där i den kalla bädden och om inte det hvita täcket hade kväft honom eller han frusit ihjäl där han låg. Men beslutsam som mor Greta hade lärt sig att blifva under ett långt och mödosamt lif, fick hon snart bort snön helt och hållet från hans hufvud och bröst, och hon kände att han var varm ännu, för det nästan ångade af snön som var närmast kroppen, och med uppbjudande af sina sista krafter, stärkta som de voro af medvetandet om den fara, som hotade hans lif, släpade hon honom med sig fram till dörren, skyndade in i stugan efter konjaksbuteljen, slog i af dess innehåll i en kopp och skyndade ut igen för att försöka hälla i honom några droppar af den i sådana ögonblick kraftigt verkande drycken. Hon lyfte upp hans hufvud i sitt knä och försökte få in koppkanten mellan de hårdt sammanbitna tänderna. Hon hade inte tid att se efter om det lyckades, utan hällde på ändå. Jo, han måtte ändå fått i sig något af den bruna vätskan, ty han frustade till, ryckte häftigt på hufvudet, och munnen öppnades konvulsiviskt. Det var litet kvar i koppen, och mor Greta hällde på. Nu såg hon tydligt att han sväljde, och ett ögonblick därefter skakade han på sig ånyo och öppnade ögonen till hälften.

»Hör Pålson hvad jag säger och kan han resa sig opp?» frågade mor Greta i örat på honom.

Inte något svar. Hufvudet föll kraftlöst tillbaka igen och munnen var sluten liksom nyss förut.

»Hur i Herrans namn ska jag bära mig åt att få in karlkräket?» mumlade gumman för sig själf. »Och inte får jag upp dörren för den myckna snön. Jo, vänta litet, står det inte en skofvel i farstun?» Och ut igen efter lyktan pulsade gumman i den djupa snön, och så in i farstun efter skofveln, och när hon kom ut med den, började hon med raska tag skotta undan snödrifvorna, för att kunna öppna dörren helt och hållet; men i brådskan tänkte hon inte så noga på hvart hon slängde det bortskottade, så att när ingången väl var fri, hade hon nära på skottat igen om Pålson på nytt. Och om det var detta som värmde upp honom, eller om det var konjaken som kom blodet att röra sig i ådrorna på honom, det visste hvarken gumman eller han, men när hon kastat ifrån sig skofveln och kom tillbaka där han låg, gjorde han själfmant ett försök att resa på hufvudet och såg på henne med öppna ögon, fastän förvirrade och matta.

»Kan Pålson försöka resa sig opp nu, om jag tar i och hjälper så godt jag kan?» frågade hon, i det hon lutade sig ner och tog tag i hans armar.

»Ä’ ... ä’ ... jag hemma?» frågade Pålson och gjorde en kraftansträngning att resa sig upp, men föll tillbaka i snön. »Hur har jag kommi’ hem?»

»Ja, fråga inte mej!» svarade gumman och reste upp honom på nytt. »Det vore väl jag som skulle fråga det. Men ta i nu, så inte Pålson ligger här och fryser ihjäl ... så där ja! det går ju, vet jag. Ja, försök inte stå på bena, utan kryp. Jag drar så mycket jag orkar ... så där ja!»

Och efter många och långa ansträngningar hade gumman honom slutligen inne i farstun och kunde stänga igen dörren om dem alla tre, ty katten hade också skyndat sig in och satt nu uppkrupen i spiseln och försökte så godt han kunde att få snön ur pälsen på sig. Därifrån såg han nu med vidöppna ögon hur gumman Greta fick Pålson, halft dragen och halft krypande efter sig in i stugan, där hon drog af honom de våta ytterplaggen och, glömsk af alla betänkligheter i afseende på kön, äfven de andra och hur hon, försiktig och van att behandla sådana som varit ute i kyla och oväder, noga aktade sig för att få honom nära spiseln, innan hon först gnidit och frotterat honom varm, något som Pålson, svag och halft vanmäktig som han var, gjorde fåfänga försök att motsätta sig.

