SENARE DELEN HERR GRENANDERS EXPEDITION (continued 2)

Fast herr Grenander själv sällan eller aldrig drack sprit var han tolerant mot dem som tyckte om ett glas fram på kvällsidan. När Tom kom upp fann han därför en bricka med whisky och en sifon sodavatten väntande på ett bord.

— Uff, sade Tom och blandade en grogg, herr Sirius’ champagneblandning sitter mig ända upp i halsen.

— Du har alltså träffat honom?

— Jo, det vill jag lova att jag har, intygade Tom, karlens omåttliga törst kostade er nära fem pund sterling, sir.

— Berätta!

— Ni skall få alltsammans till livs om ett ögonblick, men först måste jag ha reda på vad ni vet om Madagaskar.

— Om Madagaskar?

— Ja.

— Hm, ungefär lika mycket som varje allmänbildad människa och...

— Och?

— Och möjligen litet till.

Tom gjorde det bekvämt åt sig i ett soffhörn.

— Låt oss höra!

— Det kan inte vara din mening att jag skall sitta här mitt i natten och hålla föredrag i geografi?

— Något i den stilen är min mening, sir. Ni förstår, det är nödvändigt att expeditionens medlemmar på förhand äro överens om vissa fakta.

— Hm. Madagaskar är en av världens största öar, skild från Sydafrika genom Mozambiquekanalen, som på ett ställe är ända till tusen kilometer bred. Från de flacka kusterna höjer sig landet terassformigt inåt till bergmassans högsta topp, den vulkaniska käglan Amboro, som är...

— Stopp. Det där är ju mineralogi och intresserar inte expeditionen. Var god och börja i en annan ända, sir!

— Madagaskar har en ovanligt rik, i stort sett tropisk vegetation. Typiskt för östsidan och trakten kring Nossi Bé är Ravenala madagascariensis, som blivit kallad de resandes träd därför att vid nedre ändan av bladskaftet samlar sig i en skålformig hålighet rent, kallt vatten. Rafiapalmen...

— För guds skull, sir, stanna! Såvitt jag kan förstå kallas det där botanik. Det är inte i trädtopparna vi ska leta efter fröken Villanueva, sir.

— Men var vill du då jag skall börja?

— Känner ni till en stad som heter Antananarivo?

— Naturligtvis. Det är Madagaskars huvudstad, och där regerar den franske generalguvernören.

— Rätt. Känner ni till en annan stad som heter Tajunga?

— Nej.

— Kunde just tro det. Tajunga är också en stad på Madagaskar och där regerar Saraj Daraï.

— Saraj Daraï! Vad är det för en?

— Jo, sir, det är en herre, som vi ha all anledning att hysa en viss respekt för. På ön kallas han också hovakungen, inte bara därför att han är ättling i rakt nedstigande led av kung Radama I, som 1810 grundlade hovaväldet på ön, utan därför att det är han som makten haver, trots franska regeringen, general Gallieni, skolor, kyrkor, missionärer och de konsultativa kamrarna.

— Om den saken nämner våra uppslagsböcker ingenting, Tom.

— Jag kunde ge mig katten på det. Ser ni, uppslagsböcker är nog bra att gömma årtal och pressa växter i, men vill ni ha reda på något, så får ni allt fråga dem som reser omkring i världen och skriver romaner — de måste plocka fram vad som inte syns officiellt, förstår ni, för att skillnaden mellan en uppslagsbok och en romanbok skall bli ordentlig. Och så kommer de underfund med saker och ting, som uppslagsböckerna inte har och inte kan ha en aning om. Nåväl, sir, minns ni vilket år Ranavalona III avsattes av fransmännen?

— Jag tror det var 1897.

— Stämmer, sir. Drottningen fördes till Alger, men hennes systerson stannade kvar. Och drottning Ranavalona III:s systerson, det är just prins Saraj Daraï — eller kung, om ni så vill.

— Högst märkligt. Och det tillät franska regeringen?

— Vad skulle den göra? Gallieni är en klok karl, som känner till ordspråket om fågeln i handen, och så länge regeringen kan hålla kung Saraj och moster Ranavalona skilda åt, är det ingen fara. Under tiden har Saraj Daraï fått en landremsa jämte staden Tajunga att roa sig med och slipa sina härskarlater på. Och var övertygad om, att han inte ligger på latsidan, sir. Sarajs hovförvaltning avlönar två ordinarie skarprättare, som valts bland den malagassiska societetens finaste familjer.

— Är det för att komma till de båda skarprättarna som du låtit mig repetera Madagaskars historia?

— Inte precis. Hör nu på, sir. Antag att ni blev suverän herre och despot över tio eller tjugu tusen vackert färgade hovaer av båda könen — vad skulle ni först av allt tänka på att skaffa er?

— Jag vet inte. Förmodligen en vikarie.

— Skämta inte nu, sir. Försök att sätta er in i situationen. Ni skulle naturligtvis först och främst skaffa er?...

— En livvakt.

— Det har ni redan.

— En minister att gräla på.

— Nej.

— En köksmästare att hänga, när soppan är vidbränd.

— Nej.

— Ja, då vet jag sannerligen inte.

Tom ruskade på huvudet.

— Ni skulle naturligtvis skaffa er ett harem, sir.

— Nej, det vet gud att jag inte skulle, bedyrade herr Grenander förskräckt.

— Låt oss inte tvista om den saken nu, sir. Branalai vapralantari alaivana — det är malagassiska och betyder: ingen känner sin egen själs avgrunder. Och nu kanske ni förstår varför vi tenterat varandra i geografi mitt i natten.

Albert Grenander stelnade till och färgen kröp sakta ned från hans ansikte.

— Säg att det inte är sanning, Tom.

— Tyvärr, sir, det går nog inte att komma ifrån. Fröken Adorée är säkerligen på väg just nu, i sällskap med den spanske caballeron, till Tajunga och hans majestät Saraj Daraï.

Och så berättade Tom allt vad herr Sirius sagt.

Herr Grenander stönade.

— Men tror du inte det kan vara ett knep, en fälla?

— En karl som är så full som herr Sirius ljuger inte. För övrigt går det ju precis ihop med vad jag berättade er i går om en herre, vars signalement överensstämde med don Ramons, mannen som brukade färdas mellan Madagaskar och Kapkolonien. Troligen är don Ramon prins Sarajs allra överste skaffare med fast lön och stora extraförtjänster.

Albert Grenander gick mot dörren.

— Kom, sade han. Här är ingen tid att förlora, Tom.

— Jag förstår, sir, sade Tom vänligt, ni tänker ge er i väg till Madagaskar, nu, ofördröjligen och i ett sammanhang.

— Naturligtvis.

— Jag vet inte, hur styv simmare ni är, sir, men jag kommer fortare fram med en båt som går i morgon. Betänk att avståndet mellan Kapstaden och Madagaskar är nära nog lika stort som tvärs över hela Medelhavet från Spanien till Mindre Asien. För resten, sir, har ni fått era pengar från Europa än?

— Tom, du har rätt, vi måste vänta till i morgon.

— Det är det bästa vi kan göra, sir. Ni skall nog vara er tös strax i hälarna ändå, om inte en viss potentat sitter i märket. Har ni en tidtabell?

— Ja, men den gäller bara järnvägarna.

— Det är dem jag vill åt, sir. Vi ta tåget till Lourenço Marques — därifrån är det knappt mer än sex hundra engelska mil till Tajunga. Tänk om vi kunde hinna före ungherrskapet, stå på kajen och vinka välkomna åt dem. Vad säger ni om det, sir?

ELFTE KAPITLET. Den väntar inte för länge...

Den malagassiske hotellvärden stod bar- och bredbent framför sin disk med händerna på ryggen och rökte pipa. Belåtenheten sken i kapp med olivoljan från hans bronsfärgade ansikte, under det de tjocka läpparna voro i oavbruten rörelse. Det var nämligen inte vanligt att hotellet tillfördes gäster mellan de ordinarie ångbåtsturerna, vilket emellertid inträffat just i dag. Två nabober hade kommit ångande i egen jakt och tagit in i hotellets bästa rum, trots de charmanta salongerna ombord på Lizzi. De båda främlingarna ville vara oberoende av hamnroddarna — och det var alltid bekvämare att bo på två ställen än på ett.

— Var kommer båten ifrån? sporde värden en av matroserna, som förfriskade sig vid en stor mugg öl nere i salen.

— Lourenço Marques.

— Hur lång blir vistelsen här?

— Vet inte. Lizzi är hyrd för en månad.

— Det är väl ett dyrt nöje, förmodade värden, som i likhet med många av sina europeiska kolleger gärna tänkte på pengar.

— Femhundra francs om dagen under gång och trehundrafemtio för var liggedag.

— Det blir pengar det.

Matrosen svarade inte, han föredrog att borra näsan ned i stopet.

Men värden hade ingenting att göra och tyckte det var roligt att skvallra.

— Vet han vad herrarna ha här att göra?

— Förmodligen affärer av den brådskande sorten. Det var rasande bråttom. Vi gick över från Lourenço och hit på fyrtiotvå timmar.

— Då är det nog gummiskörden det gäller. Tror han inte det?

— Kanhända.

— Helige Vasayo give att det vore så väl. Kung Saraj måste hållas vid gott humör; får han inga pengar blir han argsint, och då är det inte rådligt att vara malagass på den här kanten.

Medan hotellvärden uppsände denna bönesuck till den helige Vasayo höllo Tom Feathertom och Albert Grenander sitt första krigsråd på malagassisk mark. Tom stod framför spegeln och knöt en eldröd halsduk kring kragen; herr Grenander, som inte hade någon ro i kroppen, gick rastlöst fram och tillbaka på golvet.

Tom koketterade.

— Tillåter ni att jag lånar er vackra guldkråsnål, sir?

— Gärna det, Tom, men var rädd om den. Den är ett minne.

Så började herr Grenander åter sin stegmätning.

— Det är den tjugutredje i dag, anmärkte han, och det var de första ord han kommit sig för med att yttra på en lång stund.

— Det är lika sant som att klockan är tjugu minuter över två, tillfogade Tom och bytte ut sina gula kängor mot ett par vita tygskor. De voro nämligen lättare att springa med — om det skulle behövas.

— Jag skall inte plåga dig, Tom, lovade herr Grenander, men vad tror du? Ha de hunnit före oss eller äro vi först på platsen?

— Det är inte gott att tro något i det fallet, sir. Det finns precis lika många chanser för det ena som för det andra.

— Visserligen.

— Men senast inom två timmar skall vi ha klarhet på den punkten.

— Hur tänker du gå till väga?

— Om ni kände Saraj Daraïs malagasser bara en liten smula, sir, skulle ni inte fråga så barnsligt, med förlov sagt. Franska pengar ha mycket hög kurs på den här välsignade ön — för en handfull louisdorer åtar jag mig att pumpa premiärministern på alla rikets hemligheter till lands och vatten. Ni kan då på ett ungefär räkna ut, hur mycket som behövs för att klämma ur hamnpolisen vilka båtar som lagt till och vilka passagerare som satt sin fot på Tajungas kaj sedan den 18 februari, det vill säga under de senaste fem dagarna. För att vara riktigt säker köper jag kanske också hamnlöjtnanten för ett par femfrancsmynt.

— Under tiden?

— Stannar ni kvar här, sir. Försök att öppna samtal med värden, kassörskan, borstarn, kyparn och städerskan. Det kan vara bra att veta vilka av dem som förstår franska — och hur mycket de förstår. So long, sir!

Herr Grenander verkställde sin lingvistiska undersökning med det för honom karaktäristiska grundliga allvaret och kom till ett mycket nedslående resultat. Värden var fullständigt analfabet, kassörskan kunde ruska på huvudet och säga måssjö, kyparen förmådde räkna till tio och artikulera något som påminde om non monsieur; borstaren var inte anträffbar. Den lilla städerskan däremot hade inte allenast en något ljusare hudfärg i ansiktet än sin principal, hon ägde också ett klarare förstånd. Det befanns att hon var i besittning av ett treårigt franskt barns ordförråd och förstod nästan allt som sades, om man bara talade långsamt.

På denna examen lyckades herr Grenander inte förnöta mer än en timme. Han gick då utanför porten och började studera de inom synhåll befintliga byggnadernas arkitektur.

Hotellet dominerade gatan. Det bestod nämligen av två våningar och var ursprungligen struket med rödfärg, vilken sol och vindar förlänat en högst läcker skiftning i en klarare ton, som hade något av sjömansögats lyster. De övriga husen kröpo efter marken i träets egen färg och smutsen stod dem upp till knäna. Avenyen avslutades med en tältgata — tydligen en detacherad militäravdelning — utanför det högsta och mest centralt uppslagna tältet gick nämligen en brunhyad krigare med modernt, bajonettförsett mausergevär på högra skuldran.

