I. (continued 2)

»Du, Gustaf — säg nu med en gång något riktigt fult, så är det öfver, tills de komma in med din kvällsmat», vidhöll jag utan att akta på hans inpass.

Han lade handen öfver ögonen, tog så åter bort den och såg på mig.

»Så frimodig du står där och så liten!» sade han vekt. »Tror du väl, att du kan höra det — och sedan glömma? Men sitt då här, och låt mig se dig i ögonen, så att jag märker, om jag skulle skada dig».

Jag satte mig ned på sängkanten och knäppte mina händer omkring hans arm. Åter glänste det till något hädiskt i hans ögon, och jag bad till Gud att nu kunna vara just sådan, Gustaf Fröding behöfde mig.

»Har du vackra armar, välskapadt bröst och präktiga ben?» sade han.

Under bråkdelen af en sekund kände jag ett hart när oöfverkomligt begär att skratta, men lyckades kväfva det.

»Jag kan tyvärr ej lämna dig något svar härpå», sade jag, »det är något, som jag aldrig kommit att tänka öfver».

»Hmn», sade han, och det hånfullt trotsiga draget kring hans läppar försvann. »Jaså, du har aldrig tänkt öfver det. Ser du», — och nu följde en detaljerad beskrifning på hur kvinnans kropp borde vara beskaffad för att anses välskapad. »Är din kropp månne sådan?» slutade han.

»Det har aldrig någon talat till mig som du nu», sade jag, halft ursäktande, »jag har aldrig reflekterat öfver mig själf i den riktningen och står svarslös af ren okunnighet».

Den motvilja mot själfva ämnet, som antagligen skymtade fram i min ton, kom honom att småle.

»Det är helt naturligt, att du skall finna mitt tal och mina frågor en smula otillbörliga», medgaf han, »men det är kanske blott en vana, att de förefalla så. För min del är jag så grundligt uppledsen att höra talas om en människas vackra ögon, hår, läppar etc. samt hennes charmanta hufvud och goda hjärta, att det är mig en verklig lisa att få tala om lungor, njurar, tarmar o. s. v. Hvarför kan man inte ha rätt att uppställa samma fordran på skönhet hos dessa organ som exempelvis hos ögonen?»

»Jo, däri kan du nog ha rätt», bekräftade jag. »Låt oss då i stället tala om vår stora, vackra, bruna lefver — och lungorna sedan!» Jag teg ett ögonblick eftersinnande. »Räck genast ut tungan Gustaf», fortfor jag lifligt, »jag vill se, om jag finner den tillräckligt skön för att med bibehållen själfaktning kunna fortsätta att hålla af dig!»

Han lutade sig mot kuddarne under det hjärtligaste skratt. »Jag skulle inte vilja sälja dig för den allra blankaste speciedaler», förklarade han, och blicken, som nu hvilade på mig, var fri och klar.

»Jag fruktar, att jag måste gå», sade jag. »Cecilia kunde bli missnöjd, om jag stannar längre».

»Är hon elak mot dig?» frågade han.

»Nej, — inte precis ...» sade jag, undrande öfver att tungan svek mig, då jag ville säga honom, att hon var det kärleksfullaste på jorden. »Vet du», fortfor jag listigt, »jag skulle tycka, det vore mycket snällt af dig, om du ibland läte mig komma hit .... hon kan lätt nog bli trött på mig».

»Det ligger i hennes förmåga att vara mycket elak, och jag skall ta dig hit till mig», sade han beskyddande, i det han fumligt hjälpte mig med ytterkläderna. »I morgon kommer du, inte sant?»

Jag nickade gladt och dansade hem.

Cecilia gjorde ingen som helst anmärkning, då jag berättade henne, att jag varit inne hos Gustaf, hon frågade blott, om hans ögonhvita var gul och blodsprängd.

»Hur har han varit i natt?» frågade jag helt tyst hans andra sköterska, då vi dagen därpå besökte sjukhuset — den rödhåriga afskydde jag alltför mycket för att kunna tilltala henne.

