SENARE DELEN HERR GRENANDERS EXPEDITION (continued 3)

— Och vår vän Sarajs livmedikus?

— Har packat och rest.

Herr Grenander blundade.

— Ha vi inte drömt, Tom?

— Titta på era ordnar, sir — förlåt, ers excellens, ville jag säga. Spegla er i Briljanterade Markattans slipade fasetter. Läs igenom hans malagassiska majestäts försäkringar i det sigillprydda brev som tillförsäkrar er excellensvärdigheten.

Excellensen Grenander satt tyst.

— Vad tänker ni på, sir? frågade Tom.

— Om jag berättade den här historien för Kerman, precis, som den är, detalj efter detalj, så skulle han skratta mig mitt upp i ansiktet och säga att jag ljuger som en häst.

— Vem är mr Kerman, sir?

— Han är redaktionssekreterare i en stor tidning, Tom.

— I så fall är det kanske hans skyldighet att göra om verkligheten, så att den blir sådan som tidningens läsare tro att den är.

— Utan tvivel, min gosse. Verkligheten är en roman, och romanen är verklighetens vrångbild. Författarna måste tillfredsställa läsarnas önskan att se sig själva sådana de inte äro. Det finns folk som har en panisk förskräckelse för speglar, men gärna läser känslosamma romaner som någon sorts surrogat — tro de.

— Det förefaller mig som ni hade rätt, sir, avgjorde Tom, för jag förstår inte ett dyft av vad ni säger.

Detta billiga filosofiska samtal fördes i ett rum på hotell van Leeken — icke det charmanta gula med fönster och balkong åt hamnen, ty det var upptaget — en dag i början på mars och klockan var knappt mer än tio, en morgontimme. På bordet stod en knappt rörd frukostbricka och i en låg emma, som var alltför bekväm för att erbjuda en hygglig sittplats, funnos dagens tidningar i en brottsjö av oreda. Herr Grenander hade tagit plats på en stol närmast fönstret och hans hopplösa spaning utåt torget immade glasögonen oupphörligt. Tom, lång och smal, sträckte sig vid dörren — det såg ut som om han stod på vakt.

Herr Grenander tog av glasögonen och torkade dem för tjugonde gången.

— Du säger ingenting, Tom, mumlade han.

— Jag tycker vi pratat en hel del, jag. Tåget kom för två timmar sen, natten har varit skakande. Gjorde ni inte klokast i att lägga er ett slag, sir?

Albert Grenander ruskade på huvudet.

— Vad skulle det tjäna till? Låt oss i stället göra upp — hm... göra upp...

— En ny fälttågsplan, sir?

— Just det, Tom. En ny fälttågsplan. Ty låt oss ärligen erkänna att den gamla fört oss på olyckliga avvägar.

— Nu är ni orättvis. Det finns ingen fältherre i kristenheten, som inte skulle rapportera en stor seger: fienden kapitulerar och konvojerar triumfatorn under ödmjuka leverop, bytet: tre ordnar, bland vilka en briljanterad markatta, excellensvärdigheten och hundratusen francs i gångbart mynt som skadestånd. Otacksamhet är inte någon dygd, mr Grenander.

— Men fröken Villanueva hittade vi inte.

— Det är sant, sir. Fröken Villanueva hittade vi inte. Det blir att börja på från början igen.

— Efter samma arbetsordning?

Tom slog ned ögonen.

— Om jag skall erkänna sanningen, sir, så har jag redan rekognoscerat en liten smula.

— Ett spår, Tom?

Herr Grenander sprang upp, livlig som en pojke.

— Ja — och nej.

— Du menar?

— Ni såg ett nytt ansikte i portierluckan, när vi kom i morse?

— Ärligt talat så tittade jag inte åt det hållet ens.

— Allt nog. Hotell van Leeken har fått en ny portier — den gamle hade, som ni kanske minns, vissa underjordiska förbindelser.

— Än sen?

— En karl med underjordiska förbindelser kan vara till nytta, om man bara har förstånd att betala honom mer än... än...

— Underjorden.

— Just det, sir. Dessutom hyste mannen i fråga liksom litet intresse för er värda person. Det var alltid något.

Herr Grenander hade åter sjunkit ned i stolen vid fönstret.

— Stötestenen nummer ett, mumlade han.

— Stötestenen nummer två: herr Sirius och hans förföriske herre ha haft god tid att bringa sitt rov i säkerhet, medan vi spelade fars i Tajunga hos titulus Saraj Daraï. Man behöver inte vara någon Sherlock Holmes för att räkna ut vad tio eller tolv dagars försprång betyder för gentlemän av herr Sirius’ slipade typ. Från Kapstaden gå sju ångbåts- och fyra järnvägslinjer, sir — utom ett par skapliga automobilvägar.

Albert Grenander suckade tungt.

— Dina olycksprofetior kan bringa en människa till förtvivlan, Tom.

— Den som inte har mod att se svårigheterna i ansiktet, gör klokast i att låta sig födas till lyxhund hos en rik gammal miss. Skall jag fortsätta min rapport om vår ställning, eller skall jag inte, sir?

— Gå på, Tom, jag är beredd på allt.

— Nåväl, sir. I polisen hade man glömt bort oss totalt. Inte så mycket som namnet på er bortknyckta flicka fanns i behåll, och ett kvickhuvud bland kommissarierna hänvisade till avdelningen för borttappade effekter. Polismästaren, som var vid ett miserabelt morgonhumör, förklarade kort och gott, att han inte tog befattning med bagateller.

— Fortsätt, Tom.

— På konsulatet fanns ingenting att hämta. Min generalkonsul var intresserad så det stod omkring honom som en sky av nyfikenhet, och han tyckte vi skött oss bra på Madagaskar, men jag säger som ni, sir, vad hjälper det, fröken Villanueva är alltjämt borta — och i lika hög grad. Så gjorde jag en titt hos mina gamla hedersvänner bland poliskunderna: och vet ni vad, dit borde jag ha gått först.

Herr Grenander var åter på benen.

— Jag visste väl det, käre gosse!

— Minns ni den chokladbruna bilen, sir, som kuskade i väg med don Ramon och fröken Villanueva?

— Naturligtvis.

— Den är hittad.

— Var?

— På vägen till False bay, tjugu kilometer härifrån. Maskinen låg nedvräkt i diket, alla rutorna sönderslagna, men annars i tämligen gott behåll. Kullkörningen hade tydligen skett i sakta mak. Men det var inte det märkvärdigaste.

— Fortsätt.

— För det första inträffade händelsen dagen efter vår avresa till Madagaskar — alltså tre dagar sedan chokladbilen spårlöst försvunnit i Kapstaden.

— För det andra?

— Hittades vid sidan av det havererade åkdonet en massakrerad herre, medvetslös, men utan livsfarliga skador. Han fördes till sjukhuset i Wynberg. Natten därpå var patienten kry, åtminstone så pass kry att han i bara skjortan kunde avdunsta från sjukhuset, där han — som det heter i de officiella rapporterna — icke sedermera låtit sig avhöra. Men beskrivningarna på hans utseende sammanfalla frappant med...

— Signalementet på don Ramon.

Tom bockade sig.

— Ert skarpsinne, sir, gör det till en heder att vara ledare av en expedition, som eftervärlden kommer att identifiera med er själv. Det var don Ramon som plockades upp och plåstrades ihop på sjukhuset i Wynberg. Jag nämnde nyss att spanjoren måste echappera i nattskjortan — av skäl som sjukhusdirektören svävar i fullständig ovisshet om; vilka vi däremot möjligen ana. Men i de kläder han lämnade efter sig funnos en del papper, bland annat ett resgodskvitto, stämplat med ångaren Lorenzos namn, en del visitkort, några brev, ett iturivet pass, en bukett poetiska utgjutelser avskrivna ur arbeten av Calderon — ett helt dussin repliker ur Antes que todo es mi dama — till sist några engelska och franska sedlar: korteligen don Ramon. Han försvann spårlöst — överläkaren, som jag talade med, försäkrade att den mannen måste haft en genom stor vana uppdriven färdighet att göra sig obefintlig.

Herr Grenanders yttre motsvarade i detta ögonblick knappast de enklaste malagassiska anspråk på excellent värdighet och behärskning. Det orubbliga lugnet från avrättningsdagen i Tajunga hade efterträtts av en aktivitet, som gjorde sig starkt märkbar i rörelser och ansiktsuttryck. Saraj Daraïs excellens observerade inte att byxhängslena släppt taget, att halsduksrosetten tröttnat på att ligga i knut under kragen. Han spatserade fram till gossen, lade händerna på hans axlar och satte in i hans ögon ett par hungriga, sugande blickar.

— Du vet någonting om henne, Tom!

Ett ärligare tonfall finns inte till i världen än Tom Feathertoms, när han svarade:

— Så sant mig gud hjälpe, sir, nu har jag sagt er allt vad jag känner till. Åtminstone om själva händelsen.

Först då märkte herr Grenander, att hans lekamliga och andliga déshabillé höllo på att spela honom ett spratt. Den förra reparerade han med en snabb och fullständig toalett, för den senare fann han bot i en kopp starkt te med en hel stapel citronskivor. Fem minuter senare var han fullt presentabel som kommendör och excellens i vilken kultiverad nations slottssal som helst.

— Låt oss gå, Tom!

— Vart, om ni behagar, sir?

Herr Grenander hejdade sig, just i dörren.

— Det vet jag inte, min vän.

— Om ni ville sitta ner ett par minuter till, kunde vi kanske fundera ut det.

Om det allra minsta drag av despotism rymdes i Toms själ, borde det känt sig tillfredsställt med herr Grenanders ögonblickliga lydnad. Den schaggklädda emmans skrala fjädrar klirrade än en gång under den villrådige tidningsmannens nittio kilo.

Tom för sin del tände en cigarrett.

— Det enda påtagliga vi ha att hålla oss till i hela den här affären — utom herr Sirius — är en sönderslagen bil.

— Av chokladbrun färg.

— Precis. Eftersom alla försök att få tag på herr Sirius just nu förefalla tämligen utsiktslösa har jag försäkrat mig om bilen. Jag köpte den för en timme sedan av jordägaren, där vraket hittades, eller hans ombud. Då jag drog karlens äganderätt i tvivel, åberopade han en latinsk paragraf, som finns översatt i Kapkoloniens lagbok.

— Res nullius.

Tom spärrade upp ögonen.

— Ni måste vara hemskt lärd, sir. Just så var det. Res nullius. Affären står oss i lumpna femtio pund. Om reparationen inte drar drygare kostnad har ers excellens en god maskin för tvåtusen femhundra francs, vilket är rampris, efter mitt enkla förstånd.

— Men det är väl inte för att göra second handaffärer i bilbranschen?...

— Naturligtvis inte. Gör vi affärer i något just nu, så är det i kri-mi-nal-psy-ko-lo-gi. Det lär finnas ett axiom som säger, att brottslingen med tvingande psykologisk makt återvänder till platsen för brottets begående. Den chokladbruna gör oss precis samma tjänst som landsvägen till False bay, tjugu kilometer härifrän.