Gatan saknade stensättning. En pojke med bananlast på en kärra tog sig mödosamt fram över den gropiga terrängen mellan husraderna och en pustande bil fick köra med växeln på första utväxlingen under det chassiet hoppade besatt på sina skrala fjädrar. Herr Grenander höll vad med sig själv att han inte skulle få se en vithyad man innan han hunnit räkna till hundra — och förlorade. Där kom en hel liten karavan, två herrar och tre damer. Den omständigheten att knappt någon enda av infödingarna fäste något avseende vid dem, kom herr Grenander att känna en högre grad av trygghet. Vad expeditionen helst av allt borde undvika var nämligen uppmärksamhet. Tom Feathertom hade påpekat detta inte en utan tjugu gånger och Albert var i det fallet fullständigt ense med expeditionens chef.

Nu hade två timmar gått sedan Tom begav sig ut på rekognoscering och ännu syntes inte en skymt av honom. Herr Grenander begav sig upp på hotellrummet och satte sig att vänta.

Man skulle trott att denna samvetsgranna och plikttrogna människa först och främst bort ägna en tanke åt det journalistiska uppdrag, för vars fullgörande hans tidnings ekonomiavdelning i förskott och förtroende utanordnat sex tusen i landets mynt. Men det gjorde han inte. För sin själs öga framkallade herr Grenander i stället bilden av Saraj Daraïs harem, och han lät alla sina ekonomiska och intellektuella linjer med påskruvad bajonett gå till anfall mot detta samma harem. Efter berättelser som han någon gång sett i bladen om turkiska paschors äktenskapliga inrättningar vågade han dra den relativt trösterika parallellen, att om Adorée redan förts inom de Sarajska haremsportarna borde det dröja åtskillig tid, innan hans majestät fick tid att intressera sig för det nya numret i samlingarna.

Herr Grenander tog fram sin klocka och såg på den. Sedan förde han den till örat — jo, den tickade som vanligt. Var detta möjligt: klockans visare pekade rätt upp och ned. Sex. Tom hade varit borta i snart fyra timmar.

Mr Feathertom hade för vana att göra sina kalkyler efter en mycket pessimistisk ekvation för att skydda sig för de vidriga tillfälligheternas infall. När han sade att det fordrades femhundra francs att stoppa till en mutkolv med, så räckte det i regel med hundra och då han anslog tre timmar för ett äventyrligt streck var han i regel tillbaka efter halvannan timme.

Här behövdes alltså inte någon Sherlock Holmesk slutledningsförmåga för att varsla oväntade händelser — kanske någon katastrof.

När klockan slog halv sju från ett torn i närheten gick herr Grenander ned igen. Han härdade inte ut med tystnaden i detta hotell, som saknade telefoner, elektrisk ringledning och hiss. Tiden stod stilla.

Hotellet hade en fasad på femton, tjugu meter och närmast porten var smutsen avlägsnad på en remsa, stor som en Woods varietétribun. På denna remsa gick herr Grenander fram och tillbaka tills klockan blev sju och det svidande klara dagsljuset fick ett stänk av opal, som hotade med snabb skymning och natt.

Då såg herr Albert en inföding komma emot sig, en barhuvad, krullhårig herre i vit burnus, läderbälte kring livet och sandaler som klaskade i smörjan. Han luktade dålig italiensk salad på långt håll och ansiktet glänste av olja som en remouladsås.

— Varolania arantana talan, ropade han åt herr Grenander, som inte hade annan utväg än att svara:

— Parlez-vous français, monsieur.

— Haha, skrattade Tom Feathertom, ty det var naturligtvis han. Nu lurade jag er en gång till, mr Grenander.

Men mr Grenander orkade inte bli arg den här gången som sist på hotell van Leeken. Spänningen hade varit för stark, Albert gjorde en gest åt vad hotellhövdingen med någon överdrift kallade portalen, och båda följdes åt uppför trappan, Tom först.

TOLFTE KAPITLET. Kring ett harem.

— Du har försatt mig i ett tillstånd av ytterlig nervositet, min käre Tom, sade herr Grenander och tömde ett stort glas halvljumt vatten i botten. Klockan är strax halv åtta och jag räknade på, att du borde ha varit tillbaka vid fyratiden.

— Då skulle ni ha varit i mina kläder, sir, skröt Tom. I så fall hade det nog inte stoppat med nervositet. Jag har haft två gevärskulor efter mig, och de visslade rätt tappert. Utom en pil, som jag ger mig sjutton på var förgiftad.

Herr Grenander föll ned i en stol. Indianböckernas patos hade aldrig legat för hans naturell och nu såg han endast med förskräckelse den uppsvullna kroppsdelen efter giftinfektionen, stelkrampen, döden.

— Det är ingenting att hänga läpp över, deklamerade Tom. Tillåt mig nu, sir, att som ersättning och styrkemedel presentera för er Sydafrikas mest betrodde slavhandlare — med vitt kött naturligtvis — herr Muftar-Bagrimi från Sambesi. Till er tjänst, sir.

Albert andades häftigt.

— Du har sett henne?

Tom vätte fingertopparna mot sina fuktiga läppar.

— Tänk att det finnes ärligt och moraliskt folk i Tajunga som driver formlig jakt på vita slavhandlare. En sedlighetsförening på Madagaskar, sir, en fanatisk sedlighetsförening med skarpladdade gevär och förgiftade pilar. Det är argument, skulle jag tro. Skriv och tala om det i er tidning, sätt ihop en artikel, så de beskedliga tanterna därhemma blekna av avund — »Madagaskar — förgångslandet, en propaganda mot vita slavhandeln med kulor och krut».

— Tom, har du sett henne?

— Nej, sir, det har jag inte, men jag har sett huset, där hon bor.

— Där hon är inspärrad, menar du?

— Låt oss inte tvista om ord, bad Tom och började lösa upp läderbältet som höll ihop den vita långdräkten. Fröken Villanueva är i säkerhet, sir, och på de närmaste fyrtioåtta timmarna kommer ingenting ont att vederfaras henne.

Ur sin resväska tog Tom fram en jättelik vaselinburk och började avlägsna den malagassiska kulören. Peruken hade han kastat i sängen, den vita burnusen låg på golvet, läderbältet smög sig som en orm kring skrivbordets malträterade fötter. Över alltsammans låg en lukt av härsket flott och nerifrån sjön kom ett väder med en frän odör av brända ben genom det öppna fönstret.

Men herr Grenander, vilkens fem sinnen voro journalistiskt tränade att reagera för allt och värdera allt, såg ingenting, kände ingenting. Hans blickar hängde vid Tom Feathertoms läppar.

Nu tyckte äntligen gossen, att han hållit herr Grenander tillräckligt länge på sträckbänken. Därför gjorde han en sista avdragning med handduken (som fick samma chokladfärg som don Ramons bil vid tullen den 17 februari), vände sig från spegeln och frågade herr Grenander:

— Vad ger ni mig, sir, om vi kan lämna Tajunga i övermorgon med fröken Villanueva?

— Allt vad jag äger och har, svarade herr Grenander allvarligt.

— Gott, sade Tom, mer kan jag inte begära. Kanske jag låter er behålla ett par hundralappar — det beror på mitt humör, när vi gör upp affären; mitt lynne däremot tar mycket livligt intryck av frukostens beskaffenhet. Och nu har ni rättighet att få er rapport, sir.

— Verkligen?

— Spydiga tonfall biter inte på den, som agerat mål för mauserkulor och förgiftade pilar, sir. Nere vid hamnen fick jag snart besked. Sent i går kväll kom en båt från Lourenço Marquez, Ariadne, och satte i land två passagerare, en herre och en efter figuren och rörelserna att döma ung dam. En av hovets scharlakansröda biler plockade upp dem och susade i väg mot palatset.

— Det var hon.

— Utan tvivel, sir, det var hon. Då hela den undersökningen inte tagit mera tid än tjugu minuter, lät jag ro mig ut till Lizzi, där jag förvandlade mig till den infödde slavhandlaren Muftar-Bagrimi från Sambesi. Jag har träffat honom en gång förut och vet, i vilken tonart hans jargong går. Så bar det i väg till Alamabasa.

— Alamabasa?

— Kung Saraj Daraïs residens, sir. Det var gud ske lov en ovanligt korkad malagasser, som hade vakten vid porten, och jag slank in. Men vet ni vad, sir? Alamabasa är inte ett slott, det är en hel liten stad, och där duger det inte att man går omkring och ser ut som man letade efter gatskyltarna. Ni skulle just ha sett mig, sir, när jag vandrade rakt fram över borggården, med näsan i vädret, och hört hur vaktposterna slogo gevärskolvarna i asfalten för min magnifika person.

— Vidare.

— I ett hörn var det på vippen, att jag blivit anammad, men det gick bra. En officer kom fram och frågade:

— Vad gör ni här?

Då sträckte jag på mig och röt:

— Dra åt helvete, karl, och sköt era egna angelägenheter.

Han dök, sir, han dök så fort och ögonblickligt, att det var en fröjd åt det.

Till slut hittade jag, vad jag letade efter — en berusad karl. Ni har kanske läst i den där uppslagsboken, ni talade om i Kapstaden, att malagasserna äro glada i brännvin. Det är en uppgift, som håller streck. Malagasserna äro glada i brännvin, och den jag fick tag i var en av de allra gladaste.

— Tom, du är ett geni.

— I detta ögonblick är jag, sir, mer än ett geni. Jag är så lokaliserad i hans majestät Saraj Daraïs residens som om jag bott där sen jag född blev. Jag vet var haremsbyggnaden ligger, jag vet var de nykomna fruarna placeras, hur de ha det den första tiden, jag har tagit överevnuckan under hakan och kallat henne min ros; och Sarajs haremsminister bjöd jag på lunch ombord på Lizzi i morgon klockan två.

Herr Grenander tog sig om huvudet.

— Tom, detta är rena vanvettet.

Herr Feathertom trädde sina långa ben i ett par vita flanellbyxor.

— Tyvärr var haremsministern förhindrad, han skulle på audiens hos majestätet. Så gott var det. Han fick er guldkråsnål i stället; ni skulle bara sett hur glad han blev.

— Du skänkte bort min guldkråsnål!

Tom nickade.

— Jag ångrade, att jag inte hade er guldklocka och kedja också till hands. Det är nästan viktigare att olja in souscheferna än cheferna, och haremsministern har en mycket besvärlig adjoint.

Herr Grenander exekverade en nervös trumvirvel med fingerknogarna mot bordsskivan.

— Min käre Tom, sade han, naturligtvis är jag villig att offra vad som helst för vårt mål, men jag hade bra gärna velat behålla både min kråsnål och min klocka, som äro gamla minnen, gamla värderade minnen, gosse, och från min synpunkt oersättliga.

— Tacka då era fäders gud, att jag inte föll på idén att låna er klocka också. Som balsam på såret efter kråsnålen skall jag emellertid tala om att fröken Villanueva redan i denna stund är underrättad om er härvaro.

Herr Grenander strålade.

— Käre Tom, bad han, förlåt mig det jag sa nyss om kråsnålen. Det var alldeles inte ämnat som någon förebråelse. Hur kunde du komma i förbindelse med Adorée?

— Det var så enkelt som att ta en pris snus, sir. Sjung inga lovsånger för den bagatellen. Medan haremsministern speglade sina ögons förtjusning i er vackra guldnål, tog jag upp ett kort ur fickan och skrev — på spanska — följande enkla ord:

»Var lugn. Jag är här. Frihetens timme slår inom kort.

Undertecknat: Albert Grenander.»

Så fort jag fått veta, vilket rum er tös bebodde, ställde jag om ett längre samtal framför hennes dörr. Och medan jag klappade om överevnuckan och tryckte ett par guldmynt i hennes feta hand, fick kortet åka in under dörren.

Herr Grenander föll Tom Feathertom om halsen och tryckte honom till sitt hjärta. Redaktören skämdes inte över att hans ögon blevo våta och de guldbågade glasen immiga.

— Nej, protesterade Tom, det här duger inte. Låt mig dra en kam genom håret, sir, och sedan för era ögon lägga fram fälttågsplanen, fälttågs-planen.

— Ja, sade herr Grenander och snöt sig, fälttågsplanen, Tom.

— Första villkoret för en oantastlig fälttågsplan är, sade Tom, att den lämnar fältherren tillfälle att begå så många misstag som möjligt utan att ansvaret drabbar andra än underfältherrarna. I det avseendet är min fälttågsplan fullständigt misslyckad. Har jag kalkylerat uppåt väggarna, så är det också slut med räknemästaren, och det ber jag er observera, sir, om ni har några invändningar att göra mot mina strategiska dispositioner.

— Låt höra, Tom.