»Det vet jag visst!» utbrast gumman i det hon gned och bultade honom. »Jag är ju så gammal så jag kan vara mor åt’en, och nog måtte jag väl veta hur en karl ser ut! Men säg mig nu, Pålson, om han har så mycket reda på sig, hvar ä’ di andra?»

»Di ä’ kvar på Blidön», svarade Pålson knappt hörbart, i det han kraftlös och matt öfverlämnade sig åt hennes omsorger.

»Nå, Gud vare tack och lof för det då!» suckade gumman med hjärtat fullt af glädje och tacksamhet. »Men hur i alla tider har Pålson burit sig åt att komma ut för det här eländet då?»

»Jag ville inte vara kvar, och inte ville jag att mor skulle sitta här ensammen och vara orolig,» svarade Pålson, och se’n sade han ingenting mera den kvällen, och inte visste han heller det ringaste till sig om hur han kommit dit, när han annandagsmorgonen vaknade i fållbänken och såg gumman Greta sitta sofvande i en stol borta vid spiseln, medan katten satt bredvid honom själf på täcket och spann.

8.

När gumman Greta vaknade, var fållbänken tom. I första ögonblicket mindes hon ingenting af hvad som föregått kvällen förut; men sedan hon väl hunnit sansa sig och börjat titta sig omkring utan att se till Pålson, började hon tro att hon drömt hela den ruskiga historien om den i snön hittade drängen och hela det därpå följande bestyret att få lif i honom igen. Hon kände sig ruskig och frusen, och utan att vidare fundera på om hon drömt eller varit vaken, började hon tända eld i spiseln, och därefter satte hon helt maskinmässigt kaffepannan på elden. När det var gjordt, skulle hon titta ut genom fönstret, men det var på yttersidan öfverdraget med en tjock fäll af snö, så att det var omöjligt att se någonting. Hon kastade då schalen på sig och gick ut för att öppna farstudörren och se ut på gården. Den gick upp så ledigt som om ingen snödrifva funnits till, och när hon tittade ut, såg hon till sin stora förvåning att snön var undanskottad från farstutrappan och en nedgång uppskottad till ladugården och grinden. Snöstormen hade upphört, och luften låg klar och kall öfver det mjuka, hvita snötäcket, som jämnade och inhöljde allt. En svärm domherrar, som kommit med yrvädret, hoppade och kvittrade och spisade julkost i den stora rönnen, som stod utmed ladugårdsgafveln, och katten, som följde med henne ut, kastade längtande blickar upp i trädet, där de rödbröstade fåglarna lyste så granna i morgondagern bredvid de rödgula bären.

»Jag måtte inte ha drömt ändå,» tänkte gumman för sig själf, i det hon med välbehag betraktade de hvitskimrande breda gångarna. »För de här di har inte gjort sig själfva, di. Det ä’ då en rapper karl, som har hunni’ med det här allare’n, och det fast han va’ halfdö i natt som var.»

Och hon såg sig om åt alla håll för att få sikte på drängen, men han syntes inte till någonstans. Då ropade gumman med sin gälla, något darrande stämma:

»Ä’ Pålson där? På-ål-son!»

»Här ä’ jag!» hördes det som en svag återklang borta från ladugården.

»Ska inte Pålson komma in då och få sig en tår kaffe?» ropade gumman på nytt, sedan hon med handen för örat mödosamt uppfattat svaret. »Det kan han behöfva, tycker jag!»

»Kommer strax!» svarades det på nytt, men det hörde gumman inte alls, och orolig öfver att hon ingenting förnam, drog hon schalen tätare om sig och gaf sig af ner till ladugården, där dörren stod på glänt och snön endast var undanskottad på ena sidan, som om någon tröttnat midt under arbetet. När hon kom in, såg hon vid den gråa dagern där inne att korna stodo och mumsade på sitt hö och att hönsen redan käbblade om sitt korn, men Pålson kunde hon först inte upptäcka. Slutligen fick hon likväl sikte på honom, där han satt på en klisäck borta i mörkaste vrån bredvid väggen till fårkätten, satt med utsträckta ben och skofveln i hand, lutande ryggen mot väggen och blek som ett lik. Det klack till i gumman och hon skyndade fram till honom så fort hon förmådde.

