II.

Innan jag lämnade Sverige, hade Cecilia lofvat gifva mig underrättelser om Gustaf Frödings tillstånd, i den mån hon själf erhöll dylika, och detta löfte höll hon oryggligt.

Hans tillstånd var som förra gången, säger hon i juni. De få nu vaka öfver honom dag och natt, hvilket de en tid ej behöfde. Detta vakande såg han nog synnerligen ogärna, men under förhanden varande omständigheter, kunde det ej underlåtas.

I augusti fick jag underrättelse, att han var alldeles oredig; vid ett besök, min sagesman aflagt, hade han talat utan afbrott samt osammanhängande och ej känt igen sin omgifning.

Cecilia tycktes frukta för min säkerhet i Sydafrika, där stämningen då var ganska upphetsad genom det hotande kriget mellan England och Transvaal, och förmanade mig enträget att ej ge mig ut i fältslag och ej låta skjuta ihjäl mig.

Kriget och oroligheter i samband därmed kostade åtskilliga af mina sidokamrater lifvet, men själf gick jag skottfri och återvände omsider till Sverige.

Gustaf Frödings tillstånd var ungefär oförändradt med växlingar af sämre och bättre perioder. Cecilia hade flyttat från Uppsala och bosatte sig först i Sigtuna, sedan i Tumba och slutligen i Södertelge. Vid min återkomst från Afrika fick jag mitt skolarbete förlagdt till Stockholm, hvilket gaf mig fördelen att nästan hvarje vecka kunna tillbringa någon dag med Cecilia.

Min önskan att se Gustaf Fröding kunde ej bifallas, han själf motsatte sig mitt besök, sade man. Någon gång skall han väl ändra sig, tänkte jag och afvaktade tåligt tiden. Emellertid hade jag, utestängd från honom, ingen användning för mina ferier i Sverige, utan tillbringade dem merendels utomlands. Jag hade hört, att han läste tidningar, och omsider vaknade jag för tanken att genom dessa nå honom. Cecilia gillade min plan, och jag träffade aftal med redaktör v. Z. att lämna korrespondenser till Dagens Nyheter.

Det blef min största fröjd att skrifva dessa. Jag visste, hvad han skulle tänka vid nästan hvarje ord och såg leendet kring hans läppar, då han upptäckte, hur glädjen i mig ej var död, utan glittrade lika frisk som förr, blott jag kom till tals med honom. Jag reste, dit jag anade, att det roade honom och såg situationer och förhållanden i det ljus, att de verkade upplifvande, utan att därvid förlora något af den vederhäftighet han kräfde.

Så förgingo ett par år. Cecilia besökte honom då och då, och hennes återkomst från dessa Uppsalafärder försatte mig alltid i spänning. Hon tycktes mig aldrig vackrare, än när hon steg ur kupén och räckte mig den hand, hvarmed hon kanske blott för några timmar sedan tryckt sin brors. Däremot var jag nästan sjukligt rädd, att hon skulle börja tala om honom, och för att förhindra det framkastade jag ifrigt en mängd frågor om annat. — Kanske närde jag ett hemligt hopp, att hon skulle bringa mig budet det min förvisning var upphäfd och fruktade för den stund, då detta måste ryckas upp ur mitt hjärta — kanske marterade det mig äfven att få underrättelser från honom i andra hand —. När hon lagt sig till ro på hotellrummet, hvarken kunde eller ville jag längre hindra henne att tala, och så småningom upphörde orden att falla som piskrapp.

Våren 1902 beslöt jag att resa till Ryssland. Om detta land hade Gustaf Fröding nästan ingenting läst, och dessutom visste jag, att han önskade höra Tolstoys åsikt i frågor, öfver hvilka han själf länge grubblat. Cecilia hade blifvit kroppsligt klen, och detta bidrog utan tvifvel till hennes motvilja för denna färd. »Man hör så mycket afskräckande därifrån», sade hon, »och dessutom kan jag ej förglömma, det min farfar aldrig kunde säga ’ryssen’, utan att det alltid måste heta ’den förbannade ryssen’».

Vi skrattade, och hvad hon än ytterligare kände af ängslan, lade hon den dock aldrig mer i dagen, sedan hon märkt, att min håg stod att resa just dit.

Då jag vistats i Ryssland någon månad, får jag ett bref från Cecilia, däri hon uttalar sin sorg öfver att under dessa år ej ha lyckats förskaffa mig tillåtelse att se Gustaf Fröding; hon skulle göra ännu ett försök, skref hon, men förmådde därefter ej mer.

Brefvet grep mig djupt. Jag hade aldrig med ett ord beklagat mig, och hon aldrig fällt något yttrande, hvaraf jag kunnat ana, att min situation pinade henne. Jag hade antagit, att hon fordrade, att jag stilla skulle foga mig i hvad som tillsvidare ej kunde ändras. Hennes sjukdom, det förstod jag, hade nu tärt på hennes nerver och urståndsatt henne att dölja sin medkänsla för mig.

Så snart jag blef herre öfver min rörelse, skref jag och bad henne ej lägga på sinnet, att Gustaf vägrade se mig. Jag hade ej tänkt mig det som hennes skyldighet att utverka hans samtycke att låta mig besöka honom. Den omsorgen skulle jag ta i egna händer, och kanske skulle jag en dag lyckas bli insläppt.

Det dröjde ej heller många månader, innan jag stod vid det åtrådda målet. En bekant lyckades intressera hospitalsläkaren doktor K. för mig, och efter en del underhandlingar reste jag till Uppsala, medförande en bok från Cecilia till hennes bror. Nämnde läkare var den dagen jourhafvande, och utan att på förhand underrätta Gustaf Fröding infördes jag i hans rum.

Då dörren stängts bakom mig, såg jag genom de vågor af ängslan och fröjd, hvilka kastade mig upp och ned som ett flarn, blott en jättegestalt med yfvigt hvitt hår och böljande hvitt skägg. Han satt i sängen med korslagda ben och händerna hopknäppta i knät. Hans blick flammade till, då han varseblef mig, han slöt ögonen under en sekund och fäste dem åter på mig i undran, glädje och misstänksamhet.

»Är du lefvande — ja, är du också blott en syn, så kom fram till mig!» bad han.

Jag lydde darrande. »Jag skulle hälsa från Cecilia och lämna dig den här boken», sade jag, nästan stupande öfver orden, samt räckte honom Troels Lunds Livsbelysningar.

Han smålog. »Tänk, du har ju rent af ett ärende», sade han med en skämtsam klang i rösten, »och det från Cecilia».

»Ja», svarade jag tonlöst, men därmed var det också slut med min själfbehärskning, jag kröp upp i en närstående soffa och gömde mitt ansikte i händerna.

En stund var det alldeles tyst i rummet. »Det är ju du lifslefvande lilla norrsken?» frågade han därpå sakta.

»Lifslefvande», bedyrade jag och såg försiktigt på honom genom fingrarne.

»Hvarför sitter du då så hopkrupen därborta?» fortfor han.

»För det jag trodde, att du i vrede öfver min dristighet förvandlat dig till necken och ville skrämma mig ut ur rummet», skämtade jag med återvunnen jämnvikt.

Han skrattade muntert, och jag gick fram till honom.

»Dina händer skälfva ju lika våldsamt, som då vi skildes», sade han vekt. »Ha de kanhända darrat hela tiden?»

»Mer och mindre», bekräftade jag, så sorgmodigt jag kunde i all den glädje, hvarmed den närvarande situationen fyllde och omspann mig.

»Det var längesedan, jag kunde hålla i någons hand, utan att därvid förnimma på en gång fruktan och äckel», fortfor han. »Människorna ha synts mig som höljda i slem och krälande om hvarandra i en stinkande pöl. Vid beröringen har jag klibbat vid dem och de vid mig och att se dem, vare sig i verkligheten eller i syner, vållar mig stor vånda».

I hans stämma förtonade ett kval så brännande, att mina ögon började svida.

»Blir din pina kanske för ögonblicket något mindre, om jag nu lämnar dig?» frågade jag med kväfd röst och reste mig upp för att gå.

Han betraktade mig forskande. »Är du rädd att stanna, skall jag ej kvarhålla dig», sade han. »Eljes vill jag säga, att jag har en sensation af torr, ren hafssand, då du sitter bredvid mig; det torde ej vara omöjligt, att denna känsla småningom vidgas till att omfatta hela mänskligheten, och kanske slippa vi slutligen att vämjas vid hvarandra den och jag. — Hafssand är, ser du, det renaste, som finns, den kommer ur berget, sköljes af vågen och torkas af solen».

Han såg mig in i ögonen, och hans uppsyn ljusnade.

»Det är därför, det ständigt leker och glittrar kring dig», fortfor han. »Man hör på rytmen, hur bergens, hafvens och solens andar dansa i hvarje din rörelse».

»Han diktar», tänkte jag jublande. »Hvem vet, om ej kanske här i afskildheten hans mäktigaste skapelser mognat inom honom och nu blott afvakta tillfälle att ta synlig form?»

»Hvarför har du ej tillåtit mig att besöka dig?» frågade jag.

»Tillåtit», upprepade han, »Jag har ju väntat dig hela tiden och bedt till gudarne, att du skulle komma. Men på mitt ord kunde du ej slippa in, jag förmår ej göra dig annat än ondt — till det goda jag vill göra dig, är jag vanmäktig. Är din känsla nog stark, skapar den sig själf utvägar, resonerade jag, och då vågar jag ta emot dig, då går det i din kraft».

Det föll som fjäll från mina ögon — hela hans handlingssätt blef med ens klart för mig, och i outsäglig lycka knäppte jag mina händer om hans.

»Dock hade jag ej väntat dig genom dörren», fortfor han skälmaktigt, »nej inflygande genom fönstret eller nedflaxande genom skorstenen — det är den väg man afvaktar en sådan som dig».

Jag gick fram till kakelugnen. »Godt jag ser, att du åtminstone i någon mån velat underlätta det för mig», sade jag tillfredsställd, »du har behållit spjellet öppet».

Vi öfvergingo därpå att tala om de studier, jag gjort i Heines diktning. För närvarande fann han gycklet hos denne författare en smula poserande; jag måste försöka med Swineburn, äfven han gäckades, men genom gäckeriet gick en snyftning af medkänsla.

En blick på klockan visade, att jag måste gå — det dugde ej att vara ohörsam, om jag skulle våga hoppas att få återvända. En glimt af misstänksamhet sköt fram ur hans ögon, då jag kontrollerade tiden, därpå sänkte han hufvudet mot bröstet, och jag måste vira hans skägg kring mina fingrar för att förmå honom att småleende se på mig.

»När kommer du tillbaka?» frågade han.

»I morgon med Cecilia, om hon och du tillåta», svarade jag.

»Du kan komma en stund äfven i afton, om du vill», sade han. »Tag Swineburn med dig, så läsa vi Erotion».

Jag kunde knappt tala för glädje, då jag kom ned och skulle redogöra för mina bekanta, hur besöket aflupit, och läkarne funno, att det betydligt upplifvat honom.

Gustaf Fröding vidrörde ej heller vid vårt nästa sammanträffande min resa till Afrika, och hvad som vållat denna. Det var, som hade knappast fyra dagar och ej öfver fyra år förflutit, sedan vi skildes, och som hade det längsta afståndet oss emellan blott varit Uppsala-Stockholm.

Då Cecilia ankom, deltog hon lifligt i min glädje. Vi stannade ett par dagar i Uppsala, och som hon sista dagen var för trött att medfölja till hospitalet, tillbringade jag den förmiddagen ensam med Gustaf Fröding.

Det kändes litet svårt att säga honom farväl, och jag gömde mitt ansikte i hans långa skägg, för att han ej skulle se, hur omöjligt det nu var för mig att småle mot honom. Hvem vet, man kunde ju ännu en gång utestänga mig ...

Han strök sakta mitt hår. »Nästa vecka är du här igen och .......»

»Du ser väl till, att skorstensvägen då är klar», afbröt jag och lyfte med ett leende mitt ansikte mot honom.

»Jag måste, om jag ej vill riskera att få kakelugnen öfver mig», skämtade han, och det nyss allvarstyngda ansiktet tindrade af skalkaktighet.

Det var uppgjort, att jag skulle möta Cecilia vid stationen; hon var redan före mig där och inne i kupén, och för första gången i mitt lif glömde jag att känna samvetsagg öfver att ha förorsakat henne irritation. Då vi passerade hospitalet, förmådde jag ej återhålla mina tårar, och hon drog mig sakta intill sig.