— Tja, sade herr Grenander lamt, ett dåligt limspö är naturligtvis bättre än inget limspö alls. Var har du skrothögen, Tom?

Mr Feathertom visade inte humör.

— Jag har hyrt en utställningslokal, tio steg från guvernörens palats. Där kommer bilen att visas från och med i morgon mot en entré av sex pence. Ni, som är tidningsman, skriver ihop en sensationell historia med många rubriker, stora rubriker, feta rubriker, deponerar femhundra pund hos notarius publicus och förklarar, att denna summa utbetalas till den, som kan ge anvisning på bilens ägare eller förare eller passagerare vid olyckstillfället. Vad skulle er tidning i Europa säga om en sådan bit, sir?

— Hm, svarade herr Grenander, som i sitt inre avskydde sensationsjournalistik, men som var den förste att läsa artiklarna, när de flöto in. Övertygelsen att Kerman med förtjusning skulle accepterat Toms förslag kom honom att samtycka. Man borde visserligen aldrig ockra på folks lägre instinkter, men...

— Ni är med om saken, sir? förhörde sig Tom.

— Jag har blivit jesuit, deklarerade herr Grenander, det följde visst med excellensvärdigheten. Låt oss alltså erkänna att ändamålet helgar medlen. Jag går med på att tjänstgöra som leverantör av det gula reportaget till Kapstadens fem tidningar, men förklarar på förhand, att jag ställer mig misstrogen till din hypotes beträffande don Ramon, som av kriminalpsykologiska skäl skulle tvingas åter till vår chokladbruna haverist.

— Men antag, att det finns en extra magnet i haveristen.

— En magnet?

Tom klev fram till bordet med stora steg. Ur sin rymliga innerficka i kavajen drog han fram ett avlångt, rätt tungt föremål, som han lät falla på bordsskivan. Vid första ögonkastet såg det ut som en advokatportfölj i miniatyr.

— Känner ni igen den där, sir?

Herr Grenander blev röd i ansiktet av sinnesrörelse. Han grep föremålet med heta fingrar, vände på det, granskade låset, synade sömmarna.

— Tom. Detta är Adorées handväska.

Orden kommo så fort att stavelserna snubblade över varandra.

— Alldeles min tanke om saken, sir.

— Var har du hittat den?

— I vår, ursäkta, i er chokladbruna bil.

— I bilen?

— Ja, den låg i en av fickorna. Er bil är möblerad efter nutidens fordringar, sir. Den har små lock och fack och fickor. Och i en av dem låg denna väska, som ni till min stora glädje förklarar vara fröken Villanuevas egendom.

— Måtte väl det efter jag själv har köpt den. Vad innehåller väskan, Tom?

— Se efter, sir!

Dessa tre ord försatte emellertid herr Grenander i ett tillstånd av stor olust. Gentleman ut i fingerspetsarna, hade han en instinktlik motvilja att rannsaka andras gömmor — samma känsla vars motsats skapat tullsnokarnas vanrykte. Albert Grenander var så långt ifrån en av dessa, att han lade ifrån sig Adorées väska med en bestämd förklaring att ingenting i världen kunde förmå honom att öppna den.

— Tillåt mig försäkra er, sir, sade Tom med bistert rynkade ögonbryn, att ni är jesuit av en underligt modifierad klass. Lyckligtvis hör expeditionens chef till den mer renodlade arten. Inte nog med att han redan en gång undersökt fröken Villanuevas väska — han skall göra det en gång till.

Och därmed tryckte Tom på fjädern till silverlåset — läderklaffen sprang upp.

— Se, sade han, en näsduk, med monogram, en liten spegel, två ringar — hon måtte ha smala fingrar, er fröken Villanueva — en portmonnä, ett manicureetui, några visitkort — sannerligen står det inte namnet Albert Grenander på dem! — en puderbok och tre sovereigns i guld. Punkt och slut.

— Tom, du...

— Nej, vänta, sir, här är visst något mera. Sannerligen — väl undanstucket. Tre spanska ord på ett visitkort, satans språk: hasta la vista. Vad betyder det? Abrakadabra kanske? På andra sidan ett namn: José Verguenza. Det är alltsammans, sir. Saraj Daraï må anamma mig med hull och hår om det finns ett dugg mer i tösens väska — inte så mycket som en luggnål en gång. Se själv, sir.

Och därmed vände Tom väskan ut och in — ungefär som skolpojkar göra med byxfickans foder, när de misstänkas för smuggleri med cigarretter eller tuggummi. Vid denna häftiga rörelse föll en ny liten papperslapp ned på bordet. Den innehöll ett miniatyralfabet, en chiffer, tydligen. Dessutom vissa fraser, överenskomna tecken, åskådliggjorda med semaforliknande, starkt förminskade signalkonturer.

— Där, sade Tom förtjust, där ha vi corpus delicti. En sådan raritet vill man — vem det må vara — gärna ha igen, sir.

Men nu visade herr Grenander — för första gången under hela expeditionen — tecken till missnöje med chefens åtgöranden. Han inskränkte sig likväl till att skaka på huvudet och vända honom ryggen. När den gode Tom såg detta blev han genast ångerköpt.

— Förlåt mig, bad han, jag har pratat strunt, men det är nu en gång mitt sätt. Tag på er rocken, sir. Nu förstår ni kanske i alla fall vad jag menade med magneten till resterna av er bruna bil?

Herr Grenander var strax blidkad.

— Ja, Tom, sade han och drog på sig överrocken för andra gången, jag tror jag förstår vad du menar.

— Vi lägga väskan tillbaka i bilfickan, göra utställningslokalen lätt tillgänglig för inbrott — femtio pund är dyrt för en råttfälla, men jag ger mig katten på att det inte är bortkastade pengar.

— Det gäller alltså att vakta på råttorna.

— Ja, sir, dag och natt, natt och dag, men isynnerhet om natten. Dan Ramon lär ha ett starkt intresse att få tillbaka sitt kort och sin chiffer eller åtminstone göra sig övertygad, om väskan inte ligger kvar, där han vet att den legat, när katastrofen inträffade.

— Då kniper vi honom, Tom.

— Det var ni som sa det, sir.

När herrar Feathertom och Grenander kommo ned på gatan tio minuter senare gick solen just i moln. Skuggan svepte över asfalten som en dansande sky och i juvelerarbutikens fönster mitt emot lånade briljanterna de sista solgnistorna till en sprakande, gnistrande brasa.

Utanför detta samma fönster stod en poliskonstapel med ryggen åt gatan. Han tittade på ädelstenarna och gav ordningen blankt tusan, som poliser stundom för sed hava — i Kapstaden. Längre bort stod en annan konstapel och tuggade cikoriarot — han brydde sig heller inte mycket om ordningen, men gjorde åtminstone front mot farleden; med andra ord gatan.

Nu är det så ibland att vinden ställer till med myteri, när ett sådant där molnskott kommer farande efter huslängorna, och blåser åt rakt motsatt håll. Detta inträffade, då Albert och Tom skulle svänga om hörnet vid juvelerarbutiken — och på en gång vände tre herrar ryggarna åt cyklonungen: redaktör Grenander, Tom Feathertom och poliskonstapeln. Samtidigheten i rörelsen skapade en plötslig kontakt de tre herrarna emellan; Tom och Albert tittade på poliskonstapeln och poliskonstapeln tittade på Tom och Albert.

Stilla, min penna!

Solen blänkte fram igen och vinden drog kjolfållen till sig. Juvelerarbutikens pärlor och guld drucko åter solljus och konstapeln högre upp på gatan fortsatte att tugga på sin cikoriarot. Enda skillnaden var att den Grenanderska expeditionens medlemmar stodo med ögonen (på skaft) riktade mot konstapeln utanför juvelerarbutiken och att denne lät sina blickar — med en blandning av häpnad och förtjusning — vandra mellan herr Grenander och herr Feathertom, mellan herr Feathertom och herr Grenander.

Det var konstapeln som bröt tystnaden. Han slog ut ett skratt, som man slår ut ett fat ärter på en glasruta.

— Nå, mina herrar, frågade han, var det muntert på Madagaskar?

— Skurk, väste Albert Grenander.

— Säg inte det, hemställde Tom. Vi tjänade hundratusen francs på affären, herr Sirius, och hundratusen francs är inte att förakta.

Herr Sirius — ty poliskonstapeln var ingen annan än don Ramons fähund till betjänt eller sekreterare — dolde inte sin förargelse.

— Det var knappast meningen, sade han. Men har herrarna haft det bra, så gärna för mig.

— Jaså, ni har blivit poliskonstapel nu, herr... vad det nu var ni kallade er för?

— Det minns jag inte, gosse. Men varför skulle ni också bjuda på så mycket konjak och champagne?

Tom lade sitt ansikte i förtjusta veck.

— Jag skall gärna göra om det igen, ifall ni har lust, herr Sirius.

— Tack, bror lilla, men nu är jag i statens tjänst.

— Vad betyder det, herr Sirius?

— Det betyder, gosse, att den som förgriper sig på min person blir evigt olycklig. Om jag har fått riktiga underrättelser om er, så känner ni nog till Kapstadens lagar i det fallet. I mina fickor har jag två browningrevolvrar och här ser ni en visselpipa, med vilken jag kan tillkalla min kollega, som går och tuggar cikoriarot där borta. För resten gjorde ni bäst att förfoga er härifrån. Cirkulera, mina herrar, cirkulera!

De sista orden yttrades med höjd och irriterad röst. Det föreföll klart att herr Sirius, så skämtare han var, missräknat sig på ett eller annat i samband med affären Grenander-Feathertom och nu gärna ville utöva repressalier. Detta insåg Tom, varför han stack sin arm under Alberts och drog honom med sig bort mot guvernörens palats, i vars närhet den chokladbruna bilen nästa morgon skulle fira sin pånyttfödelse och dra in sexpencestyckenas tunga silverflod på köpet.

SJUTTONDE KAPITLET. Råttfällan.

— Ja, sade Tom och vek ihop tidningen, artikeln är bra ihopkommen. Ni har all heder av den, sir. Det skulle förvåna mig om vi inte hade napp redan i kväll. Vad är klockan?

— Tjugu minuter i elva.

— Har ni lust, så gå vi och titta på utställningen ett slag. Jag skulle våga tio mot ett på att där är en sådan trängsel, att vi knappt kommer in.

— Du tror det, Tom, nickade herr Grenander och tryckte hatten på huvudet. Men låt oss välja en annan väg. Är det inte lika gent att gå Derby avenue?

— Varför frågar ni det, sir?

Herr Grenander bet ihop tänderna.

— Jag fruktar, att jag inte skulle kunna hålla min käpp i styr, om vi träffade på den där... den där...

— Poliskonstapeln.

— Herr Sirius, ja!

— Bry er inte om honom, sir, er käpp är alldeles för god till det görat. Någonting här — Tom pekade på pannan — säger mig att karlen inte skall undgå sitt straff, så poliskonstapel han är.

— Du tror alltså det var för att slippa efterräkningar från vår sida, karlen tog anställning i polisen.