— Den första framstöten företages av expeditionens chef redan klockan tio på förmiddagen. Slavhandlarmatadoren Muftar-Bagrimi från Sambesi gör ett nytt besök i hans majestäts residens, denna gången försedd med ett introduktionskort av hans excellens, herr haremsministern. Låt oss äventyra adjointens missnöje, eftersom guldklockan är er så kär, men jag måste ha med en flaska parfym eller åtminstone en briljantring till överevnuckan, som inte i längden torde nöja sig med karesser från en färgad man. Annat vore det, om jag kunde bibehålla min i dopet — ja, herre, i dopet — undfångna hudfärg, men det går inte.

— Men jag då, Tom, jag! Jag tänker vid gudarnas skymning inte sitta här med armarna i kors.

— Lugna er, sir. Ni kommer med — likväl först vid aftonsamkvämet, men då på ett mycket effektfullt sätt.

— Gott, sade herr Grenander blidkad, och slog sig ett litet metalldånande slag på bröstet.

— Under förmiddagsoperationerna, strax innan haremsministern skall gå till audiens hos Saraj Daraï, gör jag hans excellens ett förslag. Hans majestät har ännu inte sett fröken Villanueva och vet inte hur skön hon är. Vissa politiska förhållanden — ordet politik gör alltid ett starkt intryck på politiska ignoranter! — gör det opportunt — ett annat mycket bra ord! — att återlösa fröken Villanueva. Herr Muftar-Bagrimi från Sambesi åtar sig att genast till haremsministern erlägga en summa, stor tiotusen francs kontant i guld, och omgående översända en annan tös i samma ålder och med ungefär samma utseende — allt likväl med villkor, att fröken Villanueva får utsmugglas samma dag klockan nio på kvällen.

— Bravo, Tom!

— Ministern riskerar ingenting. Den blinkning med vänstra ögonlocket han ger överevnuckan, kan ingen maskin i världen registrera och för en echapperad haremsdam — ännu icke tagen i ögonsikte av härskaren — har hittills ingen regering stupat.

Förmiddagen är alltså ägnad preliminärerna...

— Eftermiddagen?

— Utförandet.

— Jag får ett par revolvrar och betäcker återtåget med vapen i hand...

Herr Grenander reste sig upp och spände vadorna. Tom däremot såg ytterligt förlägen ut.

— Ni får inte bli ond på mig, sir, men fälttågsplanen kräver en annan roll av er.

— Säg ut, gosse!

— Ni förstår, sir, jag måste redan i dag förbereda hans excellens på närvaron av en andra person i morgon, och då var det angeläget, att göra denna andra person så oskadlig som möjligt. Huvudsaken är ju, att vi lyckas, sir, eller hur?

— Inga krumbukter, Tom...

— Nåväl, sir, jag sade hans excellens att jag i morgon på kvällen skulle ha den äran att för honom presentera...

— Presentera?...

— Min gamla mamma, sir.

Herr Grenander visade en beundransvärd självkontroll. Han stegade ut två diagonaler i rummet, men sedan ställde han sig framför Tom Feathertom och förklarade, att han var beredd.

— Jag skall göra, som du önskar, Tom, men tala i falsett kan jag inte, och om det malagassiska språket har jag, som du vet, inte den minsta aning.

— Det betyder ingenting, sir.

— Gör det inte?

Nu föreföll Tom åter en smula brydd.

— Jag har underrättat hans excellens om, att min gamla mamma, tyvärr, är dövstum.

Herr Grenander drog inte ens på mun.

— Det förefaller mig, som vi skulle ha utsikter att lyckas, sade han bara. Om förutseendet över huvud kan skapa några garantier för äventyrliga företag, så ha vi vårt under tak, Tom. Är det något annat jag behöver veta?

— Precis klockan nio på kvällen finner ni en bil utanför residensets portar. Medan jag harangerar vakten, för ni ut den dam i svart klänning, som i överevnuckans sällskap nalkas från borggårdens vänstra sida. Damen i svarta klänningen är fröken Adorée Villanueva. Bilen kör i väg med rasande fart — fjädrar och ringar äro betalda i förskott — ned till hamnen, där ångaren ligger med kokande pannor. Fyrtio timmar senare äro vi i Lourenço Marquez och dagen därpå i Kapstaden.

Tom vätte fingertopparna och knäppte en fanfar i luften.

Herr Grenander var lika upptänd. Han flammade.

— Jag vill bli hängd, om vi misslyckas, sade han.

— Det blir ni också med all säkerhet, sir, replikerade Tom.

TRETTONDE KAPITLET. En bukett av bajonetter.

I en stor sal på sitt kritvita slott Alamabasa satt hans majestät Saraj Daraï och hetsade upp sig.

Tronen var inte obekväm, frukosten hade varit förträfflig, förhållandet till franska regeringen, som Saraj med utmärkt resultat alltjämt drog vid näsan, var gott, och om grälet mellan de 179 haremsfruarna lämnade hans excellens haremsministern dagligen de mest tillfredsställande rapporter. I en viss utomordentligt hemlig flygel, bebodd av en lika utomordentligt hemlig dam, hade hans majestät tidigt på morgonen gjort ett utomordentligt hemligt besök och funnit allt i bästa ordning.

Likväl var Saraj Daraï vid osunda vätskor. Orsaken härtill skola vi snart erfara.

— Kalla hit mina skarprättare, väsnades despoten.

Och de bruna kammarherrarna lupo i väg som de oljade blixtar de voro — om man lägger tonvikten på oljan.

Skarprättarna kommo. De voro av hög malagassisk börd och behövde därför inte buga sig mer än sju gånger för härskaren.

Hans majestät betraktade dem emellertid föraktfullt.

— Mina herrar dagdrivare, sade han. I bestjälen statskassan.

Malagasserna bugade sig samtyckande. Ty en sådan förebråelse är uteslutande smickrande på Madagaskar.

Saraj Daraï drog manteln tätare om de bronsskålsliknande knäna (ty det drog från golvet) och fortsatte:

— Att stjäla litet från staten är en dumhet, att stjäla lagom är en dygd, men att roffa åt sig med både händer och fötter är varken en dumhet eller en dygd — det är ett brott, mina herrar. Och varje brott bestraffas, det vet herrarna, bestraffas strängt, skoningslöst.

De båda högtställda malagasserna bugade. De visste detta.

— Jag har inte haft en avrättning på fjorton dar, sade Saraj kort, det är ett klart skoj, och får jag ingen i dag, så må herrarna avrätta varandra. Ajö.

Malagasserna bugade sig åter sju gånger och gingo ner på borggården. Solen spelade varmt över det rödaktiga gruset och i palmerna strålade paradisfåglarna. De båda malagasserna betraktade varandra och smålogo svårmodigt. Saraj Daraï tog aldrig tillbaka ett ord av vad han sagt — alltså måste man ha fatt på någon att hugga nacken av så fort som möjligt.

Just då kom haremsexcellensens adjoint sneddande över borggården. Han rökte en kort kritpipa och föreföll att, i motsats till suveränen, vara vid ett briljant humör.

— God dag, Balama, god dag, Malaba, hälsade han. Stora saker i görningen, gossar.

— Stanna, ropade Balama. Vi vilja tala med dig, adjoint!

— Vad är det fråga om då? sporde adjointen, jag har bråttom. Jag skall nämligen avslöja en hemlig konspiration inom haremsdepartementet för härskaren.

Men då skulle man ha sett de båda malagassiska skarprättarna. De togo varandras händer och dansade en liten gammalvals mitt på borggården, så varmt det var. Ty en hemlig konspiration inom harem utan avrättning hade ännu aldrig förekommit under Saraj Daraïs regering.

Tom var belåten med resultatet av herr Grenanders första försök som förvandlingskonstnär. Manteln föll i matronlika veck ned mot golvet, glasögonen blänkte myndiga, moderligt övervakande, och den bruna färgen gav kinderna ett ännu rundare utseende. Herr Grenander formulerade sin enda och allvarliga reflexion när han såg sig i spegeln:

— Jag hade aldrig trott att jag var så tjock.

Tom, som redan var färdigkostymerad, sysslade med penna och papper vid ett bord under fönstret.

— Vad gör du, Tom?

— Skriver, sir.

— Är det ditt testamente?

— Det är ett brev, sir.

— Ursäkta mig, Tom, det var inte min avsikt att vara närgången.

— Ingen skada skedd, sir. Nu är det bara adressen.

Tom raspade i väg över kuvertet med en väldig fart.

— Ser ni, det är litet bråttom, posten stängs inom en halvtimme och jag måste ha kvitto på brevet. Det är vad man kallar ett rek, sir.

Snart var också den saken i ordning.

Klockan närmade sig åtta och det var redan mörkt ute. Tom spände läderbältet omkring livet och kontrollerade att revolvern hängde där den skulle under manteln.

— Tiden är inne, hotellräkningen betald, browningen laddad, allt klart. Låt oss gå, sir.

De båda herrarna satte sig i rörelse upp mot Alamabasa; herr Grenanders något vaggande gång gav utmärkt illusion åt hans dräkt.

— Det är en sak jag dolt för er, mr Grenander, sade Tom, när de kommit ett stycke på väg.

— Vad skulle det kunna vara, Tom?

— Jag gjorde en mycket märkvärdig upptäckt i dag, när jag var uppe i residenset.

— Berätta, min gosse. Den som sagt A...

— Det hände mig, att jag kom in i en tokig korridor, som aldrig tycktes ha något slut, och för att komma någon vart öppnade jag en dörr — den första, bästa, det försäkrar jag.

— Och innanför denna dörr?

Tom hejdade sig, fångad av en plötsligt påkommen betänksamhet.

— Jag tror det är bäst för er att inte veta det, sir, om något oförutsett skulle inträffa.

Allting gick emellertid efter uträkning. Innanför portarna mötte överevnuckan, som uttömde sig i ivriga vördnadsbetygelser för gamla fru Muftar-Bagrimi från Sambesi. Albert gjorde så gott han kunde och Tom smålog gillande i ett av mantelns hundra veck.

Överevnuckan meddelade, att hans excellens väntade i högra flygelbyggnaden, och dit begav man sig nu med värdiga steg. Tom klingade med påsen, som innehöll tio tusen francs i guld, och den gamla damen strök sig som en katt intill honom vid detta ljud.

Haremsministern tog emot på det mest förekommande sätt — galant och tujours mot det dövstumma fruntimret med brillorna, förbindlig mot hennes son. Han slog upp simmigt, mörkbrunt portvin ur en karaff och bjöd sina gäster välkomna, allt under det han på verserat folks vis talade om vädret, om skördeutsikterna, om de dåliga kommunikationerna mellan Tajunga och fastlandet. Härunder tog nu Tom, liksom i distraktion, fram guldpåsen under manteln och satte den på bordet, synbarligen med ögon, öron och alla sinnen upptagna av de klena förbindelserna mellan Tajunga och fastlandet. Knappt hade påsen blivit placerad på bordet, förrän hans excellens, också liksom i distraktion, sträckte fram sin hand, grep den och lät den falla ned i en under manteln dold ficka. Därpå blinkade han med vänstra ögonlocket åt överevnuckan, som ett par minuter senare begav sig bort, liksom hon hade glömt något.

Men i dörren hejdade Tom henne. Han drog fram ett i skärt silkespapper inlindat paket, bugade och sade:

— Denna lilla gåva ber min moder eder mottaga som ett synnerligen obetydligt vittnesbörd om hennes högaktning och beundran.

Efter en kotiljongstur de båda damerna emellan drog sig överevnuckan skyndsamt tillbaka. Hon hade nu endast att låsa upp en viss dörr, och affären var ordnad till alla parters belåtenhet.

Klockan fattades tio minuter i nio.

Efter ett hjärtligt avsked av ministern stävade Muftar-Bagrimi och hans mor åter mot utgångsportarna, bakom vilkas järngaller de mörka konturerna av en bil avtecknade sig. Vaktposten hade slagit sig i samspråk med chauffören och det hela såg särdeles fredligt och hoppingivande ut.

Från Alamabasas höga koppartorn hördes det första slaget, som förkunnade att dygnets nionde timme ingått, och i samma ögonblick syntes två kvinnliga skepnader nalkas från väster. Herr Grenander, som förut icke känt någon oro, fick plötsligt en våldsam hjärtklappning. Han tyckte sig känna igen Adorées sätt att gå, hennes gestalt i den ena av damerna. Nu voro de alldeles vid porten, överevnuckan gav vaktposten ett tecken, grindarna öppnades, chauffören satte motorn i gång och herr Grenander mottog den hand den beslöjade unga damen lade i hans. Alberto ville viska »Adorée», men vågade inte — ålagd som han var att ända in i sista ögonblicket spela den dövstummas roll.

Alla tre hade nu kommit upp i bilen, dörren smällde igen. Tom lutade sig ut genom fönstret och skrek:

— Kör!

Bilen gjorde ett ryck, ett mycket häftigt och kort ryck. Sedan stod den stilla och motorn slogs ifrån.

Samtidigt tändes som genom ett trolleri hundratals facklor runt om, ett vilt härskri höjdes, och bilens dörrar kastades upp på båda sidor.