»Åh, visst är jag bara glad», snyftade jag, då hon uttryckte sin förvåning öfver att jag nu kunde gråta, »men jag har ju sedan ett par dagar left mig in med Gustaf och hans sätt att se tillvaron och .... ja, .. ännu har jag litet svårt att öfvervinna det underliga att bli utsläppt i en värld, där alla äro honom så helt olika. Jag står nästan främmande för det, som nyss var mig bekant, och människorna deras tal och deras syn på tingen, gör mig så beklämd, att det knappast är möjligt att uthärda det».

Hon tröstade mig ömt, och jag lyckades tämligen snart behärska min sinnerörelse, men intrycket, som föranledde den, har aldrig kunnat dö.

Den följande tiden besökte jag honom regelbundet hvarje lördag och söndag. »Det är en melodi, som alltjämt sjunger i mig», sade han en dag. »Den rör sig om skaparens ord till hvarje föremål i dess skapelsestund. Till granitklippan hör jag honom säga: ’Stå — grå — stå — grå —’. Det är en hel följd af rytmer, men ännu kan jag ej träffa orden till dem. Längre fram blir jag säkert friskare och då — kanske».

»Hör du honom också tala till skogen?» frågade jag.

»Ja, till björkarne och tallarne».

»Jag längtar att få höra den dikten färdig».

Han log svårmodigt. »Färdig blir aldrig en dikt med mig som diktare. — Ovännen sår ogräs bland hvetet — med andra ord, den blir uppblandad med skryt, skrymteri och falskhet. Jag skall anskaffa mina egna dikter och genomtröska dem med själfanklagelsens slaga, när detta är gjort, skall du få se, hur mycket äkta som återstår. Törhända blott ett sönderbråkadt skelett, från hvilket man helst vänder bort tanken och blicken».

»Hvilken nytta afser du med detta förfaringssätt?» återtog jag.

»Att en gång bli den rätte mannen för det rätta ordet», svarade han.

Mitt hjärta slog af obändig fröjd. Hoppet lefde alltså ännu i hans själ, trots det tungsinne, som behärskade den, och med hoppet obegränsade möjligheter till hans drömmars fullbordan.

»Jag har ofta lyckovisioner om klippor», fortfor han. »Det ligger något förtroendefullt öfver granitklippan. Man kan stödja sig mot den utan risk att falla; människorna äro däremot oberäkneliga, det finns ingen man kan lita sig till».

»Du har mig», sade jag.

Han smålog vemodigt. »Du är skaldens svala marmortrappa, lutad mot dig drömmer och diktar han».

»Är då ej marmorn lika oryggligt säker som graniten?» frågade jag.

»Ej trappan som klippan; en skärfva kan brytas ur, den lossar i fogarne — man störtar ned och fördärfvas».

»Frammanar du nu ej en möjlighet utan realitetsbas?» invände jag.

»Nej, men ett fall på millionen, och det kan bli mitt.

Jag skall dessutom säga dig något, som aldrig helt lämnat mina tankar», fortfor han, »en spåkvinna har en gång läst i min hand och förutsagt mig en lång och ensam ålderdom».

Jag betraktade honom eftertänksamt.

»Du ser helt djupsinnig ut», anmärkte han, »hvart gå väl dina tankar?»

»Till en gammal bok, i hvilken det lär ha förekommit ett problem så lydande: Hur lång tid tar det för en piga att se en elefant? Skulle man månne ej som en slags undersats till detta kunna sätta uträkningsexemplet: Hur lång tid tar det för Gustaf Frödings spåkvinna att upptäcka lilla Ida Bäckmann?»

Han skrattade. »Törhända afläste hon mitt öde för hastigt ...?» Han slöt sin hand om min, och jag mötte i allvar hans tvifvelsjuka, pröfvande blick.

Mina ferier började. Jag hade tänkt tillbringa dem i Holland och Frankrike, men ville nu långt hellre stanna hos Gustaf Fröding, om han önskade det. Innan jag frågade härom beslöt jag rådföra mig med Cecilia. Hon var af den bestämda åsikten, att jag borde fullfölja mina ursprungliga resplaner, det blefve, menade hon, mycket roligare både för honom och mig att råkas, då jag medförde friska intryck från kulturländerna.

»Jag lämnar dig på ett par månader», sade jag därför till honom. »Jag ämnar studera några experiment att bilda en lycklig värld, som hålla på att utföras i närheten af Haag. Experimentledarne sägas vara professorer, läkare o. d».

Han betraktade mig forskande.

»Jag skall studera det riktigt noggrant», försäkrade jag, »och lofvar, att du skall få se det lika klart och tydligt, som om du själf varit med ..... Få se, om du kommer att gilla metoden ...?» undrade jag, ängslig öfver att han alltjämt teg.

»Kanske kommer jag att af idel afundsjuka häckla och smäda den», antog han med ett svagt leende.

Jag utvecklade därpå, hvad jag för flera månader sedan genom tidningarne hört om dessa människor och att de sades lefva för att fullkomna bibelordet: Du skall älska din nästa som dig själf.

Han lyssnade och visade sig slutligen en smula intresserad. »Det är törhända olämpligt för dig att sitta så här instängd som jag», anmärkte han, »din natur kanske hungrar efter resor?»

»Jag ville nog helst stanna hos dig, men jag tror, att jag bör resa», sade jag, tänkande på Cecilias ord.

»Ja», medgaf han och förde samtalet öfver till andra ämnen.

^* _* ^*

Bref från mig till Gustaf Fröding (brefvet saknar datum, men bör vara skrifvet i medio af juni 1903).

Käre Gustaf!

Här har du en bok från Cecilia. Jag har läst den och kan inte förstå, hur hon kan tycka att den är bra. På sina ställen går den ju an och är rätt lustig. Nej, jag bryr mig inte om den. Det skall bli mycket roligt att se dig igen, sedan jag gjort mitt härnadståg i sommar.

Först reser jag till Å. sedan till Karlstad för att recensera utställningen och sedan — dit vinden för mig.

Du kan ej tro, Gustaf, hur tröttsamt det är att vistas midt i bland människorna, ännu mer tröttsamt än att som du lefva utanför dem. Jag önskar, att du kunde ta mig till dig, sedan du tänkt ut någon bra uppehållsort. Käre Gustaf var icke för sträng, då du håller domedag öfver dig — glöm ej (resten af brefvet är afrifven).

Mina resplaner ändrades. Påfven Leo XIII sjuknade nämligen till döds, och som jag gärna ville bevista en påflig begrafning, tog jag vägen till Holland öfver Rom, ett beslut, som framkallade stor munterhet hos Gustaf Fröding.

I Rom sammanträffade jag med ett holländskt journalist- och konstnärspar. Hos dem hörde jag talas om doktor van Eeden, en berömd nervläkare, som sades ha gjort underkurer i sinnessjukdomar, och till bekräftelse på sina ord namngaf man ett flertal ryktbara personer han botat. Han var därtill strängt upptagen af litterära och sociala arbeten, fortsatte man, och måste fördenskull afvisa alla besökande, som ej i mycket viktiga fall behöfde hans hjälp. Då jag nämnde, att det låg mig särdeles om hjärtat att träffa honom, fick jag af min värdinna ett bref till doktor van Eedens hustru, hvilken var hennes barndomsvän, och däri hon bad denna förhjälpa mig till det jag önskade.

Från Holland skref jag följande bref till Gustaf Fröding:

Blaricum, Holland aug. 20 1903.

I år är det här jag får sitta och vara glad åt den dag, då du föddes, och du må säga hvad du vill om denna din dag, men du får ej förmena mig att tacka någon — jag vet ej hvem — jo, jag vet, men jag har intet passande namn för Honom, för att du fått synligt lefvande lif, för att jag kan skrifva ditt namn och veta att du skall hålla det i din hand, och för att jag kan lefva i den tanken, att allt hvad jag ser och känner här, kan jag inom kort få säga dig och höra din mening om.

Du vet ju, att människohjärtats uppsåt är ondt allt ifrån ungdomen, och om man äfven lånar sig ett nytt och rent hjärta, kan man dock ej behålla det mer än en liten stund.

Jag har sett många människor här, för hvilka jag hyser beundran, de ha ej stannat på halfva vägen, men de ha krossats just som de trott sig ha hunnit målet. Du skulle höra dem beskrifva det Gudsrike de skulle skapa här på jorden åt människorna! Det gick med dem som med människorna, som byggde Babels torn. Herren Gud förbistrade deras tungomål, så att den ene ej förstod, hvad den andre sade.

Farväl käre, käre Gustaf — jag längtar att få tala med dig om allt detta.

Alltid din I. B.

Doktor van Eeden blef varmt intresserad af min beskrifning på Gustaf Fröding och lofvade, att för så vidt man önskade det, ta honom i sitt hus och under sin vård. Han trodde sig ha erfarenhet om den sortens sjukdom och hade äfven i ett par fall fått makt öfver den.

Lycklig vid tanken på de möjligheter till hälsobot för Gustaf Fröding, som jag medförde, återvände jag till Sverige. Då jag för Cecilia utvecklade förslaget om van Eeden som läkare åt hennes bror, fick jag intrycket, att hon ej fann det oantagligt, och hon lofvade att göra efterfrågningar för att få mina upplysningar styrkta.

»Nå, —?» sade jag förväntansfullt, då jag åter stod inför Gustaf Fröding. »Har du varit nöjd med mig?»

Han granskade mig road. »Du ser ut, som hade du ännu litet kvar af storeuropeiskt stoft under dina skosulor. Det är bra för dig att resa», förklarade han.

»Som du ser, återvänder jag dock alltid till dig», sade jag och smög min hand in i hans.

»Ja, du är profetens hvita korp, som bringar honom tidender från alla världar», sade han med en anstrykning af ömhet och strök undan mitt hår, som fallit ned i pannan. »Min lilla hvita korp», upprepade han därpå sakta.

»Bröd och kött har jag också medfört, alldeles som vore du Elia vid bäcken Kidron», skämtade jag och dukade upp mina förråd af smörgåsar från staden.

»Jag fruktar nästan, att profeten vid Kidron har skäl att med afund se ned på anordningarne för mig», utlät han sig, och den måltid vi nu intogo kryddades med det ystraste skämt. Jag talade så godt som oafbrutet, uppmuntrad af ett glitter i Gustaf Frödings ögon.

»Jag har gillat allt, hvad du har skrifvit», förklarade han, »men långt mer än påfvens död och begrafning och allt det andra, intresserade mig den lilla resenärens forskningsäfventyr efter det påfliga liket i Vatikanen».

»Kände du dig ängslig?» frågade jag.

»Kanske var det ej så alldeles fritt ett par dagar», medgaf han, »men snart genomträngdes jag af den förvissningen, att du reder dig i alla väder».

Då mitt skolarbete började, besökte jag Gustaf Fröding i regeln hvarannan lördag och kvarstannade öfver måndagen, ibland äfven hvarje vecka, allt eftersom jag vågade för risken att ej trötta honom. Till hvarje besök måste jag inhämta öfverläkarens tillstånd, och möjligheten, att detta skulle förvägras, försatte mig alltid i pinsam oro.

Gustaf Fröding önskade hvarje vecka underrättelse, när jag härnäst skulle besöka honom, så att han visste, hvad han hade att vänta. Man sade mig, att öfverläkaren måste läsa all korrespondens till patienterna, och för att bespara Gustaf Fröding förödmjukelsen att erhålla öppnade bref använde jag mig af brefkort. I stiliseringen »o. G. v. kommer jag etc.» fann han stor njutning, ty som öfverläkaren vid denna tid var en doktor Göransson, uttydde han det till »Om Göransson vill».

Efter någon vecka fann han brefkort blott lämpliga som meddelanden till skräddare o. d., och jag hade då den stundom kinkiga uppgiften att affatta sådana bref, där hvarje ord var riktadt exklusivt till honom och samtidigt ett offentligt dokument.

Bref till Gustaf Fröding.

Stockholm Lilla Vattugatan 28, sept. 18 1903.

Här är korpen, men hvar är profeten? Månne vid bäcken Kidron, bedjande för det förvillade egendomsfolket? Eller har han dragit ut i öknen, förföljd af Baalsprofeterna? Det blir korpens sak att ta reda på, då han blir flygfärdig igen.

För du skall tro, att jag mår illa nu, käre Gustaf — jag har fått en snufva som kommer min hjärtlösa omgifning att gapskratta, men jag skall reta dem med att snart bli bra igen. Jag har nu fått boken om van Eedens läror från honom, men jag kan ej läsa den ännu, jag tar den med mig till dig då jag kommer. Om du är konung Salomo, kan du ej undgå att känna och erkänna visheten i den. Och Gustaf, tänk du — tänk om han funnit vägen till yttre lycka!