— Förmodligen hade han andra affärer att göra upp också. Det är naturligtvis bekvämare att dra på sig en uniform än att schappa ur landet.

— Men du vill väl inte säga mig att polisuniformen gör bäraren okränkbar här i Kapstaden?

Tom nickade.

— I det allra närmaste, sir. Ni skulle kunna skjuta ner tio negrer för samma pris som det kostar att örfila upp en poliskonstapel i uniform. Och jag vill inte tänka på följderna, om han tog allvarligare skada.

Herr Grenander teg, medan man korsade planteringarna utanför parlamentshuset. Därpå gav han sina tankar luft i följande ord:

— Det är en listig karl, den där herr Sirius, Tom.

— Mycket, sir.

Vid det laget hade de båda herrarna hunnit så långt att hörnhuset, där utställningen var anordnad, kunde skymtas. Trots avståndet såg man tydligt att det formligen myllrade av folk kring knuten.

— Vad var det jag sa, sir, jublade Tom. Affären går fint. Om ni inte tycker det är för varmt, så låt oss ta ut stegen en smula.

Trängseln var enorm utanför det stora fönstret, genom vilket man skymtade konturerna av den illa medfarna, chokladbruna bilen. Endast med största ansträngning kunde de båda herrarna pressa sig fram till dörren, men därunder passade Tom på att utbyta ett tecken med en gentleman av alldagligt utseende. Det var Lyssnaren nummer ett, vars verksamhet skulle bestå i att snappa upp anmärkningar och repliker bland folket utanför. Vem visste? — det kunde alltid falla något groddbart korn. Nu drog emellertid mannen i vänstra mustaschen, det överenskomna tecknet för: ingenting passerat!

Hade det varit besvärligt att komma fram till dörren gick det så mycket lättare att röra sig inne i själva utställningslokalen. Där fanns nämligen inte en levande själ, utom fröken, som satt vid ett litet bord och skulle sälja biljetter. Hon log och visade upp en kassalåda som var besvärande tom.

— Det menar ni inte, miss, började Tom, lång i ansiktet. Har här inte varit en enda kotte sedan klockan nio i morse?

— Jo, svarade missen och log alltjämt lika vänligt, det har varit fem stycken, hyresvärden och fyra journalister, men de hade frikort allesammans.

— Men hur kan detta komma sig? undrade Tom och kliade sig i nacken.

— Det skulle jag kunna säga er, sir, förklarade missen, om ni bara inte blir ond.

— Nej, lovade herr Grenander, det blir han inte.

Biljettfröken pekade på den livliga tavlan bakom rutan — ansikte vid ansikte.

— Man ser hela pjäsen lika bra genom fönstret, och det kostar ingenting.

— Ha, utropade Tom, en gardin! Ett kungarike för en gardin! En tillräckligt stor och tät och tjock gardin!

— Nej, invände herr Grenander bestämt, låt det vara som det är.

Och när de kommit utom lyssnarhåll för fröken, erinrade han Tom om, att det inte var för entrébiljetterna man ställt till med utställningsspektaklet.

— Låt oss i stället titta litet på råttfällans konstruktion, slutade han.

— Må göra, sir. Ni skall finna, att jag inte legat på latsidan. Men håll er bakom bilen, så att man inte från fönstret kan se, vad vi ha för oss.

Tom drog fram fröken Villanuevas läderväska och stack in den genom bilens sönderslagna fönster.

— Fickan är i själva dörren, strax nedanför fönsterramen. Det är ingen konst att finna den, ens i mörkret, bara man vet var den sitter. Men det skulle säkert aldrig falla någon outsider in att söka efter förvaringsrum för damartiklar på den kanten. Nu ligger väskan där igen, sir.

— Bra, min gosse.

Tom slog sig ned på bilens fotsteg och bjöd herr Grenander att ta plats vid sidan.

— Då det ser ut som vi kunde vara fullständigt ostörda här, tack vare entréavgifterna — ingenting ont som inte har något gott med sig — så låt oss gå igenom programmet, sir. Utställningen slår igen sina portar på slaget sju — det vill säga slår igen dem med nycklar som man glömmer att vrida om i låsen — och klockan åtta är det mörkt. Jag har trott mig märka, att ni inte är vidare kvällssömnig, sir.

— Det är jag inte heller, Tom.

— För det kan hända vi får vaka hela natten, fast jag tror det blir luft i luckan före tolv. Nu har jag tänkt mig saken så, att ni skulle hålla vakt inne i bilen med utkik åt det fönster, genom vilket vår man måste sträcka in armen för att komma åt väskan. Uppgiften är alltså teoretiskt mycket enkel: så fort ni ser eller hör en främmande arm laborera i bilfönstret, så hugger ni fast den och släpper den inte på några villkor förrän jag ropat »all right, sir». Men det blir nog tröttsamt att stirra på en enda fläck i mörkret...

— Var inte orolig, Tom, jag skall nog stå ut med det.

— Under tiden har jag min vakttjänstgöring bakom den där träskärmen, vars konturer, som ni ser, redan i skymningen flyter ihop med väggen. Karlen blir samtidigt attackerad både framifrån och bakifrån. Apropå, har ni er elektriska ficklampa i ordning, sir?

— Ja.

— Glöm inte att stoppa den i fickan. När ni hört mig ropa »all right, sir» och fått era händer fria, så illuminera ett litet slag, så jag kan se att få repet i ett ordentligt halvslag kring handlovarna på herrn. Sedan blir det er tur, sir, att konversera vår värderade gäst, och jag hoppas ni gör det med kraft och eftertryck.

— Var lugn, gosse!

Det blev inte så mörkt i utställningslokalen, som Tom Feathertom föreställt sig. På andra sidan gatan, just i hörnet, spred nämligen en auerglob sitt grönvita ljus och sköt in en hel våg av teatermånsken genom rutan. Dess bättre kunde denna måne inte flytta på sig — en garanti för att själva bilen skulle få ligga i svart skugga hela natten. För övrigt räknade Tom ut, att Kapstadens ekonomi inte tillät något onödigt slöseri med gasen, framemot klockan ett eller två torde hörnmånen hastigt och reglementsenligt förmörkas genom ingrepp av en sömnig och surmulen karl med en lång, krokförsedd käpp.

På baksätet, väl nedtryckt i bilens vänstra hörn, satt redan herr Grenander. Hotfullt glimmade två ögonglas mot mörkret, högra handen höll herr Grenander knuten, icke om kolven på en browning, utan kring en thermosflaska, upp till halsen fylld med iskylt te, vars smak lätt brutits av ett par droppar citron — en dryck, i vilken mina läsare redan vant sig att se herr Albert Grenanders livdryck. På sätet bredvid, i andra beredskap men lätt åtkomlig, låg en elektrisk ficklampa, och det var ägarens dova hopp, att dess ljusspridande lins inom få timmar skulle komma att blända don Ramons sköna, men skurkaktiga ögon.

Bakom sin skärm, en knapp meter därifrån, ruvade Tom, sittande på en alldeles för låg trälåda. Hans vassa knän spetade rakt upp i vädret, armbågarna vilade på knäna och mellan de från skodon befriade fötterna hade mr Feathertom placerat ett starkt hamprep samt — för säkerhets skull — en god revolver.

Råttfällan var gillrad.

Från gatan hördes med jämna mellanrum den stillnande trafikens alla ljud. Spårvagnshjulen gnisslade i kurvan utanför, biltrumpeterna brummade eller bräkte i gatukorsningen, hjulgummit väste mot den kvällsfuktiga körbanan och vandrarnas klackar trummade mot trottoarernas asfalt. En tidningsgrabb skrek ut den nyss presslagda nattupplagan; långt borta klämtade en tornklocka, högtidligt, malmtungt med en gammaldags värdighet som svor mot kvällningens brådskande ljud.

Tom räknade tio slag. Det stämde med hans nyss verkställda uppskattning av tidens flykt. Alltså förmodligen två timmar till, innan något skulle inträffa.

Point-street hör till den sortens gator som ta godnatt utan att gäspa och sedan somna mycket hastigt. Herr Grenander märkte också att ljuden utifrån tunnade av med stor fart. Till sist voro bara spårvagnshjulen och tidningsgrabben kvar, klackarnas trumvirvel hördes inte längre — då och då endast några enstaka, brådskande steg.

Men hörnlyktans månsken envisades alltjämt att sprida sitt spökvita skimmer på Tom Feathertoms förhyrda golvplankor.

Plötsligt avbröts tystnaden av ett våldsamt skrällande rammel. Det lät som om en dörr slagits igen och strax därpå klirrade ett regn av glasskärvor mot trottoaren alldeles intill, ackompanjerat av ursinniga och hånfulla, lugnande och eggande tillrop. Tre språks grovkalibriga svordomar fyllde nattluften. Slag föllo. Jämmerrop höjdes. Då — tvärs igenom detta larm — skar som en rakknivskarp klinga en polispipas gälla siren.

Nu klapprade klackarnas trumvirvel igen, med en våldsam, dånande ansats — för att dö bort i ett hastigt diminuendo. Så hördes en befallande stämma ryta några ord, en ynklig, jämrande kvinnoröst upplöstes i klagande snyftningar, en dörr stängdes under metallrasslet av en tung nyckelknippa, och därpå inträdde en tystnad, som var så djup att den hördes.

— Vad var det där, Tom? viskade herr Grenander.

— Det var bara en biljard mitt emot som stängdes, väste Tom tillbaka. Så där är det var kväll. Men i dag blev de färdiga tidigare än vanligt. Klockan har väl inte slagit elva än, sir?

— Hon klämtade nyss tre kvart.

— Just det. Precis vad jag tyckte. Håll er beredd, sir. Det kan börja för oss när som helst nu.

Tom hade knappt sagt detta förrän tassande steg hördes utanför — just sådana steg, som i romanerna och teaterpjäserna pläga förråda bovens annalkande.

Den smygande främlingen stannar alldeles intill fönstret.

Först kastar han spanande blickar gatan upp, gatan ned. — Därpå sveper han den långa, svarta kappan tätare omkring sig — och lyssnar. Känner ni igen preludierna?

Allt är tyst.

Ingen människa syns till.

Då vänder främlingen sig om mot fönstret, lutar sig fram, sätter näsan tätt intill glaset, skyggar med båda händerna för ögonen och försöker genomtränga mörkret där inne. Men allt som syns är en kritvit gata av ljus på golvet och mitt i samma gata en skarp skugga av den man, som gör ifrågavarande iakttagelser. Jo, längre in, något till vänster skymtar något stort, oformligt — men det är omöjligt att se vad det skall föreställa.

Tom har försiktigt skjutit lådan tillbaka och hukat sig ned till tigersprånget, Albert har sträckt fram högra armen och krökt fingrarna, färdig att hugga till.

Något klirrar svagt mot rutan — det låter som en sakta, men ovarsam knäppning på lutans strängar.

Mannen vänder sig om, går ett par steg fram, tills han kommer ur ljuset från hörnlyktan, knäpper upp rocken och gör en hastig undersökning av innehållet i sina fickor. Han tycks inte finna vad han söker. Med en missnöjd ruskning på huvudet knäpper han igen rocken och sätter sig långsamt i rörelse gatan upp — utan att så mycket som vända sig om en gång.

