FÖRORD. (continued 2)

Tog till orda Lemminkäinen: "Redan förr de sökt mig trolla, Desse trollmän, etter-ormar; Trenne Lappska trollmän sökte Mig en sommar-natt besvärja, Nakne på en sten i jorden, Utan bälte, utan kläder. Mer af mig de icke fingo, Än från stenen yxen täljer, Näfvaren från klippan löser, Välten ifrån hala isen, Tuoni tar ur toma stugan. Om med dem jag vill mig mäta, Ställa mig i bredd med dessa, Sjelf förmår jag Lappen trolla Och på Turjalainen foga Händerna i Kalmas kittel, Näfvarna i hårda vädret, Knäna att på sörjan dansa, Benen till att isen krossa, Sönderbråka isens skorpa. Klyfver ock med sång hans skuldror, Blåser läpparna i bitar Och i tu hans skjortas krage, Bröstets pansar uti stycken."

Modren gör försök att neka, Gamla qvinnan honom varnar: "O min gosse, far dock icke Att till mön i Pohja fria, Flickan uti Pimentola. Lika väl dig når förderfvet, Ofärd drabbar Lemminkäinen, Dig beklagansvärda gosse. Ej kan du i sång-förmåga Mäta dig med Pohjas söner, Icke kan du Turja-språket, Kan ej qväda Lappska sånger."

Nu den muntre Lemminkäinen Börjar på att håret kamma, Borsta sina långa lockar, Att på friarfärder fara, Sig till Pohjola begifva. Slängde kammen uppå sparren, Uppå ugnens stolpe borsten. Sjelf till orda tog och sade: "Då är Lemminkäinens bane, Arme mannens ofärd kommen, När ur borsten bloden dryper, Hinner ned i röda strålar."

For åstad nu Lemminkäinen Tvertemot sin moders vilja, Mot sin vårdarinnas varning. Hvar tar mannen sig till vara? Något tar han sig till vara Framför dörren, under sparren, Invid dörrens post i stugan, Vid de mest aflägsna leder. Skydd ej dessa medel skänka; Hvar tar mannen sig till vara? Ofvan fallet af eld-forssen, Vid den helga flodens hvirfvel. Der tar mannen sig till vara, Skyddar sig och sig omgjordar, Kläder sig i jernsmidd skjorta, Stålsmidt bälte på sig spänner, Talar sen med dessa orden: "Mannen är i pansar bättre, Starkare i jernsmidd skjorta, Stålomgjordad mera härdig Uti dessa trollmäns dalar, I de vise männers bygder — Så den svage ej han fruktar, Aktar icke ens den starke."

Slog sin snabba häst med spöet, Smällde till med perle-snerten. Hingsten sprang, det led med färden, Släden skrann, och vägen aftog. Körde en dag, körde tvenne, Körde än på tredje dagen. Möter så en by på vägen, Färdas fram med gny och buller Uppå vägen, som var nederst, Till den nedersta bland gårdar. Spörjer sedan öfver tröskeln, Talar så bak skärmtaks stolpen: "Monne här i gården finnes Den som hästens bröstrem löser, Fimmelstängerna kan fälla, Taga lokan ur dess spänning?"

Svarade ett barn från golfvet, Gosse så från trappan talte: "Icke finnes här i gården Den som hästens bröstrem löser, Fimmelstängerna kan fälla, Taga lokan ur dess spänning."

Ängslig var ej Lemminkäinen, Slog sin snabba häst med spöet, Smällde till med perle-snerten, Körde fram med gny och buller Uppå vägen, som var medlerst, Till den medlersta bland gårdar. Sporde sedan öfver tröskeln, Talte så bak skärmtaks stolpen: "Monne här i gården finnes Den som hästens bröstrem löser, Fimmelstängerna kan fälla, Taga lokan ur dess spänning?"

Ifrån golfvet hörs en gumma, Sladdrerska från härden svara: "Nog du får från denna gården Den som hästens bröstrem löser, Fimmelstängerna kan fälla, Taga lokan ur dess spänning. Karlar får du, fastän tio, Hundratals, om så du önskar, Hvilka hädan skjuts dig skaffa, Gifva dig en häst till åkning, Till att färdas öfver hafven, Öfver smärre sjöar halka, Att du till din husfars qvällsvard, Till din matmors frukost hinner, Äter middag med allt husfolk. Såsom tupp du tåget uppnår Och som hönans unge gården, Går med naglarna på tröskeln Och på tvären uppför trappan, Sidlängs efter farstu-golfvet."

Ängslig var ej Lemminkäinen, Yttrade ett ord och sade: "Gumman vore värd att skjutas, Käringen man klubba borde."

Slog sin snabba häst med spöet, Smällde till med perle-snerten, Körde fram med gny och buller Uppå vägen, som var öfverst. Till den öfversta bland gårdar. Kom så ända fram till gården, Slog på marken med sin piske, Dam steg upp, der pisken rörde. Och en unger man i dammet. Denne löser hästens bröstrem, Fimmelstängerna han fäller, Tager lokan ur dess spänning.

Derpå muntre Lemminkäinen Stadnar först och lyssnar noga; Hörde runor ut på gården, Ord igenom mossig springa, Hörde qvädas bakom brädet, Inom stugans väggar spelas.

Gick från knuten nu i stugan Bak från hörnet in i pörtet, Så att hundarne ej hörde, Gläffsarne ej honom märkte. Män med långa trutar stugan, Stolta kämpar bänken fyllde, Sångare på golfvet stodo, Siare vid dörrens gafvel, Invid sido-väggen spelmän, Längst på bänken suto spåmän, Onde trollmän framför ugnen. Desse sjöngo Lappska sånger Och på Hiisis qväden gnällde.

Sjelf hon Pohjolas värdinna Rörde sig vid golfvets fogning, Uti stugans midt sig svängde, Talte sen med dessa orden: "Förr fanns här ock hund i gården, Racka jernet lik till färgen; Köttet åt han, frätte benen, Slukade den råa bloden. Hvem kan du bland männer vara, Hvilken utur hjeltars skara, Då på dig ej hundar skällde, Gläffsare dig icke märkte?"

Sade muntre Lemminkäinen: "Hit jag icke heller kommit, Utan vett och utan seder, Utan makt och utan kunskap, Utan ärfda trolldoms-konsten, Värnlös lemnad af föräldrar, Åt Untamo ulfvars munnar, Åt de bistra männers käftar."

Derpå muntre Lemminkäinen Började att sjelf besvärja Och sin sångar-konst anlita. Qvad bland sångare de bästa Att de sämsta runor sjunga, Handskar qvad af sten i handen, Bördor utaf sten på ryggen, Och på hjessan stenig mössa, Dref i munnen hvassa stenar, Flata hällar uti halsen På de bästa ibland skalder, De bland sångare förnämsta.

Qvad så de förmätna männer I en brokig kattas släde, Katten qvad han hän att ila, Skyndande till fjerran trakter, Bort till Nordens sista ända, Lapplands ödemark den vida, Der ej hjordens klöfvar trampa, Hästens fåle icke vandrar.

Qvad ock de förmätna männer Han till Lapplands vik den breda, Fjärden, hvilken männer fräter, Hjeltar uti vågen dränker, Hvarur trollmän dricka vatten, Torra halsar törsten släcka.

Qvad ock de förmätna männer Uti strida Rutja-forssen, Fradgiga och stygga gapet, Dit brådstupa träden falla, Tallarna med rötter rulla, Furur sig med toppar störta.

Der nu muntre Lemminkäinen Qvad de unga, qvad de gamla, Qvad ock medelålders männer, Blott en enda qvad han icke, Ulappalas gamla gubbe, Gubben med de slutna ögon.

Gubben nu till orda tager: "O du Lempi-son, den muntre! Unga qvad du, gamla qvad du, Qvad ock medelålders männer, Hvarför då ej mig du qväder?"

Det var muntre Lemminkäinen, Yttrade ett ord och sade: "Derför icke dig jag qväder, Att i dina yngre dagar Du besof din egen moder, Plågade din vårdarinna. Till och med du hästar bortskämt, Sprungit efter tagelsvansar Längs ett kärr, vid jordens nafvel, Der en slemmig massa pöser."

Ulappalas gamle gubbe, Gubben med de slutna ögon, Vredgades och gick förtörnad Utur stugan, genom dörren, Nedför trappan ut på gården. Sprang så bort till Tuoni-elfven, Spejade der Kaukomieli, Bidde länge Lemminkäinen.

Sjunde Runan.

Nu sig yttrar Lemminkäinen: "Gumma, gif åt mig din dotter. Fästmö ung du mig förläna; Illa jag ej henne hölle: Uti famnen, då jag äter, Då jag går, i mina armar, Då jag stilla står, på ryggen, Vid min sida, när jag hvilar."

Sade Pohjolas värdinna, "Då jag gifver dig min dotter, Unga fästmön dig förlänar, När med skidor Hiisi-elgen Bakom Hiisis fält du fångat."

Derpå muntre Lemminkäinen, Sjelf den sköne Kaukomieli Slöjdar skidor under hösten, Sommarn all dem skinnbekläder, Klyfver en dag ena stafven, Dan derpå den andra sirar.

Får så skidorna i ordning, Får dem väl och prydligt gjorda. Derpå muntre Lemminkäinen Sjelf till orda tog och sade: "Djur i skogen tör ej finnas, Springande på fyra fötter, Som man upp med dem ej hinner, Som man icke lätt kan fånga Med Kaleva-sonens skidor, De af Lemminkäinen gjorda."

Detta råkar Hiisi höra, Guden råkar det förnimma; Börjar så en elg att bygga, Att ett ståtligt rendjur dana. Hufvudet af tufva bildar, Gör dess fötter utaf vide Och af gärdsgårds-störar benen, Ryggen af en gärdsel-tråda, Utaf näckrosblad dess öron, Tunna skinnet utaf granbark, Af en rutten stubbe köttet, Ögonen af musslans stenar.

Klappar med sin hand på ryggen, Sjelf så undervisar elgen, Som enhvar plär undervisa, Hvad till verlden sjelf han frambragt: "Ila skyndsamt, Hiisis elg du, Rör på benen, stolta skogsdjur, Spring min qvicka ren med snabbhet Hän till renars kalfnings-ställen, Till de fält, der Lappar lefva."

Ilade så Hiisi-elgen, Hoppade det stolta djuret, Sprang med snabbhet qvicka renen Utmed Pohjas yttre gärden, Längs de fält, der Lappar lefva. Sparkade på kåta-dörren, Stjelpte kittlarna på elden, Vände upp och ned med koket, Vräkte köttet uti askan, Hällde soppan ned på härden, Ilar sedan längre framåt.

Lappars barn nu till att gråta, Lappars hundar till att skälla, Bya-hustrur till att skratta.

Kom så den förvägne sällen, Sade vackra Kaukomieli: "Hvarför greto här nyss jungfrur, Hvarför skrattade här hustrur, Hvarför gläffsade här hundar?"

"Här förbi lopp Hiisi-elgen, Hoppade det stolta djuret, Sprang med snabbhet qvicka renen, Sparkade på kåta-dörren, Stjelpte kittlarna på elden, Vände upp och ned med koket, Vräkte köttet uti askan, Hällde soppan ned på härden, Ilade så längre framåt."

Sköt nu den förvägne sällen Ut på snön den venstra skidan, Hal som smörbestruken skifva, Bar till hjelp sin högra skida, Snabb som höken uti flygten.

Tog så sina tvenne stafvar, Fästade vid mindre skidan. Hundra mark var värd den ena, Bruna räfvens skinn den andra.

Stöter till den första gången, Ögat honom icke nådde; Stöter så den andra gången, Örat honom icke hörde; Stöter än den tredje gången, Upp han Hiisi-elgen hinner.

Reder så af björk ett ledband. Gör en hägnad utaf ekar: "Hiisis elg, der må du stadna, Der ren-oxe må du hoppa."

Stryker elgen längsmed ryggen, Klappar smekande på hullet: "Roligt vore der att ligga Med en ung och fager flicka."

Deraf retas Hiisi-elgen, Benen började att sparka, Bandet utaf björk förstörde, Stjelpte hägnaden af ekar, Ilade så längre framåt.

Derpå den förvägne sällen Ännu en gång fram sig sparkar; Venstra skidan bröts vid remmen Och den högra under hälen, Invid handen ena stafven, Och den andra invid doppskon. Sjelf sprang sedan Hiisi-elgen, Att ej hufvudet ens syntes, Ej en skymt för ögat skönjdes Och för örat intet hördes.

Derpå muntre Lemminkäinen, Sjelf den sköna Kaukomieli Visste ännu annan utväg, Hittade på annat medel. Höjande sin röst han sade, Talade med dessa orden: "Monne jag nu skidar långsamt, Monne makligt fram jag skrider? Långsamt går den svage mannen, Kraftlös man på staf sig stöder. Mina höskor af jag kastar, Kläder på mig vinter-skorna, Strumporna för hösten gjorda, Att till Metsola nu fördas, Mig bege till skogens tärnor, Till de blåa jungfrurs boning, Inom barrträds-borgens hägnad.

Mina skidor blifva nötta Silfver-skidorna förtunnas, Tager Hiisis lätta skidor Lempo-gudens alträds skidor. Uppå Hiisis mark jag skidar, Sväfvar öfver Lempos länder Hän mot randen utaf öknen, Skogen, som i fjerran skymtar, Dädan skymtar öken-skogen, Blåa randen dädan skimrar. Dit mig göres lust i hågen, Dit mitt sinne städse längtar, Till de andra männers skogar, Kämpars vidt aflägsna öknar.

Tar jag mina trenne hundar, Valpar fem med yllne svansar, Hundar sju med ring om halsen. Manar hundarna till jagten, Ordnar skyndsamt mina bågar Och till mina skidor talar. Skidan är en fotens frände, Handens bundsförvandt är bågen, Trä är pilen eller perta.

Byens ros, du fjerran hörde, Du min hund, far fram som nystan, Kräla som en mask, min skida. Sådan på min hund är svansen, Som den skönsta gran i skogen; Ögon har min hund så stora, Som den största ring i betslet, Och dess tand jemväl är lika Med en lie uti Estland.

Du bland mina hundar skönast, Ibland mina djur det bäste! Spring nu hän och skyndsamt ila På de öppna svedje-länder; Hasta dit åt andra nejder, Bort till Metsola det ljufva, Det vaksamma Tapiola.

