FÖRORD. (continued 4)

Gamle trygge Wäinämöinen Skickar harpan så till Pohja, Kantele till Kalevala. Spelar Pohja-gårds värdinnan, Spela Pohja-gårdens svenner, Spela svenner, spela jungfrur, Spela ock de unga flickor, Spela de ogifta männer, Spela äfven gifta männer. Vända harpan om och vrida, Hålla den i sina fingrar, Äga ej den rätta konsten. Strängarna i oskick bragtes, När de tvenne skilda folkslag Spelade med sina fingrar; Taglen gåfvo skränfullt läte, Skärande och sträfva toner, Harpan skrålade förfärligt.

Gubben vaknade på ugnen, Spratt ur sömnen upp den gamle, Höjde då sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Hören upp omsider, tystnen! Detta skär mig allt till benen, Spränger mina örons hinnor, Ristar tvert igenom hufvet, Störer sömnen för en vecka. Om det Finska folkets harpa Icke bättre åstadkommer, Ej försänker uti slummer, Vräken den då ut på vattnet, Sänken ned i flodens bölja; Eller bringen den tillbaka, Fören uti mästarns händer, Uti konstnärns egna fingrar."

Plötsligt ifrån harpans strängar Dessa ord till gensvar ljuda: "Ej jag bör i floden vräkas, Icke ut på böljan kastas, Ännu spelar jag hos mästarn, Ljuder uti konstnärns händer."

Nu man harpan varsamt förde, Bragte kantele försigtigt, Bar den uti mästarns händer, Uti konstnärns egna fingrar.

Gamle trygge Wäinämöinen Tvättar sina tummar rena, Fingrarna i ordning lagar, Sätter sig på glädje-stenen, På en klippa invid stranden, Ned på silfverrika backen, På den gyllne kullens hympel, Tar i fingrarna sin harpa, Lägger böjda trä't på knäna, Kantele inunder handen. Höjde nu sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Ho som förr ej har förnummit Fröjden af de höga runor, Ej till harpans toner lyssnat, Han må komma för att höra."

Spelar gamle Wäinämöinen, Spelar på en gång och sjunger, Fingrarna sig böjligt höjde,

Rördes af och an på harpan, Lätt steg tummen ifrån strängen. Nu med glädje glädjen sämjes Och till spel sig spelet höjer, Ymnigt ljud ger gäddbens harpan, Harpan gjord af fiskens ryggben, Hingstens tagel mäktigt ljuda, Hästens tagel toner bilda.

Ej fanns något djur i skogen, Springande på fyra fötter, Ej en varelse i luften, Som nu icke kom att höra, Undra öfver ljufva spelet. Vargen sjelf i kärret vaknar, Björnen stiger upp från heden, Ur sitt ide utaf tallar, Ur sin kula utaf granar. Hoppar hastigt uppå gärdet, Kryper derifrån till ledet, Gärdet faller kull på klippan, Ledet rullar ned i lunden, Björnen hoppar upp i granen, Skyndsamt sig i tallen svänger, Medan fadren glädje skapar, Wäinämöinen spelet sköter.

Dunkelskäggig skogens gubbe, Frejdad konung öfver djuren Och den hela Tapio-skaran Gingo att på spelet höra. Äfven sjelfva skogs-värdinnan, Tapiolas trägna qvinna Klädde sig i blåa strumpor, Snörde röda band om skorna, Steg så opp i björkens knyla, Hvilade i alens krökning, För att harpans toner höra och på stränga-spelet lyssna.

Ej fanns lefvande i skogen, Resligt djur på fyra fötter, Ingen varelse i luften, Hvinande med tvenne vingar, Ej en fogelskock så präktig, Att den ej från luften yrde, Ilande med snabbhet neder, För att herrlig tonkonst höra, Undra öfver ljufva spelet. Örnen flög från höga rymden, Höken midt igenom molnen, Allan kom från djupa böljan, Knipan ifrån kärrets bräddar, Svanorna från öppna kärren. Qvittrade ock smärre finkar, Nära tusende af lärkor Och af siskor ännu flere På den gamle mannens skuldror.

Sjelf den sköna luftens tärna, Den på fägring rika Solen Och den vackra, milda Månen Suto, en på luftens loka, Lysande på himla-bågen Och den andra på en molnsky, Herrligt strålande vid kanten. Der sin väf af guld de väfde, Vårdade om silfver-tyget Med en gyllne väf-skottspole, Med en sked af silfver bildad; Förde skeden fram och åter, Läto skaften höjas, sänkas. Men då sällsamt ljud de hörde, Hjeltens ljufva spel förnummo, For från handen väfvar-skeden, Flög från deras fingrar spolen, Väfvens gyllne trådar brusto, Af dess silfver-trådar sprungo.

Fanns ej lefvande i vattnet, Som med fenor sex sig rörer, Ilar fram med åtta fenor, Ej af fisk en svärm så herrlig, Att den icke kom att höra, Undra öfver ljufva spelet. Kommo laxar, kommo sikar, Gäddor sig med snabbhet slängde, Vattenhundar skyndsamt skredo. Äfven andra smärre fiskar Kommo simmande mot gräset, Sträfvade än längre framåt, För att höra Wäinös sånger, Undra öfver ljufva spelet.

Ahto, konung öfver böljor, Gräsbeskäggad vattnets gubbe Drager sig till vattenbrynet, På ett näckrosblad sig smyger. Sjelf den sköna vattnets drottning Vattnets ymniga värdinna Håller på att kamma håret, Borsta sina långa lockar Med den guldbeprydda kammen, Med sin borste utaf silfver. Men när sällsamt ljud hon hörde, Hörde ljufva Suomi-spelet, Föll ur handen gyllne kammen, Flög från hennes fingrar borsten. Bort sig flyttade den arma, Sökte sig ett annat ställe, Spratt med bröstet opp från vattnet, Drog sig så till vattu-stenen, Lade bröstet emot klippan, För att lyss uppå de toner, Tonerna från Wäinös harpa, Parade med sångens toner, När så underbart var ljudet Och så ljufligt harpo-spelet.

Icke fanns en sådan hjelte, Ej en man så fast i sinnet, Ej en man och minst en qvinna, Som det ej till tårar rörde. Greto unga, greto gamla, Greto de ogifta männer, Greto äfven gifta männer, Greto medelålders svenner, Greto svenner, greto jungfrur. Greto äfven smärre flickor, När så underbart var ljudet och så ljufligt Suomi-spelet. Till och med för Wäinämöinen Tåre-källan ymnigt svällde, Vattnet flöt utur hans ögon, Tårar digrare än tranbär, Digrare än svalors hufvu'n, Tårar mer än hjerpägg trinda Föllo på hans breda kinder, Rullade från breda kinder Ned uppå det hvälfda bröstet, Rullade från hvälfda bröstet Ned uppå de fasta knäna, Rullade från fasta knäna Ned uppå de höga vrister, Rullade från höga vrister Under fötterna på marken. Vattendropparna de runno Genom fem hans ylle-kjortlar, Genom sex hans gyllne gördlar, Blåa skjortor sju igenom, Genom åtta vallmars jackor.

Så i floder tårar runno Hän från gamle Wäinämöinen Till det blåa hafvets stränder, Och från blåa hafvets stränder Ned inunder klara vattnet, Ofvanpå det svarta gruset. Der de frodades förträffligt, Bildades till ädelstenar, För att kunga-smycken blifva, Höga männer evigt fröjda.

Sade gamle Wäinämöinen: "Monn bland denna ungdom finnes, I den sköna ungdoms skaran, Uti detta höga slägte, Bland den store fadrens söner, Den som plockar mina tårar Under hafvets klara vatten, Ofvanfrån det svarta gruset?"

Svarade så väl de unge, Som de gamle äfven sade: "Icke finns bland denna ungdom, I den sköna ungdoms skaran, Uti detta höga slägte, Bland den store fadrens söner, Den som plockar dina tårar Under hafvets klara vatten, Ofvanfrån det svarta gruset."

Kommer så den blåa knipan — Ofta ju den blåa knipan Doppar näbben ned i böljan, Svalkar sig i kalla vattnet — Denna plockar ädelstenar, Plockar Wäinämöinens tårar Under hafvets klara vatten, Ofvanfrån det svarta gruset.

Tjugrutredje Runan.

En var gamle Wäinämöinen, Ilmarinen var den andre Och den tredje Lemminkäinen, De till Pohjas stugor kommo.

Sade Pohjolas värdinna: "Hvarom veta männer tälja, Hvilken nyhet bringa hjeltar?"

Sjelf den gamle Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Vi om Sampo ha att tälja, Orda om det granna locket; Komma hit att Sampo dela, Att det granna locket skåda."

Sade Pohjolas värdinna: "Hermelinen kan ej delas, Ekorn ej förslår åt trenne."

Gamle trygge Wäinämöinen Börjar spela på sin harpa, Locka toner ur dess strängar. Tröttar det förmätna folket, Sömnens tyngd deröfver sprider, Känner efter i sin ficka, Letar i den lilla pungen, Derur sömnens nålar tager, Sofver in det tvära folket, Sänker hedna-skaran neder Uti Pohjola det mörka, I det mulna Sariola. Går så för att Sampo taga, Föra bort det granna locket Ifrån Pohja-gårdens stenberg, Ifrån kopparbergets gömmor, Från de nio låsens stängsel.

Sjelf den gamle Wäinämöinen Låter sångens toner ljuda, Och då röras borgens portar, Borgens fasta gångjern skakas. Derpå smeden Ilmarinen Borgens lås med smör bestryker, Rosten bort med ister tager, Vrider låsen upp med fingrar, Stenarna med gräfta rödjar.

Sade gamle Wäinämöinen: "O du Lempi-son den muntre, Du bland mina vänner ypperst! Gå att goda Sampo taga, Bära bort det granna locket."

Det var muntre Lemminkäinen, — Alltid redo och benägen Att ett gifvet värf förrätta — Sig beger att Sampo taga, Bära bort det granna locket. Fattar med sin famn om Sampo, Stödjande sitt knä mot marken; Får ej Sampo till att röras, Kan ej rubba granna locket.

Finns en oxe god i Pohja Ett behornadt djur i gården; Oxens sidor äro starka, Fasta kroppens alla lemmar Och dess senor ganska sega.

Det är muntre Lemminkäinen, Tar nu oxen ifrån betet, Tar en plog från åker-renen, Plöjer sedan Sampos rötter, Granna lockets starka fängsel, Med en hundrahornad oxe, Med ett tusenhöfdadt villdjur. Plöjer dem med eldbetts-plogen, Med dess kopparsmidda billar, Får så Sampo till att röras, Får i lutning granna locket.

En var gamle Wäinämöinen, Ilmarinen var den andre Och den tredje Lemminkäinen, Grepo med sin famn om Sampo, Vände den i sina armar, Släpade till vackra båten, Lade så uti sin farkost.

Frågar smeden Ilmarinen: "Hvart skall goda Sampo föras, Hvart det granna locket forslas Uti Wäinämöinens farkost?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Jag en liten jordfläck känner, Vet utaf ett ringa ställe — Icke betadt, icke slaget, Ej besökt af männers klingor — Vid den dimomhöljda udden, På den skogbeväxta holmen; Dit må goda Sampo föras, Dit det granna locket bringas."

Derpå gamle Wäinämöinen Styrde båten genom svallet På det blåa hafvets yta, Styrde öfver Pohja-hafvet.

Sade muntre Lemminkäinen: "Du ej qväder Wäinämöinen, Sjunger icke ädelborne, Fast du goda Sampo vunnit, Fast du gjort en lycklig resa."

Gamle trygge Wäinämöinen Svarar yttrande med klokhet: "Än för tidigt är att sjunga, Bittida att glädje väcka, Medan Pohjas portar synas Och de onda gångjern glimma. Först då är det tid att sjunga, Då är glädjen på sitt ställe, När vi egna dörrar skåda, Egna portars rassel höra, Borta bakom hundra fjärdar, Sen i fem da'rs tid vi seglat."

Derpå gamle Wäinämöinen Styrde på det blåa hafvet, Styrde en dag, styrde tvenne, Styrde än på tredje dagen, Och nu synas egna dörrar, Egna portar höras rassla På den dimomhöljda udden, På den skogbeväxta holmen.

Nu den gamle Wäinämöinen Låter sångens toner ljuda, Mannen röres, skägget darrar, Men ej vrida sig hans käkar.

Tranan satt uppå en stubbe, Ofvanpå en fuktig tufva, Uti Pohjola det mörka, I det mulna Sariola; Tranan räknar finger-benen, Räknar talet utaf tårna. Hörde underbara ljudet, Hörde Wäinämöinen sjunga, Öppnade sin vida strupe, Upphof sen ett gräsligt läte, Hvaraf hela Pohja vaknar, Onda väldet väcks ur sömnen.

Louhi Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma Ilar straxt att Sampo finna, Efterse det granna locket Uti Pohja-gårdens stenberg, Inom kopparbergets gömmor. Sade sedan dit hon kommit: "Ve nu mina dar, jag arma! Hvem har här väl låsen söndrat, Sönderbrutit alla gångjern, Öppnat alla slottets dörrar, Alla borgens portar rubbat? Kunde Sampo vara bortförd, Granna locket hädan buret?

Ja, visst är nu Sampo bortförd, Visst är granna locket buret Ifrån Pohja-gårdens stenberg, Ifrån kopparbergets gömmor, Från de nio låsens stängsel."

Louhi Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma, Sänder upp en bön till Ukko, Dunder-guden så anropar: "Ukko, sänd en häftig stormvind, Väder-ilar oerhörda, Lyfta upp det svarta gruset Ofvan hafvets klara bölja, Att ej Wäinö slipper undan, Att ej vattnets vän kan färdas."

Det var Ukko, öfver-guden, Bjöd nu vindarna att blåsa, Luftens stränder till att brusa. Vindarna att blåsa väcktes, Luftens stränder till att brusa; Häftigt blåste vestanvinden, Sydvestvinden for med styrka, Starkare ännu for sunnan, Östanvinden hven ohyggligt, Nordan dånade förfärligt. Barren blåste de från träden, Blåste blommorna från ljungen, Hylsorna kring frö't från gräsen, Blåste äfven gäddbens harpan, Harpan gjord af fiskens fenor, Bort från Wäinämöinens fartyg. Ahto harpan såg på böljan, Bergade den snart och förde Till sin fiskuppfyllda boning.

