EN BERÄTTELSE OM FLICKOR (continued 2)

Hanna hade åhört henne tyst och tryckte hennes hand vid de sista orden. — Jag tror, — sade hon, — att vi böra akta oss för sådana inbillningar. Det är att gå de djupa, äkta känslorna i förväg och liksom pluttra bort deras kraft. Jag har aldrig erfarit något dylikt, men föreställer mig, att det är som när barn äta omogna frukter. De inbilla sig att de smaka bra, men taga lätt skada deraf.

Och hvilket innehåll har väl ett sådant der skolflickstycke? Alls intet. I de allra flesta fall är det ett sätt att göra sig intressant och inte vara sämre än andra.

— Ja, så tror jag, att mitt tycke var, — log Bella. — Jag visste, att nästan alla kamraterna hade ett sådant intresse, som de hviskade om och voro så vigtiga med, och så tyckte jag det vara dumt att inte ha ett sådant, också jag. Jag kände mig dock hela tiden illa till mods, som om jag gjort mig till narr. Men jag trodde det skulle så vara.

Tror du dock icke, Hanna, att det kunde vara möjligt, att verkligt varaktiga känslor kunde uppstå så tidigt som hos oss? Tror du ej, att om du nu fäste dig vid någon, det skulle vara för hela lifvet?

— Huru kan jag veta? — sade Hanna. Hon tyckte ej rätt om att tala om sina personliga känslor eller analysera dem. — Men, — fortsatte hon, — jag tror medvetandet om en sådan känsla vaknar långsamt och först sedan den blifvit pröfvad på ett eller annat sätt. Det kan ju hända, att min tillgifvenhet för dig eller Bengt eller någon annan har ett varaktigt frö inom sig, men detta vet jag icke ännu.

Bella kände ett litet stygn. Icke vara fullt viss om, att de alltid skulle förblifva vänner! Hon åtminstone var fullt säker på sig.

De sutto tysta en stund.

— Hvad tänker du på, Bella? — frågade Hanna slutligen.

— Jag tänker på det du sade, att du ej var viss på, att din tillgifvenhet för mig är varaktig.

— Var ej ledsen på mig, Bella min, men huru kan jag annat? Den är ju icke pröfvad ännu. Vi kunna ju utveckla oss åt fullkomligt motsatta håll, så vi småningom slitas från hvarandra. Ser du, så länge vi växa och utvecklas till det inre, som till det yttre, finnes alltid en möjlighet för oss till oförutsedda förändringar, hvilka göra det omöjligt för oss att hålla ihop. Men detta skall lifvet visa. Du är väl icke ond på mig?

— Nej, men litet sorgsen.

— Åh, Bella, sörj ej på förhand! Vi skola ej binda oss med några löften och alltid vara sanna mot hvarandra, alltid. Skola vi icke?

pril hade kommit och i det närmaste åter gått, endast ett par dagar återstodo. Gatorna slaskade, taken droppade, isarne sågo vattusigtiga ut. Gräsplanerna i esplanaden och inne på gårdarne begynte skryta med ett och annat grönt strå.

I skolrummen baddade solen het genom de höga fönstren. Några flugor, som tillbragt vintern mellan rutorna, vaknade ur sin dvala och förde ett oregerligt lif för att undgå att bli ihjälstekta. Flickorna svettades vid pulpeterna och begynte räkna på fingrarna hur många dagar de hade qvar till examen. De pustade öfver ämneskrifningen, matematiken och Sjögrens historia, men naturkunnigheten blef intressant, när magistern i slutet af månaden hemtade dem några tidiga sippor att studera genom mikroskopet. Märkvärdigt, huru litet man förut gifvit akt på det konstnärligt vackra i t. ex. en sippas skira blå väfnad, en flugas vinge eller en liten larvs brokiga ringar! Detta var verklighet, riktigt lif. Men siffror, grammatik och döda årtal . . . puh!

Fjerde klassen höll rådplägning om en utfärd till Thölö. De skulle ha vägkost med, koka kaffe hos banvakten, leka och slå boll.

— Då taga vi gossar med, — föreslog Hanna, — de äro så duktiga att slå boll och spela boccia.

— Nej, nej, — ropades i korus från ett håll. — Inga pojkar med, vi vilja ha vår riktiga frihet.

Bella tyckte att de gerna kunde taga Bengt och Alfred och Thure och Petter och några andra bussiga gossar med, men aktade sig att understöda Hanna, emedan flickorna påstodo att hon alltid ville detsamma som Hanna.

Men så förenade sig Bertha, Siri och några andra med Hanna. Det blef en ganska liflig debatt, som slutade med att förslaget gick igenom. Då yrkade Jenny, Agnes och Lilli m. fl. att de skulle få bjuda sina bekanta gossar med, men det gick motpartiet åter icke in på.

— Nej, — sade Bertha Eriksson med bestämdhet, — om vi bjuda Cederström och Ståhle och Ryttersköld och sådana, så blir det hela bara skräp och kurtis och då vill jag ej vara med.

— Inte vi heller! — hördes några röster.

— Det är ju allra bäst, om hvar och en får följa sin egen smak, — sade Lilli Enestam, — annars komma några af oss att i hvarje fall vara sura och missnöjda. Jag föreslår derför, att vi dela oss i två partier och att hvar och en får taga med den hon helst vill.

En förlägen tystnad uppstod. Man var i sitt sinne förargad öfver trasslet, men när det gälde att bryta kamratkretsen, kände sig alla litet illa till mods.

— Nej, vet ni hvad, flickor, — begynte Hanna, — inte dela vi oss af en så futtig orsak! Det vore en skam för klassen, om vi inte kunde gå alla tillsammans. Efter det var jag som kom upp med förslaget att taga gossar med, så afstår jag helt och hållet från det, hellre än att klassen splittrar sig på olika håll.

— Hanna har rätt, — inföllo flera. — Hellre gå vi för oss sjelfva, än dela oss af en så lumpen anledning.

Det såg ut som om en sten fallit från allas hjertan och man öfverlade i största vänskaplighet om hvad som skulle medtagas. En bestyrelse utsågs, som skulle taga hand om korgarne och man skildes med öfverenskommelse att mötas i morgon klockan 7 vid Kajsaniemi port.

Endast Jenny och Agnes hyste ett doldt missnöje med utgången. De hade redan hunnit tänka ut hvad de skulle ha på sig. Och nu var det så litet lönt att taga sina nya hattar, när inga gossar skulle komma med.

Morgondagen kom, det var sista april. Termometern visade 5 graders värme i skuggan klockan 7, dagen lofvade blifva vacker. Flickorna samlades på utsatt tid vid Kajsaniemi port, några i parasoller och flor, för hvilka de fingo smälta åtskilliga stickord. Bestyrelsen släpade på stora korgar; man kände sig matfrisk och vänligt stämd mot hela verlden. På andra sidan långa bron uppstämde några af flickorna: „låt vår lätta, raska, modiga tropp tumla om, tumla om i eldigt galopp“, hvarvid de togo hvarandra om lifvet och muntert galopperade framåt vägen. De mera tungfotade höllo sig till matkorgarne, hvilka med Bibbi, som hade skoskaf, tagit plats i en isvoschik och långsamt följde efter.

Man slog sig ned i en backsluttning på solsidan och det blef ett qvitter som om hundra starar hållit sammankomst. Matkorgarnes innehåll afsynades af några nyfikenstrutar och man vidtog anstalter för kaffekokningen i banvaktens lilla kök.

— Måntro ni ha tillräckligt mat? — sade Bertha och nosade i en af korgarne, hvarvid hon behändigt smugglade dit ett pakett.

— Gå din väg, snålbytta! — skrattade Bella. — Den som är nyfiken får ingenting.

— Det var sjutton! Och jag är redan alldeles tom i magen! Ni få bära hem mig på bår, det få ni till straff.

Man slog sig ned i gräset på utbredda sjalar och insörplade med obeskriflig njutning den vårfylda luften. Här och der i skuggan lågo smutshvita snöfläckar, — våra tvättfat, — som Hanna kallade dem, och små rännilar silade sig fram utmed sluttningen och skuro fina ränder i sanden på landsvägen.

Bella var en af de tjenande systrarna. Hon sysslade glad och ifrig med kaffet, då och då utbytande en hastig glad blick med Hanna, som halflåg i gräset och tuggade på några torra strån.

— Hör du, Hanna, — sade Lilli, som satt bredvid henne, och följde Bella med ögonen, — är det sant, att Bella är din bästa vän?

Hanna kände ett visst obehag vid frågan. — Hvarför använder du det uttrycket, Lilli? — sade hon nästan häftigt. — Jag tycker ej om det. Det har blifvit så missbrukadt och är så utslitet, att det ej säger någonting alls. Bella och jag äro vänner helt enkelt. Den högre eller lägre graden af vår vänskap kommer ingen annan vid.

Lilli såg litet afsnäst ut, och det gjorde Hanna ondt.

— Har du ej märkt, — sade hon vänligare, — huru litet uttrycket „bästa vän“ i våra dagar betyder?

— Ja, — inföll Bertha, som satt i närheten, — jag hatar det uttrycket. Jag var en gång Molly P—s „bästa vän“ i hela tre veckor, tills hon fick hem en kusin från Schweitz, som öfvertog rollen. Och det var det allra bästa för mig, ty jag gick redan och begynte bli hypokondrisk af alla de ömma namn, smekningar och presenter hon lyckliggjorde mig med. Nu nicka vi nätt och jemt åt hvarandra, när vi mötas.

Lilli hade blifvit tankfull. Hon kom att tänka på, att hon aldrig sett Bella och Hanna kyssas. Så underligt! Men sjelf hade hon till vana att i tid och otid slösa med sina kyssar. Det var ändå i grunden bra onödigt. Blott när man riktigt höll af någon . . . Om hon ändå hade en vän, icke en sådan der „bästa vän“, som skollifvet så ofta bjuder, utan en verklig vän. Hon kände sig denna stund så ensam, hon tyckte det var något halft med henne. Och den menskligaste af alla känslor, åtrån att stå ett annat hjerta nära, fylde omedvetet hennes ögon med tårar.

— Har jag gjort dig ledsen? — utbrast Hanna förskräckt, när hon kände en het tår på sin hand. Lilli smålog och skakade på hufvudet. Hon tvekade litet, men böjde sig ned och hviskade:

— Du är lycklig, Hanna, som har en vän. Tror du, att jag någonsin skall få en?

— Det är jag viss på. Men sök icke. Vänta, tills lifvet sjelfmant bjuder dig en. Hvad jag fått i dag, kan du få i morgon. Det brådskar inte, vi äro ju bara snärtor ännu.

Lilli nickade och var synbart lugnare.

Nu kommo Bella och Siri med bud att kaffet var färdigt.

— Hvad ser jag? — utbrast Bella då hon såg tårarne i Lillis ögon, — jag tror det regnat. Aprilregn! Aprilregn! Kom nu och nedskölj dina bekymmer med äkta kaffetårar!

Bertha rusade upp med ett uttryck af högsta bestörtning i sitt ansigte.

— Bella . . . se dit . . . der, der springer en häst . . . utan ben!

Bella vände sig oförsigtigt om.

— April! April! April! skrek Bertha och snafvade i sina kjolar, när hon skulle taga till flykten för Bellas hotande gester.

— Vänta du, din lurifax, detta skall du få betala! — Bella tog en handfull gräs och stoppade det i nacken på den sprattlande Bertha. — Ät nu det här, till dess du får annan mat.

— Ack ja, kaffet! — suckade Bertha melankoliskt. — Jag fruktar det kommer för sent.

Hvad det smakade läckert, kaffet vid den lilla stugan, der solskenet blänkte på den hvita servietten och speglade sig i den blankskurade pannan. Korgarne innehöllo ofantliga portioner smörgåsar och hvetebröd och en af dem utstjelpte under allmänt jubel 34 kalla potäter och 17 salta strömmingar, — en potatis och en half strömming per man.

— Berthas påhitt! — skreko flickorna, — hon ämnar doppa salt strömming i kaffet.

— April! April! det ämnar hon visst inte, det är ett sorgligt misstag! — hördes Berthas mumsande röst. — Men hon måste ju säkerställa sig för möjlig hungersnöd.

— Du har en torndyfvel på . . . din näsa! — skrek Bella med låtsad förfäran och puffade Alma i sidan.

— Åhnej! — sade denna lugnt och smuttade på sitt kaffe. — Men jag har ett bref från „Oskar“!! på fickan . . . hm! — Och hon skramlade med en bit tidningspapper i sin ficka, för att gifva sina ord mera kraft.

