EN BERÄTTELSE OM FLICKOR (continued 3)

Först inemot klockan 2 på natten öppnade Bella ögonen, men utan att tyckas se något. Kort derefter föll hon tillbaka i den dödlika dvalan. Doktorn, som försökt alla medel han kände, aflägsnade sig nu för att söka någon hvila; han skulle i morgon konsultera en annan läkare.

Bertha hade stannat qvar till natten och var nog lycklig att kunna få tag i sömnen, men Hanna kunde ej förmås att lemna sin plats vid Bellas hufvudgärd, hon kunde icke sluta sina ögon ens för ett ögonblick. Hon satt der timme efter timme, väntande hvarje sekund att få se Bella öppna ögonen och se på henne med en igenkännande blick. Men morgonen kom, och ingen förändring hade inträdt.

Då Bellas föräldrar på förmiddagen anlände, fortfor det dvallika tillståndet ännu, och läkarne fruktade det värsta.

Hanna tackade Gud, att tant Elin kommit, medan Bella ännu andades. Hon fick tillåtelse att flytta till Palmfelts för att så ofta som möjligt kunna se till den sjuka.

På eftermiddagen förändrades tillståndet. En häftig feber instälde sig med yrsel och krampanfall. Läkarne fruktade hjernfeber och möjligen förståndets förlust, ifall hon ginge igenom. Bellas mor satt blek och tårlös vid hennes bädd, det var en lättnad för henne att se Hanna i sin närhet.

Efter ett svårt krampanfall på tredje dagen inträdde ymnig svettning, hvilken läkarne ansågo för ett godt tecken. Derefter föll Bella i en stilla sömn, andades djupt och jemnt och fick en svag skiftning af rödt på sina kinder. Hennes mor och Hanna sutto orörliga vid hufvudgärden. Det var, som om de hört de aflägsna vingslagen af hoppets efterlängtade dufva och icke vågat med en hviskning skrämma henne åter på flykten.

Efter ett par timmars lugn sömn uppslog Bella ögonen, och blicken var fullkomligt redig. Hon fästade den på modren och hviskade sakta: — mamma! Derefter gled den öfver till Hanna med ett matt litet smålöje: — Hanna! — hviskade hon, och venstra handen famlade på täcket, som om den sökt en annan.

Då brusto tårarnes bojor, och Hanna störtade ur rummet, rädd att skrämma Bella med de djupa, våldsamma snyftningar, som skakade hennes kropp. Gud vare lof, Gud vare lof! Det var herligt att få gråta, att känna spänningen gifva efter, och den tryckande, qväfvande känslan af ångest småningom rinna bort med tårarne.

När läkaren kom, såg han gladt öfverraskad ut. Febern var borta och blicken klar. Faran för lifvet och förståndet var för ögonblicket öfver, men den största försigtighet måste iakttagas för att ej skada de ömtåliga, till verksamhet småningom återvaknande nerverna.

Bengt kom ofta och satte sig vid hennes säng. Han kunde så väl lägga kudden till rätta och vända henne så varsamt som en qvinna, när hon ej orkade sjelf.

— Du är så snäll, Bengt, — hviskade systern en dag, när hon förmådde tala. — Du blir nog en bra doktor.

Bengt smålog. — Och då skall du bli frisk, om ej förr. Du skall bli stark som en elefant, bara du har tålamod.

— Tror du Gud vill det? — Bellas ögon sågo forskande i hans och hon försökte lägga sin arm kring hans hals, men orkade ej. — Jag tänker ibland att jag kanske nu skall dö . . . Men säg, huru har jag blifvit så sjuk? Jag mins ingenting . . .

— Du får ej tala så mycket, syster lilla, — afbröt Bengt förståndigt. — Jag skall berätta allt, när du blir starkare. Nu får du ej tänka på annat, än att sofva, äta och bli frisk.

— Som du vill! — sade Bella i trött och undergifven ton.

Bengt undertryckte en känsla af omanlig svaghet, när han såg hennes ansigte, så litet och aftärdt, sjunka tillbaka mot kudden. Hans lilla syster! Hur kär och ljuf hon var! Han kunde icke mista henne ännu, nej aldrig i verlden.

Han smög sig in i garderoben bredvid sjukrummet och snöt sig der rätt eftertryckligt.

nder dessa sorgens tider, när Hanna på fristunderna satt bredvid Bellas säng, såg de matta ögonlocken öppnas och slutas, hörde andedrägten smyga öfver två halföppna läppar och såg feberskyarne jaga hvarandra på två hvita kinder, då kändes hennes sinne bräddfullt af oroliga tankar.

Fastän hon sagt till sig sjelf hundra och åter hundra gånger, att hon aldrig så fast skulle binda sitt hjerta vid någon, att hon skulle känna smärta, ifall denna frånrycktes henne, kände hon nu huru omistlig Bella blifvit för henne. Huru denna lilla svaga feberheta hand gripit ett så fast tag kring hennes hjerta, att detta aldrig skulle känna sig helt, så framt handen släpte sitt tag. Hon kände att hennes stenhårda sinne ej kunde undvara Bellas tuktan och på samma gång erfor hon ett begär att frivilligt underkasta sig, utan att behöfva vara på sin vakt mot detta inflytande. Hon kände med förvåning att hon längtade efter att få älska någon, hon, som fortfarande ansåg, att lifvets största frihet låg uti att vara oberoende af allt sådant! Och under dessa veckor af innestängd oro och längtan kände hon, huru bitterheten smalt bort, droppe efter droppe, huru törnena inom henne föllo af och huru hon alltmera greps af en aldrig anad medkänsla för menniskorna omkring henne. Främst Bellas omgifning, som blef henne kär för vännens skull, sedan kamraterna och sist, i allt vidare kretsar, alla ensamma, lidande, stapplande menniskor. Hon, som trott sitt hjerta vara så trångt, att det ej förmådde rymma en enda äkta känsla, fann att hon nu gick och längtade efter att kunna, om än i ringa mån, lätta de bördor, som tryckte så många svaga skullror.

I samband med dessa tankar kom allt oftare tanken på tant Karin. Hon visade den ifrån sig men den kom ständigt igen. Kanske var hon en af dessa i tysthet lidande, som blott behöfde en gnista vänlighet för att lefva upp på nytt. Åh, tant Karin, hvarför skulle du komma i min väg? Hvarför kan du icke lemna mig i fred såsom du lemnade min mor, då hon som bäst behöfde dig? Det är grymt af dig att tvinga mig att uppsöka dig. Och lika grymt är det af mig att, ifall du är ensam och olycklig, lemna dig att dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad hoppas på dens återkomst, som bordt ångra sig och icke gjort det. Det är snart nio veckor sedan jag fick ditt bref, och ännu . . . ännu känner jag mig lika oförsonlig som då . . .

Sedan kommo undrande tankar på fadren. Hurudan var han, denne far, som skulle kunnat skänka henne ett hem, men som hon aldrig sett, aldrig känt en gnista ömhet för? Hvar fans han? Visste han, att hans hustru var död, att hans dotter stod ensam i verlden, att hans penningesändningar tillbakavisats med förakt? Och om han visste allt detta, huru tog han det? Säkert lätt, som en sådan sorglös, genomsjelfvisk natur måste göra.

Tänk, att ega ett hem, som vore ens eget! Att omslutas af fyra väggar, hvilka begränsade en hel liten verld af trefnad och ömhet! Hon kom nästan ej ihåg att hon egt ett eget hem; det hade alltid förefallit henne som en bit ödemark, ända tills dödens frid ljutit sitt rörande, försonande skimmer deröfver. Och i detsamma var allt förbi, och hon kände sig åter utkastad i en obegränsad tomhet.

Men engång skulle hon skapa sig ett hem, om det än dröjde länge till dess. Ett hem med böcker och blommor, stilla enslighet och dock aldrig tomhet. Hon skulle ut och se verlden och komma hem med tusen minnen, hvilka sedan skulle försköna hennes enkla hem. Hennes lif skulle bli så rikt med kunskaper, arbete och . . . och Bellas tillgifvenhet som ett solsken öfver alltsammans.

Tankarne återvände till Bellas sjukbädd och möjligheten att förlora henne. Med en ångest, som hon ej kunde förklara, lyssnade hon till de oregelbundna andetagen, böjde sig ned öfver bädden och fasthöll en flik af täcket mellan sina händer med en sådan ängslans kraft, som om det gält att qvarhålla ett flyende lif.

— Hvad jag är svag i dag, — utbrast hon slutligen halfhögt och reste sig, fast besluten att återvinna sig sjelf. — Här drömmer jag i timtal, som om min hela framtid berodde af detta lilla lif.

Hon kyste Bella lätt på håret och gick med något som var hälften trots och hälften snyftning inom sig.

I skolan vexlade stämningen på Bellas klass allteftersom underrättelserna om hennes tillstånd voro goda eller dåliga. Hanna fick dagligen besvara en mängd ifrigt deltagande frågor om Bella, och långt innan denna ännu fick höra något från den yttre verlden, öfversvämmades hennes rum af billeter, blommor och små prydliga arbeten, som kamraternas vänliga hjertan hade behof att gifva.

— Det käns alldeles som om en knapp fattades i rocken, då Bella är borta, — plägade Bertha säga. — Och just den knappen, som höll det varmast på klassen.

Under de dagar, då Bella var bättre och Hannas sinne icke alltför mycket upptogs af oron för henne, trängde sig tanken på tant Karin allt oftare fram. Hon kände att hon likväl engång skulle bli tvungen att gå till henne, icke af några yttre omständigheter, men af det omutliga samvetets påtryckning, och hon föraktade allt mer sin feghet, ju längre hon uppskjöt dermed. Det låg ej i hennes natur att dröla med något som måste ske. Det enda hon kunde framdraga till sin ursäkt var, att hon icke ville gå med hjertat så fyldt af agg och oförsonliga känslor, som det allt ännu var.

Slutligen förmådde hon ej längre bära missnöjet med sig sjelf, utan beslöt att uppsöka fru Meilert, kosta hvad det ville. Det var ej svårt att i en adresskalender få reda på hvar hon bodde och Hanna begaf sig dit en dag utan att för någon omtala sin afsigt.

Hennes hjerta bultade hårdt, när hon stod utanför huset, men hon tvang sig att se lugn ut och gick uppför trapporna. Det var låga, beqväma trappsteg, och likväl var hon alldeles utan andedrägt när hon kom upp. Här greps hon åter af ett så häftigt obehag och en så oemotståndlig lust att undfly det, att hon vände om och nästan sprang utför trapporna. Nedkommen på gatan blygdes hon, ruskade upp sig, försökte tänka på Bella och gick beslutsamt tillbaka samt ringde på klockan.

En tjensteflicka öppnade. — Ja, fru Meilert var hemma. Var god och stig in.

Men Hanna stannade i tamburen, medan flickan gick att anmäla henne. Hon kunde se salen derinnanför med dyrbara taflor, växter, mattor och draperier. Om tant Karin icke var lycklig, så var hon åtminstone rik. Det kändes som en missräkning för Hanna och hon tyckte sig mindre än någonsin skyldig att framkomma med några ursäkter. Hennes ovilja vaknade fördubblad, när hon jemförde detta öfverflöd med hennes mors torftiga, illa försedda bostad.

Tjensteflickan återkom och bad henne stiga in i ett inre rum. Hon kastade en något ringaktande blick på Hannas tarfliga klädsel. Men hon måtte ha fått intrycket af att hon ej var en af de vanliga hjelpbehöfvande, som dagligen uppvaktade hennes matmor, ty det var med en viss artighet hon hjelpte af henne öfverplaggen.

Fru Meilert satt vid sitt skrifbord, men uppsteg då Hanna inträdde. Det var en lång, rak dam med nästan grått hår och vackra, något stränga drag. Hon helsade Hanna temligen kallt och bad henne taga plats.

Hanna stannade på tröskeln.

— Jag är Hanna Rappe, — sade hon, och en förlägenhet som hon ej kunde betvinga, dref blodet till hennes kinder. — Jag har kommit att bedja om ursäkt för mitt ohöfliga bref.