Sade smeden Ilmarinen. "Visst har håret vind fått känna, Skägget röna onda dagar Äfven uppå dessa fjärdar; Sällan lära dock de pröfvat En så mäktig storm, som denna. Ve nu mina dar, jag arme, Som for ut på vida hafvet, Mig begaf på öppna fjärdar, Trampade på träd, som rullar, Stödde mig på qvist, som skälfver. Vinden är nu mig en tillflykt Och förbarmaren är böljan."

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Ej att gråta uti båten, Jemra sig uti en farkost; Gråten hjelper ej ur nöden, Jemmern ej från onda dagar."

Det var muntre Lemminkäinen, Hvarken gret han, eller gladdes, Kom i håg sitt förra läge, Mindes väl sitt fordna trångmål; Ökade blott sido-bräder, Redde sqvättbord uti båten Till en höjd af trenne famnar. Vinden fick nu skaka båten, Böljorna den kasta, rycka; Höjd i båten fanns tillräckligt, Nog förråd uti dess sqvättbord.

Sjelf nu Pohjolas värdinna Rustar Pohjas båt i ordning. Tacklar upp ett örlogsfartyg, Radar männer uti skeppet, Liksom knipan sina ungar, Årtan sina foster ordnar. Ställer hundra män att staka, Tusen till att åror sköta, Hundra män förutan klingor, Tusen svärdbeklädde kämpar. Hissar sedan upp ett segel, Som ett utsträckt moln att skåda, Ger sig så åstad och skyndar Att förfölja Wäinämöinen.

Gamle trygge Wäinämöinen, Som på blåa hafvet styrde, Höjde nu sin röst och sade, Talade med dessa orden: "O du Lempi-son, den muntre, Du bland mina vänner ypperst! Stig i toppen utaf masten, Klättra opp på skeppets råstång, Se åt öster, se åt vester. Speja vidt kring Pohjas stränder."

Det är muntre Lemminkäinen — Städse redo och benägen Att ett gifvet värf förrätta — Steg i toppen utaf masten, Klättrade i skeppets råstång. Ser åt öster, ser åt vester, Spejar vidt kring Pohjas stränder, Yttrar så ett ord och säger: "Asparna af hökar hvimla, Björkarna af örnar skymmas."

Sade gamle Wäinämöinen: "Monne du ej osannt talar? Icke må de hökar vara, Icke fläckbeströdda örnar, Männer äro de från Pohja, Speja noga andra gången."

Spejar noga andra gången, Yttrar så ett ord och säger: "Der en sky från norr sig böjer, Från nordvest en molnkant stiger."

Sade gamle Wäinämöinen: "Monne du ej osannt talar? Icke lär en sky det vara, Ej en molnkant, som sig böjer; Det ett fartyg är i segel, Speja noga tredje gången."

Spejade den tredje gången, Yttrar så ett ord och säger: "O du gamle Wäinämöinen! Der nu kommer Pohja-båten, Hundraroddar-skeppet stampar, Hundra karlar stå och staka, Tusen män vid åror sitta; Hundra karlar sakna klingor, Tusen bära svärd vid sidan."

Nu den gamle Wäinämöinen Rena sanningen försporde, Hörde obestridlig talan, Yttrar så ett ord och säger: "Ro nu på, du Ilmarinen, Ro du muntre Lemminkäinen, Ron J alla här i båten!"

Rodde smeden Ilmarinen, Rodde muntre Lemminkäinen, Rodde alla uti båten, Men ej skrider trädstams-skeppet, Wäinö-båten går ej framåt.

Nu den gamle Wäinämöinen Märker ofärd honom hota, Nödens dag förhanden vara, Börjar tänka och begrunda, Hur att vara, hur att lefva, Yttrar så ett ord och säger: "Bot jag finner än mot detta, Mins en konst, ett medel känner."

Börjar söka efter fnöske, Leta uti sina elddon, Tager så en liten flinta, Tar en liten bit af fnöske. Detta slänger han i hafvet Upp från högra skulderbladet, Genom venstra armens krökning, Höjde då sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Stige der en eld-upphöjning, Växe upp en hemlig holme, Ock mot den må Pohja-båten, Hundraroddar-skeppet klyfvas."

Skapas så en eld-upphöjning, Trollas fram en hemlig holme, Lång som tiden emot öster, Utan ända emot vester, Obegränsadt lång åt norden, Mot den lopp nu Pohja-båten, Klyfdes hundraroddar-skeppet.

Louhi, Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma Kunde sig till annat byta, Dristade förändra skepnad, Svängde årorna till vingar, Gjorde sig en stjert af styret; Derpå börjar hon att flyga, Höjer upp sig liksom örnen.

Flyger flaxande i luften, Ofvan hafvets klara yta, På den vida, öppna fjärden; Hundra män inunder vingen, Tusen kämpar uppå stjerten, Hundra män förutan klingor, Tusen svärdbeklädde kämpar.

Flyger ömsom, ömsom stadnar, Såsom örn hon upp sig svingar, Sätter sig vid mastens ända, Slår sig ned på segel-stången Uti Wäinämöinens farkost. Båten hade nästan kantrat, Nästan störtat öfverända.

Sade gamle Wäinämöinen: "O du Pohjolas värdinna! Kommer du att Sampo dela Till den dimomböljda udden, Till den skogbeväxta holmen?"

Sade Pohjolas värdinna: "Ej jag går att dela Sampo Jemte dig, du afskyvärde, I ditt följe, Wäinämöinen." Sjelf hon söker taga Sampo Ifrån Wäinämöinens farkost.

Det var smeden Ilmarinen, Drog nu med den högra handen Fram sitt eget svärd ur slidan, Som på venstra sidan hängde. Hugger dermed örnens näfvar, Klorna på den starka fogeln, Hugger en gång, hugger tvenne, Hugger än den tredje gången, Men ej skadar han det minsta, Sårar ens ej yttre hullet.

Nu den muntre Lemminkäinen Drager svärdet från sin sida, Grymma jernet utur slidan. Tog till orda Pohja-gumman, Talande från båtens mast-topp: "Ve dig Lempi-son, den muntre! Nu din moder har du svikit, Har din gamla mor bedragit, Lofvade i krig ej färdas, Aldrig under tio somrar, Om du äfven guld behöfde, Eller finge lust till silfver."

Men den gamle Wäinämöinen Drager ej sitt svärd ur slidan, Rycker icke fram sitt eldbett, Höjer endast upp sitt styre, Lyftar ekens spån från böljan, Slår dermed på örnens vingar, Sönderkrossar så dess fötter, Att af dem ej mera qvarblef Än ett litet finger endast.

Männerna i hafvet störta, Falla ned från örnens vingar, Hundra männer ifrån vingen, Tusen karlar ifrån stjerten, Tio ifrån hvarje fjäder. Sjelf hon Pohjolas värdinna Damp från masten ned i båten, Liksom, träffad utaf pilen, Tjädern dimper ifrån trädet, Ekorn ifrån granens qvistar.

Griper sedan tag i Sampo Med det ej benämnda fingret, Vräker Sampo så i hafvet, Granna locket ut på böljan, Ut på hafvets klara yta, På den vida, öppna fjärden. Gick nu Sampo der i stycken, Granna locket uti bitar. Dessa vaggades af vinden, Drefvos hit och dit af stormen På det blåa hafvets yta. Alla stycken, som af Sampo Sjönko under klara vattnet, Ofvanpå det svarta gruset, Byttes der till hafvets rikdom, Ahti-barnens dolda skatter. Hafvet rikedom ej saknar, Skatter tryta ej för Ahti. — Endast några smärre stycken Blefvo förda hän till stranden Af det isbeströdda hafvet; Deraf plöjning, deraf såning, Deraf all slags växt och gröda, Deraf en evärdlig lycka På den dimomhöljda udden, På den skogbeväxta holmen.

Sjelf hon Pohjolas värdinna Fick till Pohja endast locket, Bar till Sariola grepen Med det ej benämnda fingret, Men ej fick hon andra stycken. Derför är i Pohja jemmer, Är ett brödlöst lif i Lappland.

Tjugufjerde Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen Finner bitar utaf Sampo, Stycken af det granna locket, Invid stranden utaf hafvet. Vid en brokig klippas sida, Vid en kant af tjocka hällen, Bär dem så till uddens ända På den skogbeväxta holmen.

Derpå gamle Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade Åt den unga Pellervoinen: "Sampsa, unga Pellervoinen! Gif dig att befröda jorden, Gå att göra fältet fruktbart, Så sex skilda sädesarter, Fröslag sju på marken kringsprid, Så att mina stränder frodas, Mina ägor ymnigt växa."

Unge Sampsa Pellervoinen Tog sex skilda sädesarter, Tog sju fröslag och dem lade I ett enda litet mårdskinn, Uti sommar-ekorns benling, Gick så att befröda marken, Gick att göra fältet fruktbart, Tog till orda sjelf och sade: "Säd jag sprider kring på marken Genom Skaparns öppna fingrar, Genom starka allmakts handen. Gumma, du som bor i jorden, Son i åkerns djup förborgad, Jordens moder, markens herre! Bringen torfven till att drifva, Feta marken till att skjuta, Tusental af ax upplyften, Breden hundrafalt med grenar Ur min såning, ur min plöjning, Ur den möda, som jag nedlagt. Må en axrik brodd sig höja, Brodd till färgen lik med stubben, Ur den mjuka åker-jorden, Ur den lefverlika marken. Styrka saknar icke jorden, Ej så länge tiden varar, Om det blott af gifvarinnor, Af naturens döttrar unnas.

O du Ukko, högst bland Gudar, Fader i den höga himlen, Du som skyarna beherrskar, Råder öfver himlens strömoln!

Håll en sammankomst i molnen, Håll ett råd bland solens strålar. Skicka från sydvest en molnkant, Sänd en annan ifrån vester, Låt en tredje gro i öster, Slunga skyndsamt ifrån söder. Och om marken väta fordrar, Stänk då vatten ifrån molnen Ned på brodden, som sig böjer, Uppå sådden, hvilken ryker."

Så nu Sampsa Pellervoinen Spridde frön omkring på marken, Täckte kullarna med granskog, Hedarna med ljung besådde, Sådde björkar uti dälder, Sådde tallar uppå höjder, Häggar uti våta nejder, Videträn i sanka mossor, Rönnar uppå helga ställen, Uppå hårda ställen pilar, Enar uti stenig jordmon, Ekar invid floders bräddar.

Skaffar sig en plog med eldbett, Plog med kopparsmidda billar, Tager sen en väldig oxe, Wäinös tjur med krökta benen. Oxen hade sega sidor, Stadigt bygda kroppens lemmar, Horn utaf den största styrka. Plöjde så de sådda tegar, Drog i ödemarken fåror, Sjelf till orda tog och sade: "Fåror ristar jag på marken Med den hvassa eldbettsplogen, Med de kopparsmidda billar."

Plöjde alla usla länder, Vände dem och lösa gjorde, [Alla kärr med ljung besådde,] Plöjde dälder, björkar stego, Plöjde backar, tallar skjöto, Plöjde kullar, granar växte, Häggar böjde sig på våta, Videträn på sanka marker, Rönnar uppå helga ställen, Uppå hårda ställen pilar, Enar uti stenig jordmon. Eken dock ej börjar växa, Guda-trädet sig ej rotar.

Lemnar fri den fula oxen För att af sin sällhet njuta. Skredo nätter tvenne, trenne, Skredo lika många dagar, Gick så att befrakta trädet: "Monne eken nu har vuxit, Har sig Guda-trädet rotat?" Ännu har ej eken vuxit, Guda-trädet sig ej rotat.

[Lemnar fri den fula oxen För att af sin sällhet njuta;] Bidde åter trenne nätter, Bidde lika många dagar, Gick så att betrakta trädet, Sedan högst en vecka skridit: "Monne eken nu har vuxit, Har sig Guda-trädet rotat?"

Nu har eken ändtligt vuxit, Guda-trädet har sig rotat, Lummiga dess grenar äro, Ymnigt sprida sig dess qvistar, Ekens topp till himlen stiger, Qvistarna i rymden bredas, Hindra skyarna att skrida, Hindra molnen att sig röra, Undanskymma solens strålar, Månens ljusa sken förtaga.

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Ledsnad menskorna betager, När ej solen strålar sprider, Milda månen mer ej lyser. Monn bland denna ungdom finnes, I den sköna ungdoms-skaran, Den som kunde eken falla, Hugga ned det raka trädet?"

Ekens bane nu man söker, Söker den som trädet fällde, Uti Finland, uti Ryssland, Mellan hvardera Karelen, Inom trenne rikens stridsland; Men ej fanns en sådan hjelte, Ej en man med sådan styrka, Att han kunnat eken falla, Hugga ned det stora trädet.

Steg en liten man ur hafvet, Steg en hjelte ifrån böljan, Föga bättre än en liflös, Ej mer skön än en försvunnen. Hjelten var ej af de större, Var ej heller af de mindre; Längden var som mannens qvarter, Eller som ett spann hos qvinnan. Bar en koppar-hatt på hufvet, Hade koppar-skor på foten, Koppar-handskar uppå handen, Uti handsken koppar-vantar, Koppar-gördel omkring lifvet Och vid gördeln koppar-yxe. Yxens skaft var gjordt af koppar, Men på knappen blänkte silfver; Skaftet var en aln i längden, Yxens blad ett spann i höjden.

Börjar nu att yxen hvassa, Slipade det jemna bladet Med fem stenar ifrån Estland, Med sex hårda hvätje-stenar. Med sju mjuka brynstens-ändar.

Fick så yxen hvässt och slipad, Fick den uti bästa ordning; Nu blef hjelte först af hjelten, Blef en duglig man af mannen. Foten svänger uppå marken, Hufvudet till molnen hinner, Skägget räcker fram till knäna, Ned till hälarna når håret. Med en famn hans smalben mätes, Med halfannan knäets omkrets Och med famnar tre hans höfter.

Börjar stiga på med snabbhet, Vandrar fram med lätta fötter, Träder med den ena foten Uppå sandbeströdda fältet, Träder med den andra foten Uppå lefverlika marken, Kommer så med tredje steget Fram till fasta pilens rötter, Tätt intill den stora eken.