— Gerna för mig! — skrattade Bella utan den minsta lilla häntydan på förlägenhet.

Det April’ades hela tiden kaffet dracks, och nu var sista tåren tömd.

— Åhå, den som hade en mage till! — och Bertha såg längtansfullt på två skorpor och en knäckebrödssmörgås, som blifvit öfver.

Skulle man nu springa enklek? Omöjligt. Man var ej herre öfver sina ben. Först måste välplägningen få tid att sätta sig.

— Och derför sätter jag mig här, — sade Bertha, i det hon slog sig ned på en upp- och nedvänd bytta, som stod på gården. De öfriga lägrade sig hvar det passade, och bestyrelsen diskade kopparna.

— Nu skola vi hålla tal, — föreslog någon. — Hanna börjar.

Hanna satte sig på bordet. Hon var i dag så glad till mods, så glad och ändå full af tankar. Vårsolskenet, den ljumma luften, kamraternas glada sorl, allt medförde en fläkt af friskhet och lycka. Hon stälde sitt „tal“ till bestyrelsen, som hon tackade för dess osparda möda och lyckade arrangementer. — När jag blir välbestäld häradsskrifvare någonstädes, — slutade hon — ber jag att få bjuda klassen på limonad och pumpernicklar.

— Nej, hör, skall du bli häradsskrifvare? — frågade någon.

— Jag trodde du ämnade bli prest, du predikar så gerna moral, — snärtade Jenny med en liten stygg blinkning.

— Jag ämnar bli polismästare, — sade Sanna Wilhelmsson, en af „sportflickorna“, och slog sig för sitt bröst. — Jag har så bastanta näfvar. Eller också blir jag baderska.

— Hvad tänker du bli, Bella? — frågade Siri skälmskt och ritade i detsamma med parasollskaftet i sanden svaret: fru.

— Visst inte, — skrattade Bella litet förlägen, — åtminstone ämnar jag inte bråka för att bli det. Först hjelper jag mamma och så inrättar jag en hushållsskola. Jag tycker om att sy och koka mat.

— Nå men, Bella, inte skulle du ändå i längden trifvas med ett så simpelt arbete, — sade Jenny, som i tankarne redan gjort Bella till artist eller författarinna.

— Simpelt? Det arbete som vi alla äro beroende af! Och dessutom, söta Jenny, hur kan du kalla något arbete simpelt, som ger en menniska hans ärliga bröd? Att slå dank eller syssla med sådant som ingen nytta gör, det kallar jag simpelt.

— Jag tänker inrätta en samskola, — inföll Aina blygt.

— Åhnej, det får du visst inte! — skrek Bertha från byttan, — det är min idé, sedan jag låg i vaggan. Du, syster sötnos, skulle handtera pojkar! Jag ville just se. När de vore som mest oregerliga, skulle du se mildt förebrående på dem och säga: mina söta, älskade pojkar, vill ni nu inte vara snälla! Och om de inte lydde, skulle du gråtande gå din väg, vända dig om i dörren och utbrista: farväl . . . mitt hjerta blöder! . . . Nej, gumma lilla, inte duger du för pojkar, det skall vara boxarenäfvar för dem. Du kan bli en bättre sortens guvernant, möjligen.

Flickorna skrattade, ty Bertha var en mästarinna i konsten att härma, och de kände alla igen Ainas lilla undfallande röst och blyga fasoner.

— Bertha blir veterinär, — sade Agnes med betoning, — hon tycker ju om att peta i kadaver.

Till svar grep Bertha en stor svart spindel och släpte den i nacken på Agnes, som rusade upp med ett förfärans skri. Lilli förbarmade sig öfver henne och borttog spindeln, men Agnes fick af obehaget ett gråtskof, som litet störde stämningen.

— Ett sådant litet fruntimmer! — hviskade Bertha föraktligt.

Bella såg förebrående på henne. — Du vet ju, att många menniskor — också män — ha en obetvinglig afsky för spindlar. Det var dumt gjordt af dig.

Bertha brummade litet, men bad Agnes i tysthet om ursäkt.

För att skingra misstämningen fortsattes det förra samtalet.

— Jag tror, att jag blir målarinna, — sade Jenny och kisade med ögonen, som hon sett artister göra. — Jag tycker så om allt vackert och konstnärligt.

Lilli utkorades till blåstrumpa, emedan hon skref dagbok och hade anlag att vara sentimental, och Bibbi till konditor.

— Nej, jag blir trädgårdsmästare, — sade den senare, — jag tycker om att gräfva.

— Du, som har skoskaf, inte kan du handtera spaden! Hur mår din fot?

Och Bella satte sig hos Bibbi, som inte mådde bra och höll sig för sig sjelf.

— Nå, Hanna, hvad rufvar du öfver, du är ju allvarsam som en Egyptens prest? — Bertha slog Hanna broderligt på axeln.

Hanna hade en stund suttit tyst, och hennes ögon hade antagit det uttryck de brukade, då tankarne arbetade inom henne.

— Ja, — sade hon och mötte kamraternas blickar, — nog skämta vi nu om vår framtid, men jag hoppas det ej fins en bland oss, som ej försöker på allvar tänka sig ett mål, dit hon vill sträfva. Ty arbeta utan mål, det kunna vi ej, fastän vi äro „bara flickor“. Jag hörde en dag en gosse säga till en annan: „flickor, puh, hvad duga de till? Kläda sig och göra sig till för oss, det kunna de, men ett allvarligt arbete gå de aldrig i land med“. Jag kan ej säga hur detta grep mig, just derför att jag måste medgifva, att hvad de sett af oss nog kunde gifva dem anledning till detta omdöme. Jag skulle kunnat gråta, vet ni, men jag knöt i stället näfven för mig sjelf och tänkte: — det skall bli annorlunda . . .

— Strunt i, hvad snobbar tänka om oss! — utbrast Bertha harmset.

— Säg icke så, deras omdöme delas af många goda menniskor. Och jag säger ju att de ha rätt. Huru många af oss tänka väl på annat än att vara „söta“ och att möjligen i framtiden blifva gifta? — Jag talar ej om folkets barn, som få träla och arbeta från det de vuxit ur vaggan. — Och derför är man van att tro flickorna icke duga till något. Men vi skola visa att man har orätt, att vi kunna både tänka och arbeta sjelfständigt. Kanske skall man småningom få en bättre tanke om oss. Men det är ej för att vinna någons gillande, ej ens de goda menniskornas, som vi skola försöka bli sanna och dugliga, utan för att det är rätt. Så tänker jag . . . Och derför — fortfor hon, halft skämtsamt, halft allvarligt, — derför ämnar jag försöka, sak samma om jag sedan blir smed, sömmerska eller advokat.

Kamraterna hade tysta åhört Hanna. Hos mången af dem hade samma tankar uppstått, oklara, famlande, men rigtade åt samma håll. Nu hade Hannas ord redt dem och de genombäfvades af en känsla af ansvar och en längtan att utbyta den gamla drömverlden mot ett lif af sundt och nyttigt arbete. Bella satt med ansigtet skuggadt af handen, hon kunde bättre tänka så. Hon var stolt öfver Hanna, ty hon såg kamraternas beundran, men hon var ändå mer lycklig öfver att få vara hennes vän. Sjelf var hon ju så obetydlig, alltför obetydlig att få stå Hanna så nära.

Ett ögonblick gick under tystnad, då rusade Bertha upp: — nu se vi alla ut som tusenåriga filosofer, det står jag inte ut med. Pass på, Bibbi, der har du natthugg! O ve, du arma klinkum-perfektum, du kan ju ej springa!

I ett nu var leken i full gång. Den smakade så mycket bättre efter allvaret. Natthugg, hök och dufva, enklek, femte hjulet, med flera lekar aflöste hvarandra och flickorna visade att de haft en god lärarinna i gymnastik. De voro både viga, uthålliga och starka. Endast några, som ännu höllo till godo med trånga snörlif, pinades innerligen af stygn, andtäppa och hjertklappning.

Bella flög som ett torrt skinn öfver tufvorna. Hon var den flinkaste af dem alla och en mästarinna i balansergång på plank och jernvägsskenor. Hanna åter var en förfärlig hök och bar dufvorna som påsvantar fram ur deras gömställen.

Solen baddade, ansigtena glödde, man tömde halfva brunnen med vanlig flick-oförsigtighet. Efter lekarne kommo bollarne i farten och klockan var nära 3, när återtåget anträddes med tömda korgar, trötta ben och kjolfållar, der man snart kunde vänta att få se svampar uppväxa.

ellas och Hannas växande tillgifvenhet för hvarandra fortfor att väcka afund hos några af kamraterna. Bella var som sagdt, allas favorit, och man hade blifvit van att få rå om henne på alla lediga stunder. Nu kunde de icke undgå att märka, att hon var mindre tillmötesgående, än förut; hon hade icke tid med allehanda onödiga upptåg; hon mottog icke alltid deras inbjudningar och var ofta förströdd under deras betydelselösa pladder. Hon var aldrig ovänlig, men hade fått ett sätt att mera oförbehållsamt uttala sitt ogillande af det ena och det andra, hvilket, just emedan det var så olikt henne, icke kunde undgå att såra några. Hon hade, med ett ord, blifvit förändrad och icke i allas ögon till sin fördel. Det barnsligt goda och veka fans visserligen qvar, men det hade blifvit uppblandadt med en liten portion bestämdhet och sjelfständighet, som alls icke klädde henne i en del kamraters ögon.

Att umgänget med Hanna förorsakat denna förändring, insågo alla. Men de mera tänkande bland flickorna värderade Hanna allt för mycket för att af egoistiska skäl missunna henne Bellas vänskap. Och de sågo likaså spår af Bellas inflytande på Hanna, ehuru dessa icke på långt när framträdde så ofta och så tydligt. Hennes öfvermodiga sätt hade något förmildrats och hon fälde ej fullt så ofta som förut, skarpa omdömen om menniskorna. Hanna sjelf kände stundom med förvåning att hon hyste ett slags intresse för dem och en önskan att kunna arbeta och lefva för andra. Men hon kände sig blyg för dessa främmande tankar och framkallade sin trotsiga sinnesstämning för att hålla dem på afstånd. Då kom åter Bellas varma, tillitsfulla syn på lifvet och liksom slipade bort de hårda kanterna inom henne. Hon kände, att hon veknade, men var ej på det klara med sig sjelf, om hon skulle anse det som en otillbörlig svaghet, eller som ett menniskohjertats rättmätiga behof att älska och begära kärlek.

Bellas mor hade med intresse följt utvecklingen af de begge flickornas vänskap. Hon insåg, att Bellas böjliga karakter väl kunde behöfva stödet af en så kraftfull natur, som Hannas, och gladde sig, då hon tid efter annan varseblef prof på ett sjelfständigare omdöme och större fasthet hos Bella. Den fruktan hon i början hyst, att Bella blindt skulle söka likna Hanna, så i ondt som godt, försvann helt och hållet. De voro af alltför olika material för att någonsin kunna omformas efter precis samma mönster.

Emellertid hade ryktet om Hannas fria uppträdande på bjudningen hos Enestams nått fru Palmfelts öron, smyckadt med allehanda tillägg, som oroade och plågade henne. Bella hade visserligen för henne omtalat Hannas uppförande, men hon fruktade, att Bella af hänsyn till vännen framstält det i en oskyldigare dager, än som var förenligt med verkliga förhållandet. Hon kunde icke förmå sig att tro hvad man sade om Hanna, men ovissheten pinade henne likväl. Man hade till och med gifvit henne en vink om, att Hannas sällskap icke vore nyttigt för Bella, och för första gången kände hon sig orolig öfver att ha gifvit de begge flickornas vänskap en så oinskränkt frihet.

Hon beslöt att tala med Hanna, hvars sanningskärlek hon ej ett ögonblick betviflade.

En dag då Bella var ute och Hanna tillsammans med Bengt beskådade ett illustreradt botaniskt arbete, bad hon Hanna komma in till sig på en stund. Hanna kom, utan att ana att ett förhör väntade henne. Fru Palmfelts försigtiga frågor väckte hennes misstänksamhet, och hon rustade sig till försvar.

— Jag rår icke för, att jag är sådan jag är, — afbröt hon häftigt fru Palmfelt. — Hvarför skola menniskorna bjuda mig till sig, när de icke kunna förlika sig med mitt sätt. Tant vet, att jag icke kan förställa mig.