»Hur i Herrans namn ä’ det fatt, kära Pålson?» frågade hon, i det hon böjde sig ned emot honom.

»Hå, jag blef bara lite trött utaf skottningen!» svarade han långsamt och försökte resa sig upp.

»Hvad skulle han sta’ med det då för? Det kunne väl ha vuri’ te längre fram på da’n!»

»Hur skulle mor då ha kommi’ te lagåln?»

»Hå, jag hade väl fått frakta mig så godt jag kunna’! Men ta i mig nu och försök på te stiga opp, så Pålson får komma in i värmen igen!»

Och med gummans tillhjälp kom han verkligen på fötter, men hade hon inte fått så stadigt tag om honom som hon fick, så hade han bestämdt ramlat omkull igen.

»Jag ä’ bara litet yr i hufv’et,» sade han och torkade sig med afviga handen i pannan, där kallsvetten bröt fram, »men det går väl öfver, när jag fått litet i mig.»

Och långsamt gick det att komma in, men slutligen hade gumman fått honom med sig in i stugan och ned på stolen vid bordet, på hvilket hon nu satte fram kaffekopparna och konjaksflaskan.

»Pålson skulle ta sig en droppe åf det där starka, det skulle bestämdt göra honom godt!» menade mor Greta och satte fram ett glas.

»Nej tack,» pustade Pålson mödosamt, »det ä’ allt bäst att jag går opp på kammarn och hvilar mig.»

»Hvad ska han på kammarn och göra? Lägg sig här, vet jag, så kan jag si om honom, i fall det ä’ någe’ han behöfver.»

»Det ä’ ingenting jag behöfver, annat än hvila mig, och får jag bara det, så ska jag nog vara i ordning te eftermidda’n igen.»

»Ja, men en kopp kaffe ska då Pålson ha i sig — se här, drick den nu, medan jag går opp och sir om hur det ä’ där oppe. Det ä’ väl så kallt, tänker jag, så Pålson inte kan vara där.»

»Det ä’ inte så kallt som det va’ i går ute på isen!» svarade Pålson på sitt vanliga långsamma sätt, »och här inne ä’ det för varmt.»

»Hvad ä’ det med näfven?» frågade gumman, som såg att han hade en klut om vänstra handen, »har Pålson gjort illa sej?»

»Ånej, fingrarna ä’ bara litet vissna på mig,» svarade Pålson; »men jag har snö om nu, så det ger sig väl.»

»Jesses då — han har väl inte kylt näfven på sig heller? Får jag si!»

»Ånej, det ä’ ingen nö’ med den! Ja’ ska ta med mig en skål snö dit opp, så har jag te lägga om en. För det ä’ då bra med kyla, att en kan ta’ boten där en tagi’ soten! Ja, tack nu för kaffet, mor, nu går jag opp och lägger mej, och bry er inte om mig nu, så ä’ jag nog kry igen i eftermiddag, när Österberg kommer hem.»

Därmed gick han ut, och gumman hörde honom långsamt stöfla upp för den branta trappan till kammaren där uppe på vinden, där hon sedan hörde honom stöka omkring med osäkra steg, till dess det blef alldeles tyst. Men när det hade gått en halftimme eller så, kunde gumman ej styra sin oro, utan tog af sig skorna, drog på sig ett par yllestrumpor till och tassade af uppför trappan för att se hur det var med honom. Men när hon kom in i rummet och fram till sängen, såg hon att han sof, och så gick hon tillbaka ned igen lika tyst som hon kommit.