Om ett omildt väder skulle Piska på min lilla racka, Jag helt enkelt så blott säger, Som min fader fordom sade: 'Tellervo, Tapios jungfru, Mielikki, skogs-sonens hustru! Lifva upp min hund att ljuda, Reta vädraren att skälla Uti dunkla öde-skogen, Inuti den gyllne öknen. Vänd mot bågen vildbråds-lukten, Kasta ångan mot mitt vapen, Imman ifrån fjerran skicka, Sänd på afstånd redan lukten. Bringa den i hundens näsborr Både under köld och väta, Uti storm och regnigt väder, Att mot rofvet hunden löper, Springer rätt på villebrådet Uti Metsola det ljufva, Det vaksamma Tapiola'.

Så min fader fordom sade, Yttrade den gamle mannen, När hans hund ej sprang åt rofvet, Misste tog om villebrådet: Hvem har nu min hund förderfvat, Hvem har skadat bruna valpen, Stoppat till på honom nosen, Hämmat gyllne väderkornet, När ej hunden skäller säkert, Valpen tar om rofvet misste?

Nog jag hundens ursprung känner, Tror mig veta valpens början. Valpens känsel är från vinden, Vårens vind har hunden alstrat. Blinda skökan uti Pohja, Ulappalas blinda qvinna Låg med ryggen vänd åt vinden, Sidan emot hårda vädret, Ryggen vette emot vester, Var åt norr helt litet riktad; Vinden böjde pelsens fållar Vårens vind upp kjorteln blåste. Hafvande hon blef af vinden, Blef af vårens vind befruktad.

Hvad är det, hon bär i skötet? Bär en hund uti sitt sköte, Liten valp inunder mjälten, Markens kräk uti sin lefver.

Hvem bär bindlarna till lindan? Barrträds-gumman, vilda qvinnan, Hon bär bindlarna till lindan, Bär åt barnet grofva lindan, Vaggar det i linne-dukar, Gungar uti klädnings-fållar.

Penitar, du sköna qvinna, Ulappalas blinda sköka! Kom att barnet nu befria, Att din son till rätta hjelpa. Lås för hundens mun är anbragt Och en bom för gläffsarns tänder; Ifrån hundens mun tag låset, Bommen ifrån gläffsarns tänder. Bortlag rigeln ifrån munnen, Ryck ur tungans fäste kafveln, Att mot rofvet hunden löper, Springer rätt på villebrådet.

Ensam jag bland alla hjeltar Går i skogen ut att jaga. Blidkens lundar, blidkens öknar, Var mig blid, du milde Tapio, Klarna upp, du Herrans väder, När till skogen nu jag färdas! Till din man du skog mig tage, Välj mig Tapio till din hjelte, Ökenskog att pilar bära.

Skog på kantele nu spela, Låt, o öken, göken gala, Så att guldet skulle lyssna, Silfret för mig redogöra Under granens gyllne krona, Under vackra enens qvistar.

Egen makt hos mig är ringa, Ovaraktig är min lycka. Mina gyllne skidor nötas, Silfver-skidorna förtunnas. Ledsnaden mig här betager, Ingen ro den åt mig gifver, När ej någon byter guldet, Ingen finns, som silfret vexlar. Lång är qvällen utan glädje, Dagen lång förutan byte.

Vredgades den store Guden Blef han ond, som ullen gifver, När ej tidtals ens han gifver, Ej ens sällan muntrar sinnet? Icke må, o Gud, du vredgas, Jordens herre dig förifra. Gif dock en gång i min lefnad, En gång i mitt lif ett byte, När så vackert jag anropar, Beder med en gyllne tunga.

Gifvare, hvi ger du icke? Hvi ej starke Gud du lofvar? Ej de andre äro bättre, Icke heligare skyttar. Icke hafva andre männer ögonbrynen mera mörka, ögonhåret mera vackert, Fotens svängning mera ledig. Andra få med list sitt byte, Taga rofvet bort bedrägligt, Ej med list jag ville få det, Toge icke bort bedrägligt, Förde för min hafda möda, Toge för mitt eget arbet'.

O hur allt nu är förändradt Uti Metsola det ljufva! Skogens fordna herrskarinna, Hon var vacker till att skåda. Hennes bröst, det var behagligt, Armarna af guldband pryddes, Fingrarna af gyllne ringar, Hufvudet af gyllne kransar, Håret utaf gyllne bindlar, Öronen af gyllne hängen, Ögonbrynen utaf perlor. Skogens nya herrskarinna, Hon är vidrig till att skåda, Hennes bröst är vederstyggligt, Risband armarna omgifva, Fingrarna af risband prydas, Hufvudet är risbekransadt, Ris hon har till hårets bindlar, Ris till sina öron-hängen, Ris till perlor uppå halsen.

Hvar är gifverskan nu bosatt, Hvar finns goda skogs-värdinnan, Rörer sig den ädla modren? Der är gifverskan nu bosatt, Der finns goda skogs-värdinnan, Rörer sig den ädla modren: Invid horn-borgens tinnar, Borgens kanter uti skogen. Jag i går gick ut i skogen, Borgar tre i skogen finnas, En af trä, af ben den andra. Utaf sten är tredje borgen, Denna borgen är värdinnans. Sex der finnas gyllne fönster Uppå borgens alla väggar; Genom dem jag såg i borgen, Der de bo, som fångsten gifta, De som skänka villebrådet.

Mielikki, du skogs-värdinna. Ädla moder, skön att skåda! Tag uppå dig lycko-kläder, Kläd dig uti gåfvo-skjortor; Öppna honungsfylda kistan, Rör det nätta honungs-skrinet Ifrån honungsrika tufvan, Från den gyllne kullens hympel. Skogens öl du åt mig bringa, Gif mig af dess mjöd att dricka, Mycket öl i skogen finnes, Sött är mjödet uti skogen.

Gnid nu dina begge bänder, Dina finger-spetsar gnugga, Bringa guldet till att färdas, Sänd ditt silfver ut att vandra Gent emot den hvita mannen, Den med björken ganska lika.

Du Tapios honungs-jungfru, Skogens lilla, vackra tärna! Spela på din honungs-pipa, Låt nu honungs-hornet fröjda Gunstiga värdinnans öra. Ej värdinna må du vara, Om du ingen piga håller, Icke lönar hundra pigor, Tusen andra hjon ej äger, För att dina hjordar valla, Flitigt vakta allt ditt vildbråd.

Mielikki skogs-sonens hustru, Tuulikki, du Tapios dotter, Bryt ett spö af veka rönnen, Tag af enträd dig ett gissel Ända bortom Tapio-berget, Från hägg-bergets andra sida, För att drifva fram ditt vildbråd, Längre dina hjordar jaga. Kör dem närmare till randen, Till mest öppna svedjeländer. Den som ej är snabb att springa, Slå med spöet uppå gumpen; Den som löper bort från vägen, Smäll mot ögonen med pisken, Drag från öronen på vägen.

Kommer så en bäck till möte, Går en rännil öfver vägen, Laga dit en bro af silke, Trappa utaf röda garnet.

Dunkelskäggig skogens gubbe, Frejdad konung öfver djuren! Skogarna med svärd omgjorda, Sätt i öknens hand en klinga, Kläd i linne ökenskogar, Andra skogar pryd med kläde. Asparna styr ut i vadmal, Granarna med guld besmycka; Spänn kring furur koppar-gördlar, Omkring tallar silfver-bälten, Björkar pryd med silfver-fransar. Gör som fordom du ock gjorde. Under dina gåfvo-tider Och på mina fångste-dagar. Ty då jag gick ut i skogen. Då jag hann till ödemarken

Och i öken-skogen uppsteg, Framkom ändtligt upp på backen: Månlikt lyste granens qvistar, Furuns grenar såsom silfver, Tallens toppar sollikt glänste, Aspens toppar såsom vadmal; Goda gossen sken som måne, Såsom sol den sköna flickan.

Öppna nu ditt stora visthus, Rigla upp din bodas benlås, Tag derur en gyllne klubba, Hammare af koppar gjuten, Hvarmed du i öknen slamrar, Väsnar uti öde-skogen, Uppå vildbråds födslo-ställen, Der de ludna djuren växa, Så att villebrådet skyndar, Skogens hjordar måtte rusa Emot mannen, som dem söker, Framför hjelten, som dem tager.

Bilda utaf guld ett gärde, Gör en gärdsgård utaf silfver, Så att hjorden skyndsamt springer, Far fram med största snabbhet. Färdas långsmed gyllne tåget, Springer uppå silfver-vägen. Men om hjorden skulle rymma, Villebrådet gå åt sidan, Så förbättra du ditt gärde. Skådar hjorden öfver gärdet, Så gör högre då ditt gärde; Skådar hjorden under gärdet, Må du göra gärdet lägre; Om ej hjorden går åt sidan, Då må gärdet blifva orördt.

Liten son af Hiisi-Guden, Som den goda hästen rider! Sadla nu din unga fåle, Laga ridhästen i ordning; Tag så dina gyllne sporrar Ifrån silfver-åsens ända, Från det nätta gyllne skrinet, Från den blanka koppar-asken. Kittla med dem fålens länder, Jaga dem i hästens sidor. Låt så fålen skyndsamt springa, Ila fram med största snabbhet I sitt rede utaf koppar, Uti sina gyllne kedjor. Om ett gärde då dig möter, Sönderrif det närmsta stycket Gärdsgårdsbanden fem emellan, Mellan störar sju i gärdet, Ifrån åtta stubbars ändar.

Tag ett fem famns spö i handen, Grip en björk om trenne famnar, Hvarmed du ditt vildbråd piskar, Drifver dina hjordar undan. Finns ej nära djur tillfyllest, Hemta då från längre afstånd, Ända bak' Tanika-borgen, Ifrån Hiisi-borgens fästen, Åt den hjelte, som här jagar, Mannen, hvilken vackert beder.

Mimerkki, du skogs-värdinna, Qvinna med den ädla växten! Dunkelskäggig skogens gubbe, Frejdad konung öfver djuren! Kom nu hit att byta guldet, Kom att silfret med mig vexla. Gammalt är mitt guld som månen, Silfret åldrigt såsom solen, Af min far i krig förvärfvadt, Taget under stridens tummel. Nu det nötes uti pungen, Mörknar i min elddons-påse, När ej finns, den guldet byter, Den som silfret skulle vexla.

Kom att guldet af mig taga, Välja ut mitt bästa silfver. Klart är guldet, som jag äger, Och ditt guld är mera ludet. Utbred dina vackra dukar Under guldet, som jag gifver, Att det ej på marken faller, Att ej silfret strös åt sidan. Guldet ger jag dig i handen, Silfret uti dina fingrar."

Dermed muntre Lemminkäinen Slutligt Hiisi-elgen fångar Ända ifrån Hiisis åkrar. Sjelf han kastade sin snara Omkring Hiisi-elgens skuldror, Omkring halsen på kamelen, Att den ej fick häftigt sparka, Då han strök den längsmed ryggen.

Sade dädan återkommen, När till Pohjola han hunnit: "Nu jag Hiisi-elgen fångat Ända ifrån Hiisis åkrar. Gumma, gif åt mig din dotter, Unga fästmön mig förläna."

Sade Pohjolas värdinna: "Då jag dig min dotter gifver, Unga fästmön dig förlänar, När du stora hästen betslar, Tyglar Hiisis häst, den bruna, Fålen, hvilken fradga frustar, Hvilkens hof af fasta jernet, Utaf hårda stålet bildas, Och hvars man är eld och låga."

Nu den muntre Lemminkäinen Tager sina gyllne tyglar Och sitt grimskaft utaf silfver. Går så hän att söka hästen, Den årsgamle efterleta Ifrån Hiisi-gudens slätter. Börjar stiga på med snabbhet, Vandrar fram med lätta fötter Hän till gröna ängens slätter, Till den helga åker-renen. Der han söker efter hästen, Skådar kring med spända blickar; Bär vid gördeln hästens betsel, Fålens seldon uppå axeln. Hof sitt öga emot öster, Vände hufvudet mot solen; Varsnar hästen uppå heden, Ibland granar bruna manen. Från dess hår ses elden spraka, Röken frusta ifrån manen.

Yttrade då Lemminkäinen: "Ukko, du vid himla-midten, Dunder-molnets nära granne! Låt nu himla-hvalfvet öppnas, Fästet uti stycken rifvas, Luften all förbyt till fönster, Himlens lock till tvenne delar. Snö till skidstafs höjd låt falla, Låt till spjutskafts djup den yra Ned på goda hästens skuldror, På den helga bläsens länder; Låt ock isen alntals frysa På den helga hingstens panna."

Snö då låter Ukko falla, Kastar af den fina yrsnö Till en höjd af trenne famnar På den goda hästens skuldror, Uppå helga bläsens länder; Låter isen alntals frysa På den helga hingstens panna.

Derpå muntre Lemminkäinen Gick på nära håll att skåda, Att betrakta Hiisi-hästen, Tog till orda sjelf och sade: "Hästens ursprung är från Hiisi, Ifrån berget sköna fålens. Hiisis häst, som fradga frustar, Fåle med den bruna färgen! Bringa hit den gyllne nosen, Och ditt silfver-hufvud utsträck Hit till mina gyllne betsel, Seldonen af koppar gjorda. Illa dig man här ej håller, Icke alltför hårdt man åker."

Betslar dermed stora hästen, Sätter rankor på den stolta, Spänner Hiisis föl i redet Der på ängens gröna slätter, På den helga åker-renen. Stack i gyllne munnen betslet, Grimman uppå silfver-hufvet. Sjelf han sätter sig på ryggen. Gränsle sig på hästen kastar; Slog sin snabba häst med spöet, Smällde till med perle-snerten, Körde fram med gny och buller Till sin svärmoder den stränga; Sade, sedan dit han kommit: "Nu jag betslat stora hästen, Bragt på stolta djuret rankor, Spännt i redet Hiisi-fålen Der på gröna ängens slätter, På den helga åker-renen. Äfven Hiisis elg jag fångat Ända ifrån Hiisis slätter; Gumma, gif åt mig din dotter, Unga fästmön mig förläna."

Sade Pohjolas värdinna: "Då jag gifver dig min dotter, Unga fästmön dig förlänar, När du först en svan har skjutit, När du väldig fogel fångat Ifrån svärta Tuoni-elfven, Från den helga flodens hvirfvel. Blott en enda gång du skjute, En gång blott du må försöka Och från ett och samma ställe."

Derpå muntre Lemminkäinen Genast sig beger att skjuta; Sköna bågen under armen, Kogret pil-uppfyldt på ryggen. Bort han går till Tuoni-elfven Till den helga flodens hvirfvel.

Ulappalas gamle gubbe, Gubben med de slutna ögon Ser omkring sig och bespejar Vid den svarta Tuoni-elfven, Vid den helga flodens hvirfvel, Om ej komme Lemminkäinen.