En blixtlik stråle af glädje upplyste för ett ögonblick fru Meilerts stränga drag, men hon betvang sig och förblef kall som förut. Detta lugnade Hanna. Hon hade väntat sig en scen med tårar och omfamningar så snart hon nämnt sitt namn, och hon afskydde sådant.

Fru Meilert betraktade henne forskande. — Låt mig se, — sade hon, — om du är din mors dotter . . . Kanhända äro ögonen hennes, men hon hade ett vekare, vänligare uttryck . . .

Hennes röst darrade litet. Hanna såg henne öppet i ögonen. — Ja, — sade hon, — innan sorgerna gjorde henne hård. Man säger, att jag liknar min far till det yttre, min mor till det inre.

Fru Meilert drog henne tyst ned i soffan bredvid sig. — Tala litet om din mor, om hennes sista stunder. Du anar icke, hvad hon en gång var för mig.

Hanna smålog bittert. — Och ändå hade ni hjerta att öfvergifva henne! Att låta henne kämpa sig fram, ensam och fattig, med bruten helsa och med sviken tro på allt hvad hon älskat i lifvet.

— Ja, ser du, jag var sårad i mitt innersta. Jag kunde icke förlåta, att hon svek sina idealer och förenade sig med en man, som ej ens var värd hennes aktning. Jag tyckte att hon förnedrade sig så djupt, att jag måste stöta henne ifrån mig, ehuru mitt hjerta sved . . .

— Ni glömmer, att hon älskade min far, detta må vara hennes ursäkt.

Fru Meilert blickade hastigt upp. — Nej, — sade hon häftigt. — Kärleken kan icke försona allt. Jag kunde aldrig rätt tro, att hon på allvar älskade honom, dertill stod han för lågt under henne. Men om så var . . . ja, då förstår jag icke menniskohjertats nycker! Hon, så rättänkande, så varm, så hängifven alla stora idéer, . . . och han! En mera själlös, tom, andligt och lekamligt utlefvad varelse har jag aldrig sett. Men förlåt — jag sårar dig kanhända?

— Nej, — svarade Hanna kort, — jag känner ingenting alls för min far.

— Nåväl. Du måste förstå huru det kändes att se en, som man älskade mer än sig sjelf, kasta sig bort till en sådan man! Jag var förtviflad och bröt alla band mellan oss. Sedan kom hennes straff. Hon blef olycklig och öfvergifven, och nu hade jag ju bordt förlåta. Men jag kunde det ej, jag kände det som ett förräderi mot mina principer att förlåta något sådant, att taga första steget till försoning. Skulle hon kommit till mig . . .

— Kunde ni verkligen vänta det efter det bref ni skref på hennes bröllopsdag? — Hannas kinder lågade. — Detta bref var tillräckligt att för alltid släcka hvarje skymt af vänskap.

— Ja så, du har läst det! Nå ja, jag har ju ångrat det, tusen och åter tusen gånger. Jag hade kunnat gifva bort allt hvad jag egde för att ha detta bref oskrifvet. Jag kände, att det skulle krossa hennes hjerta, men jag skref det ändå i min lidelsefulla sorg. Det var ett slags tröst för mig att göra klyftan mellan oss så oöfverstiglig som möjligt.

När jag hörde att hon öfvergifvits af sin man och flyttat ensam bort med sitt lilla barn, då flög mitt hjerta till henne med hela sin fordna ömhet. Men tror du, jag kunde förmå mig att närma mig henne, att säga förlåt? Nej, dertill var jag för envist hård och stolt. Jag ville tvinga henne att först komma till mig. Men hon kom icke, och jag hörde att hon led nöd. För att freda mitt samvete sände jag henne årligen en liten penningesumma för din räkning . . .

— Ni? — afbröt henne Hanna med en rodnad af obehag. — Min mor rörde aldrig dessa penningar.

— Det var likt henne, — sade fru Meilert med skymten af ett leende. — Hon skulle alltid hjelpa sig sjelf. Hon var lika stolt som jag, och det blef bådas vår olycka. Medan hon slet ut sig med hårdt och illa aflönadt arbete, förspilde jag mitt lif på nöjen af tusen slag för att glömma tomheten inom mig. Ingendera af oss sökte någonsin ett närmande, och dock skulle detta ha räddat oss begge.

När jag var 30 år föreföll mig lifvet fullkomligt värdelöst. Jag var ej lycklig sjelf och lefde för ingens lycka. Ingenting hade jag lärt, som skulle satt mig i stånd att börja ett sjelfständigt arbete; jag hade ju icke uppfostrats till annat än att njuta lifvet. I denna tid af tomhet och sorg mötte jag en man, som länge älskat mig i tysthet, trofast och rent och . . . vi blefvo gifta. Han var en sällsynt högsint karakter, men jag älskade honom ej, jag var för trött att mera kunna älska. Det var endast i hopp att genom omsorgerna om hans ständigt vacklande helsa kunna gifva mitt overksamma lif helst något innehåll, som jag blef hans hustru. Hur mycket har jag ej att tacka honom för! Att jag icke under denna tid försjönk i ett ohjelpligt svårmod, det var hans förtjenst, och hans ständiga, innerliga önskan var, att jag skulle uppsöka din mor och blifva lycklig igen . . . Men — jag ansåg det numera för sent, vägen oss emellan hade vuxit igen med högt, snärjande gräs, vi kunde ej mera nå hvarandra.

. . . Efter fem års äktenskap miste jag denna trofasta vän, och efter ytterligare ett år nådde mig underrättelsen om din mors död.

Fru Meilert satt med ansigtet doldt i händerna och Hanna trodde att hon gret. Underliga känslor rörde sig inom henne, medan hon lyssnade till denna halfhöga sjelfbekännelse: en qvarlefva af bitterhet öfver modrens öde; ett gränslöst medlidande med denna djupa, beherskade sorg och tillika en ofrivillig sprittning af glädje öfver att hos tant Karin finna någonting beslägtadt, något som hon kunde förstå och förlåta.

Fru Meilert såg åter upp. Hon hade icke gråtit, men öfver hennes ögon låg ett uttryck af lidande, sådant Hanna ännu aldrig sett det hos någon. De sutto länge tysta. Hanna fruktade att med sin klumpiga hand vidröra dessa känsliga strängar, som ännu vibrerade så starkt; hon ville låta spänningen gifva efter, innan hon vågade sig fram med det deltagande, som lyfte hennes inre i varma vågor. Hon hade sett mycken sorg, hon hade, så att säga, ammats upp vid sorgens barm och kände sig förtrogen med den, ehuru hon sjelf icke erfarit den annat än som ett eko ur andras hjertan. Hennes ängslan för Bella, hvad var den emot en sådan bittert naggande sorg? Den var en ljuf och ren smärta, utan tillsats af ångerns och sjelfförebråelsens taggar; den var en bäfvande och dock hoppfull öfverlåtelse till den kraft som förmår allt.

Hennes eget uppförande mot tant Karin föreföll henne denna stund så lumpet, att hon blygdes. Utan att minnas sin vanliga stelhet, grep hon innerligt hennes hand och kyste den.

— Tant Karin . . . kan du förlåta hvad jag skref?

Orden kommo så varma och mjuka med ett tonfall, som snarare liknade Bellas.

— Jag har intet att förlåta. — Fru Meilert tryckte hårdt hennes hand. — Men kan du skänka mig en smula tillgifvenhet, så är jag tacksam. Berätta nu om . . . om din mor, berätta allt hvad du kan påminna dig och allt hvad du anser mig värd att få höra. Skona mig ej, låt mig få höra allt hvad hon sagt om mig. Det bittraste jag kan få höra är dock ett intet mot anklagelserna inom mig sjelf.

Och Hanna berättade. Hon dolde intet, hon skildrade modrens fattigdom och ihärdiga kamp för lifvet. Hon skildrade de stunder af tyst förtviflan och bitter resignation, till hvilka hon varit vittne, de motgångar, missräkningar och svikna illusioner, som småningom gjorde hennes mors hjerta hårdt och den långsamma sjukdom, som slutligen kräfde hennes lif. Men hon dröjde längst vid de sista dagarnas stilla frid och vid den kärlek hon så sent fick smaka.

Underligt. Medan hon så, bit för bit, genomgick sin mors lif så långt hon kunde minnas tillbaka, försvann ända till sista skymten af agg mot henne der bredvid, som bidragit till att förbittra det, och hon tyckte sig se den sorg de båda genomgått som ett fast band förena dem ännu efter döden.

Det var sent på qvällen, när Hanna gick. Hon medförde intrycket af en sympatie, som drog henne till tant Karin, och kände att hon gerna ville se henne igen.

ellas tillfrisknande gick framåt, om också med små, små steg. Hon fick stundom sitta upprätt i sängen, stödd af mjuka kuddar, men hon fick hvarken läsa eller syssla med något arbete. Och tiden blef henne ofta lång. Då brukade Bengt bära in lilla Helmi och sätta henne i Bellas säng, der hon med stor färdighet slog omkull saftglaset på nattduksbordet, åt upp sockerbitarne och bultade med sin bleckskallra i sängkarmen, tills hon vann önskad uppmärksamhet. Ibland sutto alla syskonen kring Bellas säng och pratade om skolan, och ett par gånger hade hon haft glädjen att mottaga ett par af kamraterna som helsningsdeputation från hennes klass.

Men hennes käraste stunder voro likväl de, då Hanna hade ledigt och satt vid hennes säng. Då lyste Bellas ögon. Och Hanna hade en förmåga att berätta saker så, att de intresserade, utan att på minsta sätt trötta. Under en af dessa stilla pratstunder omtalade Hanna sitt besök hos tant Karin, och Bellas förtjusning kände inga gränser.

— Hon var söt, sade du? Hur såg hon ut? Hvad sade hon allt? Skall du gå dit igen? Tycker du mycket om henne?

— Nej, nu pratar du för mycket, miss Belladonna, och jag går min väg.

— Nej, stanna, jag skall vara tyst som en metmask, bara du stannar. — Och Bella höll henne i kjolen. — Men ser du, jag mår så bra i dag och känner mig så odygdig. Doktorn lofvade mig att äta drufvor och jag är så förskräckligt snål på dem. Skulle jag inte ha samvete, så ville jag skicka dig ut i yrvädret och köpa litet mer, de togo nyss slut. Men . . .

— Är det inte något annat, så skall jag hjelpa dig af med ditt samvete, — skrattade Hanna och var redan halfvägs ut genom dörren.

— Vänta, hvirfvelvind! Tag femti penni ur min börs der i lådan och välj de allra vackraste. Så der . . . adjö med dig!

Då Hanna var utom dörren blef hon ropad tillbaka. — Vänta, Hannibal, jag tror ändå att min druftörst hör till de „själsaffectioner“, som stå under viljans inflytande. Ergo kan jag beherska den; ergo vill jag beherska den. Lägg femtislanten tillbaka. Den kan göra mera nytta i fattigsparbössan, än i min snåla mage.

Hanna lydde skrattande och satte sig åter på sin förra plats.

I detsamma kom Bengt in med röda öron och bärande sin paletå på armen.

— Nå, gunstig junker, hvad har du haft för dig i dag? — frågade Bella och vinkade honom till sig.

— Hejdat skenande hästar, — svarade Bengt lakoniskt.

Flickorna satte upp så förvånande miner, att han måste skratta.

— Det är dagens sanning, — bedyrade han. — Jag kom gående längs Salutorget ungefär vid palatset, då jag såg en häst med kursläde komma i ursinnig fart rakt emot mig. Kusken skrek och höll emot och inne i kuren jemrade sig någon. Det såg ut att bära rakt ned i Skatudds-kanalen. Jag hade ej annat val än att rusa fram och sträcka min uppspända paraply emot hästen, som deraf blef så häpen att han tvärstannade. Men af farten slängde släden i detsamma omkull och kusken kom under. Några personer kommo till hjelp, och vi fingo hästen urspänd och kusken upphjelpt. Hvarken han eller fruntimret inne i kuren hade skadat sig. Men då jag skulle lyfta upp släden, ref jag denna duktiga lucka på min paletåärm. Vill Hanna kamrat hjelpa mig att stoppa den?