Tom kan inte dölja sin missräkning.

— Hörde ni, sir? viskar han.

— Ja, svarar herr Grenander, och sinnesrörelsen gör hans viskning en smula nervös, jag bara väntade, att han skulle trycka ned dörrhandtaget.

— Jag var alldeles säker på det, förklarar Tom. Alltsammans gick precis så till som jag hade föreställt mig att det skulle göra.

— Vem tror du det kan ha varit?

— Inte gott att veta, sir. Kanske någon som av pur nyfikenhet ställde sig att glo genom rutan. Den här lokalen har använts till litet av varje, förstår ni, sist förevisades den talande katten och mannen med tjurnacken. Karlen nyss trodde kanhända de var kvar.

— Antagligen trodde han det, Tom.

— Tyst.

— Vad är det?

— Hörde ni inte?

— Vad då?

— Någon kommer.

Riktigt.

Och denna gången stanna stegen alldeles utanför dörren. Ett ögonblick — handtaget tryckes ned, dörren går upp.

Är det inte samma figur som nyss — en lång svart rock, uppslagen krage, vars kant stöter intill den djupt neddragna mjuka, vidbrättiga filthatten? Eljest ingenting att se, utom gestalten, vars längd och läggning skvallra om smidighet och styrka...

Mannen stänger försiktigt dörren bakom sig och blir stående ett ögonblick. Man kan höra hur häftigt han andas — som efter någon kroppsansträngning. Så börjar han treva sig fram i mörkret, mot bilen.

Han famlar framför sig med båda händerna och rätt vad det är stöter han magen mot bilens motorhuv. För långt åt höger alltså. Framom bilen kan han inte gå, rädd att då synas från gatan i det flödande auerljuset — alltså följer han karosseriet bakåt, dubblerar suffletten och är i nästa ögonblick vid vagnskorgens bortre dörr.

Med vänstra handen fattar han tag i dörrhandtaget, den högra sticker han in genom bildörrens tomma fönsterram...

Ett par halvkvävda rop, ett ögonblicks brottning. Alltsammans är gjort i en handvändning.

Råttfällan har fungerat briljant.

— All right, sir, jublar Tom.

Och herr Grenander blänker till med sin ficklampa, svettig av ansträngning, darrande av iver. Han böjer sig ned över fångsten och sätter ljuset rakt i ans...

Så tumlar han tillbaka.

— Stopp för guds skull, Tom, ropar han förskräckt, det är ju — — —

ADERTONDE KAPITLET. Råttan.

— Vem? skriker Tom, alldeles yr i huvudet.

Herr Grenander får i hast upp en näsduk, som han för till pannan.

— Furstbiskopen, säger han med slocknande röst.

Alldeles. Det är hans helighet furstbiskopen, som ligger med ordentligt bakbundna händer på golvet i mr Feathertoms förhyrda utställningslokal.

Tom förstår, att den infångade råttan inte är den rätta, och anar att någon av herr Grenander icke förutsedd komplicerad situation inträtt. Mycken kännedom om en furstbiskops funktioner eller makt har visserligen inte mr Feathertom, men så mycket begriper han, att det måste vara högst oskickligt att hålla en hög kyrkans man av furstlig börd fängslad på golvet. Därför skyndar han sig att vid ficklampans ljus peta upp de knopar och slag han nyss med så stor förtjusning och styrka lagt. Böjd över båda står herr Grenander med ryggen krum och hjärnan uppfylld av oklara föreställningar.

— Kan man få ljus tänt här? är hans helighets första fråga, när han befinner sig på benen igen, gnidande sina illa åtgångna handleder.

Tom vrider på en knapp vid dörren och där stå nu de tre herrarna i det klara ljuset från en präktig hundraljuslampa mitt i taket. Det skimrar som en gnistrande eldsky av damm efter brottningen på de murkna plankorna, det virvlar i spiraler från taket mot golvet, från golvet mot taket.

Nu först upptäcker furstbiskopen vem han har framför sig. Hans helighet tar omedvetet ett teatersteg baklänges, slagen av en överraskning, som kommer honom nästan att tappa målföret.

— Herr Grenander, säger han och slår ut med båda händerna i ett tillstånd av bottenlös häpnad, herr Grenander! Detta upprepar han ytterligare ett par gånger, sista gången med tillägget: är det verkligen ni?

— Ja, svarar Albert allvarligt, skulle det förvåna ers helighet om jag lät frågan gå tillbaka till er, formulerad precis på samma sätt?

— Men, säger furstbiskopen, utan att bry sig om herr Grenanders genfråga, i tidningarna stod, att den chokladbruna bilen inköpts av en viss mr Tom Feathertom, och mellan raderna kunde läsas, att samme mr Tom Feathertom öppnat denna utställning i avsikt att slå mynt av folks sensationslystnad!

— Mr Tom Feathertom är jag, sir, förklarar Tom inte utan en viss stolthet och bugar sig.

Det spända uttrycket försvinner småningom från hans helighets förnäma drag.

— Mr Feathertom arbetar alltså i samråd med herr Grenander?

— Ja, klipper Tom kärvt av och sticker händerna i byxfickorna.

— Det har hänt mycket sedan vi skildes åt, ers helighet, infaller nu herr Grenander, och av dessa mellanliggande händelser utgör den, som ni varit medspelande i, endast en ringa episod, en ny länk i en lång kedja av motgångar och missräkningar. Har ers helighet läst tidningarna ordentligt, så skall ni förstå allt, om jag meddelar er att det är min myndling, fröken Adorée Villanueva, som åsyftas i artikeln. Det är för att få spaning på nidingen, som hela denna komedi satts i scen.

Ett soligt leende börjar stråla ur furstbiskopens vackra, gamla ögon; det smittar läpparna — och till sist är detta nyss så häpna ansikte en bild av den mest uppsluppna munterhet. Herr Grenander skall just uttala sin harmsna protest, då ljuset i taket slocknar.

Tom har nämligen skyndat till strömbrytaren vid dörren och vridit om knappen.

— Tag betäckning, viskar han. Någon kommer. Kanske den rätta råttan...

Ingalunda.

Klampande steg, dånande dörrslag, kommandoord, blindlyktor — en hel lysmasksvärm — dragna sablar.

Tom låter ljuset spela.

— Vem är det?

— Polispatrull.

En överkonstapel ställer till med förhör. Den nattliga ekläreringen har synts misstänkt, man släcker och tänder och släcker igen, lokalen förhyrd av en mr Feathertom. Papperen på bordet!

Tom är nog lycklig att ha värdens kvitto på den erlagda hyran i plånboken och visar fram dokumentet. Vad menas? Har hyresgästen inte rätt att vistas i sin lägenhet? Överkonstapelns näsa förlänges något, men myndighetspersonen har sinnesnärvaro och takt nog att be om ursäkt. Han skickar ut sina män och retirerar också själv, sedan det försåtligt framslungade ordet nattgrogg träffat på en betongmur av oförstående.

— Det är litet oroligt här, anmärker furstbiskopen, sedan dörren slutits bakom den misslynte överkonstapeln.

— Emellertid, säger herr Grenander bestämt, lär inte ers helighet missförstå oss, om vi kräva några ord till...

— Förklaring. Det är er rätt att begära och min skyldighet att avge en sådan, mina herrar. Men låt oss söka upp en lugnare plats. Herr Grenander kanske erinrar sig ett tillfälle, då jag bad honom göra ett besök hos mig på Hôtel Royal. Om ni letar bland era papper, min herre, skall ni säkert finna ett kort, som visar att jag inte far med osanning.

Albert kostar på sig en lätt bugning.

— Jag minns det mycket väl — och har bevarat ers helighets påstötning i tacksamt minne. Men tyvärr fick jag helt oförmodat så mycket annat att tänka på...

Furstbiskopen återupptar vid dessa ord sitt av polispatrullens ankomst avbrutna glada leende.

— För samlaren av bidrag, avsedda att utgöra bevis på Försynens outrannsakliga vägar, skulle vårt möte i afton utgöra ett ganska dyrbart nummer. Har herrarna lust att följa med till Royal — nu genast?

Albert och Tom byta en villrådig blick.

— För min del tror jag det är förkylt i natt, mumlar Tom.

— I så fall, säger herr Grenander, anta vi ers helighets förslag.

Men just som de tre herrarna stå i begrepp att gå kommer furstbiskopen ihåg... Han masserar sina värkande handleder och säger:

— Har mr Feathertom något emot att ta med sig den lilla portfölj, för vilken jag var nära att bli dräpt i natt som en på bar gärning gripen tjuv. Ingen skall försöka narra den av honom, det har han mitt biskopliga ord på.

I hans helighets tonfall är det något som erinrar om den patriarkaliske husfaderns hemlighetsfullhet på julafton. Tom går lydigt till bilen och fiskar upp fröken Villanuevas läderväska, han vrider om knappen, låser dörren till sin förhyrda utställningslokal och med furstbiskopen i täten beger sig den sålunda förstärkta Grenanderska expeditionen i väg till Hôtel Royal.

Klockan slår tolv i ett torn långt borta — tolv betänksamma, malmsjungande slag; — inbrottstimmen, av vilken mr Tom Feathertom väntat sig så mycket, är inne. Och råttan har tagit befälet över kattorna.

Men bakom expeditionen smyger en alltjämt långnäst överkonstapel, som är upptänd av lågsinnad vrede över en utebliven nattgrogg. Han resonerar som så, att även om herrarna inte hade någon whisky på lokalen, så finns det kom-pen-sa-tions-medel. Överkonstapeln misstänker de där herrarna. Ingenting skulle glädja honom så mycket som att få vatten på sin kvarn, fastän vatten hörde till de varor som han just nu minst av alla efterträdde. Polispatrullens chef kallade på sina män...

Men i den natten fingo de intet.

NITTONDE KAPITLET. Ett kort men tillfredsställande kapitel.

Det var tydligt att Hôtel Royals betjäning avvaktat hans helighet furstbiskopens ankomst med åtskillig oro. En piccolo hade sänts fram som utkikspost ända till torget, och när pilten såg den remarkabla gästen nalkas, satte han i väg som ett skott.

I hallen väntade portiern, som beskäftigt skyndade fram och just skulle till att säga något, som började med ma — — — då hans helighet förde två fingrar till munnen och på det sättet avbröt meddelandet.

— Jag har en våning här, sade han, om herrarna vill hålla till godo.

Mottagningsrummet var en verklig salong med gobelängprydda väggar, tunga ekmöbler och ett skåp, som skurits av någon europeisk mästarhand i början på 1800-talet. Två dörrar voro täckta av tunga vävnader, och bakom en av dem försvann värden med en föga högkyrklig brådska.

— Det var en skojig gammal prisse, sade Tom, helt vanvördigt. Och Albert Grenander erinrade sig, att det var precis samma ord som Adorée en gång använt om... om... ja, om vem? Kanske Ilmer. Eller doktor Heil. Men inte Kerman, för åt honom hade hon räckt ut tungan.