Den 19. — Jag är nästan sämre i dag vet du, men jag har den tillfredsställelsen att min omgifning befinner sig nästan i samma tillstånd. Hur gärna hade jag ej velat besöka dig i dag, men doktorn föreställde mig, hur samhällsvådlig jag för närvarande är. Jag träffade K. L. utanför min port — han såg trygg och själfsäker ut som Adams samvete före syndafallet. Jag hoppas några baciller från min näsa rotade sig fast i honom, de skola ge honom ett mera tidsenligt utseende. Jag läser Livsbelysningar, men somnar vid hvar femte sida och drömmer maraktiga drömmar. Jag tycker, att jag söker fånga min religiösa känsla hvilken ibland låter som den vackraste klockklang, en sådan där som bär en ut i oändligheter af något ljust — ibland låter den som då man slår på en sprucken slef. D. v. s. det senare har jag aldrig gjort någon gång, men jag kan mycket väl föreställa mig, hur det låter.

I öfrigt funderar jag litet på den där Jeanne d’Arc, om hon var så att säga af Gudi eller icke.

Tycker du ej, att hon var rolig med sin kvinnliga rädsla? Den förefaller att vara äkta. Jag blef särskildt intresserad af henne genom att påfven på sitt yttersta sysselsatte sig med hennes kanonisering och så genom afbildningarne jag såg i Panteon.

Du — Gustaf — nu måste jag lägga mig, och jag måste dricka konjak, det känns som skulle jag lossna i hvarenda fog och hufvudet är som en sådan där sned byrålåda, som inte går in. Au revoir.

Böckerna du vill ha kommer Cecilia med på tisdag. Hon lär komma hit i morgon, men det är nog för smittans skull bäst, att hon ej ser mig.

alltid din I. B.

Allt eftersom veckorna gingo blef Gustaf Fröding frimodigare och gladare, och redan då jag öppnade dörren, lyste hans ansikte af skalkaktighet, så att hela rummet skimrade och sken.

»Lämna nu fram din anmärkningsbok, och låt mig se, om du varit snäll och höflig hela veckan», var den gängse uppmaningen, medan jag befriade mig från ytterkläderna. Hans min och ton var så uppstyltadt viktiga, att bådas vår munterhet kom i stark jäsning.

I mera lifliga än direkt verklighetstrogna färger skildrade jag därpå mina senaste bedrifter i Stockholm, och han sade sig kunna försäkra mig, att intet försatte honom i en så angenäm sinnesförfattning som en måttfull lögnaktighet.

»Och du — hvad har du gjort under veckans lopp?» råkade jag en gång fråga.

»Varit litet fnåskig, förstås», sade han med ett oefterhärmligt leende.

Då jag häpen såg på honom fortsatte han — »Nå, hvad annars? Det är ju rent af min skyldighet efter interneringen».

»Ja, när hvar och en sin syssla sköter, då går det väl ehvad oss möter», citerade jag med en högtidlighet, som maskerade min rädsla.

Han skrattade, och jag kände, att vi åter seglade i lugnt vatten.

Med rätt stort intresse följde han mitt undervisningssystem i den skola jag arbetade. »Är det för min eller för sakens skull, du hjälper mig, då jag ber dig om råd?» frågade jag en gång.

»Törhända för båda», svarade han. »För din skull öfvervinner jag min lättja att rikta tankarne därpå, eljes ligger mig nog undervisningskonsten i blodet, då ju både min far och morfar — i synnerhet den senare — voro framstående pedagoger. Jag föreställer mig», fortfor han, »att läraren ej bör uppträda som inpluggaren och mataren, utan snarare som örtagårdsmästaren, hvars hufvuduppgift är att låta de uppspirande själarne komma i åtnjutande af sol och luft».

»Hur fann du dina lärare under skoltiden?» frågade jag.

»Från min egen skoltid minns jag bäst serenaderna», sade han eftersinnande.

»Sjöng du?» frågade jag öfverraskad.

»Ja, falskt, jag kunde nog ibland hitta, men aldrig hålla tonen. Dock om det gällde, kunde jag parodiera, och det var nästan lika uppskattadt».

»Men gällde väl det vid serenaderna?»

»Nej, där gällde så mycket mer min stora kappa, hvars fickor voro ett förträffligt förvaringsrum för våra punschflaskor. Själf var jag mest att betrakta som ett bihang till denna. Hvad beträffar mina lärare, så intresserade de sig föga för mig, håglös och oordentlig, som jag var. Ofta försummade jag att begagna lexika vid skrifningarne utan fabricerade själf ord, hvilket renderade mig mer eller mindre aktningslöst ovett. Det särskilda intresse en lärare sökte visa mig, slog mycket illa ut. Mannen ifråga hade öfverraskat mig, under det jag spelade kort, drack punsch och rökte. Hvar och en af dessa oarter ansågs ju i och för sig synnerligen lastbar. Alla tre, bedrifna af en syndare på en gång, verkade därför så storartadt, att han i häpenheten rent af skonade mig från anmärkning och beslöt rädda mig ur fördärfvet genom att affordra mig löftet att hädanefter föra ett rökfritt, punschfritt och kortfritt lif. Jag höll detta till en tid, men fann snart tvånget olidligt och bröt det. Drifven af samvetskval anmälde jag det, äfvensom att jag ej vidare ville vara bunden af någon som helst öfverenskommelse i den riktningen. Flera af lärarne funno mitt beteende vanvördigt och röstade för nedsänkt sedebetyg. Rektor Walinder däremot anade, att skälet låg djupare än i trots och öfversitteri. Han talade med mig och visade stor förståelse för min ställning till frågan».

»Men hur kunde du med de klena kunskaper, du antyder, reda dig i studentexamen?» frågade jag.

»Det gick också på skrufvar. Måhända inverkade det i någon män på censorer och lärare, att jag var biskop Aghards dotterson. Betänkligast var min ställning i matematik, och läraren behöfde anlita hela sin frågeskicklighet för att undvika mitt fall. På examensfesten ansåg jag därför som min skyldighet att adressera några tacksamma ord till honom, men de föllo ej i god jord. Han fann det tydligen mera förenligt med sin lärarevärdighet att framstå som rättvis än som medlidsam».

»Hur utföllo dina skrifningar?»

»Tämligen, — i svenskan hade jag valt ämnet ’Slaget vid Lund’, och framställningen vann gillande trots det jag begått ett sådant fel som att låta konungen säga: ’Min krona hängde på Nils Brahes värjspets’. Denna namnförväxling mellan Brahe och Bielke berodde antagligen på mina barnaårs svärmeri för gula brigadens hjälte. Min veneration har sedermera sträckt sig till hela ätten och den myndige grefven, som skapat ordstäfvet ’i grefvens tid’, har gång på gång satt min fantasi i rytm. En tid hade han som rival den käcke gamle Hans Wachtmeister, som djärft slog på klingan mot hertig Fredrik, då han befarade försåt mot gossekonungen. Det var ämne för skalder, skulle jag tro». Han tystnade. »När jag började skrifva ett drömackord», fortfor han därpå, »låg mig i tankarne en historisk exposé, men som du ser, kan jag blott börja».

»Du har tiden för dig, och snart kommer hågen att fortsätta».

»Hågen har jag kanske, men jag saknar viljan och kraften».

»De komma med förbättringen af din hälsa. Snart få vi nog upplefva en ny ’snillets lek med historien’, som du kallade Heidenstams Karolinerna, men din ställning inom poesien kräfver, att du tar lärdom af svagheterna i dessa».

Han log. »Om det blott hände något», knotade han nästa ögonblick. »Tiden är färglös och våra gamla ätter dådlösa».

»Minns du, när du kallade en seg, urlakad skummjölksost, som stod på frukostbordet, för ätten B.?»

Hans ögon glittrade. »Nog minns jag det», sade han, »men månne ej uttrycket var inspireradt af dig?»

»Något händer likväl nu för tiden», fortfor jag. »Så till exempel antar Stockholms borgmästare inbjudan att närvara vid celebrerandet af St. Petersburgs grundläggning».

»Jag kan förstå att han gjorde det, och jag respekterar, att han förmådde det», sade Gustaf Fröding allvarligt.

»Jag fruktar, att jag ej riktigt kan följa din tankegång», bekände jag.

»Då jag betraktar hans resa», förklarade han, »kan jag ej se den ur annan synpunkt än den, att han ville visa, det både han och hans fädernesland hunnit den utvecklingsgrad, att de utan en darrning på handen kunna tömma förödmjukelsens kalk i botten».

Jag smålog misstroget, och samtalet gled in på andra ämnen.

Gustaf Fröding åhörde ej utan intresse, hvad jag hade att berätta från Holland. Jag beskref doktor van Eedens rykte som läkare och hans sociala teorier samt inlät mig på hvarför dessa ännu ej kunnat omsättas i praktiken. Vid ett tillfälle, då Gustaf Fröding klagade öfver att blott halfva hans hjärna fungerade, nämnde jag liksom i förbigående lämpligheten att i detta fall konsultera van Eeden som läkare. Han svarade undvikande och bytte samtalsämne. En svåger till van Eeden, en holländsk svensktalande skald, var emellertid då sysselsatt med att öfversätta några af Frödings dikter, och detta gaf mig anledning att allt ibland återuppta ämnet.

Sedan Gustaf Fröding fått sig tillsändt ett exemplar af sina egna dikter, hade han börjat bearbeta dessa och höll, hvad han kallade domedag öfver dem. Knappast någon dikt fann han fri från falska bitoner, hvilka, som han sade, gjorde honom pinsamt generad för sig själf, och så godt som vid hvarje dikt nedkastade han försmädliga anteckningar om sina nuvarande känslor inför densamma.

För att grundligt tukta sig, läste han högt några af dikterna, men fångades därvid till den grad af formskönheten i dem, att han glömde hånet.

Han läste dikten Predikaren. »Sjuhundra äro hustrurna .....»

Jag satt uppkrupen på ett bord bakom honom, och han stödde sin arm mot mitt knä. Hans röst hade aldrig tyckts mig klangfullare, och ej heller österländingen i hans natur trädt mera i förgrunden.

Då han slutat, såg han upp mot mig, och ett leende tvang sig fram på hans läppar.

»Hvi ler du konung Salomo?» citerade jag.

»Därför att du genomskådat mig, o Zulamit. När jag nu läser ’Upp till Salem’», fortfor han, »vet jag, att det endast är din närvaro, som kommer mig att finna den äkta .... men ..»

»Du njuter likväl för ögonblicket af att känna det så», afbröt jag.

»Ja», medgaf han och läste: »Si, mitt hjärta det längtar i dalen öfver bergen, där kungsörnen for — — —»

^* _* ^*

Bref till Gustaf Fröding:

Käre Gustaf!

Sedan jag skrifvit brefkortet till dig, fick jag mig tillsändt inneliggande bref och öfversättning.

Jag läser nu utan mycken svårighet holländska. M. och jag läste d. v. s. jag läste och han hörde skrattande på. Det lät, menade han, som någon slags fornsvenska.

Försök att läsa dikten högt för dig själf, eljes har du ingen aning om, hur den tar sig ut.

Naturligtvis har jag ännu ej svarat dem. Jag ville först gärna veta, hvad du tycker. Kan du inte skrifva i kanten på det lilla häftet, hvad du tycker är vackert och hvad du tycker är fult? Jag skall göra detsamma på mitt, och så byter vi. Då jag skickar dig mina randanmärkningar, får du äfven allt, som är nödvändigt, för att afskicka ditt.

I öfrigt, Gustaf — upphöra mina fötter aldrig att trampa den väg, som bär »Upp till Salem».

Din I. B.

En dag då han skarpt klandrat mig i alla former — utan och innan — och stämplat hvarje mitt yttrande som oäkta, satte jag mig litet trött i fönstret och såg utåt parken.

»Kan naturen skänka dig någon tröst?» frågade han ironiskt, då tystnaden slutligen blef honom tryckande.

»Nej, men skulle inte du möjligen kunna göra det?» undrade jag nyfiket och gick fram till honom.

»Det skulle förutsätta medlidande, och det vore härvidlag en svaghet», sade han. »Minns du, hur den romerske kejsaren befallde en slaf att stå bakom honom i triumfvagnen och hviska: ’Herre kom ihåg att du är dödlig!’ På samma sätt borde hvarje människa åtföljas af en Mefisto, som hviskade beska sanningar i hennes öron och vande henne att betrakta tingen från båda ändar. Hur mycket nyttigare vore det ej för land och folk, om kungen nu som i gamla dagar hölle sig med en hofnarr, från hvars läppar han finge höra uppriktigheten om också blott i form af skämt. Hvad tror du?»