Hugger eken med sin yxe, Hugger med det jemna bladet, Hugger en gång, hugger tvenne, Spånor flögo kring från trädet, Elden flydde ifrån eken, Gnistor sprakade från yxen. Redan med det tredje hugget Mäktade han eken fälla, Böja ned det goda trädet, Raka trädet sönderkrossa. Fällde toppen emot öster, Emot vester stammen vände. Den som tog en gren från trädet, Tog åt sig en evig lycka, Den som trädets topp fick bryta, Bröt ett städse lyckligt tecken, Den som skar ett blad från eken, Skar åt sig en evig sällhet. Af de spånor, hvilka spriddes Uppå hafvets klara yta, Bildade besvärjarn pilar, Skytten sina onda redskap, Pirolainen styngets verktyg.

Gamle trygge Wäinämöinen Genom honom eken fäller, Hugger ned det gröna trädet, Raka trädet sönderkrossar, Får så solen till att lysa, Månen att sin klarhet sprida.

Derpå gamle Wäinämöinen Strödde frön igenom sållen, Spridde dem omkring på marken. Hundrafaldt hvart såll föröktes, Tiofaldt hvar ask, som såddes, På den dimomböljda udden, På den skogbeväxta holmen.

Sade gamle Wäinämöinen: "Hit med plöjning, hit med såning, Hit med all slags växt och gröda, Till de arma nordanländer, Suomis vidt utsträckta nejder, Hit du måne till att lysa, Hit du sol att värme sprida, Hit J solens milda strålar."

Sade Pohjolas värdinna. "Ännu minnes jag ett medel, Hittar på ett litet hinder Mot din plöjning, mot din såning, Emot alt din växt och gröda. Sköna månen skall jag bringa I en sten med brokig sida, I en häll med fasta väggar, Och den milda solen sätta Att i ståluppfyllda berget, I en jernfast klippa lysa Och ej dädan mera slippa. Aldrig utgång sig bereda.

Låter stränga froster skada, Kylig väderlek fördröja All din plöjning, all din såning, Allt hvad du med möda odlat. Låter jern från luften regna, Hagel utaf stål bereder, Att på dina svedjeländer, Dina åkrar häftigt störta.

Trollar björnen ifrån heden, Ifrån lunden vilda katten, Krökta tassen ifrån öknen, Ifrån mon den glesa tanden, För att rifva dina hästar, Dina ston om lifvet bringa, Boskapshjordarna förstöra, Skingra korna vidt kring fältet, Eller låter sjukdom döda Alla dina boskapsdrifter, Dräper menniskorna sjelfva Och din stora ätt föröder."

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Mig förmår ej Lappen trolla, Mig ej Turjalainen skadar. Sjelf jag himlens staf besitter, Har hos mig min lyckas nycklar, Ej i afundsmannens händer, Olycksstiftarns finger-ändar."

Åter gamle Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Store Skapare bevara, Milde Gud, ditt hägn förläna Emot männers onda anslag Och mot stämplingar af qvinnor. Krossa afundsmän på landet, Kufva leda troll i vattnet, Håll med dina egna söner, Städse dina barn beskärma, Att till men ej solen lyser, Att ej månens ljus må skada, Vinden icke våldsamt blåsa. Afvänd alla stränga froster, Låt ovädret icke nalkas.

Tillred utaf jern ett gärde, Foga hop en borg af stenar Omkring alla mina ägor, Uppå gårdens begge sidor, Ifrån jorden upp till himlen, Ifrån himlen ned till jorden, Nyttja stål till gärdsgårds-störar, Dem med markens maskar fastbind, Fäst med ormar dem tillhopa och med ödlor sammanfoga, Att ej björnen må för mycket, Fienden för ymnigt fräta. Hvad nu trollmän än må trolla, Må uppå dem sjelfva falla.

Nu du Pohjolas värdinna Drif förderfven in i stenen, Tryck i klippan allt det onda, Samla plågorna i berget, Men ej må du månen röra, Aldraminst åt solen komma. Låt de stränga froster skada, Låt ovädret uppehålla Egna kornbesådda åkrar, Sådden, hvilken sjelf du odlar. Låt ock jern från höjden falla, Hagel strö af fasta stålet Ned på tågen uti Pohja, Uppå Pohjas boskapsgårdar.

Trolla björnen ifrån heden, Ifrån lunden vilda katten, Krökta tassen ifrån öknen, Ifrån mon den glesa tanden Bort till Pohja-gårdens åkrar, Hvarest Pohjas hjordar trampa."

Än den gamle Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Låt nu Suomi, ljufva, hulda! Ymnighet på marken herrska Och i luften mildhet råda, Att jag kan i dälder sjunga; Leka uti gröna lunder, På den jemna marken dansa."

Tjugufemte Runan.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — Louhiatar gamla qvinnan, Gamla skökan uti Pohja Föder sedan söner nio, Bringar tio barn till verlden, Under badet en gång gifvet, Uti badstun, en gång eldad. Alla på en gång hon föder, På en enda natt om sommarn.

Sina söner hon benämner Och med samma omsorg vårdar, Som enhvar sitt eget foster. En till håll och styng hon danar, Ammar upp till gikt en annan, Fostrar till kolik en tredje Och en fjerde gör till tvinsot. Der hon utslags-sjukdom närer, Daggar ock den grymma pesten, Skapar leda troll i vattnet, Afundsmän på alla ställen, Trollmän uti sanka dälder.

Sjelf hon råder sina söner, Sjelf hon undervisar barnen Att till annan nejd sig draga, Till den dimomhöljda udden, Till den skogbeväxta holmen.

Så nu Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma Sände gräsliga förderfven, Dref de oerhörda plågor Till den dimomhöljda udden, Till den skogbeväxta holmen.

Wäinö-gårdens söner sjukna, Luoto-folket börjar täras Af en icke vanlig sjukdom, En till namnet okänd smitta. Nedantill förmultna golfven, Ofvan ruttna takets bräder.

Nu den gamle Wäinämöinen, Den evärdelige siarn Hör att Luoto-folket sjuknat, Hör att Wäinös söner täras Af en icke vanlig sjukdom, En till namnet okänd smitta. Värmer badstun upp med snabbhet, Eldar i en hast sitt pörte, För en qvast uti sin värjo, I sitt skygd en honungsvinge, Värmer honungsrika qvasten, Mjukar upp dess hundra qvistar, Torkar bort de helga plågor Och de helga smärtor döfvar Med den honungsrika viqgen, Med den lena honungsqvasten, Yttrar så ett ord och säger: "Är af Skaparn plågan alstrad, Monne Gud förderfvet hitsändt? Eller är för lön det tingadt, Rustadt ut emot betalning?

Sjukdom, stig till himla-rymden, Plåga, höj dig upp till molnen, Far i luften varma imma, För att utaf vinden vaggas, Drifvas af det hårda vädret Hän till långt aflägsna Pohja, Der ej sol, ej måne finnes, Icke luft, som hullet fägnar.

Smärtorna jag äfven manar In i källare af stenar, In i jernuppfyllda rösen. Svårt det är att smärtor lida, Plågsamt att af sjukdom täras.

Kivutar, du plågors moder, Du som smärtor sammanföser I ett litet, brokigt käril, I en ask af koppar bildad, Du med handskar utaf plågor, Du med plågo-skor på foten! Kom nu hit, då du behöfves, Vandra hit, då man dig kallar, Borttag från de svåra smärtor Deras kraft och deras styrka, Att den sjuke sig får hvila, Att den svage lugnt kan sofva, Den betryckte lindring njuta, Sjuklingen sin sans behålla. Samla smärtorna i skrinet, I den vackra koppar-asken; Koka så de svåra smärtor I en ganska liten kittel, Hvilken trenne fingrar rymmer, Der blott rum för tummen finnes, Koka dem på plågo-backen, Högst på spetsen utaf berget.

Midt på backen står en klippa Och ett hål finns midt i klippan, Hålet är med nafvarn vridet, Med ett huggjern genomborradt Nio famnar djupt i berget Och en aln än derutöfver. Dit fördrifvas alla plågor, Alla smärtor dit förjagas; Stenen qvider ej af smarta, Klippan ej af plåga klagar, Om dit äfven skulle bringas Oberäkneliga smärtor, Qval, dem man ej tälja mäktar.

O du Ukko, högst bland Gudar, O du gamle man i höjden. Kom nu hit, då du behöfves, Vandra hit, då man dig kallar, Kom att helsa åstadkomma, Frid och ro tillvägabringa. Blås, o Gud, med helga munnen, Med den varma andedrägten, Att ej någon son förloras, Ej en moders barn försvinner Från det tal, som Skaparn danat, Som med omsorg Gud har vårdat."

Derpå gamle Wäinämöinen Ställde grytan uppå elden, Hade så sitt kok att sjuda. Full var grytan af de örter, Hvarur saft på marken dryper, Honungs-droppar rinna neder.

Fräsande nu grytan sjuder Uti trenne sommar-dagar Och i fulla trenne nätter. Derpå gamle Wäinämöinen Efterser sitt läkemedel: "Är min salva tillförlitlig, Är mitt läkemedel säkert?"

Ej är salvan tillförlitlig, Ej hans läkemedel säkert. Ställde grytan uppå elden, Hade så sitt kok att sjuda, Bragte dit än mera örter, Gräs af många skilda arter.

Fräsande nu grytan sjuder Uti fulla trenne nätter Och i trenne sommar-dagar. Derpå gamle Wäinämöinen Lyftar grytan ifrån elden Och beskådar läkemedlet; "Ar min salva tillförlitlig, Är mitt lekemedel säkert?"

Ej ar salvan tillförlitlig, Ej hans läkemedel säkert. Ställde grytan uppå elden, Hade så sitt kok att sjuda, Bragte dit än mera örter, Gräs af många skilda arter, Som från annan nejd man hemtat, Tagit ifrån byn den kalla, Fått af nio vise männer, Åtta insigtsfulla trollmän.

Fräsande nu grytan sjuder Uti fulla trenne nätter Och i trenne sommar-dagar. Trenne gossar flitigt vårda Det som i en panna kokas; Trädrik skog till bränsle öddes — All den skog, en holme frambragt — Blott för koket i en panna. Fastnade så sten vid stenen, Klippa sig vid klippan fäste.

Derpå gamle Wäinämöinen Lyftar grytan ifrån elden Och beskådar läkemedlet:, "Är min salva tillförlitlig, Är mitt läkemedel säkert?"

Visst är salvan tillförlitlig, Visst är läkemedlet säkert.

Smorde så med denna salva, Med det goda läkemedlet, Smorde ofvantill och nedan, Smorde midtuppå tillika, Höjde då sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Herren må sin hjelp förläna, Ifrån Gud må bistånd komma, Sen jag smort med mina händer, Sen jag med min mun har talat.

Hvart ej mina händer komma, Dit må Skaparns händer komma; Hvart ej mina fingrar passa, Dit må Skaparns fingrar passa; Hvart ej mina ord sig sträcka, Dit må Skaparns ord sig sträcka. O du Ukko, högst bland Gudar, O du gamle man i höjden! Gör den sjuke frisk om natten, Lifva honom upp om dagen, Att ej ofvantill käns plåga, Att ej smärtan tär det inre, Att ej värken flyr till bröstet. Låt ej någon smärta kännas, Ej den aldraminsta plåga, Medan tiden ännu varar Och den klara månen lyser."

Gamle trygge Wäinämöinen, Den evärdelige siarn Trollad sjukdom dermed bortdref Och en pålagd sjukdom läkte.

Tjugusjette Runan.

Louhi Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma Qväder månen, att ej lysa, I en sten med brokig sida, Qväder solen, att ej stråla, In i hårda bergets sköte, Inom klippans fasta väggar.

Var nu natt förutan ända, Oupphörligt mörker rådde På den dimomhöljda udden, På den skogbeväxta holmen. Natten fem år redan varat, Uti sex år solen saknats, Månen man ej sett på åtta, Karlavagnen ej på nio, Stjernorna på tio årtal.

Sade gamle Wäinämöinen: "Hör mig broder Ilmarinen! Låt oss gå att se på månen, Att den sköna solen skåda Att betrakta Karlavagnen — Gå att efterse, hvad under Sol och måne undanskymmer, När ej månen mera lyser, När ej solen sprider strålar Öfver oss beklagansvärda, Af elände undertryckta."

Gamle trygge Wäinämöinen Och hans broder Ilmarinen Gingo så att se på månen, Att den sköna solen skåda, Att betrakta karlavagnen. Stego upp till höga himlen På det sjette stjernehvalfvet, * Ofvan åtta himla-fästen.

Ilmarinen eld nu uppslår, Wäinämöinen gnistor sprider Med sin kopparsmidda svärdspets, Med sin blanka klingas eldbett, På det sjette stjernehvalfvet, * Ofvanpå de åtta himlar.

Satt en mö på långa molnet, Satt en flicka invid bågen. Flickan träget vaggar elden, Gungar flitigt ljusa lågan I en vacker, gyllne vagga, Som på silfver-remmar hängde. Silfver-remmarna de hveno, Gyllne vaggan klang i luften Under vaggningen af flamman, Under gungandet af lågan. Plötsligt elden föll från vaggan För den ovarsamma flickan. Elden ilade med snabbhet, Hastigt flög den röda gnistan Genom åtta himla-fästen, Granna locken sex igenom.

Gamle trygge Wäinämöinen Och hans broder Ilmarinen Gå att spana efter elden, Söka upp den flydda gnistan.

Bygga farkost först på berget, Timra uti ökenskogen; Sig en båt med trenne vränger. Sampsa, son af Pellervoinen, Gjorde styren utaf granar, Stänger utaf furu redde.

Föra båten ut på vattnet, Ro den makligt fram och färdas Af och an på Neva-elfven, Rundt kring Neva-flodens udde. Kom en qvinna dem till möte, Talade dem till och sporde: "Hvadan ären J, o männer?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Från den medlersta bland rymder, Ifrån himlars midt vi äro."

"Hvart, o männer, gäller resan, Hvart er färd, beklagansvärde?"

"Vi begifvit oss att elden, Att den flydda gnistan söka; Hvadan är du arma qvinna?"