Fram på middagen klädde hon på sig så mycket varmt hon kunde och gaf sig af ut för att se, om inte mannen och dottern skulle komma. Hon gick ned till notbron, vadande i den djupa snön och tittade ut åt fjärden. Det blåste ännu tämligen hvasst, och den lösa snön yrde upp ifrån marken på vägen dit, men där nere, där det var lä af den höga udden utåt sjön, såg hon underliga gropar i snön, gropar som yrsnön inte hunnit fylla, och emellan dem långa fåror, som om något stort djur tumlat där ömsom och ömsom släpat sig fram i nyckfulla krokar, så tumlat omkull igen och lämnat märken efter sig nästan i ringar. Medan hon undrade öfver detta, och det slutligen flög i henne att det kunde vara spåren efter Pålson och hans vandring i den bitande snöstormen, hörde hon ett muntert gnäggande, och när hon tittade upp och utåt viken, såg hon Grålle, som i rask fart kom springande, så att snön yrde om honom där ute på isen, och vid en krok som han gjorde såg hon också att både Österberg och Edla voro med.

»Nå, Gud vare tack och lof att di ä’ hemma!» utbrast gumman och viftade med schalhörnet allt hvad hon förmådde; »kan man nu bara få Pålson på benen med, så ska det väl ändå bli likt jul, fast det ä’ på sista beslute’.»

Snart körde åkan upp på stranden bredvid bron, och det första Österberg sade, när han stannade midt för hustrun där nere, var:

»Ä’ Pålson hemma, du Greta?»

»Ja då, nog ä’ han hemma, käraste du ... men hur han har kummi’ hem, det ...»

»Ja, det får vi språka om se’n!» ropade Österberg och drog ett djupt andedrag af tillfredsställelse; »jaså, så han ä’ hemma! Den förbaskade envetingen, som skulle ge sig åf i ett så’nt väder!»

»Det var ju för mors skull!» sade nu Edla med ovanligt blid stämma, i det hon tittade fram ur sina schalar, öfver hvilka hon hade svept hästtäcket för att skydda sig för blåsten.

»Ja, jag vet väl det! Men sätt dig opp nu, Greta, och stå inte här och förkyl dig.» Och därmed tog Österberg gumman sin om lifvet, lyfte upp henne i åkan och ställde sig själf på medarna, och så bar det af uppför backen i rykande fart.

»Nu kan jag si att Pålson ä’ hemma!» utropade han, i det han tittade på de breda gångarna; »och har han orka’ med den här snöskottningen redan, så ä’ det väl ingen fara med honom, tänker jag. In med er nu, så får jag sköta om Grålle och ge’n litet te bästa, och se’n ska vi väl si hur det ä’ med fastlänningen, som kunde ta sig fram i skärgåln på en tocken dag som i går.»

När Österberg kom in efter en god kvart — för det tog tid både att torka Grålle och ge honom en god portion gröpe och hafre och fylla hela krubban med hö — så hade mor Greta redan talat om nattens äfventyr för Edla, och nu fick hon tala om det igen för gubben sin, och det gjorde hon så gärna, för ju mera hon tänkte på det, desto styfvare tyckte hon det var, att drängen kunnat leta sig hem ensam, och att han gjorde det för hennes skull, det gjorde inte bedriften sämre i hennes ögon.

»Ja, jag ska då aldrig säga att han ä’ någon dålmåns!» utropade Edla, som var förargad på Blidöpojkarna därför att de tagit sig för mycket till bästa och blifvit bråkiga fram på natten; det var till och med en, som kört in henne i en vrå i farstun och prompt velat kyssa henne, och det fast han luktat brännvin så man kunnat storkna; — nå, han hade då också fått sig en sittopp, så han nära på blifvit nykter på kuppen; men det hindrade inte att Edla var lika förargad — och när hon nu tänkte på Pålson, som i stället gifvit sig af hem och vågat lifvet för att modern inte skulle behöfva vara orolig ...