Herr Grenander måste ta fram näsduken och torka ögonglasen. Natten dröp av väta, sedan en plötsligt påkommen nyck av västanvädret fällt ned en ogenomtränglig, dubbelvävd dimgardin.

— Furstbiskopen kommer nog att ge oss en tillfredsställande förklaring, Tom, anmärkte Albert, när han satte guldbågarna till rätta bakom öronen.

— För min del, sade Tom, har jag alltid varit rädd för gamla präster. De ha en förmåga att trassla ihop de allra enklaste begrepp för en. I skolan var vi välsignade med en kristendomslärare, som hade gett sig sju gröna glas på, att han skulle få oss att begripa skillnaden mellan moral och religion. Vet ni, så konfunderad som jag var efter den lektionen har jag inte varit sen 1897, och det året är jag född, sir.

— Jaså, sade herr Grenander utan att ha hört ett ord. Han tyckte sig förnimma en svag vågrörelse hos det dörrdraperi, bakom vilket furstbiskopen försvunnit.

— I kväll är det, med förlov sagt, ungefär samma historia, fortsatte Tom. Som ni vet, sir, är jag expeditionens chef och skulle naturligtvis helst vilja bli behandlad mindre nonchalant. Men jag avstår gärna från chefskapet och alltsammans, om ni kunde befria mig från den där känslan att här är det ett slagsmål mellan moralen och religionen, som vi gjorde rättast i att inte inlåta oss på. Prästerna få alltid rätt — har ni nånsin hört talas om en biskop som blivit slagen på fingrarna, sir? Inte jag, åtminstone. Och här är det en biskop, som lika gärna kan låta titulera sig kunglig höghet som helighet.

Tom reste sig upp.

— Låt oss gå, sir. Det är det klokaste vi kan göra.

Men nu sköts draperiet undan och där stod furstbiskopen — en bild av tillfredsställelsen själv. Han nickade åt de båda herrarna och strök sina mjuka, vita, violdoftande händer med någon sorts storprelatisk självbelåtenhet, som gjorde ett högst enerverande intryck på mr Tom Feathertom. Det vita håret var icke skinande som silver, ty en så vacker glans kan aldrig silver få, och de lugna dragen voro långt ifrån överjordiska. Men hela detta huvud förrådde en världslig fröjd av sådan styrka att mr Feathertoms skepsis vändes i andaktsfull tillbedjan — fast han inte visste det och fast han stretade emot så mycket han orkade.

— Att hålla hyggligt folk på sträckbänken, sade furstbiskopen, hörde till medeltidens tortyrmetoder. Om jag emellertid nu ärligt vidgår, att jag känner en stark frestelse att ta exempel av berömda mönster, men att jag bekämpar denna frestelse för att sona mitt brott att olovandes tränga in i mr Feathertoms utställningslokal — får jag då absolution för ifrågavarande förseelse?

— Ers helighet talar i gåtor, förklarade herr Grenander, och Tom nickade bifall, energiskt.

— Kanske det, medgav prelaten och grep med sina långa smala fingrar beslutsamt om dörrdraperiets veck.

Men så lät han handen sjunka igen.

— Det sägs om oss präster, fortsatte furstbiskopen, att vi växa på samma träd som skådespelarna. Jag har stritt mot den anklagelsen som ett lejon — inte ett retat, utan ett roat lejon — och en gång höll jag på att få en dusch på halsen för min övertygelses skull. Men i detta ögonblick erkänner jag mig högtidligen som frukt på det trädet — herr Grenander obetaget att ta in konfessionen i sitt blad. Om inte annat så för nöjet att nu få slå tre slag i händerna — precis som en regissör bakom rampen — och säga: ridå!

Därmed slog furstbiskopen tre smällande slag med handflatorna mot varandra och drog undan draperiet så mässingsringarna fräste som en jubileumsraket.

Där stod hon, flickan. Adorée Villanueva, den bortrövade. Don Ramons rov. Saraj Daraïs förmodade byte. Herr Grenanders myndling.

Men var detta Adorée?

Hon stod stilla och höll ögonen nedslagna. Inte ett steg tog hon för att nalkas Alberto, Alberto mio. Kindernas dunkla, sammetslena olivfärg glänste purprad. Och hennes små händer fingrade ett halsband av genomborrade mässingskulor, som hon haft med sig från Hamsten, en gåva av Eduard Rissel — ack så obetydlig i jämförelse med de smycken hans excellens av Madagaskar erhållit i avskedspresent av den hedervärde kung Saraj.

Vart tog Albert Grenanders tafatthet vägen? Han, som inte hade mer vana att skicka sig i damsällskap än en elefant att gå på lina. Herr Grenander, vilkens träsmak av egoistisk ungkarl lämnat stoff till så många raljanta kupletter i Publicistklubben. Var fanns denne herre?

Tom måste beundra Albert Grenanders säkerhet, när han slöt Adorée Villanueva i sina armar — men maken till den förvirring flickan visade hade Tom aldrig skådat. Hon var röd och blek om vartannat; rätt nu började tunga tårar falla från hennes vackra ögon, och snyftningarna kämpade sin första hårda strid i hennes bröst.

Mr Tom Feathertom hade bra gärna dröjt sig kvar en liten, för liten stund till i furstbiskopens gobelängdraperade salong, men hans helighet stod i dörren och gav ett tecken, som varken kunde eller fick missförstås.

Tom retirerade alltså skyndsamt och hade — uppriktigt sagt — just ingen anledning att ångra sin lydnad. Ty i rummet bredvid hade furstbiskopen låtit trolla fram en supé sådan den bara kan åstadkommas i Kapstaden. Och doften av 1878 års Bordeaux, nyss skänkt i de tunga slipade kristallerna, förtätade atmosfären på ett för luktorganen i hög grad behagligt sätt.

— Vi kanske få vänta ett par minuter på de båda andra, skämtade hans helighet, men låt oss smaka på druvan från Sydfrankrike under tiden. Det blir en svår handikap för herr Grenander och fröken Villanueva, men de få skylla sig själva. — Skål, mr Feathertom!

TJUGONDE KAPITLET. Adorées äventyr.

Om madame Beruelles’ lynne var hennes saligen avlidne man alltid färdig att vittna, att det inte kunde karaktäriseras med ett mer träffande ord än: gement. Samma iakttagelser gjorde kammarjungfrun Marie Fichter, kallad Fichter, tretton år senare på Hôtel Royal i Kapstaden. Hon hade anställts — helt plötsligt — av en förnäm och rik prelat för att passa upp en märkvärdig ung fröken, vars moderliga stöd madame Beruelles skulle vara. Fichter fick alltså utan vidare tre husbönder, madame Beruelles, fröken och furstbiskopen — i nu nämnd ordning — och det var inte just så roligt, men lönen mättes rundligt ut, och Fichter hade gott humör.

Det finns emellertid en gräns för allt — också för det goda humöret. Denna morgon var madame Beruelles rent förbannad, hon stjälpte en hel så vatten över huvudet på Fichter och kastade till på köpet två par tunga pjäxor i ryggen på henne, när hon skulle gå och söka få vattnet ur håret.

Fichter sade sig själv:

— Något måste ha hänt. Efter käringen är så arg, kan det inte vara annat än roligt — jag hade lust att gå och fråga fröken.

Långt behövde inte Fichter gå. Hon hade knappt hunnit tänka tanken till slut förrän hon mötte fröken Villanueva i hotellkorridoren. Adorées humör var precis motsatsen till madame Beruelles’. I famnen hade hon ett helt fång skärvita nejlikor och ögonen spelade rent av farligt, när hon sade:

— Fichter, jag är så jäkla glad!

Nu höll Fichter verkligen på att få slag.

Mina läsare, som känna Adorée från förra delen av denna bok bli inte överraskade av Adorées verbiage, men Fichter hade aldrig hört sin härskarinna tillgripa sådana ord. Över huvud hade hon aldrig hört henne tillgripa några ord alls. Ty under herr Grenanders och Toms odyssé till Madagaskar visade Adorée alls ingen benägenhet att öppna sin mun — men väl sina ögon för aldrig sinande tåreflöden. Förändringen var så påtaglig, att Fichter, som hade huvud på skaft, genast satte frökens goda lynne i relation till madame Beruelles’ dåliga.

— Snart lämnar jag dig, lilla Fichter, sade Adorée och räckte sin kammarjungfru en hel näve nejlikor.

— Nej, protesterade Fichter, tog emot blomstren och neg.

— Jo, försäkrade Adorée, jag reser till Europa och gifter mig med Alberto. Eller kanske jag gifter mig först och reser sedan.

— Vem är Alberto? frågade Fichter, intresserad som alla kvinnor, när det gäller giftas.

— Alberto är en mäktig excellens, sade Adorée, riddare och kommendör, med rättighet att hålla tjugufyra livegna, som han kan låta avrätta när det behagar honom — eller mig — — —

Av denna oskyldiga replik kan läsaren förstå, att fröken Villanueva redan erhållit ganska fullständiga upplysningar om sin förmyndares göranden och låtanden under de sista veckorna. För att säga sanningen svävade inte heller Alberto i okunnighet om hennes — — —

Knappt hade herr Grenander försvunnit från Adorées sida i tullhuset med publikanen och de fördömda cigarrlådorna förrän don Ramon, spanjoren, dök upp.

— Fort, señorita, viskade han, ni svävar i livsfara. Låt mig föra er i säkerhet.

— Pytt, svarade Adorée. Det där kan ni deklamera för någon annan, herr poet —

Men då hade en dekorerad uniformsherre uppenbarat sig och presenterat sig som spansk konsul, generalkonsul. Han kom direkt från det hörn, där herr Grenander försvunnit, och överräckte ett av förmyndarens visitkort, på vilket följande ord voro skrivna med blyerts:

»Låt överbringaren av detta föra dig till hotellet. Jag blir tvungen att stanna kvar här en timme, kanske två.

Albert.»

Adorée gick i fällan. Men en sund instinkt sade henne så pass mycket att hon tvekade i det sista — flickan vägrade att stiga upp i den väntande chokladbruna bilen.

— Gå tillbaka då, erbjöd don Ramon, men anklaga inte mig för er olydnad mot señor Grenander och för de olyckor som komma att följa!

Detta bestämde tösen. Hon steg upp i åkdonet och det bar i väg.

Vart?

Utefter gator i rasande fart, över torg, tvärs igenom planteringar. Staden tog slut. Leden blev trängre — rätt vad det var började bilhjulen sluka landsvägsdamm.

— Nu slår ni stopp, förklarade Adorée bestämt, jag vill inte vara med längre.

Då kastade den spanske markisen masken. Han föll på knä i bilen, skanderade långa stycken ur Spaniens lyriska diktning, bedyrade sin kärlek i de mest blodröda ordalag och drog till sist fram en revolver.

— Om ni oåterkalleligen avvisar mig nu, slutade han, så skjuter jag först er och sedan mig själv. Välj, señorita!

