TIDENS DYRBARHET.

Ack, hur den tiden hastigt flyr! Ack, hur de år försvinna! Nu lifvets morgon ännu gryr, men höstens stormar hinna mig midt i lifvets solskensdag och snart står också arma jag bland andra ålderstigna. Snart bäddas grafven ock för mig, och ändad är min korta stig bland grafvens sammanvigda.

Ack, hur den tiden ändas snart, och lifvets dar försvinna! Jag lifvet ser med hastig fart, liksom en bäck förrinna; ibland en sakta, stilla älf, ibland som vilda forsen själf ses lifvet framåt ila. Men båda sluta vid ett haf, det är vårt sista rum, vår graf, där vi engång få hvila.

Hvarthän så hastigt, vandringsman, hvarthän, förutan hvila? Hvar månn' din resa ändas kan, hvart månn' du tänker ila? Ett mål dig säkert förestår, hvart än du utan hvila går, så skall dig målet hinna. Om lifvets tid var ganska rädd, snart står du invid grafvens brädd. Hvad har du där att finna?

Jo, Herren skall oss träffa där och kräfva pundet åter; vi som Hans fogdar voro här och rikes undersåter, förkofra skall Hans ego del med flit, med trohet, att ej fel hos oss Han måtte finna. Ty late tjänaren som har ej användt pundet som han bar, ett straff till lön skall vinna.

Se, veckorna och åren fly, och dagar, timmar ila. Hvar dag som kommer är en ny, de ej hos oss få hvila; de rastlös vandra blott sin gång och växa till en tidrymd lång, som bakom oss vi finna. Blott nyttan af hvad verkadt är, vi lämna kvar på jorden här, sen mänskolif förrinna.

Så låtom oss, när dagen är, hvar i sin stad så verka, för eftervärlden — att man, när vi somnat in — må märka, att också verk utaf vår hand har gagnat älskadt fosterland och de oss efterlefva. Och om vi glömmas i vår graf, göms verket ej i glömskans haf, dem seklen ej upphäfva. —

1869.

KVÄLLEN OCH HOPPET.

Hjärtat klappar stilla, stilla, lugn och frid i själen bor; när jag skild från världens villa här åt pennan anförtror: hvarje fröjd och strid, här i kvällens frid.

Hvarje smärta här jag glömmer, när jag skild från lifvets kval, här om stilla sällhet drömmer och om tusen fröjders tal, om den flydda tid, här i kvällens frid.

Hoppet lifvas i mitt hjärta, och var dyster tanke far med dess oro, med dess smärta bort — men ensam blifver kvar hoppets stjärna blid, här i kvällens frid.

Det är hoppets röst som klingar fast så tyst i hjärtat nu; lugn och frid i själen bringar, hviskar sakta: "lycklig du." Jagar sorg och strid, bort i kvällens frid.

Och om mörka tviflet jagar stundom hoppets lugna ro: efter dessa lugna dagar kommer kvällen till mitt bo, kommer hoppets tid, sen i kvällens frid.

1869.