»Nej, tockna går inte sådana vägar, di!» sade Österberg, »och hur han burit sig åt att komma från Måskobben och hit, det begriper jag då inte på villkor!»

När Österberg sedan kom upp till Pålson, låg denne i brinnande feber och trodde att det var Måskobbarn som ville hindra honom att bege sig af hem; han slog vildt omkring sig med bägge händerna, och när kluten vid den häftiga rörelsen flög af och Österberg kastade en blick på drängens vänstra hand, blef han förskräckt öfver att se de gulhvita, skrynkliga fingrarna, och sedan han förgäfves väntat på att bli igenkänd af den yrande, gick han sakta ut igen och kom ner i stugan till Greta och Edla, som skyndade emot honom och nästan med en mun frågade hur det var där uppe.

»Å, det är skralt nog, det!» svarade Österberg betänksamt och ref sig bakom örat; »och ä’ det som jag tror, så får jag allt spänna för Grålle i morgon igen och ge mig af me’n till Norrtälje.»

»Nej kors då! Vi måtte väl kunna sköta om’en själfva, vet jag! Ta ut’en nu i kylan, det vore ju te ta lifvet åf’en me’ samma.»

»Ja, kära far, det går rakt inte an!» instämde Edla ifrigt; »jag ska nog pyssla om’en, jag — och mor med.»

»Det ä’ nog bra, det,» menade Österberg; »men, sir ni, han har frusi’ bort vänstra näfven på sig och det lär ni inte kunna reda er med! Ja si, aldrig hade jag då fari’ te Blidön, om jag hade kunnat tänka mig att hela juldansen skulle sluta me’ lasarette’!»

9.

Och det blef onekligen slutet, och när Pålson kom hem igen i början af februari, så hade han två fingrar borta på vänstra handen, men för öfrigt var han kry och rask och inte stort blekare än vanligt. Österberg var efter honom dit, sedan han blifvit utskrifven, och när de kommo hem till Skärlöga om dagen, så tog mor Greta emot Pålson som om han varit hennes köttslige son, och Edla räckte honom bägge händerna och såg på honom med tårar i ögonen och frågade så riktigt vänligt och hjärtligt hur det stod till och om han hade haft det mycket svårt där borta.

»Å nej, inte så värst!» svarade Pålson lugnt; »se’n di väl knipsat åf fingrarna, gick det väl för sig.»

»Stackars Pålson!» ömkade sig gumman Greta och klappade honom så vänligt på högra axeln; »hur ska han nu kunna reda sig?»

»Å, så länge han har tummen och pekfingre’ kvar, så är det ingen nö’!» utbrast Österberg, som ville ge samtalet en gladare vändning; »Holmberg på Yxlan miste hela vänstra näfven han, men han reder sig med den högra och mun, och likare skräddare får di titta efter.»

»Jojo, men se grofsysslorna,» menade Greta; »di ä’ värre, di.»

»En får väl öfva opp sig,» sade Pålson lugnt. »Och blir jag för skral ve noten, så får väl Österberg se sej om efter en ann’ te vår’n.»

»Det värsta ä’ att om Pålson ska te och gifta sig, så har han ingenstans te sätta ringen,» fortfor Österberg, som ovillkorligen ville vända saken i skämt.

»Nå, den måtte väl kunna sitta lika bra på pekfingre’,» inföll Edla, som också ville säga något muntrande, för att icke behöfva börja storgråta, som hon kände stor lust till när hon såg på den stackars fastlänningen, där han stod med vänstra handen i kavajfickan.

»Nog blir det bra med det,» återtog mor Greta; »men Pålson ska aldrig tala om att vi skulle ta oss en ann’ karl. Eller hur du, gubben?»

»Nej, så vida han inte har gifve’ sig håle på att han prompt inte vill bli kvar,» svarade Österberg; »annars tänkte jag väl att vi skulle få behålla’n te döddagar. Och nu har jag ett förslag att göra Pålson, och det får han inte säga nej te, för då blir vi inte go’a vänner längre.»