Ett helt fång skarpslipade bajonetter stuckos på en gång in i vagnskorgen — en bukett av dödar.

Att få ut de tre passagerarna och bakbinda deras händer var ett ögonblicks verk. En officer förde befälet med kommandoord på europeiskt vis. Han avdelade en pluton att eskortera fångarna, en halvtropp gick i täten, en i kön och en i vardera flanken. Men runt omkring svärmade muntra fackelbärare, som dansade sitt hemlands ystra danser.

I rask takt bar det av upp mot Alamabasas hjärta, Saraj Daraïs favoritpalats. Fångarna iakttogo hela tiden en naturlig och absolut tystnad — om man undantar att Tom då och då suckade tungt. Adorée gick med nedböjt huvud, herr Grenander satte fötterna i marken med fasta, beslutsamma steg.

På officerns kommando upphörde marschen vid foten av en bred, kolonnprydd trappa. Malagassernas triumfdans avstannade, facklorna vändes mot marken och släcktes. Inifrån palatset, vars dörrar stodo öppna, trängde sorlet av röster, blandat med bullrande skratt. Man kunde ha trott sig stå utanför ett högst europeiskt hus, vars ägare just gav en glad sommarmiddag.

Från terrassen kom en budbärare och viskade något i officerns öra. Truppen formerades ånyo som förut, man marscherade in i en illa upplyst hall med på glänt stående dörrar till stora festsalen och här gjordes halt. Officern gav två män en befallning och Adorée fördes bort med påfallande brådska. Hon försvann bakom en tungt fallande portiär, som gick så ihop med väggarnas färg, att ingen lagt märke till den förut.

Innanför i stora salen pågick tydligen någon sorts förhör. Tom spetsade öronen. Han kände igen adjointens beslöjade, men ej otrevliga stämma, haremsexcellensens förbindliga tonfall, överevnuckans klagoljud. Däremellan klang en härskarröst, som ibland steg till ett kluckande skratt, ibland dundrade likt havets bränningar.

Majestätet ledde själv rannsakningen.

Efter ett par minuter var Tom på det klara med vad som försiggick.

— Det ser mörkt ut för oss, viskade han. Adjointen har bra reda på sig. Så är det, sir, snålheten bedrar visheten. Varför lånade jag inte er guldklocka? Hur värdefull den är, så håller ni nog styvare på livhanken, sir.

— Tyst, karl, röt officern och smällde till Tom där bak med flatsidan av sabeln. Men i samma stund öppnades dubbeldörrarna på vid gavel och en stentorsstämma befallde:

— Fångarna fram!

En charmant sal. Marmorgolv, marmorväggar, marmortak. Vid ena kortändan en tronstol med stjärnströdd sidenhimmel och silverpallar för hovet. Vid den andra, inom en behändigt anordnad fyrkant av amfiteatraliskt placerade fåtöljer, en fantastiskt skulpterad stupstock på ett underlag av blodröd porfyr. I ena hörnet av salen dömde man, i det andra exekverades domarna, utan tidsutdräkt, klagotid eller opinionsbildning. Tom såg alltsammans i en blink och skänkte sin beundran åt det praktiska i arrangemanget.

Saraj Daraï var munter, så det strålade om honom. Till höger om sig hade han haremsministern, till vänster justitieministern. Bakom hans stol stodo herrarna Balama och Malaba och myste åt varandra. Även i denna avkrok av världen speglade hovet härskarens lynne — ett glättigt samtal fördes på alla håll och kanter, kvickheterna duggade — även de svagaste väckte bifall.

Tom Feathertom och Albert Grenander fördes fram under den elektriska globen i takets mitt, uppburen av rosafärgade amoriner. Officern ställde sig bakom, med sabelspetsen stödd mot golvet, i avsikt att visa sitt förakt för de tagna fångarnas mod och beslutsamhet.

Saraj Daraï lät sin hovmarskalk påbjuda tystnad. Sorlet förstummades. Skratten kvävdes.

Herr Grenander betraktade majestätets ansikte utan räddhåga. I ögonen läste han förstånd, i läpparna vankelmod, i pannan grymhet. Händerna darrade lätt. Den smala, svarta mustaschen smög sitt silke efter en vacker bronsfärgad hud — herr Grenander sade sig, att detta porträtt varken var fult eller osympatiskt.

Saraj tog ett papper från sin justitieminister och yttrade därpå med mild stämma:

— Detta är alltså Muftar-Bagrimi från Sambesi och hans gamla mamma, genom en olycklig försyn slagen med dövstumhet?

Tom sökte något tecken från haremsministern, men då detta alldeles uteblev, bugade han sig samtyckande. Albert Grenander hade emellertid nu fått nog av komedien; han trodde sig förstå, vad den nyss framställda frågan gällde, och sade därför i bestämd ton:

— Säg mannen, Tom, att jag är tidningsman från Europa och filosofie doktor.

Säkerligen hade aldrig ett så pass kort anförande — det översattes omedelbart — någonsin hälsats med ett jubel, jämförligt med det, som nu bröt ut. Saraj själv skrattade, så han fick tårar i ögonen, och när hovet såg detta, blev glädjen oroväckande. Justitieministern slog sig på knäna och formligen vrålade, herrarna Balama och Malaba hoppade runt på var sitt ben och adjointen flinade så han måste sätta sig.

En sådan orgie av munterhet är aldrig bra. Bakslaget kom också strax, när Saraj Daraï kände att det högg till i nacken på honom.

— Hysch, skrek han ursinnig, vad är detta för ett helsikes flin!

Det blev dödsstilla på sekunden.

— Jag finner det alltså konstaterat, återtog Saraj hotfullt, att I fören falsk flagg. Vilka ären I?

Tom spände upp läderbältet och slog ifrån sig den vita manteln med en vårdslös gest.

— Mitt namn är Tom Feathertom, sade han, attacherad hos hans majestäts generalkonsulat i Kapstaden. Och denne herre, som visserligen för ögonblicket inte kan presenteras i hyggligt sällskap, är redaktören och filosofie doktorn Albert Grenander, en lärd och mäktig man.

När herr Grenander hörde sitt ärliga namn nämnas, flög ett belåtenhetens leende över hans drag. Han nickade två gånger och satte högra foten i marmorgolvet med en liten smäll.

— Ni ha, sade Saraj — och det märktes att han njöt av att sitta till doms över två vita, honom överlägsna män, ni ha, mina herrar, under falska namn trängt er in i mitt palats och sökt bestjäla mig.

Tom lade armarna i kors över bröstet.

— Lugn i stormen, ers majestät, sade han. Vi ha bara försökt ta igen vad som var vår egendom, en ung dam, som en av era agenter rövat bort.

— Det angår mig inte, förklarade majestätet (med maktägandes vanliga sätt att inte låtsa om otrevliga fakta); här är bara fråga om vad som tilldragit sig inom Alamabasas murar.

Tom sänkte huvudet:

— Då är det nog förkylt för oss, sir, sade han i en teaterviskning till herr Grenander, som bara nickade till svar. Det hade nämligen Albert Grenander haft klart för sig hela tiden.

— Vad kräver ni för straff på dessa missdådare, herr justitieminister? frågade hans majestät Saraj Daraï.

— Dödsstraff.

— Och ni, herr haremsminister?

— Dödsstraff.

Saraj reste sig upp i stolen.

— Det är, såvitt jag kan förstå, billigt begärt, sade han. Vi ha prejudikat här i landet på dödsdom för en bortstulen tekopp, och då lär detta angrepp på äganderätten inom mitt rike vara vida allvarligare, även om jag personligen värderar många av mina tekoppar vida högre än mina fruntimmer. Men en domare skall aldrig, mina herrar, låta enskilda tycken inverka på sina beslut, och därför nödgas jag nu döma dessa båda herrar till döden genom halshuggning.

— Bravo, ropade hovet, vist talat, majestät!

Saraj Daraï fortsatte:

— Då emellertid mitt rikes morallagar föreskriva, att man skall roa sig med måtta, bestämmer jag, att avrättningen skall äga rum här i denna sal först i morgon klockan tio förmiddagen. Frukosten serveras på slaget nio i min koboltfärgade sidensalong, klädseln är uniform eller högtidsdräkt, herrar kommendörer bandet utanpå. Och därmed förklarar jag denna...

Justitieministern tog ett halvt steg fram mot majestätet och ryckte det i blusen. Saraj hejdade sig och lät ministern tassla ett slag.

— Ja, sade han så, du har rätt, Houmourou.

Därpå lät Saraj sin malmstämma klinga inför hovet och militären en gång till.

— Min justitieminister erinrar mig om, dels att de båda dömda ha att framställa var för sig en sista önskan, dels att de böra konfronteras med den för bortförande avsedda haremskvinnan — så att inte ens skuggan av ett justitiemord må vila på denna statshandling.

— För min del, sade Tom Feathertom, ber jag få fundera på saken till i morgon klockan tio, och vad beträffar mr Grenander, som inte förstår det ädla malagassiska språket, skall jag anhålla att få översätta majestätets propos.

— Säg våldsmannen, bad Albert Grenander, att jag vill dö i ett par byxor.

Saraj Daraï gav genast en kammarherre order om transporterandet av främlingarnas kläder från hotellet till Alamabasa, och kammarherrn satte omedelbart sina trumpinnar till ben i rörelse. Därefter förständigades fångbevakningen att ofördröjligen införa den kvinna, som varit föremål för de båda dödsdömdas brottsliga försök.

Hon kom — denna gången obeslöjad. Albert Grenander kunde inte undertrycka ett utrop av överraskning.

Det var icke Adorée. Hon påminde något om fröken Villanueva, men var icke så vacker, inte på långt när så vacker. I hennes sällskap befann sig en lång, svartmustascherad herre med vit ansiktsfärg. Denne visade sig vara den man som från Europa överfört och till Saraj Daraï försålt haremsdamen i fråga — men det var ingalunda den spanske markisen, don Ramon.

— Det är inte hon, viskade Albert till Tom.

— Vad är det ni säger, sir?

— Nej, återtog herr Grenander i mycket nedtryckt sinnesstämning, det är inte alls hon.

Av det förhör, som nu följde, hörde herr Grenander allenast en bråkdel. Flickan förklarade, att hon blivit i hög grad överraskad, när ett kort sköts in under dörrspringan — isynnerhet som hon inte begrep ett ord av vad som stod på kortet. I kväll hade den låsta dörren öppnats utifrån — av vem visste hon inte — men när dörren stod öppen gick damen ut.

— Jag brukar göra så, förklarade hon naivt.

Domen blev också mild. Haremsflickan förklarades skyldig att tömma fem koppar toaka, en sorts dåligt palmvin, varav man får ont i magen, men som tros ha en fördelaktig inverkan på hyn.

FJORTONDE KAPITLET. Sista natten.

Fängelset inom Alamabasas murar föreföll vida mer primitivt än majestätets palats. Encellsystemet var i varje fall en okänd inrättning. Detta hade emellertid det goda med sig, att de båda dömda fingo tillbringa den sista natten i varandras sällskap.

Saraj Daraïs raska rättskipning och snabba exekution av de ådömda straffen hade till följd, att den källare, som upphöjts till heder och värdighet av rannsakningsfängelse, sällan var överbefolkad. När Tom och Albert skuffades ned i gropen — sedan man berövat dem revolver och knivar — fanns där endast en individ förut, en illaluktande neger, som låg i ett hörn och drog väldiga timmerstockar. I taket hängde en melankoliskt blinkande fotogenlampa, fängelsets enda möbel.

Herrar Grenander och Feathertom voro hänvisade att slå sig ned på stengolvet, och det gjorde de också.

— Det var en otrevlig historia det här, sir, sade Tom mörkt.

— Låt oss inte klaga, Tom. Det gör inte saken bättre. Låt oss överväga.

— Undersöka först, överväga sedan, sir.

Och därmed började Tom, först krypande på alla fyra, en noggrann undersökning av källarens golv. Han knackade och lyssnade, prövade och granskade. Varenda sten fingrade han på — golvet var själva berggrunden. Där fanns inte en spricka, än mindre någon lucka.

Det hopplösa med denna fängelsehåla var, att den inte ägde några prång eller nischer, inte den minsta glugg, där ett genombrytningsexperiment kunde försökas. Väggarna ägde golvets solida fasthet. Ventilationen sörjde en gallerförsedd öppning i själva järnporten om, som under dagen hade till uppgift att släppa in de sparsamma ljusstrålar, vilka Tajungas härskare ansågo mer än tillräckliga för stupstockskandidaterna i Alamabasa.

Taket — den sista förhoppningen — låg i fullständigt mörker — lampan var starkt avskärmad med ett ofantligt paraply av järnbleck. Herr Grenander lade sig på huk, bjöd sin rygg till fotapall och så kunde Tom börja undersökningen av den sista dimensionens hållfasthet. Hurra! Ljudet var lovande — tunt, ihåligt. På ett ställe gav taket nästan vika för hans stötar.