"Hvadan är jag arma qvinna? Jag bland qvinnor är den äldsta. Är de första menskors moder, Har fem gånger hustru varit Och som brud sex gånger fästad. — Ni begifvit er att elden, Att den flydda gnistan söka; Svårt det blir att elden finna, Få om flydda gnistan kunskap. Grymma ting har elden vållat, Lågan mycken ofärd alstrat. Elden ilade med snabbhet, Hastigt flög den röda gnistan Ofvanfrån den höga himlen, Från det sjette stjernehvalfvet, Flög igenom luftens rymder, Kom så genom sotigt draghål Till den ljufva kärleksbädden Uti Tuuris nya stuga, Palvonens ej täckta boning.

Modren gaf från bröstet näring Åt sitt barn i usla vaggan, Uti Tuuris nya stuga, Palvonens ej täckta boning.

Eldens gnista kom i stugan, Brände knät på späda barnet, Brände barmen af dess moder, Skadade för qvinnan bröstet. Ned till Manala gick barnet, Gossen for till Tuonis boning, Ty han var till döden danad, Var bestämd att falla undan. Modren visste dock dess mera, Ej till Manala gick modren. Hon förstod att tjusa elden, Att fördrifva ljusa lågan Ned i vattnets vilda vågor, I Aluejärvis böljor.

Nu den vilda insjön brusar På en sommar-natt tre gånger, Nio gånger på en höst-natt, Svallar upp till granens toppar. Sjuder öfver alla bräddar,

För den röda eldens plågor, För den ljusa lågans smärtor. Drifver fiskarna på landet, Abbor-skaran på det torra; Dervid fiskarna besinna, Abborrarna eftertänka, Hur att vara, hur att lefva Uti dessa eldens plågor, Dessa lågans svåra smärtor.

Abborn med sin krökta nacke Kom och satte efter gnistan. Gnistan fås dock ej af abborn; Kommer så den blåa siken, Siken sväljer eldens gnista.

Lopp en liten tid till ända, Då af smärta sväljarn gripes, Slukarn råkar uti vånda, Uti nöd den alltför mätta. Samm från udde bort till udde, Från en holme till en annan, Hvarje udde hördes råda, Hvarje holme underrätta: Hvarken finns i lugna vattnet, Eller i det vilda, låga, Den mig arma skulle höra, Mig eländiga förgöra Uti dessa eldens plågor, Dessa lågans svåra smärtor.

Kommer så den röda laxen, Slukar upp den blåa siken. Lopp en liten tid till ända, Då af plåga sväljarn gripes, Slukarn råkar uti vånda, Uti nöd den alltför mätta. Samm från udde bort till udde, Från en holme till en annan, Hvarje udde hördes råda, Hvarje holme underrätta: Hvarken finns i lugna vattnet, Eller i det vilda, låga, Den mig arma skalle höra, Mig eländiga förgöra Uti dessa eldens plågor, Dessa lågans svåra smärtor.

Kommer så den gråa gäddan, Slukar upp den röda laxen. Lopp en liten tid till ända, Då af plåga sväljarn gripes, Slukarn råkar uti vånda, Uti nöd den alltför mätta. Samm från udde bort till udde, Från en holme till en annan; Hvarje udde hördes råda, Hvarje holme underrätta: Hvarken finns i lugna vattnet, Eller i det vilda, låga, Den mig arma skulle höra, Mig eländiga förgöra Uti dessa eldens plågor, Dessa lågans svåra smärtor."

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Finnes här den linet sådde, Sådde linet, plöjde marken, På en enda natt om sommarn, Midt emellan tvenne dagar? Jag ett nät nu ville göra, Hundraögdad not mig laga, För att arma fisken döda, Den eländiga förgöra."

Sedan brände man ett fartyg, Man en liten båt förstörde Invid fallet af eldforssen, Vid den helga flodens hvirfvel. Deraf fick man litet aska, Sådde linet ibland askan, Sådde linet, plöjde marken. Der en herrlig växt nu frodas, Utan måtta linet stiger, Höjer upp sig utan leder, Midt emellan tvenne dagar, På en enda natt om sommarn.

I en hast man linet rensar, Plockar i en hast och stryker, För det i en hast i vattnet, I en hast ur vattnet lyftar, Torkar i en hast och bråkar, Midt emellan tvenne dagar, På en enda natt om sommarn.

Systrarna så linet spinna, Svägerskorna trä' på nålen, Bröderna tillhopa knyta, Fäderna vid tåget fästa, Midt emellan tvenne dagar, På en enda natt om sommarn.

Blef så nätet färdiglagadt, Noten med sin trådtel fogad. Bröderna sig nu begifva Ut med noten för att fiska. Notens ena tel blir kastad Vid en holme uppå fjärden, Vid ett land, der träd ej växte, Notens andra tel blir kastad Fjerran uti Tuoni-elfven, Vid den helga flodens hvirfvel, Notens kil man sedan kastar Dit på Kalevalas stengrund, Vid den gamle Wäinös båtplats.

Noten kastad var i vattnet, Och nu börjar man att draga; Afvigt var dock noten kastad, Illa blir den äfven dragen. Fisk af alla slag man fångar, Men den fisken får man icke, För hvars skull man noten tillredt, Fogat nätet med sin trådtel.

Gamle trygge Wäinämöinen Än en annan gång försöker. Notens ena tel blir kastad Uti Sarjo-sundets mynning, Tätt invid lax-öars uddar, Notens andra tel blir kastad Uti Lapplands vik, den vida, Nära vid sik-öars stränder, Notens kil man sedan kastar Invid Kalevala-näset, Nära intill ängens udde.

Noten kastad var i vattnet Och nu börjar man att draga; Afvigt var dock noten kastad, Illa blir den äfven dragen. Fisk af alla slag man fångar, Men den fisken får man icke, För hvars skull man noten tillredt, Fogat nätet med sin trådtel.

Nu den gamle Wäinämöinen Noten ännu mer förstorar, Skarfvar telarna på nätet, Dem med famnar fem föröker, Öker tågets längd med tio, Yttrar sjelf ett ord och säger: "Låt oss ro vår not på djupet, Föra längre ut på fjärden; Må ännu en gång vi draga, Med ett tredje varp försöka."

Noten roddes så på djupet, Fördes längre ut på böljan; En gång nu man noten drager, Med ett tredje varp försöker.

Hvem är roddaren i båten, Hvem vid årors tullar sitter? Sjelfve smeden Ilmarinen, Han är roddaren i båten, Han vid årors tullar sitter. Hvem drar noten upp från vattnet, Lyfter nätet med sin trådtel? Gamle trygge Wäinämöinen Drager noten upp från vattnet, Lyfter nätet med sin trådtel.

Sade gamle Wäinämöinen: "Wellamo du vattnets drottning, O du vattnets gamla rörbröst! Kom nu hit att byta skjorta, Kom att ömsa andra kläder. Du en skjorta har af hafsrör, Bär på dig af skum en mantel; Jag af lärft en skjorta skänker, Ger åt dig af lin en mantel, Som är väfd af Månens jungfru, Utaf Solens jungfru spunnen.

Wellamo du vattnets drottning, O du vattnets gamla rörbröst! Tag uppå dig lycko-kläder, Kläd dig uti gåfvo-skjorta, Under dina gåfvo-tider, Uppå mina fångste-dagar. Dina gåfvor mig förläna, Skyndsamt gif utaf ditt villbråd. Väck ett sorl af fiskars fenor, Jaga hit en svärm af fiskar, Der vi noten skola lyfta, Draga upp dess hundra flöten Ned från djupa fjärdars botten, Ofvanfrån det svarta gruset."

Derpå Solens son, den starke, Hoppar plötsligt ned från kullen, Yttrar så ett ord och säger: "Monne här behöfves någon, Som med långa stören pulsar?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Här behöfs i sanning någon, Som med långa stören pulsar."

Derpå Solens son, den starke, Ryckte upp en tall på kullen, Gjorde puls-skaft af en fura, Men till spets han tog en klippa, Redde knopp af fasta hällen. Yttrar så ett ord och säger: "Pulsar jag med all min styrka, Stöter med min hela manskraft, Eller blott som saken fordrar?"

Sjelf den vise Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Pulsar du, som saken fordrar, Mycket har du då att pulsa?"

Kom så Solens son, den starke, Uti båten för att pulsa. Pulsar nu, som saken fordrar, Allt slags fiskar dit förjagar, Hvarest noten man skall lyfta, Draga upp dess hundra flöten.

Sade gamle Wäinämöinen: "Der nu är en svärm af fiskar, Är ett sorl af fiskars fenor, Hvarest noten man skall lyfta, Draga upp dess hundra flöten?"

Noten drager man och släpar, Lyfter sedan upp från vattnet, Gör den ren och tömmer fångsten Uti Wäinämöinens farkost. Fångas så den gråa gäddan, För hvars skull man noten tillredt, Fogat nätet med sin trådtel. Men ej vågar Wäinämöinen Taga den i sina händer Handskar brokiga förutan, Utan handskar, jernbesmidda, Vantar utaf koppar gjorda.

Derpå Solens son, den starke, Tager fisken straxt i famnen, Yttrar så ett ord och säger: "Må en knif från himlen rulla, Falla må en knif med guldskaft Och med hett af silfver bildadt. Hvarmed gäddan jag kan klyfva, Skära uti tvenne delar."

Rullar så en knif från himlen, Faller ned en knif med guldskaft Och med hett af silfver bildadt, Faller vid den gråa gäddan.

Straxt nu Solens son, den starke, Griper i dess skaft med handen: "Blif uti min hand, du knifskaft, Håll dig, udd, i Skaparns slida?"

Dermed klyfver han nu gäddan, Vidgar dermed munnens öppning. I den gråa gäddans mage Finner man den röda laxen. Klyfver så den röda laxen, In i röda laxens mage Finner man den blåa siken. Klyfver så den blåa siken, I den blåa sikens mage Finner man det blåa nystan, In uti den trånga tarmen, Der den gör sin tredje slingring.

Öppnade det blåa nystan, Ifrån nystanet det blåa Föll ett nystan rödt till färgen.

Öppnade det röda nystan, Midt från nystanet det röda Spratt nu plötsligt fram den gnista, Som från himlen hade fallit, Ilat tvert igenom molnen Ofvanfrån de åtta fästen, Genom luftens nio rymder. Lös från Solens son kom gnistan, Ilade ifrån hans fingrar Fram ett litet väga-stycke, Ofvanom Aluejärvi, Tätt förbi sik-öars stränder, Mellan sund, der laxar fångas. Gnistan flyr till enris-skogen, Bränner enarna på fältet, Höjer sig så upp i granen, Bränner straxt den torra granen. Lågan oerhördt sig breder, Växer till och blir förfärlig, Bränner halfva Pohja-landet, Långa sträckor utaf Savo, Karjala å ömse sidor.

Sjelf han smeden Ilmarinen Satt vid årorna i båten; Elden brände der hans kindben, Svedde äfven veka lifvet. Smeden råkar nu i vånda, Gripes af en smärtsam plåga.

Springer så till knät i vattnet Ut i sjön till strumpebandet, Intill midjan ned i vågen, Söker der att släcka elden, Att den ljusa lågan hämma. Höjande sin röst han sade, Talade med dessa orden: "Sköna eld, som Gud har danat. Låga utaf Skaparn frambragt! Göm dig undan i din aska, Dölj dig inom dina gnistor, Att du må om dagen brukas, Men om natten ligga bortgömd In uti en kolnad stubbe, Ned i spisen ibland aska.

Om det ej tillfyllest vore, Panu son af sköna solen, Barn utaf den milda dagen! Lyfta elden upp till himlen, Ställ den midt i gyllne ringen, In i koppar-klippans gömma; Bär den upp, som barnet bäres Till sin mor, sin vårdarinna. Ställ den att om dagen lysa Och att hvila under natten, Låt den hvarje morgon uppgå, Hvarje afton sjunka neder.

Hvarmed skall jag släcka elden, Hvarmed må jag hämma lågan? Uti Pohja finns en gosse, Uti kalla byn en hjelte, Reslig man i Pimentola, Hög som granen uti öknen, Stor som tallen uti kärret. Med en famn hans smalben mätes, Med halfannan knäets omkrets. Och med tvenne famnar höften. Rimmiga hans handskar äro Och hans skor med rim betäckas, Rimmig hatten är på hufvet, Rimmig gördeln omkring lifvet. Hemta rimfrost ifrån Pohja, Bringa is från byn den kalla, Mycken rimfrost finns i Pohja, Mycken is och mycken rimfrost, Rim i floden, is i sjöar, Glanskis marken der betäcker, Sjelfva luften är i halka.

Rimfrostklädda harar springa, Isomhöljda björnar tumla Midt på snöbetäckta berget, Tätt invid snö-borgens tinnar. Rimfrostklädda hökar flyga, Isomhöljda änder simma Midt i snöbetäckta elfven, Invid fallet af snö-forssen,

Kom, o gosse, ifrån Pohja, Ända bortom Pohja-gården. Släpa rimfrost med din kälke, Hemta is uti din släde Från det vilda fjällets hjessa, Från det fasta bergets kanter, Genom snöbetäckta borgen, Slottets isomhöljda portar, Drag i släden rimmig kittel, För en isig slef i kitteln. När du sedan hit har hunnit, Uppnått målet för din resa, Kasta af det kalla vattnet, Ös utaf det våta snöslagg Uppå de förbrända ställen, Ställen, hvilka elden skadat.

Hvarmed skall jag elden släcka, Hvarmed må jag lågan hämma? Uti Pohja finns en jungfru, Uti kalla byn en flicka; Rimfrosthöljd är hennes mössa, Skjortan isig uppå kroppen, Skon är rimmig, strumpan isig, Frusna hennes klädningsfållar, Isbetäckt är skjortans krage. Kom, o flicka, ifrån Pohja, Från det innersta af Lappland, Stig från frusna sonens läger, Isomhöljda barnets sida, Tag din klädning ifrån kölden, Tag din kjortel ifrån frosten. När du sedan hit har kommit, Uppnått målet för din resa, Kasta kjorteln ned på knäna, Till ett täcke åt den sjuke, För att eldens mun tillsluta, Trycka Panus hufvud neder. Linda elden uti vecken, Uti flikarna lägg lågan, Göm den uti rena kjorteln, I din hvita klädebonad.