— Det begär jag icke heller, — svarade fru Palmfelt lugnt, — men aktningen för dina medmenniskor bör åtminstone afhålla dig från att afsigtligt såra dem och visa dem vanvördnad. Man har sagt mig, att du kallat de närvarande marionetter; att du varit ohöflig mot fru Enestam, väsnats med pojkarne och burit dig oskickligt åt vid supén. Ehuru jag tror, att mycket af hvad man påbördat dig, är osant, ville jag likväl för din egen och Bellas skull gerna höra huru det förhöll sig. Jag ville gerna kunna tillbakavisa beskyllningarna och rätta misstagen; derför måste jag få veta allt.

Hanna hade tigande åhört henne och det kostade henne mycken sjelfbeherskning att ej än en gång afbryta. Hvarför bråka menniskorna så mycket med mig, kunna de ej låta mig vara i fred? — tänkte hon, och trotset växte. Men orden för Bellas skull, kommo det att mjukna och gjorde henne tankfull.

— Jag skall gerna omtala allt för dig, tant, — sade hon nästan ödmjukt. — Du har rätt att få veta det, du är ju Bellas mor.

Och så följde berättelsen om hela aftonen hos Enestams, under det hon öppet såg fru Palmfelt i ögonen. Hon beskref sin ovänlighet mot Lilli, sitt vårdslösa sätt och sin brist på sällskapsvett. Hon framhöll ingenting, som kunnat rättfärdiga henne, tvärtom omtalade hon med sträng noggrannhet hvarje ful tanke, hvarje ovänligt ord hon kunde påminna sig. Det oaktadt kände sig fru Palmfelt lugnad. Hanna hade visserligen felat mot några af etikettens regler, men detta var i hennes ögon af liten betydelse. Hon kunde icke, oaktadt den strängaste granskning, finna något verkligt fult och ovärdigt i hennes uppförande, något för hvars skull hon behöft vara orolig för Bella.

— Tack för din uppriktighet, — sade hon vänligt, då Hanna slutat, — jag visste ju att sqvallret öfverdrifvit. Men du förstår, mitt barn, att jag bör ha litet reda på det inflytande, åt hvilket jag så oförbehållsamt anförtrott min flicka. Etiketten är visserligen i och för sig en formsak, men så länge vi sjelfva äro outvecklade och utan erfarenhet, böra vi icke sätta oss till doms öfver rådande seder och bruk.

Bland kamraterna var det isynnerhet Jenny, som med missnöje och afund såg Bellas växande tillgifvenhet för Hanna. De kunde aldrig rätt med hvarandra, de två, de drabbade ständigt ihop. Jennys grunda, tanklösa natur var icke i stånd att uppfatta det sant originela och djupt reflekterande hos Hanna; hon tog det som råhet och som skrytsam öfverlägsenhet. Hannas skarpa kritik åter eggades oupphörligt af Jennys ytlighet och hennes förkärlek för bjefs och moder. De råkades sällan, utan att en mer eller mindre häftig ordvexling egde rum.

En dag, då Bella för illamående icke varit i skolan, sökte Jenny ett tillfälle att gifva Hanna en snärt, som hon ej så lätt skulle glömma. Hon upphann henne på hemvägen och följdes åt med henne ett stycke under betydelselöst pladder. Slutligen sade hon liksom àpropos:

— Vi tycka att Bella har blifvit sig så olik, så stygg och krånglig, sedan du kom till skolan. Och vi tro alla, att det är ditt fel.

Hon såg mycket väl huru djupt hennes ord träffade, och hon njöt af att en gång få tala, utan att blifva motsagd af Hanna. Denna gick tyst bredvid henne, en blick af förakt skjöt fram för ett ögonblick, men sedan blef hon djupt allvarsam och hörde knapt fortsättningen af Jennys anklagelse.

— Bella var alltid så söt och vänlig förr, nu har hon blifvit ovänlig, som du, och bryr sig icke om sina gamla vänner. Det är icke blott vi, som märkt det, alla menniskor säga, att Bella var mycket snällare förut.

Här skildes deras vägar, och då Jenny, liksom att förtaga verkan af sina sårande ord, med låtsad vänlighet sade: — adjö, glöm icke bort mig! — svarade Hanna blott: — jag skall tänka på hvad du sagt.

Hemkommen, stängde hon omsorgsfullt dörren till sitt rum, kastade sig ned på en stol vid sängen och borrade hufvudet i kudden.

— Jag ser det! — utbrast hon passioneradt, — mitt inflytande är skadligt för Bella. Det är endast jag, som vinner på vår vänskap, hon förlorar, hon går nedåt. Huru blind jag varit, som icke sett detta förr! Som icke sett, att mitt kärlekslösa, hårda sinne måste göra också henne hård. Att min misstro mot menniskorna måste göra också henne misstänksam och sträng; att min starka vilja måste förslafva henne. Naturligtvis smittar det onda, och hon har förtroendefullt slutit sig till mig, utan att ana huru illa jag gjorde henne. Stackars Bella min, du var älskad af alla, ända tills jag kom och gjorde dig stygg och hård!

Men är du det verkligen? Jag har ibland tyckt, att du blifvit allt mera värd att hållas af; men hvad ser jag annat, än det bästa hos dig! Opartiska ögon se klarare. Din mor tänkte nog också detsamma, när hon talade om „det inflytande, åt hvilket hon så oförbehållsamt anförtrott sin flicka“. Hon var orolig och sorgsen öfver, att du råkat fästa dig vid mig, som icke kunde hjelpa dig att bli god och snäll.

. . . Kanske är det ej för sent ännu att göra allt godt igen. Om jag kunde afstå från dig, undandraga dig mitt inflytande, så du fick utveckla dig fritt! Jag kan nog, om jag vill. Och jag måste, ack, jag måste ju vilja det, efter det är till ditt bästa. Det blir ej lätt, . . . det måste ske så småningom . . . men Gud vare lof, att det ej är för sent!

Hanna behöfde tid för att rätt tänka sig in i denna nya tanke, men hon blef lugnare, ju klarare hennes pligt härvidlag framstod för henne. Hon hade för en kort tid mottagit ett dyrbart lån och ville lemna det ifrån sig, rent och oskadadt. För henne sjelf skulle Bellas vänskap bli ett minne; som sporrade henne att blifva god. Den hade kommit till henne, liksom solstrålarne uppsöka en mörk och ödslig väg, och när den åter gick, skulle hon bevara återskenet deraf djupt inne i sitt tacksamma hjerta.

Hon uppsteg och skakade sorgen af sig med en beslutsam rörelse. Nu var hon åter fullkomligt herre öfver sig sjelf. När hon dagen derpå kom till skolan, kunde icke ens Jenny upptäcka något spår af sorg i hennes fasta och lugna ansigte.

Lyckligtvis nalkades examen, och flickorna begynte få brinnande brådska. De trögaste af dem ville dock gerna få ett godt betyg och försökte genom stormande flit återtaga hvad de försummat under terminen. Det blef icke tid för utfärder och sammankomster, ehuru vårvädret var förtjusande; hvar och en hade hufvudet fullt af de ziffror hon möjligen kunde få. Hur det var, kände de försumliga bland flickorna en viss ängslan och samvetsqval vid tanken på, att numera endast ett år återstod af deras glada skoltid. Under de förflutna åren hade de varit oftare lata, än flitiga, oftare håglösa, än intresserade, oftare oordentliga och likgiltiga för sitt arbete, än verkligt samvetsgranna. Och när skolan var slut, gingo de ut med det sorgliga medvetandet att icke ärligt ha försökt sitt bästa.

Derför pluggades det med förfärlig ifver den sista tiden, och lärarne hade icke tillfälle till en enda anmärkning. Lillis franska verber trillade som ärter ur hennes mun; Agnes årtal, som kostat henne ett grått hårstrå, efter hvad hon sjelf sade, fastnade på hvar sin spik i hennes hufvud, och Berthas examensskjorta erhöll ordentliga knapphål och icke alltför mycket hopsnörpade linningar. Kort sagdt, allt var en enda täflan i alla möjliga dygder, och Bella tog Hannas tillbakadragenhet, som en yttring af den allmänna förtviflade fliten.

Hanna var glad öfver att få vara i fred för alla frågor och längtade blott efter den dag, då hon skulle få resa hem.

— Hvad skola ni taga er för i sommar, flickor? — frågade Bertha, då de en morgon stodo ute på gatan väntande att dörrarne till skolan skulle öppnas.

— Jag kommer att vara i Hangö med mamma, — sade Jenny Stenman. — Doktorn säger, att jag har bleksot.

— Det är då ej att undra öfver, då du snör dig så oförnuftigt, sade Bella med en ogillande blick på Jennys smala, inklämda midja.

— Förlåt, jag snör mig visst icke hårdt, — utbrast Jenny hetsigt, — jag kan få hela handen in mellan snörlifvet och kroppen.

— Det skulle du få, om du också droge till dig, så du vore smal som en alnsticka. Kroppen är ju elastisk, vet jag! — Och Bertha spände med välbehag ut sina kraftiga lungor och gjorde några gymnastiska svängningar med sina runda, starka armar. — Tacka vet jag, att kunna sprätta med hvar fena utan att vara inklämd i dessa välsignade burar! Hvart reser du, Bella?

— Vi skola vara på vårt kära Fågelvik, — svarade Bella. — Jag skall arbeta i hushållet och hjelpa mamma med trädgården.

— Skola vi icke göra en fotvandring? — skrek Bertha förtjust. — Hvem kommer med?

— Jag! — ropade några ur skocken. Aina Berg och Bella hade smått funderat på att vandra till Karis Lojo och helsa på Verna Sommar, de voro genast med om saken. Alma Brennlund och Lilli Enestam gåfvo halfva löften, de tänkte med en viss ängslan på obeqväma skor och ändlösa dammiga vägar.

— Än du då, Hanna? — frågade Bertha. — Jag vill gerna ha dig med.

— Kan icke, — svarade Hanna kort.

— Åh prat, nog kan du! Hvad skulle hindra dig?

— Mitt arbete. Jag skall hjelpa mamma med renskrifningen.

Nu öppnades dörren, och skaran stormade in. De nya sommarplanerna upptogo mångas tankar, så läsningen gick som den kunde den dagen.

Hanna och Bella följdes som vanligt åt hemåt, och Bella tyckte sig nu för första gången märka en viss köld från Hannas sida. Hon trodde, att hon misstog sig och fördubblade sin vänlighet, men Hanna blef blott fåordigare och trumpnare, ju längre de talade.

— Jag kommer hem med dig en stund, — sade Bella, när de skulle skiljas. — Jag kan lexorna och tycker det är så länge sedan jag varit hos dig.

— Kom, om du vill, — sade Hanna likgiltigt, — men jag måste läsa.

De gingo in i Hannas rum, en torftig liten kammare med urblekt kretonne på möblerna, spruckna tapeter och simpla trasmattor på golfvet. Allt var tarfligt, men snyggt, och luften var oklanderlig. Bella aftog hatt och tröja, slog sig ned vid fönstret och funderade huru hon skulle kunna muntra upp Hanna.

— Jag tänker sy mig en reformdrägt i sommar, — började hon.

— Jaså.

— Det skall väl du också? Tycker du ej att mörkblå kretonne vore bra? Med bluslif, sjömanskrage och en kort, veckad kjol?

Hanna svarade ej. Hon hade framtagit sina böcker och gjorde sig i ordning att läsa. Hon förhärdade sig mot det goda och glada i Bellas närvaro och önskade blott, att hon ville gå derifrån.

— Och så skall jag sy knapphål i min underkjol, så den kan hakas fast vid lifvet. Jag tänker ha bara en, ser du, för jag skall ju ha varma byxor i samma färg, som klädningen. Så har Verna Sommar. Tycker du ej det är bra?

— Jo, — sade Hanna, och hennes röst lät otålig. Bella märkte det och steg upp för att gå. — Du är trött och tankspridd, — sade hon vänligt, — Jag skall ej störa dig längre. Men det förefaller mig så rysligt länge sedan vi fått tala riktigt med hvarandra.

Hon tog sin hatt. — Se der kommer brefbäraren tvärs öfver gatan. Jag undrar om du får bref, jag är så nyfiken.

Kort derpå stack tjensteflickan in ett bref. Hanna såg på stilen, den var främmande. Hon öppnade brefvet med en viss förvåning, det var så ytterst sällan hon mottog bref från andra, än sin mor.