»Underbart lugn och stilla», svarade hon, och tacksam mot allt i hela universum följde jag Cecilia in i hans rum. Gustaf Frödings ögon glittrade mot mig bakom pince-nezen, och samtalet mellan oss alla tre blef synnerligen lifligt.

»Jag väntar dig i afton», sade han till mig, då vi reste oss upp för att lämna honom.

Dagarne förgingo, och hans förbättring fortskred. Cecilia åtföljde mig i regeln blott vid förmiddagsbesöket, under eftermiddagen voro Gustaf Fröding och jag merendels ensamma.

En dag promenerade vi omkring i sjukhusets korridorer, och som han ännu var ganska matt, hade han till stöd lagt sin arm omkring mina axlar. Vi voro inbegripna i muntert samtal och mötte därunder en af läkarne, som leende stannade framför oss.

»Hvem är det väl jag ser?» skämtade han.

»Konung Salomo .....» presenterade jag.

»Stödd på en af de Midianiters döttrar», ifyllde Gustaf Fröding pompöst.

»Ni tyckas känna till konsten att vara lyckliga», utbrast doktorn, och rädd för verkan af dessa ord på Fröding, skyndade jag att gå vidare.

^* _* ^*

»Hvad tänker du på konung Salomo?» frågade jag, då han en afton länge fixerat mig.

»På att när allt kommer omkring, du kanhända en dag ej blir rädd att gifta dig med mig, o Zulamit», förklarade han.

»Det vet du nog, att jag inte blir», sade jag leende.

»Ser du, jag kan nog spara och nog förtjäna pängar och behöfver ej alls ha det så storslaget, som Cecilia ordnat det», sade han. »Och hvad dig beträffar, lilla norrsken, så hänger du ju ej heller mycket vid detta jordiska».

»Åh nej», svarade jag, »vi två kunna mycket väl leka, att vi äga det, som tilläfventyrs skulle fattas oss. Nu till exempel leker jag, att jag har kallt sodavatten».

Gustaf Fröding ringde. »Var god och tag in en flaska seltsers!» bad han den inträdande sköterskan.

Jag nändes ej göra någon invändning, hans glädje att kunna ge mig, det jag önskade, var därtill allt för stor.

»Om mina inkomster skulle tryta», fortfor han därpå, »så tör jag kunna skrifva visor, som du får sjunga ....»

»Blott du står bredvid och vefvar positiv så .....»

»Det är själfklart», afbröt han skrattande. »Ett fint positiv ska vi ha med dansande dockor — — —» Han såg på mig, och ögonen tindrade.

»Ja, och så finns ju Snobbi», gick jag på allt mer och mer upplifvad. »Hon är en öfverdängare i alla konster en hund med vårdad uppfostran kan prestera. Hon kan sälja visorna».

»Hon skall sitta bredvid i ’Sittvackertställning’ med en hatt i mun och ta upp pängar ....»

»Men hon måste ha ett plakat på bröstet».

»Visst skall hon ha det — och därpå skall stå: Goda allmänhet köp den stackars poetens visor!»

Jag var ej nöjd med stiliseringen, och som han dessutom envisades att vilja underteckna uppropet med: »I största möjliga ringaktning Snobbi, Gustaf Fröding, Ida Bäckmann», höll det hela på att utmynna i en allvarlig skism. En sköterska inträdde emellertid snart med hans kvällsvard, och striden afblåstes.

^* _* ^*

»Berättar du för Cecilia allt, hvad jag talar med dig om?» frågade han en dag plötsligt.

»Nej, hon har hvarken begärt, och jag ej heller afgifvit någon redogörelse», svarade jag.

»Cecilia är mycket fördomsfri», fortfor han och började anföra exempel härpå. Jag hade gått fram till fönstret och såg utåt parken, hela tiden han talade.

»Kom tillbaka hit, så skall jag berätta dig något annat», bad han.