Om ej det tillfyllest vore, O du Ukko, gyllne konung, Du som skyarna beherrskar, Råder öfver himlens strömoln! Låt en molnsky gro i öster, Sänd en annan ifrån vester, Stöt med famnen moln tillhopa Sammanfoga deras kanter Och förena mellanrummen. Låt så regna is och rimfrost Helande och goda salvor, Uppå de förbrända ställen, Ställen, hvilka elden skadat. Gör så elden svag och kraftlös Tag från lågan bort dess styrka. Ifrån Panu manna-kraften."

Dermed smeden Ilmarinen, Släckte ut den röda elden, Hämmade den ljusa lågan; Gjorde elden svag och kraftlös, Tog från lågan bort dess styrka, Ifrån Panu manna-kraften.

Tjugusjunde Runan.

Ledsnad herrskade bland menskor, Ledsnad ock bland foglar rådde, Svårt det var för vattnets fiskar Och för skogens hjord besvärligt, När ej solen mera lyste Och ej sken den milda månen.

Gäddan känner gropens botten, Foglars flygt blir örnen varse, Vinden vet af gässens dagsfärd. Men ej vet den arma menskan, När dock morgonen är inne, Eller natten börjar nalkas På den dimomhöljda udden, På den skogbeväxta holmen.

Rådslag hålla då de unge, Medelålders männer tänka. Hur man utan sol och måne, Utan karlavagn må lefva.

Gamle trygge Wäinämöinen Vandrar hän till smedens verkstad, Träder under smidjans dörrpost, Yttrar så ett ord och säger: "Upp du smed der invid väggen, Upp du hamrare bak stenen, För att nu en måne smida Och en solring sammanfoga. Lång är tiden eld förutan, Ledsam, då ej månen lyser, Då ej solen strålar sprider."

Steg så smeden upp vid väggen, Hamrarn reste sig bak stenen För att straxt en måne smida Och en solring sammanfoga. Utaf guld han smider månen Och af silfver nya solen; Får så månen smidd och formad, Får ock solen färdigbildad. Nu de lyfta dem med glädje, Bära vackert och försigtigt Upp till himmelen den höga, På det sjette stjernehvalfvet, * Ofvanpå de åtta fästen.

Svetten dröp från Skaparns hufvud. Vattnet rann från Gudens panna Vid det alltför svåra verket, Vid den mödosamma lyftning, Då man forslar nya solen, Då man bär en ring för månen Upp till midten utaf himmeln, Till den nionde bland rymder.

Månen fingo de så forslad, Fingo äfven solen fästad I den nionde bland rymder, Vid den medlersta bland himlar; Men som måne sken ej guldet, Silfret såsom sol ej lyste.

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Om jag far till Pohja-gården, Mig beger till Pohjas söner, Visst jag månen får att lysa, Gyllne solen till att stråla."

Far åstad och färdas skyndsamt Hän till Pohjola det mörka; Stiger en dag, stiger tvenne, Redan på den tredje dagen Synas Pohja-gårdens portar, Pohja-gårdens dörrar rassla Och de onda gångjern glimma.

Kommen fram till Pohja-floden Ropar gamle Wäinämöinen: "Hemta båt, du son i Pohja, Att jag slipper öfver elfven."

Pohja-sonen hördes svara: "Här är ingen båt nu ledig, Ro dig fram med dina fingrar, Styr med dina flata händer Öfver floden här i Pohja."

Nu den gamle Wäinämöinen Sänker fingrarna i vattnet, Flata händerna i böljan, Drar sig på en vatten-ruska, På en tall-stock sig förfogar, Låter så en hvissling ljuda; Kom en vind och förde honom Öfver floden uti Pohja.

Pohja-folket höres ropa, Onda skaran häftigt larma: "Stig nu med den ena foten Ifrån elfven upp till stranden." Steg med sina begge fötter Ifrån elfven upp till stranden.

Pohja-folket höres ropa, Onda skaran häftigt larma: "Träd nu fram till Pohja-gården." Trädde fram till Pohja-gården.

Pohja-folket höres ropa, Onda skaran häftigt larma: "Kom nu in i Pohja-stugan." Gick så in i Pohja-stugan.

Männerna der mjöd förtära, Mätta sig med ljufva drycken. Hvarje man bär svärd vid sidan, Stridsbeklädd är hvarje kämpe, För att döda Wäinämöinen, Vattnets vän om lifvet bringa. Männerna af honom spörja: "Hvad är usle mannens budskap, Hvad vet vandrarn att förtälja?"

Gamle trygge Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Hvart har solen från oss flyktat, Hvart har månen tagit vägen?"

Pohja-folket höres ropa, Onda skaran häftigt larma; "Dit från eder solen flyktat, Dit har månen tagit vägen: Solen kommit ned i klippan, In i ståluppfyllda berget, Sköna månen har försvunnit I en sten med brokig sida; Aldrig derifrån de slippa, Aldrig utgång sig bereda."

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Låt oss mäta våra klingor, Låt oss våra svärd beskåda. Skall ej månen fås ur stenen Solen ifrån klippan frias? Den som har en längre klinga, Har ett svärd, mer skönt att skåda, Må det första hugget gifva."

Sina svärd nu männer mäta Och beskåda sina klingor. Litet längre än de andres Var den gamle Wäinös klinga, Blott så mycket som ett kornfrö, Eller som ett ringa halmstrå. Månen lyste uppå spetsen, På dess fäste glänste solen, Hästen gnäggade på bettet, Katten gnällde uppå knappen Och en hundvalp låg i slidan.

Man så träder ut på gården Och emot hvarann sig ställer. Nu den gamle Wäinämöinen Slog en gång med blanka svärdet, Slog en gång och slog en annan, Skalade, som rofvors strängar, Hufvuden af Pohjas söner.

Går så att beskåda månen, Vandrar hän att solen lösa Och befria karlavagnen Från den fläckbeströdda stenen, In ifrån stål-bergets sköte, Från den jernuppfyllda klippan. Men der finnas tio dörrar Och hvarenda ibland dessa Har med tio lås man fastlåst; Han ej slipper in i klippan.

Gamle trygge Wäinämöinen Återvänder nu till hemmet, Träder uti smedens verkstad, Yttrar så ett ord och säger: "Hör mig smed, du Ilmarinen, Frände, barn af samma moder! Hamra mig tregrenig gräfta, Smid ett dussin hvassa billar, Smid en väldig knippe nycklar, Att jag månen får ur stenen, Solen lösa kan från klippan."

Derpå smider Ilmarinen Allt hvad mannen har af nöden, Smider en dag, smider tvenne, Smider än den tredje dagen. Men uppå den tredje dagen Stiger Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma, Ganska tidigt upp en morgon Och sig tager för att flyga. Flyger upp med lärkans fjädrar, Höjer sig på siskans vingar, Flög till Ilmarinens smidja, Satte sig vid gluggen neder.

Det var smeden Ilmarinen, Tog till orda nu och sade: "Hur är, fogel, du vid gluggen Ren på morgonen så tidigt?"

Fogeln med sin tunga talar, Så den lilla siskan qvittrar: "Hör mig smed, o Ilmarinen, O du hamrare evärdlig! Du just är en kunnig konstnär, Är en hamrare förträfflig."

Det var smeden Ilmarinen, Yttrade ett ord och sade: "Derför är jag kunnig konstnär, Är en hamrare förträfflig, Att jag har den store Guden Länge uti skägget skådat, Medan förr jag himmel smidde, Hamrade ett lock för luften."

Fogeln med sin tunga talar, Så den lilla lärkan qvittrar: "Hvad är det, du smed nu hamrar, O hvad smider du nu, konstnär?"

Det var smeden Ilmarinen, Svarade härtill och sade: "Det en halsring är, jag smider, Åt den stygga Pohja-gumman."

Flög nu Pohjolas värdinna, Flög och ilade med snabbhet Ifrån Ilmarinens smidja, Flög som lärka bort till hemmet. Börjar tänka och begrunda, I sitt sinne öfverlägga, Hur sin bals hon, usla qvinna, Onda hexa, månde värja.

Märker ofärd henne hota, Nödens dag förhanden vara. Steg så upp en morgon tidigt, Ren i dagens första gryning, Flög till Ilmarinens smidja, Kom, som dufva, uppå tröskeln.

Det var smeden Ilmarinen, Yttrade ett ord och sade: "Hur är dufva du på tröskeln Ren på morgonen så tidigt?"

Dufvan med sin tunga talar, Fogeln så till gensvar qvittrar: "Derför må jag stå på tröskeln, Att dig detta budskap bringa: Månen stigit har ur stenen, Solen ut ur klippan sluppit."

Derpå smeden Ilmarinen Går till dörren af sin smidja, Skådar noga upp mot himlen, Ser på fästet månen lysa, Ser den sköna solen stråla. Gick till gamle Wäinämöinen, Yttrade ett ord och sade: "O du gamle Wäinämöinen, Du en sångare evärdlig! Kom nu att beskåda månen, Kom att se på sköna solen, Då de nu på fästet stigit, Kommit till sitt förra ställe."

Gamle trygge Wäinämöinen Skyndade sig ut på gården, Lyfte genast upp sitt hufvud, Höjde blicken emot himlen: Månen uppå fästet stigit, Solen hade himlen funnit.

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf sig tager för att tala, Höjande sin röst han säger Och med dessa orden talar: "Hell dig måne, att du lyser, Att ditt anlete du viser, Hell dig gyllne dag, som randas, Hell dig sol, som åter uppgår!

Du guldmåne slapp ur stenen, Sköna sol, du steg från klippan, Såsom gyllne gök du uppsteg, Höjde dig som silfver-dufva. Så du må hvar morgon stiga Äfven efter denna dagen, Och hvar gång, då hit du kommer, Må du ymnig helsa bringa, Hopa håfvor uppå håfvor, Föra lycka till vår metkrok, Hemta fångst åt våra fingrar. Vandra nu din väg med helsa, Lägg din bana frisk till rygga, Gör din båge skön och vacker. Gå om aftonen till glädje."

Tjuguåttonde Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Nu man borde björnen fånga, Borde fälla gyllne djuret Uti Metsola det ljufva, Det vaksamma Tapiola, Att ej Ohto mina hästar, Mina ston om lifvet bringar. Icke dödar mina hjordar, Och ej korna strör kring marken.

Också jag i fordna tider Var så god som mången annan. Då man gjorde val af männer, Då man karlarna fördelte, Mönstrade de bästa kämpar; Jag då steg till björnens dörrar, Till den platta nosens gårdar. Nu en annan tid är inne: Monne, arme man, jag redan Kunnat blifva alltför gammal, Mera tvekande än andra? Kanske är det så, men sinnet Lockande mig likväl bjuder Att till Metsola nu vandra, För att njuta af dess honung.

Så jag vandrar hän till skogen, Går till sysslor utom huset. Mielikki, du skogsvärdinna, Tellervo, Tapios dotter! Lägg nu band på dina hundar, Ordna vackert dina valpar I det trybevuxna tåget, I den lilla ekträdskojan. Bind för björnens ögon silke, Vira flätor om hans hufvud, Stryk uppå hans tänder honung Och på munnen rena smöret, Att han icke vädrar mannen, Icke känner andedrägten, När jag kommer till hans gårdar, Till den ädle Ohtos dörrar.

Vackra Ohto, skogens äpple, Skogens sköna, runda knotter! När du hör, att mannen nalkas, Stolta karlen till dig träder, Göm då klorna in i tassen, Tänderna uti ditt tandkött, Att de aldrig måtte såra, Ej ens i sin vighet skada. Så må du dig, Ohto, röra, Så du, honungstass, dig vända, Som i boet hjerpen rör sig, Gåsen liggande sig vänder?"

Sjelf den gamle Wäinämöinen Stötte nu på sköna Ohto, Rubbade så sidenbädden, Slog omkull den gyllne sängen; Höjde upp sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Nu, o Gud, du lofvad vare, Skapare allena prisad, När du gaf mig sköna Ohto, Gaf mig skogens guld till byte. Träder jag för Ohtos dörrar, Går till släta tassens gårdar, Vandrar till plir-ögats koja, För att der mitt guld betrakta — Kort är foten, böjdt är knäet, Nosen trubbig, som ett nystan.

Du min enda, vackra Ohto, O min honungstass, du sköna! Blif ej ens på skämt förtörnad, Jag var icke den dig fällde, Sjelf du halkade på grenen, Snafvade på barrträdsqvisten, Sönderslet din granrisklädnad, Ref i tu din barrbetäckning; Hösten är så hal och slipprig, Höstens nätter äro mörka.

Du min enda, vackra Ohto, O min honungstass, du sköna! Än du måste gå en sträcka, Måste vandra på en sandhed. Kom berömde, börja färden, Vandra hän du skogens stolthet, Skrid blå-strumpa fram med snabbhet, Stig lättfotade med brådska Ifrån dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala stigar, Till en skara utaf kämpar, Till en talrik karla-samling. Länge ren der stått ett visthus, Uppå silfver-fötter timradt, Bygdt på sköna gyllne stolpar; Dit vår ädle gäst vi leda. Föra in vår gyllne främling. Illa blir han der ej fägnad, Honung får han till att äta, Får det färska mjöd att dricka.

Kom nu, såsom ock du kommer. Ifrån detta trånga näste, Lemna dynorna af ruskor, Öfvergif din bädd af granris, Lägg dig uppå röda bolster, Uppå mjuka siden-bädden, Under åsen den berömda, Under takets vackra fogning. Rör dig uppå fältets drifvor, Som ett näckrosblad på böljan, Sväfva öfver skogens ruskor, Som på qvisten ekorn sväfvar."

Och nu vandrar Wäinämöinen Under spel i svedjelunder, Under hornets ljud på fältet, Vandrar med den ädle Ohto. Sjelf han spelar skönt och skickligt, Låter hornet herrligt ljuda, Blåste gånger fem för porten, Blåste tre på hemmets kullar. Ljudet hördes in i stugan, Skallade inunder åsen.

Folket talade i stugan, Så den sköna skaran sade: "Hören ljudet nu der ute, Som från jägarhornet skallar, Hören kotte-fogelns läte, Hören Tapio-tärnans pipa!"

Folket hastade ur stugan, Sköna skaran sprang på gården? "Gaf ett honungsdjur er skogen, Gaf ett lodjur skogens herre, Då med sång J återkommen, Skriden jublande på skidor?"