Medan hon läste, flög en plötslig blekhet öfver hennes kinder, och ett drag af oro lägrade sig kring ögonen.

— Hvad är det, Hanna? — utbrast Bella skrämd. — Väl icke något ledsamt?

— Man skrifver, att min mor är mycket sjuk och att jag bör komma hem genast. Jag reser med eftermiddagståget. Vill du säga till derom i skolan.

— Det skall jag. Ack, Hanna!

Bellas ton uttryckte ett så innerligt medlidande, att Hanna skulle ha velat sluta henne i sin famn och kyssa de kära, oroliga ögonen. Men hon betvang sig och nickade blott tacksamt. Så begynte hon med stor hast ordna sina saker för hemresan. Det behöfdes eftertanke för att veta hvad hon skulle ha med för sommaren, och hvad hon skulle lemna qvar till hösten. Bella hjelpte henne. De voro tysta, begge två; Bella af hänsyn till vännens oro, och Hanna i känslan af en dubbel sorg, som väntade henne.

Bella följde henne med beklämdt hjerta till tåget. Hvad skulle hon ej gifvit för att få slå sina armar kring hennes hals och snyfta ut sitt innerliga deltagande? Men Hanna var så tyst och nästan afvisande, hon tyckte ej om någon påflugenhet. Bella lofvade skrifva en gång i veckan, men hon kunde ej förmå Hanna att lofva detsamma. Och Hannas afskedskyss var så sval, hennes blick så förströdd, att Bella kände bittra tårar stiga upp i halsen. Men hon sväljde dem med en sträng förebråelse mot sig sjelf: — stackars Hanna, hur skulle hon nu kunna tänka på mig?

Tåget rullade bort, och Bella fick ej ens en afskedsblick ur kupéfönstret.

ulisolen brände klar och het den trånga kammare, der Hanna Rappe satt lutad öfver sitt arbete, en klädning åt postmästarinnans lilla dotter. Hennes blickar flögo längtansfullt ut genom det lilla fönstret till den aflägsna skogen, der hon så gerna sökt svalka. Men arbetet brådskade, och hon kunde icke medföra symaskinen till skogen.

Tankarne arbetade ostörda. I dag var det två månader, sedan hon lemnade skolan och kamraterna. Vid sin hemkomst fann hon modren döende. Hon fick icke göra annat för henne, än sakta smeka den matta handen, jemka om kuddarne och fukta läpparne med friskt vatten. Och dock mottog hon så oändligt mycket under dessa korta ögonblick: den sista glöden af en kärlek, fordom varm och stark, men som förkolnat under lifvets kyla. Hennes mor var sig så olik, — o, huru ljuf hon var! Den trötta blicken följde henne, hvar hon gick i rummet, den talade om hennes kärlek, den bad om förlåtelse. Och Hanna satt timme efter timme vid hennes sida, insupande med törstande hjerta den moderskärlek, hon aldrig fått smaka. Hvarför kom den så sent? Men Gud vare tack för att den ändtligen kom!

Blott en gång framskymtade den forna mörka blicken och det bittra tonfallet. Det var då posten medförde det vanliga penningebrefvet, hvilket Hanna icke fort nog hunnit gömma. Hennes mor drog henne till sig och hviskade med möda: — lofva mig, att du aldrig använder dessa penningar för egen del! Lofva mig att hellre svälta, än köpa bröd för dem! . . . Då Hanna med allvarlig röst gaf henne detta löfte, blef hon åter lugn, och ögonen återtogo sitt milda, kärleksfulla uttryck.

Sedan kom döden, den underfulla, högtidliga afskedsstunden. Hannas hjerta skälfde ännu vid tanken på den tomhet, som lägrade sig kring henne, när hon såg blicken slockna i de kära ögonen och kände handen kallna i sin. Hon tyckte sig mogna med ens till en fullvuxen qvinna, lösryckt som hon var, från sin barndoms stöd. Hennes själ famlade efter tröst hos Gud, men hon hade icke tid att öfverlemna sig åt några betraktelser. Det tunga, ansvarsfulla lifvet kräfde all hennes uppmärksamhet. Hon rätade på sig med full föresats att icke låta det kufva sig, att göra sig oberoende, så vidt det i hennes förmåga stod.

Efter begrafningen flyttade hon till postmästarens, der hon skulle läsa med en sjuårig gosse och för öfrigt hjelpa till med sömnad. Detta senare arbete var tungt nog för henne, som hellre använde sina armar till att vända upp jorden i trädgården, eller vara med i byket. Men hon fick ej välja, hon måste taga hvad som bjöds henne, och den lön hon erhöll, 20 mk i månaden, föreföll henne kunglig.

Bellas bref hade kommit tätt på hvarandra, ehuru Hanna svarat blott med några korta rader. Medvetandet att hon gjorde rätt i att småningom lösgöra sig från Bella, mildrade den smärta hon kände öfver denna andra stora förlust. Stundom kommo tvifvel om hon verkligen gjorde rätt. Men då påminde hon sig den oroliga blicken i tant Elins ögon och hvad Jenny sagt, och hon tyckte sig icke kunna handla annorlunda. När Bella hunnit öfvervinna den första tidens saknad, skulle hon nog bli glad igen och utveckla sig sjelfständigare, än hon kunde det under hennes inflytande.

Flugorna surrade i fönstret, som stod öppet, och det var tryckande varmt. Nålen flög icke med sin vanliga ifver, den blef het och tung i Hannas hand. Hennes ögonlock tyngdes, men hon gnuggade dem förtretad och fortfor att sy. Klockan 1 skulle hon få gå och taga sig ett uppfriskande bad i ån, det var blott en qvart timme till dess. — Det är eländigt att blifva sömnig midt på förmiddagen, — tänkte hon och afbröt den gäspning hon nyss börjat.

Klockan pickade långsamt . . . långsamt. Annars var allting ljudlöst tyst, ty postmästarinnan skref i sitt rum, och barnen voro ute. Mot hennes vilja föllo ögonen åter ihop, händerna sjönko ned i knäet, hufvudet föll mot fönsterposten, och hon halfslumrade. Hon tyckte sig sitta i den kära gamla pratsoffan i Bellas rum och lyssna till hennes glädtiga stämma. Det var så godt och bekant, och ett leende drog sig öfver hennes läppar.

Dörren öppnades, och hon hörde det, men trifdes alltför väl i soffan hos Bella för att orka öppna ögonen. Hon hörde smygande, lätta steg, men erfor ingen nyfikenhet. Det var väl Mina som kom in med strykkläderna.

Då kände hon ett par mjuka varma händer läggas öfver sina ögon och ett par friska läppar tryckas mot sin kind. Hon flög upp med ett utrop af glädje. Drömde hon ännu? Var det icke Bella, som stod der lifslefvande och glad? Var det icke hennes kära muntra röst som utbrast: — ser man på, en sådan flitig flicka! Här äta flugorna upp klädningen, medan du roar dig på Fjäderholmarna.

Hanna var ej rätt vaken ännu. Intrycket af hennes dröm var så klart, att hon nästan tyckte sig drömma ännu. Det var så ljuft att en stund få tro, att allt var som förr, och med en rörelse, omöjlig att hejda, tryckte hon Bella till sig och kyste gång på gång de skälmaktiga, älskade ögonen. Derefter kom allvaret och tanken på hennes brutna föresats, och hon lösgjorde sig sakta och vänligt ur Bellas armar.

— Låt oss gå ned till stranden, — sade hon, — jag vill tala med dig. — Tanken att nödgas förställa sig, eller att utan förklaring vara afvisande mot Bella, föreföll outhärdlig.

Men på gården möttes hon af en ny öfverraskning. Från alla knutar framrusade glada, välbekanta flickgestalter och omringade henne under jubel. Der var Lilli, Bertha, Aina, Alma och — till råga på öfverraskningen — Verna Sommar. De talade alla i mun på hvarandra, de skrattade, de gestikulerade, så Hanna, van vid sin tysta kammare, kände sig alldeles yr i hufvudet. Så mycket förstod hon af allt hvad de öste öfver henne, att de nu voro ute på sin fotvandring och kommit för att locka henne med sig.

Hon bjöd dem att slå sig ned i backsluttningen vid ån, och der fortsattes pladdret.

— Du kan ej tro, Hanna, så galen Bella såg ut, då hon plumsat i bäcken och knöt sina våta strumpor bak på ryggen att torka. Vi hade ej tid, ser du, att stanna och vänta på dem.

— Och så du såg ut, Lilli, när du vaknade efter middagsluren i går och var tatuerad med gräs och skalbaggar, ackurat som ett rödskinn!

— Ja, och så hade en fluga begifvit sig på forskningsfärd i mitt öra, — skrattade Lilli. — Uff, bara den inte studerar der ännu!

— Huru ha edra fötter stått ut? — frågade Hanna småleende, då en paus i ordströmmen gaf henne tillfälle att falla in.

— Åh, tackar som frågar! — svarade Bertha och sparkade af sig ena skon. — Tårna må bra . . . aber strumporna!!! . . .

— Jag har brutit ena klacken af mig, — gnälde Alma. — Har du ej litet syndetikon, så jag fick limma dit en annan i stället.

— Jag vet ett bättre råd, — inföll Verna Sommar, som nästan blygt hållit sig på afstånd från flickskocken. — Vi skära bort den andra klacken också, så är din sko som den bör vara. Se här är min puukko!

— Bravo, det var det bästa! — skrek Bertha, men Alma såg mycket misstrogen ut. Hon hade alltid ansett det som något högst oestetiskt att gå utan klackar och vända tårna i vädret. Men efter en stunds funderande utbrast hon raskt:

— Må gå, kör för operation! Jag är med på färden för att vänja mig vid lifvets obehagligheter. Men, söta flickor, sakta i backarne härefter, jag kommer att tassa som en utkörd krake.

Operationen på den andra skon företogs under mycken munterhet. Inga knifvar ville bita på den sega gamla klacken.

Under tiden hade Bella och Hanna smugit sig längre bort till ett ställe, der några alar gåfvo skugga mot solen. De slogo sig ned i gräset för att ostörda få vexla några ord. Det kändes så underligt inom Hanna. Hon hade svårt att bannlysa vekheten ur sitt inre och antaga den lugnt likgiltiga ton, som anstod vanliga bekanta.

Bella märkte omslaget och blef uppmärksam.

— Vill du återigen skrämma bort mig med den der stränga minen? — sade hon halft skämtande, halft sorgsen. — Just då jag trodde mig ha fått dig igen! Säg, hvarför är du så der ibland? Hvarför har du ej skrifvit ett enda ordentligt bref under hela sommaren, hvarför är du katig och tvär, som en enrisbuske?

— Du inbillar dig, — sade Hanna tvärt, men kände i detsamma, att hon ljög och blygdes. — Nej, du inbillar dig icke, Bella, — rättade hon sig. — Jag är verkligen förändrad, jag kan icke vara mot dig som förr.

Bella såg på henne med stora ögon.

— Icke vara som förr mot mig? — upprepade hon och kände tårarne porla upp i halsen. — Har du ledsnat vid mig? Säg, Hanna, har du ledsnat?

Huru gerna hade icke Hanna svarat ja, det hade ju varit det lättaste sättet att komma ifrån detta förhör. Men hon kunde icke förmå sig till det; hon måste tvärt om säga nej.

— Hvad är det då? Du måste svara mig öppet, Hanna! Jag har rätt att få veta det; du får icke beröfva mig din vänskap, utan att gifva mig full förklaring öfver orsaken.

Bellas ton lät fast, ehuru blicken var fuktig, och Hanna tyckte sig aldrig ha varit i en svårare ställning. Hon insåg att hon måste förklara sig och öfvervann obehaget dervid med en kraftig viljeansträngning.

— Jag skall säga dig hur det är, — sade hon och fattade Bellas hand. — Jag har märkt . . . nej, jag har icke märkt, men andra ha gjort det, att mitt inflytande är skadligt för dig. Mitt hårda, hänsynslösa sinne håller på att göra också dig hård, om du ej tager dig till vara i tid. Man har sagt, att du blifvit ovänligare än förr, sedan du lärde känna mig, och din mor tänker säkert detsamma, ehuru hon ej näns säga det till någon af oss . . .

— Åh, Hanna, hvad du inbillar dig! — Bella såg riktigt tröstad ut. — Om du visste, huru stort värde mamma sätter på dig! Och hur hon är glad, att du är min vän. Hvem kan ha satt i dig, att du förderfvar mig? Jag, som tvärtom känt en sådan helsosam stadga inom mig, sedan jag lärde känna dig. Det är, som om jag kände mig sjelf bättre och klarare såge hvad jag vill, än förr. Hanna min, inte näns du väl för sådana toma inbillningar afbryta en vänskap, så lycklig som vår?