— Hjelpa! — skrattade Hanna. — Du menar, att vi turvis skulle taga ett stygn. Nej, gif hit, nog reder jag mig utan din hjelp.

Bengt lemnade henne rocken, och hon beredde sig att reparera skadan.

— Men, Bentu, — hviskade Bella skälmaktigt från sängen, — hvem var det, som härom dagen bedyrade, att han aldrig skulle låta en qvinna hjelpa sig med något, som han kunde göra sjelf?

Bengt funderade. — Nog lär det väl ha varit jag. Och strumpor har jag stoppat i mina dar, men aldrig rockar. Men det måste väl duga, tänker jag. Tag hit, så får jag försöka! Och tack, syster sötnos, för det du tog vara på min sjelfständighet.

Hanna räckte honom nål och tråd; fingerborgen gick knapt ned öfver nageln. Han satte sig ned med ett försök att se säker ut, drog pannan i djupa veck och begynte sy som en skomakare med syl och becktråd. Flickorna skrattade och läto honom hållas.

Men då Hanna såg att stoppen, oaktadt Bentus allvarligaste bemödanden, artade sig att bli lik en stor vårta på rockärmen, bad hon Bella gunstigt tillåta, att hon denna gång hjelpte. Han hade ju visat sin goda vilja.

Bella var ej obeveklig, och Bengt såg med beundran huru Hanna kamrats skickliga fingrar undanröjde spåren af hans konstfärdighet och ihopsömmade hålet så prydligt, att man knapt såg minsta fel i väfnaden.

— Flickor äro ändå flickor! — utbrast han med en suck af beundran.

— Och pojkar äro och förbli pojkar! — nickade Bella från sängen.

Mot aftonen samma dag förvärrades Bellas tillstånd. Febern återkom, och hon kastade sig oroligt af och an i sängen. Läkaren som efterskickades, fruktade ett recidiv.

Under senare hälften af natten, medan Hanna vakade hos henne, uppslog hon plötsligt ögonen och hviskade sakta: Hanna!

Hanna satte sig vid sängen och fattade hennes hand. Den var brännhet, och ögonen glänste stora och klara.

— Huru är det? — hviskade hon ångestfullt. — Är du sämre? Vill du, att jag skall väcka tant?

— Nej, inte ännu . . . Men det kunde hända, Hanna, att jag nu måste dö.

Det gick ett stygn genom Hanna, som nästan tvang henne att skrika. Men hon förblef till det yttre lugn.

— Tror du, Hanna, . . . att det är mycket svårt att dö? — Bellas ögon voro oroligt fästade på Hanna.

— Jag har endast sett en menniska dö, och det var min mor. För henne kom döden som en efterlängtad befriare, hon hade ju så länge varit sjuk.

— Jag menar ej så . . . jag menar . . . om det är mycket förskräckande att . . . stå ansigte mot ansigte med Gud?

— Jag hoppas, att Guds närvaro skall ingifva dig frid och trygghet, icke fruktan, — svarade Hanna, och hennes läppar darrade, så hon knapt kunde tala.

— Ser du . . . jag är ibland så rädd för Gud . . . jag har så litet brytt mig om Gud . . . om han skulle vara ledsen på mig . . .

— O, Bella min, ingen af oss är ju värd hans nåd. Men du vet ju, vid hvem vi få trygga oss.

— Ja! — hviskade Bella matt.

Om en stund slog hon armarna om Hannas hals och frågade: — Hanna min, skall du sakna mig mycket . . . om jag nu skulle dö?

Hanna försökte göra rösten stadig när hon svarade: — jag har ju ingen i verlden kärare, än dig.

— Bara Gud! — hviskade Bella åter.

— Ack, icke ens Gud, — sade Hanna sorgset. — Jag har icke kommit så långt ännu, att jag skulle älska Gud öfver allt . . . Men du ser så trött ut, tala icke mer, utan försök att sofva.

Bella nickade. — Jag ville så gerna lefva! — hviskade hon och försökte småle. Derefter föll hon i en lätt slummer med Hannas hand i sin.

Morgonen ljusnade och fann dem i samma ställning. Hanna var dödstrött, men nändes icke draga sin hand ur Bellas, icke röra sig för att ej väcka henne. Fru Palmfelt kom insmygande med oroligt frågande blickar.

— Hon sofver! — hviskade Hanna gladt till svar.

Denna sömn, var den till lif eller död? De lyssnade med spänning till andedragen, som blefvo allt djupare och lugnare. Dödens engel sväfvade åter förbi. Han rörde ännu icke den halfmogna frukten, han spred blott med sin vinge en fläkt af allvar i två unga hjertan.

et var i slutet af Mars. Hanna hade flyttat hem till sig, sedan Bella ej mer behöfde så trägen tillsyn. Tystnaden i hennes eget lilla rum var så välgörande, det var som om tankarne strömmat öfver henne rikare der, än annorstädes. Och hon kastade sig med nytt, brinnande intresse öfver studierna. Så knapphändigt de än fylde hennes törstande ande, voro de likväl det bästa hon för närvarande kunde få.

Tant Karin hade erbjudit henne ett rum hos sig, men Hanna afslog det, vänligt, men fast. — Jag vill icke stå i för stor tacksamhetsskuld till dig, tant, — sade hon, — och det skulle dessutom vänja mig vid onödig vällefnad.

Men hon var ofta hos tant Karin, så ofta hon icke var hos Bella. Och tant Karin hade kommit upp med en plan, som gjorde henne yr af glädje.

Först, när tant Karin sagt, att hon beslutat resa utrikes på ett år och ville taga Hanna med sig, hade denna afvisat anbudet på sitt vanliga kärfva sätt. Tant Karin såg ledsen ut. Hanna ångrade sig och sade att hon skulle följa med på det vilkor, att hon i framtiden skulle få återbetala hvad hennes resa skulle komma att kosta.

— Det är din rätt, — sade tant Karin allvarsamt. — Men min rätt är att vägra återtaga en gåfva, som jag nu bjuder dig med varmt hjerta.

Hanna stred en strid med sin gamla stolthet, men slutligen segrade hennes tillgifvenhet för tant Karin.

— Det är bara för att jag håller af dig, tant, — sade hon, — som jag går in på detta.

— Jag förstår, — sade tant Karin leende och smekte hennes trotsiga panna.

En lördagseftermiddag firade Bertha och Alma en liten pratstund hos Hanna. Flickorna besökte henne i allmänhet gerna, hon hade blifvit så mycket gladare och tillgängligare, sedan Bella begynt tillfriskna.

— Bevars, så svällande kanapéer du har! — sade Bertha och slog sig ned på en af trästolarne med ett brak, som satte dess ben i fara. — Man blir rent af förvekligad i dina divaner.

— För all del, tag plats på golfvet, om stolarne äro för mjuka, — sade Hanna. — Som du ser, föredrager jag att sitta på ett ostoppadt bord.

— Men säg, vore det ej ett himlalif, om man vore rik? — utbrast Bertha i extas. — Tänk, att få sofva på ejderdun, inte behöfva gå i en tråkig skola, äta godt och läsa roliga böcker! Håhå, jaja!

— Hur skulle det då gå med mixturerna och provisorsexamen? — sporde Hanna.

— Strunt i arbetet, när man hade pengar som snus! Jag skulle ha 16 tjenare . . .

— Och jag skulle ruinera mig på hästar, — sade Alma, som hittills bladat i en bok. — Jag är galen i hästar. Skulle du gerna vara rik, Hanna?

— Nej, . . . åhjo, hvarför inte, om jag hade mig sjelf att tacka för hvar penni.

— Jemmer, så förståndig du alltid är, — suckade Bertha. — Sak samma, hvarifrån pengarna komma, bara man har dem.

Flickorna skrattade.

— Hanna skulle visst inrätta något slags asyl för vanartiga pojkar, — sade Alma, — jag har hört dig säga det engång.

— Då kan du taga Valter Hagen till din första patient, — inföll Bertha. — Han är redan halft på förfall, fastän han ännu är bara en skolpojke.

— Jag har hört det, — sade Hanna och hoppade ned från bordet. — Valter var förr mycket hos Palmfelts, och jag kände honom som en godsint, snäll gosse. Nu har han ej varit der på länge, och när jag frågade Bengt om orsaken, sade han att det begynt gå på sned för Valter stackare. Några samvetslösa studenter ha lärt honom att dricka.

— Usch ja! Lycka, att han icke har föräldrar och syskon, som få blygas för honom! — utbrast Alma.

— Om han haft ett hem, hade han kanske icke blifvit sådan han nu är. Det är just emedan han varit så ensam, som ondt inflytande fått så mycken makt öfver honom. Stackars gosse, jag önskade jag kunde hjelpa honom.

Hanna hade blifvit tankfull. Hvarje påminnelse om lifvets skuggsidor kändes som en direkt förebråelse mot henne sjelf.

— Se nu inte så högtidlig ut igen, Hanna. Inte kan du ändå byka verlden ren och blank. Hvad har du i flaskan der? Är det något, som duger lukta på?

— Det är ju eaudecologne, — förmodade Alma.

— Skönt! Man får väl njuta?

Hanna svarade icke, hon var inne i sina egna tankar.

Bertha förde flaskan till näsan. — Uh . . . ptschi! Din kanal . . . ptschi! Det är ju stinkspirit . . . ptschi . . . tus! Nu ljög du, sa’ Anders åt presten.

Hanna måste skratta. — Visst inte, jag har ej sagt att det var eaudecologne. Det är ammoniak, som jag tagit ut fläckar med.

— Och det gillrar du ut, som om det vore det finaste luktvatten. Uff, det svider i näsan!

När flickorna om en stund skulle gå, följde Hanna dem ett stycke. Qvällen var mörk och kall, butikfönstren strålade i klar belysning och menniskorna knuffades på de mest trafikerade gatorna.

Flickorna vände in på en sidogata. De gingo alla tre i bredd och pratade ifrigt.

Så kommo de förbi ett hus, der gardinerna ännu ej blifvit nedfälda för fönstren till en klart upplyst sal. Berthas blick snuddade in. Hon tvärstannade och hviskade brådskande:

— Titta in! Der sitter han. När man talar om trollet, är det icke långt borta.

Flickorna varseblefvo derinne i salen ett mindre bord, vid hvilket fyra ynglingar sutto kring en punschkaraffin. De rökte, skrattade och anlitade flitigt glasen. En af dem var Valter Hagen.

Hanna kände, att hon var blek af sinnesrörelse. Hon grep Bertha hårdt i armen. — Det är nedrigt! — hviskade hon.

— Ja visst! Men kom bort, det är otäckt att se på.

— Der locka de den stackarn att göra af med sina få slantar och bjuda till att få honom likadan som de sjelfva. Det får ej ske. Jag går in . . .

— Det vore just likt dig, men det gör du ändå inte, — sade Bertha bestämdt och drog Hanna med våld bort från fönstret.

— Jag kan ej, jag kan ej . . . flämtade Hanna upprörd. — Jag måste ha honom bort.

— Han skulle visst lyda dig, — inföll Alma. — Kom bort nu, snälla, söta Hanna!

— Vänta, Alma, stanna . . . jag kan ej gå . . . det käns, som om jag gjorde mig delaktig i hans undergång. Se ni ej, hur de klinga med glasen, . . . huru begärligt han tömmer det . . . släpp mig, Alma, jag måste gå in.

— Är du rent från vettet, Hanna? — Bertha var upprörd, också hon. — Tänk på skolan, tänk på din framtid, kom bort, vi ha redan stått här alltför länge!

— Gå ni . . . jag kan ej följa er . . . Kanske sitta de här halfva natten ännu, — tillade hon halft för sig sjelf, — tänk, hurudan han skall vara i morgon!

Hon slet sig lös från kamraterna och gick fram till värdshusets trappa. Der stannade hon ännu. Skulle han följa henne? Hvad skulle hon säga honom? Var detta ej en blind obetänksamhet, hvilken hon dyrt skulle få betala? Förnuftet hviskade: — gå ej! — och hon stod tvekande vid dörren. Men en blick genom fönstret stärkte hennes beslut, och hon öppnade dörren.