»Jag tror, att jag inte vill vara hofnarren», sade jag bestämdt.

Han smålog och strök mig öfver håret. »Jag har börjat en dagbok», fortfor han, »däri jag låter en vis man, en slags Faust, tala och en Mefisto gissla de tankar, som uttalats». — Han visade mig en tjock anteckningsbok med svarta vaxdukspärmar. — »Jag har hunnit en trettio à fyratio sidor och ämnade gå igenom det med dig, men det ligger väl mycket oäkta äfven i Mefistos tonfall, och därför gitter jag ej läsa det för dig. Jag skall arbeta om det, kanske kan jag göra det bättre, och då skall du få höra det».

»Är det en ny idé hos dig, att vi alla behöfva skuggas af en sanningstolkare?»

»Nej, jag har hyst den ganska länge, ehuru den på olika tider växlar plats, än träder den i för- än i bakgrunden, men alltid har en dylik Mefisto synts mig mycket betydelsefull. Det förefaller mig, som skulle Goethe stundom kallat en sådan till hjälp för att nå tingens botten».

»Kan man öfverhufvud taget nå en botten i de frågor, hvarpå du liksom Goethe spänt tankeenergien?» undrade jag.

Han såg hastigt på mig och rynkade ögonbrynen. »Nej, det har du törhända rätt i», medgaf han, »men Goethe har hunnit på andra sidan de gränser, där människotanken hissnar. Mig fattas ej önskan, men kraft och framför allt mod att löpa linan ut». Han teg en stund. »När du tänker», fortfor han lifligt, »tänker du med bilder eller med ord?»

»Jag tänker ju så litet, och ännu mindre reflekterar jag öfver tillvägagångssättet därvid», bekände jag, »men jag föreställer mig, att bilden kommer först och att orden emanera från denna».

»Jag betjänar mig för tankeslut blott af bild», förklarade han, »satser ta längre tid och äro svårare att kvarhålla. Genom träning och noga aktgifvande att ej förirra mig till felslut bör jag kunna tränga ganska långt ned».

»Helt säkert», trodde jag, »men du måste anteckna några tankeslutpunkter, så att du har en bas att bygga vidare på, om du skulle tröttna».

»Du har kanske rätt», medgaf han, »men hur lockande det än är, att ge tanken vingar och spännkraft, känns det dock gagnlöst, man kommer i alla fall blott att säga: ’Dessa ord härröra från en, som sitter på dårhus’».

»Du är ej bunden att sitta här, du kan få komma ut härifrån, när du vill!» sade jag ifrigt.

»Det skulle i så fall blott förändra omdömet till: ’från en som suttit på dårhus’. Jag är en märkt man, sedan jag intogs här, och märket är inbrändt. Ett ombyte af vistelseort utplånar därvidlag ingenting», slutade han bittert.

»Kunde du blott aflägga någon slags akademisk examen, då du komme ut, så försvunne alla betänkligheter», återtog jag efter en stunds funderande. »Du känner ju svenskarnes auktoritetsveneration. Den obetydligaste uppsats, skrifven af en akademisk fackman, beaktas och glorifieras, under det viktiga frågor behandlade på det mest glänsande sätt af lekmannen vanligen ringaktas och undertryckas. Nog har du väl kunskaper för en disputation?»

»Kunskapsmåttet torde jag sannolikt kunna fylla», menade han, hvarpå vi gledo in i betraktelser öfver det akademiska lifvet på hans Uppsalatid.

Nästa gång vi träffades fann jag honom synnerligen upprymd. Han hade sysslat med några böcker jag skaffat honom från Kungliga biblioteket, behandlande kinesiska förhållanden och plägseder och hälsade mig på kinesiskt vis: »God dag, min vördade mormors mor, du ser ut, som om du vore tusen år, och kanske är du blott trettio!»

Jag svarade i samma anda och då vi lekt nog på kinesiska, yttrade han:

»Jag talade vid doktor Lundborg om mina studier, och han menade det ej omöjligt, att jag med framlämnande af en afhandling och utan disputation skulle kunna erhålla doktorsgrad vid något tyskt universitet. Beträffande vistelseort för mig, om jag lämnar hospitalet ....»

»Så menade han Holland lämpligt ...», afbröt jag.

»Det är sant», medgaf han, »men eljes vore Skottland fördelaktigt, bland annat genom sina gedigna bibliotek».

»Ja, och därifrån härstammar ju äfven din älskade Burns», insköt jag.

»Vet du väl, att du på senare tider börjat likna honom», sade Gustaf Fröding, och hans ögon fingo en underbar glans, då de fästes på mig.

»Nej, och inte kan jag heller förstå det», erkände jag, »men jag är glad däröfver, eftersom du tycker om hans ansikte. — Någon nämnde också Athen som en lämplig studieort för dig».

»I så fall skulle vi bo på en af de grekiska öarne», sade han och sträckte sig efter kartboken.

Medan vi beskådade Arkipelagen, rann mig en dikt af Tegnér i minnet, och jag frågade, om det ej var om dessa öar Fritiof kvad: »Här vi skulle ha bott etc.».

»Jo, och vill du kanske med citatet antyda din afsikt att låta mig lik hjälten sucka, ’men den hårda i Norden förblef’», frågade han med en blandning af skalkaktighet och ironi.

»Du är just lik en, som suckar», anmärkte jag skrattande. »Minns du, hur du på Utö föreslog till högläsning boken ’När riddar Ulf suckar’ i hopp om att få en smula svalka de hetaste sommardagarne. — — — Men för att återgå till Tegnér, förmodar jag, att det är en för långt drifven själfunderskattning, då han anser sig misslyckad som skald».

»Nej, däri har han alldeles rätt», svarade Gustaf Fröding. »Han är poetiskt vältalig, men når sällan längre. Ej heller är han originell. Hans vackraste dikter äro inspirerade af andra skalder. Så t. ex. har sången ’Fritiofs lycka’ på sina ställen rönt stark inverkan af Shakespears Romeo och Julia. Om du jämför Ingeborgs ’Tyst, det är lärkan’ etc. med Julias ord till Romeo, kan du själf öfvertyga dig därom. Också Runeberg är ganska ofta snarare ordkonstnär än poet. Tänk dig blott en vers sådan som: ’Ser du den lille mannen där på älfvens strand’ — ger det ej nästan uteslutande intryck af teatergester och deklamationstonfall?»

Jag smålog. »Har du glömt, hur betagen du blef i en Runebergsdikt, som vi nyligen läste?» påminde jag.

»Du menar Seidis bref till sultanen», svarade han. »Åh, nej, det är ett mästerstycke af poesi. Du borde tillägna dig den stilen, när du skrifver till mig», skämtade han. »Hör du rytmen och klangen och känner du färgdoften i detta? ’Dyre, låt med rosens anda Seidis tysta suck sig blanda’. När jag blir frisk, kommer jag kanske att skrifva något lika vackert och då ....»

»Blir du invald i Svenska Akademin», ifyllde jag högtidligt.

»Ofelbart, jag började redan tidigt meritera mig därför genom min stolta ungdomsbravad att kasta Akademiens hedersgåfva i den politiska offerhärden», utlät han sig.

Jag teg eftertänksamt.

»Grubblar du på, hur du skall kunna undvika att stämpla det anförda som öfvermodig dumdristighet», undrade han gäckande.

»Nej, jag funderar blott, hvar du skall placera mig, när du gör ditt inträde i akademien», förklarade jag.

»Jag är nästan öfvertygad, att jag har dig hängande under frackskörten, och mitt första åliggande blir ingalunda att tala öfver poesi, utan tvärtom att för de höga fäderna förklara min funktion som introducerare af kvinnan i Svenska Akademien».

»Det blir säkert praktfullt», antog jag. »Blott jag ej blir blyg och börjar gråta, när alla de gamla gubbarne stirra på mig».

»Då gömmer jag dig i mitt yfviga skägg», sade han och klappade mig beskyddande på hufvudet.

De dagar jag vistades hos Gustaf Fröding, önskade han, att vi skulle äta middag tillsammans och för att kunna göra honom till viljes häri, måste jag dela hans matportion med honom, en anordning som aldrig förfelade att ge uppslag till nytt skämt.

»Du och jag likna ett par råttor, som stulit sig in i statens skafferi», suckade han en middag och gnagde af alla krafter på en hård brödbit.

»Snick-snack är du obstinat, skall jag bita dig med min hvita tand!» citerade jag.

»Det är rätt Tummelisa, varna dig själf du, ingen vet bättre än jag, hur väl du i detta hänseende tarfvar varning», sade han med en gillande nick.

Just som jag skulle opponera mig mot denna tydning af mina ord, kom en vansinnig infarande, ryckte till sig ett brödstycke och försvann lika hastigt, som han kommit.

»Hu, jag tror jag blef rädd!» ryste jag.

»Låter man honom hållas, är han nog ej farlig», tröstade mig Gustaf Fröding, »men hade du tagit brödet från honom, kunde det kanske händt, att han gifvit dig ett slag. Förmodligen anser han sin egen mat förgiftad och tillägnar sig därför från andras portioner».

»Skulle du försvara mig, om någon af patienterna komme in och anföllo oss?» frågade jag.

»Nej, det skulle jag inte, jag saknar mod», svarade han. »Men det är möjligt, att jag skulle ropa åt dig att krypa under sängen, så att jag blefve tillgänglig för honom först. Kanske vore hans krafter något uttömda, när turen slutligen komme till dig».

»Har det händt, att de sinnessjuke här öfverfallit dig?» frågade jag vidare.

»Jag vill minnas, att det inträffat ett par gånger», svarade han. »En gaf mig en rätt kraftig stöt i magen och en annan slog mig öfver ögonen, så att pince-nezen gick sönder, men ingendera gången blef jag allvarligt skadad».

»Men du kände dig väl ändå hemsk till mods?» antog jag.

»Kanske — men litet mer eller mindre betyder föga».

»Jag undrar», fortsatte han, »om en psykiater ej egentligen borde ha varit sinnessjuk för att fullt förstå denna sjukdoms natur. Jag har varit ganska intresserad af många patienter här på anstalten, och hade jag ej hyst motvilja att opåkallad blanda mig i andras angelägenheter, skulle jag gärna velat hjälpa i ett och annat fall».

»Förmodligen vore det mycket värdefullt, om du som känner hur din hjärna fungerar som sjuk, skulle vilja nedkasta dina iakttagelser öfver dig själf på papperet», sade jag. »Andra patienter kunna ej göra det, emedan de sakna förmåga att klargöra sitt tillstånd».

»Anser du, att jag kunde gagna någon därmed, vill jag gärna göra det», lofvade han »kanske vinner jag samtidigt äfven det att komma till ett djupare vetande om mig själf».

Doktor Lundberg inträdde i detsamma, och jag delgaf honom det förslag jag gjort Gustaf Fröding. Han fann det förträffligt, om det blott ej tröttade honom.

En tid ägnade han sig med rätt stort intresse häråt, men slutligen fann jag anteckningsboken bortlagd, och på min fråga hvad det betydde, svarade han sorgset: »Jag kan inte mer du, det är ej lätt att ligga på dissekeringsbordet och själf föra knifven».

Det stack till i mig, att jag föreslagit något, som vållat honom pina, och jag gömde mitt ansikte i händerna.

»Nu måste jag hitta på någon annan sysselsättning», skämtade han, »exempelvis att skrifva ett vackert poem och för detta köpa en ny blå fjäderskrud åt min hvita korp».

»Hur är det väl med profetens egna kläder?» undrade jag. »Har du verkligen hjärta att längre låta dem hänga människotomma?» — Jag slog upp dörren till klädskåpet. — »Känner du ej, hur de lida af att aldrig få fylla sitt ändamål?»

»Nej, det gör jag inte», protesterade han, »jag afskyr dem. Kan man tänka sig något fulare än en människa, iförd ett par sådana benfodral? Man är som stympad i dem. Dessutom äro de för trånga åt mig, och du fordrar väl ej, att jag skall se ut som en förvuxen Trossnäsbeväring i kronans kläder?»

»Vi kunna beställa nya», föreslog jag. »Vill du blott låta Hedrén komma hit ut, tar han nog mått af dig. Du har ju ingenting att sätta på dig, tills du skall lämna anstalten».