»Hvad skulle det vara då?» frågade denne och såg förvånad ut.

»Jo, det skulle bara vara det, att från och me’ i dag så ä’ inte Pålson våran dräng, inte ... utan vi fiska på hälften hvar och hjälper hvarann så godt vi kan. Och så betalar jag Pålson för hvad han gör åt mej, och så betalar Pålson hvad han äter hos oss, och husrumme’ det delar vi. Tycker Pålson att det kan gå ihop, så ä’ det sagdt och gjordt me’ samma, och Greta tycker nog som jag, det ä’ jag då tvärsäker på.»

»Ja, kära gubben min, det gör jag visst det.»

»Nej, det är för mycke’, Österberg! Det kan jag inte ta emot.»

»Hvarför det då? Tror Pålson att jag vill gå med hans två fingrar på mitt samvete och inte försöka ge’n nå’n ersättning? Nej, se någe’ för någe’ och inte för inte, det ä’ våran praktik det, här ute i skärgården.»

»Ja, men Österberg känner mig ju inte och —»

»Känner jag inte Pålson? Jo så anfäkta mina strömmingskötar gör jag inte det! Och ta nu hit högra näfven, så slår vi te, för jag tycker om Pålson och det gör Greta med, och nu vill vi ha det på det vise’, så här ä’ det inte värdt te krångla.»

»Ja, men ...» invände Pålson och såg bort åt spiseln, där Edla stod; »det finns väl en te, som ska ha sitt ord med i lage’, när det ä’ frågan om te skänka bort halfva förtjänsten.»

»Menar Pålson mig, så inte ä’ väl jag så påstridig, så jag ha någe’ mot’et, när far och mor vill,» svarade Edla, och såg på honom med fuktiga blickar. »Jag har nog min trasa me’ i byken, jag också! För hade jag inte prompt villa dansa borta hos Jansons ...»

»Så hade vi kanske frusi’ fingrarna åf oss alla tre,» inföll Österberg, medan han »krånglade» i kaffet, som gumman hade satt fram. »Så du har då i alla fall ingenting te säga, Edla. Men hur är det nu med näfven, Pålson! Ska jag sitta här och vänta på’n längre, eller hur ä’ det.»

»Nej, här är den! Och tack och tack och heder ska Österberg ha! Och mor Greta och Edla med. Fast Gud i himlen ska veta att det är för mycket för en tocken som jag; men det vet jag, att otack ska ni inte ha för’et. Men ett villkor gör jag, Österberg, och det, det är abslut.»

»Hvad ä’ det då?»

»Österberg får fara te stan med fisken, för dit sätter jag aldrig min fot.»

»Kör för det då! Det vill säga, så länge jag orkar, men se’n får allt Pålson kuska dit själf.»

På det svarade Pålson ingenting; men nu var öfverenskommelsen gjord, och som vårfisket blef gifvande, hade de båda kompanjonerna en liten vacker sparpenning hoplagd, när sommaren kom. Och tiden gick sin jämna gång där ute i hafsbandet, och Pålson var tyst och stilla och lugn som förut, men hur än gumman och i synnerhet Edla försökte på omvägar få ur honom, hvarför han var så rädd för staden, så sade han aldrig ett ord om sitt förflutna lif.

Så blef det sommar, och en vacker dag kom en segelkutter och lade till vid den lilla bryggan nere vid notboden. Det hade blåst friskt om dagen och något hade gått sönder på riggen, så att den rike grosshandlaren, som var ombord, hade sökt nödhamn inne vid Skärlöga, för att reparera, innan han gaf sig vidare af utåt sjön, med Åland till mål för sin fisketur. Han hade varit där förut, och Österberg kände väl igen honom, där han stod nere på bron och lade ner nät i ökan, medan Pålson var inne i båthuset efter årorna.

»Nej, se grosshandlarn ä’ ute och styr!» sade Österberg, i det han lyfte på sydvästen; »hvart ska det nu bära af som längst?»