Jag lydde. »Vet du», började han, »jag har legat här och tänkt och grubblat och kommit till det sannolikhetsresultatet, att orsaken till det dikten verkade raka motsatsen af hvad jag åsyftade, är den, att jag grep i det rena med besmittade händer. Jag skall säga det en gång till, men jag skall dessförinnan ha renat och helgat mig. Från och med måndag nästa vecka ämnar jag under tre år framåt hvarken förtära sprit eller tobak. Efter denna tidrymd är, antar jag, följderna af mina missbruk med dessa båda stimulansmedel i det närmaste häfda och min hjärna törhända klar nog att arbeta, som jag vill».

Jag tryckte hans hand mot mitt hjärta. »Gud skall ge dig kraft att tydligare förnimma hans röst» sade jag.

»Felet hos oss ligger i fördöljandet, smusslandet och smygandet med den största af de gåfvor, Gud gifvit människorna», fortfor han, »den nämligen att skänka andra varelser lif. Domen kom också öfver oss: ’Du är i synd född’. Att tala om hithörande ting stämplas som fräckhet, och då ämnet dryftas, förändra människorna sitt ansiktsuttryck till ett lystet djurs och sin röst och sitt skratt till hemsk oigenkännlighet. Inte du», afbröt han sig — »du lyssnar nödtvungen till mig, och dina stackars läppar darra så pinadt, att jag skulle tiga, om jag ej måste tala inför dig».

»Åh, nog vet du, hur glad jag är, att du delger mig det, som sysselsätter dina tankar», sade jag. »Nästan alltid tycker jag, att det ligger en djup och påtaglig sanning i hvad du säger, men finner det också lika påtagligt och följdriktigt, att människorna reste sig upp för att stena dig, då du angrep dem i deras sårbaraste punkt utan att samtidigt stöta i moralbasun. Hur kunde du också tänka dig, att du med en gång skulle finna ord att väcka dem ur en mångtusenårig förblindelse. Minns du ej, hur Kristus, ansatt af fariseerna att ge svar i hithörande ämne, böjde sig ned och skref i sanden?»

»Nej, jag har ej stannat inför begrundandet af detta», medgaf han, »och det torde ligga något synnerligen betydelsefullt just däri. Jag gick för hastigt tillväga, jag var för ifrig — och dock hade jag gått i grubbel och pina häröfver, ända sedan jag var fjorton år».

^* _* ^*

»Du förstår väl», yttrade Cecilia en gång, »att det ej kan bli fråga om något giftermål mellan dig och Gustaf. Det vore allt för samvetslöst mot edra ofödda barn».

»Det vore så», sade jag, och därmed var den angelägenheten afhandlad.

»En sak vill jag också be dig om», sade hon sedan, »och det är, att du aldrig blandar mig in i dina och Gustafs tvister. Jag vet intet tröttsammare än att höra sådant och kanske bli uppfordrad att vara skiljedomare».

Jag brast i skratt. Ingenting låg väl så fjärran från min tanke som detta.

Gustaf Frödings förbättring hade nu fortskridit så, att han kunde vistas uppe hela dagarne och äfven företa kortare promenader i parken. Därunder brukade han allt som oftast improvisera legender om träd, buskar och stenar, och när hans inbillning tröttnade, tog min vid. Våra dagar fylldes af en stor rikedom på glädje. Han hade nu tagit sig för att låta sin fantasi omskapa sjukhusets trädgård till parker vid de slott, kring hvilka Walter Scotts berättelser knöto sig. Han framtrollade illusoriskt platsen, där Maria Stuart haft möte med sina älskare, Lochleven, där hon hållits fången samt de romantiska försöken till hennes befrielse. Hans Shakespearsfantasier vunno ej samma genklang hos mig på grund af min bristande förståelse för denne skald.

En dag sutto vi inne på hans rum och betraktade ett stort träd, hvars grenar nästan snuddade vid fönstret. Fåglarne kvittrade, och solen sken. Gustaf Fröding satt bakåtböjd, försjunken i lyssnande och jag på golfvet bredvid honom med hufvudet mot hans knä.

»Hör du, hvad det är som fåglarne sjunga?» frågade han plötsligt.

Jag skakade på hufvudet. »Hör riktigt noga efter!» bad han.