»För det första så kanske jag ej alls skall ut härifrån, och för det andra så» — han tystnade och betraktade mig gäckande — »ja, så om du nödvändigt vill, så kan du möjligen få skicka hit ’hedren själf’», tillfogade han.

»Inte vill jag, om du har en afgjord antipati därför», sade jag ångerköpt.

»Jag märker, att du vill drifva det därhän, att det slutligen blir jag, som bönfaller dig att skicka Hedrén till mig», anmärkte han sarkastiskt.

»Si, jag är blott stoft och aska, men du Herre ransakar hjärtan och känner njurar, för dig är ingenting fördoldt», tillstod jag ödmjukt.

»Det är nog, det är nog!» han viftade med handen till tecken på sin nåd.

Jag var mycket lycklig öfver detta halfva löfte att få beställa en kostym åt honom och meddelade det såväl till Cecilia som till läkaren. Innan man kunde flytta honom från hospitalet, måste han nämligen först någon tid vänja sig att vistas uppe och iförd kläder.

En och annan gång kunde jag förmå honom att i nattrock promenera omkring i rummet, men han föregaf sig därvid få yrsel och kväljningar samt att ej kunna beräkna afståndet för stegen, hvarför jag upphörde att påyrka promenaderna. För att göra mig en stor glädje hände det dock någon gång, att han låtsades ta en rundtur med mig genom städer, som aldrig existerat.

Mina berättelser från Afrika, hvarmed jag då underhöll honom, gengäldade han merendels med skrytsamma skildringar om sin kamrat Jakob Hedenius morbrors bedrifter i Kap och en värmländing Anderssons äfventyr som afgudabild i Indien.

En afton då jag kom in i hans rum, märkte jag, att något händt, fast han sökte dölja det för mig.

»Har du sofvit dåligt i natt?» frågade jag.

»Det gör jag alltid», lät det undvikande.

»Har du drömt något som plågar dig?» fortfor jag och satte mig på sängkanten bredvid honom.

»Nej, men råttorna sprungo i natt upp i min bädd, och jag har ännu kvar den pinsamma skräckkänslan efter dem .... Jag har väntat på dig för att få den förjagad», kom det slutligen.

»Blef du biten?» frågade jag rysande.

»Inte nu, men för något år sedan vaknade jag vid att de gnagde mig på ena benet. Jag tänkte då, att jag till straff för mina svåra synder hade fått mig förelagt att bli uppäten af dessa motbjudande djur och kända mig tveksam, om jag ens hade rätt att skaka dem af mig».

»Att du inte snarare tänkte på, hur längtansfullt Tom Sawyer motsåg, att en råtta skulle bita negern i foten för att få blod till de inskriptioner, hvarmed hvarje anständig fånge måste förse sin cell», sade jag och lyckades småle.

Han skrattade. »Det borde jag kanske hellre gjort», medgaf han. »Med en tändsticka doppad i såret på min tå, skall jag nästa gång pränta öfver sängen: ’Här försmäktade Hans Stormäktiga Genomstungna Majestät, Konungen på Svenska Parnassen, Diktens Svarta Svan, nedhalkad från sin tron och åtföljd endast af en liten snöhvit korp’».

»Härligt, storartadt!» betygade jag, »men tror du inte, att det skulle verka synnerligen effektfullt äfven med en fras sådan som: ’Naturlig Son af den Lysande Guden Apollo’».

Hans ögon glänste till. »Det är helt säkert klokast att öfverlämna inskriptionen åt dig», sade han, »och härnäst jag blir biten, skall jag med aldrig svikande påpasslighet söka hålla såret öppet, tills du hinner hit».

»Jag skall tala vid doktor Lundborg», sade jag, »så kan du vara förvissad, att du får råtthålen tätade».

»Han har så mycket extra besvär för mig ändå», invände Gustaf Fröding. »För en tid sedan köpte han mig en tandborste, något som jag ej ägt, sedan jag kom hit. — Så alldeles säkert är det ej, att jag begagnar den hela veckan, men alltid i början och slutet», tillfogade han med en skälmsk blick på mig.

Hans ansikte hade återfått sitt lugna uttryck, och jag lade för honom några kriaböcker jag medfört och som han hjälpte mig att korrigera. En tillstyrd ordvändning förde oss in i ett samtal om språkliga svårigheter och gaf mig anledning att fråga, om han kunde rimma på hvilket ord som helst.

»Var säker på det!» sade han och nickade öfverlägset åt mig.

»Försök då med Åmål», föreslog jag retsamt.

Han betraktade mig, tindrande af upptågslust, ruskade mig i håret och skanderade:

»Bravo!» ropade jag förtjust. »Jag utkorar dig att skrifva vers till svåger Wilhelms födelsedag och rimma på gasklocka».

»Det blir ju ett rim som en cirkuskullerbytta», sade han skrattande.

»Du menar ....?» frågade jag.

»Att dess quinta essentia ligger i ett afsiktligt groteskt misslyckande».

Jag betraktade honom en stund under tystnad. »Om man nu stängde mig ute från dig, skulle du då ej göra något för att hjälpa mig in igen?» sade jag dröjande.

»Du vet ju, att jag är vanmäktig, beröfvar man mig en glädje, har jag ingen rätt att återfordra den».

»Men skulle du då ej kunna göra någonting?» fortfor jag och kämpade med de frambrytande tårarne.

»Jo, jag skulle sätta mig vid fönstret och låta mitt skägg växa ut genom väggen ända ned till marken, så att du kunde sno dig ett rep af det och klättra upp till mig».

Hans ansikte blef vid dessa ord skimrande vackert. Våra blickar möttes, därpå lutade vi oss öfver den uppslagna bibeln, och med andaktsfull röst läste han: ’Min vän är min och jag är hans’ — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Endast ett bref från mig finns bevarat för höstmånaderna 1903.

Det lyder:

Stockholm den 4:de dec. 1903.

Käre Gustaf!

Jag mår bra, hur mår du? Föröfrigt mår jag inte bra, kriarättningen angriper mina magnerver och orsakar mig s. k. fysisk plåga. Du minns blindtarmen som jag klagade öfver hos dig. Nå det var blott en tvångsföreställning, som du bibringat mig genom att tala om drufkärnorna.

Emellertid vill jag med dessa rader säga dig, att du antagligen blir beröfvad den stora glädjen att se mig på söndag, emedan skrifböcker och kväljningar kedja mig vid staden. Fullt viss kan du ej vara. Det är möjligt, att jag arbetar mig igenom skrifboksberget och trotsar kväljningarne, rycker till mig några långa strån ur ditt skägg, tvinnat ett rep och klättrar ned på det till ditt Nirvana.

Farväl, farväl! Lef väl, lef väl, och öfva dig, så att du kan föra en bildad konversation med mig, då jag kommer. Tråka inte ut dig med anekdoter och tal om Lydia Wahlström, dansande sig till rösträtt inför de församlade riksdagsfäderna.

Åh, Gustaf, om det ändå gåfves mig någon möjlighet för mig att komma på söndag.

Alltid din I. B.

Veckorna före jul påstod han sig för sina ögons skull ej kunna läsa, utan sysselsatte sig i stället med geometriska uppgifter och hade hela pappersark fullklottrade med vinklar. Några anteckningar visade, att han sökte lösa problemet om vinkelns tredelning.

»Din hand darrar mer än eljes, när du håller det där papperet», anmärkte han. »Är du ledsen öfver mitt val af problem?»

»Om det förströr dig, kan jag ju blott vara glad däråt», sade jag.

Han betraktade mig en stund; plötsligt började det leka kring hans mun, och ögonen spelade. »Är du rädd att tillstå, hvad du tänker», frågade han och drog mig närmare intill sig. »Tror du ej jag ser, att du hört detta problem betecknas som det paranojeometriska?» Han skrattade. »Du skall ej oroa dig», fortfor han, »jag är ej sämre, men det omöjliga har alltid haft en stark lockelse för mig. Hade jag ett laboratorium, skulle jag experimentera med uppfinningar eller söka göra guld, men nu har jag inga andra resurser än papper och penna och måste därför välja detta olösta problem».

Kort därpå såg jag i bokhandeln ett arbete af en professor rörande vinkelns tredelning och förskaffade mig det genast.

»Se här, nu ser du, att äfven höglärda professorer vid bildningsanstalterna behandla detta problem», sade jag triumferande och räckte honom boken.

»Gifvetvis kommer man en dag att kunna lösa det», trodde han, »ehuru jag misstänker, att det ej blir en universitetsstuderad lärd, utan kanske en sinnessjuk lekman, som finner lösningen».

Det närmade sig jul, och jag skulle resa till mitt hem. Jag hade frågat Gustaf Fröding, om han önskade, att jag skulle kvarstanna hos honom, men han antog, att den sorg min mor skulle känna vid att sakna mig, kanske ej kunde utjämnas med hans glädje att behålla mig. Julen betydde för honom intet, för henne däremot var den fylld af minnen och traditioner, menade han. Kunde jag dessutom återvända om fjorton dagar, störde ju ej min frånvaro honom i hans vanor.

Dagarne före jul, tillbringade jag i Uppsala och afreste till Åmål den 23 december. Jag hade lackat in diverse julklappar, till hvilka jag skrifvit vers på det omöjligaste blandspråk och tvang honom att afge ett högtidligt löfte att ej bryta dem förr än klockan sex på julafton.

»Nå, lämna mig nu dina paket», sade jag med låtsat allvar, »jag svär att inte se på dem, förr än jag kommer hem».

Han gjorde en beklagande gest och citerade: ’Den arme Fritiof mer arm än de, har ingenting att den trogna ge’.

»Om fem minuter kommer vakten för att hämta mig», sade jag och hopsamlade mina tillhörigheter.

»Vill du stryka med din hand öfver böckerna och allt som finns härinne, innan du går», bad han.

Jag nickade. »Snart är jag hos dig igen», sade jag, då vårdarens steg hördes, »och jag längtar redan att få skrifva till dig från Åmål».

Jag ordnade hans kvällsvard, kastade en sista blick på den nedböjda gestalten i sängen och lämnade rummet med motsträfviga steg.

Åmål den 26 dec. 1903.

Du käre Gustaf, du kunde gärna ha önskat mig en god resa, så hade ej det inträffat som nu inträffade, och det som inträffade var något gräsligt.

En annan gång gör du nog inte så, när du vet hvilka följder det drar med sig.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Du har naturligtvis julefrid du, så länge jag är borta, men hvad mig beträffar, är jag i djup saknad af sådan. Min store bror lämnar oss ej ett ögonblicks ro; under det jag sitter här och försöker skrifva läser han »Fäderneslandet».

Jag har ej heller auktoritet nog att säga ifrån: »Högläsning förbjuden», kvinnans plikt är hos honom som hos dig att ödmjukt böja sig och lyda.

I morgon skola vi släpas till Karlstad till — — — —, sedan resa vi till Trollhättan och jag antar att jag söndag eller måndag skall få mottaga din uppriktiga komplimang öfver mina vackra verser, såvida du ej förblindas af afund öfver min lätthet att finna rim. Det är mitt arf på mödernet. Mamma rimmade julafton fint till gröten — — — —.

Som du ser äro vi både bildade och begåfvade här i staden, och det kan du komma i håg nästa gång du gör en vers om Åmål.

Jag önskar så mycket, att allt som är plågsamt måtte göra så långa omvägar, innan det kommer till dig, att det förlorat sin rätta kraft d. v. s. för så vidt jag ej också räknas dit.

Gustaf — åh du vet nog, att jag på botten af allt hvad jag känner, blott vill, att du skall ha det som lindrar, men min önskan att se och höra dig ja, vara hos dig, är en murbräcka, som oaflåtligt krossar det som ställer sig i vägen för den. Därför kan jag också säga

alltid din I. B.

Jag reste från Åmål direkt till Uppsala, där jag stannade, tills skolarbetet började.

»Har du saknat mig?» frågade jag, då jag åter satt bredvid honom.

»Jag vet ej», svarade han, »men jag fick en stark glädjeförnimmelse, i detsamma du trädde inom dörren». Han teg en stund. »Är du ännu lika rädd för patienterna här?» fortfor han.

»Nog har jag allt fortfarande en förfärligt stark hjärtklappning, hvar gång jag passerar korridorerna», tillstod jag.

»Tänker du ej då så här? ’Jag utsätter mig hellre för denna skräck, än jag afstår från att se Gustaf Fröding’», frågade han.

»Jag hinner ej tänka någonting, jag bara går, det fortaste jag kan, och får en känsla af obeskriflig trygghet, då jag fattar om låsvredet till din dörr».