Långt i fjerran syns den sköne, Skönjes bort utöfver vattnen, Närmande sig mer och mera. Gubben med de slutna ögon Qvad en telning fram ur vattnet, Ett tillslutet rör ur böljan, Sänder det i mannens hjerta, In ifrån den venstra sidan, Drifver tvärt igenom bröstet. Sade muntre Lemminkäinen: "Deri jag det värsta gjorde, Att jag glömde bort att fråga Af min moder, goda Kave, Hur att vara, hur att lefva Uti dessa onda dagar. Ej jag känner vattnets plågor Det tillslutna rörets smärtor."

Ulappalas gamle gubbe, Gubben med de slutna ögon För så muntre Lemminkäinen Under språng i elfven neder, Kastar i det djupa hafvet, Vräker honom ibland böljor.

Nu den muntre Lemminkäinen Sjelf den sköne Kaukomieli Far med buller utför forssen, Ilar, skymtande i strömmen, Bort till Tuoni-gårdens stugor. Blodig son af Tuoni-Guden Slår nu mannen med sin klinga, Hugger till med hvassa svärdet. Hugger en gång, att det blixtrar, Uti stycken fem han smulas, Splittras uti åtta bitar. Gör så hufvudet till tufva, Fötterna till vide-grenar, Köttet till en murlen stubbe, Ögonen till kärrets tranbär Och hans hår till torra grässtrån.

Det var Lemminkäinens bane, Oförtrutne friarns ända.

Åttonde Runan.

Började nu modren gråta, Gamla qvinnan brast i klagan: "Ve min son, den olycksfulle, Vidt berömda gyllne äpplet! Länge dröjer han och friar Borta uti andra länder."

Fanns en fordom äktad maka, Länge sedan köpt värdinna Uti Lemminkäinens boning, Sköna Kaukomielis hemgård. Ser om aftnarna på borsten, På dess ända alla morgnar, Ser nu blod ur borsten drypa, Rinna ned i röda strålar.

Sade fordom äktad maka, Länge sedan köpt värdinna: "Visst är nu din son, den arma, Vidt berömda gyllne äpplet Uppå obebodda stigar, Vägar, dem ej menska känner. Se ur borsten dryper bloden, Rinner ned i röda strålar."

Derpå Lemminkäinens moder Sjelf sin blick vid borsten fäster, Brister ut i gråt och klagan, Yttrar så ett ord och säger: "Ve för alla dar mig arma, Ve ock mina barn, jag usla! Nu förderf nått Lemminkäinen, Ofärd drabbat olyckssonen, Ty ur borsten bloden dryper, Rinner ned i röda strålar."

Steg på lärkans lätta vingar, Höjde sig med siskans fjädrar, Flög till Pohja-gårdens stugor: "O du Pohjolas värdinna! Hvart du bringat Lemminkäinen, Hvart min son, den olycksfulla?"

Sade Pohjolas värdinna: "Rikligt matade jag mannen, Fägnade jemväl med drycker, Tills han blifvit väl förplägad, Satte honom så att åka Med en eldig häst för släden, Kunde den på isen lemnat, Dränkt i sörjan stackars mannen?"

Sade Lemminkäinens moder: "Osannt du helt visst nu talar, Hvart du bringat Lemminkäinen, Hvart min son, den olycksfulla?"

Sade Pohjolas värdinna: "Rikligt matade jag mannen, Fägnade jemväl med drycker, Tills han blifvit väl förplägad; Ställde så i båtens bakstam, Till att styra utför forssar; Kanske han i strömmen omkom, Drunknade den oförvägne."

Sade Lemminkäinens moder: "Osannt du helt visst nu talar, Hvart du bringat Lemminkäinen, Hvart min son, den olycksfulla? Tala ren och sveklös sanning, Kom till sist med dina lögner, Eller når dig nu förderfvet, Säker död dig genast drabbar."

Sade Pohjolas värdinna: "Sände ut att elgar fånga, Taga fast de stolta renar, Stora hästar äfven tygla, Spänna hingstar uti rede; Sände så att svanen söka, Att den helga fågeln fånga. Icke sjelf jag ens kan ana, Hvilket öde honom drabbat, Hvilken död må honom träffat, När ej än han höres komma, Att en brud åt sig begära, Att anhålla om en flicka."

Modren saknar den sig villat, Söker den, som är försvunnen Vintrarna med hala skidor, Somrarna med lätta båtar. Icke vet den arma modren, Stackars mor, som honom vårdat, Hvar nu hennes kött sig rörer, Hvar nu hennes blod sig rullar, Far till lands han, eller sjöleds, Färdas han i stora skogen, Vandrar han på kotte-backen, Uppå ljungbevuxna heden, Eller är på hafvets fjärdar, På de vida, stora böljor.

Modren efter sonen söker, Saknar den, som är försvunnen; Springer såsom varg i skogen, Far i vattnet såsom utter, Såsom ekorre i furun, Som en hermelin i stenrös, Böjer träden, delar gräset, Letar ibland ljungens rötter.

Vägen henne kom till möte. Hon sig bugade för vägen: "O du väg, som Gud har skapat! Har du icke sett min gosse, Blifvit gyllne äpplet varse, Gyllne äpplet, silfver-stafven?"

Fyndigt henne vägen svarar: "Icke sett, ej hört jag hafver; Kanske är din son, den arme, Vidt berömda, gyllne äpplet, Uppå Hiisis brända moar, I den onda maktens lågor, Ställd med armarna i glödkol, Näfvarne i heta askan."

Der hon efter sonen söker, Söker der sitt gyllne äpple, Söker der sin staf af silfver, Böjer träden, delar gräset, Letar ibland ljungens rötter, Söker, men hon finner icke.

Månen henne kom till möte; Hon sig bugade för månen: "Måne, du som Gud har skapat! Har du icke sett min gosse, Blifvit gyllne äpplet varse, Gyllne äpplet, silfver-stafven?"

Fyndigt henne månen svarar: "Icke sett, ej hört jag hafver, Kanske är din son, den arme, Vidt berömda, gyllne äpplet, Invid Nordens sista ända, Uti vidt utsträckta Lappland, * Hoppar der med knän på isen, * Den med sina ben förkrossar * Och dess skorpa sönderbråkar I en liten fisklös insjö, Der en abborre ej simmar."

Der hon efter sonen söker, Söker der sitt gyllne äpple, Söker der sin staf af silfver, Böjer träden, delar gräset, Söker ibland ljungens rötter, Bland det fina höet letar.

Solen henne kom till möte, Hon sig bugade för solen: "O du sol, som Gud har danat, Stråle, alstrad utaf Skaparn! Har du icke sett min gosse, Blifvit gyllne äpplet varse, Gyllne äpplet, silfver-stafven?"

Något vet den sköna dagen, Milda solen så förtäljer: "Der är nu din son, den arme, Vidt berömda gyllne äpplet, Borta bakom nio hafven, Och till hälften bakom tio, I den svarta Tuoni-elfven, Uti Manala det låga. Han i forssen for med buller, Skymtande med strömmen bortflöt; Tufva är den usles hufvud, Mannens fötter vide-grenar, Köttet är en murken stubbe, Torra grässtrån äro håren, Och hans ögon kärrets tranbär."

Derpå Lemminkäinens moder Gick till hammar-smeders verkstad: "O du smed, min gode broder! Smid åt mig af jern en räfsa Med ett hundra famnars tenar Och med skaft af dubbel storlek."

Får nu der en jernsmidd räfsa, Ger sig så åstad att flyga, Binder qvastar på till vingar, Tar till stjert åt sig en spade, Flyger fladdrande i luften Öfver hela nio hafven Och det tionde till hälften. Blå var marken, träden röda, Kärleksfärg betäckte lundar. Flyger bort till Tuoni-elfven, Hän till Manala, det låga. Tager sedan sjelf till orda: "O du sol, som Gud har danat, Stråle, alstrad utaf Skaparn! Lys en stund med varma strålar Och en annan stund med heta, Hetast lys den tredje stunden; Sänk i sömn den tvära skaran. Trötta Manalas befolkning."

Solen, hvilken Gud har danat, Som af Skaparen är alstrad, Flög som dufva utan hufvud, Hade som vinglös fogel, Flög så ned på björkens knyla, Sänkte sig på krökta alen. Sken en stund med varma strålar Och en annan stund med heta, Lyste hetast tredje stunden; Söfde in den tvära skaran, Tröttade Manala-folket. Unga emot svärd sig stödde, Gamla emot sina stafvar, Medelålders män mot spjutskaft. Flög så fladdrande i luften Till sitt gamla ställe åter. På den plats, der förr hon varit, Upp på himmelen, den jemna.

Sjelf nu Lemminkäinens moder Tog den jernbesmidda räfsan, Gick i hafvet intill midjan, I den öppna sjön till vaden, Intill gördeln ned i böljan, Drog så en gång längsmed elfven, Drog en annan gång deröfver, Än en tredje gång på snedden. Men den tredje gången fastnar, Kommen fram en sädeskärfve, Vid den jernbesmidda räfsan.

Var dock ingen sädeskärfve, Var den muntre Lemminkäinen, Sjelf den sköne Kaukomieli. Men han saknar något litet, Tvenne händer och ett hufvud, Många andra smärre stycken, Ännu saknar lif den arme.

Åter Lemminkäinens moder Börjar uti floden räfsa, Först hon räfsar utmed strömmen, Räfsar sedan uppför strömmen. Hvad hon får af hand och hufvud, Hvad af andra smärre stycken, Deraf hon sin son nu bildar, Fogar muntre Lemminkäinen.

Sade fordom äktad maka, Länge sedan köpt värdinna: "Ej blir karl af hädangången, Af en drunknad man ej hjelte, Mannen dött och köttet ruttnat, Kasta bort i Tuoni-elfven, Uti Manala det låga."

Det är Lemminkäinens moder, Kastar ej sin son i elfven, Hon sin vän blott troget vaggar, Gungar den, hon såg så ofta, Till det lif, som förr han ägde, Åter till sin förra skepnad. Tager sedan sjelf till orda: "Hvadan läkedom må lända, Hit en honungsdroppe hemtas, Hvarmed jag den matta stärker, Helar illa farna sonen?

Dädan rinne läkedomen, Drype honungsdroppen neder: Ifrån månen och från solen, Utför Karlavagnens skuldror. Der är tillförlitlig salva, Botemedel alltid verksamt, Ljuflig honungssaft der finnes, Der finns äfven kraftig vätska, Den får ock en oförmögen, Den kan ock en orklös taga.

Mehiläinen, luftens fogel! Flyg nu dit och skyndsamt ila Öfver månen, öfver solen, Längsmed Karlavagnens skuldror; Flyg i Skaparns egna källrar, I den stora fadrens kamrar. Doppa vingen uti honung, Vät din klädnad i det söta, Dina fjädrar strö med ångor. När du sedan återvänder, Hemta honung med din vinge, På din klädnad bär det söta, Till att bota sjuka ställen, Skölja bort de svåra plågor."

Derpå Lemminkäinens moder Sjelf den matta mannen läkte, Botade den illa farna. Smorde honom första gången, Nedtill var han redan helad; Smorde honom andra gången, Midt uppå ej kändes plåga; Smorde sedan sista gången, Ofvantill var smärtan svunnen. Friskare han blef än fordom, Bättre, än han förr ens varit.

Kom ett stöd från mossig tufva, Höjde sig en man ur bottnet.

Nionde Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen Timrar sig en båt med vishet, Fogar farkost medelst sången; Botten-träd till båten felar, Moder-träd till örlogs-skeppet.

Sig begifver träd att söka, Leta efter ek i skogen, Hugger så ett träd med yxen, Ekens stam med jemna bladet; Men till honom talar eken, Så det goda trädet säger: "Jag till botten-träd ej duger, Ej till moder-träd i båten, Ty i går mig arma hände, Att en mask låg invid roten, Och på denna dagen redan Satt en korp uti min krona; Blodig var dess mun och hufvud, Halsen all med blod besudlad."

Derpå gamle Wäinämöinen Vandrade än längre framåt, Och han fann en tall på backen, Fann ett furu-träd på klippan; Fick deraf så båtens botten, Moder-träd till örlogs-skeppet.

Timrar sig en båt med vishet, Fogar farkost medelst sången, Sjöng en dag och byggde bottnet, Sjöng en annan, sidan fäste, Sjöng ännu på tredje dagen, Under det han högg på tullar, Lade sido-träd till båten, Timrade på roddar-bänkar.

Trenne ord dock honom brusto, När han kom till sidans ända, Hann till akter-bogens fogning Högst i spetsen utaf båten, Uti akter-stäfvens resning.

Gamle trygge Wäinämöinen Börjar så att eftertänka. Hvar han ord sig kunde lära, Kunde få sig goda trollord.

Honom möter då en herde, Denne så till orda tager: "Dädan hundra ord du finge, Tusen ämnen för att sjunga: Ofvan ifrån svalors hjessa, Ofvan ifrån gässens skuldror, Ofvan hufvuden af svanor."

Gamle trygge Wäinämöinen Gick nu att sig ord förskaffa. Mycket svalor han förödde, Dödade en hop af svanor Och af gäss en ymnig skara. Ej ett enda ord han erhöll, Fick ej halfva ordet en gång.

Tänker sedan och begrundar: Hundra ord der skulle finnas, Tusen ämnen för att sjunga, Under sommar-renens tunga, På den hvita ekorns läppar.

Går att ord åt sig förskaffa, Söka ämnen för att sjunga. Strödde åkern full med renar, Med ekorrar stora sparren. Ej ett enda ord han erhöll, Fick ej halfva ordet en gång.

Tänker åter och begrundar; Dädan hundra ord jag finge, Tusen ämnen för att sjunga: Ifrån Tuoni-Gudens boning, Ifrån Manala det låga.

Sig till Tuonela begifver För att goda trollord hemta; Stiger fram med lätta fötter, Stiger en dag, stiger tvenne, Redan på den tredje dagen Kommer han till Tuoni-elfven.

Höjde då sin starka stämma, Ropade vid Tuoni-elfven: "Hemta båt, du Tuonis dotter! Bringa flotta öfver elfven, Att jag kommer öfver sundet, Att jag öfver elfven slipper."

Tuoni-döttrarna, de svara, Barnen i Manala säga: "Båt skall härifrån väl hemtas, När blott orsaken förtäljes, Som till Manala dig bragte, Förde hit till Tuonis boning, Utan att dig sjukdom dödat, Stort förderf dig bragt om lifvet, Eller annan ofärd krossat."