— Det har verkligen varit min afsigt. Jag känner mig sjelf så elak, så ovärdig att ega en vän som du, så rädd att förstöra en ädel karakter, som din. Jag ville draga mig undan, innan det blefve oss begge alltför svårt.

— Men nu vill du det icke mera, säg, att du icke vill det! — utbrast Bella och slog begge armarne innerligt om Hannas motsträfviga hals.

— Nej, jag vill icke, men det kan hända, att jag bör. Tror du ej, att du gör din mor mycken oro, genom att vara så ofta med mig?

— Åh, Hanna, hur kan du tro! Mamma, som håller så mycket af dig! Du har aldrig velat tillåta henne att visa dig det, men jag vet det. Hon sade engång: Hanna har en så sällsynt fast och redbar karakter, jag hoppas hon skall verka välgörande på dig. Jaha, just så sade mamma. Tror du mig icke?

Hannas min uttryckte på engång glädje och misstro. Hon kunde ej tro, att hon så lätt skulle slippa den börda, som tyngt henne de sista månaderna. Och hon var rädd att öfverlemna sig åt en förhoppning, som kanske skulle visa sig vara falsk! Men hon kunde ej tvifla på Bellas ord. Det var som om tyngden i hennes inre småningom rullat bort och låtit de djupa, varma vågorna der under välla fram allt högre och högre. Hon böjde sig ned öfver Bellas hand, denna kära hand, som hon ännu kanske finge behålla i sin. — Om jag vågade tro dig! — hviskade hon.

— Det kan du, Hanna min! — Bella strök lätt smekande hennes hår. — Ack, Hanna, blif som förr mot mig! Jag har ju ingen i hela verlden så kär, som dig.

— Halloh, flickor! — hördes i detsamma Berthas hojtande röst. — Hvad i all verlden kuttra ni så länge för er sjelfva? Kom vackert och håll oss sällskap! Aina och Lilli ha vandrat till gästgifvaregården för att beställa middag, jag är tom i magen, som ett urblåst ägg. Verna, — obs.! vi ha ju alla blifvit du med henne, — tar sig en lur fram och tillbaka, och jag har just ingenting att säga till Alma. Om ni ej komma, somnar också jag.

Bella och Hanna följde henne småleende till gruppen i backsluttningen. Verna vaknade i detsamma och reste sig hurtigt. Hon var klädd i reformdrägt, som ledigt och vackert slöt sig kring hennes käcka figur. En kort, veckrik kjol af sandfärgadt helylletyg, med vidsydd rutig väst. Deröfver en jacka med mörka uppslag och beqväma fickor. Ingen underkjol, men korta vida byxor af samma tyg som kjolen och dolda af denna, hvilka omslöto knäet, der de långa mörkbruna strumporna vidtogo. En lätt jockeymössa med bred skärm fulländade kostymen, och der Verna nu stod, frisk och röd, med den ena bruna handen skuggande mot solen, såg hon så söt ut, att Bertha brast ut i ett beundrande: — Herre Gud, Verna, hvad du ändå är nätt!

— Tyst, Bertha, inte säga „Herre Gud“, — sade Bella allvarsamt. — Du har ju lofvat det.

— Ursäkta, det slapp ur mig i hänförelsens ögonblick. Men medgif, söta flickor, att hon är förtjusande i den der drägten.

Verna såg besvärad ut, och Hanna skyndade till hennes hjelp.

— Är det icke sant, — sade hon, i det hon slog sig ned bredvid Verna i gräset, — att man får mera aktning för sig sjelf, när man afskuddat sig en hop onyttiga plagg och inrättat sin drägt efter egen smak och eget behof?

— Det är sant, — sade Verna. — Redan det, att man vågar trotsa det allmänna bruket, inger en känsla af frihet. I en sådan enkel, beqväm och praktisk drägt känner man sig som en hel menniska, och icke som en klädhängare för modets alla galenskaper.

— Får jag taga er drägt till modell för min nästa vinterklädning?

— Gerna. Jag är glad om du gör det.

— Och jag med! — skrek Bertha. — Hjertandes, hvad flickorna skola gapa, när vi komma, långa raden, utan krinolinband, tournyr och snörlif! Jag får visst en hård dust med mamma. Gumman är konservativ, som den gamla stubben der. Men si, jag skall ha den i alla fall.

— Försök visa din mor, att din önskan är förnuftig, så inser hon det nog, — sade Bella, som kände ett djupt obehag vid tanken på att någon afsigtligt ville göra sin mor emot.

Nu kommo Aina och Lilli med bud, att middagen var färdig. De voro upphettade och sotiga efter närmare bekantskap med gästgifvare-spiseln.

— Har äran inbjuda fröken Rappe till en festmåltid i etablissementet derborta, — sade Lilli artigt och bjöd armen åt Hanna med en sirlig bugning.

— Nej tack, jag har min middag hemma, — sade Hanna och drog sig tillbaka.

— Seså, krångla nu inte, utan nig och tacka. — Bertha knuffade dem framåt, i det hon sjelf bjöd armen åt Verna Sommar. — Vi kunna vänta oss något extra rart, det kan jag se på „Lillis näsa“.

Lilli skefvade på sin näsa, som verkeligen var i besittning af en väl placerad sotfläck. Aina skrattade bakom Bellas rygg; hon hade icke nänts beröfva sällskapet denna välkomna upptäckt.

I gästgifvargårdens stora kammare stod bordet färdigdukadt med filbunke, fläskpannkaka och kaffe. Det var ej tutal om middagen smakade. Allt gick åt, till och med den del af fläskpannkakan, som brunnit likt en fackla, då Aina störtade till för att släcka.

Efter middagen resonnerades om resans fortsättande, och alla sex använde sin öfvertalningsförmåga för att få Hanna att följa med. Men hon var obeveklig. Hon hade åtagit sig att läsa tre timmar om dagen med lilla Hugo, och dessutom fick hon allt emellan renskrifningsarbete från domarns.

— Hvad du är odrägligt hederlig, — puttrade Bertha. — Kan du inte göra upp ett nytt kontrakt, som skulle tillgodose också våra intressen?

Det blef tyst och tomt, när den lilla skaran tågat bort igen. Postmästarinnans trånga kökskammare, der Hanna bodde, föreföll dubbelt så trång och qvaf, när hon följt kamraterna ett par verst utom byn och återvände till sin sömnad. Men hon skakade dåsigheten af sig och tog fatt i arbetet. Det var och skulle alltid förblifva hennes bästa bundsförvandt emot oförnöjsamhet och dåraktiga önskningar.

lickorna trafvade emellertid på vid muntert lynne, de skulle hinna ännu 15 verst innan de fingo nattqvarter. Den klacklösa Alma inbillade sig att hon gick med tårna i vädret och bad med jemrande röst, att de skulle ihågkomma hennes nyss opererade fötter. Hon hängde vid Lillis arm; de båda begynte känna sig dragna till hvarandra. Det fans hos begge en oklar längtan efter något bättre, än det deras lif och tankar hittills innehållit.

Bertha tågade vid Vernas sida, och Bella vid Ainas. Allt efter som qvällen framskred, blef det lättare att gå, och skulle icke deras fötter varit så ömma, så hade vandringen varit en ren njutning.

Solen sänkte sig allt rödare bakom tallskogen i vester. Luften var lätt och sval, något fuktig af morasen på begge sidor om vägen och mättad med doften af porsris och ljung. De gingo genom ödsliga trakter. Här och der låg ett torp med fönsterrutorna brinnande i solnedgången, med ett magert potatisland eller en teg hafre utanför dörren. Så kommo åter flera verst utan en menniskoboning med ödemarkens hela ensliga drömmande behag. Flickorna saktade sina steg; något af hvad man kallar „stämning“ smög sig öfver dem, och de gingo tysta, liksom rädda att framkalla en dissonans i den förunderligt ljufva stillheten rundtomkring.

Men när solen gått ned och luften begynte kännas kylig, påskyndade de sina steg. Verststolpen underrättade dem om, att de ännu hade 6 verst qvar, innan de fingo klifva i säng.

— Åhå, hvad jag trött! — suckade Alma. — Jag orkar bestämdt inte ända fram.

— Gäss, hvad du är pjåkig! — utbrast Bertha, tog Almas arm i sin och halade henne framåt.

— Bertha! — påminte Bella, som fått Berthas tillåtelse att hålla efter hennes syndiga utrop.

— Jag ber, jag sade det med G den här gången, — triumferade Bertha, — och då har du väl ingenting att anmärka. Men raska på nu, jag är hungrig och längtar efter ett fat mjölgröt med smöröga i.

De gingo en stund raskt framåt och Bertha försökte sjunga för att hålla humöret uppe. Men allesamman voro de trötta och önskade innerligt att få sluta vandringen för i dag. De hade kommit in i en skog, der det var temligen skumt; den såg ut att aldrig vilja taga slut, och sedan de efter anvisning lemnat stora landsvägen, hade de heller icke reda på huru långt de hade qvar.

— Nej, nu börjar jag säga upp! — klagade Alma, och tårarne voro icke långt borta. Lilli var också blek af trötthet, och Bella hade stött sin fot så hon haltade.

— Tyst! Jag hör en koskälla, kanske vi ej äro långt från en gård. — Verna lyssnade med handen bakom örat.

— Jag tycker det är en hund — jag har åtminstone aldrig hört en ko skälla — sade Bertha spetsfundigt och knep Verna i armen.

— Pajazzo! Men tycka ni som jag, så söka vi nattqvarter i närmaste gård. Alma och Lilli kunna bestämdt icke gå längre i qväll.

Förslaget antogs med största beredvillighet, och utsigten att snart få kasta sig ned och sofva, vore det också på bara golfvet, gaf dem krafter att gå ännu några steg.

Ändtligen syntes på afstånd en större gård, som såg ut att kunna hysa sex trötta vandrerskor. Men vägen var dålig och svår att hitta, de gingo åtskilliga krokar, innan de, halfgråtande af trötthet, hunno fram.

Klockan var emellertid elfva, och allt i huset sof. Der syntes ej en lefvande själ på den stora gården, med undantag af en sömnig katt, som låg vid fähusdörren.

— Skola vi bulta på? — frågade Bella.

— Nej, nej, vi kunna få snäsor, om vi störa folk i deras söta sömn. Hellre söka vi oss in i någon lada, — föreslog Aina.

— Nå kom då, så gå vi och inspektera ladorna, medan ni hvila här på trappan. — Bertha och Aina, de minst trötta, kilade af genom grinden utåt ängen.

— Jag misstänker, att vi få sitta här som hönsen på en vagel, — inföll Bella, — ty höbergningen pågår ju som bäst, och ladorna stå tomma.

— Uff! — huttrade Lilli och svepte sjalen tätare omkring sig, — hellre stjäl jag mig in i fähuset och ligger i något bås.

Nu återkommo Bertha och Aina snopna efter sin misslyckade expedition. — Alla lador durktoma. Inte så mycket hö som för ett möss att ligga på. Det är ju midt i höbergningstiden och det färska höet är ännu ej inkördt.

— Men nog äro vi bra sjåpiga, om vi ej våga bryta oss in som andra hederliga tjufvar och tigga oss en bit golf att ligga på. Nu går jag och dunkar på farstudörren.

— Vänta, Bertha, — Verna tog henne i armen, — deruppe är ju ett loft, till hvilket dörren står på glänt. Der sofva bestämt gårdens pigor . . .

— Ja, du har rätt, ära vare din upptäcktsförmåga, Verna Sommarsol. Jag klifver genast dit upp och rekognoscerar.

— Sakta bara, och ställ inte till något spektakel, — varnade flickorna.

— Var bara lung-qvist! — hviskade Bertha och var i ett nu uppför stegen till loftet. Det spännande i situationen kom de öfriga att glömma sin trötthet för en stund och de afvaktade med otålighet utgången af Berthas höganloftsfärd.

— Ganska riktigt, vi äro på rätt spår . . . — hördes Berthas röst uppe på loftet. — Jag hör några ljufliga nästoner härinifrån . . . ts! . . . en . . . två . . . tre . . . fyra, — i fyra olika tonarter.

— Tänk, om det vore drängarne! — hviskade Alma nedifrån med skrämd röst.