Han smålog. »Du tänker nog omedvetet i den riktning, jag antydde», fortfor han, »fast du ej ger dig tid att särskilja dina tankar och motiv. Ett val föreligger vid hvarje handling, ehuru väljandet går så snabbt, att vi ej alltid aktgifva därpå».

»Väljer du medvetet eller omedvetet?» undrade jag.

»Skulle tro, att jag oftast gör det medvetet. Mellan dig och mig föreligger häri en stor olikhet. Du har hela världen att studera och ditt aktgifvande på andra människor skymmer för dig tillvägagångssättet i ditt eget tankelif. Jag däremot har som observationsmaterial blott mig — och möjligen dig — däraf min detaljkunskap».

»Har du varit mycket plågad af röster, medan jag varit borta?» undrade jag.

»När du är här, skingras de ju alltid, eller rättare då jag sysselsätter mig med dig, ger jag ej akt på dem. Jag tror dock knappast, att de plågat mig mer än vanligt, och dessutom skall du ej oroa dig härför, då jag ej är särskildt dålig, vänjer jag mig vid dem ungefär som vid gatbuller».

»Har du haft dessa röstförnimmelser länge?» fortfor jag, »och finns det ingen hjälp mot dem?»

»Jag hade dem redan på den tiden jag arbetade i Karlstad, och jag förmodar, att jag ej kan undgå att plågas af dem hela lifvet igenom. Sannolikt är det ett organ i hjärnan, som ligger naket och därför fungerar ohöljdt».

^* _* ^*

Ett stort ärr på min hand tilldrog sig en gång hans uppmärksamhet, och jag måste redogöra för hur det uppkommit.

»Se här», sade han, då jag slutat, och räckte fram sin handlofve, »kan jag också framvisa ärr, men bakom dem ligger en helt annan historia än den, som är knuten till ärret på din hand». Han sänkte dystert sitt hufvud och tycktes knappast längre lägga märke till min närvaro.

»Hade jag blott aldrig känt mig fyllas af öfvermänsklig makt och kraft, skulle jag kanske varit mer osårbar», återtog han omsider. »Det är det gäckeri ofvanifrån, för hvilket jag stundom är utsatt, som vållar mig den största smärtan och förödmjukelsen. Det jag nu tänker på, hände för flera år sedan. Då — liksom nu — låg jag till sängs, hvilket då liksom nu tycktes besvära läkarne långt mer än mig. Utsatt för tvång iförde jag mig kläder och hoppades bli befriad från ytterligare kraf. Men så en vacker dag inträder öfverläkaren S—s och befaller mig medfölja de andra patienterna på jordarbete.

Jag vägrade .... han såg ut att ämna genomföra sitt program med mig ....» — han teg några ögonblick, och det ryckte smärtsamt kring hans mun. — »En är en, och då han därtill är ensam mot alla, är hans ställning hopplös ....» — Han tystnade äter, och jag smög sakta min hand in i hans.

»Jag slog sönder en spegel», fortfor han, »skar mig med glasbitarne öfver handleden i hopp att träffa pulsådern .... skrapade kvicksilfret af glaset och stack det i såret för att få det förgiftadt .... jag ville ej .... jag kunde ej uthärda denna skymf .... Jag trodde mig dock korad till något bättre och högre än att af en dårhusläkare fösas ihop med dårar för att gräfva upp jorden!» — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Han hade dragit min hand mot sitt bröst, och jag kände, hur våldsamt hans hjärta slog vid detta minne.

»Jag bar mig för oskickligt åt för att lyckas i mitt förehafvande», slutade han, »men vann åtminstone det, att man tillsvidare afstått från att med våld tvinga mig i ett arbete, som synes mig strida mot min värdighet».

Mitt sinne sjöd af harm öfver den brutalitet, som tycktes ha blifvit föröfvad mot honom.

»Du skulle ropat till Gud att nedsända millioner bältdjur att gräfva i ditt ställe», sade jag med ett försök till skämt. »Till det äro de skapade, men din gärning är vida skild från deras, och det skulle du tuktat den oförsynte med att påvisa».

Han skrattade. »Vi hade då fått historien om Elia och piltarne upprepad, fast med nödig variation. Har du sett ett bältdjur?» tillade han. »Jag undrar, hur de se ut».

»Jag har ej sett dem», svarade jag, »men vet, att de ha en benhård hud, just en sådan du behöfver i ditt umgänge med människorna».

»Det är ju möjligt, att jag borde föredra den», medgaf han, »ehuru Herakles lejonhud mera tilltalar mig. Och du — hvilket skyddsmedel är det väl, du begagnar?»

Jag löste leende af mig en lejonklo, som sammanhöll min halsduk. »Jag visar klorna», sade jag.

»Det duger», försäkrade han upprymd. »Jag förmodar, du ej gör dig samvete af att inbilla dina medmänniskor, det lejonen i Sydafrika trafva omkring med dylika rubinprydda klor».

»Jag brukar framdra det som ett bevis på landets sagolika rikedomar», bekände jag.

Vi kommo därpå att tala om drottningen af Saba, som enligt en Kimberleylegend skulle härstamma just från den trakten, och vårt föregående samtal undanskymdes.

Gustaf Fröding hade alldeles lagt åsido sina geometriska experiment och ägnade sig åt memoarlitteraturen. Då och då återupptogo vi frågan om hans studier och förflyttning från hospitalet. Mitt tal om van Eeden afböjde han fortfarande, och då han en gång gjorde det mera retsamt än vanligt samt hånfullt begärde att få veta, hvilka egenskaper denne ägde att framför andra förstå honom, förklarade jag vredgad mitt tålamod uttömdt och att det var sista gången jag inlät mig på detta ämne. »Är det väl något så onaturligt i min förmodan, att van Eeden, läkare, skald och filosof med rykte som nått de flesta kulturländer, bör ha goda förutsättningar att förstå dig», slutade jag.

»Är han skald?» inföll Gustaf Fröding, »det har jag aldrig förstått, det förändrar saken. Du har blott talat om hans sociala planer, hvilka delvis ligga utom min intressesfer».

Blidkad redogjorde jag nu för hans författarskap. »K. följer kanhända med dig som ressällskap på vägen», sade jag. »Jag har talat med honom därom, och han har ej ställt sig alldeles afvisande. Doktor Lundborg reser, som du vet, snart till Holland för att studera sinnessjukvården där, och då kunde han ju undersöka om van Eedens hem lämpar sig för dig».

»Det kanske han kunde», medgaf han.

»Från Holland är ej långt till Tyskland, och doktor van Eeden kan råda dig i allt, som rör dina studier», fortfor jag.

»Möjligen har han också själf ett stort bibliotek», förmodade han.

»Han tillhör en gammal släkt, så att det är högst antagligt», sade jag.

Bref från mig till Gustaf Fröding:

Stockholm den 18 jan. 1904.

Jag hoppas, käre Gustaf, att du ej måtte känna tomheten efter mig så som jag efter dig. Du mumsar Momsen och låter din hvita korp flaxa hvart nödtvånget drifver den. Måtte Momsen icke förnöja dig allt för mycket! Jag kan inte säga att jag för närvarande tycker det är så trefligt att du har det roligare än jag.

För ögonblicket är jag blott »Grace eller Hemmets solsken», och det är endast då jag är »Elise eller Kvinnan i sin fullkomlighet» som jag behöfver känna ädelt.

Du Gustaf — jag hoppas, att du läste om de där N-strålarne och inte slarfvade öfver dem. Jag har något att säga dig om dem, då jag kommer.

Cecilia reste här förbi i fredags. Jag var nere på stationen en liten stund men måste gå på fest för — — —

Jag var festens prydnad, åtminstone i eget tycke. Alla tre — — — tryckte mig turvis till sitt hjärta under kärleksfulla ord. Det kan jag aldrig erinra mig, att du gjort, men kanske upplefver jag det vid ditt 75-års jubileum.

Ingen dristade sig att fråga efter dig mer än fröken S. L—d — du vet — — —. Hon sade någonting så vackert om dig, att jag fick samma känsla, att vi nu burits igenom allt ondt, som grep tag i mig, då fröken Beck häromdagen sjöng ditt Drömackord. Om och om igen tvang publiken henne att sjunga »Segern är vunnen». Stenhammar ackompagnerade mästerligt. Rosenfeldts melodi till Inga lill tilltalade mig ej.

Det är möjligt att jag ej ens nästa söndag kommer till Uppsala. Fröken v. K. reser på tisdag och hon är som en tårpil, blott hon tänker på att vara skild från mig en dag. Skulle önska, att du liknade henne i detta. Antagligen får jag väl följa henne till Södertelge till Cecilia.

Jag hälsar dig så mycket, mycket. — Det blir krig — mellan Japan och Ryssland förstås.

Alltid din I. B.

Cecilia träffade jag numera sällan. Vi hade väntat, att hon skulle ha besökt oss någon gång under julen, men af en eller annan orsak hade hon låtit oss vänta förgäfves. Då jag förebrådde henne, menade hon, att vi nog ändå ej saknat henne, hvilket var en alldeles grundfalsk uppfattning. Hon smålog misstroget då jag sade detta och yttrade något, som tydde på att när jag nu hade Gustaf, behöfde jag ej henne.

Hon tycktes belåten med att han reflekterade på Holland och föreföll gilla mitt förslag, att doktor Lundborg skulle undersöka lämpligheten af van Eedens hem som eventuell vistelseort. Hon frågade, om där fanns tillfälle till bad och tillgång till sköterska, hvilka frågor jag bejakade. Själf var hon ej stark nog att följa med, ensam kunde jag icke resa med honom, men kunde vi, såsom jag ställde i utsikt, få K. och någon af läkarne som sällskap, borde det nog gå. Jag minns ej, om jag bad henne tala med förmyndaren om saken, men var öfvertygad att broderns hälsa låg henne så om hjärtat, att hon ej skulle dröja därmed.

För att kunna tillbringa söndagen i Uppsala följde jag under en veckodag den i brefvet nämnda fröken v. K. — en ryska — på hennes afskedsvisit till Södertelge. Cecilia hade flyttat i en ny våning, och jag kände mig först något främmande för denna. Själf var hon mycket trött och mottog oss liggande på sin soffa, men strålande vacker och älskvärd som vanligt. Omsider blef det tid för oss att återvända till Stockholm. Jag hade svårt att skiljas från henne, och kände en häftig motvilja mot ryskan, för hvars skull vi måst tala liksom genom ett galler. Då jag hunnit nedför trappan, vände jag mig om och fann Cecilia stå lutad öfver räcket. Hennes ögon lyste mot mig som svarta solar — jag tog trappan i ett par språng och slog mina armar om hennes hals. Hon smålog och kysste mig ömt. Ögonblicket därpå lämnade jag hennes bostad, föga anande att jag aldrig mer skulle beträda den.

Doktor Lundborg, Gustaf Fröding och jag samtalade allt emellanåt om van Eeden och den tillämnade vistelsen i Holland. »Jag känner mig som en stor elefant med en liten varelse på min nacke, som sticker mig i örat åt det håll hon önskar jag skall gå», yttrade Gustaf Fröding en dag. Doktorn skrattade.

»Du misskänner dig alldeles», sade jag, då vi åter voro ensamma, »det är du som är den viljestarke, och det är din viljas gissel, som drifver oss fram i den riktning, du önskar. Hvad har väl jag förmått? — Se hur obegagnade dina kläder hänga och tänk på hur sällan du ens bjuder till att vistas uppe i nattrock».

Jag fortfor en stund att ytterligare förehålla honom en mängd andra fall, där hans vilja behållit valplatsen, och hans ögon kisade hela tiden mot mig bakom pince-nezen.

Innan jag hunnit säga, allt hvad jag hade på hjärtat, räckte han med skolpojksaktigt underdånig min upp handen till tecken, att han ville tala. Jag såg på honom under lätt rynkade ögonbryn.

»Fröken, fröken», viftade han litet ifrigare.

»Nå, Gustaf Fröding», sade jag och nickade åt honom.

»Diktar du månne ej om mig efter Fryxells svartmålning af Karl XII?» frågade han.

»Nej, men när du säger det, finner jag, att din envishet har ett starkt släkttycke med hans», svarade jag, hvarefter vi båda brusto i skratt.

En fransk läkare och vetenskapsman vistades i Uppsala och hade erhållit tillstånd att bese hospitalet. Som han antagligen gärna ville träffa en så intressant patient som Gustaf Fröding, hade man frågat denne, om han hade något emot att följande dag mottaga besök af honom. Gustaf Fröding sade sig ingenting ha att invända, men bad mig komma tidigt, så att han ej behöfde vara ensam under receptionen. »Att beskådas som ett underligt djur, insatt i en cell, är ingalunda en välbehagsförnimmelse», förklarade han, »dessutom har han mera valuta, om han samtidigt får se dig, då du ju faktiskt är ändå konstigare».