Gamle trygge Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Oss en utter är till talets, Är till sångens ämne gifven; Derföre med glam vi komma, Jublande på skidor nalkas. Men det är dock ej en utter, Ej en utter, ej ett lodjur; Sjelf den frejdade här vandrar, Skogens dimma hit nu sväfvar. Skogens fradga hitåt rinner, Ohto nalkas svept i kläde. Nu med Gud jag helsar eder Här på dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala vägar, Gångar trampade af tärnor, Jemnade af gårdens qvinnor. Mindre kär kanske är gästen, Må man husets dörr då sluta, Men är gästen efterlängtad, Så må dörren hållas öppen."

Folket svarade och sade, Så den sköna skaran talte: "Nu, o Gud, du lofvad vare, Skapare allena prisad, Då du gaf den sköna Ohto, Skänkte skogens guld till byte. Hell dig Ohto, du som kommit, Hell dig honungstass, som vandrat Hit till dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala gångar. All min lifstid har jag längtat, Väntat all min blomningsålder, Att dock skogens silfver komme, Skogens guld sig skulle närma Hit till dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala gångar, Att jag hörde Tapio-hornet, Hörde skogens pipa ljuda. Detta har jag städse väntat, Som ett bördigt år man väntar, Såsom skidan väntar drifvor,

Längtar efter präktig skara, Och som flickan väntar fästman, Den rödkindade en make. Aftnarna jag satt i fönstret, Morgnarna på visthus-trappan, Månaderna invid tåget, Vintrarna på fähusbacken. Der jag stod, tills snön förhårdnat, Tills den hårda snön blef uppsmält, Marken bar och höljd med sandgrus, Gruset öfvertäckt med mylla, Myllan grönskande af nygräs."

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Finns här ingen man, som mottar, Ingen kämpe, som välkomnar, När från Metsola jag kommer, Vänder hem från Tapios boning?"

Folket svarade och sade, Så den sköna skaran talte; "Nog här finnas män, som motta, Finnas kämpar som välkomna, När från Metsola du kommer, Vänder hem från Tapios boning. Länge brygd har drycken varit, Ölet redan länge färdigt För den främling, som nu kommer, För den gäst, som till oss nalkas."

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Hvart skall främlingen nu föras, Hvart den gyllne gästen ledas Ifrån dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala gångar?"

Folket svarade och sade, Så den sköna skaran talte: "Dit må främlingen nu föras, Dit må gyllne gästen ledas, Uti stugan, gjord af tallar, Uti huset, bygdt af furu, Under åsen, den berömda, Under takets vackra fogning."

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Du min enda, vackra Ohto, O min honungstass, du sköna! Allt ännu du måste vandra, Måste fördas fram i lunden. Gif, mitt guld, dig nu på färden. Tåga fram, mitt vackra silfver, Vandra genom gyllne tåget, Gå längsefter silfver-spången, Träd i stugan, gjord af tallar, Uti huset, bygdt af furu, Under åsen, den berömda, Under takets vackra fogning.

Sen nu till J stackars qvinnor, Att ej driften må förskräckas, Klena hjorden ej förfäras Ej värdinnans boskap skadas, När till stugan Ohto kommer, När det skäggbetäckta trynet, Platta nosen sticker in sig.

Gossar, gifven rum i förstun, Stån ej flickor framför dörren, När till stugan hjelten träder, När den stolta mannen kommer.

Bry dig ej om våra flickor, Frukta ej för våra qvinnor, Räds ej för de mössbetäckta, De om hasen strumpbeklädda. Allt hvad qvinna är i stugan, Må nu längst i vrån sig draga, När i stugan mannen träder, När den stolta karlen kommer.

Frid du Gud ock hit förläna, Hit i denna ringa stuga, Uti denna låga hydda, Under åsen den berömda, Under takets vackra fogning. Hvart skall nu mitt guld jag föra, Hvar min lilla fogel ställa?"

Folket svarade och sade, Så den sköna skaran talte: "Hell ock dig, som hit har kommit, Hell dig honungstass, som stigit Uti denna ringa stuga, Uti denna låga hydda, Under åsen den berömda, Under takets vackra fogning! Dit må nu ditt guld du föra, Ställa der din lilla fogel, Invid hörnet af vår jernbänk, Vid den fasta plankans ända.

Du min enda, vackra Ohto, O min honungstass, du sköna! Nu din pels man måste skåda, Vackra håret undersöka; Var dock icke alls bekymrad, Illa skall man dig ej hålla, Skall ditt ludna skinn ej gifva Att hos usla männer vräkas, Att bepryda ringa karlar?"

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Hvart må sen vår gäst vi föra, Hvart ledsaga vandringsmannen Från det långa jernbänks hörnet, Från den fasta plankans ända?"

Folket svarade och sade, Så den sköna skaran talte: "Dit må nu din gäst du föra, Vandringsmannen dit ledsaga, Till förgyllda koppar-kärlet, Grytan med sin koppar-botten. Länge grytan stält på elden, Koppar-sidan invid lågan; Länge ren har vattnet väntat — Vattnet hemtades från fjerran, Togs ur vasslesöta källan, Den till brädden fyllda brunnen. Saltet ifrån fjerran söktes, Från de djupa sund i Tyskland, Roddes hit igenom saltsund, Lastades så ut ur skeppet. Veden har man fällt i skogen, Huggit längesen i öknen, Hemtat hit från Tuomivaara, Släpat ifrån höga kullar. Elden har från himlen fallit, Ilat ned från himla-midten, Ofvan från de åtta himlar, Från den nionde bland rymder."

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Du min enda, vackra Ohto, O min honungstass, du sköna! Allt ännu du måste vandra, Måste gå ett litet stycke. Börja frejdade nu färden, Skrid nu fram du gamle kämpe Från det långa jernbänks hörnet, Från den fasta plankans ända, Till förgyllda koppar-kärlet, Grytan med sin koppar-botten."

Fräsande börs grytan koka, Med det färska köttet uppfylld, Kokar trenne hela nätter, Kokar lika många dagar.

Sen nu köttet blifvit kokadt, Kittlarna från elden tagna, Kopparsidorna från lågan, Gamle trygge Wäinämöinen Höjde upp sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Hvart skall nu mitt guld jag föra, Hvart min lilla fogel bringa Från förgyllda koppar-kärlet, Grytan med sin koppar-botten?"

Folket svarade och sade, Så den sköna skaran talte: "Dit må nu ditt guld du föra, Gyllne fogeln må du bringa Inuti den gyllne koppen, Inom koppar-fatets bräddar, Fram på vackra furu-bordet. Borden äro här af furu, Fat af koppar stå på borden Och vid faten äro satta Gyllne koppar, silfver-skedar. Dit må nu ditt guld du föra, Der din lilla fogel ställa, Att med mjöd den får sig mätta, Får af goda ölet dricka."

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Ohto, du min lilla fogel, O min honungstass, du sköna! Allt ännu du måste vandra. Måste gå ett litet stycke, Kom mitt guld och börja färden, Skrid nu fram, du gyllne Ohto, Från förgyllda koppar-kärlet, Grytan med sin koppar-sida Inuti den gyllne koppen, Inom koppar-fatets bräddar, Fram på bordet utaf furu."

Rågade nu kärlen stodo, Faten upp till brädden fyllda. Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Skogens honungsrika moder O du skogens gyllne konung, Tellervo, du Tapios jungfru, Skogens lilla, sköna tärna! Kommen nu till Ohtos bröllop, Till det långa hårets högtid. Ymnigt finns här till att äta, Till att äta, till att dricka, Att för egen del behålla Och att dela ut i byen."

Dervid folket tog till orda, Så den sköna skaran talte: "Hvarest föddes sköna Ohto, Hvarest växte glesa håret, Hvadan är den trinda hemtad, Hvar den blåa svansen funnen? Monne väl på badstu-vägen, Eller uppå brunnens gångstig?"

Gamle trygge Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Ohto föds ej uppå halmen, Ej på båset invid rian, Der den ädla Ohto föddes, Der det glesa håret växte, Nära månen, invid solen, Uppå karlavagnens axlar, På den stora björnens skuldra. Ukko himlens gyllne konung, Gamle mannen upp i höjden, Kastar litet ull på vattnet, Blott ett hårstrå uppå böljan. Detta vaggades af vinden, Skakades af vädrets flägtar, Gungades af vattnets imma, Fördes så af hafvets bölja Hän till blomster-holmens stränder, Till den honungsrika udden.

Mielikki, den väna skogsfrun, Tapiolas trägna qvinna Sprang i hafvet upp till knäna, Sprang i böljan intill gördeln. Ryckte håret upp från vattnet, Fina ullen ifrån böljan, Vaggade uti sitt sköte, Rörde om i sina kläder. Sedan förde hon sin fogel, Lade ned sin gyllne älskling I en liten korg af silfver, I en vacker gyllne vagga. Fästade så lindans bindlar, Band det stora barnets vagga Vid den största qvist af trädet, Vid den lummigaste grenen.

Nu sin vän hon troget vaggar, Gungar omsorgsfullt sin älskling I den vackra gyllne vaggan, Som på silfver-remmar hängde, Under granens blomsterkrona, Blomsterkrona, gyllne grenar. Der hon vårdade sin Ohto, Fostrade det glesa håret Invid låga granars rötter, I en liten, nödväxt tallskog, Ibland honungsrika buskar, I den dunkla ökenskogen.

Ännu saknar Ohto tänder, Ännu fela klor för björnen. Mielikki den väna skogsfrun, Tapiolas trägna qvinna, Sjelf hon går att söka tänder, Söka klor till björnens tassar. Letade bland hårda stammar. Sökte ibland svedda stubbar, Uppå fältets gröna hymplar, På de ljungbevuxna hedar. Växte så en tall på heden, Reste sig en gran på kullen, Fanns en silfverqvist i tallen, Fanns en gyllne gren i granen. Kave dem med handen ryckte, Gjorde klor af dem åt Ohto, Bildade åt björnen tänder. Byggde så af hägg en stuga, Fogade af barr en boning, Bad der björnen bo om vintern, Hvila sig den värsta tiden Och ej genomvada kärren, Icke stryka genom skogen, Vandra irrande på heden, Flacka kring de öppna fälten. Derifrån kom nu vårt silfver, Hemtades den gyllne gästen."

Unga skaran tog till orda Och det gamla folket talte: "Hur blef skogen dock så nådig, Öknen denna gång så gifmild, Hur bevektes skogens herre, Blidkades den gode Tapio? Monn med spjutet Ohto fälldes, Eller dignade för skottet?"

Gamle trygge Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Skogen var oss ganska nådig, Ökenskogen ganska gifmild, Lätt bevektes skogens herre, Blidkades den gode Tapio. Mielikki, den väna skogsfrun, Tellervo, Tapios dotter, Lemnade sitt hemvist öde, Öfvergaf sitt boningsställe, Hastade att visa vägen, Gick att hugga vägamärken, Fästa stakar invid vägen, Att den rätta kosan lära. Uthögg märken genom skogen, Ristade i bergen skåror, Var beredd sitt guld att byta, Ta vårt silfver, ge sitt eget. Ohto fälldes ej med spjutet, Dignade ej ned för skottet; Sjelf han halkade från grenen, Snafvade från barrträds-qvisten, Föll och gyllne kräfvan sprängdes, Bäruppfyllda buken klyfdes, Bröstet sönderslets mot ruskor, Buken refs af barrträds-qvistar."

"Du min enda, vackra Ohto, O min honungstass, du sköna! Nu är benens gny förhanden, Benens gny och skallens läte, Häftigt skallra dina tänder. Näsan tog jag nu af Ohto, Ingen lukt han mera känner, Örat tog jag nu af Ohto, Intet ljud han mer förnimmer, Sist jag ögat tar af Ohto, Ögat ser nu aldrig mera."

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Den en karl jag skulle nämna, Skulle för en hjelte hålla, Hvilken björnens tänder löste, Toge bort de fasta betar, Ryckte ut dem med sin jernhand, Stödd med knät mot björnens skalle."

Sjelf han björnens tänder löser, Tager bort de fasta betar, Rycker ut dem med sin jernhand, Stödd med knät mot björnens skalle.

Tog så tänderna af Ohto, Yttrade ett ord och sade: "Vackra Ohto, skogens äpple, Skogens sköna, runda knotter! Än du måste gå ett stycke, Måste vandra uti öknen; Kom, berömde, börja färden, Tåga hän, du gyllne Ohto, Ifrån denna ringa boning, Ifrån denna låga hydda; Svårt det blir att bo i stugan, Ledsamt att i värmen vistas.

Här vår väg nu tar sin början, Här begynnas nya stigar, Som åt skoghevuxna kullen, Åt det höga berget leda, Leda till en liten fura, Till en tall med hundra qvistar; Godt för dig är der att vistas, Ljuft du der förnöter tiden. Karpen jagas dit af vinden, Abborn förs till dig af vågen, Vid din sida är en sik-ö, Tätt invid dig fångas laxen. Säg när hem du återkommit, Vändt till Metsola tillbaka: Illa blef jag der ej fägnad, Uti denna karla-samling, Denna skara utaf kämpar; Honung gaf man mig att äta Och till dryck blef färska mjödet, Blef det goda ölet framlagdt."

Gamle trygge Wäinämöinen Nu till hemmet återvände; Unga folket tog till orda, Så den sköna skaran sporde: "Säg, hvart förde du väl fångsten, Bragte nu din ringa andel? Lemnade kanske på isen Dränkte ibland snö och vatten, Tryckte in i sanka kärret, Eller gräfde ned i heden."

Gamle trygge Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Om jag uppå isen lemnat, Dränkt mitt byte uti sörjan, Skulle det af hundar rubbas, Utaf luftens foglar sudlas; Hade jag det sänkt i kärret, Eller nedgräft uti heden, Skulle det af maskar skadas, Täras utaf svarta myror. Ej jag lemnade på isen, Dränkte bytet ej i sörjan, Tryckte icke in i kärret, Grof ej heller ned i heden. Dit min fångst jag beledsagat, Bringat dit min ringa andel, Högst uppå den gyllne kullen, Uppå koppar-åsens skuldra, Uti helga trädets krona, I en gran med hundra qvistar, På den största ibland grenar, På den yfvigaste qvisten. Tänderna jag ställt åt öster, ögonen åt vester riktat, Vändt dem litet emot norden. Lade ej för högt i toppen, Skulle der af stormen skadas, Utaf vårens vind förderfvas."