Sade gamle Wäinämöinen: "Tuoni fört mig till Manala, Tuoni bragt mig till sin boning."

Tuoni-döttrarna, de bannas, Kalmas jungfrur ifrigt slamra: * "Lätt en bakslug man jag känner, * Märker den, som osannt talar. Bragte Tuoni till Manala, Tuoni förde, då han kommer, Manalainen, när han färdas; Mullen skulle skoflas undan Och en grop i jorden gräfvas; Hvad har bragt dig till Manala?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Jernet bragt mig till Manala, Stålet fört till Tuonis boning."

Tuoni-döttrarna, de bannas, Kalmas jungfrur ifrigt slamra: * "Lätt en bakslug man jag känner, * Märker den, som osannt talar: Bragte jernet till Manala, Stålet hit till Tuonis boning, Blod från kläderna då runne, Sorlade i röda strålar; Hvad har bragt dig till Manala?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Elden bragt mig till Manala, Lågan fört till Tuonis honing."

Tuoni-döttrarna, de bannas, Kalmas jungfrur ifrigt slamra: * "Lätt en bakslug man jag känner, * Marker den, som osannt talar: Bragte elden till Manala, Lågorna till Tuonis boning, Kläderna af eld förbrändes, Stode uti rök och låga; Hvad har bragt dig till Manala?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Vattnet bragt mig till Manala, Vattnet fört till Tuonis boning."

Tuoni-döttrarna, de bannas, Manas jungfrur ifrigt träta: * "Lätt en bakslug man jag känner, * Märker den, som osannt talar: Bragte vattnet till Manala, Vattnet utför fållar runne, Skulle strömma ned i vågor. Dermed båt man icke hemtar, För ej farkost öfver elfven; Tala verklig sveklös sanning, Kom till sist med dina lögner. Hvad har bragt dig till Manala, Fört till Tuoni-Gudens boning, Då dig icke sjukdom dödat, Stort förderf ej bragt om lifvet, Och ej annan ofärd krossat?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Också vill jag sanning tala, Litet gäckades jag endast: Gjorde mig en båt med vishet, Fogade med sång en farkost. Sjöng en dag och byggde bottnet, Sjöng en annan, sidan fäste, Sjöng ännu på tredje dagen, Under det jag högg på tullar, Lade sido-träd till båten, Timrade på roddar-bänkar. Men nu trenne ord mig brusto, När jag kom till sidans ända, Hann till akter-bogens fogning Högst i spetsen utaf båten, Uti akter-stäfvens resning. Jag till Tuonela nu kommit, För att goda trollord lära. Hemta båt, du Tuonis dotter, Bringa farkost, barn af Kalma! Att jag öfver sundet kommer, Att jag slipper öfver elfven."

Båt nu hemtar Tuonis dotter, För så mannen öfver sundet, Öfver elfven honom hjelper.

Fägnar så med mat och drycker, Lägger vandraren att hvila, Mannen ligger, låtsar sofva.

Tuonis dotter, sned om hakan, Sned om hakan, jernbefingrad, Flicka, hvilken jern-tråd spinner, Hon som gjuter garn af koppar, Spann en not af hundra famnar, Tusen famnar lång den gjorde, På en enda natt om hösten, På en enda sten i vattnet.

Tuonis son med krökta fingrar, Krökta fingrar, jernbeknotad, Hvilken nät af jern-tråd binder, Han som not af koppar knyter, Band en not af hundra famnar, Tusen famnar lång den gjorde, Uppå samma natt om hösten Och på samma sten i vattnet.

Ut man sedan nätet kastar, Kastar öfver Tuoni-elfven Öfver elfven, längsmed elfven,

Kastar ännu snedt deröfver, Att ej Wäinö måtte slippa, Sig Uvantolainen reda, Ej så länge tiden varar, Klara månen ännu lyser, Ifrån Tuoni-Gudens boning, Eviga Manala-hemmet.

Gamle trygge Wäinämöinen Såg nu ofärd honom hota, Nödens dag förhanden vara; Vågar sig till annat byta, Dristar att förändra skepnad, Går i hafvet, svart till färgen, Rullar sig som sten i vattnet, Såsom starr-gräs ut i hvassen.

Dödar hundrade foreller, Tusen moder-fiskens alster, Krälar med en jern-orms skepnad, Slingrar sig som etter-ormen, Far så öfver Tuoni elfven, Genom nätet, bragt i floden. Sade, dädan återkommen, När från Tuonela han sluppit, Åt den ungdom, som då växte, Åt den skara, som sig höjde: "Icke må du unga slägte, Icke du, som sedan kommer, Efter ord till Tuoni fara, Söka trollord från Manala. Många hafva sig begifvit, Men ej många återkommit Ifrån Tuoni-Gudens boning, Eviga Manala-hemmet."

Dädan ej ett ord han erhöll, Fick ej halfva ordet en gång.

Tionde Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen, När han ord ännu ej erhöll Ifrån Tuoni-Gudens boning, Eviga Manala hemmet, Tänker allt uti sitt sinne, I sitt hufvud jemt begrundar, Hvar han ord sig kunde lära, Kunde få sig goda trollord.

Yttrade ett ord och sade: "Hundra ord väl skulle finnas, Tusen ämnen för att sjunga, Der hos Antero Wipunen, Hos den åldrige Kaleva; Men en väg man dit skall fördas, Måste längs en gångstig vandra. Alltför god är ej den vägen: Först skall jag en sträcka springa Uppå qvinno-nålars uddar, Så skall jag en sträcka springa Öfver männers hvassa klingor, Än skall jag en sträcka springa Öfver bett på hjeltars yxor."

Tiden nalkas nu att fara, Vandra måste Wäinämöinen, Liksom annars legohjonet, Eller ock den lönta trälen. Gick så uti smedens verkstad, Yttrade ett ord ock sade: "Hör nu smed, o Ilmarinen! Smid af jern mig skor ock handskar, Hamra mig af jern en skjorta, Smid också ihop en jern-stång. Gör en stål-stör mot betalning; Innantill du stålet foga, Och på yttre sidan jernet. Nu jag far att ord mig lära, Går att hemta sångens ämnen Ifrån Kaleva den gamla, Ifrån Antero Wipunen."

Sade smeden Ilmarinen: "Länge död Wipunen varit, Länge Kaleva försvunnen Med de fällor, dem han utlagt Och de snaror, dem han gillrat. Der ej tör ett ord du lära, Få ej halfva ordet en gång."

Gamle trygge Wäinämöinen Dock begaf sig, lydde icke; Steg den första dagen varsamt Öfver qvinno-nålars uddar, Steg med tårdslös gång den andra Öfver männers hvassa klingor, Svängde sig den tredje dagen Öfver bett på hjeltars yxor.

Wipunen i sånger kunnig Länge ren i jorden legat, Hvilat liflös uti mullen. Aspen växte på hans skuldror, Björken steg från tinningarna, Alen sig från käken höjde, Vide-busken nedom skägget, Ifrån pannan ekorr-granen, Furun barrklädd från hans tänder, Tallen från hans fötter reslig.

Kom så gamle Wäinämöinen Fällde aspen från hans skuldror, Björken ifrån tinningarna, Högg från käken stora alen, Vide-busken nedom skägget, Furu-trädet från hans tänder, Stjelpte granen ifrån pannan, Från hans skuldror stora tallen, Dref den jernbesmidda stören In uti det öppna gapet, Uti käften, hvilken gnisslar.

Wipunen i sånger kunnig Genast upp från sömnen vaknar; Kände stören hårdt sig träffa, Plågades af häftig smärta. Bet det öfra, mjuka jernet Uppå jernbesmidda stören, Kunde dock ej bita stålet, Icke äta jernets hjerta. Öppnade sin mun än mera, Bredde ut de vida käftar För att sluka Wäinämöinen.

Nu den gamle Wäinämöinen Kom i munnen på den vise, I den starke mannens mage. Dröjde länge på hans tunga, Vräktes af och an i svalget, Sjönk så slutligt ned i buken.

Skjortan der till smidja reder, Gör af skjortans ärmar blåsbälg, Pelsen till en pust anordnar, Ordnar byxorna till bälgrör, Strumporna till rörets mynning. Knäet såsom städ han brukar, Såsom hammare sin armbåg' Och som tång sitt lilla finger. Smider klappande med hammarn, Städet klingar under slagen, I den starke mannens mage, I den maktförseddes sköte.

Wipunen i sånger kunnig Sjelf till orda tog och sade: "Hvem bland männer kan du vara, Hvilken utur hjeltars skara? Hundra männer har jag slukat, Bragt om lifvet tusen hjeltar, Aldrig än din like funnit. Kolen komma mig i munnen, Bränderna på tungan sveda, Jernets slagg i halsen stiger.

Hvadan, Hiisi, är du slungad, Hvadan har du kommit, stygge, Hvadan, djefvul, i mig farit, När så samvetslöst du kommit, Vandrat utan skam och blygsel För att bita, för att fräta, För att äta, för att gnaga?

Är du en af Skaparn alstrad, En af Gud tillåten sjukdom, Eller är för lön du tingad, Rustad ut emot betalning?

Är du en af Skaparn alstrad Och af Gud tillåten sjukdom, Jag mig anförtror åt Skaparn Och på Gud mig fast förlitar. Gud ej öfverger den goda, Skaparn ej förgör den vackra.

Men om du för lön är tingad Rustad ut emot betalning, Tör jag bringa dig att lönlös, Penninglös ifrån mig löpa, Vika hädan guld förutan.

Nog man dina anor känner, Vet hur, listige, du uppväxt. Är du Kalma ifrån grafven, Djefvul från den helga jorden, Ifrån mullen, hvilken pöser, Från den ofta rörda jorden? Har du stigit upp från vattnet, Ifrån hafvets fradga runnit? Är du utaf vinden vaggad, Är af hafvets svall du drifven?

Hvadan har du plåga kommit, Hvadan smitta råkat fastna? Monn från stenar, monn från stubbar, Eller ifrån gamla platser, Ifrån bärbevuxna rösen, Från de vise männers nejder, Mössbeklädde karlars vågor, Längst från trollmäns sanka mossor, Vreda männers höga backar, Från de gluppska hundars hemvist, Ifrån bistra björnars iden, Från den nejd, der räfvar skrika, Ifrån harars parnings-ställen?

Gif dig, under, nu å färde, Vik ifrån mig, landets plåga, Förrän jag åt modren säger, Yppar allt inför den gamla. När jag upp din moder söker, Finner ålderstegna qvinnan, Du i dina plågor sväller, Spricker än i egna lustar, Klyfs i tvenne delar, snöde, Krossas, skälm, i trenne stycken.

Ej min far i fordna dagar, Ej den ålderstegne gubben Efter trollmäns hug sig böjde, Mutade med skänker Lappen, Han allt vidrigt fick att vika, Fick allt ondt att ta till flykten.

Skulle man i mig ej finnas, Uti Ukkos son ej hjelte, Finns det väl uti min broder, Hvilken skyarna beherrskar, Råder öfver himlens strömoln. Dädan jag om hjelp anropar, Dädan beder jag om bistånd: Ofvan från den höga himlen, Ned ifrån den låga jorden. Mäktigt ropar jag i nöden, Gifver upp ett skri, som ljuder Genom jorden, genom marken, Genom de sex granna locken Och igenom nio himlar.

Ukko, du vid himla-midten, Dunder-molnets nära granne! Bringa hit en eldig klinga, Räck åt mig ett svärd som gnistrar, Så att jag den onda tuktar, Stillar nidingen för evigt.

Stig ur vattnet hafs-gudinna, Höj ur böljan blåa mössan, Fina fallen upp från källan, Rena anletet ur gruset; Kom åt mig till hjelp och räddning, Till ett stöd och mäktigt bistånd Uti dessa hårda mödor, Uti denna svåra plåga!

Kom, o skog, med dina kämpar, Öken med ditt hela manskap, Kom med allt ditt husfolk, djefvul, Insjö med din barna-skara, Kommen hundra man med slagsvärd, Tusen jernbeklädde kämpar, Att den svaga hjelten skydda, För att hjelpa klena mannen!

Om ej det tillfyllest vore, Hvadan beder jag om bistånd? Finns det gammalt folk i verlden, Varelser, som evigt lefvat? Stig ur jorden, jordens moder, Ifrån åkern, urhusbonde, Ifrån marken alla svärdmän, Alla ryttare från sanden, För att hafva detta onda, Denna plåga öfvervinna!

Kave, du naturens dotter, O du herrliga, du sköna! Du som förr från plågor friat, Som besegrat svåra smärtor, Kom att häfva dessa plågor, Dessa svåra smärtor kufva.

Om ej det tillfyllest vore, Må hit någon Gud då komma, Tusental af djeflar hasta, Att från alla plågor fria, Kufva alla svåra smärtor, Allt det onda öfvervinna.

Vik nu stygge ur mitt sköte, Ur min lefver landets plåga. Rum för dig der icke finnes, Om du äfven rum behöfde; Slå ditt läger annorstädes, Flytta längre bort din boning. Hvart skall jag nu dig besvärja, Hvart dig mana och förvisa? Om du är af andra utsänd, Är en pil af andra skjuten, Sök då att till hemmet komma, Hasta bort till görarns nejder, I dess sköte, som dig hitsändt Rör dig, såsom snabba hunden, Ila hän, som eldens gnista; Såsom tupp du flyg till tåget Och till gården såsom kyckling, Störta hästen uti spiltan, Den behornade vid krubban, Nacken vrid i krok på öket, Nedtryck hornen uti smutsen, Svansen emot fähus-golfvet. När du sen till stugan kommer, Gå på händerna i tröskeln Och i farstu-dörrn på knäna. Ifrån skuldfritt folk dig bortvänd, Gå förbi dem, som ej skada, Rusa mot dem, som dig mana, Störta mot dem, som dig sända. Uti vristen dem så fatta, Hugg dem bakuppå i foten, Grip i hälen, der den smalnar, I de minsta tår på foten. Kasta djeflarna i elden, Husets värdar längst från hörnet, Dess värdinnor ifrån dörrvrån Och från golfvets midt de späda. Drif i elden mun och hufvud Ställ mot fältet deras nackar, Ögonen i hufvet omvänd, Nackarna i blinken kringvrid, Knåda blod i deras skuldror, Rör om tarmarna i magen, Koka lungorna i bröstet, Sätt i skakning deras hufvu'n, Bringa benen uti dallring, Gör ett slut på deras flåsning.

Men ej må jag på dig lägga Alltför fula värf att sköta; Jag skall endast dig nu mana Att med värden qvällsvard spisa, Äta frukost med värdinnan, Med din husmor äggets smulor, Middag med allt öfrigt husfolk. Der har du en far, som gråter, Ålderstigen far, som klagar, Broder, hvilken tårar gjuter, Och en mor, som bittert sörjer.