»Jag skall öfver till Åland,» svarade denne och reste sig upp borta i aktern, där ett par andra herrar sutto med ett par ölmuggar bredvid sig; »men han blåser en half därute, och fockfallet har fått någon skavank. Österberg har väl ingenting emot att jag ligger här ett par timmar och reparerar?»

»Nej vars! Ä’ det någon bisträckning som grosshandlarn behöfver, så —»

»Tack, jag tror nog vi hjälper oss själfva! Nå, hur är det med fisket annars nu för tiden?»

»Det har varit skralt de sista dagarna. Men nu ska vi just ut och fresta, om inte abborrarna ha någe’ te säga nu, se’n de’ har blifvi’ lågvatten.»

Just i detsamma kom Pålson ut med årorna och skulle ner till båten, men på vägen kastade han en tillfällig blick nedåt kuttern och ryckte till, tittade ännu en gång och kastade sedan hufvudet åt andra sidan, medan på samma gång ett utrop hördes från en af de öldrickande herrarna akter ut. Österberg märkte ingenting, sysselsatt som han var med att lägga ner det sista nätet i ökan, och Pålson hade redan stigit ner i den för att lägga årorna i ordning, då Edla syntes uppe i backen och ropade ner till fadern att kaffet var i ordning, om de ville ha en kopp innan de gåfvo sig af. Både Österberg och Pålson gingo därpå upp till stugan, men Edla, som skulle hämta en stäfva som låg och flöt nere emellan båthuset och bron, gick vidare ner och föll just på knä där för att ta upp den, då hon, dold af båthuset, hörde följande samtal nere på kuttern:

»Hvarför ropade du till, när du såg den där långa karlen?» frågade grosshandlaren.

»Jo, jag tyckte jag kände igen honom,» svarade den ene af hans kamrater, »ja, det var bestämdt han.»

»Hvilken?» frågade de andra två.

»Den rackarn, som höll på att slå ihjäl bror min här om året uppe i Västmanland,» svarade den tillfrågade.

»Hvarför det då?» frågade de andra.

»Å, det är en lång historia,» svarade den tredje, »men jag ska försöka tala om den så kort som möjligt. Se bror min var bruksinspektor där nere och var en djäkla fruntimmerskarl, han som undertecknad. Nu fanns det en mycket vacker flicka där nere bland smedsdöttrarna, och hon hade en fästman, förstås; det ha de allihop, och så kom bror min i vägen för honom, begriper ni, och när smeden skulle till och gifta sig, så höll han på att få både hustru och barn på en gång — men det tyckte han inte om — ha-ha-ha!»

»Ha-ha-ha!» skrattade de andra två i korus.

»Och följden däraf var att när han fick veta att bror min gått i vägen för honom, så slog han honom i skallen helt sonika.»

»Ställde sig i försåt för honom, naturligtvis?»

»Nej, fan heller! Gick direkte in på kontoret och dängde till honom med en yxhammare, i bägge bokhållarnas närvaro. Så att rädd var han inte, det vore synd att säga. Nå, bror min stöp som en säck, karlen tog länsman hand om, men som bror min hade hårdare skalle än vanligt, så kom han sig, och sme’n fick två års straffarbete för sitt välförhållande, och flickan gifte sig med en annan, som bror min gaf ett par hundra kronor — där har ni historien.»

»Och du är säker på att den där smeden —»

»Är den där långa karlen, ja! Men hur fan han har kommit hit ut i hafsbandet, det kan jag inte begripa. I alla fall tror jag det vore skäl i att varsko fiskargubben.»

»Å, hvad ska det tjäna till? Ju mindre man lägger sig i andras affärer, desto bättre. Kom nu ner i kabyssen, så tar vi oss en toddy, och se’n lagar vi fallet, så vi får komma ut igen.»