— Schsch! Skulle jag inte kunna skilja mellan manliga och qvinliga näsljud? Vänta, nu skall jag väcka de sköna på ett högst delikat sätt . . .

— Inga dumheter nu, Bertha, — varnade Alma, — mins, att vår nattro står på spel.

Men Bertha var nu på sitt galnaste humör och inga varningar hjelpte. Hon lade munnen tätt intill dörrspringan och begynte gnola helt sakta: „dåne liksom åskan, systrar, högt vår fosterländska sång!“ Derefter lyssnade hon med spända öron.

— Intet resultat! — rapporterade hon.

— Skynda dig att väcka dem, jag förgås af trötthet! — gnälde Alma der nedifrån.

— Tyst! . . . det lät, som om en af pigorna snappat efter en fluga . . . nu suckade en af dem . . . Nej, det är bäst att taga en mindre högstämd visa.

Och till de nedanståendes förskräckelse drog hon till med:

— Söta Bertha, tyst, du ställer ju till skandal, — bådo röster nedifrån.

— Aha, det tog skruf, — blef svaret. — En af de sköna rör på sig . . . tyst! . . .

— Kuka siell’ on? — frågade en sömnig röst bakom dörren.

— Voj, i Karbasien, huru skall jag kunna svara? — hviskade Bertha i nöd. — Vänta nu, vänta nu . . . Ole hyvä ja pääse sisään . . . var det rätt så? . . . Me . . . tahtovat nukkumaan . . .

Ett skratt afbröt henne, och Bella kom henne till hjelp. Hon framstälde deras nödstälda belägenhet för pigan, som emellertid kommit ut med en kjol kastad öfver den lätta nattdrägten. Hon bad så höfligt, att pigans hjerta rördes och hon lofvade skaffa dem sofplatser.

Om en stund kom hon ut, åtföljd af två andra yrvakna flickor. De skulle lägga sig på fähusskullen, så finge fröknarna deras bädd.

Lilli snörpade misslynt på näsan, och Alma hviskade misstänksamt: — loppor!

— Kantänka, — utbrast Bertha, som satte sig öfver alla betänkligheter. — Jag lägger mig tacksamt på fatebursbädden. Ni kunna ju sofva här ute på balkongen, om ni äro rädda för hoppare. Här fins ju en nyckel till hufvudgärd och en pieksa till täcke.

— Fins det inga sängar i stora byggningen? — frågade Alma dristigt.

— Ei ole, — svarade flickan. — Det är främmande hos värdinnan.

Nöden hade ingen lag, och efter att hafva funnit bädden på loftet temligen snygg, beslöto de sex trötta vandrerskorna att hålla till godo der uppe. De tackade flickorna, vände om lakanen, togo sina regnkappor till täcken och lågo snart försänkta i en efterlängtad sömn. Trångt var det visserligen. Bella, som låg ytterst, hade blanka golfvet under sig, och en halmtapp under ena örat, Alma och Lilli somnade med armarna kring hvarandras hals, och Verna Sommar, som låg innerst, pressades som en gurka mellan väggen och Aina Bergs lilla runda knubbiga kropp.

Klockan åtta på morgonen kom en af pigorna in och frågade om de ej ville ha kaffe. Fem sömniga röster mumlade ett belåtet ja, den sjette svarade med en långt utdragen snarkning, som kunde tydas hur man ville.

— Låt oss få sex koppar kaffe, — bad Bella, som fortfarande agerade tolk.

Pigan nickade. Hon stod och betraktade deras upphängda klädningar med mycket intresse.

— Hvarifrån ha ni fått så vackra spetsar? — sade hon och petade om ryscherna kring hals och ärmar.

— Från Helsingfors, derifrån vi äro hemma, — svarade Bella.

— Jaså. När jag kommer i tjenst till Helsingfors, skall jag också köpa mig lika vackra spetsar, — sade flickan med ett längtansfullt tonfall i rösten, i det hon gick att hemta kaffet.

— Seså, nu ha vi gjort flickan fåfäng, — sade Lilli, i det hon eftertänksamt drog strumporna på sig. — Jag skall gifva henne en af mina ryscher till tack för nattqvarteret.

— Upp med dig, Bertha! klockan är strax half nio! — Bella ruskade duktigt om Bertha, som var en af de värsta sjusofverskor under solen.

— Mmmmm . . . lät det motsträfvigt ur dynan.

Bella ruskade än en gång, men utan framgång; Bertha var absolut okänslig för uppmuntringar och stickord, hotelser och tvångsåtgärder. Slutligen tog Bella vatten i en tekopp och hälde några droppar iskallt brunnsvatten i nacken på den sofvande Bertha.

Hon lät höra ett ogillande knorr och gnuggade sig i ögonen. Bella skyndade att ställa det ångande kaffet rakt invid hennes näsa och i ett nu var Bertha vaken. Hon klädde sig på två minuter, — det var aldrig så noga med tvättning och sådant, — och var färdig före de andra.

Derefter snördes renslarne, betalades nattqvarteret och klockan half 10 först var man på väg igen. Dagen blef het som i går; dammet rykte vid hvarje steg och öfverallt der det fans en brunn, sköljdes halsar och ansigten, med öfverlägset förakt för solbränna och fräknar.

annas enformiga sommarlif afbröts då och då af ett besök i prestgården, hvilket hon var tvungen att göra, då prosten var hennes förmyndare. En viss tung stämning bemäktigade sig henne hvarje gång hon satte foten innanför prestgårdens lilla hvita staket. Det var, som hade verlden med ens smultit ihop och blifvit så qvaf och trång, att hon ej kunde andas. Hvarför var det så? Prostens två flickor, Hulda och Clara, ett par verkligt snälla flickor, tyckte synd om henne och sökte på allt sätt visa henne vänlighet. Men Hanna drog sig otacksamt undan hvarje närmande från deras sida och afslog envist alla anbud af lektyr eller förslag till utfärder och dylikt. De begge flickorna togo det som blyghet; de tröttnade icke att bjuda henne till sig, sända henne böcker eller bär från sin trädgård.

Men prosten och prostinnan betraktade henne med missnöje och hon kände det. Deras enkla gammaldags åskådningssätt kunde icke smälta Hannas nymodiga idéer och i deras ögon oqvinliga uppträdande. De ville henne så hjertligt väl, det insåg hon nog ibland, och de sparade icke på föreställningar, förmaningar och råd, hvilka allesamman voro bortkastade på Hannas egensinne. Hon kunde icke förstå hvarför hon ej fick tänka som hon ville, undvika menniskor eller söka deras sällskap, allt efter som hågen föll på. De ville att hon i allt skulle misstro sin egen vilja, sitt eget omdöme och blindt hålla till godo med hvad de ansågo rätt och passande för en ung qvinna.

Hanna, som aldrig behöft känna några tyglar, stretade och sparkade som en ung fåle. Hon förbisåg det verkligt berättigade i de gamlas anmärkningar och kände sig endast uttröttad och uttråkad.

Hon hade nyss hemkommit från ett af dessa tvungna besök i prestgården och kände sig upprorisk och missnöjd med allt — sig sjelf främst. Hvarför kunde menniskorna icke låta henne vara i fred? Hvarför skulle de slösa sin uppfostringsmetod på henne, då hon ville rå sig sjelf? Hon ville helst vara allena! . . . leka med Hugo eller tala med skräddarens puckelryggiga Erik. Han uppsög med begärlighet hvart ord hon sade och tvang henne att tänka genom sina vetgiriga frågor. Men alla andra finge för henne gerna vara i Sibirien; hon behöfde icke deras deltagande, hon slapp helst att behöfva tacka dem för något.

I det hon slog sig ned vid bordet för att fortsätta sin skrifning, såg hon, att der låg ett bref, som kommit medan hon var borta. Stilen var jemn och elegant, men fullkomligt främmande. Vid en blick på underskriften studsade hon, och en mörk rodnad steg upp på hennes kinder. Brefvet lydde:

„Kära Hanna. Ehuru du icke känner mig, vet du dock, att jag engång stått din mor mycket nära. Jag har hört om hennes död, och en gränslös saknad drifver mig nu att söka få se hennes dotter och återkalla de minnen, som trots sin bitterhet, höra till de ljufvaste i mitt lif. Vill du icke komma till mig på någon tid? Du skulle göra mig lycklig. En vexel medföljer för resans behof. Jag längtar mycket efter dig. Kom!

Din moders vän, tant Karin“.

— Aldrig! — utbrast Hanna och rusade upp, som om någon slagit henne. — Aldrig skall jag uppfylla en önskan af den, som kommit min mor att lida så djupt! Icke, om hon bjöde mig halfva verlden . . . „Gränslös saknad“ . . . „ljufvaste minnen“ . . . Tro det, den som vill! I aderton långa år har hon icke frågat efter om mamma lefde eller var död, led hungersnöd eller fråssade i öfverflöd, och nu kommer hon och talar om en „gränslös saknad“.

Hanna hopkramade brefvet och kastade det i kakelugnen. Derpå inlade hon vexeln i ett nytt kuvert och skref följande rader till svar:

„Fru Karin Meilert. Jag sänder eder vexeln tillbaka, emedan jag icke tänker komma till eder. Minnet af min mors sorg står som en mur mellan eder och mig“.

Hanna Rappe.

Hon skyndade att försegla brefvet och lägga det i postväskan, rädd att något skulle hindra henne att taga denna hämnd. Derefter återtog hon sitt arbete och sökte fördjupa sig deri för att komma ifrån sina tankar.

Men det gick icke. Minnet af hennes mors många bittra ord om vännen, det nyss anlända brefvet, hennes häftiga svar, tanken på hennes egen beroende ställning, — allt tumlade om i hennes hjerna, så hon tyckte sig kunna bli sjuk. Hon skref mekaniskt en half sida, derpå bortkastade hon pennan, tog sin hatt och gick ut. Kanske kunde hon återfå mera jemnvigt ute i det fria. Qvällen var lugn och klar, vinden satt tanklös i trädens toppar och rörde icke så mycket som ett löf. Daggen hade fallit och blänkte i gräset och vid stranden surrade legioner myggor. Derborta vid elfven satt Erik med sitt metspö. Hanna satte sig bredvid honom och sade så obesväradt hon kunde: — god afton, Erik, har du något metspö, så låna mig, jag vill gerna meta en stund.

Erik såg upp med ett förnöjdt leende. — Fröken får mitt, det är bättre, än de andra. Vänta, skall jag sätta bete på!

Hanna satte sig på en sten ett stycke ifrån och kastade ut refven. Erik gaf i tysthet akt på henne och såg huru nedslagen hon såg ut, huru hennes blick oafvändt stirrade på flötet, men huru hon alls icke märkte, att det nappade gång på gång. Slutligen kunde han ej låta bli att säga: — fröken har visst ett napp nu, tycker jag.

Hanna spratt till och drog med fart upp refven. Der var en blänkande, silfverfärgad id på kroken. Hon lösgjorde den, kastade den i Eriks korg och satte nytt bete på. Erik hade god lust att gifva sig i samspråk med henne och då hon engång vänligt nickade åt honom, tog han mod till sig och började:

— Vet fröken, jag har så mycket tänkt på det der ni sade en dag, att man skall vara snäll mot sina ovänner . . .

— Det är ej jag, det är vår Frälsare, som sagt det, — sade Hanna sakta. Det gick som ett stygn af förebråelse genom hennes själ vid gossens trohjertade blick.

— Nå ja, men ni sade det också, — fortfor han. — Och i dag gick jag till fogdens Ville och gaf honom ett nytt metspö, som jag försökte göra riktigt bra. Han smög sig ut då han såg mig komma, och jag lemnade spöet åt syster hans och sade Ville skulle ha det till skänks.

— Det var rätt, Erik, — sade Hanna och hennes röst darrade. Hon visste att Ville var en af de gossar, som gycklat obarmhertigast med den stackars puckelryggen, och som till och med en gång misshandlat honom.

— Hvarför gjorde du så? — frågade hon om en stund, hon ville gerna veta hans bevekelsegrund.

— Nå, derför, att . . . jag tycker om fröken och tror att det är rätt, som fröken säger. Och derför, att Ville inte har någon, som lärt honom bättre . . .

Erik såg från sidan på Hanna och flyttade sin oviga kropp litet närmare henne. Han såg hennes dystra utseende och lade sin hand sakta i hennes knä, som för att visa sitt deltagande.