Bilen rusade ursinnigt fram på en slät landsväg i något obekant väderstreck på Sydafrikas sydligaste spets. Adorée skulle helst velat göra ett försök att strypa spanjoren, men efter ett par sekunders tvekan beslöt hon att föredra ett försåtligt uppskov framför en obskyr död — och kapitulerade villkorligt.

Vore det för mycket begärt: en betänketid på några timmar?

— Nej, resolverade markisen.

Och så vändes näsan på bilen åter mot Kapstaden.

Där hade herr Sirius hunnit få allt i ordning. Ett litet hus i Claremont inom en trädgård av blombärande buskar och höga, vajande träd — utifrån såg det inte alls ut som något fängelse — stod färdigt att ta emot spanjoren och hans bortrövade skatt. En riktig gammal romanduenna med skarp näsa, stickande ögon och ett ofantligt vitt förkläde tog emot vid grinden. På hennes krypande sätt var det inte svårt att gissa sig till mutkolven, men Adorée hade ju inga pengar och därför gick det som det gick.

Hur? frågar ni.

Så här.

Fångens första dag var dräglig nog. Don Ramon visade sig endast en gång och herr Sirius inte alls. Så fort mörkret fallit på, gjorde Adorée tio olika rymningsförsök, som alla misslyckades. Även om detta hus varit försett med stuprännor skulle det inte hjälpt, eftersom fönstren säkrats med utifrån låsta spärrhakar. Dörren till fröken Villanuevas salong reglades visserligen icke, men i rummet utanför vakade duennan vid en ofantlig kaffekastrull, som aldrig tilläts kallna...

Andra dagen blev värre.

Redan klockan nio på morgonen kom don Ramon med bröstfickan bukig av kastiljansk lyrik. Han var stolt som en torero, smidig som en toledoklinga, mjuk som en angorakatt.

— Ni befinner er väl, señorita?

— Seguro que no, señor.

— Jag förstår, sade don Ramon och bröstade sig, oron, nervositeten... Hur vore något annat möjligt, señorita? En blomma som darrar för morgonvinden, en fågelunge i det daggstänkta gräset med det lilla hjärtat klappande av glädje och ängslan. Ack, mi corazon!

(Gud, en sån narr! tänkte Adorée på sitt hemlands språk.)

Men högt sade hon:

— I dag för ni mig tillbaka till min förmyndare på hotell van Leeken, inte sant, señor. Jag ger er mitt hedersord på att hela affären är utagerad med en ursäkt. Och sedan står det er fritt att fullfölja era avsikter med ärliga medel.

— Ha ha! skriade don Ramon hånfullt, därmed visande att han inte fullt ut var den narr Adorée tog honom för. Hur skulle ni kunna veta, vad jag har för avsikter, señorita?

— En spansk ädling kan inte ha annat än rena avsikter, señor, sade Adorée stolt. Jag vet det, ty jag har själv spanskt blod i mina ådror.

— Härliga kvinna, ljuva ros, deklamerade don Ramon, underbara varelse! Sommarsky på vårhimmel! Gyllenfransade purpurdröm! Mina avsikter äro rena som snön på Monte Cornos hjässa. Men ni får själv bestämma, på vilka vägar jag skall nå dem.

— Vad menar ni, señor?

Spanjoren föll inte på knä, men lade handen på vänstra sidan av bröstet, just där den kastiljanska lyriken svällde under jaquetten.

— Samtycker ni att gifta er med mig, señorita?

— Nej, bedyrade Adorée med något av en fanatisk övertygelse i stämman, himlen är mitt vittne, att jag inte gör det.

— Beundrar ni en man som är beslutsam och fast i sina handlingar, när han vet vad han vill?

— Ja, svarade fröken Villanueva — och tänkte på redaktör Albert Grenander, då denne fem år tidigare utan annat vapen än sin så kallade fontänpenna kämpade emot Eduard Rissels vedersakare och slet sönder deras teoretiska fångstnät som man snärjer en spindelväv med promenadkäppen.

— Gott, sade don Ramon och spände vador i ett par diagonaler över golvet, då skall ni se att ni kommer att ändra åsikt mycket snart, señorita — beträffande frågan om giftermålet. Jag, jag markis don Ramon por Falta de Dinero är just i besittning av det beslutsamma mod, som skall vända er ovilja i kärlek och — jag säger det utan skryt — tillgiven beundran.

Därpå gick don Ramon por Falta de Dinero bort till dörren, som han öppnade på vid gavel. I rummet intill höll duennan troget vakt vid kaffepannan.

— Är Sirius där? frågade don Ramon.

Sirius var där.

— Var god och stäng dörren bakom er, herr Sirius, bad don Ramon, och meddela mig vad ni har uträttat.

— Men, tvekade sekreteraren och vände två av ondska och tillfredsställelse blänkande ögon mot fröken Villanueva. Han hatade henne, därför att hon var så vacker och därför att hon en gång ombord på Lorenzo skrattat åt färgen på hans hår.

— Gör som jag säger, uppmanade don Ramon. Vad ni har att meddela är ingen hemlighet. Rapporten rör ju för resten lika mycket señoritan som mig.

— Jag börjar alltså från början. Ni anmodade mig att söka upp en präst...

— En präst, avbröt Adorée förskräckt, vad skall ni med honom att göra?

— Fortsätt, herr Sirius! Ni skulle ta reda på en bra präst.

— Som var villig att utan långrandiga ceremonier befria er från ungkarlslivets obehag. Uppdraget hörde inte till de lättaste, herr markis, ty vi måste ju utgå ifrån att flickan kunde vägra att ge sitt samtycke i det... hm... avgörande ögonblicket...

Don Ramon rynkade ögonbrynen och fröken Adorée pressade ihop läpparna så fast, som om hon beslutit att aldrig öppna dem mera. Herr Sirius fortsatte:

— På två ställen blev jag utkörd, tämligen ovänligt, herr markis, det måste jag erkänna. Men till sist hittade jag rätt. Det var en själasörjare efter min smak, seg som syndetikon, hal som ett nypolerat parkettgolv. Långt, ljust skägg med några patriarkaliska grå hårstrån, skallig hjässa, glasögon ett stycke ned på näsans kälkbacksstup och en tung klackring med svart sten på högra tummen. Den vördige mannen visste också vad ett präktigt, respektingivande utseende är värt, för det var mig en rackare att skära till i växten, när det blev fråga om honoraret. Vet ni vad prästen begärde, herr markis?

Don Ramon gjorde ett av sina stoltaste huvudkast och sträckte avvärjande upp högra handflatan med samma gest som whiskyannonsens trafikpolis i Charing Cross: Stop! Tarry a little!

— Håll, herr Sirius. Inte ett ord om ert lumpna guld i denna ädla dams närvaro. Säg oss i stället vad den välvillige prästmannen heter.

— Père Léonard, herr markis.

— Där hör ni, señorita, vände don Ramon sig till Adorée, där hör ni. Père Léonard. Ett vackert namn, ett klingande namn. Padre Leonardo! Två människors unga lycka vilar i dina händer, padre.

Och så deklamerade han:

»Primera vista yo te digo siempre en mi corazon»...

Adorée vände sig bort, uppfylld av äckel, varvid don Ramon tämligen tvärt slutade recitera.

— När kan vi, min vän Sirius, vänta padre Leonardo? frågade markisen.

— Inte förrän klockan två. Den vördnadsvärde prästmannen måste nämligen först anskaffa en del papper med stämplar och sigill och underskrifter och sådant där som hör till. För meningen är ju, att det skall bli så ordentligt som möjligt?

Herr Sirius sade det sista med avsiktlig långsamhet och stark betoning. Det var som om han velat göra varje ord till en syl i skinnet på fröken Adorée.

— Alltså klockan två, deklamerade don Ramon, nära fem långa timmar dit — mig tycks en evighet det är.

Men i Adorées hjärta glimmade ett svagt hopp. Fem timmar var fem gånger sextio minuter — något måste hända inom utgången av denna tid.

Vad herr Sirius beträffar, tycktes han ha något mera på hjärtat. Don Ramon nickade vänligt:

— Tala!

— Det är, enligt padre Leonardos utsago, nödvändigt att någon representerar brudens far under ceremonien. Ritualen uppges innehålla denna ganska löjliga fordran — en far måste alltså anskaffas åt fröken Villanueva.

Don Ramon såg helt perplex ut.

— Säger ni det, herr Sirius!

— Om ni inte tar illa upp, herr markis... jag har ett förslag...

— Nåväl!

— Det är ju bara en formalitet... Vad säger ni, herr markis, om jag skulle representera señoritans pappa?

Adorée ryckte till. Men don Ramon nickade, tämligen ointresserad.

— Må göra, herr Sirius, hela saken är ju, som ni riktigt anmärker, bara en formalitet.

Därpå vinkade han med handen:

— Ni är en trogen tjänare, herr Sirius. Er belöning skall inte utebli. Men lämna oss nu ensamma.

Och sekreteraren gick, själaglad. Ty nu hade han tagit ut hämnd för det skratt, med vilket Adorée Villanueva i barnslig obetänksamhet uttryckt sin tanke om färgen på hans hår.

— Ni hör, señorita, sade don Ramon mild. Saken är avgjord. Det finns ingen återvändo.

Adorée svarade icke. Hon insåg att situationen var förtvivlad, men ännu hade olyckan inte skett. Bästa utvägen var att vinna tid — den sämsta att sätta hårt mot hårt. Utgången av en öppen strid med så ojämn styrkefördelning kunde bara bli en. Alltså: krigslistens gudar, stån mig bi!

— Ni tiger, señorita, vibrerade markisen. Hur skall jag väl tolka denna tystnad? Är det stillheten före morgongryningen, varslar den natten? Ger den mig livet, ger den mig döden?

Adorée vände plötsligt ett vänligt leende ansikte mot spanjoren, som därvid var nära att skrika högt av förtjusning. Livet hade den givit honom, señoritans tystnad nyss!

— Låt oss sitta ned och prata i lugn och ro, föreslog hon — och de satte sig på var sin stol vid det runda bordet under takkronan, markisen på ett så pass respektabelt avstånd att det hedrade hans takt och sinnesnärvaro.

— Jag misstänker att jag var litet häftig nyss, började Adorée och slog långsamt upp sina ögon. Samtidigt lade hon huvudet något litet på sned — mina läsare veta att verkan av denna attityd vid flera tillfällen varit förbluffande.

— Kanske, svarade don Ramon, bävande av lycka, kanske var ni en liten smula ovänlig mot den, som inte äger någon högre önskan än att få bära er på sina händer genom livet.

— Ni frågade mig, om jag ville gifta mig med er.

Don Ramon nickade:

— Och ni svarade nej.

— Vi ha inte känt varandra länge, señor. Ni har ingen aning om min karaktär, mina vanor, mitt lynne. Nu vill jag säga er en sak: jag har ett alldeles förbaskat dåligt morgonhumör.

— Ni skämtar.

— Alldeles inte. Min förmyndare brukade säga, att jag var som en riktig liten markatta före klockan tio på dagen. Det var aldrig lönt att försöka få mig att ta reson ens före den tiden. Vad min tant beträffar — hon är död nu, señor — så undvek hon av princip att tala till mig tidigt om morgnarna.