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Gif, o Gud, ock hädanefter, Unna Skapare, du sanne, Att på sådant sätt man lefver, Att på detta vis man jublar Vid skogsmannens stora bröllop, Vid skogsnymfens glada högtid!

Gif, o Gud, ock hädanefter, Unna Skapare, du sanne, Att i skogen vägen stakas, Märken skäras uti träden För vårt goda jägarfölje, För vår stora kämpa-skara!

Gif, o Gud, ock hädanefter, Unna Skapare, du sanne, Att Tapios pipa ljuder, Att man skogens pipa hörer Uppå dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala stigar!"

Tjugunionde Runan

Gamle trygge Wäinämöinen Eftertänker i sitt sinne: "Skönt det vore nu att spela, Att ur toner glädje locka Här på dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala stigar, Men min harpa har försvunnit, Glädjen flytt från mig för evigt Hän till fiskens djupa salar, Laxarnes ojemna stengrund, Att af Ahtis gäddor egas, Af Wellamos ätt besittas. Sällan ock ifrån sig lemnar Ahti, hvad han en gång fångat."

Gamle trygge Wäinämöinen Gick så ned till smedens verkstad, Yttrade ett ord och sade: "Hör mig smed, o Ilmarinen! Smid åt mig af jern en räfsa, Gjut dertill ett skaft af koppar, Att jag hafven upp må harfva, Hopa vågorna tillsamman, För att finna gäddbens harpan, Kantele af fiskben lagad, Ifrån fiskens djupa salar, Laxarnes ojemna stengrund."

Det var smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn, Smidde snart af jern en räfsa, Redde dertill skaft af koppar; Skaftets längd femhundra famnar Var, och pinnarnas etthundra.

Derpå gamle Wäinämöinen Tog sin jernbesmidda räfsa Och på öppna sjön begaf sig, Ut på hafvets vida fjärdar. Räfsar sedan strandens ruskor, Räfsar säf och hafsrörs toppar, Hafvet upp i högar föser, Lägger vågorna i hopar. Fann dock icke, såg ej heller Nånsin mer' sin gäddbens harpa. Kantele, som gått förlorad, Glädjen, som för evigt flyktat.

Derpå gamle Wäinämöinen Började att hemåt vandra, Sorgsen och med nedsänkt hufvud, Med åt sidan lutad mössa. Stadnar så i svedjelanden, Ser sig rundtomkring och lyssnar, Och han hör en björk, som gråter, Ser, hur masurträdet tåras.

Men han spörjer och han frågar: "Hvarför gråter, gröna björk du, Qvider högljudt löfskottrika, Klagar du med hvita gördeln? Icke ut i krig du föres, Tvingas ej i härnad heller."

Skickligt honom björken svarar, Masurträdet höres säga: "Sådant många om mig säga, Flere i sitt sinne tänka, Att i glädje blott jag lefver, Uti fröjd och jubel endast; Arme jag, som äfven under All min sorg och saknad fröjdas, Klagar blott, då värst jag lider.

Nu, så arm, mitt hårda öde Och min tomhet jag begråter, Att så lottlös helt och hållet Och så utan skygd jag lemnats Här på detta svåra ställe, På det öppna betesfältet.

Ofta mig beklagansvärda, Ofta mig så djupt betryckta Herdarne om sommarn sarga, Rista i min hvita klädnad, Sugande all saft ifrån mig. Ofta jag beklagansvärda, Ofta jag så djupt betryckta Blir på detta svåra ställe, På det öppna betesfältet, Qvistad och till svedja huggen, Eller ock till kastved splittrad. Trenne gånger ren i sommar, Under denna långa sommar, I min kronas skygd sig männer Lägrat, hvässande sin yxa Mot mitt olycksburna hufvud, Mot min hals, jag ömkansvärda.

Derför all min tid jag gråter, Sörjer nu min hela lefnad, Att så lottlös helt och hållet Och så utan skygd jag lemnats Här för svåra vädret blottställd, Då den stränga vintern nalkas.

Hvarje år så tidigt sedan Sorgen min gestalt förändrar, Hufvet fylles af bekymmer, Och mitt hela anlet' bleknar, Medan på de kulna dagar, På den onda tid jag tänker. Plågor så mig stormen bringar, Kölden för de värsta dagar — Stormen, som min pels omskakar, Alla löf ifrån mig röfvar, Så att jag alldeles naken Fryser i det hårda vädret, Lemnad i den skarpa köldens, I den vilda stormens händer."

Sade gamle Wäinämöinen: "Gröna björk, ej må du gråta, Qvida högljudt löfskottrika, Klaga du med hvita gördeln! Jag i fröjd din gråt förvandlar, Byter sorgen mot ett bättre, Gör till glädje ditt bekymmer."

Derpå gamle Wäinämöinen Masurn högg omkull och täljde Utaf hårda trä't en kupa, Kantele af sköna björken. Täljde nu en dag om sommarn, Formade åt sig en harpa På den dimomhöljda udden, På den skogbeväxta holmen. Häraf fick sin kupa harpan, Fick sitt grundträd nya glädjen; Och af hållig björk är kupan, Grundträ't af den fasta masur.

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Harpan nu sin kupa äger, Nya glädjen har sitt grundträd, Och af hållig träd är kupan, Grundträ't af den fasta masur. Hvadan må nu skrufvar tagas, Hvadan goda pinnar hemtas?"

Reste sig en ek på tåget, Stod vid gårdens ända högrest. Eken hade jemna qvistar, På hvar qvist ett äpple syntes, Uppå äpplet satt ett guldklot Och en gök på gyllne klotet. Höjde så sin stämma göken, Gifvande fem ljud ifrån sig, Galande det sjette äfven. Guld då flödade ur munnen, Silfver rann från gökens läppar Ned uppå den gyllne kullen, På den silfverrika backen. Häraf skrufvarne i harpan, Finnarne i strängaspelet.

Gamle trygge Wäinämöinen Tog till ordet då och sade: "Skrufvar kantele nu fått sig, Strängaspelet goda pinnar Från den gyllne gökens tunga, Silfver-fogelns ljufva läten, Men än saknas här dock litet, Strängar fem i harpan fela; Hvadan månde dessa tagas, Hvadan taglen fås till harpan?"

Gret en mö i svedjelunden, Fager jungfru uti dälden. Mön dock icke gret fullkomligt, Men fullt glad var hon ej heller; Sjöng blott att sin qväll fördrifva, Tills att solen hunne bergas, Under hopp att få en make, Få en man i famnen sluta.

Gamle trygge Wäinämöinen Hör den unga flickans klagan, Täcka barnets sorgsna stämma, Yttrar så ett ord och säger: "Unna mig en skänk, o flicka, Jungfru, gif åt mig en hårlock, Gif fem strån af sköna håret, Räck mig dertill än ett sjette, Att min harpa strängar finge. Ljud min evigt unga glädje."

Flickan gaf en skänk åt honom, Gaf en skänk utaf sin hårlock, Gaf fem strån af sköna håret, Dertill än ett sjette räckte. Häraf strängarne i harpan, Ljuden i hans unga glädje.

Gamle trygge Wäinämöinen Sjelf nu började att sjunga, Satte sig att glädje locka Uppå trappan byggd af stenar, Uppå sätet gjordt af furu, På jernbänkens främsta ända.

Här sitt strängaspel han skötte, Skötte ock sin sång tillika, Spelade med fulla toner Och till sång sin stämma höjde. Ljufligt ljudade nu masurn, Jublade skottrika björken, Klang så äfven gökens guldskänk, Ljöd i fröjd ungjungfruns hårlock.

Så nu spelte Wäinämöinen, Mäktigt klingade hans harpa; Dalar höjdes, höjder sänktes, Sänkte sig de höga kullar, Höjde sig de låga dalar, Kopparbergen häftigt skälfde, Alla klippor gåfvo genljud, Stubbarna i dans sig rörde, Stenarne på stranden sprucko, Furarne af fröjd betogos.

Vida bördes ljufva spelet, Hördes till sex byar ända, Hördes ända till sju socknar. Foglar nu i stora flockar Flögo tätt till Wäinämöinen, Att till hjeltesångarn lyssna.

Örnen, då i höga nästet Suomis ljufva spel hon hörde, Glömde ungarne i boet, Och till obesökta trakter Flög att kantele få höra, Få beundra sådan glädje.

Skogens drott med ludet följe Dansade på tvenne fötter, Medan fadren glädje väckte, Medan Wäinämöinen spelte.

Gamle trygge Wäinämöinen, Här nog underbart han spelte, Anslog alltför sköna toner; Likså när han hemma spelte, I sitt hus af furu timradt, Ljudade de höga taken, Dallrade af glädje fönstren, Klang det benbelagda golfvet, Genljöd husets gyllne takhvalf. Åter när han gick bland granar, Vandrade bland höga furar, Grenarne sig ödmjukt krökte. Tallarne sig vänligt vände; Kottarna till marken flögo Och kring roten barren spriddes. När han lunderna besökte, Dessa straxt till glädje väcktes; När han steg till svedjelunden, Blommorna af kärlek tjustes; Telningarna ned sig böjde.

Trettionde Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen Lugnt sin väg tillryggalägger, Unge mannen Joukahainen Färdas fram med gny och buller.

De på vägen sammanstöta, Sela fäster sig vid sela, Stängerna tillhopa häfta, Loka sitter fast vid loka, Vattnet rinner ifrån lokan, Ifrån selan flyter istret.

Der nu stadnar Wäinämöinen, Tar till ordet sjelf och säger: "Vik åt sidan Joukahainen, Ty du är till åren yngre."

Det var unge Joukahainen, Yttrade ett ord och sade: "Här ej båtar mannens ungdom, Mannens ungdom, mannens ålder; Den i vishet öfverlägsne Må nu stadna qvar på vägen, Den i vishet underlägsne Vike undan för den andra."

Sade gamle Wäinämöinen: "Då du är mig öfverlägsen, Käre, säg att jag för höra, Hvad du mer än jag må veta."

Sade unge Joukahainen; "Kanske vet jag ett och annat: Renen drager plog i norden, Hästen i det södra landet, Längst i Lappland elephanten (?). Sikens åkrar äro släta, Årtans tak är jemnt och rundadt, Lätt att lefva är för själen, Dricker vatten, der han ligger, Äter laxar rundtomkring sig, Slukar sikar vid sin sida. Gäddan leker uti kölden, Styggmundt fisk i hårda vädret, Abboren, den skygga våtstjert, Simmar hösten om på djupet, Leker sommarn på det grunda, Mörten far och slänger stjerten, Laxen konstigt framåt skrider?"

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf till ordet tog och sade: "Och hvad vet du ännu mera, Anar också derutöfver?"

Sade unge Joukahainen: "Sen ock vet jag ännu något, Anar också derutöfver: Höga trän har Pisa-backen, Horna-klippan stora tallar. Videt är det första trädslag Och den äldsta jordart torfven, Ibland fiskar äldst är girsen, Finken ibland foglars skara, Kyytöläinen ibland ormar. Elden alstrades i himmeln, Vattnet uti klippan föddes, Ifrån rost är jernets ursprupg."

Gamle trygge Wäinämöinen Sjelf till ordet tog och sade: "Men hvad vet du ännu mera, Anar också derutöfver? Tala du blott verklig sanning, Minnen ifrån fordna tider."

Sade unge Joukahainen: "Sen ock vet jag ännu något, Mins ifrån aflägsna tider, Mins, när hafvets fåror plöjdes, Fiske-slägtets gömslen gräfdes, Grunda ställen gjordes djupa. Slätterna på marken mättes, Höjderna med mull betäcktes, Bergen staplades tillhopa, Posterna i rymden ställdes, Himla-fästets bågar restes, Stjernorna på himlen ströddes."

Sjelf den gamle Wäinämöinen Tog till ordet nu och sade: "Barnets kunskap, barnets minne, Ej en skäggig hjelte-gubbes. Det var jag, som plöjde hafven, Uthögg oceanens hålor, Gröpte fiske-slägtets gömslen, Gjorde grunda ställen djupa, Slätterna på marken mätte, Höjderna med mull betäckte. Bergen staplade tillhopa. Såsom tredje man jag deltog I att rymdens poster fästa, i att bära himla-bågen Och att fästets stjernor utströ."

Nu den unge Joukahainen Vred sin mun, sitt hufvud rörde, Skakade det svarta håret, Tog till ordet så och sade: "Sen ock vet jag ännu något, Vet och inser derutöfver: Trollar den förmätne mannen Att som spån på vattnet flyta, Såsom näckrosblad på böljan."

Häraf vredgas Wäinämöinen, Häraf vredgas han och harmas; Sjelf han tar sig för att qväda, Sjelf han börjar på att orda. Qvädet är ej barna-joller, Barna-joller, qvinno-sladder, Qvädet är en skäggig hjeltes, Och ej alla barn det sjunga, Icke hälften ibland svenner, Ej en tredjedel af fästmän

Bland den ungdom, som nu växer, Bland det slägte, som nu uppgår. Sjunger gamle Wäinämöinen, Hafvet svallar, jorden skälfver, Kopparbergen häftigt skakas, Klippans fasta hällar dåna. Starka borgars tinnar skakas, Ned till marken tornen ramla, Portarna i Pohja remna, Fästets bågar brista sönder.

Unge Joukahainen qvad han Intill midjan uti kärret, Intill bröstet uti ängen Och till armarna i sandmon.

Qväder sedan uppå hunden Tassarna i kalla stenen, Tänderna i vatten-ruskan. Qväder Joukahainens båge Till en båge öfver vattnet; Qväder Joukahainens pilar Att som snabba hökar ila, Qväder ock den höga hjelmen Uppå karlavagnens skuldror, Qväder än den blåa manteln Till ett strömoln uppå fästet, Och det fina ylle-bältet Uppå himlens rund till stjernor.

Så stod unge Joukahainen Nu i kärret intill midjan, Intill bröstet uti ängen Och till armarna i sandmon. Blir deröfver ganska misslynt, Råkar slutligen i vånda, Höjde då sin röst och sade, Talade med dessa orden: "O du vise Wäinämöinen, Du en siare evärdlig! Tag igen de helga orden, Återkalla dina qväden, Hjelp mig utur detta trångmål, Ifrån denna nöd mig fria."