Hanna kände, att detta lilla vänskapsbevis fylde hennes inre till bräddarne. Hon kände sig så lumpen, så kärlekslös och hård, så ovärdig att vidröras af denna barnsliga lilla hand. Hennes hjerta bultade, metspöet darrade i hennes hand och innan hon visste hur det riktigt gick till, hade hon slagit armen kring Eriks hals och gråtande lutat sitt hufvud intill hans.

Erik satt alldeles stilla, utan att med ett ord söka afbryta hennes tårar. Kanske kände han, att de gjorde henne godt. Kanske erfor han en främmande ljuflig känsla vid tanken på att vara den enda, som stod henne nära i denna sorgens stund. Han lät henne tyst gråta ut.

Om en stund blef hon lugnare. — Jag har varit litet ledsen i dag, — sade hon liksom urskuldande sig och smålog genom tårarne. — Nu skall jag gå hem. Tack skall du ha, Erik, och adjö.

Erik förstod icke hvad hon tackade för, men aftog mössan med en tyst helsning.

Och Hanna gick hem, uppmjukad och vek. Hon ångrade sitt ovänliga svar på tant Karins bref. Oviljan mot henne ville komma igen, men hon släpte den ej in, — icke i qväll, när en oskyldig hand nyss ledt henne till rätta vägen.

ista veckan i Augusti tog Hanna sig några dagars ledighet för att resa ned till Fågelvik och hemta Bella till skolan. Hon hade arbetat som en häst hela sommaren, och tyckte sig nu förtjena en liten vederqvickelse.

Från hennes hem var det fem mil till Bella. Hvad var detta afstånd nu, när hon visste sig vara välkommen? Hon inlade sina saker i en kappsäck, som postiljonen vänligt nog lofvat framskaffa, och sjelf gick hon till fots både för att inbespara skjutspengarne och för att njuta så mycket mera af färden.

Det var en sval Augustimorgon hon begynte sin vandring. Det hade regnat under natten och vägarne voro fuktiga; men Hanna bar sin nya, beqväma drägt och var ej besvärad af slaskiga kjolfållar. På ryggen hade hon en rensel, lik den som dagsverkare medföra, och der hade postmästarinnan nedlagt smör och bröd, bondost och salt strömming. Erik hade vid afskedet förärat henne en käpp, som han skurit af en vacker pilqvist, och sett efter henne med saknad i sina stora svårmodiga ögon. Också Hanna kände det ledsamt att skiljas vid honom, de hade varit så mycket tillsammans den sista tiden. Hon lofvade sända honom en riktigt bra knif från Helsingfors, så han kunde förtjena litet genom slöjd under vintern.

Vägen gick mellan åkerfält, der folket bergade den försenade rågskörden, och ibland gick den tvärs igenom en gård, der Hanna ej kunde låta bli att prata med de små smutsiga ungarna. Middagstiden först unnade hon sig en ordentlig hvila, efter att ha gått i sju timmar och tillryggalagt nära tre mil.

Sedan hon ätit sin middag i en skogsdunge, lade hon sig att sofva i en lada. Det färska höet doftade starkt; utanför sorlade en liten bäck med klart vatten, i hvilken hon sköljt sina heta fötter. Men för öfrigt var allt tyst, så tyst, att hon kunde höra sina egna tankar.

Denna ensliga stillhet vederqvickte henne, som om hon länge längtat derefter. Och dock hade hon varit mycket ensam. Men hennes tankar voro ständigt fästade vid det arbete hon höll på med, de hade ej ofta tid att tillhöra henne sjelf.

Var det ej sjelfviskt att hon så gerna var ensam? Prostinnan sade så. Hon sade att en menniska ej får lefva för sig sjelf, att hon har pligter mot hvarenda varelse, som kommer i hennes väg. Att ensamheten frestar till högmod, lättja och andra dårskaper.

Nej, detta sista var ej sant. Ensamheten var hennes bästa vän, hennes klokaste rådgifvare, hennes skickligaste läkare. I ensamheten talade Gud till henne och hennes hjerta öppnade sig som under beröringen af en lätt och mild hand, för allt godt och stort, som hon kunde nå med sina tankar. Gud var henne närmast i dessa stunder af ostörd stillhet och böjde henne till ödmjukhet långt mer än menniskors ord. Ensamheten var som ett uppfriskande bad, som bortsköljde vägens qvalm och dam ur hennes sinne.

Hon somnade midt under sina betraktelser och sof en lång stund. När hon vaknade var klockan 6 och hon kunde således icke hinna fram i qväll som hon hoppats, då det mörknade redan klockan 8. Hon beslöt gå en mil ännu och sedan taga nattqvarter, samt tidigt i morgon bittida slå ned på Bella, som alls ej väntade henne.

Half niotiden kom hon till en gård der hon beslöt stanna öfver natten. Fick en liten, qvaf kammare innanför stugan, der fyra karlar och tre qvinnor snarkade, den ena värre än den andra. Fick en katt till sängkamrat och diverse andra objudna gäster, som slutligen gjorde sängen så trång för henne, att hon full af förtrytelse rusade upp, klädde sig och klef ut genom den folkfylda, illaluktande stugan.

Resten af natten tillbragte hon, insvept i sin sjal, uppe på ett berg, der hon såg solen gå upp öfver en glittrande insjö.

Sedan hon druckit ett slaskigt morgonkaffe klockan 6, trafvade hon muntert vidare. Hon hade alls ingen röst, men nu hade hon lust att sjunga, ty det kändes så lätt och gladt, allting. Endast då och då gled en sky öfver hennes solskensstämning, när minnet af tant Karin steg fram, men hon jagade det tvärt på flykten, hon ville nu vara glad.

Klockan 8 såg hon den ljusa gafveln af karaktersbyggnaden på Fågelvik skymta fram mellan björkarna. Några steg till förde henne fram till grinden, som hon öppnade, utan att se någon menniska. Vid kökstrappan stod Lena och borstade kläder. Hon släpte så när borsten, när hon fick syn på Hanna, som skrattande lade fingret på munnen.

— Hvar är Bella? — hviskade hon.

— Oj, jestandes, hvad Hanna blir välkommen! Jo, Bella hon simmar som bäst. Hanna går bara raka vägen till simhuset.

Hanna smög sig tyst och snabbt ned till stranden, in i simhuset. Ingen Bella syntes till derinne, endast omhöljet af hennes jordiska varelse. Men ett stycke från stranden syntes ett brunlockigt hufvud gunga på vattnet, medan de krusiga vågorna delade sig i en bred, glittrande kil.

Hanna klädde tyst af sig, klef utför trappan och ljudlöst ned i vattnet. Hon simmade med långa tag ut till Bella, som hela tiden vändt ansigtet från stranden och syntes fullt upptagen af att ligga orörlig på rygg. Nu fick hon nog och simmade några tag på sida, men fick i detsamma se Hanna tätt bredvid sig och gaf till ett glädjeskrik, som hördes långt upp till gården.

— Hanna du, Hanna! Hvad du skrämde mig! Tänk, om jag fått slag af glädje. Goddag, goddag, ser du, att jag nickar! Hvarifrån har du regnat ned? Oj, så rysligt roligt! Och så bra du simmar. Vill du se hur jag dyker . . . vänta nu . . . ett, tu . . . tre! — Och hela hufvudet försvann under vattnet.

— Ptschi! jag fick vatten i näsan . . . Och så kan jag trampa vatten . . . ser du! Jag tänker en gång bli simmagister.

Hanna nöp henne i kinden, det betydde så mycket som goddag. De simmade vid hvarandras sida, pratade och skrattade utan uppehåll.

Fru Palmfelt kom ned till simhuset för att välkomna Hanna.

— Se så, flickor, nu måste ni upp, Bella ser helt blå ut.

— Åhnej, mamma, det är bara blåbärsfläckar. Men nog komma vi strax. Vill du inte gå litet utanför dörren, ifall Hanna är generad.

Fru Palmfelt gick skrattande ut och begge flickorna rusade upp. Håret satt fastsmetadt vid tinningarna, det dröp från hvar test, de skrattade öfverljudt åt hvarandra.

— Mamma, nu får du komma in. Säg, likna vi icke dränkta mopsar?

Under påklädningen gick Bellas mun precis som en qvarn.

— Vill du se, jag har reformdrägt, jag har sytt den sjelf. Den är förfärligt skön. Nej, se, du har ju också en! Hvad den är bra! Men har du kjolen på knappar som jag? Jaha, jo, det är mycket bättre . . . Och ser du, så vigt jag får allting på mig! I ett huj! Och slipper alla band, som alltid gingo i stenknut.

Hanna visade med icke mindre belåtenhet sin nya drägt, som i hufvudsak var lik Bellas. Den klädde henne, emedan hennes långa, smärta figur tog sig fylligare ut i den. Hon gjorde med välbehag några kraftiga rörelser för att visa Bella, att ingenting tryckte eller spände.

På bryggan stormade Lulle och Lisi emot dem och ville rifva Hanna i små bitar, för att få henne hvar på sitt håll. Men som frukosten väntade, fingo de gifva sig till tåls och tröstades med löftet om en utfärd på eftermiddagen.

I middagsstunden sutto Hanna och Bella i backsluttningen vid stranden. De hade så mycket att tala om. Bella berättade slutet af fotvandringen, som räckt i tre veckor.

— Huru höll Alma ut med sina opererade fötter? — frågade Hanna leende.

— Ganska bra. Hon blef allt tapprare. Och hon har blifvit så snäll, vet du, helt annorlunda mot förr. Likaså Lilli. Jag tror de hålla på att bli goda vänner.

— Än Aina då?

— Jaa . . . Aina . . . jag vet ej riktigt! Hon är så ostadig. Jag fruktar hon ej länge kan intressera sig för samma sak. Gymnastiken, som hon i vintras svärmade för, är henne nu alldeles likgiltig. Till och med Verna Sommar har för henne blifvit en vanlig dödlig.

— Jag har också misstänkt att hon saknar fasthet, — sade Hanna, — men kanske kommer den ännu, hon är ju så ung.

— Bertha är, vet du, en riktigt rapp flicka, bara hon litet oftare skulle bestå sig rena näsdukar. Hon blir bestämdt apothekare. På hvarje rastställe fingo vi vänta på henne, emedan hon skulle experimentera med sina salvor och mixturer. Ena dagen bjöd hon oss en essence af bränvin och svarta vinbärsblad, andra dagen ett slags pomada af osaltadt smör med irörda okända krydder.

Hanna lyssnade intresserad, men småningom fingo hennes ögon ett så tankfullt uttryck, att Bella märkte det.

— Hvad tänker du på, Hanna min?

— Jag tänker på, att jag måste anförtro dig något . . . som du ej blir glad öfver.

Bella blickade oroligt på henne, men då Hanna berättade att hon haft bref från fru Meilert, slog hon ihop händerna.

— Nej, så roligt! Din mammas . . .

— Alls icke roligt, — afbröt Hanna tvärt. — Och jag besvarade det på ett sätt, som du icke skulle ha gillat.

Hon berättade hela händelsen och sin ånger efteråt. — Nog vet jag huru du skulle ha gjort, — tillade hon, — men jag är nu en gång icke som du.

Bella såg eftertänksam ut. — Jag skulle i ditt ställe ha skrifvit om. Jag skulle ha sagt att det ej var min mening att såra henne.

— Då skulle jag ej varit sann, ty jag var hela tiden medveten om min afsigt att såra henne riktigt känbart.

— Åh, Hanna! Du, som alltid så fast vill det rätta.

De sutto tysta. Lena kom med middagsbud och fastnade en stund hos flickorna. Hon skakade på hufvudet åt Hannas nya drägt.

— Jag ser, att Hanna blifvit lika splittgalen som Bella, — sade hon. — Att nu göra sig halfvägs till pojkar, när man kan vara en söt och nätt flicka! Aldrig i verlden få ni några friare, kära barn!

— Du skulle skämmas, Lena, att vilja bli af med oss! Hvem skulle då skrifva dina bref och läsa tabulan med dig?

Lena skrattade. — Det är då visst, att Bella är ett troll, — sade hon och gick.

De tre dagarna på Fågelvik gingo alltför hastigt. Man roade sig med lingon- och svamp-plockning, seglade med Bengt, simmade och läste högt, brände kokko om qvällarne och stekte potatis i askan.

Hanna hade en dag ett samtal med Bellas mor. Hon omtalade sin afsigt att draga sig ifrån Bella och orsaken hvarför hon ville det.

— Tror du icke, tant, att det varit bäst för henne om jag gjort det?