Under tiden hade negern slutat snarka. Han låg med runda, fast ännu sömniga ögon och betraktade de båda kamraternas gymnastiska övningar. När gossens tröga hjärna omsider förmådde reda ut vad som stod på, började hans kritvita tänder glänsa i en ljusstrimma. Efter en stund porlade ett stilla, men inte alls osympatiskt skratt från vrån, där han låg.

— Vad skrattar du åt, svarting? frågade Tom och torkade svetten ur pannan.

— Idén är inte dum, sade negern, jag har själv gjort ett försök åt det hållet.

— Nåå?

— Rummet härovanpå är vaktstuga åt Sarajs livgarde — där spelas kort hela natten. Vänta skall ni få höra.

Det dröjde inte många minuter förrän en hel sprängladdning malagassiska svordomar och skällsord exploderade där uppe. Tom hoppade ned och Albert Grenander rätade ut sin rygg.

— Jag ville bara tala om det, förklarade negern och rullade ihop sig igen. Det är så fördömt retsamt att sticka upp huvudet i ett hål, som man inbillar sig vetter åt friheten, och så bara få en hel flaska toaka över sin syndiga skalle. God natt, gentlemän.

Efter mindre än en minut sov den hederlige negern lika gott igen.

— Kom, sir, sade Tom, vi sätter oss här med ryggarna mot väggen. Sedan kan vi använda natten till vad vi behagar. Sömn lär det inte bli fråga om för någon av oss.

— Du tror alltså inte...

— Att vi kan slippa undan. Nej, sir, det tror jag inte.

Herr Grenander var tyst en lång minut. När han talade igen, var rösten ett grand djupare, men den röjde ingen oro eller fruktan.

— Om jag nu blir en smula filosofisk, Tom, får du inte bli ond på mig för det. Dessförinnan skulle jag likväl bra gärna vilja höra din mening om den fatala historien, som är orsaken till att vi få mista huvudet i morgon klockan tio för någon liten mamsell vem som helst och inte alls för fröken Villanueva.

Tom kröp ihop där han satt.

— Ni gör inte den frågan som någon förebråelse mot mig, mr Grenander?

— Naturligtvis inte, Tom.

— Ni är den mest storsinta människa som någonsin skapats, sir. Förstår ni då inte, att det är mitt fel alltsammans. Förstår ni inte, att det är min dumhet, som bragt oss i detta fördömda läge. Förstår ni inte, att det är jag, jag, Tom Feathertom, Kapstadens slugaste gynnare — det är generalkonsulns egna ord — som låtit dra mig vid näsan av en herr Sirius, en herr fähund, så stor, att världen aldrig skådat hans like.

— Just min tanke, käre gosse.

— Ni har redan insett vad avsikten var, inte sant? Don Ramon, den skurken, skulle känna en viss lättnad vid tanken att herrar Grenander och Feathertom exporterades till Madagaskar — och så sattes spektaklet i scen. Herr Sirius var ingen dålig regissör. Jag har, sir, genomskådat fulla karlar: färgade och ofärgade, dumma och kvicka, hysteriska och mindre hysteriska, men den här lurade mig.

Tom tystnade. Det lät som han skar tänder. Så bet han till:

— Får jag nu bara tag i honom en gång till...

— Hm, hostade herr Grenander.

— Ni avbryter mig, sir, och det är er rättighet. Det är mer än er rättighet, det är er plikt. Jag, som skall avlivas i morgon klockan tio, drömmer om att få ta revansch på herr Sirius! Sådana hugskott äro av ondo. Den lilla tid man har kvar att tänka bör man ägna åt andra funderingar. Naturligtvis, sir. Men förutsätt att ett underverk kunde inträffa ...

— Se så, Tom!

— Jag vet vad ni menar: tänk på döden, det är nyttigt. Och från er synpunkt är saken alldeles klar. Men tror ni inte att universum en gång i tiden blev rätt överraskat, när gud skapade himmel och jord. Det finns ett och annat, som bara inträffar en gång var geologisk period; jag är högfärdig nog att tro att vår räddning hör till...

Albert avbröt:

— Har du några verkliga skäl för ett sådant antagande, Tom?

Nu blev Tom rädd.

— Tyvärr inte, sir. Det vill säga...

— Vad då, Tom?

— Ingenting. Ja, inte alldeles ingenting, men just inte mer heller. Man blir skeptisk med åren, sir, och jag vet snart inte vad jag skall tro på längre.

Herr Grenander drog upp manteln kring öronen och försökte göra en valk av den bak i nacken, så att plagget kunde tjäna som huvudkudde mot den gipsade väggen. Negern hade börjat snarka igen, varmt var det och fotogenlampan i taket osade värre och värre.

— För att vara vår sista natt är den, tycker jag, sade herr Grenander stillsamt, ägnad att i högsta grad försona oss med vårt öde. Enligt hovaernas religion blir, om jag minns rätt, den som dör för svärd garanterad en oavbruten tillvaro i rosendoftande lunder. Det blir en välkommen omväxling, Tom. Ty här luktar alldeles förfärligt.

Tom svarade inte.

— Som dödssätt betraktat är naturligtvis, fortsatte herr Grenander, halshuggning vida att föredraga framför både magkräfta och vattusot. Det kroppsliga lidandet är en svår tyrann — man må sedan behärska sina nerver aldrig så suveränt: att mista huvudet gör inte ont, om skarprättaren kan sitt yrke. Och det förefaller mig, som om herr Sarajs bödlar skulle besitta en för delinkventerna mycket behaglig rutin i hantverket.

— Ni tror alltså inte att det gör ont, sir?

— Tandvärk är tusen gånger värre, min gosse, om du vet vad det vill säga, och skall jag inte ta hänsyn till något annat än smärtan, så låter jag mycket hellre halshugga mig än jag rispar skinnet på en knappnål. Som du vet, eller som du kanske inte vet, Tom, finns det en stor massa människor, som anse att tillvarons ändamål sammanfaller med strävandet att befria kroppen från varje fysiskt obehag. Medvetandet att efter klockan tio i morgon förmiddag aldrig mera behöva utsättas för risken att få inandas denna infernaliska atmosfär, är en så stor vinst, att jag är färdig innesluta Saraj Daraï i min aftonbön, om jag bara kunde minnas hur den löd. Men med min aftonbön är det som med så många andra ting i den jordiska tillvaron (och poliskonstaplarna på min hemstads gator äro intet undantag från regeln): när man bäst behöver dem, får man inte tag i dem.

Tom Feathertoms röst vibrerade av rörelse och respekt, när han sporde:

— Tillåter ni jag gör er en fråga, sir?

— Gärna, Tom.

— Det finns ett påstående, som man hittar då och då — inte precis i ämbetsberättelser eller statistiska meddelanden från socialdepartementet, men i tidningarna och romanerna. Det lyder: att bli hängd i tysthet är det värsta som finns. Antag nu, att vi sätta halshuggen i stället för hängd — tycker ni inte då, sir, att ni och jag hotas av tidningarnas och romanernas värsta öde.

— Nej, svarade herr Grenander fast, det tycker jag inte. Den av dig åberopade satsen, käre gosse, lider av felet att inte vara allmängiltig, formulerad som den antagligen är av en paradoxmakare med sitt livs rötter i trycksvärtan. För en skådespelare, en politiker, en författare, en målare, ja, en cirkusdirektör måste det vara hemskt att se sin existens borteliminerad som man förkortar ett bråk eller som man far med den våta svampen över en griffeltavla. För filosofen blir samma öde en intellektuell vällust. Och under de timmar jag har kvar att leva tänker jag försöka sätta mig in i filosofens roll — om du inte har något däremot, Tom.

Det blev alldeles tyst i fängelsehålan. Negern hade slutat att ge ljud ifrån sig och oväsendet ovanifrån var förstummat, vad det nu kom sig. Herr Grenander hörde sitt fickur ticka i västfickan under den fatala kvinnomanteln.

Tom, som var ung, kände sitt hjärta sammanpressas av ångest. Han ville hellre dö en smärtsam död av kräfta i sin ålders höst än gynnas med en snabb och rolig hädanfärd av Balamas eller Malabas huggjärn — fastän han hyste den största vördnad och beundran för herr Grenanders sätt att lägga ut saken. Visserligen bar Tom Feathertom — som ovan är antytt — på en mystisk plan att tvinga majestätet till en återkallelse av dödsdomen, men så här i mörka natten började han allvarligt misströsta om utgången av denna offensiv. Det var så grymt lågt till taket, luften kändes tung att andas och den förbannade fotogenlampan flämtade i dödsryckningarna. Rätt nu skulle det vara kolsvart. Hon fick osa hur mycket som helst, tyckte Tom, bara hon ville brinna.

Tre raska flammor, rakt upp och ned, med en fantastisk skugglek mot väggarna, ett ljud som när man slår ut en spritt ny kortlek mot bordsskivan, och så var det slut.

Hålan låg i det absoluta och egenomträngliga mörkret.

Nu skedde något, som herr Grenander för sin del aldrig skulle trott vara möjligt. Tom började gråta. Han snyftade som ett barn, och det värsta var att han kämpade så heroiskt för att bli herre över sin gråt.

Albert strök gossen över hjässan och hans hjärta var nära att brista.

— Inte duger detta, sade han, inte duger detta, gosse! Det är ju du som är expeditionens chef, Tom Feathertom.

Åter blev det muskler i det förtvivlade, hopplösa knytet. Tom makade sig plötsligt upp mot väggen, bet ihop tänderna och drog till läderremmen omkring livet.

— Tag det inte till protokollet, sir, bad han.

— Det kommer an på, sade Albert Grenander. Om inte revisorerna ha några anmärkningar att göra...

— Jag förstår vad ni menar, sir, men till min eviga ursäkt tänker jag åberopa ärftlighetens lagar, för mina föräldrar ha varit mörkrädda intill tredje och fjärde led, sir. Nu är det emellertid över, och vill ni göra mig en tjänst, sir, så låtsa aldrig om detta. Jag skulle inte stå ut med det.

— Nej, Tom, min gosse, sade Albert milt, när vi träffas om något år eller så på Champs Elysées i Paris — alldeles tillfälligtvis — så skall jag inte ens blinka med ena ögat, Tom.

Den hederlige Tom förstod inte dubbelmeningen med champs elysées och därför satt han tyst en liten stund.

— När jag var barn, började han sedan, hände det ofta att mamma läste i tidningarna om folk som varit nära att drunkna. Och nästan alltid fick man höra, att närheten av döden — ni hör jag talar som en grammatika, sir — att närheten av döden kommit folk att repetera hela sitt föregående liv. Ingen kan väl ha döden så nära som vi, sir. Men för min del får jag då verkligen säga att den där repetitionskursen åtminstone inte kommer av sig själv, eller hur? Vad är er erfarenhet, sir?

— Om jag skall vara alldeles uppriktig, Tom, så har jag nog funderat en liten smula på framfarna dar. Du förstår, gossen min, mitt liv har varit en kurva så rak, att du kunde dragit den med en linjal. Min enda släkting är en syster och hennes liv är ändå rakare. Jag tror att Europas mest försiktige vadhållare gärna hade vågat hundra pund på att herr Albert Grenander skulle sluta i sotsängen efter ett stilla hjärtslag — ty av den sjukdomen dö de flesta tidningsmän, till lycka för dem själva och deras omgivning. Den som hållit emot och siat om halshuggning torde inte behövt satsa stora kontanter — men sådant är livet, och det gläder mig att jag omsider kommit underfund med det. Den väntar aldrig för länge som väntat på...

— Och fröken Villanueva?

Nu var det herr Grenanders tur. Han sjönk ihop som en säck, lade sig över på högra sidan, fast stengolvet högg i höften, och sade:

— Nu skall du vara tyst, Tom, för jag vill sova.

Det blev ljust klockan sju i källargropen; till och med en solstråle letade sig in genom dörrgluggen. Först blixtrade det till just i hörnet där negern låg. Det var som om skuggorna plötsligt väckts av aningen om sin förestående ofärd, där blev en ögonblicklig och underlig oro — så sköt den gyllene pilen in i rummet och träffade negern mitt på hans runda näsa. Ett lustigt spel i det ebenholtsblanka skinnet tog vid och Tom, som naturligtvis inte sov, tyckte att negern var avundsvärd, som hade utsikter att få vakna också nästa morgon med smekningen av en ljum solstråle i det svarta ansiktet.

Albert Grenander låg dyr stilla med ryggen åt Tom. Hans jämna, trygga andetag tydde på sömn och huvudet vilade tungt på vänstra armen. Fylld av en nästan religiös beundran för denne halvgamle herre med den på en gång fasta och nervösa blicken bakom de starkt buktade ögonglasen, vågade Tom knappt dra andan av fruktan att väcka honom. Men negern saknade ju alla motiv till en sådan hänsynsfullhet — han sträckte på armarna, så det knakade, morrade ett slag som en otålig hund och drog sedan till med en gäspning, vars sammansatta tonföljd slutade med en skakande nysning.