Det blef alldeles tyst där nere, och Edla steg upp med stäfvan i hand, blek och uppskakad, men med ögonen lysande af en ovanlig eld. Hon gick så tyst hon kunde öfver bron, och väl kommen på gångstigen skyndade hon upp till stugan, där hon vid själfva knuten mötte Pålson på väg ner. Han ville gå förbi henne, mörk och allvarlig som vanligt, men då hejdade hon honom, lade sin hand på hans arm och sade hastigt och hämtande djupt efter andan:

»Det var bra gjordt, Pålson! Så ska en karl bära sig åt!»

»Hvad ... hvad menar Edla?» frågade Pålson och såg på henne med förvånad blick.

Då vände hon sig om och såg neråt kuttern, som låg och vaggade smått för dyningen utifrån fjärden, fattade hastigt Pålsons vänstra hand och klappade sakta de stympade fingrarna och skyndade förbi honom om stugknuten just i detsamma som Österberg kom gående med långa steg och sydvästen på hufvudet, stärkt som han var af välfägnaden där inne.

»Få nu se, om vi får någe,» sade han, i det han gick före Pålson ner till ökan.

»Ja, nu börjar jag tro, att utan blir det inte!» svarade denne i så ovanligt glad ton, att Österberg fick lof att vända sig om och se på honom. Men då var han lika allvarsam som alltid, och utan att säga ett ord vidare satte de ut.

När de kommo tillbaka från nätläggningen, var kuttern långt ute på fjärden, och Edla stod nere på bron och väntade på dem och hälsade från grosshandlarn. Österberg, som fick höra, att mor Greta låg och rensade kåltäppan på andra sidan ladugården, gick dit för att se, om han inte kunde hjälpa henne, och Pålson och Edla blefvo ensamma nere på notbron.

Pålson skulle just till att lägga upp årorna, när Edla tycktes fatta ett raskt beslut och sade, i det hon lätt hoppade ner i båten:

»Har inte Pålson lust att ro mig ut ett litet tag?»

Han såg på henne förvånad, men sedan han betänkt sig en stund, satte han sig till rätta på midttoften, medan Edla slog sig ner akter ut, och därpå tog han ett par långa årtag, i det han frågade:

»Ska vi ro ut på fjär’n?»

»Ånej, jag tycker vi kan hålla opp i sunde’!» svarade Edla.

Och så rodde han ut mellan de speglande uddarna, som här på läsidan kastade långdragna reflexer ner i det klara vattnet. Och först var det alldeles tyst i båten, men så kom där en fråga, framsagd med darrande röst, och därpå ett svar, först lågmäldt och tvekande, sedan allt bestämdare och med allt mera stadig stämma, som likväl ibland dallrade af sorgliga minnen, länge söfda i tystnad, men nu vaknade med förnyad styrka. Och inom kort hvilade årorna och båten fick drifva som den ville, men som vinden låg inåt från fjärden, så vaggade den sakta inåt bron; det var som han visste att han skulle föra dem hem.

När gamle Österberg och mor Greta hade rensat sig trötta och skulle jämka sig hem till kvällsvarden, sågo de till sin stora häpnad, huru Edla och Pålson kommo i sakta mak gående upp mot stugan med armarna om hvarandras lif. Gumman tvärstannade och knuffade gubben i sidan gång på gång, i det hon ropade:

»Nej, sir du, far du, sir du!»

»Ja visst tusingen sir jag!» svarade Österberg med ett bredt, förnöjsamt grin öfver hela sitt hederliga ansikte och därpå ropade han helt skämtsamt emot de kommande:

»Hvad i helsike ä’ det med fastlänningen, du Edla!»

»Ja, inte vet jag,» svarade Edla, röd som en ros, »men så mycke’ vet jag, att nog ä’ han nu fast, allti’!»

»Ja, men han har ju inga betyg!» ropade Österberg, som ville skämta i det längsta.

»Gu’ vet om inte Edla går i god för mig!» inföll Pålson och hade aldrig, sedan han till Skärlöga kom, sett så glad ut som nu.