Don Ramon såg i smyg på sin klocka. Hon visade tio minuter över tio.

— Jag kommer särskilt ihåg en gång, fantiserade Adorée, då det där sabla morgonhumöret spelade mig ett fult spratt. Det var några ungdomar, som skulle göra en utflykt i det gröna med saft och vatten och bakelser och handklaver, och ni må tro att jag tyckte det skulle bli livat. Jag var inte bortskämd med nöjen på den tiden, señor. Nåväl, vad händer? Tidigt på morgonen den stora dagen kommer min tant infarande i mitt rum — jag var knappt vaken.

»Kan du tänka dig,» ropade hon, »Grey» — det var vår hund, en valp, señor — »har ätit upp ena klacken på dina vita skor.»

»Det angår mig inte,» fräste jag till.

»Vad för något,» ropade hon häpen. »Angår det dig inte? Men du skulle ju haft skorna vid utflykten i dag.»

»Jag struntar i utflykten,» bedyrade jag, alldeles ursinnig. »Hälsa och säg dem det.»

Sedan ångrade jag mig naturligtvis grymt, men vad var att göra, señor? Vi spanjorer äro stolta, som ni vet, min gamla tant skickade återbud, som jag bett henne — men inte menat — och själv låg jag i en skogsbacke hela dagen och grät mina ögon röda.

Don Ramon blev offer för en häftig hjärtklappning, så stora karlen han var. Adorées berättelse kunde inte tydas på mer än ett vis: hon ångrade sitt sträva besked nyss, och nu ville hon på ett fint sätt låta friaren förstå, att en förnyad framställning skulle leda till ett annat resultat. Ljuva flicka! Beundransvärda varelse!

Markisen reste sig upp och försökte dämpa hjärtats slag med en hastig promenad över golvet. Därpå gick han fram till Adorée, bugade vördnadsfullt och försökte fatta hennes hand — vilket emellertid misslyckades.

— Señorita, sade han högtidligt, som om saken aldrig varit på tal förut, härmed har jag äran anhålla om eder hand.

— Herr markis, svarade Adorée och reste sig upp, hon också. Ni visar mig en stor ära, señor.

— Och edert svar, señorita?

— Jag säger inte nej.

Don Ramon hänryckt:

— Ah!

— Men inte heller ja.

Don Ramon missräknad:

— Ah!

— Sitt ner, herr markis, och låt oss tala om saken. Det är mera originellt att gräla före än efter bröllopet. Om vi skulle vara originella! Det blir ett pikant minne — efteråt.

— Ni försöker blanda bort korten, señorita.

— Tvärt om. Men jag skulle ha lust att lägga en liten patience med er, herr markis. Patience är, enligt vad min förmyndare sagt mig, ett fransyskt ord, som betyder tålamod.

Don Ramon såg ånyo på klockan, suckade, men fann sig i sitt öde:

— Lägg ut era kort då, Carmencita, läspade han.

— Antag först, började Adorée, och hennes ögon gnistrade av trots, att ni skulle tvingat mig till äktenskap i dag klockan två, att ni, mot min vilja, låtit Padre Leonardo läsa välsignelsen över oss, välsignelsen, som jag vördar och älskar. Vad tror ni följden hade blivit, don Ramon? Se så, gör er inte besvär att fundera ut något svar. Följderna hade blivit ganska ödesdigra för er, señor — om inte i dag, så i morgon, om inte denna vecka, så nästa. Min far, som var sjökapten i Cadiz, lärde mig att hantera en kniv, när jag var barn, och gamla lärdomar sitta bäst i, som ni vet.

Don Ramon blundade. Men så kom han ihåg en vers av Bajarez och citerade:

Adorée hånlog, eftersom don Ramon just nu blundade. Men hennes röst var lenare än det finaste silke.

— Så kom jag att tänka på, att det var bra orätt av mig att inte ge er en chance, eftersom ert uppträdande, herr markis, inte hade lämnat... hm... mitt hjärta alldeles oberört.

Don Ramon slog upp ögonen, och i pupillerna satt en skärva av lycksalighetens förblindelse.

— Fortsätt, andades han. Min chance...

— Skicka återbud till Padre Leonardo. Ja, inte återbud, men bed vår vördnadsvärde vän komma i övermorgon klockan två i stället för i dag. På fyrtioåtta timmar blir min vaknande sympati för er vänd i kärlek, jag kommer till er, räcker er mina händer — så här — och säger: Ramon, jag är din!

Don Ramon por Falta de Dinero kände en lätt yrsel under hjässan. Men i det avgörande ögonblicket slog en sista gnista av förnuft ut i klar låga, han vände bort huvudet och sade i fast ton:

— Ni håller mig för narr, señorita. Vad ni begär är orimligt. Bröllopet är bestämt till i dag klockan två, och det skall äga rum i dag klockan två.

Adorée nickade.

— Ni får stå ert kast, herr markis. Nyss kallade ni mig Carmencita. Men glöm inte hur det gick med Carmen, när don José sökte tvinga henne till något, som inte hon ville. Mitt blod kommer över ert huvud, don Ramon!

Flickan sade detta så lugnt, som om hon beställt en kopp choklad på ett konditori. Och det var tonfallets självklara resignation, som förvirrade markisen. Det lät som om Adorée Villanueva läst upp en likgiltig tidningsnotis, på vars sanning man inte kunde tvivla — och don Ramon blev alltmer villrådig.

Han ryckte i sin svarta mustasch:

— Förutsätt att jag går in på ert förslag — vad har jag för garantier, att ni inte försöker rymma härifrån?

— Mitt hedersord, svarade Adorée stolt, jag ger er mitt hedersord på att icke lämna detta hus, om inte ni samtidigt gör mig sällskap, herr markis.

— I så fall, sade don Ramon, gick till dörren och ropade på sin herr Sirius.

— Ni beger er genast till Padre Leonardo och meddelar honom, att vigseln är uppskjuten till i övermorgon klockan två.

Sekreteraren grinade, som om han fått något surt i mun, men vågade inte annat än lyda. Det kostade på herr Sirius att tills vidare uppge den för hans utseende och självaktning smickrande rollen som titulärpappa åt Adorée Villanueva — så som han hade glatt sig åt spektaklet.

Men den väntar inte för länge som väntar på något gott, tänkte han och tryckte halmhatten ned i pannan.

Samma natt vaknade fröken Adorée vid en skrattsalva, som kunde komma väggarna att rämna. Hon satte sig förskräckt upp i sängen.

Det var två röster: don Ramons och sekreterarens. Så här i nattens stillhet trängde ljudet genom golvplankorna tydligt och klart. Herr Sirius var uppenbarligen vid ett lysande och skrodersamt humör — mellan skrattsalvorna kluckade hans röst med en hönas belåtna tock-tock-tock, när hon värpt ett riktigt vackert ägg.

Men det var inte lätt att höra orden. Jo, vänta — — —

— Pojken en narr... ljög honom så full som... resa till Madagaskar... en narr plus en narr gör två narrar... kunglig förlustelse... näsan så lång som det svåra året... skaffare åt Saraj Daraïs harem... säkert mista nacken...

Åter en dånande skrattkrevad.

(När denna episod refererades för Tom Feathertom blev han alldeles blek; samtidigt svartnade något djupt inne i ögonen på honom.)

Don Ramons röst föreföll inte så jublande. Det lät som om han kom med något inkast, en undran, inte en förebråelse precis, kanske en betänksam eller reserverad fråga, varvid sekreteraren hetsade upp sig till en fullständig extas av ett förorättat eller misskänt geni. Men just när samtalet hotade att löpa in på det öppna grälets växelspår hördes en spefull röst från gatan deklamera något om broderlig sämja i nattens sena timme. Detta inpass blåste plötsligt ut samtalet där nere.

Allt blev tyst igen och fröken Adorée lade ned sitt huvud på kudden igen — ett huvud med en trött och förvirrad hjärna.

Nu skulle det ske. Nu eller aldrig.

— Jo, svarade Adorée till svar på don Ramons fråga, med sömnen har det inte varit någon fara. Gud vet var jag fått en sådan blixtrande huvudvärk ifrån.

Och därmed lutade hon pannan i handen med en obeskrivlig behagfull och sorgmodig gest. Markisen däremot sträckte armarna mot taket och bedyrade, att han ville ge år av sitt liv för att befria detta sköna huvud från den obetydligaste av smärtförnimmelser — och slutade med att erbjuda ett aspirinpulver.

— Nej tack, sade Adorée vänligt, aspirin är nog bra, men det hjälper inte mot den här sortens huvudvärk.

— Förstår jag er rätt, señorita? Ni känner något botemedel? Namngiv det, och om det så skall kos...

Adorée smålog trött och tacksamt — bra teater — och slöt ögonlocken, liksom för att stänga till slussarna för smärtan.

— Det enda jag behöver är frisk luft, sade Adorée. Ni förstår, herr markis, jag är van att vistas ute rätt mycket — och här äro fönstren låsta med nyckel. Jag kan inte andas...

— Hm, var det enda don Ramon kunde säga, ty trots sin kärlek till lyriken var han knipslug som en fläskhandlare. Om fröken Villanueva bara kom ut på gatan — ja, sedan kunde man inte så noga veta...

— Låt oss göra en promenad i bil, föreslog Adorée, ni har ju en vagn! Jag vågar ta gift på att huvudvärken går över i en handvändning.

Markisen ville nog bra gärna, men han tordes inte. Det går många ynkryggar omkring i världen, vilka tjusat till flickor med sin skicklighet att styra en bil eller en segelbåt, eller att skjuta prick med en bössa, och don Ramon ville brinnande gärna visa, att han kunde sluka Sydafrikas landsvägar med en aptit, motsvarande hundra kilometer i timmen. Men det fanns något som han ville, eller rättare inte ville, med ännu starkare intensitet, och det var att äventyra besittningen av fröken Villanueva. Därför sade han:

— Vad ni begär låter sig inte göra, señorita. Men... Men ett fönster skulle vi ju alltid kunna öppna, åtminstone ett av de mindre. Kanske två fönster, om ni lovar, att...

Adorée svängde om stolen, så att hon kom att vända ryggen åt den så kallade markisen. Attityden var så uttrycksfull den bara kunde vara — och don Ramon por Falta de Dinero siktade genom den kastiljanska lyrikens opaltöcken ett askgrått moln med hotfullt karmosinröda kanter. Molnet svällde plötsligt, när Adorée med föraktfull röst insinuerade:

— Skulle ni vara feg, herr markis? Det vore ganska fatalt — i så fall lär Padre Leonardo ha kunnat officiera...

— Nej, nej, nej, bedyrade don Ramon, tro inte att jag är rädd, Querida! Men antag, att allt vad ni sagt mig om vaknande sympati, framtida lycka och så vidare inte varit så — ja, kort och gott... allvarligt menat. Tanken är naturligtvis orimlig, men en stor spansk filosof lär oss att det orimliga är det enda rimliga... Var så god och vänd ansiktet hit, señorita.

— Det faller mig inte in, señor.