Negern var vaken.

I samma ögonblick satte herr Grenander sig upp.

— God morgon, Tom, sade han. Se, det är vackert väder, solsken. Jag säger som Faust: hell min levnads sista dag.

— Ni har sovit, sir?

— Inte mycket, Tom, det måste jag erkänna. Enligt uppgift lär det vara hälsosamt att ligga hårt — åtminstone skrev en läkare det en gång i min tidning — men det här var nog litet för mycket av det goda. Jag känner mig mörbultad över hela kroppen.

Herr Grenander tog upp glasögonfodralet och satte på brillorna.

— Man kanske skall ha litet övning i det också, föreslog Tom.

— Antagligen, min gosse, antagligen.

Herr Grenander reste sig nu upp och gick fram till dörrgluggen.

— Vad är klockan, Tom?

— Strax halv åtta, sir.

— Inte mera! Vet du vad, Tom, när jag ser den här rödaktiga sanden utanför på planen, kommer jag att tänka på en författare som hade fått för sig, att han skulle göra guld i stället för att skriva böcker. Han berättade sedan själv hur det gick till och skyllde bland annat misslyckandet på, att han inte hade den rätta röda sanden bland ingredienserna. Jag undrar just om den här skulle ha hjälpt honom.

— Troligen inte, sir, eftersom titulus Saraj har låtit en av sina kemiska ministrar göra blandningen. Majestätet är särskilt förälskat i rött.

Herr Grenander ryckte på axlarna.

— Lika gott. Kanske var det tur för författaren i fråga att han aldrig hittade den rätta sortens sand och säkert var det tur för vitterheten i det land, vars son han var. Vill du höra något av vad han skrivit, Tom, så kan jag ett stycke utantill?

På detta sätt pratade herr Grenander med sin unge vän om allting mellan himmel och jord, men han undvek omsorgsfullt varje antydan om vad som skulle inträffa klockan tio.

Minuterna runno bort. Negern hörde slött på utan att förstå ett ord, men vid en paus i samtalet sköt han in en fråga.

— Vad säger vår olycksbroder? sporde herr Grenander.

— Han frågar om vi inte äro hungriga, översatte Tom.

— Sannerligen väckte han inte den björn, som sov, utropade Albert. Jag känner mig hemskt sugen. Hör på, Tom, intervjua svartingen hur det är med måltiderna här; någon mera erfarenhet än vi lär han väl ha.

Negern lade huvudet på sned vid Toms fråga och antog en svårt sorgmodig uppsyn.

— Ibland får man mycket mat, ibland får man litet, och ibland får man ingenting alls. Det beror på Vejlanas lynne.

— Vem är Vejlana?

— Fängelsedirektören, herre. En dag var han ur humör — förmodligen hade han förlorat på tärningspel — och då fick jag inte en bit mat på hela dagen.

— Stackars sate! Har du suttit länge i sinkabirum?

— En hel vecka, herre.

— Och vad knep man dig för, svarting?

— Hotellvärden nere vid hamnen beskyllde mig för att ha stulit en höna, herre. Men det är lögn, jag har inte stulit någon höna — och nu sitter jag på bekännelse.

— Oskyldig alltså...

Negern blixtrade med tänderna.

— Om jag skulle vara uppriktig, herre... jag har inte stulit någon höna, för det var en tupp. Men det har ingen frågat mig om. Man säger så här: du har stulit en höna. Jag svarar: det är osanning, jag har icke stulit någon höna. Jag kan svära inför härskarens gyllene fotsmycken att jag inte stulit någon höna; och då ser justitieministern förvirrad ut och skickar mig tillbaka till Vejlana. Men tyst, herre, någon kommer. Ni skall få se det är han.

Tunga nycklar rasslade i låsen, bommarna skötos ifrån med buller och dån, dörren kastades upp. Två malagasser stego in i källarhålan. Den förste var dyrbart klädd och höll ena handen stolt vid höften, den andre hade endast ett rött klädesskynke kring magen, bar i högra handen en kopparflaska, i den vänstra en helt och hållet europeisk resväska, vilken herr Grenander identifierade som sin. Två andra malagasser korsade sina bajonetter i dörröppningen.

— God morgon, förhärdade brottslingar, hälsade Vejlana, ty det var han. Här medför jag åt eder en frukostdryck och de kläder, som den fete boven med guldglasögonen ville iföra sig för sista gången. Ställ ifrån dig flaskan och resväskan, Promoto, bjöd fängelsedirektören.

— Vad är det i kopparflaskan, Tom? frågade Albert.

Tom lyfte på locket och luktade.

— Varm, kryddad toaka, tror jag, svarade han.

— Bed den förnäme mannen att jag får byta ut min frukostdryck mot litet tvättvatten och en handduk.

Tom översatte.

Vejlana hade uppenbarligen haft tur med tärningspelet under natten, ty han böjde välvilligt på huvudet och befallde Promoto att hämta det begärda. Därpå spottade han åt negern, nickade åt Albert och Tom och avlägsnade sig med den majestätiska värdighet, som gjort honom så imponerande, när han först trädde in i hålan.

Tom smakade på innehållet i kopparflaskan och grinade illa.

— Jag kunde just tro det, sade herr Grenander. Dela du vattnet med mig och låt svartingen sörpla i sig den där soppan. Han säger nog inte nej.

Det gjorde han inte heller. Varenda droppe gick åt på kortare tid, än Albert Grenander behövde för att öppna sin resväska och konstatera, att de klädespersedlar han önskat lågo där i god ordning — troligen nedlagda av den lilla städerskan som kunde tala franska. Så kom Promoto tillbaka med en skål vatten och en bomullstrasa, dörren slogs igen, negern somnade av det varma vinet och allt var som förut.

Sedan de båda herrarna befriat skinnet från den mörka kulören, började Albert klä om sig utan att söla. Han hade nyss vid en förstulen blick på klockan sett, att det knappt var en halvtimme kvar till den för... ja, för avrättningen bestämda tiden. När halsduken var knuten och västen knäppt, felade klockan en kvart i tio, och nästan samtidigt förnyades bullret utanför dörren. Kommandoord rungade, nycklar klirrade, järnbommar slogo mot varandra — dörren vred sig på sina gångjärn.

Denna gång var det en hel pluton ur Sarajs livgarde i stor parad med tofsprydda skärp, eldröda hattar och vita bomullsvantar på de bruna nävarna. Officern bar en guldbroderad väst med täta rader glänsande knappar. Släpande sporrar hade han spänt kring sandalerna. Vid sabelfästet hängde i ett blått band en silvermedalj, stor som ett femfrancstycke.

— Giv akt! kommenderade officern. Formering till avrättning! Öppna leden, marsch!

Sedan manövern verkställts, vände befälhavaren sig inåt källarhålan, saluterade med sabeln och sade:

— Tiden är inne, mina herrar. Framåt marsch!

FEMTONDE KAPITLET. Avrättning.

Hur det känns att komma från solpromenaden rakt in i en med elektriskt ljus upplyst sal vet var och en, som varit med om en matiné på någon europeisk teater. Är det en bra pjäs, en pjäs, som parketten väntar sig något av, stiger ett brusande sorl upp mot de matt lysande globerna i takkronan — det blir något av kvällens feststämning i salongen medan förmiddagens sol slår klatschar kring teaterns knutar.

Ingen kunde säga annat än att publiken i Saraj Daraïs marmorsal befann sig vid ett alldeles utomordentligt premiärlynne, den tidiga timmen till trots. Men så hörde också det förestående spektaklet till de mera ovanliga i Tajunga. Att på en gång få två vita nackar under Balamas och Malabas skinande yxor, att se kaskader av europeiskt blod göra lustiga språng över de röda stenarna och höra ångestropen på ett språk, som man ej förstod ett ljud av — se där ett gästspel, som inte bjöds varje säsong! Hovet hade till vardags fått nöja sig med inhemska krafter av mer tarvlig hudfärg, och när det någon enstaka gång bjöds på en litet ljusare färgskiftning från en eller annan stam längst i söder, var Sarajs förste hovmarskalk färdig att anslå en odrägligt skrytsam ton i de inbjudningskort, som med tofsprydda livjägare utsändes till hovets herrar och damer.

Läsaren kan då förstå, hur han skulle hovera sig denna morgon.

När le peloton d’execution med dånande steg, i noggrann marsch, intågade i festsalen, bröt ett spontant jubel löst. Hans majestät Saraj behagade själv ta upp applåderna — till frukost hade han fått en läcker fiskrätt, garnerad med musslor, tryffel och lätt brynta hajfenor, tillredd i en sås av grädde, olivolja, korinter, kapris, salvia, salep och kardemumma, och den var så god, att Saraj aldrig känt maken. Till denna fiskrätt hade köksministern låtit servera ett Moselvin, knyckt från en i närheten av Tajunga strandad tysk skonare, och det gyllne vinet var så vällustigt i smaken, att Saraj Daraï vid det femte eller sjätte glaset känt en fullkomligt löjlig önskan att bevara de båda brottslingarna till livet. Men redan vid steken insåg han, att den kulinariska sentimentaliteten hållit på att spela honom ett spratt — burgundern flöt just då röd och doftande i glasen. Majestätet höjde sitt glas för den sedan sekler bestående motsättningen mellan Mosel och Bourgogne.

Scenen från i går var inte mycket förändrad.

Den mest i ögonen fallande skillnaden bestod däri, att herrarna Balama och Malaba ifört sig nya, rikt förgyllda purpurskynken och att de inte längre med tomma händer uppvaktande majestätet bakom tronstolen utan fattat posto med blänkande långbladiga yxor bakom den skulpterade stupstocken i andra ändan av marmorsalen. Dessutom hade Saraj låtit flytta fram ett bord till tronen, och på detta bord låg en ordförandeklubba, en sådan där helt vanlig, prosaisk, men för många äventyrliga bankpapper ödesdiger ordförandeklubba, som brukas på styrelsesammanträden överallt i Europa — och bredvid den ett helt ris papper. Majestätet hade nämligen fått för sig, att brottslingarnas utomordentliga ställning som undersåtar i civiliserade länder krävde utomordentliga åtgärder i fråga om rättskipning i högsta och sista instans. Justitieministern satt på en pall bredvid och bläddrade i en stor bok; haremsministern stod som allmän åklagare, iförd en purpurfållad vit linnemantel, vid bordets andra sida.

Kung Saraj tog på sig en fördömt bister min, dängde klubban i bordet och befallde:

— För fram brottslingarna!

Herr Grenander såg ut som om han befunnit sig på något kvasikritiskt reportage i en främmande stads museum, smått kisande bakom sina glasögon. Tom höll sig strax i hans rygg och drog litet på mun åt justitieministern.

Hovet var imponerat. Tre av de sju närvarande damerna knäppte ihop händerna, alla de övriga iakttogo en respektfull tystnad.

Saraj Daraï höjde sin stämma. Han talade med uppehåll mellan orden, driven av samma bevekelsegrunder som gourmeten, när han låter ett svalt, citronstänkt ostron eller en sked iskyld Belugakaviar långsamt smälta i munnen:

— Det är inte brukligt, sade han, att skriva några så kallade protokoller för sådana bagateller som att en eller annan karl gör en dumhet och mister huvudknoppen. Men min utrikesminister har sagt mig, att kungarna i herrarnas land möjligen kunde göra Madagaskars franske generalguvernör — den gud beskydde! (hånskratt från okontrollerbart håll) — ansvarig för vad som hänt med herrarna i Tajunga, och därför skall jag — trots allt besvär och varjehanda olägenheter — be att få framställa några frågor.

Titulus Saraj tog en penna och det såg verkligen ut som om han skrev. Därpå vände han sig till Albert Grenander.

— Fullständigt namn och födelsedag, titel eller yrke?

— Albert Karl Frans Grenander, född den 12 februari 1875, till yrket tidningsman.

— Erkänner ni, att ni från mitt ägande harem velat bortföra en ung och skön kvinna, av mig inköpt och kontant betald?

— Ja.

— Gott. Tajungas lagar föreskriva dödsstraff för detta brott. Är ni beredd att undergå straffet?

— Ja.

— Er ålder gör er berättigad att slippa se er kamrats huvud falla för bödelsyxan. Alltså skall ni halshuggas först. Men tycker ni återigen det är lustigt att vara vittne till hans avrättning, så äro vi beredda att kasta om ordningen. Eller hur, justitieminister?

— Naturligtvis, majestät.

Herr Grenander vände sig till Tom, som hela tiden översatt frågor och svar.

— Säg till honom, Tom, att jag vill så snart som möjligt bli kvitt den här komedien, som förefaller mig i alla avseenden vidrig.