Tag dig mössa utaf Hiisi, Hufvudbonad af den onde, Till att färdas öfver hafven, Öfver smärre sjöar halka. Skaffa dig af Hiisi skidor, Alträds-skidor utaf Lempo Och en staf af onde mannen, Att på Hiisis marker skida, Sväfva öfver Lempos lunder.

Men om skjuts du skulle önska, Bedja om en häst till åkning, Tag dig då en häst af Hiisi, Välj en fåle ifrån berget. Ståtlig häst hos Hiisi finnes, Häst med eldröd man i fjället, För en ryttare förträfflig, För den man, som hårdt vill åka. Hästens eldman gnistor sprider, Ifrån munnen frusta lågor, Utaf jern dess hofvar äro, Fötterna af fasta stålet. Hästens fötter halka icke, Icke snafva hingstens hofvar, Hvarken uti luftens halka, Eller uppå Kalmas glanskis.

Om ej det tillfyllest vore, Tag af egen slägt dig skidor, Dina anförvandters hästar Och din broders röda farkost, Att till hemmet återvända, Seglande med båt på vattnet, Farande med häst på landet Och med skidor utför backar.

Är du Kalma ifrån grafven, Djefvul från den helga jorden, Dit skall jag då dig besvärja, Mana dig och dig förvisa, Uti mullen, hvilken pöser, I den jord, som ofta röres, Hvari folket nederfallit, Dit den starka hopen störtat.

Har du upp ut vattnet stigit, Runnit utur hafvets fradga, Dit jag åter dig besvärjer, Manar dig och dig förvisar, Ut på hafvets stora yta, På den vida öppna fjärden, Bort till Nordens sista ända, För att det af vinden vaggas, Blänka i det lugna vattnet, Af den dunkla vågen skakas.

Är du utaf vinden vaggad, Drifven hit af luftens brusning, Må du vindens väg beträda, Samma stråt, som vårens ilar. Bör dig såsom snabba hunden, Ila hän som blåa pilen, Flyg, som eldens gnista flyger.

Dit jag äfven dig besvärjer, Till de fält, der elgar fångas, Bort till harars parnings-ställen, Till den nejd, der räfvar skrika, Uti björnars stenrös-grottor, Kamrar, gjorda utaf hällar, Bort till låga, sanka dälder, Till de kärr, som aldrig tina, In i ständigt öppna källor, Källor med de mjuka bräddar, Derifrån ej mer du slipper, Aldrig någonsin dig reder.

Dit jag äfven dig besvärjet, Till de döda menskors hemvist, I de hädangångnas boning, Der i svepning liken ligga; Och till Nordens sista ända, Lapplands ödemark den vida, Uti strida Rutja-forssen, Hvirfveln, som af lågor sjuder, Dit brådstupa träden falla, Tallar rulla ned med rötter, Furar sig med toppar störta, Krökta furar helt och hållet, Med sin rot de stora furar, Tallarna med rika kronor.

Om du det ännu ej lyder, Tar jag isbelagda handskar, Tager mina orma-vantar, Skaffar mig af örnen näfvar, Hvassa klor af blod-utsugarn, Tänger af den gluppska fogeln, Utaf höken fotens grenar. Hvarmed jag den onda tuktar, Stillar nidingen for evigt.

Nu är tid för dig att vika, Stunden kommen att mig lemna, Ögonblicket till att bortgå Och ett skapadt ting ej skada, Andligt väsen ej besudla.

Gif dig, vidrige, å färde, Drag dig, onde man, på flykten, Förr än dagen åter randas, Gudens morgonrodnad uppgår, Solen uppå fästet stiger; Fly förr än jag orda börjar, Sinnet mig att tala bjuder.

Kunskap må om Gud nu komma, Herren må sin hjelp förläna. När man förr om Gud fick kunskap Och sitt bistånd Herren länte, Bergen då af smör blott runno, Fetma flöt från klippors hällar, Sjöar liksom höfter dröpo. Höga länder ned sig sänkte, Låga länder upp sig höjde, Fälten rördes, bergen skaktes, Kopparbergen häftigt skälfde, Tornen störtade till marken.

Så må äfven du dig röra, Så du onde från mig vika. Rör dig, när man om dig rörer, Skaka på dig, när du skakas."

Sjelf nu gamle Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Godt för mig är här att lefva, Nöjsamt tiden jag fördrifver, Ljufligt smakar mig din lefver, God är lungan till att koka, Flottet kan som mat förtäras. Icke ger jag mig å färde, Skiljes aldrig här i verlden, Om jag ej får ord förnimma, Goda trollord af dig lära, Höra ord, så vidt mig lyster, Tusen ämnen för att sjunga."

Wipunen i sånger kunnig, Med en visdom stor i munnen, Obegränsad makt i bröstet, Väldig sång-kraft uti magen, Öppnar orduppfylda kistan, Låter upp sin sångar-låda, För att sjunga goda qväden, Fram de bästa sånger lägga.

Icke tryta ord till orden, Sånger genom sång ej minskas, Förr det tryter sten i klippor, Uti floder stilla vatten, Abbor-fiskar uti sjöar I Aluejärvi böljor.

Sjöng så dagar utan ända, Ena natten på den andra, Ord af honom fordom fångna, Sångens ämnen, dem han lärt sig, Medan fällorna han utlagt, Då han gillrat sina snaror.

Ursprungsord han sjöng grundenligt, Enligt ämnet vishets-runor. Solen stadnade att höra, Månen att på honom lyssna, Karlavagnen att sig lära: Stadnade ock fjärdens böljor, Vågorna i vikens böjning, Floder hörde upp att svalla, Brusade ej Rutja-forssen, Wuoksen hejdades i loppet, Jordans böljor stodo stilla.

Gamle trygge Wäinämöinen Får nu ord omsider höra, Får sig goda trollord lära. Hundratal af ord han hörde, Tusen ämnen för att sjunga Ifrån munnen på Wipunen, Från den starke mannens sköte, Från den maktförseddes mage.

Wipunen i sånger kunnig Spottar från sin mages fängsel Ut den gamla Wäinämöinen. Så den gamle Wäinämöinen Kom ur munnen på den vise, Från den starke mannens sköte, Från den maktförseddes mage.

Gick derpå i smedens verkstad, Sade smeden Ilmarinen: "Fick omsider ord du höra, Lära dig de goda trollord, Hvarmed båtens sida redes Akterbogen sammanfästes, Bräderna i fören fogas?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Ord jag fick omsider höra, Fick mig goda trollord lära; Hundratal af ord jag hörde, Tusen ämnen för att sjunga."

Derpå till sin båt han träder, Får sin vackra farkost färdig, Båten utaf träd i ordning. Lemnar båten på dess rullar, Nya skeppet på dess spånor.

Elfte Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen For att fria till en jungfru, Till en mö med smyckad panna Uti Pohjola det mörka, I den by, der männer dräpas Och i hafvet hjeltar dränkas.

Sköt han ut sin båt på vattnet, Nya skeppet uppå böljan, Ofvan från de glatta rullor, Från de släta furu-stockar. Reste mäster på sitt fartyg, Som uppå en bergshöjd tallar, Hissade i masten segel, Såsom granar på en kulle. Steg så sjelf ombord på skeppet, Gick uti sitt nya fartyg, Styrde sedan ut på hafvet, Klöf den blåa fjärdens böljor Med det stora vackra skeppet, Med den nya, röda båten.

Vinden blåste uti seglet, Vårens vind hans fartyg framdref. Redan seglar furu-skeppet, Hundrabrädigt fartyg flyter Vid den dimomhöljda udden, Vid den skogbeväxta holmen.

Fanns på ön en jungfru Anni, Smeden Ilmarinens syster. Råkade sitt byke trampa, Tvätta kläder invid stranden På den vackra bryggans ända, Ytterst på den röda färjan.

Vände sig och såg omkring sig Öfverallt i blida rymden; Kastade sin blick på fjärden, Vände hufvudet åt söder, Varseblef en skymt på hafvet, Såg en strimma blå på böljan. Yttrade ett ord och sade: "Hvad kan strimma blå du vara, Som på hafvets böljor skymtar?

Om du är af gäss en skara, Eller ock en prydlig andskock, Eller annan väldig fogel, Må du breda dina vingar Och mot höga himlen flyga.

Om du är en svärm af fiskar, Eller ock ett laxrikt sjögrund, Eller någon större sikart, Må du simma, neråt sänkas, Dra dig under vattenbrynet.

Skulle du ett stengrund vara, Någon klippa ut' i hafvet, Eller ock en vatten-ruska, Må du sköljas då af vatten, Öfverhöljas af en störtvåg.

Om du är en båt från hemmet, Farkost, som min broder timrat, Må du vända fören hemåt, Emot egna landnings-ställen, Aktern emot andra hamnar.

Om du är en bya-farkost, Må du åter utåt simma, Emot andra landnings-ställen, Vändande din bakstam hitåt.

Är du Wäinämöinens farkost, Den evärdelige sångarns, Närma dig då hit till stranden, Segla när mig till ett samtal, Tag ett ord, bär hit ett annat, Låt i ro ett tredje talas."

Båten var nu Wäinämöinens, Den evärdelige sångarns, Och den nalkades till stranden, Närmade sig till ett samtal, Tog ett ord, bar bort ett annat, Lät i ro ett tredje talas.

Det var holmens jungfru Anni, Smeden Ilmarinens syster, Talte så till vandringsmannen, Sporde honom om hans resa: "Hvart, o Wäinämöinen far du, Styr din kosa, vattnets älskling. Far så grannklädd, landets prydnad?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Har mig ämnat ut på laxfångst, Ville se, hur fisken leker Der vid Tuoni-elfvens stränder, Uti Manala det låga."

Holmens jungfru Anni åter Yttrade ett ord och sade: "Lätt en bakslug man jag känner, Märker den som osannt talar. Annorlunda förr min fader, Annorlunda gamle farfar Plägade på laxfångst fara, Lade ut att fånga taimen. Utaf nät hans farkost fylldes, Full var båten utaf bragder; Stötel-stängerna på bottnet, Ljuster-jernen under bågen, Gyllne nålarna i fören. Hvart då far du Wäinämöinen, Färdas nu Uvantolainen?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Ämnade mig ut på gåsjagt, For till skimmervingars lekort För att fånga dregelnäbbar Från de sund, der köpmän fördas, Från det vida, öppna hafvet"

Åter sade jungfrun Anni, Tennbriskprydda flickan talte: "Så en bakslug man jag känner, Märker den, som osannt talar; Annorlunda förr min fader, Annorlunda gamle farfar Plägade till gåsjagt färdas, For till skimmervinge-leken För att fånga dregelnäbbar. Dragen var då sköna bågen, Starka fjäder-stålet tillspändt, Gråa skallet låg i båten, Kopplad var den svarta hunden, Men kring stränderna sprang rackan, Valpen flög längs strandens stenar. Hvart då far du Wäinämöinen, Färdas nu Uvantolainen?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Kom, o flicka, ned i båten, Stig uti min farkost, jungfru! Då vill sanningen jag säga, Tala verklig, sveklös sanning."

Anni fortfor oupphörligt, Tennbriskprydda flickan talte: "Stormen i din båt må komma, Vårens ilar i din farkost. Upp och ned jag båten vänder, Låter så af vattnet drifvas, Om jag ej bestämdt får veta, Hvart du Wäinämöinen färdas. Säg då en gång verklig sanning, Låt mig mer ej lögner höra."

Sade gamle Wäinämöinen: "Också vill jag sanning tala, Litet gäckades jag endast: Jag har farit för att fria Till den hårbeprydda jungfrun Uti Pohjola det mörka, I det mulna Sariola, I den by, der männer dräpas, Hjeltar dränkas uti hafvet."

Det var holmens jungfru Anni, Smeden Ilmarinens syster, När hon sanningen förnummit, Hört en verklig, sveklös sanning, Lemnade sitt byke obykt, Hann ej kläderna mer skölja. Samlade sin klädnings-fållar, Bar dem upp med sina händer, Sprang så hem förutan dröjsmål, Ilade åstad på gården, Gick från gården in i stugan, Yttrade ett ord och sade: "Hör mig smed, o Ilmarinen, Frände, barn af samma moder! Smid mig nu en liten spole, Smid mig några granna ringar, Två par eller tre örhängen, Fem, sex kedjor till min gördel, Och jag säger sanna saker,

Yppar för dig verklig sanning. Långa sommarn skor du hästen, Smider hofjern hela vintern, Ämnar dig på färd att fria, Tänker fara hän till Pohja; Men en mera slug nu färdas, Förekommer dig och bortför Den med hundra marker lösta, Den med tusende betalta, Den du vintrar två har tingat, Friat till i trenne somrar. Der nu fördas Wäinämöinen, Far uppå det blåa hafvet Uti båtens gyllne bakstam. Stödd mot rodrets krökta ända, Bort till Pohjola det mörka, Till det mulna Sariola."

Det var smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn, Släggan slintade ur handen, Tången föll ifrån hans fingrar Och han hof sin röst och sade: "Anni du min lilla syster! Smida vill jag dig en spole, Prydliga och nätta ringar, Två par eller tre örhängen, Fem, sex kedjor till din gördel; Men ett bad i hast du tillred, Så att det ej någon märker, Skaffa äfven lut en smula, Laga litet slipprig såpa, Hvarmed denna bofink tvår sig, Denna snösparf ren sig tvättar Från höstgamla smidje-sotet, Vinterstjocka hammar-slagget."

Det var holmens jungfru Anni, Smeden Ilmarinens syster, Eldade med snabbhet badstu'n, Utan att det någon märkte; Värmde den med aspveds klabbar, Med småklufna, korta spjelkar, Bar så vatten ifrån källan, Från den vasslesöta källan, Bröt en qvast från unga skogen, Liten kärleks-qvast ur lunden; Gjorde sedan lut af surmjölk, Lagade af benmärg såpa, Såpa, som var lätt att löddras, Kunde mannens hufvud rentvå.