I tamburen syntes blott en kypare, som kastade på henne en undrande blick. Hon sade halfhögt och fullkomligt lugnt: — var god och bed herr Hagen komma ut. Jag väntar på gatan.

Derpå gick hon, som om golfvet bränt hennes fötter.

När hon kom ut, såg hon, att kamraterna gått. — Det är bra, — tänkte hon, — jag skulle ej velat, att Valter sett dem.

Hon spejade ifrigt mot ingångsdörren, och nu öppnades den. Valter Hagen kom ut.

Hon gick ett par steg mot honom.

— Det är jag, Valter, — sade hon, och rösten var osäker. — Vill du ej vara snäll och följa med mig?

— Hvart då? — sade Valter upprymd, men en blick på Hannas djupt allvarliga och sorgsna ansigte gaf honom en aning om rätta förhållandet.

— Är det . . . är det meningen att få mig bort från kamraterna? — frågade han och försökte se styf ut.

— Ja, Valter, — sade Hanna fast. — Jag tror du icke anar, hvart dessa kamrater vilja locka dig.

— Åh! Du är för lättskrämd, Hanna. Vi drucko ett glas punsch. Något måste man ju värma sig med i denna förbittrade kyla.

— Ett glas? — Hanna log sorgset. — Jag räknade redan tre. Vet du icke huru lätt sådant blir en vana? Jag hade en kusin, som var en bra gosse, tills dåliga kamrater fingo inflytande öfver honom. Nu är han en försupen stackare, som ingen glädje har i lifvet.

Hon tystnade. Hon visste ej rätt huru hon skulle nå fram till hans hederskänsla.

— Man börjar redan anse dig förlorad för allt godt . . .

— Såå! — Valter rätade på sig. — Menniskorna äro så färdiga att döma.

— Var en karl, Valter, och res dig, medan det ännu är tid. Vill du icke taga blå bandet, det skulle hjelpa dig?

— Det behöfs visst inte, nog kan jag låta bli, om jag vill. — Valter försökte tala lugnt och imponerande.

— Stöd behöfva vi alla, om vi skola kunna utföra våra goda föresatser. Jag går nu till Palmfelts, kom med. De skola bli så glada att se dig igen.

Valter tvekade. Å ena sidan syntes det honom lockande att åter besöka detta goda varma hem; å den andra blygdes han öfver att låta en flicka få honom till hvad hon ville.

— Jag vet ej, om jag täcks, — sade han, — jag är ej klädd för visiter.

— Visiter? Det är ju gamla vänner. Vi skola prata och ha så roligt. Du har ju ej sett Bella, sedan hon begynt sitta uppe. Kom nu, är du snäll!

När de skulle vika om hörnet nedåt Annegatan, mötte de en af Valters klasskamrater. En af dem, hvilka på ett oförnuftigt sätt sökt predika moral för honom och tröttat ut honom med sina förmaningar. När han såg Valter i Hannas sällskap, nickade han menande, som om han velat säga: — är du fast nu? Det förtröt Valter djupt att misstänkas gå i en flickas ledband. Han såg mörk och harmsen ut, och när de kommo utanför Palmfelts port, låtsade han påminna sig något mycket angeläget, tog ett kort farväl af Hanna och rusade sin väg.

Hanna stod och såg efter honom med hjertat fullt af oro och missräkning. Sådana stackare vi äro, — tänkte hon. — Det fordras ofta mycket mera mod att taga ett litet steg framåt till det goda, än tio tillbaka till det onda. Jag är säker att Valter nu går att upphjelpa sin manlighet med några glas punsch och har till hands en passande förklaring öfver sitt hastiga försvinnande.

Ledsen och bragt ur jemnvigten gick hon in till Bella, som satt i länstolen vid bordet, tog en pall och satte sig vid hennes sida. Hon omtalade eftermiddagens händelse, öppet, som hon var van, och Bella uppmuntrade henne då och då med en gillande nick.

— Vi skola ej lemna honom ur sigte, — sade hon ifrigt, — vi skola taga till vår uppgift att göra honom till en bra karl.

Hanna tryckte hennes hand. — Jag har ej stora förhoppningar, — sade hon modfäld. — Der karakteren i sig sjelf ej har någon fasthet, der kan första vindpust kullkasta en god föresats.

— Vet du, jag känner ett sådant begär nu att göra något för andra, — sade Bella. — Den långa overksamhetstiden har gjort mig riktigt sjelfvisk. Med hvarje dag känner jag mig friskare och längtar efter arbete, arbete! Ack, Hanna, hvad det skall bli roligt att bli riktigt frisk! Gud är så god. Jag skulle icke någonsin mer vilja hysa en enda ful eller otacksam tanke i mitt hjerta.

— Det blir den gladaste dag i mitt lif, när du kan gå ut igen, Bella min. Din sjukbädd har gifvit mig så mycket: en tydlig förnimmelse af min egen hjelplöshet och af Guds närvaro. En erfarenhet af bönens kraft att hugsvala och lugna. Och nu sist denna oförtjenta glädje att få se dig blifva frisk. Det käns så underligt inom mig. Det är som kunde jag af idel tacksamhet kasta bort mitt lif hvilket ögonblick som helst, åt någon ensam och olycklig, och som om intet, intet ledsamt mer kunde nedslå mitt sinne.

— Du älskade, trotsiga Hanna, hvad du nu är vek, — sade Bella och kyste hennes ögon, som stodo fulla af tårar.

yktet om Hannas „värdshusbesök“ hade emellertid spridt sig i skolan. Man hviskade bakom hennes rygg, man undvek henne och hon såg ofta skrämda och ogillande blickar fästade på sig. Några flickor från högsta klassen stodo ifrigt hviskande i korridoren, ett par dagar efter händelsen.

— Klockan var nära 12 på natten — sade en, — när min kusin, som satt och läste tidningar i inre rummet, såg henne komma in.

— Såg han henne komma in? — Ögonen stodo vidöppna af häpnad.

— Ja. Och sedan gick hon ut med den der Hagen, som alla vet, att ej är någon hygglig gosse.

— Och de promenerade länge och väl på några bakgator, — hviskade en annan. — Thure Öst mötte dem.

— Ja, hon har nu alltid förefallit mig litet . . . så der . . . — inföll en tredje med tonvigt.

— Tänk nu, att dricka punsch på ett värdshus klockan 12 om natten! — bifogade en fjerde.

— Mins ni, hur noga hon i fjol låtsade vara, när inte herr Hallgren ens dugde att spänna på skridskorna? Jo, jag tackar!

— Få se, om hon ej blir relegerad, — sade en femte. — Jag täcks knapt säga, att jag är på samma klass, som hon.

— Hvad tisslas här om för vigtiga ting? — frågade Bertha, som i detsamma gick förbi och stack sitt hufvud midt i skocken.

— Ts! — sade en af flickorna hemlighetsfullt. — Vi tala om Hanna Rappes mandat att gå på värdshus och dricka punsch.

— Hva’, hva’, hva’ ha ni nu kokat ihop för en smörja igen? — utbrast Bertha, som ej tänkt vidare på historien den der aftonen. — Hanna dricka punsch! Lika gerna dricker jag bläck. Men jag förstår, historien har blifvit skarfvad. Nu skall jag berätta hur det var, för jag var sjelf med.

— Var du med? — Flickorna drogo sig ett steg tillbaka.

— Jaha, ursäkta, jag stod på gatan. — Och Bertha berättade huru allt gått till.

— Är du riktigt säker på, att hon strax kom ut igen? — afbröt henne en af flickorna. — Det kunde ju ha varit någon annan.

Bertha såg osäker ut. — Jag tyckte precis, att det var Hanna, — svarade hon dröjande.

— Ja, att tycka och veta är alls icke detsamma . . .

— I alla fall, flickor, kan jag gifva mitt hufvud i pant på att Hanna icke begått något orätt, om hon också kunnat bära sig oförsigtigt åt. Och det var endast för att få den uslingen Valter bort från de dåliga kamraterna, som hon ett ögonblick gick in. Det var käckt gjordt af henne och jag högaktar henne, fastän jag inte sjelf skulle haft mod att göra detta.

Berthas försvarstal gjorde intryck på några af kamraterna, som voro böjda att se Hannas uppförande från den bästa sidan. Men för många ytliga, sqvallersjuka, tanklösa kamrater framstod det som något orätt och opassande. De visade Hanna tydligt sitt ogillande, och stämningen på klassen var ytterst ledsam. Till och med de, som bordt känna henne bättre, voro bestörta och osäkra om huru de skulle tyda hennes handlingssätt och undveko henne derför så ofta de kunde.

Hanna kunde icke undgå att märka allt detta och mot hennes vilja gjorde det henne ondt. Hon skulle velat vara nöjd endast med sitt samvetes vittnesbörd, men ertappade sig med att begära också kamraternas aktning. Hon kände, att de till en viss grad skämt bort henne. Det var henne likväl en stor tröst, att Bella, Verna Sommar, tant Karin och ett par af flickorna uttalat sitt gillande af hvad hon gjort och hon försökte att icke bry sig om de öfriga. Icke ett ord till försvar hade kommit öfver hennes läppar, hvartill skulle det tjena, saken talade ju för sig sjelf.

— Men detta är rent outhärdligt! — utbrast Bertha en dag, då hon het och upprörd kom fram till Hanna, som satt ensam på klassen. — Kan du icke tala, menniska, och rentvå ditt anseende? Jag har predikat för döfva öron. Naturligtvis ha de föga förtroende till mitt omdöme. Jag tror också, att man på visst håll söker undergräfva ditt inflytande, och ett par af de våra hålla sig fullkomligt neutrala. Talar du icke, så . . . adjö med ditt förmynderskap på klassen . . .

— Jag har aldrig eftersträfvat något förmynderskap, — sade Hanna och reste sig häftigt från sin plats. — Åtminstone icke medvetet, — tillade hon halfhögt, i det en djup rodnad flög öfver hennes kinder. — Hvarför skulle jag tala? Om de icke tro dig, huru skulle de tro mig, som måste föra min egen talan? Nej, låt mig vara. Terminen är ju snart slut och sedan slippa ni vidare se mig.

— Tänker du låta detta fortfara ännu dessa fyra veckor, så tager jag min Mats ur skolan. Jag kan ej fördraga dessa sura miner och denna trumpna tystnad dag ut och dag in. Ett ordentligt gräl vore mera i min smak. Och ännu en sak, Hanna. Om du inte rättfärdigar dig, så misstänker jag, att några, jag säger icke hvilka, komma att försöka få dig relegerad.

Hanna blef alldeles blek, detta hade hon icke tänkt på. Men i detsamma vaknade också hennes gamla trots och hon utbrast bittert. — Detta kunna ni gerna bespara eder. Innan jag låter det gå så långt, afgår jag frivilligt, — i morgon dag . . .

— Var nu ej tokig, Hanna, och ställ till något nytt spektakel. Betänk, hvad det för dig betyder att få ett godt afgångsbetyg! Du är den mest skengalna toka jag någonsin sett. När några ord kunna ställa allt på rätt . . .

— Tyst, jag tigger icke om er aktning! — Och Hanna gick ut med kinder, som brände af harm och förödmjukelse.

Bella hade icke sett Hanna på två dagar och begynte blifva orolig. — Det är bäst du går och ser efter henne, Bentu, kanske är hon sjuk.

Bengt gick och fann Hanna som vanligt lutad öfver sina böcker. Han såg, att hennes ögon buro spår af tårar, men låtsade ingenting märka.

— Bella ber helsa, att du är oartig som ej på två dagar uppvaktat henne, — sade han skämtsamt. — Kom hem till oss, jag ville också gerna höra din tanke om min nästa ämnesuppgift.

— Jag skall komma, gå du förut. — Hanna undvek att se på honom, men hennes röst var alldeles lugn.

Huru godt kändes det icke att efter de sista dagarnes ensamma strider åter få sitta vid Bellas sida, lyssna till hennes kära stämma och glömma att någonting i verlden tyngde hennes sinne! Hanna skulle helst låtit bli att tala om sig sjelf, men Bellas ögon uttryckte så mycken öm frågvishet, att det tillbakaträngda bekymret bröt fram på nytt. Hon lade händerna för sitt ansigte och hviskade, lutad mot Bellas knä: — Bella, jag kommer att afgå från skolan endera dagen.