— Nåväl, orerade Saraj, Balama är äldre i yrket än Malaba. Tag hand om herrn med de guldbågade glasögonen och gör din plikt. Musikanter, spelen upp! Tjänare, bjuden omkring vin!

Musikanterna förde de långa, silverbeslagna klarinetterna till sina läppar, trumslagaren spände sin högra armmuskel, cymbalisten höjde sina mässingstallrikar över huvudet och anföraren sträckte båda händerna mot taket, färdig att hastigt dyka ned med dem till en gest, som skulle riva upp en orkan av skrällande, pipande, tjutande musikvirvlar. Kung Saraj smålog förnöjd — han var belåten med sitt sätt att regera och tyckte att han hade heder av sin dag, fast klockan inte var mer än halv elva på förmiddagen. Justitieministern slog igen boken och haremsexcellensen, som redan satt in herr Grenanders tiotusen francs på upp- och avskrivning i en fransk bank i Antananarivo, bytte om fot. Han hade nämligen vilat på den vänstra under hela rannsakningen med den äldre brottslingen.

Men det blev inte något av med den tilltärnade malagassiska valsen — anföraren stod ännu med händerna sträckta mot marmortaket, när Tom Feathertom efter två pantersprång var framme vid Sarajs tronstol. I handen höll han ett papper, på vilket två rader voro skrivna. Och detta papper lade Tom — med några hastigt framviskade ord — under härskarens ögon.

Saraj Daraï bjöd tystnad. Allt liv avstannade. Händelsen var oerhörd. Vad skulle nu ske?

Men knappt hade majestätet kastat ett öga på meddelandet förrän hans hy förvandlades. En vit man skulle blivit eldröd — Sarajs ansiktsbrons fick en skiftning i mässing. Vitorna i hans ögon sprängdes med blod. Kring de tjocka läpparna stod fradgan som på en epileptiker.

Han reste sig upp, med de hårdnade knogarna knutna kring karmstolens armstöd. Röt gjorde han — och fiskrätten och moseln och burgundern voro glömda som om de aldrig funnits till.

— Håll, Balama! Hitåt, Malaba! Tagen bilorna med er! Huggen denna fähund — majestätet pekade på Tom — i stycken utan process och protokoll och rannsakning, klyven honom, som I klyven ett vedträ! Ligger han inte platt död och tillintetgjord inom tre sekunder, så är det er egen förgörelse, förrn det rings till middag. Fort, fort, fort!

Det tumult som nu uppstod kan svårligen beskrivas — herr Grenander skulle själv använt denna slitna fras om han varit dömd, inte till döden, men att göra ett referat av händelsen. Balama och Malaba störtade upp med jätteknivarna i högsta hugg, genom hela hovet gick en våg av förfäran. Ett av hovfruntimren svimmade och måste bäras ut. Justitieministern föll av stolen och haremsministern fiskade förgäves efter sin Snusdosa. Albert Grenander, som plötsligt såg sig lämnad i sticket av sin skarprättare, skyndade efter — dels av en naturlig önskan att befinna sig så långt som möjligt från Sarajs skulpterade stupstock, dels av oro över vännen Toms öde.

Men långt innan de malagassiska ädlingarna hunnit lyfta sina knivblad över Tom för att enligt uppdrag klyva honom som ett vedträ, hade Saraj Daraï läst den andra raden i Tom Feathertoms kommuniké, och därmed tycktes han också ha ändrat åsikt beträffande Toms öde.

Fruktansvärd i sin konfunderade vrede reste han sig för andra gången i stolen:

— Rören honom inte, skrek han. Denne man tillhör än så länge mig.

Men även en kokosfärgad suverän måste visa sin omgivning en viss hänsyn. Hovet var inbjudet till avrättning, musikunderhållning och förfriskning, och alla (utom den stackars mänskan som svimmat) väntade både på avrättningen, musikunderhållningen och förfriskningarna. Man kunde inte utan vidare köra ut noblessen, isynnerhet som ministärens fruar gjort sig särskilt gentila. Därför nödgades nu Saraj Daraï lägga sin brons i förbindliga veck och anmoda de närvarande att ta sig en promenad i slottsparken, medan en viss räkning gjordes upp med den yngre av de båda dödsdömda gentlemännen.

Herrn med glasögonen skulle under tiden förvaras i hallen, sorgfälligt bevakad av l’officier du peloton d’execution.

På mindre än två minuter var marmorsalen utrymd. Justitieministern envisades att stanna kvar, men Saraj rynkade ögonbrynen — och mer behövdes inte. Dagkaptenen skulle hålla vakt utanför närmaste dörr och genast komma in, om han genom rop blev anmodad; eljest borde man hålla sig stilla som råttor — på alla håll och kanter.

Som råttor...

Så fort Saraj Daraï och Tom Feathertom blivit ensamma, förändrade den förre sätt. Hans röst tappade den släpiga, liknöjda tonen; ögonens uttryck hårdnade. Majestätet förvärvade plötsligt en högst märklig förmåga att tänka och uttrycka sig europeiskt.

Han sköt undan papperen, lade armbågarna på bordet och lutade sig fram mot Tom.

— Du har avslöjat min stora hemlighet, säger du. Vari består den?

— Ers majestät har exdrottning Ranavalona III gömd här på slottet. Franska regeringen tror, att drottningen är kvar i Alger, och på den tron — endast på den tron — tolererar man ers majestäts existens. Skulle Frankrikes generalguvernör i Antananarivo få kunskap om att drottningen befinner sig här, hos sin brorson, så blir det — om jag får uttrycka mig på europeiska — en sjuhelsikes historia både för ers majestät och för drottningen.

— Du har fullkomligt rätt, min vän.

— Man litar inte riktigt på stammarnas ärlighet. Släktkärleken är stor på Madagaskar och drottningen har rötter hos många hövdingar. Ers majestät känner sin moster. Det är en klok kvinna — och hon vet vad hon vill.

— Har du talat med henne, gosse?

— Nej, ers majestät, det har jag inte. Av en ren slump kom jag att gå vilse i en av era välsignade flyglar, råkade öppna en dörr, som jag aldrig öppnat förr — och där satt hon, drottningen. Jag blev fullständigt paff, ers majestät — eftersom jag sett i tidningarna nere i Kapstaden att hovakolonien i Alger förberedde en fest till hennes ära den 1 mars. Men där satt er kungliga moster i alla fall — gud allena vet vem som dubblerar henne nere i Alger!

Saraj lutade pannan i handen.

— Allt vad du nu yttrat, sade han, är lika sant som att solen skiner här utanför. Jag gratulerar dig till din iakttagelseförmåga och dina slutledningar, men beklagar, att de inte komma att göra dig någon glädje i detta livet. Du förstår att du nu är mer dödsdömd än du någonsin varit. Hade du sju och sjuttio liv, så skulle jag släcka dem alla innan nästa timme gått in. För tio minuter sedan skulle fallet av ditt huvud mot mitt stengolv knappt gjort mig så mycket glädje som ett glas verkligt god Mosel. Nu blir det en vällust att höra Balamas svärd skära igenom nackskinnet på dig.

Och därmed reste sig Saraj Daraï för att kalla in ministrarna, hovet, skarprättaren, musiken.

— Vänta en sekund, ers majestät, bad Tom. Låt mig visa er en papperslapp, innan ni ånyo församlar ert rikes stöttor omkring er.

— En papperslapp?

— Ja, sade Tom, och drog upp en liten avlång, skär lapp ur fickan. Vill ers majestät vara god och titta på det här!

— Nå, så sant jag lever, bedyrade Saraj hånfullt — är det inte ett helt litet vanligt kvitto på ett rekommenderat brev till en herr Tom Feathertom i Kapstaden.

— Står där ingenting annat också, majestät?

— Försändelsen skall, om inte adressaten påträffas inom tre dagar, vidaresändas till generalkonsul Jack Macinfish, som äger att brevet bryta och behålla.

— Just det, ers majestät.

Saraj snodde den skära papperslappen mellan fingrarna.

— Gott och väl, sade han. Men vad har detta med detta att göra?

— Ni är blind, Saraj Daraï. I det brev, på vars avsändande från Tajunga ni har kvittot i era händer, finns en utförlig skildring av drottningens liv här i ert palats Alamabasa. Egentligen räcker det ju med tre rader till de franska myndigheterna, men jag har broderat en liten smula...

Saraj andades häftigare under det gossen fortsatte:

— Om inte Tom Feathertom kvitterar ut detta brev i Kapstaden inom tre dagar, så går det vidare till generalkonsul Jack Macinfish, som bryter det och tar del av innehållet med stort intresse.

— Skurk! väste Saraj i den riktiga melodramatiska teaterstilen.

— Så går samme generalkonsul, enligt i brevet meddelade föreskrifter, direkt upp till de franska myndigheterna i Kapstaden och trettio minuter senare har franska generalguvernören i Antananarivo ett iltelegram om vad som inträffat. Jag skall inte tillåta mig att profetera något om händelserna i Tajunga omedelbart efter. Men det lär väl bli litet rörigt, eller hur, monsieur?

Saraj sprang upp.

Han hade goda förståndsgåvor och såg precis hur landet låg.

— När gick ert fördömda brev härifrån? frågade han.

— Med postångaren i går eftermiddag. För närvarande befinner det sig i franska statens postvård ungefär mitt i Mozambiquekanalen. Och efter fyrtioåtta timmar och litet till har engelska regeringen övertagit ansvaret för det i Kapstadens huvudpostkontor. Sprängfria kassaskåp, min bäste.

Toms ton mot suveränen blev allt mer och mer vårdslös.

Saraj Daraï gnuggade sina naglar mot armstödens polerade järnek.

— Det går en båt i morgon bittida, sade han hest, en båt direkt till Lourenço Marquez. Den måste ni och er vän ta. Och omedelbart fortsätta till Kapstaden.

— Det tror jag inte vi bry oss om, svarade Tom lätt.

— Seså, frestade Saraj med mjuk röst, ni skall inte vara ond för den här lilla tillställningen. Mellan frukostbjudning och politik är en djäkla skillnad. Jag skall gärna framföra mina ursäkter till er vän och till er också — låt oss bara komma överens.

Tom gjorde en grimas.

— Har jag förstått min vän, doktor Grenander, rätt, sade han, så vill han nu bli avrättad. Så ohövligt som man bemött oss i detta fördömda Alamabasa vore vi — för vår heders skull — bäst betjänta med att man för oss till schavotten. Vissheten om de diplomatiska myndigheternas raseri, flottaktionen, franska regeringens ingripande, Englands armerade protester och så vidare och så vidare gör exekutionen till en verklig högtidsstund för offren. Var god och ropa på era skarprättare, herr Saraj, låt dem komma, ju förr dess hellre. Nu skall jag bli avrättad, ers majestät.

Nu blev Saraj Daraï fullständigt hjärtängslig.

— Varför skall min herre vara så fördömt halsstarrig? frågade han. Låt oss tala som män. Vad fordrar ni för att avstå från att bli avrättad?

Tom fortsatte:

— Just i det ögonblick bilan faller, skall jag, ers majestät, tänka på mitt lilla rekommenderade brev. I denna stund seglar det, väl bevarat i en förseglad säck eller kanske till och med i ett järnbeslaget skrin ombord på en av franska statens postångare, inregistrerat i böckerna, på väg till Durban eller möjligen Lourenço Marquez. Där tar järnvägen hand om mitt lilla värdebrev och låser in det i en postkupé, vars okränkbarhet är garanterad av staten, och så bär det av söder ut, med en fart som... Men, förlåt, ers majestät har kanske inte rest med tåg?

— Min herre!

— Min mening var inte att väcka förargelse, ers majestät. Låt oss återvända till episteln. Tre dagar väntar postmästaren i Kapstaden, att mr Tom Feathertom skall infinna sig och kvittera ut reket. Men Tom Feathertom kommer inte. Han har njutit en snabb och smärtfri död för den hederlige Malabas kraftfulla hand — och så bryts brevet... När jag tänker på den franska garnisonens i Antananarivo förtjusning att med kanoner och allt få göra en liten expedition till Alamabasa, knipa en livslevande exdrottning i vingbenet och hänga upp mäktig kung Saraj i en krok... ja, den tanken, ers majestät, är så behaglig att ett smålöje kommer att krusa läpparna på Tom Feathertoms avhuggna huvud.

Tom log, inte bara för övnings skull, föreföll det majestätet.

— Se så, hejda er svada, min herre, hemställde Saraj med rynkade ögonbryn. Vad begär ni?

— Att bli halshuggen.

— Envisa mulåsna! Ni begriper väl att det inte låter sig göra. Vad fordrar ni för att omedelbart avresa till Kapstaden, kvittera ut ert fördömda brev och kasta det på elden utan att knysta ett ord om dess innehåll? Vill ni ha pengar?

— Hm, sade Tom.

— Genera er bara inte. Jag är inte dummare än jag förstår, att ni har mig på gaffeln. Diktera era villkor, min herre, men låt det gå fort. Bara jag tänker på det där brevet går det kalla kårar efter ryggen på mig.