Jag hade ej tillåtelse att vistas i Gustaf Frödings rum under läkarens morgonrond, men beslöt att för denna gång öfverskrida förbudet och därefter förklara mig. Vid tiotiden nästa morgon stod jag därför hos honom, och hela hans ansikte sken af skalkaktighet. »För sent», ropade han, »du har gått miste om att bli affotograferad i hans hjärna och antecknad i hans anteckningsbok!»

»Hur lät din franska?» frågade jag.

»Det hade tagit mig hela morgonen att snickra ihop frasen: ’Comment vous portez vous monsieur’, och just när jag skulle begagna den, försvann fransmannen».

»Hur såg han ut?» frågade jag.

»Det iddes jag ej undersöka».

»Satt du kanske och såg ned hela tiden?»

»Jag tror det, men ’hela tiden’ inskränkte sig till halftannat ögonblick, hvilket dock för en smart lärd torde vara nog till en sakrik afhandling i tre delar om skalden Gustaf Fröding på dårhuset».

Han hånlog. »Kan du säga mig», utbröt han hetsigt, »hvad som är driffjädern till att du trotsar alla vidrigheter och kommer hit. Svara mig långsamt och med eftertanke och servera mig inga fraser».

»Törhända känslan, att du behöfver ett värdigt föremål för dina sarkasmer», föreslog jag efter en stunds öfvervägande. »Men vill du nu som jag, äta vi frukost; i min ifver att närvara vid mottagningen för fransmannen, blef jag nödsakad att gå fastande från staden».

Jag dukade upp mina medförda förråd, och under måltidens gång försvann hans misstämning.

^* _* ^*

Till hospitalets bibliotek hade förskaffats en del nyare historiska arbeten, däribland ett par om England, hvilka skänkte Gustaf Fröding stort nöje.

»Har du saknat mig mycket under veckan?» frågade jag en gång under denna tid.

»Måste tyvärr erkänna, att jag varit för upptagen af andra damer för att ha haft tillfälle att tänka på dig. Jag menar de engelska drottningarne», tillade han, då jag förvånad betraktade honom.

»Åh — hå!» sade jag skrattande.

»Maria Stuart är ingalunda en föraktlig rival», påvisade han.

»Du kan väl ej mena, att jag skall bli svartsjuk på en kvinna, som lefde för flera hundra år sedan», invände jag.

»Inte vill jag uppmana dig därtill, men inte vill jag heller afråda», återtog han, »hon torde vara lika verklig i det närvarande som du, men ....»

»Hon kommer ej till dig med mat», afbröt jag.

»Nej, däri har du gifvit ett försteg», medgaf han.

Vi började därpå resonera om hennes förhållande till sina män och älskare och gåfvo oss i färd med att studera, hvad läroböcker och källskrifter haft att förmäla om henne. Äfven Anna Boleyn var länge föremål för vårt intresse, och Gustaf Fröding tycktes luta åt den åsikten, att hennes gemål endast handlat af konungslig skyddsplikt mot tronföljden, då han lät afrätta henne.

Doktor Lundborg skulle om några veckor anträda sin beramade resa till Holland, och jag frågade per telefon Cecilia, om hon rådgjort med förmyndaren om förslaget van Eeden. Det vore i så fall lämpligt, att denne gåfve doktor Lundborg i uppdrag att göra efterforskningar, menade jag.

När jag hörde, att så ej hade skett och att hon ej visste, när hon skulle komma till Stockholm, föreslog jag att själf få tala med förmyndaren, då han ju helst borde träffa doktor Lundborg före dennes afresa. Jag fick den uppfattningen, att hon gillade förslaget, och några dagar därefter besökte jag honom. Vi hade redan ett par gånger flyktigt sammanträffat, den första för många år sedan, då jag medföljt Cecilia upp på hans kontor och i förbigående blifvit presenterad af henne och den andra på en resa till Uppsala.

Han mottog mig snäft och sade sig ha andra planer för Gustaf Fröding än Holland samt att han tänkt, det någon läkare skulle medfölja honom. Jag nämnde då, att doktor Lundborg möjligen skulle kunna göra det äfvensom Frödings vän K., men intet af detta tycktes göra det intryck på honom, att han fann det värdt en reflektion. Hvad mig beträffar, ansåg han sig ej kunna tillråda, att jag reste med, då han ej visste mer om mig »än att jag var ett fruntimmer, som var tokig i Fröding och ville följa honom».

I första ögonblicket kände jag ett våldsamt begär att skratta, det lät precis som en röst från någon skvallerkonselj, men i nästa tog harmen öfverhanden, och jag svarade mig ha hyst den förmodan, att fröken Fröding varit i stånd att lämna något utförligare upplysningar om mig.

»Hon har sagt, att ni är mycket exalterad», förklarade han.

»Jaså», svarade jag och tänkte, att min ställning såväl till henne som till hennes bror dock torde ha gifvit henne goda skäl att ej låta detta uttryck gälla som det för mig uttömmande.

»Hur har ni det er emellan, ni och Fröding?» fortfor han. »Äro ni förlofvade?»

Jag betvang min känsla af föraktfull motvilja att svara honom. Om jag nu tege, kunde han rikta samma fråga till Gustaf Fröding och därigenom störa den glädje mina besök beredde honom. Kanske skulle då äfven ångesten att på något sätt ha bundit mig åter väckas till lif i hans ömtåliga sinne. Detta måste förhindras, och jag måste svara, men hvad? Hade det gällt mina egna känslor, skulle det varit en lätt sak, men att kräfva räkenskap för dessa låg utanför den frågandes befogenhet .... Öfver Gustaf Frödings känslor för mig hade jag däremot ej ens gjort några sannolikhetsberäkningar.

»Förlofvade kan man väl knappast kalla oss», svarade jag slutligen — »de känslor Gustaf Fröding hyser för mig, äro väl närmast att förlikna vid hvad han skulle känna för en yngre bror, som han själf fostrat».

För att ej låta märka, hur djupt hans beteende sårat mig, utväxlade jag några konventionella fraser med honom rörande gemensamma bekanta och lämnade sedan hans lokal.

Ljungande af harm skref jag följande dag ett bref till Cecilia, hvari jag relaterade hennes förtroendemans samtal med mig och menade, att jag haft rätt att vänta, det han vetat så mycket om mig, att han ej uppträdt direkt förolämpande.

Mitt förtroende till Cecilia hade efter samtalet med förmyndaren fått en betänklig stöt. Ej nog med att hon tycktes ha undanhållit honom alla upplysningar, som kunnat ge mig en aktad ställning i hans ögon, utan hon hade äfven förtegat för mig deras planer om förflyttning för Gustaf Fröding, under det hon skenbart gått in på lämpligheten af de arrangement jag föreslog. Den läkare, förmyndaren nämnde, som utsedd till ressällskap åt Fröding, var honom ytterst osympatisk, och han motsåg med glädje dennes förflyttning från hospitalet.

Cecilias svar kom mycket snart. Länge hade hon tänkt tala vid mig om mitt förhållande till hennes bror, hans närmaste framtid o. s. v., men ditintills hade det ej lämpat sig, då vi endera suttit på en järnvägsstation eller också haft obehöriga åhörare. Kanhända hade också en annan känsla tillkommit, nämligen att hon unnade mig den lycka jag för en kort tid kunde äga, innan jag åter komme i kontakt med lifvets hårda realiteter.

Mitt förhållande till Gustaf Fröding sade hon sig ej ha missuppfattat, hon skulle då ej kunnat hysa den vänskap för mig, som hon gjorde och skulle ej låtit mig komma dem så nära. Hon trodde, att min kärlek till honom var en stark och äkta känsla. Däremot hade hon alltid ansett, att G. ej brytt sig om mig annat än på ett rent vänskapligt sätt, något som jag också själf i mitt bref till henne sagt, att hon städse sökt framhålla för mig.

Hon hörde nu till sin stora förvåning, att vi voro förlofvade och försäkrade, att det i så fall ej kunde komma i fråga, att hon skulle lägga sig i våra enskilda angelägenheter. Dock tyckte hon sig ha haft rätt till vårt förtroende i denna sak, så nära som hon stått sin bror och mig alla dessa år. För sin del ansåg hon det orätt af honom att ingå giftermål och att föga utsikt funnes för ett lyckligt äktenskap, som ju fordrade hälsa och friska krafter. Men skulle så olyckligt vara, så hellre mig än någon annan. Endast kontrahenterna själfva kunde ta risken att från eller tillråda. Hon skulle per bref underrätta sina systrar om detta; G. själf komme hon ju snart att träffa personligen.

Det var fullkomligt sant, att både G:s förmyndare och hon ansåge det olämpligt, att jag ensam reste ut med honom — hade hon kunnat följa med, hade det varit en annan sak — och orsaken härtill var, att jag ej skulle kunna reda mig ensam i alla svårigheter. Att jag däremot skulle få råka honom så mycket jag ville därute, hade ingen satt sig emot.

Hon kunde omöjligt tro, sade hon, att förmyndaren förolämpat mig. Jag måtte alldeles ha missförstått honom. Då han talat vid henne om mitt förhållande till G. hvilket ju var så ovanligt, att det väckte uppmärksamhet, och hon visste ju ej då af någon förlofning, hade hon framhållit, att jag var en gammal vän till G., och att alltsammans var hvad hon kallade oskyldigt. Som en förklaring på att ett sådant förhållande kunde existera, hade hon sagt, att G. och jag ju båda voro excentriska personligheter med mera fantasi än folk i allmänhet och ej finge bedömas efter vanlig måttstock.

Om någon exaltation å min sida visste hon sig ej ha talat, men mindes ej, hur hon lagt sina ord och i hvad sammanhang. Hon sade sig ej kunna tro, det förmyndaren ej skulle känna till mig, då min svåger var hans vän, hvilket han också nämnt.

Att hon ej hade samma uppfattning af G. som jag var nog sant. Hennes grundade sig på 43-årig bekantskap och därvid ständigt återkommande fenomen i hans sinnesstämning, men ingalunda på någon utsago af mig eller doktorerna. Det fanns dessutom många omständigheter i hans lif, som jag ej hade reda på och därför ej kunde ta med i beräkningen.

Så länge han emellertid var så hjälplös, kunde hon ej annat göra än endast ta hänsyn till hvad som för honom var bäst, äfven om hon därvidlag skulle råka att stöta sig med mig eller andra. Behöfde hon välja mellan honom och mig, kunde jag nog tänka, hur valet utfölle. Blefve jag hans hustru, finge jag själf ta hela ansvaret, och hon skulle då ej hindra mig i någonting. Ju förr jag kunde göra det alldeles klart med G. desto bättre.

Hon tillrådde mig, att i denna sak rådföra mig med en namngifven god vän, som kände mig sedan min skoltid. Denna var mig uppriktigt tillgifven och därtill opartisk, sade hon. Men skulle G. och jag finna, att vi förhastat oss, så kunde vi väl som förut råkas på ett vänskapligt sätt, fast ej på samma sätt som i förra fallet, utan med någon inskränkning. För sin egen del brydde hon sig ej om folks mening och frågade ej efter skandal, men hvad som härvidlag blefve följden, nämligen att allt tadel skulle falla på G., och han komme att anses som en förbrytare och förförare, hvilket han aldrig varit och ej heller var, det ville hon gärna hindra. Hon bad mig försöka att tänka mig in i G:s ställning och hvad som kunde vara bäst och nyttigast för honom samt blunda för hvad som gjorde min lycka. Hon visste, att jag kunde det, om jag ville.

Min häpnad öfver innehållet i hennes svar trotsar all beskrifning. Hvad som i mitt bref gifvit henne anledning att tro mig ha tillkännagifvit någon slags förlofning med hennes bror var mig en fullständig gåta, då jag genom att citera mitt uttalande till förmyndaren tvärtom markerat motsatsen. Hon hade tydligen i sin upphetsning förbisett det verkliga innehållet i mitt bref, för det hennes fantasi fruktat. Likaledes måtte det ha undgått henne, att hvarje gång vi talat om Frödings förflyttning till Holland, jag föreslagit K. och doktor Lundborg som medhjälpare. Att resa ensam med honom hade aldrig ens tangerat min tanke. Vidare syntes det mig långsökt, att förmyndaren genom sin bekantskap med min svåger, som bodde i Karlstad och som jag ytterst sällan träffat — min syster var sedan två år tillbaka gift med hofrättsnotarien B. — skulle varit i tillfälle att erhålla ingående kännedom om mig, och jag lade bort brefvet i känslan af min oförmåga att fatta, om hon menade allt hvad hon sade eller blott en del, och om det hon icke menade, hade någon annan betydelse än som ett försvar för henne själf.