— Åh, Hanna min, det är ej möjligt! Det får du inte. Är det för sqvallrets skull?

— Man anser, att jag handlat ovärdigt och riskerat skolans anseende. Jag kan icke bli qvar.

En tystnad inträdde. Bella ville försöka sätta sig in i Hannas tankegång, innan hon gaf henne ett råd. Hon insåg, huru påkostande det skulle vara för Hanna att bli qvar, då klassen ansåg sig kränkt deraf. Men på samma gång fann hon det hårdt, att Hanna skulle afgå och försaka ett godt afgångsbetyg, då hon intet ondt gjort, och alltsammans blott berodde på en ytlig och ömklig uppfattning af hennes handlingssätt.

Bertha hade i går kommit till Bella och full af uppror och missnöje omtalat stämningen i skolan och sin fruktan att Hanna skulle blifva bortvisad.

— Det är Jenny, den markattan, som stält till alltsammans, — sade hon uppbragt. — Hon har sqvallrat om saken för „pappa och mamma“, och nu ha dessa hotat taga bort henne ur skolan, såvida ej en så farlig kamrat, som Hanna, blefve relegerad. Det är ett lefvande spektakel, då inte Hanna värdigas säga ett ord till sitt försvar, och då äfven du är borta, som annars brukar kunna tala förnuft till de odågorna.

Bella ville omöjligt tro, att så ledsamma följder kunde uppstå ur en så enkel sak, som att Hanna gjort sin pligt. Hon hade sökt lugna Bertha och lofvat tala med Hanna.

Nu strök hon sakta Hannas nedböjda hufvud.

— Hanna min, du skall icke afgå. Saken är ej värd ett så stort offer och kan nog hjelpas på annat sätt. Hvarför har du icke försvarat dig? Du är ju advokat, vet jag.

— Mot hvem skulle jag försvara mig? — utbrast Hanna häftigt. — Ingen har anklagat mig. Det är just det tysta, smygande förtalet, mot hvilket intet försvar finnes, som drifver mig bort. En öppen anklagelse vore tusen gånger lättare att möta, än detta stumma misskännande.

— Och för något så lumpet, som ett grundlöst förtal skulle du retirera! Nej, Hanna, det vore ej likt dig, det vore nästan fegt. Du har ju lärt mig, att hvad som är rätt och sant bör gå fram med öppen panna. Och nu skulle du sjelf genom att draga dig tillbaka låta dem tro, att du verkligen handlat orätt.

— Men hvad kan jag väl göra, Bella? — frågade Hanna upprörd. — Om jag blir relegerad! Bättre, att förekomma, än att förekommas.

— Det blir du icke, var lugn. Jag har en plan, men den omtalar jag icke ännu. Lofva mig, att du icke tager något förhastadt steg och lita på mig.

Hanna tryckte hennes hand mot sina ögon och sina läppar. — Du är min vän, och jag litar på dig. Jag skall gifva mig till tåls för din skull.

Inom skolans direktion och lärarepersonal hade frågan om Hannas skiljande från skolan flera gånger varit före. I den utsmyckade form historien antagit, var det icke underligt, om den väckte allas djupa ogillande. Man öfverenskom att anställa enskildt förhör med Hanna och derefter meddela henne beslutet, att hon vore skild från skolan.

Det gjorde dem alla ondt om flickan, som hittills aldrig gifvit anledning till allvarsamt klander, utan tvärtom var en af skolans mest framstående elever. Men skolans anseende fordrade, att en elev, som till den grad blottstält sitt rykte, icke tilläts att vidare qvarstå vid densamma.

Innan mötet denna gång afslutades, infann sig Verna Sommar och begärde ordet. Hon hade, viss om att ryktet öfverdrifvit Hannas felsteg, nyss talat vid henne sjelf samt fått en öppen och noggrann beskrifning öfver tilldragelsen. Hon hade vidare uppsökt unge Hagen, som afgaf en liknande berättelse, hvarför något tvifvel om sanningen icke kunde finnas. Slutligen hade hon ännu varit inne på det ifrågavarande kaféet och der blifvit försäkrad om, att något fruntimmer den qvällen icke der intagit någon förfriskning.

Derefter omtalade hon hela händelsen, såsom hon hört den af Hanna och Valter.

— Och enligt min åsigt, — slöt hon sitt andragande, — förtjenar Hanna Rappe vår aktning och vårt erkännande för det hon, glömsk af sig sjelf, sökt räcka en sjunkande medmenniska sin hjelpande hand.

En förlägen tystnad uppstod. Man behöfde tid för att plötsligt omstämma sig till Hannas förmån. Några af de yngre uppträdde derefter och anhöllo, att det fälda utslaget måtte upphäfvas, eftersom det stödt sig på falska rykten.

Men de äldre och försigtigare ansågo, att ryktet allaredan fått en så stor utbredning, att man icke mera kunde nedtysta eller vederlägga detsamma. Skolan riskerade sitt anseende genom att qvarhålla en allmänt misstänkt elev.

De yngre lärarne och lärarinnorna protesterade ifrigt mot denna uppfattning. — Det är väl icke meningen, — sade de, — att skolan för ett falskt ryktes skull kunde uppoffra en af sina bästa elever?

— Det är beklagligtvis ofta en nödvändighet att uppoffra en för att kunna qvarhålla de andra, — utlät sig en af de äldre.

— Blir denna princip genomförd nu och framdeles, så anhåller jag genast att blifva skild från skolan, — utbrast Verna Sommar med en hos henne sällsynt häftighet.

Fem af den yngre lärarepersonalen förenade sig med henne, och direktionen såg framför sig det svåra valet att antingen genast mista fem af sina bästa lärarekrafter, eller ock låta Hanna Rappe qvarstå vid skolan.

Ett nytt möte utsattes till följande afton, då hvar och en skulle noga öfvervägt alla skälen för och emot.

— Jag behöfver ingenting öfverväga, — sade Verna Sommar. — För mig gäller endast att antingen begå en syndig orättvisa eller ock se mig om efter en annan plats. Det är icke svårt att välja.

är femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd. Hon ordnade öfningarne, kommenderade och rättade som förut, men det skedde nästan mekaniskt, och man såg, att tankarne voro långt borta. Ett par gånger glömde hon gifva det väntade tecknet, eller förvexlade namnen på de olika rörelserna.

Men ingen nändes skratta. Tvärtom smittade hennes synbara nedslagenhet den annars så muntra skaran och timmen gick tyst och utan lif.

När den var slut, och Hanna Rappe bland de första aflägsnat sig, kallade Verna Sommar de öfriga än en gång tillsammans, hon hade något att säga dem.

— Jag ville fråga er, flickor, — sade hon, och hennes röst lät som en generals, som anställer räfst bland sitt folk. — Jag ville fråga, om det är med er vetskap och ert samtycke, som en af edra bästa kamrater varit utsatt för de ovärdigaste misstankar och det ovänligaste bemötande, blifvit förtalad rundt i staden och nu står i begrepp att för alltid bortvisas ur skolan? Ni veta alla hvem jag menar . . .

Flickorna tego. Några sågo förlägna ut, andra likgiltiga, som om det alls icke rört dem.

— Åtminstone icke med mitt samtycke, — kom det plötsligt från Bertha.

— Icke med mitt heller, — hördes några osäkra röster ur skocken.

Jenny skrufvade sig litet nervöst: — Det är ju icke underligt, om flickor från hyggliga hem draga sig för att vara tillsammans med en, som . . .

— Jag vet, hvad du vill säga, — afbröt henne Verna harmsen, — men du har orätt, liksom alla andra. Jag skall säga er, flickor, att allt ondt, som berättats om Hanna, är nedrigt förtal, jag har sjelf varit i tillfälle att taga reda på saken.

Flickorna skockade sig tätt omkring henne, och hon berättade allt hvad hon hört af Hanna sjelf, af Valter och af betjeningen på kaféet.

Hon afbröts af ifriga, halfhöga utrop, såsom: — hvad var det jag sagt hela tiden? . . . Ja, men jag har hört från alldeles säkert håll . . . Stackars, söta Hanna . . . Fy, så otäcka vi varit . . . etc.

— Säg mig, — fortfor Verna Sommar, — har hon någonsin svikit ett löfte? Har hon ej ständigt sökt uppmana eder till det, som är godt och rätt? Och huru löna ni henne? Genom en misstro, som måste såra henne djupt och en ovänlighet, som verkligen icke vittnar om godt kamratskap. Det har varit fult gjordt af er, flickor, och nu fordrar er hederskänsla, att ni söka godtgöra det. Visa henne, att ni tro på henne och värdera henne som förut, det skall glädja henne mest af allt.

Det blef ett stoj, som kunnat rifva ned huset, när hon slutat. Flickorna talade alla på en gång och sökte öfverrösta hvarandra. — Hvad jag är glad, att Hanna är oskyldig! — skrek Bibbi och dansade om med Aina Berg.

— Jag har hela tiden trott, att hon var det, — sade Lilli, alldeles glömsk af att hon troget undvikit Hanna.

— Det skulle varit så likt hennes karlfasoner att smutta punsch med pojkarne, — inföll Jenny, ännu misstrogen. — Och jag hörde från alldeles säkert håll . . .

— Att du är en gås, som genast tror första dumma rykte, — ifylde Bertha hetsigt. — Jag har ju predikat för er dag ut och dag in, att alltsammans var en lögn, men ni ha inte trott mig.

— Visst har jag trott, — hördes en röst ur hopen. — Och jag med . . . och jag med. — Alla voro angelägna om att intyga, att de „verkligen i grunden trott på Hannas oskuld“, men då de ej kunde bevisa den, så . . .

— Jag ser, att ni ångra er ovänlighet, — inföll Verna Sommar, som med ett halft sorgset leende gifvit akt på ordstriden. — Gå nu och säg Hanna det. Hon är nedslagen och djupt sårad . . .

— Ja, ja, — skreko flickorna. — Det kan man ej undra öfver! . . .

— Hon är modig, uppoffrande och sann, — fortfor Verna Sommar — hon har hjertat på rätta stället. Ingen af oss skulle gjort hvad hon gjort.

— Nej, hvem skulle vilja gå in på ett värdshus? — utbrast en af flickorna och såg förnärmad ut.

— Ja, men tänk om din lille bror vore nära att bli innebränd. Skulle du ej våga ett försök att rädda honom af fruktan att sota dina kläder? Den är feg, som i farans stund tänker mest på sig sjelf. Hanna Rappe har visat oss huru vi böra handla.

Flickorna sorlade, glada, flata och ångerfulla. Hanna framstod åter för dem i all sin gamla redbarhet, och de kunde ej förstå, huru de någonsin kunnat misstänka henne för något ovärdigt.

— Inte skall man få skilja henne från skolan, — sade en med beslutsam min.

— Om hon afgår, så går jag med, — sade en annan.

— Ja, ja, det göra vi också, — ljöd det från flera håll. — Kom, så gå vi till föreståndarinnan och fälla en förbön för Hanna!

Förslaget antogs af tre fjerdedelar af klassen. Resten ville hålla sig neutral. De blygdes för ett så hastigt omslag, och några af dem kunde ej glömma sin misstro.

Men de öfriga, med Alma och Bertha i spetsen, tågade, ifriga, varma och fulla af stridslust, att bryta en lans för sin vän och kamrat.

— Lättrörda, små insjövågor! — tänkte Verna Sommar, när hon såg dem gå.

Direktionsmötet på eftermiddagen blef kort. De flesta uttalade sig för Hannas qvarstående; endast ett par reserverade sig mot den risk, för hvilken skolan utsatte sig. Femte klassens lilla påtryckning verkade också något. Man fruktade, att då opinionen sålunda omstämts till Hannas förmån, skulle hennes bortvisande framkalla allvarsamt ogillande.

Det var ett mera välment, än finkänsligt mottagande Hanna fick, då hon följande morgon kom till skolan. Hela klassen stod skockad i tamburen och ett ljudeligt hurrah uppstämdes, när hon trädde in. Innan hon visste ordet af, var hon upplyftad på en stol och buren ett hvarf kring rummet.