Sjelf gick smeden Ilmarinen Skyndsamt in uti sin smidja, Smidde snart, hvad jungfrun önskat, Färdiggjorde gördel-krokar, Under det man badstu'n värmde, Medan man om bad besörjde. Sedan badar han tillräckligt, Sköljer sig med vatten, renas Från höstgamla smidje-sotet, Vinterstjocka hammar-slagget, Yttrar så ett ord och säger: "Anni du min lilla syster! Hemta hit en linne-skjorta För min kropp från svett befriad, För det obetäckta hullet; Hemta sedan snäfva byxor Uppå mina torra vador, Mina ben från såpa fria; Gif mig ock min blåa klädning Öfver fina linne-skjortan; Gif kaftanen utaf kläde Ofvanpå den blåa rocken; Tag ännu mitt lena bälte Till att gjorda om kaftanen; Hemta sist min sammets-mössa, Hvilken upp i molnen susar, Som igenom skogen skymtar, Sök den för mitt torra hufvud."

Derpå smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn, Tog af guld hvad mössan rymde, Tog hattkupan full af silfver; Stack sin fåle nu i redet, Eldröd häst emellan stänger. Sjelf sig så i släden satte, Höjde sig i granna korgen, Manade sin häst att springa, Den hvitmanige att skynda. Hingsten sprang, det led med färden, Släden rördes, stranden fräste.

Åker fram med gny och buller Längsmed reflarna i hafvet, Färdas invid Simo-sunden, På de albevuxna höjder, Och nu skäller gråa hunden, Borgens portvakt höres gläffsa.

Tog då Pohjas värd till orda: "Gå nu ut och se, min dotter, Hvarför gråa hunden skäller, Hvarför borgens portvakt gläffsar." Dottren svarade och sade: "Ej jag hinner nu min fader, Stor är stenen, som jag malar, Stenen stor, men fint är mjölet, Sjelf är orklös den, som malar."

Åter sade Pohja-värden: "Gå då du att se, min hustru, Hvarför gråa hunden skäller, Hvarför borgens portvakt gläffsar."

Hustrun svarade och sade: "Gerna skulle jag ej hinna, Tjockt är brödet, som jag bakar, Brödet tjockt, men fint är mjölet, Sjelf är orklös den, som bakar."

Yttrade nu Pohja-värden: "Alltid har ju brådt en qvinna Och en flicka att bestyra, Om hon ock på sängen låge; Gå derför att se, du gosse."

Gossen svarade och sade: "Gå du sjelf och se, min fader, Ty jag hinner ändå icke, Har en trafve stor att hugga, Trafve stor och fina klabbar, Sjelf är huggarn svag och orklös."

Ännu skällde gråa hunden, Borgens ullsvans gnällde flitigt, Klaga hördes holmens gårdvard, Sittande på åker-renen, Svängande sin svans mot jorden.

Tog till orda Pohja-värden: "Fåfängt skäller ej vår grå hund, Fåfängt borgens vakt ej gläffsar, Gnäller icke utan orsak, Morrar ej åt skogens furur."

Går nu sjelf att se och vandrar Till den sista åker-renen, Till det längst belägna fältet Kastade sin blick åt vester, Vände hufvudet mot solen; Ser nu klart och tydligt skälet, Hvarför gråa hunden skällde, Markens täckhet hördes klaga Och den svarta svansen svängdes. Man med brokig släde åker, Far om Simo-holmen landvärts, Och med väldigt fartyg seglar Sjövärts utom Lempi-viken.

Derpå värden sjelf i Pohja Skyndsamt in i stugan stiger, Träder under takets hvälfning, Yttrar så ett ord och säger: "Främmande nu till oss nalkas, Komma på det blåa hafvet."

Pohja-dottren, Pohja-hustrun Skyndsamt ut på gården gingo, Skådade åt stora fjärden, Hufvudet åt solen vände, Sade Pohjolas värdinna: "Främmande, som der nu komma, Komma till oss för att fria. Hvem, min dotter, vill du taga? Den som der med hästen åker, Ilar fram i brokig släde, Far om Simo-holmen landvärts, Han är smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn; Medför guld, hvad mössan rymmer, Har hattkupan full af silfver. Den som stora båten styrer, Seglar på det röda skeppet, Sjövarts utom Lempi-viken, Är den gamle Wäinämöinen, Den evärdelige siarn; Medför penningar på skeppet, Hemtar skatter med sitt fartyg. Må du taga den, min dotter, Som för penningar på skeppet. Hemtar skatter med sitt fartyg; Mera rådfull är den gamle, Om mer rask den unge synes."

Jungfrun svarade och sade: "O min moder, som mig fostrat, Du som vårdat har min barndom! Ännu ej till denna dagen Man för penningar oss bortsålt; Utan penningar vi lemnats Åt de männer, som begärt oss, Karlar, hvilka till oss friat. Den jag ville ta, min moder! Som det goda Sampo hopsmidt. Hvilken granna locket hamrat."

Nu den gamle Wäinämöinen Hinner förr till Pohja-gården, Skyndsamt in i stugan stiger, Träder under takets hvälfning, Börjar sedan sjelf att orda Framför dörren, under sparren, Der man kittlarna betäcker, Tager mössan af sitt hufvud, Handskarna från handen löser. Höjande sin röst han sade, Talade med dessa orden: "Finnes här för mig en jungfru, Flicka till min lifstids maka, Till en dufva vid min sida, För att bädden åt mig reda, Ordna vackert hufvud-kudden?"

Nu den sköna Pohja-dottren, Landets ära, vattnets prydnad, Skyndade sig sjelf att svara: "Föga prisar jag en sjöman Och en ålderstegen gubbe; Hafvets stormar rubba sinnet, Vårens ilar skada hjernan, Till förtret man tar en gammal, Till besvär en åldrig make. Här ej finnes någon jungfru, Flicka till din lifstids maka, Till en dufva vid din sida, För att åt dig bädden reda, Ordna vackert hufvud-kudden."

Tolfte Runan.

Sjelf nu smeden Ilmarinen Skyndsamt in i stugan stiger, Träder under takets hvälfning, Yttrar så ett ord och säger: "Är nu redo mön, för den jag Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna: "Redo flickan är, för den du Vakat har och skulle vaka, När du huggorms-åkern plöjer, Vänder ormuppfylda fältet. Samma åker redan ofta Hiisi börjat på att plöja Med af koppar smidda billar, Med den hvassa eldbetts-plogen; Städse dock min son, den arme Lemnat åkern plöjd till hälften."

Nu ej vågar Ilmarinen Gripa verket an med fingrar, Arbetet med händer öfva, Utan jernbesmidda vantar, Handskar utaf stenar gjorda. Tager jernbesmidda vantar, Handskar utaf stenar gjorda; Sedan smider han sig jernskor, Gör af stål till benen brynjor, Kläder sig i koppar-skjorta, Stålsmidt bälte på sig spänner. Så han plöjer huggorms-åkern, Fårar ormuppfylda fältet Och med plogens billar lyftar Ormar på de vända tegar. Säger dädan återkommen: "Plöjt jag har nu huggorms-åkern, Fårat ormuppfylda marken. Fältet vändt det ormbetäckta, Är nu redo mön, för den jag Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna: "Redo flickan är, för den du Vakat har och skulle vaka, När du skogens vargar betslar, Tyglar björnarna på fältet Ständigt mina kor de skingrat, Dödat stoen för mig arma."

Straxt nu smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn Gör af stål åt djuren betsel Och af jern dem grimmor smider. Betslade så skogens vargar, Band med grimma fältets björnar, Stack i vargars munnar betslen, Grimmorna kring björnars hufvun, Sade dädan återkommen: "Plöjt jag har nu huggorms-åkern, Fältet vändt det ormbetäckta, Ormuppfylda marken fårat; Skogens vargar har jag betslat, Tyglat björnarna på fältet. Är nu redo mön, för den jag Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna: "Redo flickan är, för den du Vakat har och skulle vaka, När du fångar först en fjällfisk. Väldig gädda, snabb att simma, Ifrån Tuoni-flodens bölja, Ifrån Manala det låga, Fångat nät och not förutan, Utan alla andra redskap; Hundra männer har den slukat, Bragt om lifvet tusen hjeltar."

Ren i trångmål råkar smeden Finner arbetet besvärligt. Hamrar sig en eldig hafs-örn, Fogel stark och hvit till färgen; Örnens klor af jern han smidde Bildade af stål dess tänger, Band sig sedan fast vid vingen, Der som vingens ben sig slutar.

Flaxande nu örnen flyger, Ilar bort till Tuoni-elfven. Ena vingen klyfver vattnet, Himlarna den andra vidrör, Näbben stöter emot klippor Och till hafvet klorna räcka. Flög nu hän att fånga gäddan, Fisken med de grymma tänder.

Slingrande ses gäddan komma, Vattnets hund i bugter skrida. Gäddan är ej af de minsta, Icke heller af de största; Tvenne yxskaft lång är tungan, Tänderna af räfsans storlek, Gapet är som trenne forssar, Forssar sju dess ryggrad liknar.

Örnen flyger, stadnar stundom, Luftens fogel ned sig svingar. Örnen är ej af de minsta, Icke heller af de största. Hundra famnar vid är munnen Örnens gap sex forssar liknar, Af fem yxskafts längd är tungan, Klorna med fem lior lika. Ena vingen himlen vidrör Och den andra vattnets yta.

Flyger ömsom, ömsom stadnar, Vänder sig, med ögat spejar, Varsnar så den stora gäddan, Rörliga och feta fisken. Efter den nu örnen spänner, Rusar på dess rygg med klorna.

Stora fjällbelagda gäddan, Rörliga och feta fisken Trycker örnens starka vingben Ned inunder klara vattnet. Örnen stiger upp mot himlen, Höjer sig i luftens rymder. Lyftar af det svarta gruset Ofvan klara vattnets yta.

Flyger ömsom, ömsom stadnar Än en annan gång försöker; Högg af sina klor den ena Fast i grymma gäddans skuldror, Uti vatten-hundens refben; Högg af sina klor den andra Vid en klippas fasta jernvägg, In i sidan af ett stålberg. Men dess klo från stenen slintar, Återstudsar ifrån klippan; Gäddan dyker ned i vågen. Vattnets starka djur sig sliter Ifrån klorna uppå örnen, Från den starka fogelns näfvar.

Örnen med de starka jernklor Tredje gången än försöker; Lyckades nu hugga säkert, Högg med sina klor i fisken. Fick så gäddan uti klorna Vatten-banden uti näfven; Lyftar så den stora gäddan Drager vattnets djur, det starka, Ifrån flodens djupa böljor På det klara vattnets yta.

Lyftar gäddan högre uppåt, Höjer ännu derutöfver, Upp på ollon-ekens grenar, Uti breda tallens krona.

För så gäddan högre uppåt, Lyftar fisken ifrån trädet Upp till långa molnets ända, Randen af den långa bågen. Skyar rördes, himlar hveno, Luftens lock i lutning bragtes, Sönder brast för Ukko bågen Och behornad spets för Månen.

Fick så smeden Ilmarinen Stora, fjällbelagda gäddan, Rörliga och feta fisken Ifrån Tuoni-flodens böljor, Ifrån Manala, det låga. Vattnet liknade ej vatten För de fjäll, som gäddan lemnat, Luften såsom luft ej kändes För de fjädrar, örnen bortfällt.

Derpå smeden Ilmarinen Drager fram sin knif ur slidan, För att gäddans hufvud lösa Och dess mage sönderklyfva; Smakar sedan sjelf på fisken Och dess bröstben skär i stycken.

Skär så af dess hela hufvud Och till Pohja-stugan förde Som en gåfva åt sin svärmor, Tog till orda då och sade: "Det för alla tider dugde Till en stol i Pohja-stugan."

Derpå smeden Ilmarinen Yttrade ett ord och sade: "Plöjt jag har nu huggorms-åkrar, Ormuppfylda fält jag omvändt, Betslat vargar uti skogen, Tyglat björnar uppå fältet. Stora gäddor har jag fångat, Rörliga och feta fiskar Ifrån Tuoni-flodens böljor, Ifrån Manala, det låga. Är nu redo mön, för den jag Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna: "Illa du dig ock betedde, När du fiskens hufvud afskar, Gäddans mage sönderklyfde Och dess bröstben slet i stycken, Smakade jemväl på köttet."

Dervid smeden Ilmarinen Sjelf till orda tog och sade: "Utan fel ej bytet fångas Äfven ifrån bättre ställen, Mindre än från Tuoni-elfven, Ifrån Manala det låga. Är nu redo mön, för den jag Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna: "Redo flickan är, för den du Vakat har och skulle vaka. Sköna jungfrun är nu vunnen, Såld den hår-beprydda flickan Bort åt smeden Ilmarinen Till en dufva invid sidan, Till en maka för hans lifstid."

Gaf så bort sin egen dotter Yttrande med dessa orden: "Hvaraf visste du min älskling, Hörde det, mitt gyllne äpple, Att här föddes denna jungfru, Att en sådan flicka växte, När hon är, vår unga jungfru, Först en späd och liten dufva?"

Qvad ett barn så ifrån golfvet, Ifrån härden liten gosse: "Deraf visste det din älskling, Hörde det ditt gyllne äpple: Fadren har ett frejdadt rykte Ut ifrån det gyllne hafvet, Der hans båtar ofta seglat, Lagt till rygga vida fjärdar, Återvändande till hemmet Lastade med gods och skatter.

Deraf visste det din älskling, Hörde det ditt gyllne äpple: Modren har ett frejdadt rykte Från det sköna, gyllne hemmet; Vänligt fram hon bröd har burit, Skyndsamt mat åt gäster gifvit.

Hon gått lutad fram i tågen, Nedböjd uti ladugårdar. Goda kon har bölat tidigt, Ganska tidigt hvarje morgon; Tidigt bräkt har vårens tacka, Tidigt lammet, födt om våren, Längtande att redan komme Den som fina höet räcker, Som förbättrar matens smulor.

Deraf visste det din älskling, Hörde det ditt gyllne äpple: Ganska tidigt hvarje morgon Sotet snörrätt upp sig svingat, Röken flytt i tjocka lager Från berömda jungfruns boning; Spolen farit fram och åter, Som bland stenar hermelinen; Så väfskedens tenar surrat, Som en hackspik invid trädet; Väfvens bom så hastigt vändt sig, Som i grenig fura ekorn."

Derpå Pohjolas värdinna Sjelf till orda tog och sade: "Långa hösten jag ju sade, Yrkade den hela våren: Låt ett hemligt loft oss timra, Bygga upp en liten stuga, Der sin väfnad jungfrun sköter, Väfver sina hundra alnar.

Låt ett litet loft oss timra Litet loft med dolda gluggar, Hvarest jungfrun vi fördölja, Fostra upp den hår-beprydda. Svår en jungfru är att gömma, Lockig mö att rätt förvara; Lättare man hästen döljer, Tagelprydda fålen aktar."