Nu den vise Wäinämöinen, Tog till ordet sjelf och sade: "Nå hvad vill du mig då gifva, Om jag helga orden löser, Återkallar mina qväden?"

Sade unge Joukahainen: "Tro mig, jag har tvenne bågar, Säkert skjuter ena bågen, Flinkt far pilen från den andra; Du må taga, den dig lyster."

Sade gamle Wäinämöinen: "Bryr jag mig om dina bågar, Aktar dem det minsta, dåre? Sjelf jag äger ock en båge, Tvåfaldt dyrare än dina, Två- och trefaldt bättre äfven.

Har ej nå'n att bära båge Och att återhemta pilar. Säg; hvad ger du mig i lösen?"

Sade unge Joukahainen: "Också har jag tvenne hingstar, Säkert går den ena hingsten, Snabb den andra är att stiga; Du må taga, den dig lyster, Hjelp mig blott ur detta trångmål, Ifrån denna nöd mig fria."

Sade gamle Wäinämöinen: "Bryr jag mig om dina hingstar, Aktar schäckarna det minsta? Sjelf också en hingst jag äger, Som är två- och trefaldt bättre, Fem- och sexfaldt lifligare; Har en insjö uppå gumpen, Klara vattnet uppå ryggen, Äter hö från källans bräddar, Dricker vatten ifrån molnet.

Har ej nå'n, som hingsten fasttar. Som min fåle skulle betsla Och till åker-tegen leda; Säg, hvad ger du mig i lösen?"

Sade unge Joukahainen: "Jag i hemmet har en syster, Skön hon är och vackert formad; Enda systern ger jag åt dig, Lånar dig min moders dotter Till en maka för din lifstid, Till ditt stöd på gamla dagar. Fråntag nu de helga orden, Återkalla dina qväden, Hjelp mig utur detta trångmål, Ifrån denna nöd mig fria."

Sjelf den gamle Wäinämöinen Löser nu de helga orden, Återkallar sina qväden. Men den unge Joukahainen Återvänder så till hemmet, Sorgsen och med nedsänkt hufvud, Med åt sidan lutad mössa, Under gråt och strida tårar.

Fadren sitter invid fönstret, Modren står på bodens trappa, Modren skyndar sig att fråga, Gamla qvinnan hinner spörja; "Hvarför gråter du, min gosse, Sörjer du, mig kostat möda?"

Sade unge Joukahainen: "O min moder, som mig burit, Som mig lyftat har i famnen! Har jag icke skäl att gråta, Sorger, hvilka tårar pressa? Derför all min tid jag gråter, Sörjer nu min hela lefnad, Att jag gaf min enda syster, Lånade min moders dotter Åt den gamle Wäinämöinen, Den evärdelige siarn, Gaf till stöd åt gamle mannen, Till ett värn åt skröplig gubbe."

Modren gnuggar sina händer, Gnäggar sina begge händer, Yttrar så ett ord och säger: "O gråt ej min son, du kära, Här är icke skäl att gråta, Se det har jag städse önskat, Längtat under all min lefnad: Få till frände store mannen, Ha en måg i Wäinämöinen, Uti sångaren en svärson?"

Trettieförsta Runan.

Unge Joukahainens syster, Enda barnet af sin moder, Gick att bryta qvast ur skogen, Löf till qvastar ifrån träden. Bröt så en qvast åt sin fader, Bröt en annan åt sin moder, Skulle bryta tredje qvasten Åt sin allrayngsta broder; Kom då gamle Wäinämöinen, Yttrade ett ord och sade: "Flicka, väx med mig i hågen, Tänk på andra yngre män ej, Väx i nätt tillskurna kläder, Uti yllne kjortlar granna, Lef af limpans bästa bitar, Utaf hvetebrödets skifvor."

Jungfrun ilar hem och gråter, Kommer snyftande på gården. Fadren spörjer invid fönstret, Der han täljer på sitt yxskaft: "Hvarför gråter du, min flicka, Stackars flicka, unga jungfru?"

"Har jag icke skäl att gråta, Sorger, hvilka tårar pressa? Derför gråter jag, o fader! Tappade mitt kors från bröstet, Fällde spännet ifrån gördeln — Silfver-korset ifrån bröstet, Gyllne spännet ifrån gördeln."

Spörja bröderna vid ledet, Der de foga sina slädar: "Hvarför gråter stackars syster, Stackars syster, unga jungfru?"

"Har jag icke skäl att gråta, Sorger, hvilka tårar pressa? Derför gråter jag, o bröder! Tappade min ring från fingret, Fällde perlorna från halsen — Gyllne ringen ifrån fingret, Silfver-perlorna från halsen."

Spörja systrarna på golfvet, Der de väfva gyllne gördlar: "Hvarför gråter stackars syster, Stackars syster, unga jungfru?"

"Har jag icke skäl att gråta, Sorger, hvilka tårar pressa? Derför gråter jag, o systrar! Fällde guldet från mitt änne, Silfver-smyckena från håret, Blåa handen ifrån pannan Och de röda från mitt hufvud."

Spörjer modren ifrån boden, På hvars tröskel smör hon kärnar: "Hvarför gråter du, min flicka, Stackars flicka, unga jungfru?"

"Har jag icke skäl att gråta, Sorger, hvilka tårar pressa? Derför gråter jag, o moder! Gick att bryta qvast ur skogen. Löf till qvastar ifrån träden, Bröt så en qvast åt min fader, Bröt en annan åt min moder, Skulle bryta tredje qvasten Åt min allräyngsta broder, Steg då Osmonen från dälden, Kalevainen ifrån mossan: Flicka, väx med mig i hågen, Tänk på andra yngre män ej, Väx i nätt tillskurna kläder, Uti yllne kjortlar granna, Lef af limpans bästa bitar, Utaf hvetebrödets skifvor."

"Flicka, var ej alls bekymrad, Frukt utaf din moder, sörj ej, Gå i boden uppå backen, Skynda dig, spring ut på gården. Bodar tre på backen finnas, Öppna allrabästa boden; När dig der ett år af smöret, Mer än andra blir du frodig; Lef af kött det andra året, Mer än andra blir du liflig; Ät piroger tredje året, Mer än andra blir du vacker. Der står kista uppå kista, Ena skrinet vid det andra, Öppna allrabästa kistan, Lyfta upp det granna locket. Gyllne gördlar sex der finnas, Finnas sju blå kjortlar äfven. Kläd uppå dig allt det bästa, Tag det grannaste om halsen, På ditt bröst det prydligaste, Det mest lysande på kroppen."

Flickan går så bort och gråter, Kommer snyftande på gården, Gråter aftnarna i fönstret, Morgnarna på bodens tröskel, Hela dagar uppå gården, Månader vid tågens öppning. Höjde nu sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Också jag var icke fordom Svartare än andra flickor, Blekare än vattnets fiskar, Blef nu svartare än andra, Blekare än vattnets fiskar."

Modren gick att henne skåda, Sedan trenne nätter vikit: "Hvarför gråter du, min flicka, Klagar tidigt födda dotter?"

"Har jag icke skäl att gråta, Sorger, hvilka tårar pressa? Derför gråter jag, o moder! Ville ej till gubben komma, För att den utgamle värna, För att stöda skröplig gubbe, Hafva vård om ugnens granne. Hellre ginge jag i hafvet, Djupt inunder vida fjärdar, För att blifva sikens syster, Fiskens syster uti hafvet. Godt ju är i hafvet vistas och att bo inunder böljan, Att som sikens syster lefva, Fiskens syster uti vattnet. Ansigtet der siken tvättar Och af gäddan kammas håret."

Går i boden uppå backen, Kommer gråtande på gården. Bodar tre på backen finnas, Öppnar allrabästa boden. Der fanns kista uppå kista, Ena skrinet vid det andra, Hon slog upp den bästa kistan, Granna locket klang och uppfor; Fann deri sex gyllne gördlar, Fann der äfven sju blå kjortlar. Fäste guld uppå sitt änne Silfver-prydnader i håret, Blåa band uppå sin panna, Röda trådar kring sitt hufvud, Klädde på sig allt det bästa, Tog det grannaste om halsen. På sitt bröst det prydligaste, Det mest lysande på kroppen. Derpå ilar hon i hafvet, Djupt inunder vida fjärdar, För att blifva sikens syster, Fiskens syster uti vattnet.

Kom så modren uti boden, Sedan trenne nätter vikit: "O hvart är min flicka svunnen? Dött har nu min stackars flicka, Hon har gått i våta hafvet, Djupt inunder vida fjärdar, För att blifva sikens syster, Fiskens syster uti vattnet; Sikarna sin syster äta Och sin frände vattnets fiskar."

Började så modren gråta, Gjuta ut sin tårekälla, Göt en tår och göt en annan, Vattnet rann i strida tårar Uppå byn, den tårbestänkta, Uppå anletet, det fagra, Rann på arma modrens kinder.

Göt en tår och göt en annan, Vattnet rann i strida tårar Öfver arma modrens kinder, Ned på det beprydda bröstet.

Göt en tår och göt en annan, Vattnet rann i strida tårar Öfver det beprydda bröstet, Ned på fina klädningsfållar.

Göt en tår och göt en annan, Vattnet rann i strida tårar Öfver fina klädningsfållar, Ned på strumporna af silke.

Göt en tår och göt en annan, Vattnet rann i strida tårar, Öfver strumporna af silke, Ned på sirligt sydda kängor.

Göt en tår och göt en annan, Vattnet rann i strida tårar, Öfver sirligt sydda kängor, Ned inunder hennes fötter. Rann på marken till dess nytta, Rann i vattnet, att det öka.

Bildades så elfvar trenne Af en enda menskas tårar, Tårar, dem en qvinna gjutit. Bildades i alla elfvar Trenne mäktigt strida forssar; Höjde sig så trenne klippor Uti alla forssars brusning; Växte äfven trenne björkar Invid kanten af hvar klippa. Kommo sedan gökar trenne Att på björkars qvistar gala; En af dem gol kärlek, kärlek! Åt den kärlekslösa flickan; * Glädje, glädje! gol den andra Åt den glädjelösa modren; Fästman, fästmän! gol den tredje Åt den fästmanslösa flickan.

Gamle trygge Wäinämöinen Sig begaf på sjön att meta, Att med handnot fiskar fånga Vid den dimomhöljda udden, Vid den skogbeväxta holmen. Tog en krok ifrån sin ficka, Tog ett hullingsjern ur väskan. Med sin krok han sedan metar, Fiskar med det krökta jernet, Dervid darrar koppar-spöet, Dervid hviner silfver-refven, Gyllne linan höres klinga.

Hände så en dag omsider, Fogade sig någon morgon, Att en fisk på kroken nappar, Fastnar på det krökta jernet. Drager den uti sin farkost, Bringar ned på båtens botten.

Vänder och betraktar fisken, Yttrar så ett ord och säger; "Hvem har detta under bildat? Jag den fisken icke känner. Mera slät den är, än siken, Mera brokig, än forellen, Mera gråbesprängd än gäddan, Är till moderfisk för fenlös, Är till menniska för sällsynt. Har som själ ej några fötter, Har, som jungfru, ingen bindel, Såsom Wäinös mö ej gördel, Såsom ko allsinga öron. Monn till lax den blifvit danad?"

Wäinö tar sin knif från gördeln, Silfver-skaftet ifrån slidan, För att sönderskära laxen, Fisken uti bitar stycka, Till en morgon-måltids smulor, Till en middags-måltids delar, Till en fastetids förtäring. Börjar nu att skära laxen, Fisken upp med knifven rista; Laxen hoppar då i vattnet, Vackra fisken hastigt spritter Upp ifrån den röda båten, Ifrån bottnet på hans farkost. Lyfte sedan upp sitt hufvud, Högra axelbladet höjde, Sträckte ut de venstra tårna, De namnlösa fingren framstack Vid den femte väder-ilen, Vid den sjette vågens hvälfning. Lyfte än den högra handen, Visade den venstra foten På den sjunde ibland fjärdar, På den nionde bland böljor. Yttrar så ett ord och säger: "O du gubbe i din dårskap! Du förstod ej att behålla Wellamos vågsköljda jungfru, Vattnets allrayngsta dotter Och det enda Ahti-barnet. Icke var jag röda laxen, Jag var Joukahainens syster, Den dn ständigt sökt att vinna, All din lifstid efterlängtat. Icke heller var jag kommen Att af dig som lax bli klufven, Att som fisk bli sönderdelad, Eller uti bitar styckad, Och till frukost sedan framlagd, Till en morgon-måltids smulor, Till en middags-måltids bitar, Till en fastetids förtäring."

Sade gamle Wäinämöinen: "Hvarför kom du då, o jungfru?"

"Hvarföre, om ej att blifva På din arm en fager dufva, Sitta städse vid din sida Och en maka åt dig vara, Till ditt stöd jag kom, o gubbe, Till ditt bistånd, ålderstigne! Kom att bädden åt dig reda, Ordna vackert hufvud-kudden, Att det nätta pörtet städa, Sopa golfvets tiljor rena, Hemta eld i mörka stugan, Tända brasan uti spisen, Bära kring den fyllda kannan, Maten fram på hordet lägga."

Sade gamle Wäinämöinen, Sorgsen och med nedsänkt hufvud: "O du Joukahainens syster! Ack att en gång än du komme?"

Men hon kom dock icke mera. Dök i hafvets bölja neder, Hastigt sjönk inunder vågen, Flyktande från vattnets yta I en sten med brokig sida, I en lefverfärgad klippa.

Gamle trygge Wäinämöinen Nu till hemmet återvänder, Sorgsen och med nedsänkt hufvud, Med åt sidan lutad mössa. Yttrar der ett ord och säger: "O min fånighet, jag dåre, O min svaghet till förståndet! Äfven mig förstånd var gifvet, Tankens kraft var mig förlänad, Stort och högsindt hjerta medfödt. Så det var i fordna dagar, Är ej mer i dessa tider; Nu är sinnet ren förslöadt, Tankarna ej mycket värda, Hågen spridd och driften borta. Den jag städse sökt att vinna, All min lifstid efterlängtat, Kom och nappade på kroken, Fastnade på krökta jernet. Men jag visste ej behålla Wellamos vågsköljda jungfru, Vattnets allrayngsta dotter Och det enda Ahti-barnet.