Men denna hyllning snarare nedstämde, än gladde henne. Huru kunde hon lita på känslor, som ena dagen öfverhöljde henne med ovilja och misstro och andra dagen hyllade henne med hurrarop? Hon förstod icke omslaget, men då hon såg Verna Sommars glada ögon i dörren, begynte hon ana sammanhanget.

Sådan var då hennes klass, och kanske flickor i allmänhet. Lika färdiga att kasta sten på en misstänkt kamrat, som att sedan utplåna smärtan med öfverdrifna vänskapsbetygelser.

Hon kände sig illa till mods, oaktadt all den hjertlighet, som mötte henne, och längtade att få gå bort i en vrå och samla sina tankar. Men flickorna stimmade kring henne med frågor, förklaringar och ursäkter ända tills timmen började, och det var först när hon kom i ro i sitt eget lilla rum, som hon kunde gifva tankarne fritt lopp.

Mest af allt smärtade henne, att Valter Hagen sedan den der qvällen gjort sig fullkomligt oåtkomlig för allt inflytande från hennes sida. Hon hade ej återsett honom och Bengts försök att träffa honom hemma hade ständigt misslyckats. I skolan åter höll han sig undan så mycket som möjligt, och besvarade Bengts vänliga förslag att komma hem till dem med allehanda undanflykter. Naturligtvis hade ryktet om Hannas „korståg“, som de kallade det, nått också till lyceum, och Valter fick lida mycken smälek af kamraterna. Detta förtog ända till sista skymten af den blygsel Hannas ord framkallat, och han sökte så godt han kunde reparera sin ära med det slags falska manlighet, som alltid är till hands att bortblåsa en ärlig ånger.

Hanna insåg att hon handlat oklokt, ty genom den offentlighet saken fick, förfelade hon sitt mål. Men hon kunde icke ångra hvad hon gjorde den der qvällen, hon hade följt en oemotståndlig impuls och skulle icke haft fred för sitt samvete, om hon ej gjort detta försök.

Hvad angick henne Valter Hagen? Icke mer, än hvarje annan nödstäld varelse som helst. Men kunde hon väl gå förbi en brant, der en blomma stod rotad i lös sand, färdig att af första störtregn, sköljas ned i afgrunden, utan att göra ett försök att omplantera henne i fastare jordmån? Det föreföll henne, som om den kärlek och den verksamhetslust hon kände växa inom sig, på detta område skulle få sin bästa tillämpning. Och som om hon bäst kunde gifva sin skärf till mensklighetens stora uppfostringskamp genom att blifva en god kamrat till sådana stackars hemlösa, bortkastade gossar . . .

Men hon fick ej ännu egna sig åt dessa tankar, examen nalkades och afgångsbetyget. Hon läste med brinnande ifver dessa sista veckor. Hon kände sin själ så hungrig, som kunde den aldrig blifva mättad. Och skolan var blott första steget, sedan följde så många, många andra, innan hon var vid målet. Ja, — skulle hon någonsin känna sig hafva nått målet?

Resan ut i verlden med tant Karin föreföll henne som nyckeln till hennes framtida lif, den nyckel, som skulle upplåta för henne alla möjliga visdomens skatter. De skulle resa till Grekland och Rom, till Pompeji och Vesuvius, till Neapel och Corsika. Hon tänkte på allt detta med en längtan så stor, att den nästan delade henne i tvenne hälfter. Den ena hälften trampade i askan bland Pompejis ruiner; den andra nötte dag efter dag de välkända trappstegen till skolan. Hon föreföll sig sjelfvisk, som kunde vara så glad. Bella skulle ju icke få njuta allt detta, och många, som bättre än hon behöft denna vederqvickelse, skulle utan afbrott få fortsätta sitt enformiga arbete. Om hon ändå kunde slå upp den vida verldens portar för alla trötta och sjuka, alla fattiga, längtande barn, som knapt hade en aning om tillvaron af en verld och en mensklighet utanför sina fyra väggar!

Det föll henne icke in, att hon ej skulle vara mogen för alla de intryck en sådan resa erbjuder. När känner man sig så stark och rik, så obegränsad och fyld af tusen möjligheter, som vid 18 år?

Äfven tant Karin motsåg resan med stigande längtan. Hon begynte känna sig ung igen, hennes trötta själ famlade efter det nya förhållandet till Hanna, såsom man famlar efter ett nytt läkemedel. Och resan ut i verlden med detta unga, vakna, kunskapstörstande barn skulle läka hennes sinne och sporra henne till att lefva upp på nytt.

Resdagen var bestämd till 1 Juni, dagen efter skolans afslutande och Bengts studentexamen. Bella skulle dagen derpå flytta ut till Fågelvik med de sina och senare på sommaren var det planeradt, att hon skulle resa till Hangö för att bada sig till nya krafter. Hon hade ett helt år qvar i skolan, då hon försummat så mycket, och det kostade på att tänka sig detta år utan de gamla kära kamraterna.

Dessa voro emellertid djupt intresserade af Hannas sommarplaner och ansågo henne för den lyckligaste varelse under solen. De öfveröste henne med goda råd och visade ett oegennyttigt nit vid anordnandet af hennes resetoaletter.

Hanna skrattade och lät dem hållas. Men när resdrägten kom hem och skulle profvas, funno de att de bränt sina kol förgäfves och att Hanna icke afprutat ett grand på den stränga enkelhetsprincip hon i allt beslutat följa.

En söndagseftermiddag i slutet af Maj satt Hanna ensam i sitt rum, ifrigt sysselsatt att skrifva ett par bref. Hon ville underrätta postmästarinnan och flickorna der hemma i prestgården om sin resa och tillika sända några rader och ett vackert blomsterkort till sin kära puckelrygg.

Fönstret stod öppet, och doften af en nyss utsprucken björk på gården fläktade in i rummet. Hanna insöp den begärligt; den bar till henne en helsning från vaknande, sprittande lif och på samma gång ett afsked, som nästan kändes vemodsfullt.

Tjensteflickan inträdde och sade, att en herre frågat efter fröken Rappe. Och då Hanna icke ville störa sina värdinnor, måste hon mottaga honom på sitt rum, full af undran hvad han kunde vilja henne.

En lång, medelålders herre inträdde. Han såg ut som om han nyss uppstigit från sjukbädden; ögonen voro infallna, han andades kort och tycktes ha svårt att gå.

Hanna betraktade honom forskande i det hon bad honom sitta ned. Han undvek hennes blick och hans röst lät osäker, när han frågade: — är ni fröken Rappe?

— Ja, — svarade Hanna.

— Det är ej underligt . . . att du ej känner igen mig, — sade den främmande. — Det är så länge sedan . . . Jag är din far . . .

— Min far! — utbrast Hanna, så blek som fönsterposten, mot hvilken hon stödde sig. Det var som om hon träffats af ett hårdt slag, hvilket nästan beröfvade henne sansen. — Min far? . . . jag förstår ej . . .

— Ja, din far, Hanna, hvilken ödet ändtligen fört till hemlandet. Jag har tärts af längtan att komma hit igen, att få se dig . . . jag ville icke dö der borta. Resan var svår . . . jag har varit mycket sjuk, men jag hann ändå fram. Nu tänker jag slå mig ned här och bjuda dig ett hem hos mig . . . Jag såg af tidningarna att din mor är död . . . du är ju . . . den enda jag har qvar i lifvet.

Hans röst var hes och uttalet främmande. Orden susade förbi Hannas öron; hon uppfattade blott andemeningen, men den gjorde henne stel af ångest och hon rustade sig till försvar. Hon återtog med våld herraväldet öfver sig sjelf när hon svarade:

— Om det är sant, att ni är min far, så har ni längesedan . . . förverkat alla en fars rättigheter öfver mig. Ni misstager er, om ni tror, att jag skall åtaga mig en dotters pligter mot er; bandet oss emellan är längesedan brutet. Jag är visserligen fattig och hemlös, men jag eger något, som jag sätter mer värde på än hem och rikedomar, och det är min personliga frihet.

Den främmande såg öfverraskad ut, och hans slappa drag fingo mera lif. Han hade tydligen icke väntat sig något motstånd, när han ändtligen, dels af tvång, dels af sjelfviska motiver gjorde anspråk på sin unga dotter. Detta motstånd väckte till en viss grad hans intresse och på samma gång en önskan att framstå för henne i en fördelaktigare dager.

— Jag vet, Hanna, — sade han sorgset, och hans aftärda drag sågo ännu blekare och skarpare ut, — jag vet, att jag icke har handlat mot dig som en far. Men jag trodde . . . Jag har varit så ensam . . . under dessa år, jag har stundom lidit nöd . . . jag har qvalts af längtan efter fosterlandet. Slutligen lyckades jag samla en obetydlig förmögenhet och beslöt . . . resa hem. Du vet ej hvad allt jag lidit! . . . Jag kunde förefalla eder hjertlös, och dock voro . . . mina tankar ofta hos er.

. . . Det var min afsigt, — fortfor han, då Hanna ingenting sade, — att sända er penningar. Men det lif jag var van att föra, uppslukade allt hvad jag kunde förtjena . . . Jag hoppades ständigt . . . att kunna skaffa mig en förmögenhet och med den återvända för att . . . för att bjuda er ett sorgfritt lif.

— Och under tiden lät ni min mor sönderslitas af sorg och hårdt arbete. — Hannas läppar darrade och hon höll sig hårdt i stolkarmen för att synas lugn. — Ni lät henne framsläpa sitt lif ensam, fattig och bitter, utan tro hvarken på Gud eller menniskor. Hon var förr så lycklig . . . och ni . . . ni stal allt ifrån henne. Under dessa 18 år . . . har ni gifvit henne så mycket som en rad, en helsning att ni lefde och tänkte på henne? Nej. Det skulle läkt månget sår och stärkt den tro på er, som så länge stod bi . . . tills den ändtligen brast. Ni egde henne så helt, som en menniska kan ega en annan — och ni kastade henne bort, som ett sönderslaget kärl.

Hanna dolde ansigtet i sina händer och kämpade med den gråt, som våldsamt trängde sig fram. Han var icke värd att se hennes tårar, denne man, som var skuld till den sorg och bitterhet hon mottagit som sitt enda arf. Han hade stulit två menniskors lycka, skulle han nu komma och taga det dyrbaraste hon egde: friheten? Men hon var ju sin egen, han hade ingen rätt till henne . . . hon skulle icke böja sig för denna sjelfviska man, vore han än tusen gånger hennes far.

Hon sväljde sina tårar och sade nästan hårdt: — Och nu kan ni gå, jag har intet vidare att säga er. Jag kan aldrig bli en dotter för er, och våra vägar måste som hittills gå åt skilda håll.

Den främmande hade suttit tyst med nedböjdt hufvud, som det syntes gripen af Hannas ord. Nu steg han upp och gick ett steg mot dörren.

— Farväl, Hanna . . . jag vill ej längre plåga dig med min närvaro . . . Jag går igen, ensam som jag kommit . . . Förlåt . . . att jag ett ögonblick kunde tro, att du hade ett hjerta för mig . . . förlåt att jag talade om att inskränka din frihet! Jag menade intet ondt . . . Du . . . skall glömma, att jag . . . ett ögonblick kommit i din väg . . . jag ville, . . . jag trodde . . . jag . . .

Ett svårt hostanfall afbröt honom och då det var öfver, nästan dignade han ned på en stol, så blek och dödstrött, att Hanna ryste. Skulle han dö här och hade hon dödat honom?

— Se här, drick litet vatten! — sade hon och räckte honom glaset.

Hans hand skakade, då han mottog det. — Tack! — sade han. — Det är kanske första och sista gången du bjuder mig en dryck.

Han försökte le och detta leende trängde som ett svärd i Hannas hjerta. Hon såg honom gå, långsamt och stapplande, utför trappan, ut genom porten. Hon lutade sig genom fönstret, så länge hon kunde se en skymt af den aftärda gestalten . . . nu stannade han . . . nu gick han åter vidare och nu . . . nu försvann han om gathörnet.

Hon kände en ögonblicklig lust att springa efter honom, att leda honom, så han ej skulle falla, men hon hejdade sig. Hvad hade hon med honom att göra?