Gamle trygge Wäinämöinen, Sorgsen och med nedsänkt hufvud, Bort till hemmet återvänder, Yttrar då ett ord och säger: "Icke må det folk, som födes, Icke J, dess söners söner, Er bege på trots att simma, Kasta er för vad i vattnet Och till mö i täfling fria Jemte smeden Ilmarinen!"

Trettonde Runan.

Derpå bröllop man bereder, Börjar gästabud anordna, Bröllop uti Pohjas stugor. Gästabud i Pimentola.

Hvad har man väl kunnat hemta Och hvad allt tillvägabringa Till det goda Pohjas bröllop, Sariolas dryckesgille, För att mätta goda folket, Ge till mat åt ymnig skara? Hemtad är en frodig oxe, Väldig tjur man dit har skaffat.

Oxe växte i Karelen, Frodades en tjur i Finland, Oxen var ej af de största, Icke heller af de minsta, Tavastland såg svansen flägta, Hufvudet i Kemi rördes, En fot i Olonets trampar, Uppå Turjas fjäll den andra, Bort vid Wuoksens fors den tredje Och den fjerde uti Lappland. Svalan flög en dag på vägen Oxens båda horn emellan, Sommar-ekorn lopp en månad Ifrån svansens ena ända Utan att den andra hinna, Måste midt på vägen rasta, Hvila ut en natt på svansen.

Efter slagtare man söker, Söker karl att oxen fälla Ända från det lugna Ryssland, Ifrån Karjala det sköna, Ifrån Suomis vida bygder Och från Sveas djerfva rike, Som med detta rike tvistar, Som förföljer detta välde.

Ukko sig beger att slagta, Palvonen att hornen hålla, Wirokannas till att skära. Oxen svänger på sitt hufvud Och de svarta ögon blänger; Ukko springer upp i granen, Palvonen i videt hoppar, Wirokannas flyr på stubben.

Ukko väsnar ifrån granen, Palvonen från vide-busken, Wirokannas ifrån stubben: "När en annan gång jag kommer Tör af dig jag få till byte Kött, som hundra såar fyller, Blod i båtar sju att tappas Och af fett sex fulla tunnor." Men han kom ej mera åter, Kom ej efter denna resan.

Efter slagtare man söker, Söker karl att oxen fälla Ifrån Tuoni-Gudens boning, Under jorden i Manala, Söker, men man finner icke, Letar, men man blir ej varse.

Liten man ur hafvet uppsteg, Hjelte sig från böljan höjde, Hjelten är ej af de minsta, Icke heller af de största: Upprätt tummes längd han äger, Har en höjd af trenne fingrar, Ryms att ligga under skålen, Ryms att stå inunder sållet. Skägget räcker fram till knäna, Ned till hälarna når håret, Bär på hufvet stenig mössa. Skor af sten på sina fötter, Har en gyllne knif i handen. Silfver-slida vid sin gördel. Der sin bane oxen träffar, Finner den, som honom fäller.

Mannen knappt sitt byte märker, Innan han på nacken rusar, Trycker tjuren ned på knäna, Böjer sidan emot marken.

Fick deraf han ymnigt byte? Blott ett ringa byte fick han: Köttet hundra såar fyllde, Korfvens längd var hundra famnar. Bloden upp sju båtar fyllde, Och af fett sex tunnor erhölls För det goda Pohjas bröllop, Sariolas dryckesgille.

Derpå Pohjolas värdinna Sjelf till orda tog och sade: "Hvaraf skola öl vi göra, Hvaraf må vi spisöl brygga För det bröllop, som skall firas, För det gästbud, som skall gifvas? Ej jag vet, hur spisöl brygges, Känner icke ölets ursprung."

Humlan susar ifrån trädet, Vattnet ifrån strömmen sorlar, Kornet hviskar ifrån åkern: "När må vi tillsamman komma, Komma samman och i jäsning?"

Osmotar, som öl bereder, Skicklig bryggerska af spisöl Eftersinnar och begrundar: "Hvad monn deraf kunde blifva, Ställde grytan jag på elden, Hade koket till att sjuda?"

Gick att plocka korn ur åkern Tog sex korn från sädes-axet, Knoppar sju från humlans stängel, Öste åtta slefvar vatten, Ställde grytan uppå elden, Hade så sitt kok att sjuda.

Stenar hettades en månad, Vatten kokades en sommar, Trädrik skog till bränsle öddes — All den skog en holme frambragt. Detta nu allt folk betraktar, Ser och spritter till af undran: "Hvadan må den röken stiga, Svinga sig i höga rymden?"

Derifrån den röken stiger, Svingar sig i höga rymden: Elden brinner uppå holmen, Lågan flammar uppå udden, Alltför liten till en vakteld, Alltför stor till herdens brasa.

Osmotar, som öl bereder, Skicklig bryggerska af spisöl Brygger öl den hela sommarn, Spisöl vintern om bereder, Brygger korn-öl och det lägger I ett käril nyss tillagadt.

Brygdt hon fick omsider ölet, Men ej fick hon det att jäsa, Eftersinnar och begrundar, Yttrar så ett ord och säger: "Hvad skall härtill nu man hemta, Hvad skall hit ännu man skaffa, För att ölet måtte jäsa Och i skumning drycken komma?"

Pohjas mö, den goda flicka, Flickan med de nätta fingrar, Som med snabbhet städse röres, Som är alltid lätt på foten, Rörde sig vid golfvets fogning, Uti stugans midt sig svängde, Ett och annat der bestyrde Midt emellan tvenne kittlar. Ser en sticka uppå golfvet, Tager stickan opp från golfvet.

Vänder och betraktar stickan: "Hvad monn deraf kunde blifva Uti sköna kapos händer, I den goda jungfruns fingrar?" För den så i kapos händer, I den goda jungfruns fingrar.

Kapo gnuggar sina händer, Gnuggar sina begge händer, Föddes så en hvit ekorre.

Börjar nu att barnet lära, Undervisa lilla ekorn: "Ekorre, min lilla fogel, Du mitt barn, som far ej äger! Spring nu hädan, dit jag bjuder, Dit jag bjuder och dig manar, Bort till Metsola det ljufva, Det vaksamma Tapiola. I ett litet träd så klättra, Uppstig varsamt i dess krona, Att dig örnen icke griper, Luftens fogel dig ej spänner. Bit en kotte under färden, Hemta kottar två i tassen; Bringa dem i kapos händer, Bär till Osmo-dottrens skuldra."

Ekorn nog förstod att springa, Färdas kunde markens täckhet, Sprang i hast den långa vägen, Ilade de korta hällen, Sprang längs backar, sprang tvärsöfver, Sprang ock öfver dem på snedden; Sprang till Metsola det ljufva, Det vaksamma Tapiola. Ökengranar tre der funnos, Funnos fyra smärre granar, I ett litet träd han klängde, Uppsteg varsamt i dess krona, Utan att af örnen gripas, Spännas utaf luftens fogel. Bröt från trädet tvenne kottar, Skar från qvisten af dess spetsar; Gömde kottarna i klorna Slöt dem uti sina tassar; Förde så i kapos händer, I den goda flickans fingrar. Kapo kastar dem i ölet, Osmo-dottren i sitt spisöl. Ölet börjar ej att jäsa, Färska drycken vill ej skummas.

Eftersinnar och begrundar: "Hvad skall hit ännu man hemta, För att ölet måtte jäsa, Drycken uti skumning komma?"

Pohjas mö, den goda flicka, Som är alltid lätt på foten, Rörde sig vid golfvets fogning, Uti stugans midt sig svängde, Ett och annat der bestyrde Midt emellan tvenne kittlar. Ser en spån på golfvets tilja, Tager spånen tipp från golfvet.

Vänder och betraktar spånen: "Hvad monn deraf kunde blifva Uti sköna kapos händer, I den goda jungfruns fingrar?" För den så i kapos händer, I den goda jungfruns fingrar.

Kapo gnuggar sina händer, Gnuggar sina begge händer, Mård med gyllne bröst då födde.

Börjar nu att mården lära, Undervisa arma barnet: "O du mård, min lilla fogel, Du mitt barn, som far ej äger! Gå nu hädan dit jag bjuder, Dit jag bjuder och dig manar, Spring till björnens stenrös-grotta, Björnens gård i öde-skogen. Björnarna der häftigt tagas, Lefva uti all sin vildhet. Samla dregel uti näfven, Fradga låt i handen rinna, Hemta så i kapos händer, Bär till Osma-dottrens skuldra."

Mården nog förstod att springa, Ila kunde gyllne fogeln, Sprang i hast den långa vägen, Ilade de korta hällen, Sprang längs elfvar, sprang tvärsöfver, Sprang ock öfver dem på snedden, Sprang till björnens stenrös-grotta, Gården utaf hällar formad. Björnarna der häftigt togos, Lefde uti all sin vildhet På en häll af fasta jernet, På ett berg af hårda stålet; Ifrån björnars mun rann dregel, Fradga dröp från deras käftar. Samlar dregel uti näfven, Fradga uti handen upptar, Bär så uti kapos händer I den goda jungfruns fingrar; Kapo blandar det i ölet, Osmo-dottren i sitt spisöl. Ölet börjar ej att jäsa, Färska drycken vill ej skummas.

Eftersinnar och begrundar: "Hvad skall hit nu mera bringas För att ölet måtte jäsa, Drycken uti skumning komma?"

Pohjas mö, den goda flicka, Som är alltid lätt på foten, Rörde sig vid golfvets fogning, Uti stugans midt sig svängde, Ett och annat der bestyrde Midt emellan tvenne kittlar. Märker så ett löf på golfvet, Tager löfvet upp från golfvet.

Vänder och betraktar löfvet, "Hvad monn deraf kunde blifva Uti sköna kapos händer, I den goda jungfruns fingrar?" För det så i kapos händer, I den goda jungfruns fingrar.

Kapo gnuggar sina händer, Gnuggar sina begge händer Och ett bi så födas låter.

Börjar att sin fogel lära, Undervisa Mehiläinen: "Mehiläinen, sköna fogel, Du mitt barn, som far ej äger! Flyg nu hädan, dit jag bjuder, Dit jag bjuder och dig manar: Öfver hela nio hafven Och till hälften öfver tio. Hemta honung med din vinge, Ljuflig saft i din beklädnad, Ifrån ljusa gräsets ända, Ifrån gyllne blommans krona, Hemta hit i kapos händer, Bär till Osmo-dottrens skuldra."

Mehiläinen, hon vår fogel, Färdades med största snabbhet, Flög i hast den långa vägen, Ilade de korta hällen, Flög längs haf, och flög tvärsöfver, Flög ock öfver dem på snedden. Flög så öfver hafven nio Och det tionde till hälften, Bort till Tuuris nya stuga, Palvonens ej täckta boning. Der i sömn en jungfru sjunkit, Koppargördlad mö inslumrat. Hade gyllne gräs vid landen Silfver-blommor vid sin gördel, Invid sidan ljufva örter, Honungs-gräs i sina fållar.

Mehiläinen, hon vår fogel Väter vingarna i honung, Fuktar dem med ljufva saften, Saften i det ljusa gräset, I de gyllne blommors krona, För så honung med sin vinge, Ljuflig saft i sin beklädnad, Bringar uti kapos fingrar, I den goda jungfruns fingrar. Kapo blandar det i ölet, Osmo-dottren i sitt spisöl; Ölet började nu jäsa, Färska drycken kom i skumning Uti kärlet nyss tillagadt, Uti sån af björkträd fogad. Pöste jemnhögt med dess handtag Fräste öfver kärlets bräddar, Ville ned på marken strömma, Forssa uppå golfvets tiljor.

Lades så det röda ölet, Sköna drycken lät man rinna, I en kagg af ekträd fogad, I en ganska liten tunna, Inom koppar-tappens stängsel, Ned i källaren så förde.

Ölet stötte uti tunnan, Drycken uti källarn pöste: "Om ändock man skulle komma Att mig dricka, mig förtära, Skulle äfven skickligt sjunga, Låta goda qväden ljuda."

Sångare man sedan söker, Söker sångare förträfflig, Den som skickligt kunde qväda, Kunde vackra toner drilla.

Hemtad är en lax att sjunga, Gädda till att skickligt qväda. Laxen duger ej att sjunga, Dregelkäften kan ej qväda; Laxens käftar äro sneda, Glesa äro gäddans tänder.

Sångare man sedan söker, Söker sångare förträfflig, Den som skickligt kunde qväda, Kunde vackra toner drilla.

Hemtadt är ett barn att sjunga, Gosse förd att skickligt qväda. Barnet duger ej att sjunga, Dregelmunnen kan ej qväda; Hesnat rösten har för barnet, Gossens mål i munnen fastnat.

Yttrade nu röda ölet, Färska drycken häftigt utfor Uti kaggen gjord af ekträd, Inom koppar-tappens stängsel: "Om man icke genast hemtar Hit en sångare förträfflig, För att sånger skickligt qväda, För att vackra toner drilla, Alla band jag söndersparkar, Väsnar så, att bottnet brister."

Straxt nu Pohjolas värdinna Bragte bjudningar i omlopp, Tog till orda då och sade: "Hör nu mig, min lilla tärna, Min beständiga trälinna! Gå att bjuda folk tillsamman, Männers hop till dryckeslaget. Fattiga du bjud och rika, Bjud hit lytta, bjud ock lama, Släpa lytta uti slädar Lama för på hästars ryggar, Ro de blinda uti båtar. Bjud den gamle Wäinämöinen Till en sångare förträfflig. Bjud dock icke Kaukomieli, Bjud ej muntre Lemminkäinen, Ty den muntre Lemminkäinen Städse är på kif begifven."

Tog till orda nu trälinnan, Spörjande af sin värdinna: "Hvaraf skall jag Ahti känna, Känna muntre Lemminkäinen? Ej jag känner Ahtis boning, Sköna Kaukomielis hemgård."

Sade Pohjolas värdinna: "Lätt du känner Kaukomieli; Ahti bor uppå en holme, Skalken invid vattnets närhet, Vid den bugt, sig bredast vidgar Uti Kauko-uddens krökning. Vindt är Kaukomielis öga, Käften lång på Lemminkäinen, Ahtis mun på sned är vriden, Skalken har en trubbig näsa."

Det var Pohjas lilla tärna, Lejd för pengar att arbeta, Gick att bjuda folk tillsamman, Männers hop till dryckeslaget. Bjuder fattiga och usla, Bjuder lytta, bjuder lama, Släpar lytta uti slädar För på hästars ryggar lama, Ror de blinda uti båtar. Bjuder gamle Wäinämöinen, Den evärdelige sångarn; Men den sköna Kaukomieli, Honom hon objuden lemnar.

Fjortonde Runan.