Fru Palmfelt betraktade henne forskande. — Hvarifrån har du fått dessa skrupler? — frågade hon vänligt och fattade Hannas hand.

— Man har sagt mig att jag utöfvar ett dåligt inflytande på Bella, — sade Hanna rodnande. — Och jag har ibland tyckt mig märka, att också tant med oro ser vårt täta umgänge.

— Hvilken mor följer ej med en viss oro gången af sitt barns utveckling, isynnerhet, när det gäller en så böjlig karakter, som Bellas. Men du kan vara lugn, jag har aldrig haft orsak att frukta ditt inflytande. Från första stunden såg jag, att bottnen i dig är sann och god, ehuru omständigheterna utvecklat dig ojemnt och gjort din yta kantig. Jag har tvärtom med glädje tyckt mig märka, att Bellas karakter vunnit i fasthet och att hon med större ifver än förut, hängifver sig åt sina sjelfuppfostringsförsök. Var derför lugn, mitt barn, och fortfar att vara Bellas vän. Ingen ser det hellre än jag. Och om jag ej misstager mig, kan Bella i sin tur göra dig godt . . .

— Ack, tant, det känner jag dagligen. Jag skulle torka bort till ett petrifikat, om jag ej egde Bella. Hennes aktning är min starkaste sporre till det goda.

Fru Palmfelt tryckte hennes hand. — Gud skydde er vänskap, — sade hon varmt, — och låte den få fortfara till lifvets slut. En verklig vän är dyrbarare, än alla jordens skatter.

September var inne och bantågen hade de senaste dagarne rullat in till hufvudstaden öfverfylda af skolungdom. Bellas föräldrar hade stannat qvar på landet, men sändt in de tre äldsta barnen med gamla Lena till hushållerska. Hanna följde med; hon hade åter hyrt det lilla rummet i närheten af Bella, det var det billigaste hon kunde få.

I skolan sammanträffade kamraterna en måndagsförmiddag för att uppvisa betygen och höra veckans lexor. Det var roligt att ses igen. Gammal vänskap uppflammade, och gammalt groll glömdes. Man tryckte med värme hvarandras händer.

Femte klassen kände ansvaret af att vara skolans föredöme och uppförde sig lugnt och hyggligt. Den ena efter den andra af de gamla kamraterna dök upp, och några nya, hvilka antingen stannat qvar på klassen eller tenterat in, stodo afsides från de andra, litet främmande och oroliga för de nya förhållanden, i hvilka de råkat.

— Nej, Bella, så brun du blifvit! — utbrast Agnes Lund och slog ihop händerna af bestörtning. — Du har då alls icke brytt dig om att bevara din hy.

— Nej, det har jag sannerligen icke, — skrattade Bella och höll upp sina runda bruna händer. — Men du är fin och hvit som en prinsessa.

— Åh, — sade Agnes blygsamt, men tacksam för erkännandet.

— Du har blifvit duktig, Bibbi, riktigt som en flicka bör se ut! — Och Hanna slog ett tag på Bibbis kraftiga axel.

— Ja, ser du, jag lade bort snörlifvet i somras, och sedan har jag blifvit så tjock, att jag riktigt skäms.

— Hurrah, Bibbi, det var det klokaste du i ditt lif kunde göra! Se hit, flickor, en så kraftig flicka Bibbi blifvit på tre månader. — Och Bertha hurrade henne förtjust.

— Uff, så tjock som en gris, — hviskade Agnes till Alma.

— Men mer i min smak, än du, — gaf denna käckt till svar.

Bella, Hanna, Bertha och ett par af de andra flickorna uppträdde i sina nya praktiska reformdrägter och voro föremål för ifriga diskussioner.

— Tänka ni uppträda på cirkus? frågade en af flickorna spetsigt.

— Jag ser ju inte byxorna, — sade en annan med låtsad öfverraskning.

— Skola ni leka skolflickor hela ert lif? — frågade en tredje.

— Nej, vi skola leka menniskor, — och Bertha slog sig på knäet med stolt sjelfkänsla. Ned med snörlifven! Ned med de långa kjolarne! Lefve friheten!

— Ja, må hvar och en kläda sig så, som hon anser det bäst, utan att göra som alla andra, — utbrast Bella enthusiastiskt.

— Bravo! — skreko flickorna.

— Hvad är detta för slag? — sade Bertha och låtsade bestört bulta Siri i ryggen. — Har du magrat så, stackare, att du blifvit bara fiskben?

Siri såg flat ut. Hon hade icke förrän nu lagt sig till snörlif, emedan hennes mor i det längsta hållit emot.

— Ja, när jag begynte bli så tjock, — ursäktade hon sig och smög sig undan i flocken.

— Ett nederlag! — hviskade Bella till Hanna.

— Ja, men tio segrar, — svarade denna. — Här äro tio, som slagit sig på att bli förnuftiga, — utom vi, — tillade hon skrattande.

— Ack, Hanna, hvad vi skola kämpa i vinter för vår idé! — hviskade Bella och knep Hanna hårdt i armen.

— Ja visst. Men vi skola minnas att det måste ske genom att öfvertyga, icke att öfvertala.

När flickorna senare i flock följdes åt från skolan, utbrast Bella:

— Det har varit alltför roligt att råkas igen, för att vi ej skulle mötas än en gång i dag. Hvad säga ni om en liten tur till Kajsaniemi på eftermiddagen?

— Ack ja, det blir rysligt roligt! — hördes från alla håll, och flickorna skildes med öfverenskommelse att mötas klockan 4 på „frimurarns graf“.

Det var en munter flock som på eftermiddagen samlades vid Thölö vikens strand. Man satte sig i det ännu friska gräset och begynte tala om sommarens företag. Hvar och en skulle berätta något om sina sysselsättningar, och Hanna höll styr på samtalet, när det ibland ville urarta till ett pladder, som ingen förstod.

När turen kom till Jenny att berätta, såg hon förlägen ut och sade:

— Jag vet ej, om jag omtalar något, ni komma bara att göra narr af mig.

— Åh, kör på bara, vi skola hvarken se eller höra! — Och Bertha hängde näsduken öfver sitt hufvud.

— Nå ja, inte är det något att skämmas för. Jag var i Lovisa för att bada. Der var jag med om tolf utfärder och sexton baler.

— Det var bastant motion! — kom det från näsduken.

— Men jag hade utmärkt roligt och gjorde många trefliga bekantskaper. Mot slutet sade doktorn att jag ej skulle få dansa mera, mitt hjerta . . .

— Var krossadt af ett Lovisalejon, — ifylde näsduken.

— Men, Jenny, att du kunde vara så oförsigtig, — just när du skulle sköta din helsa, — inföll Bella förebrående.

— Mamma såg så gerna, att jag var med om allt. Man skall roa sig, när man är ung, — sade hon alltid.

Siri berättade, att hon fångat kräftor i Borgåtrakten; Bibbi hade varit rest till Uleåborg och farit i tjärbåt utför forsarne. Agnes hade varit i Helsingfors hela sommaren, badat för Everth och sett de kejserliga vid „Kofladan“. Alla hade upplefvat åtminstone något märkeligt och slutligen hade de ganska bra reda på hvarandras sommar.

— Nu anser jag vi ha nog af högtidligt ressonnemang och kunna gå och musicera i sjösalongen, — föreslog Agnes.

Det voro alla med om och man slog sig ned i sjösalongen i öfra våningen med dörrarne öppna utåt balkongen och den lugna Thölöviken. Himlen var rödgul i vester och stränderna prunkade likaledes med några röda och guldfärgade löf i sin glesnade grönska. Det var ljumt och stilla, och luften fyld af höstdofter.

Några af flickorna hade slagit sig ned på balkongen, de öfriga lyssnade till Agnes sång inne i salongen.

— Jag har lärt mig gå på händerna i sommar, — skröt Bertha och utförde till allmän förlustelse ett konstprof.

— Och jag att gå på lina, — skämtade Bella. — Skada, att vi ej ha ett rep här. Men vänta, staketet här kan duga i nödfall.

Med ett skutt var hon uppe på det smala staketet, der hon, trotsande kamraternas varningar, gjorde några smidiga rörelser.

I detsamma kom Hanna ut från salongen. När Bella såg henne, skulle hon göra en helsande gest, men förlorade i detsamma balansen och störtade handlöst ned till marken.

Ett rop af förfäran hördes från balkongen. Hanna, åtföljd af några andra, rusade ögonblickligt ned på gården; hennes knän svigtade och hennes ögon sågo ej klart, men ned måste hon. De andra sutto qvar deruppe, bleka och tysta.

Hanna kom först ned. Der stodo några af värdshusets betjening skrämda och rådlösa, ingen hade haft mod att upplyfta Bella. Hon hade fallit illa mot en vattentunna, som stod rakt under balkongen och var afsvimmad — om icke död.

Hanna lutade sig öfver henne och fann att hon lefde. — Hjelp mig att lyfta henne upp! — sade hon kort, — och sedan in.

De hemtade en länstol och i denna fördes Bella försigtigt in. Bertha skyndade efter en läkare.

Den ena efter den andra af kamraterna smög sig in för att se Bella, derefter gingo de hem, gråtande och nedslagna.

Bella låg med slutna ögon och utan tecken till medvetande. Hon var förfärligt blek, men intet sår, ej ens en bula kunde upptäckas på hennes kropp. Hanna baddade hennes panna; hon hade löst upp alla hennes kläder och satt sedan med Bellas hand i sin i stum ångest väntande läkarens ankomst.

Han kom och tillika en sjukbår, som Bertha haft förstånd nog att skaffa. Läkaren afklädde Bella för att se om hon brutit sig. Men intet sådant kunde upptäckas, blott en liten röd fläck i nacken, som hon stött mot vattentunnan.

Läkaren var orolig öfver den långa svimningen. — Det är troligen en svårare kontusion åt hjernan eller ryggmärgen och kan vara farligt. För henne varsamt hem, jag kommer efter om en stund.

Det var ett slag för gamla Lena, när karlarne med båren stannade ute på gården och hon fick se Bellas ljufva hvita ansigte på kudden.

— Hvad ha de gjort henne, Gud, hvad ha de gjort åt mitt barn? — skrek hon, så utom sig af förfäran, att hon ej kunde röra sig ur fläcken.

— Gör i ordning en säng, Lena, — sade Hanna befallande ehuru med flämtande andedrägt. — Vi ha ej tid att gråta nu.

Lena spratt till och skyndade att efterkomma tillsägelsen. Famlande och högt snyftande bar hon sig åt som om hon gått i sömnen.

Hanna fick tänka och handla ensam.

— Det är sant, — utbrast hon till hälften för sig sjelf, — vi måste ögonblickligt ha bud till landet. Gå, Lena, och skicka någon . . . vänta, jag skall skrifva några rader.

Hon ristade några ord till Bellas mor. Hennes hand skakade som af frossa, och hon såg ej hvad hon skref.

— Skynda dig, Lena, spring! Tag en karl som har häst, bed honom flyga om han kan . . . säg, att det gäller lifvet.

Bertha hade gått till apotheket. Bengt var borta, hvem vet hvar, Hanna var ensam med Bella.

Hon kastade sig ned på knä vid sängen, borrade hufvudet i täcket och försökte bedja. Men hennes bön blef utan ord, utan en enda sammanhängande tanke. Hon kände det, som om hela verlden hölle på att glida undan henne, som om hon velat klänga sig fast vid något, men icke fann ett enda stöd. Hon försökte tänka sig att Bella var död, men kunde ej nå den tankens botten, innan andra kommo emellan: — måtte doktorn komma . . . måtte tant hinna i tid . . . måtte doktorn komma . . .

Hon hviskade Bellas namn och kyste hennes bleka kinder. Ack, hur denna dvala var lik döden! Så låg också hennes mor, sedan lifvet flytt, och ingen, ingen kärlek kunde kalla henne tillbaka.

Hvad doktorn dröjde! Hanna kände sig nära att svimma af ångest och trötthet. Hon kunde ej ens gråta, det skulle varit en lättnad.

Ändtligen hörde hon steg och såg honom komma. Strax efter honom steg Bertha in. Hon hade hemtat blodiglar, hvilka sattes längs ryggraden på Bella.

Doktorn var vänlig och deltagande; han stannade hos dem för att afvakta verkan af iglarne. Bengt var också hemkommen. Hans broderliga hjerta sved för den lilla systerns skull och han smög sig oupphörligt in i sjukrummet för att se om hon ej vaknat. Men qvällen gick och det blef natt, utan att vanmakten gifvit vika.