Hon tänkte på huru lycklig hon varit detta sista år, huru hon egde två hem, och hjertan att vända sig till, när hon behöfde det, men för öfrigt fick vara sin egen, så oberoende, som en fågel i luften. Det är sant, hon egde icke det slags oberoende, som rikedomen skänker, men låg det icke frihet och rikedom nog i hennes friska kropp och starka vilja? Hon skulle med dessa gåfvor komma längre, än mången rik med sina penningar.

Så tänkte hon på resan och allt hvad den skulle skänka henne. Hon hade så sugit sig fast vid tanken på den, att hon tyckte sig stiga ett steg tillbaka i sin utveckling, om hon ginge miste om den. Hvarför skulle hon ens sätta detta i fråga; var hon icke fullt viss om att få följa tant Karin?

Det var uppror inom henne. Hon kämpade förtviflad mot de känslor af ånger och medlidande som grepo henne, och gjorde henne ondt. Hon tillslöt ögonen för att icke se den stapplande gestalten och öronen för att icke höra den hemska hostan. De letade sig ändå fram till hennes sinnen och förlamade hennes motståndskraft. Omärkligt, men säkert undergräfde de hennes beslut och väckte hos henne ett begär, som hon aldrig medvetet känt: begäret att få uppoffra sig helt och hållet för en lidande medmenniska. Att få bortkasta all tanke på egna fördelar och endast lefva för en, af alla försmådd, af ingen älskad. Att denna ena var hennes far, var en bisak för henne, ja, hon skulle önskat att det varit någon annan. Ty bitterheten emot fadren var så djupt inrotad hos henne, att den förtog en del af sjelfuppoffringens fröjd.

Hon var fruktansvärdt upprörd under de dagar som följde, och likväl ville hon för ingen omtala hvad som försiggick inom henne. Hon visste, att hon ensam måste besluta här och ville icke säga något, innan hon fattat sitt beslut.

Tant Karin och Bella sågo väl, att något tyngde Hanna, men de respekterade hennes tystnad och gjorde intet försök att intränga i hennes förtroende.

En dag när Hanna som vanligt tittade in till tant Karin på vägen från skolan, tog denna henne skälmaktigt i nacken och sköt henne fram till skrifbordet.

— Ser du de der papperen? — sade hon muntert. — Det är vingarne, som skola bära oss ut i verlden. Nästa lördag, dagen efter examen tänker jag vi gifva oss af. Du blir väl färdig till dess?

— Tant Karin! — Hanna drog henne ned i soffan. — Får jag tala med dig?

Hennes blick var så vemodig och rösten så vek, att fru Meilert i hast blef allvarsam. — Hvad är det? — frågade hon orolig.

— Tant . . . jag har slagit resan ur hågen. Du måste förlåta mig och . . . resa ensam.

Ett moln drog öfver tant Karins anlete. — Jag trodde icke att du var nyckfull, — sade hon.

— Det är jag ej heller, tant. — Hanna var blek, och ett drag af tungt allvar låg öfver hennes ögon, ehuru munnen försökte le.

— Hvad är det, Hanna, jag förstår dig ej. Vill du icke resa ut med mig?

— Vill? Ack, tant Karin, du vet, att jag aldrig drömt om något herligare. Men nu kan jag det icke. Jag har fått ett band som binder mig här . . . jag är ej så fullt min egen, som jag varit det hittills . . . Min far har kommit . . .

Fru Meilert reste sig häftigt och hennes ögon blixtrade till i vrede. Hon tog Hanna hårdt i armen.

— Är det sant? Huru vågar han? Har han kommit för att röfva också dig ifrån mig? Men det skall han ej, det får han ej! Du har inga skyldigheter mot honom, inga! Du får ej . . . du får ej öfvergifva mig, Hanna!

— Låt mig berätta dig allt, tant, — bad Hanna, som blef lugnare, ju mera upprörd tant Karin blef.

— Min far kom till mig härom dagen, tärd af sjukdom, ensam och främmande i sitt eget land. Han bjöd mig ett hem hos sig . . . han sade sig vilja godtgöra hvad han brutit. Och tant, han var så usel, så öfvergifven! Men jag visade honom bort och sade att mellan oss fans icke mera något band. Jag såg honom gå igen efter ett hårdt hostanfall, som nästan dödade honom, såg honom stappla längs gatan, till något ensligt rum, der ingen skulle vårda honom och der han kanske skulle dö fullkomligt ensam — och mitt hjerta smälte bit för bit. Du kan ej ana hvad jag lidit under dessa dagars kamp mellan min sjelfviskhet och min pligt.

— Tala ej om pligt! — afbröt henne fru Meilert hårdt. — Han har längesedan löst dig från dina pligter som dotter. Åh, jag genomskådar honom nog! Det är ej af längtan att godtgöra något, som han återvändt, det är helt enkelt af ett sjelfviskt begär att blifva betjenad och omhuldad. Ingen man kan någonsin umbära en qvinnas ömhet, allraminst en, som förspilt sitt lif i laster och passioner. Jag säger dig, att du icke har en skymt af förpligtelse mot en sådan far.

— Jag menade det icke heller så, tant Karin. Det är icke några dotterliga känslor, som drifva mig till honom, det är helt enkelt det, att han är en sådan usel, olycklig varelse. Vet du, det är något obetvingligt det der behofvet att omsluta ett lidande väsen med all sin ömhet, att söka komma det att glömma sin ensamhet och sina plågor, att få en tacksam blick ur ett par trötta ögon. Jag känner det blott oklart ännu, men det förefaller mig, som om de band lidandet och medlidandet knyta mellan oss menniskor, vore ännu starkare och heligare, än blodets och sympatins band. Kanske har jag orätt, men jag känner det så nu.

— Svärmerska! — log fru Meilert, men blef åter allvarsam. — Du kunde ställa det godt för honom, utan att behöfva uppoffra dig sjelf. Jag skall sörja för att han får all den omvårdnad han någonsin behöfver.

— Tack, tant Karin, men det är icke nog. Tror du han kommit den långa vägen hem, ensam och dödssjuk, om han icke längtat efter något mer än en mjuk säng och ordentlig uppassning. Detta hade han ju fått hvar som helst. Men hans hjerta drog honom till de två, som ännu möjligen kunde ha en gnista ömhet för honom. Jag upptager från landsvägen en stackars larv, som är i fara för kärrhjulen och jag skulle visa ifrån mig den första menniska, som någonsin vädjat till mitt hjerta?

Fru Meilert satt länge tyst. Det stora i Hannas handlingssätt, fylde henne med glädje, på samma gång hon måste frukta att det var bortkastadt ädelmod. Hon kunde ej tro denne man om något godt; hon skulle ej för allt i verlden velat se Hanna för en längre tid prisgifven åt de nycker och det tyranni hon visste att han utöfvat i sitt hem. Men dödens närhet försonade mycket. Hon förstod den ungdomens hänförelse, som fylde Hanna nu och nändes icke fråntaga henne hennes illusioner. Men hon beslöt att oaktadt sin motvilja uppsöka hennes far och sjelf bedömma de förhållanden, i hvilka hennes älskling nu skulle komma.

På sin egen missräkning tänkte hon icke detta ögonblick, men Hanna gjorde det i stället.

— Älskade tant, — sade hon och kyste ömt hennes hand. — Du har gjort så mycket för mig, och nu sviker jag dig första gången jag vore i tillfälle att bidraga till din glädje. Men du förstår mig ju och är icke ond på mig.

— Ond på dig? — Tant Karin drog henne innerligt till sig. — Jag hade knapt trott min „hårdhjertade“ Hanna om så mycken menniskokärlek.

— Det är allt Bellas förtjenst, tant, hennes och din. Ni två ha gjort mig så lycklig, att jag måste älska hela verlden i gengäld. Men något föll mig just nu in. Vill du ej, ack, vill du ej, tant, taga Bella med dig i stället för mig? Hon skulle vara dig till både nytta och glädje, och det skulle göra henne så obeskrifligt godt att få resa. Hon är så varm och god och ändå så vaken, jag tror att ni skulle få det rysligt roligt tillsammans.

Fru Meilert lät henne tala och lyssnade blott förströdd. Tanken, att Hanna nu blefve fastkedjad vid en sjukbädd, finge vaka och trötta ut sig, kanske uthärda anfall af otålighet och svårt lynne, smärtade henne för mycket, för att hon annat än i förbigående skulle tänka på sin egen missräkning. Men hon insåg att det vore en stor tröst för Hanna, om Bella finge resa i hennes ställe och hon svarade derför så gladt hon kunde: — nåväl, jag tager Bella med mig och tviflar inte på att vi få roligt. Vi skola täfla om att samla intryck för din räkning och skrifva ofta och långt. Jag skall bjuda till att återföra Bella frisk och rödbrusig till dig.

Hanna tryckte tacksamt hennes hand. — Det blir så roligt att få bref från er. Men nu måste jag skynda mig att inviga Bella i våra nya planer. Hon har ju blott tre dagar att göra sig i ordning.

Hos Palmfelts väckte Hannas nyheter stor bestörtning. Att hon icke skulle resa! De kunde ej få det i sitt hufvud. Men då de hört orsaken, funno de det naturligt. Endast Bella insåg fullt vidden af Hannas uppoffring, ty hon visste att Hanna ej kunde älska sin far. Men hon förstod, att den lycka hon kände, liksom behöfde gifva sig luft i en handling af motsvarande kärlek och uppoffring. Hon var så glad öfver Hannas handlingssätt, att hon nästan glömde de pröfningar det kunde medföra.

— Ack, Hanna min, hvad jag är stolt öfver dig! — utbrast hon och slog armen om vännens hals.

— Det är onödigt, Bella! Du skulle varit den första att handla på samma sätt. Men vet du hvad, vi ha fattat ett stort beslut, tant Karin och jag. Kan du gissa?

— Nå, — sade Bella frågande. — Att uppskjuta resan naturligtvis?

— Nej, visst icke. Vi ha beslutit att tant Karin skall åtföljas på sin resa af . . . en viss miss Bella Donna . . . Ts . . . inga invändningar, jag har talat med farbror och tant, de äro med om saken. Och du har ingenting annat att göra, än foga dig efter klokt folks råd och göra dig i ordning till nästa lördag.

Bella såg i hög grad bestört ut. Nyheten kom så plötsligt, att hennes tanke ej hunnit smälta den. — Jag skulle resa med tant Karin! — utbrast hon. — Jag skulle få hvad du ej fick! Det är orättvist, och jag reser icke.

— Du reser, söta barn, — sade Hanna med låtsad myndighet. — Tant Karin behöfver dig, hon kan ej resa ensam. Hennes lynne har fått en alltför stark böjelse för melankoli, och hon behöfver framför allt förströelse och uppmuntring för att blifva frisk. Och dessutom någon att pyssla om, det är en så god afledare för sinnets sorgbundenhet. I detta fall blir du mycket lämpligare än jag. Tant Karin tänker vistas någon tid vid en badort och sedan resa ned till Italien. Tänk, så godt för dig att få bada och bli riktigt frisk!

— Ja, men huru skall jag kunna resa, när du gladt dig så förfärligt deråt? Det är alldeles som om jag stal något ifrån dig; nej Hanna, jag kan ej.

— Du gör mig tvärtom en stor glädje. Det vore en ny missräkning för tant Karin och mig, om du ej ville resa. Säg, att du vill göra det, Bella, — för min skull!

Bella var på en gång orolig och glad. Hon kände på sig, att hon genom att vägra skulle göra både Hanna och tant Karin ledsen, men å andra sidan kändes det svårt att liksom tillegna sig det som Hanna gått miste om. Sedan hon tänkt på förslaget och mottagit en vänlig biljett från tant Karin, beslöt hon göra dem till viljes. Hon hade hållit af tant Karin för Hannas skull och var nu glad att kunna i en liten mån återgälda den vänlighet som bevisats Hanna.

Det blef brådska i Bellas hem, och gamla Lena torkade i smyg sina ögon vid tanken på att mista Bella för en hel sommar. Lulle och Lisi kältade att få fara med, och Bella måste trösta dem med löftet att få komma ned till ångbåten och vifta då hon reste, samt med utsigten att få leta efter något roligt i hennes kappsäck, när hon kom tillbaka.