— Jag ber er att vända om stolen.

— Det tjänar ingenting till.

— Jag befaller er, señorita.

— Dåre, mumlade fröken Adorée och ryckte på axlarna.

Följden blev att don Ramon fick göra en kringgående rörelse, och när han mötte Adorées ögon var caballeron redan genomträngd av övertygelsen att han började verka något litet löjlig. Denna misstanke satte den ödesdigra hullingen i hans själ.

— Om en halv timme, sade han, skall min chokladbruna bil vara färdig att föra er, min högt älskade, ut på en promenad till False bay. Men ni misstycker kanske inte, att min sekreterare, herr Sirius, ser till att ni blir väl installerad vid min sida i bilen. Och sedan kommer jag inte att hålla någon hastighet som är lägre än femtio kilometer i timmen. Har ni fortfarande lust att följa med, señorita?

— Ja, svarade Adorée och log. För mig får ni köra hur fort ni vill. Nu går jag och tar på mig den gröna kappan, som för några veckor sedan var akterstäderskans ögonlust ombord på Lorenzo. Au revoir, señor.

Herr Sirius var som en fanatisk vaktpost i hälarna på Adorée, när hon satte sig upp i den chokladbruna vid sidan av don Ramon, som knöt handen kring spaken så knogarna vitnade. Sekreterarens nit tillät honom inte att lämna vagnen förrän den redan fått den fart som gjorde ett hoppäventyr inte bara riskabelt utan tämligen ödesdigert. Han sprang vid sidan av åkdonet tills don Ramon släppte på så mycket gas han kunde och motorn stönade av iver och arbetslust. Hjulgummit fräste åt asfalten med osläcklig kilometeraptit.

Adorée satt nu endast och väntade på ett tillfälle. Någon plan hade hon inte gjort upp, men väl hade hon svurit en dyr, spansk ed att inte återvända till villan i sällskap med don Ramon por Falta de Dinero. Hellre en katastrof med risk för liv och skelett...

— Se, utropade flickebarnet, när bilen svängde in på den avtagsväg åt höger, som leder till engelska regeringens magasin för förvaring av reservdelar till krigshamnsbyggnaderna, se, så vackert det är! Titta, markis, så underbart solen speglar sig i zinktakets miniatyrvågor.

Men markisen bara nickade. Han saktade inte farten en smul, snarare tvärtom, och liksom för att stryka under att han inte hört något av vad fröken Villanueva sagt, gav han gaspedalen en törn med foten, så det blev ett sjuhelsikes väsen i motorn. Det föreföll som cylindrarna fått storhetsvansinne och ville agera mitraljös... Undan gick färden efter högra landsvägskanten och det med brak utsända bensinmängda dammet stod som en blåkullakvast efter bilens rygg.

Plötsligt varsnade flickan, som satt till vänster om vår aristokratiske chaufför, att landsvägsdiket på höger sida bjöd rika möjligheter till en kupp. Det sluttade ned mot en grön äng med högt, för vinden vaggande gräs och det dröjde inte tre sekunder innan hon mjukt lagt sin ena hand på markisens. Väl inklämd var älskaren mellan ratt, spakar och pedaler — och så konfunderad blev herr markisen vid beröringen av Adorées mjuka fingertoppar, att han bums slog ifrån gasen. Bilen saktade farten och i nästa ögonblick hade Adorée dragit styrhjulet åt sig med en våldsam knyck — samtidigt som hon hoppade ur, åt vänster. Ekipaget välte nästan i samma sekund över åt höger, don Ramon por Falta de Dinero kunde inte befria sig från bilgrejornas famntag utan gjorde sällskap i kullerbyttan, fick en knäck i skallen och låg där.

Fröken Villanueva var hårdhjärtad nog att lämna både markis och bil och springande ge sig av mot den på ett gevärshåll skymtande Kapstaden. Efter två timmar befann hon sig, flämtande, men vid briljant humör i hotell van Leekens hall.

— Mr Grenander?

En blick på tavlan, ett bläddrande i främlingsboken, en telefonringning.

— Mr Grenander har rest.

— När?

— Vet inte. Tillträdde min plats i morse. Mr Grenander finns icke här, det är allt jag kan upplysa er om.

Fröken Villanueva gick.

Hon var inte alls förtvivlad, knappt överraskad. Egentligen bara glad att vara kvitt markisen och gladast över att ha kört honom i diket — ett äventyr som inte borde avlöpa utan märken för framtiden i detta tvålfagra ansikte. Alberto... Ja, Alberto skulle hon nog hitta. Alberto mio, om han bara vore riktigt orolig... Rätt åt honom, rätt åt honom, med sina gamla dumma sydafrikanska kolonier.

Men någonstans måste hon ju gå. Furstbiskopen hade sagt namnet på ett hotell — var det inte Royal?...

Resten av Adorées äventyr kan vara berättad med tre rader.

Furstbiskopen gjorde sin plikt som den gamle fine man han var — satte i gång en hel liten armé kunskapare för att få tag i herr Grenander. Men det var inte så lätt, ty redaktören var ju på väg till Madagaskar och några solvarv senare satt han i sinkabirum.

Och i detta oskyldiga romankapitel kan livsfilosofen spegla sin empiri — Adorée söker herr Grenander, herr Grenander söker Adorée, en förtvivlad cirkel på ön Madagaskar och en icke mindre förtvivlad i Kapstaden. Hade livet varit så trubbigt och omedgörligt och avigt som det brukar vara, skulle dessa båda cirklar naturligtvis aldrig tangerat varandra, och min roman hade då verkligen fått ett bedrövligt slut. Men till all lycka erinrade sig Adorée att hon glömt kvar sin väska i en av bilens fickor och animerade furstbiskopen att ta reda på den — utan uppståndelse och sensation. Ty det kunde ju tänkas att hela utställningen inte var något annat än en rävsax...

Det sätt på vilket hans helighet fullgjorde Adorées uppdrag känna mina läsare redan — ävensom följderna av ifrågavarande expedition. Tom Feathertom skröt, för sin del, alldeles hemskt över den patenterade råttfällan, ville göra troligt att hela kalaset var anordnat för att få en furstlig biskop på kroken, men ingen trodde honom. Inte ens herr Grenander, som likväl gjorde allt i världen för att övertyga Tom om sin tacksamhet.

TJUGUFÖRSTA KAPITLET. »Innehållet jag sagt er — spelet kan börja.»

Det var en båt, som hette Mac Lean, en hygglig passagerareångare med två propellrar, tre skorstenar, en neger till översteward och en tjock rödblond kapten med silkesbroderad väst och ärggrön kravatt. Båten låg vid piren i Kapstaden och skulle just ge sig i väg till Europa — en lång och äventyrlig färd, men det kunde då inte synas på två förstaklasspassagerare, som redan installerat sig i ett par korgstolar på akterdäck.

Närmast soltältets vinkel satt damen, en ung fru — å om ni visste vad hon var söt och glad och rar! — och gemålen höll till i stolen bredvid. Jag vill inte citera vad de sade varandra, ty det var mest pjolt, men herr Grenander var så säker i korken som bara en egenkär äkta man på fyrtio år kan vara. Han hade ett sätt att behandla sin fru, som om han inte gjort annat än övat sig för den sporten hela sitt liv.

— Adorée, sade herr Grenander, du skall gå fram till relingen och vinka adjö åt vår älskade furstbiskop.

Adorée gick.

Mac Leans kapten höjde sin röst, vars klang hade en inte obehaglig strävhet av gammal god skotsk whisky, och kommandoorden skuro genom middagens varma luft. En bogserångare låg med andtäppa strax under babords fallrep — om någon assistens skulle behövas. Förtöjningarna akter ut släppte den ena efter den andra och i Mac Leans maskinrum stod andre maskinisten och bara väntade på att visarna på tavlan...

Då skulle man ha sett.

Det stod som en sky av en bil, som fräste ned mot båten. Åket hade inte stoppat när en manlig individ skuttade ur och med tre språng förskaffade sig ombord. Det var en lång, gänglig pojke med semitiska anletsdrag och starkt upphetsad hy.

I samma ögonblick svängde visarna nere i Mac Leans maskinrum runt och propellrarna började vräka upp vatten, som genast slogs till världens stoltaste gräddskum. Ångaren hade startat för sin resa norr ut.

— Vad i herrans namn, sade herr Grenander. Är det du, Tom?

— Ja, ers excellens, svarade Tom, det blir en fripassagerare på hemresan också... om ni inte vill betala biljetten.

Herr Grenander var riktigt rörd.

— Käre Tom, sade han bara och lyfte på glasögonen, käre gamle Tom, älskade gosse. Men varför kunde du inte besluta dig att...

Tom lade ett finger på läpparna.

— Säg ingenting mera, sir. Jag är eftersökt av myndigheterna där borta. Om inte ett pris redan är satt på mitt huvud, så beror det bara på, att man inte hunnit med den saken. Det är riskabelt att förgripa sig på polisen, som ni kanske vet.

— Vad har du gjort, Tom?

— Ingenting, sir. Bagateller åtminstone. Minns ni herr Sirius, sir?

Herr Grenander nickade.

— Jag knyckte honom mitt i patrulleringen. Helt enkelt ett snilledrag. Två pojkar voro vi. Smörj, sir, mycket smörj. Jag vill bli hängd om herr Sirius kan röra sig på sex månader... Och vad hans färg beträffar, så är den inte halmgul längre. En professor i målarlära skulle intyga, att det inte finns en enda liten nyans på hela färgskalan, som saknas på herr Sirius’ kropp.

Och Tom gnuggade förtjust sina händer.

Men litet senare på dagen, när ingenting annat än ett djupt koboltfärgat hav och muntert blinkande stjärnor syntes, började herr Grenander orda om sin framtid — till omväxling med andra samtalsämnen, vilkas kurs den nyvordna excellensan av Madagaskar bestämde.

De sutto alltjämt i däcksstolarna — natten var, ja, kort och gott, balsamisk.

— Jag undrar just, yttrade herr Grenander betänksamt, vad redaktionen skall säga om mitt sätt att sköta ett anförtrott uppdrag. Inte lär vi störta regeringen på min expedition.

— Kanske inte, förmodade Adorée och smög sin hand — tro inte det var första gången! — mellan herr Grenanders båda. Men vad kan de göra med dig? Älskade!

— Kolonierna, började herr Grenander, men längre kom han inte. Adorée lade sin lilla hand över hans mun.

— Du har ju mej, sade hon, vad ska du då med kolonierna att göra?

— Naturligtvis, intygade Saraj Daraïs excellens (med rättighet att hålla tjugufyra livegna), naturligtvis. Jag ger kolonierna så många som flyger och far, men något skall man ju ha att leva på. Och framför allt att skriva om.

Madame Adorée Grenander försökte:

— Madagaskar kan du inte göra några artiklar av?!...

Herr Grenander funderade ett litet tag.

— Naturligtvis inte. Inga artiklar. Men. Vem vet? Kanske en roman.

Och Södra korset flammade — stjärnbilden som säges föda så många dåraktiga tankar i människors hjärnor.