Jag fruktar, att jag ej tillbörligt smält det fogliga och resonabla, som onekligen äfven fanns i brefvet, då jag per omgående skyndade att befria henne ur den villfare se med afseende på min ställning till Gustaf Fröding, hvari hon intrasslat sig.

I sitt svar försäkrade hon sig ej ha någon lust att skilja mig och Gustaf Fröding åt, och känslor och tycken sade hon sig ej ha någon som helst fordran på att få kritisera. Det vore ju det privataste af allt privat. Det var blott de rent yttre förhållandena, som måste gestaltas så, att de ej blefve till skada och obehag för G. och mig. Förr hade hon alltid gått emellan, men nu var hon för klen och själstrött och saknade både håg och förmåga. Hon kunde yttra sin mening, men ägde ej energi att bråka åt höger eller vänster.

Uppträdet hos förmyndaren hade berört henne pinsamt och var henne alldeles oförklarligt. Han hade alltid visat sig ytterst hänsynsfull och dessutom gemytlig och treflig att ha att göra med. Hon undrade, om jag var säker på att han förolämpat mig. Hon hade ofta sett mig förolämpad för rakt ingenting, och jag var själf ej sällan hänsynslös. Var jag säker på att det ej var jag, som började?

I hvarje fall hade mitt första bref gjort ett mycket obehagligt intryck på henne, mest därför, sade hon, att hon fått en misstanke om att jag gått bakom hennes rygg och bearbetat G. under mina besök i Uppsala. Hon hade redan skickat mitt bref till en af sina systrar, så att hon kunde ej se, hvad som vållat missuppfattningen, men det var alldeles nog, att jag nu sagt, hvad jag menat. Bland de fel hon funnit hos mig, hade hon ditintills ej upptäckt hvarken bakslughet eller beräkning, snarare led jag af allt för stor öppenhjärtighet. Emellertid känner man ju hvarann i själfva verket så litet, att man ej kan vara alldeles säker, och då hon därtill oupphörligt tutats full af varningar, hade detta väl äfven i någon mån inverkat på hennes, som hon sade, omisstänksamma sinne. Hon hade i alla fall tänkt tala med mig och be mig vara litet mera försiktig i mina yttranden om G. och i hans och min samvaro, men afhållits därifrån, emedan hon tyckt det vara synd att komma med några missljud, och inte heller hade hon brytt sig synnerligen mycket om hvad folk säger. Hvad hon fruktade var, att det skulle gå därhän, att man öfverfölle hennes bror, och vore det än aldrig så obefogadt och lögnaktigt, så kunde det ändå störa honom i hans tillfrisknande. Det var först i julas hon fått reda på att några rykten voro i svang. En bekant hade råkat henne på gatan och gratulerat henne till att G. nu vore så frisk, att han kunde tänka på att gifta sig. »Fästmön bor ju hos honom på hospitalet», hade man sagt.

Hon hade blott kunnat försäkra, att det var lögn och stora sjöormen, och hade ej tänkt på det vidare. Emellertid hade ryktet envist hållit i sig med olika variationer såsom »fästmö, älskarinna och fruntimmer, som han har hos sig på hospitalet». Hon angaf värmländingar, som i denna sak bäst underrättade. Hon hade ingenting nämnt om dessa rykten till förmyndaren eller systrarne, men fann det klart, att hvad som angick G. var af så stort intresse, att det fort skulle sprida sig.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Af detta bref fattade jag hufvudsakligast, att hon misstänkt mig för bakslughet och citerat grundlösa rykten, afsedda att kasta ett ovärdigt skimmer öfver min ställning till hennes bror. Det föreföll mig högst märkligt, att Cecilia i den djupa afskildhet, hvari hon lefde, skulle »tutas full» af dylika ryktessmidare, helst hon var en person, inför hvilken lömskt förtal borde gripa till flykten. Ju mer jag grubblade däröfver, ju sannolikare tycktes det mig, att själfva kringflygandet af nämnda rykten vore att förlägga till samma kategori som »den stora sjöormen» och att hon troligen drömt dem. Men eftersom de nu delgifvits mig, måste jag ju i hvarje fall räkna med dem och tillse, att såväl Gustaf Fröding som det läroverk, där jag arbetade, skyddades för det onda, de kunde vålla.

För att få hjälp vände jag mig till den af mina vänner, Cecilia utpekat som lämplig. Hon åtog sig att, så fort det behöfdes, ordna min ställning till skolan och skref därpå ett bref till Gustaf Frödings läkare, docenten Lundborg, relaterade de af Cecilia citerade ryktena samt utbad sig hans råd, huruvida mina besök på hospitalet skulle fortsättas eller afbrytas.

Bref från mig till Gustaf Fröding.

Stockholm Tegnérgatan 14 den 19 febr. 1904.

Jag minns ej, om jag sade dig, att jag denna söndag stannar i Stockholm och att du först nästa lördag eller söndag har det nöjet att se mig inträda i ditt gemak, käre Gustaf. Maria Stuart och Elisabet hålla dig ju sällskap i min frånvaro och jag hoppas, att äfven detta kvinnliga element måtte verka godt på dig.

Stockholmsluften verkar däremot ej alls godt på min hosta — — — —

Här sänder jag dig ett kort, som jag erhöll från fru van Eeden. Hon har en mycket svårläst stil, men jag tycker mig förstå — — att hennes svåger, som är gift med den svensktalande systern jag berättat dig om, har öfversatt en af dina dikter och ämnar fortsätta.

Naturligtvis skickar jag den begärda boken, vi kunna ej hindra människor att öfversätta dig.

Från Moskva har jag också haft bref i dag. Där råder stor upphetsning, och det är nästan lifsfarligt att gå ut på gatorna. »Gut und Blut dem Kaiser». Han själf lär sitta i Vinterpalatset och gråta bittra tårar. Han säges aldrig ha velat kriget. Jag skall ta med mig brefvet, då jag kommer skall du få läsa det själf.

Jag har försport g.... åh, du kan inte tro, hvilken hosta jag har, jag tror det är kikhosta.

Jo, jag har försport genom doktor S. att — lär vara betänkt på att söka upp dig nästa söndag. Hoppas du ej blir — — Du är så fin nu, just som du är. Ingen jag ser härute i världen är så fin som du.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Jag har fått många goda saker hemifrån. Wilhelm har skrifvit en rysligt dum vers på en papperskaramell.

I veckotal kommer han nu att gå och njuta af att han varit kvick. Gustaf — du måste hjälpa mig att ge honom det igen på hans födelsadag den 17 mars. Om vi kunde finna något rim på gasklocka.

Det är en vecka tills jag får se dig och för mig är det många dagar. En hälsning till dig från mig.

alltid din I. B.

Cecilia hade samma dag skrifvit ett bref till mig, hvari hon sade sig vilja tillmötesgå min önskan, att i det som rörde min ställning till hennes bror vända sig till dennes afdelningsläkare, docenten Lundborg.

Och jag kunde vara viss om, försäkrade hon, att hon skulle tala med honom utan förutfattad mening, så som man resonerar med en läkare. Om jag hade undrat på tonen i hennes bref, så var den helt och hållet framkallad af tonen i mitt första bref. Hon visste sig aldrig ha haft en tanke på att »skilja» mig och G. utan hade alltid menat, att han och jag skulle råkas, som vi hitintills gjort, och om mina besök hos honom nu senaste tiden hade hon ej tänkt annat, än att vi blott för stundens nöje utbytte tankar och skämtade. Hade hon missförstått detta? frågade hon. Hon erkände, att hon ett ögonblick misstänkt mig att ha bearbetat honom i riktning att få allt mer och mer inflytande på honom och slutligen få honom helt och hållet för mig själf. Detta skulle hon ha kallat bakslugt eller något liknande. Men hon förklarade sig nu ej tro det, det skulle varit så stick i stäf mot hennes föregående uppfattning af mig, och utan bevis för motsatsen komme hon ej att frångå den.

Sedan hon sist skref till mig, hade hon haft bref från förmyndaren, som å sin sida var lika förolämpad som jag. Han ansåg, att jag ej tagit hänsyn till hans ställning som G:s förmyndare och som den där äger rätt att bestämma om hans angelägenheter. Han behöfde hvarken rådföra sig med henne, mig eller någon annan och hade blott att svara för förmyndarkammaren i Uppsala. Att han rådförde sig med henne och oftast rättade sig efter hennes mening var idel hänsynsfullhet.

Detta hade jag ej insett, menade han. Emellertid lämnade han åt henne — förutsatt, att hon toge allt ansvar på sig — att ställa med G:s resa och där deras åsikter kunde afvika följa hennes. Hon skulle ingenting bestämma, förrän hon talat vid doktor Lundborg och de andra läkarne. Hon komme endast att ta hänsyn till G:s bästa, och kunde hon ej finna öfvertygande skäl å någondera sidan, skulle hon alldeles afsäga sig förtroendet, och förmyndaren finge då rådgöra med hennes systrar eller med hennes kusin Carl Agard eller handla oberoende, alldeles som han ville.

Angående de rykten, hon nämnt i sitt förra bref samt en del därmed sammanhängande, så ansåg hon sig frikallad att alls beröra detta eller något liknande oss emellan, sedan jag i dagens bref sagt mig ej fästa ringaste afseende vid dem. Hvad som därvidlag behöfde sägas, kunde hon afhandla med doktor Lundborg, efter jag skänkt honom mitt förtroende. Hon yttrade sin glädje öfver mitt val af rådgifvare i Stockholm och sade sig lita på denne persons rättskaffenhet och sunda omdöme samt betygade än en gång, att hon ej hyste något misstroende till min ärlighet och öppenhet blott i viss mån till mitt omdöme. Och det var ju blott mänskligt, ansåg hon, att hvad man mycket önskar, det vill man gärna anse klokt och välbetänkt.

^* _* ^*

I mitt svar till Cecilia bad jag henne vänta med något afgörande vis à vis brodern, tills den nyutnämnde öfverläkaren vid hospitalet tillträdt sin befattning, hvilket skulle ske om någon månad.

Detta sade hon sig i nästa bref så mycket hellre vilja lofva, som det hela tiden varit hennes afsikt, och G. ändå ej kunde resa, förrän det blef varmt i luften. Hon förhastade sig ej i allmänhet försäkrade hon, och allra minst då saken gällde hennes bror.

Det hade varit något mystiskt, en oklar punkt i min ställning i hela denna fråga, men hon var öfvertygad, att den berodde på ett missförstånd, som kunde utklaras och var därför glad att få tala öppet med doktor Lundborg.

Det vore bäst, menade hon, att nu ej vidare orda härom. Man kunde så lätt komma att strida om småsaker i stället för att se i stort, men jag skulle vara lugn, att fast hon i första rummet tänkte på sin bror, hade hon i andra också en tanke för mig.

Det efterlängtade svaret från doktor Lundborg kom och lydde.

Uppsala hospital den 24.2 04.

— — —

Med anledning af Edert bref ber jag få uttala som min uppfattning, att Fröken Ida Bäckmann utöfvat och utöfvar ett synnerligen godt inflytande på Herr Gustaf Fröding.

Han har blifvit gladare och mera tillgänglig än förr. Det lider knappast något tvifvel, att icke hon åstadkommit mycket härvidlag.

Det skulle vara en stor missräkning för Herr Fröding, om hon icke vidare komme hit. Därför bör hon komma som hon brukat.

Med utmärkt högaktning Eder Dr H. Lundborg.

När jag åter stod inför Gustaf Fröding betraktade han mig forskande genom pince-nezen. »Har du varit sjuk?» frågade han, »vecken mellan dina ögon ha blifvit djupare».

»Sjuk, säger rent för litet», svarade jag leende, »det har nästan varit lifvet till låns; dock som skriften säger, sjukdomen var icke till döds utan .... ja, du känner citatets fortsättning».

»Ditt tal klingar grandiost ehuru ej alldeles otroligt», förklarade han, »men fortsätter du att citera bibeln, känner jag mig uppfordrad att sjunga: ’O vill du gå med till Kanaan’». Hans ansikte fick ett salvelsefullt uttryck och rösten en darrande, tunn klang.

Jag sjönk skrattande ned på en stol, jag visste knappast något roligare, än när han återgaf bönemötena i Kristinehamn.