På aftonen af examensdagen var femte klassen samlad till en afskedsfest i Kajsaniemi. De skulle skiljas i morgon åt många håll och ville än en gång vara tillsammans som glada skolkamrater. Bella var sjelfskrifven deltagare; hon hörde ännu till dem, ehuru hon varit lösryckt från skolan ett helt år.

Några lärare och lärarinnor voro med; det hade den senaste tiden rådt ett mycket godt förhållande mellan eleverna och dem. Stämningen var glad, ehuru blandad med vemod; äfven de sorglösaste bland flickorna kände ett stygn af saknad vid tanken på att skolan var slut, och att de nu sista gången voro samlade som kära kamrater. Men å andra sidan vinkade lifvet och friheten dem med så många okända fröjder, med så många luftslott i rosenröda skyar. För en stor del af dem var framtiden detsamma som lexlöshet och ostörda morgondrömmar, för några få var den en aning om växande ansvar, hvilken omedvetet gjöt stål i deras unga sinnen, men för alla var den väfd i de ljusa färger, som endast ungdomens tro och sangviniska hopp kunna framtrolla.

Ute på verandan serverades kaffe och limonad, och en af lärarne höll det sedvanliga afskedstalet till de afgående eleverna. Derefter spredos de i små grupper åt olika håll för att senare åter samlas, när Hanna Rappe skulle framföra klassens afskedsord.

Borta vid frimurarns graf hade en liten flock slagit sig ned. Det var de, som hållit mest ihop och som nu kände skilsmessan tyngst. Bertha Eriksson hade åtagit sig den svåra missionen att hålla stämningen i det gamla muntra spåret, och Hanna hjelpte henne troget. Det ville ej rätt lyckas. Den ena och den andra af flickorna försvann på en liten stund och uppträdde åter med misstänkligt röda ögon. Bella snyftade ohjelpligt; de sista dagarnes intryck hade varit så vexlande, och hon var ännu svag efter sjukdomen. Tanken på skilsmessan från kamraterna var mer, än hon denna stund kunde bära, trött som hon var af dagens bråk, inpackning och brådska.

Bertha bultade henne i ryggen och sade moderligt: seså, seså! Här har du min näsduk, medan jag går och vrider ur din. Dränk oss inte, söta Bella, vi äro redan våta om fötterna!

Bella måste le och sökte beherska sig så godt hon kunde. De begynte tala om resan. — Tusen och en natt! en sådan lyckans palt du är, Bella, — utbrast Bertha och vred sig i afundsjukans qval. — Jag hoppas du tänker på oss, fattiglappar här hemma, med några lämpliga presenter, till exempel . . .

— Ja, hvad vill du ha? — afbröt henne Bella skrattande midt i tårarne. — En lefvande sköldpadda, en uroxe eller en kamelsvans?

— Åhå, ja ja! Fresta mig inte med sådana rariteter. Jag skulle nöja mig med ett hårstrå ur påfvens skägg eller . . . en metmask från Garibaldis graf.

— Jag har länge önskat mig en mosaïkmedaljong, — sade Alma.

— För din blifvande fästmans porträtt naturligtvis?

— Hvarför inte?

— Och jag beställer ett olivfrö, — sade Lilli, — jag har hört så mycket talas om de vackra olivträden. Ett sådant kan du åtminstone ha rum för i din kappsäck.

— Då måste den vara stor som ett kyrktorn, — skrattade Verna Sommar, som sällat sig till dem.

— Till mig kan du hemta en tunna färska drufvor, så bjuder jag hela klassen att äta din skål.

— Tack skall du ha, Bibbi, att du tänker på dina anspråkslösa unga vänner. — Och Bertha nöp henne i tån så hon skrek. — Jag skall i gengäld låta dig låna ibland minnesboken med min pressade metmask.

Aina Berg gick och satte sig bredvid Hanna. — Är du inte bra ledsen ändå, Hanna, att du ej kan resa? — frågade hon mera vänligt än finkänsligt.

— Gör inga samvetsfrågor! — svarade Hanna undvikande. — En annan gång blir det min tur.

Hon försökte vara så glad som möjligt, på det ingen min skulle förråda den oemotståndliga saknad, som grep henne, när hon hörde flickorna tala om resan. Lyckligtvis tog samtalet en annan vändning.

— Jag kommer bestämdt att en tid framåt på slaget 8 klättra uppför skoltrapporna af gammal vana, — sade Bertha. — Jag har så svårt att öfvergifva gamla ärliga plägseder. Undrar just hurudana de skosulor skola vara, som nästa år trampa våra fjät i femte klassen.

— Jag känner några, de äro ej så oäfna, — inföll Bibbi.

— Bella skall medföra våra idéer i arf till sin nya klass, — sade Hanna med en uppmuntrande blick på Bella. — Är jordmånen bara något så när handterlig, så kunna många goda frön slå rot på en kort tid.

— Så då först ut anti-krinolins- och anti-snörlifs-fröen, — bad Bertha. — Jag behöfde bara en dag för deras rotningsprocess. Men säg något mera, Hanna!

— Det fins grundsatser, som äro vigtigare, än de som röra klädedrägten, — inföll Verna Sommar, — och dem hoppas jag Bella till först skall så ut.

— Hanna nickade. — Sanning framför allt annat. Sanning mot Gud, mot menniskorna och oss sjelfva. Och dernäst en fasthet, som orubbligt fasthåller vid det, vi anse rätt, utan att bortblandas af olika meningar och åskådningssätt.

Hanna tystnade, hon ville ogerna vara moralpredikant, men flickornas ögon bådo henne enträget om mer.

— Och så, flickor, — fortfor hon med en viss energi i rösten, — så skola vi minnas, att vi äro främst menniskor och dernäst qvinnor; man vill så gerna inbilla oss motsatsen. Förstå ni mig? Jag afskyr tanken på manliga och qvinliga egenskaper. Att vara sann, högsint, god och sjelfuppoffrande, det är hvarje menniskas rätt, oberoende af om man är qvinna eller man. Och af de gåfvor Gud gifvit oss beror vår ställning i lifvet, icke af tidernas vexlande åsigter. Hvad en flicka duger till, det bör hon få blifva, lika väl som en gosse.

— Ja, ja! — skrek Bertha intresserad, — det äro vi ju alla ense om.

. . . Men lika orätt som det vore att uppfostra en flicka uteslutande för hemmet, lika orätt är det att icke lära henne sköta ett hem. För de allra flesta qvinnor blir ändå hemmet den närmaste uppgiften, och de borde blygas, som ringakta den.

— Uff, ett hushåll med många barn! — hviskade Bertha till Bibbi.

— Hufvudsaken är ett redligt arbete och en sjelfständig tanke, — fortfor Hanna i det hon reste sig. — Ingen af oss bör lemna skolan med den inbillningen, att lifvet fordrar ingenting af henne. Från och med i dag hvilar en dryg portion ansvar på oss hvar och en.

— Det är bra besvärligt det, för en som är född att latas, — sade Bertha och utsträckte sig makligt i gräset. — Men nog får jag väl lof att raska på mig, jag också, så ni ej alla springa förbi mig.

— När vi mötas om fem år, tänker jag vi ha vår framtid klar för oss, — sade Alma, — mycket har klarnat för mig redan i år.

— Tack, flickor, för dessa år! — sade Hanna, och hennes fuktiga ögon sqvallrade om att hon ej var så lugn som hon syntes. — Nu måste vi gå till de andra. Tala inte till mig på en stund, jag måste i tankarna genomgå hvad jag skall säga.

Och utan vidare förberedelse talade hon kort derpå till lärarne och lärarinnorna. Hon gjorde det enkelt och kort, utan några grannlåter, men så att man kände orden gingo ur ett tacksamt hjerta. Intet spår syntes af det forna öfvermodet, hon var vänlig och klar och fullkomligt sig sjelf.

Det blef hjertliga handslag och ett gladt klingande med limonadglasen, när talet var slut. Alla kände sig mer än förr förenade denna stund då skilsmessan stod för dörren. Agnes Lund kom bort till Hanna, som ett ögonblick fann sig allena. Hennes ögon voro alldeles förgråtna och hon kunde knapt tala.

— Tack, Hanna . . . för ett i sann mening godt kamratskap! — hviskade hon. — Jag känner i denna stund . . . huru mycket du varit för oss . . . Förlåt mig . . .

Resten gick förlorad i snyftningar. Hanna höll hennes hand hårdt sluten i sin och sade något, som kom hennes tårar att strömma ännu rikligare. Men hon kände sig på samma gång fyld af en obestämd glädje och af föresatser som styrkte och lugnade henne.

Sedan man ännu sjungit några sånger, ätit apelsiner och stämt möte här efter 5 år, skildes man åt. Hanna gick hem till Bella; de två skulle ännu ha en stund för sig, innan de sade hvarandra farväl på flera månader.

När Hanna kom hem, sent på qvällen, sken en blek Majmåne in i hennes lilla rum. Hon satte sig vid fönstret och såg ut i den ljusa vårnatten och på den folktomma gatan. Hon hade ingen lust att sofva; dagens intryck jagade hvarandra i hennes tankar och skrämde sömnen på flykten.

Det föreföll henne, som om hon nu tillryggalagt de första milen på lifvets landsväg och stannat vid en port, som hon icke sökt och icke kände. Hvart skulle den leda henne? Till branter och steniga marker, eller till jemna, släta stigar? Lika godt, hon kände sig ung och stark, full af pulserande lif, af värme och lycka, hon skulle ej brytas så lätt. En kärleksfull makt ledde hennes öde och dyrbara vänner stodo vid hennes sida. Skulle hon ej vara modig och trygg?

Hennes kära kamrater! hon skulle sakna dem hvar och en. Hon skulle så gerna gifvit dem mera, varit mera för dem, än hon kunnat. Hon skulle velat hjelpa dem att leta fram nyckeln till deras egna tankar, ty för de flesta var den endast förkommen; tankar funnos nog, blott någon fann rätt på nyckeln att lösa dem ur deras fjettrar. Men lifvet skulle nog tvinga dem att gå framåt med öppna ögon.

— Bella! . . . Du, som funnit nyckeln till mina bästa tankar och gjort mig så lycklig . . . Gud välsigne dig!

Och känslan af lycka vibrerade i hennes vakna drömmar och framkallade ett leende på hennes läppar, när hon ändtligen klockan 5 på morgonen sömntyngd lutade sitt hufvud mot sin egen lilla kudde.

Den 1 Juni kom solig och varm. På torget utbjödos konvaljer och narcisser och i Esplanaderna blommade de färskaste hvita mössor. En af dem satt på Bengts nyklippta peruk och bars med en känsla af hälften andakt och hälften stolthet. En bukett konvaljer satt i knapphålet, ditfästad af hans resfärdiga lilla syster.

Klockan 1 skulle Bella resa. Redan klockan 12 kom halfva klassen ned med konfektstrutar och buketter och måste gifva sig till tåls. De slogo sig ned på däcket, som inom kort fyldes af ljusklädda, glada flickgestalter. Och när Bella kom, åtföljd af de sina, föllo de öfver henne allesamman och refvo henne hardt när i bitar i sin ifver att få se och rå om henne de sista minuterna. Bella såg trött ut, men höll sig tapper, hon hade skattat så mycket åt känslorna i går.

Kort derpå kommo fru Meilert och Hanna. Den förra blef föremål för klassens nyfikna intresse, så Bella ett ögonblick blef fri. Hon smög sig till Hanna, som hurtigt och lugnt ombesörjde bagaget. Ingen som såg hennes glada blick kunde ana, att hennes inre svälde af saknad och att hon sofvit blott två timmar i natt.

Klockan ringde andra gången och flickorna strömmade i land, efter att hvar och en till hälften hafva ihjälkramat Bella. Hennes föräldrar och syskon kommo nu i tur, och sist Hanna.

— Farväl, Bella min! Var duktig och glad! Vi mötas igen!

— Adjö . . . Hanna! Tack! — Mera kunde hon ej säga.