Sjelf hon Pohja-gårds värdinnan Råkade nu vara ute, Röra sig vid gårdens grindar, Hörde så ett gny från tåget, Slädors rassel ifrån stranden, Kastade sin blick åt vester, Vände hufvudet mot solen; Ser nu folk i antåg vara, Mågens folk till gården nalkas, Yttrade ett ord och sade: "Vinden der jag blåsa trodde, Trodde någon vedrad ramla, Vågen brusa emot stranden, Eller smärre stenar skramla. Men ej var det vind, som blåste, Der ej ramlade en vedrad, Våg ej brusade mot stranden, Skramlade ej smärre stenar. Det är mågens folk, som kommer, Hundratal med honom följa.

Mågen är ej bland de främsta, Icke heller bland de sista. Mågen åker midt i hopen, Midt i goda bröllops-skaran. Hvaraf känner jag min svärson? Deraf känner jag min svärson: Han med svarta hästen åker, Hvilken liknar glupska vargen,

Korpen, som med rofvet flyger, Lärkan, som med snabbhet ilar. Gyllne gökar sex der finnas, Galande på mågens loka, Blåa foglar sju der sitta, Sjungande på mågens roma."

Hördes nu ett gny från tåget, Slädors rassel ifrån vägen; Mågen kommer fram till gården, Kommer med sin hela skara. Satt ett litet barn i stugan. Satt en gosse uppå golfvet; Barnet qväder uti stugan, Gossen uppå golfvet talar: "Upp J männer, ut J kämpar, Längsta karlar ut på gården, För att hästars remmar lösa, För att lösa deras romor!"

Kämparne sig ut begåfvo, Männerna på gården gingo. Der nu Pohjolas värdinna Sjelf till orda tog och sade: "Byens gossar, unga dufvor! Spännen mågens hingst ur redet, Ur sitt rede utaf koppar. Ur de jernbesmidda romor, Tagen lös dess vide-loka Och dess tömmar utaf silke, Så att hästen får sig vältra På den mjuka, jemna gården, Uppå honungsrika lindan, På den mark, som lefvern liknar, Utan att ett hårstrå krökes, Halfva håret ens förkommer.

Byens gossar, unga dufvor! Mågens vackra hingst J vattnen Med den gyllne brunnens vatten, Vatten ur den söta källan, Som sig tömmer, fylles åter, Källan, hvilken sakta sqvalpar Under granens blomster-krona, Under tallens rika grenar. Gen åt mågens häst till foder Skrädadt bröd och renad kornsäd, Gifven kokadt sommar-hvete, Sommar-råg, af stampen krossadt.

Byens gossar, unga dufvor! Mågens vackra hingst J bringen Ytterst uti boskaps-gården, Till den öfversta bland spiltor, Ställen den vid koppar-asken, Framför det förgyllda skrinet. Mågens vackra hingst J binden Fast i sköna gyllne ringar, Vid den jernbesmidda kroken Uti stolpen gjord af ekträd.

Ryms väl mågen in i stugan, Om man dörrens post ej höjer, Sänker tröskeln lägre neder, Tager bort den främre väggen, Flyttar sido-väggen undan Och den inre sönderrifver?

Mågen ryms ej in i stugan, Utan att man posten höjer, Sänker tröskeln lägre neder, Tager bort den främre väggen, Flottar sido-väggen undan Och den inre sönderrifver. Mågen är ett hufvud högre, Skjuter öfver med ett öra.

Posterna må upp sig höja, Utan att han mössan lyftar, Tager hatten af sitt hufvud! Trösklarna må ned sig sänka Att ej skorna måtte nötas, Mantelns fina fållar släpa. Dörrarna må upp sig låta, Utan att af händer röras, Utan att med tummen gripas!"

Mågen in i stugan stiger, Träder under takets hvälfning: "Monne bänkarna man tvättat, Monne golfven man har sopat, Har man golfvens bräder städat, Ställt på tallrickarne skedar? Visst har bänkarna man tvättat, Visst har golfven här man sopat, Golfvens alla bräder städat, Ställt på tallrickarne skedar.

Ej jag känner denna stuga, Af hvad träd den blifvit timrad, Hvarifrån man huset skaffat; Hundra famnar lång är stugan, Tusen famnar bredt är pörtet.

Sido-väggen är af sil-ben Och den inre är af ren-ben, Utaf filfras-ben den främre, Dörrens öfra post af lam-ben.

Sparrarne man gjort af apel Och af hassel ugnens stolpe, Ugnens bräder utaf näckblad, Takets hvalf af fjäll från braxen.

Golfvet är med vatten renadt Och med guld är bordet siradt, Utaf jern är långa bänken, Utaf smått mynt andra bänkar.

Ugnen är af tegel-stenar, Härden utaf Tyska hällar, Ugnens tak af hafvets stenar, Främre delen pryds af rönnar."

Derpå smeden Ilmarinen Sjelf sig tränger fram i stugan: "Frid, o Gud, ock hit förläna, Uti detta furu-huset, Detta pörte utaf tallar, Under vidt berömda åsen."

Sade Pohjolas värdinna: "Hell ock dig, som nu har kommit Hit till detta ringa boet, Uti denna låga hydda.

Byens gossar, unga dufvor! Bjuden nu vår måg att sitta Med sin rygg åt blåa väggen Hufvudet mot röda bordet, Röda, guldbeprydda bordet, Bröstet vändt åt christna skaran.

Byens flickor, unga dufvor! Eld J hit med näfver bären, Bringen med en tjärvedsticka, Att jag såge mågens ögon, Äro blå de, eller röda, Eller hvita såsom vadmal. Eld man hemtade med näfver, Bragte med en tjärvedsticka; Elden sprakade ur näfret, Svart steg röken ifrån stickan.

Byens flickor, unga dufvor! Eld J hit med ljus nu bären, Lysen rummet upp med vax-ljus, Att jag såge mågens ögon, Äro blå de, eller röda. Eller hvita, såsom vadmal.

Jag nu ser min svärsons ögon, Blå ej äro de, ej röda, Icke hvita såsom vadmal, Men som vattnets fradga ljusa, Liksom rör i hafvet bruna, Sköna såsom säf i vattnet. Vid hans sida passar siken, Dufvo-bäret i hans armar.

Hör mig, du min lilla tärna, Byens bästa tjensteflicka! Hemta öl med vackra kannan, Kannan med sitt dubbla handtag, Åt de bjudna bröllopsgäster, Att de kära gäster hedra. Skäl för sig låt stopet göra, Fembandskärlet flitigt röras, Låt från sparren ölet rinna, Mjödet ifrån spikars gömmen Åt de bjudna bröllopsgäster, Att de kära gäster hedra. Länge bryggd har drycken varit, Goda ölet länge färdigt Åt de bjudna bröllopsgäster, Att de kära gäster hedra."

Det är byens lilla tärna, Den för pengar lönta flickan, Hemtar öl med vackra kannan, Kannan med sitt dubbla handtag, Åt de bjudna bröllopsgäster, Att de kära gäster hedra. Kannan lät hon gå kring skaran, Fembandskärlet flitigt röras, Lät från sparren ölet rinna, Mjödet ifrån spikars gömmen Åt de bjudna bröllopsgäster, Att de kära gäster hedra.

Der fann nu det goda ölet Dem som drucko, dem som sjöngo, Sångare det fann der goda, Män, som kunde herrligt qväda. Men den gamle Wäinämöinen, Ett evärdligt stöd för sången, Var bland sångare de bästa, Bland de skickligaste skalder.

Först han öl ur stopet tömmer; Sedan börjar han att qväda, Sig till sångens värf förfogar. Sade gamle Wäinämöinen: "Värdarna sig här förundra Och värdinnorna de tänka: Monne usel dryck jag gjorde, Monne dåligt öl jag bryggde. När ej sångare nu sjunga, Goda skalder icke qväda, Ljud ej ge gyllne gäster, Glädje-gökar sig ej fröjda?

Hvem skall här då sången sköta, Hvem skall med sin tunga qväda Uti detta Pohjas gästbud, Detta lag i Sariola? Golfven här visst icke sjunga, Om ej de, som stå på golfven; Här sig fönstren icke fröjda, Om ej de, som rå om fönstren; Borden larma här ej heller Om ej de, vid borden sitta.

Om ej andra feta sjunga, Raskare ej vilja qväda, Sjunger jag, en mager gosse, Qväder man med bleka kinder, Sjunger ur det magra hullet, Ur de istertoma sidor, För att denna afton glädja, Frejdad dag med sånger pryda.

Finnes väl bland denna ungdom, Ibland denna sköna ungdom, Uti detta höga slägte, Bland den store fadrens söner, Den som lade hand i handen, Haka fogade i haken, För att goda sånger sjunga, Lägga fram de bästa qväden?

O du gode Ilmarinen, Frände, barn utaf min moder! Sjelf du kom att med mig sjunga, Låt oss nu tillhopa qväda, Mun du äger, mun jag äger, Ljuflig tunga ha vi begge. Hvad som godt är, talar munnen, Och till detta lyssnar örat, Tungan under-ting förtäljer, Detta minnet sen förvarar. Dålig man gör dåligt från sig, Det en bättre man förbättrar."

Der nu smeden Ilmarinen Yttrade ett ord och sade: "Vi af samma moder födde, Burna utaf samma qvinna. Utaf samma bofink tvagna, Vårdade af samma knipa, Sällan komma vi tillsamman, Börja samtal med hvarandra Uti dessa Pohjas gästbud, Sariolas dryckesgillen.

Sjunga skulle jag och kunde, Om jag uti hemmet vore, Men i byn jag blygs att sjunga, Bya-flickor kunde skratta, Bya-tärnor kunde gäcka, Männerna i byn mig skymfa.

Du en sångare evärdlig, Sångens stöd i alla tider, Sjelf du sånger sammanfoga, Sjelf du framlägg sköna qväden, Att de häpna, som dem höra, De jemväl, som icke höra. Du kom en natt förr i dagen, Jag en dag derefter föddes."

Sade gamle Wäinämöinen: "Om ej någon annan kommer Att med mig tillsamman sjunga, Ensam börjar jag då qväda. Att de ädle månde höra, Sångens vänner det förnimma, Bland den ungdom, som här uppgår, Bland den skara, här nu växer.

Gif, o Gud, ock hädanefter Unna Skapare, du sanne, Att på detta vis man lefver, Att på sådant sätt man larmar Uti dessa Pohjas gästhud, Sariolas dryckesgillen.

Gif, o Gud, ock hädanefter, Unna Skapare, du sanne, Att i floder ölet rinner, Mjödet uti strömmar flyter Här i Pohja-gårdens stugor, Uti Sariolas timring, Under vidt berömda åsen, Under detta sköna taket, Medan denna värd än lefver Och värdinnan är vid lifvet.

Skaparn gifve vedergällning, Gud belöningen må ställa Uti farstun åt värdinnan Och åt värden fram på bordet, Uppå pörtets bänk åt sonen Och åt dottern uti sländan, Att ej framdeles de ångra, Efter nattens slut ej häpna Öfver bröllopet, som firas Gästabudet, som nu hålles.

Här jag intet mer förtjenar, Kan ej heller skickligt sjunga, Kanske hör jag upp och stadnar, Slutar nu med mina qväden. Sången sjöng jag, gjorde qvädet. Grenar qvistade, fann vägen. Sångerna uti ett nystan, I en bundt jag sammanhvälfver, Ställer den på visthus-skullen, Inom lås af ben den gömmer, Att de derifrån ej slippa, Sig i detta lif ej reda, Blott ben-låset icke rubbas, Om ej käken blifver utbredd, Tänderna i munnen skiljas. Tungan af och an sig slingrar."

Derpå gamle Wäinämöinen Sjunger en dag, sjunger tvenne. Sjunger än på tredje dagen. Men uppå den tredje dagen, Gick för skalden släden sönder, Brast för sångaren hans mede Uti detta Pohjas gästbud, Sariolas dryckesgille.

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Finnes väl bland denna ungdom, Ibland denna sköna ungdom, Den som hemtar borr från Tuoni, Nafvare ifrån Manala, Att en släde ny jag reder Och en häst för släden spänner."

Svarade så väl de unge, Såsom ock de gamle sade: "Icke finns bland denna ungdom, Uti detta höga slägte, Den som hemtar borr från Tuoni, Nafvare ifrån Manala, Att du släde ny dig reder Och en häst för släden spänner."

Nu den gamle Wäinämöinen, Den evärdelige sångarn, Gick att hemta borr från Tuoni, Nafvare ifrån Manala. Men värdinnan sjelf i Pohja Fägnar väl de bjudna gäster, Att de kära gäster hedra.

Deras mun i smör sig rörde, Näfvarna bland fisk-piroger, Och framför dem voro satta Goda skifvor utaf laxen, Utaf fläsket feta bitar. Smöret smuladt var i stycken Och det feta fläsket skiradt.

Oköpt var det goda ölet, Mjödet ej betaldt med pengar Uti detta Pohjas gästbud, Goda skarans dryckesgille. Ölet rann från sparrens ända, Mjödet ifrån spikars gömmen, Åt de bjudna bröllopsgäster, Till de kära gästers heder.

Femtonde Runan.

Länge ren man bröllop hållit, Firat gästabud ren länge, Haft i Pohjola ett bröllop, Gästabud i Pimentola. Sade Pohjolas värdinna Då till smeden Ilmarinen: "Hvarför sitter du, min frände, Vakar du min äldsta broder? Sitter du för värdens godhet, Eller för värdinnans huldhet, Bröllops-skarans fägring, eller För det nätta pörtets skimmer? Ej för värdens skull du sitter, Eller för värdinnans huldhet, Ej för bröllops-skarans fägring, För det nätta pörtets skimmer; Nej för jungfruns skull du sitter, För den unga flickans huldhet, För den sköna älsklings skimmer. För den unga dufvans fägring. Brudgum, länge ren du väntat, Vänta än, min gode broder; Än är ej din älskling färdig, Ej din lifstids vän i ordning; Håret är till hälften flätadt, Hälften återstår att flätas. Brudgum, länge ren du väntat, Vänta än, min gode broder; Än är ej din älskling färdig, Ej din lifstids vän i ordning; Nyss är ena ärmen påträdd, Ännu återstår den andra. Brudgum, länge ren du väntat. Vänta än, min gode broder; Än är ej din älskling färdig, Ej din lifstids vän i ordning; Nyss är ena foten påskodd, Ännu återstår den andra. Brudgum, länge ren du väntat, Vänta än, min gode broder; Än är ej din älskling färdig. Ej din lifstids vän i ordning; Nyss är ena handen påklädd, Ännu återstår den andra.