Tom fuktade fingertopparna mot sina läppar.

— Ponera vi skulle bli överens om villkoren, ers majestät: vilka garantier skulle ni då begära av mig för fullgörande av mitt åtagande?

— Ert hedersord.

— Vet ni vad, ers majestät, sade Tom, och hans röst hade en nästan hjärtlig klang, ni är ett stycke av en människokännare, och det är inte alla kungar man kan säga det om. Jag känner på mig, att vi kommer att skiljas åt som goda vänner.

— Villkoren?

— För det första —

Saraj nickade och skrev en etta på pappersarket som låg framför honom.

— För det första bör ers majestäts haremsminister återlämna de tiotusen francs, som han strök in i går kväll; det var...

— Mutor?

— Kanske det, ers majestät.

— Han skall återlämna dem, sade Saraj fast, och Tom kunde förstå på tonfallet att denna lilla affär åtminstone inte skulle rendera rådgivaren någon ny orden.

— För det andra —

Saraj ritade en tvåa.

— Pro secundo — Och efter vi tala om pengar — så torde någon kassaförstärkning vara välkommen. Jag vet inte hur min vän, mr Grenander, har det med slantarna, men här går åt massor av dem. Som ers majestät kanske har förstått äro vi på upptäcktsfärd efter en försvunnen flicka och upptäcktsfärder gör man inte för realisationspris. Fråga mecenaterna.

Saraj förändrade inte en min.

— Hur mycket? sporde han endast.

— Hundratusen francs, drog Tom till med. Hundratusen är en rund och bra summa.

— Ni skall få de hundratusen francsen, sade Saraj med ett lugn, som kom Tom att nedkalla en tyst förbannelse över sitt eget huvud, att han inte begärt tvåhundratusen.

— Vidare, uppmanade Saraj och tecknade en trea, ty ni har väl inte slutat än, gissar jag. Eller hur, min herre?

— Jag måste återigen prisa ers majestäts klara förstånd. Ännu har jag inte slutat. För det tredje önskar jag fullständig upprättelse — inte så mycket för min som för mr Grenanders skull. Det är en lärd man, som kan göra anspråk på de största hedersbevisningar, och hos ers majestät har han blivit så illa behandlad, att det ädla malagassiska språket saknar ord därför.

— Han skall bli kommendör av första klassen av alla mina tre ordnar. Med kommendörskapet följer excellensvärdighet och, om er vän bosätter sig här, en årlig pension på tretusen francs. Håller ni på det, skall jag gärna be honom om ursäkt också.

— Mycket bra. För det fjärde skall ers majestät bjuda oss på den bästa frukost som kan tillagas i Tajunga, varvid mr Grenander erhåller hedersplatsen. Omedelbart efter måltiden sker uppbrottet i galavagnar ner till hamnen, där ers majestäts båda gardesregementen paradera med spel och fanor. Hela hovet följer med till ångjakten och ers majestät utbringar själv levet för mr Grenander, när båten lägger ut.

— Godkännes.

— Då, sade Tom och reste sig upp, har jag ej något mer att tillägga. Under förutsättning att ingenting klickar i programmet, sådant jag har haft äran antyda det för er, kan ers majestät anse det fatala brevet förintat, uppslukat av jorden.

Kung Saraj sträckte fram sin seniga bruna näve och Tom lade sin vita hand i den. Saken var klar.

Så öppnades åter dörrarna för hovet.

Justitieministern vädrade med vidgade näsborrar, som om han velat lukta sig till vad som hänt, och haremsministern hade fått något i blicken, som skvallrade om en vaknande oro. Balama och Malaba, vilka använt väntetiden att ytterligare vässa eggarna på bilorna, sågo otåliga ut; endast Albert Grenander var sig precis lik. Lugn, orubblig skred han fram bakom officerns rygg, på alla sidor omgiven av bajonetter.

När de sista hunnit innanför dörrarna, gav Saraj Daraï ett tecken. Det blev dödsstilla. Alla väntade på ett ord av härskaren.

Tom, som förgäves sökt komma åt att byta en blick med herr Grenander, var starkt intresserad att höra, vilka vägar Saraj nu skulle anlita för att dra sig ur klämman.

Men Saraj Daraï redde sig som en hel karl.

— Lyssnen alla till mina ord, bjöd han med kraftig stämma och ljungande ögonkast. Min justitieminister har varit nära att begå ett fruktansvärt misstag: de båda vita herrarna ha icke gjort sig skyldiga till något brott — men väl förtjänta av min och regeringens tacksamhet. De skola så långt ifrån avrättas att de fast mera på allt sätt böra hedras.

Herr Grenander hade ingenting förstått, men iakttog till sin överraskning att ringen av bajonetter kring honom tunnades ut för att alldeles försvinna, att Balama och Malaba sänkte sina vapen och drogo sig undan mot väggen. Ett svagt mummel av missnöje förspordes från alla håll och kanter i salen. Oväsendet växte och blev allt starkare.

Men då reste sig Saraj. Med en röst, som hämtade sitt dånande raseri från det stormande havet kring Madagaskars kuster, uttalade han tre, fyra ord, som inte ens Tom begrep. Verkan av dem var ögonblicklig. Sorlet vek, en stum förskräckelse speglades i alla ansikten — Saraj var herre i sitt rike. De hovdignitärer som stodo närmast herr Grenander visade sin beredvillighet att fatta den nya galoppen genom att uttömma sig i tysta vördnadsbetygelser för den glasögonprydde främlingen, som visste varken ut eller in.

Saraj återtog emellertid sitt anförande. Först bad han herr Grenander om ursäkt för det föga gästfria mottagandet, som hade sin orsak och grund i hans excellens haremsministerns nötaktighet. Men kunde det tillfredsställa herr Grenander att veta, så skulle hans excellens redan samma dag få sona denna och andra synder med utomordentligt effektiva penningböter. (Här veko knäna sig på haremsministern, och om inte dagkaptenen skyndat till, skulle hovet otvivelaktigt fått bevittna den föga uppbyggliga synen av en på själva stengolvet sittande minister.) För att i någon mån reparera skadan utnämndes mr Grenander till kommendör och excellens med stora korset av Morgonstjärnan, Aftonstjärnan och Briljanterade Markattan, och komme ordensbrev och insignier att överräckas vid den bankett, som ofördröjligen skulle gå av stapeln till de högt värderade främlingarnas ära. Hans majestät nämnde i förbigående att med excellensvärdigheten följde rättigheten att hålla två dussin livegna — finansministern obetaget att sedermera upplysa om de med värdigheten förenade ekonomiska fördelarna; till äventyrs i samband med överlämnandet av en viss penningsumma, såsom dusör för riksgagneliga tjänster.

Saraj Daraï slutade, reste sig upp och bugade. Tomrummet omkring herr Grenander hade vördnaden oavbrutet vidgat — nu stod han i centrum av en cirkel, vars periferi markerades av ödmjukt sänkta nackar — bruna visserligen, men i alla fall nackar. Den nye excellensen bugade själv till höger och vänster, reserverat och besvärat, men bugade gjorde han. Tom flinade och hade hjärtans roligt. Herr Grenander såg det.

— Säg mig, Tom, sade han, vad betyder det här nya spektaklet? Det var inte vidare muntert nyss, men detta är nästan värre. Jag känner mig som statist i en dåligt inövad operett. Har det färgade patrasket blivit alldeles tokigt, och varför avrättar man oss inte?

— Ack, sir, utropade Tom.

Och så berättade han, under återkommande paroxysmer av förtjusning, alltsammans, medan herr Grenander mottog församlingens malagassiska yttringar av en högaktning och en vördnad, som försäkrades sakna både botten och tak.

— Min käre gosse, sade Albert, jag vill inte klandra dina åtgärder, eftersom de fört oss till ett slut, vilket möjliggör återupptagandet av forskningarna efter min stackars Adorée, men excellensvärdigheten och rättigheten att föra stat med två dussin livegna kan jag inte ta emot.

— Däri handlar ni oklokt, sir, svarade Tom allvarligt. Stjärnorna äro vackra — särskilt Briljanterade Markattan — fröken Villanueva skulle aldrig förlåta er, om ni låter ett par så stiliga maskeradsmycken gå er ur händerna, och för ordensbreven kommer ert kyliga fäderneslands exotiska museum att tacka er. Utom det att ni skulle såra mig, sir, som skaffat er dessa nådevedermälen.

— Under sådana omständigheter, Tom, är jag villig att ta emot utnämningen och ber dig framföra mitt tack till titulus Saraj för den.

Men titulus Saraj hade just nu fått annat att tänka på. Hovet var bragt på knä, men icke blidkat. Man teg och lydde därför att man intet annat vågade, men tystnaden var svept kring hullingar. Saraj erkände för sig själv, att han icke varit sitt folk en god konung de sista timmarna — han hade lovat bröd och skådespel, men bara hållit bröd. Sedan oppositionen slagits till marken ville han gärna lägga plåster på såren, ge den nödtvungna dygden sin belöning. Och därför lät han ropa till sig Vejlana, fängelsedirektören.

Denne kom — icke med tillförsikt och rest panna, som det höves en fängelsedirektör, utan räddhågad, slokande, efter ett nedstämmande, viskande samtal med herr haremsministern.

— Vad har du för fångar, Vejlana? frågade härskaren milt.

Fängelsedirektören bävade.

— Endast en, ers majestät, sade han skamsen.

— Det var inte mycket det, Vejlana, replikerade Saraj, en enda fånge i ett rike med femtontusen invånare.

— Fjortontusenåttahundra, ers majestät.

— Kör för fjortontusenåttahundra, fortsatte majestätet fogligt. Nå, vad har din fånge gjort för fuffens?

— Han har stulit en höna, ers majestät, meddelade Vejlana försagd.

— Å, fy fan, utbrast Saraj föraktligt, en höna! Häktar du folk för sånt skräp?

— Och det allra värsta...

— Finns det något ändå värre?

— Det allra värsta är att karlen nekar.

— Ha, skrällde Saraj, genast vid bättre humör, nekar han! Det var mig en fräck krabat. Herr justitieminister! Hör hit! Vad gör man med en karl som nekar?

Justitieministern ilade till sin konungs sida.

— Man avrättar honom, ers majestät, sade han, med den gode ministerns intuitiva förmåga att gissa sig till de svar härskaren önskade.

— Hämta upp hönstjuven, Vejlana, befallde Saraj. Och håll dig redo, du Malaba.

Vejlana visste inte om han skulle gå eller stanna. Hade hans hy haft den europeiska kulören skulle två av nervositet skapade hektiska fläckar varit synliga på kindknotorna. Till sist fattade han sitt beslut.

— Jag lyder, ers majestät. Men måste förutskicka att hönstjuven är en neger.

Saraj grinade. Det var samma minspel som gourmetens, när han under den tryfferade fiskrättens mousseline upptäcker rödspottan i stället för den äkta tungan.

— Gå, sade härskaren strävt, och hämta din neger. Men tag med på vägen din konungs besked, Vejlana, att du är en skral fängelsedirektör.

Banketten blev animerad.

Tom, den rackarn, klagade över att hans mage inte skulle tåla all välfägnaden.

— Av för mycket mat kan man få kolik, ers majestät, sade han, och av kolik kan man avlida.

Saraj kallsvettades.

— För himlens skull, bad han, ät försiktigt, min herre. Hälsan är det dyrbaraste en människa har.

Tom proppade munnen full med nystekta paradisfåglar.

— Hellre döden i denna stund än avstå från steken. Är det inte läckert, sir? vände han sig till herr Grenander, som också åt för brinnande livet.

— Jo, svarade denne, men vad är det för sorts vin i såsen, Tom?

— Chablis, svarade en av hovdamerna, som var stolt att kunna litet engelska.

Men Saraj oroades i sitt hjärta. Han lät tillkalla sin livmedikus, som satt längst ned vid bordsändan, och först när Tajungas kung slutat sitt samtal med denna betrodda person andades han litet lättare. Doktorn förklarade nämligen, att han nyss fått hem en magpump från Paris. Därtill lovade läkaren att — under förutsättning av excellensen Grenanders bifall — följa mr Feathertom till Kapstaden med uteslutande uppgift att under hela resan vaka över Toms hälsa. Saraj gjorde för säkerhets skull ögonblickligen proposition på frågan och då förslaget inte mötte något hinder, blev han vid gott humör igen. Det leve han utbragte för excellensen Grenander av Madagaskar och herr Feathertom, när ångjakten Lizzi lyfte ankar ett par timmar senare, var så ärligt menat som något kan vara i denna egoistiska värld.

SEXTONDE KAPITLET. Den chokladfärgade bilen.

— Nå, är det gjort nu?

— Ja, sir.

— Alla spår utplånade?

— Alla.

— Brevet fanns där alltså?

— Det var sista dagen, sir.