»Jag kan ej uppfatta något särskildt i det», tillstod jag nedslagen.

»En hel vecka igenom ha de kvittrat! ’Tror du, att Kristus är Guds son?’ Det var, som skulle de ha talat till hvarandra — en annan fågel har svarat ....»

»Nåå», sade jag ifrigt.

Ett bittert leende for öfver hans läppar. »Han har svarat med att upprepa samma fråga .... Några dagar», fortfor han, »trodde jag, att Gud ville ge mig en uppenbarelse och fröjdade mig däråt, men en solig morgonstund började fågeln sjunga: ’Känner du Krestin?’ och då förstod jag, att jag varit utsatt för ett narrspel». Hans blick mötte min med en glimt af humor, och tungsinnet upplöstes i ett lekande skratt.

Någon tid därefter fann jag honom vid mitt inträde i rummet mycket nedstämd och slog mig tyst ned bredvid honom.

»Jag tycker mycket synd om dig», sade han plötsligt.

»Kanske förtjänar jag ej ditt medlidande?» svarade jag och log mot honom.

»Tror du, att du kan förlåta mig allting?» frågade han ångestfullt.

»Mina anlag peka utprägladt åt det hållet», replikerade jag och lyckades ännu bibehålla en anstrykning af skälmaktighet i tonen.

»Äfven det, att jag drar skam öfver dig?» fortfor han.

Jag lade tigande min hand i hans, och det for en ljusning öfver det stackars plågade ansiktet.

»Ser du», fortfor han, »jag har en gång begått ett nesligt brott, som jag ännu ej försonat, och jag ämnar, så snart jag blir frisk, anmäla mig till aftjänande af straff. Det gör mig ondt om dig, då jag tänker på alla detaljer, som komma till offentligheten. Det rör sig om en ung flicka, som vi spärrat in i ett rum i Karlstad».

»Ni voro alltså flera?» insköt jag, öfvertygad att om ett brott verkligen förelåg, han påtog sig en annans ogärning.

Han nickade. »Länge, länge har erinringen härom sofvit inne i mig; i natt fördes mina tankar hän till hur rädd den rödhåriga varit för mig, och det rann mig i sinnet, att hon på något hemlighetsfullt sätt stod i telepatisk rapport med denna andra och att jag måste godtgöra».

»Vet du, hvart denna andra tagit vägen?» frågade jag.

»Nej», bekände han, och såg hjälplöst på mig.

»Då får du vänta med din angifvelse, tills vi funnit henne», förklarade jag med en stämma, hvars lugn kom som en oväntad gudsgåfva. »Lagen är ej sådan, att någon kan straffas för ett obestyrkt brott. Jag skall skrifva till Hugo B. om saken, han bör förstå den, och tills du får meddelande från honom, är bäst, att du ej företar dig något i denna angelägenhet».

Han såg lättad ut och började tala om annat.

Flera dagar grubblade jag öfver hur jag skulle komma till tals med Cecilia om denna historia, men råkade sedan glömma den, helst som den tycktes totalt bortryckt ur hans sinne. En afton då samtalet föll på Gustaf Frödings benägenhet att hänföra till sig själf skulden för allt det onda, som skedde i världen, bestyrkte Cecilia detta med att anföra, hur han en kväll under vinterns lopp kommit in i hennes rum utan att ge sig tid att aflägga ytterkläder och galoscher.

»Då han promenerat några slag fram och tillbaka i rummet», fortfor hon, »meddelade han mig, att han varit uppe hos polismästaren och bekänt ett brott han begått mot en ung flicka. Det skulle ha skett i Karlstad, innan han första gången for till Tyskland. Han har upprepade gånger fantiserat om detta. Åtskilliga ungherrar skulle ha lockat in flickan ....»

Jag gjorde en åtbörd, att jag ej förmådde höra fortsättningen. — »Säg mig, hvad polismästaren sagt med anledning af Gustafs bekännelse» bad jag.

»Han tyckes helt lugnt ha lyssnat till honom och därefter yttrat, att han längre fram skulle låta höra af sig. Emellertid gick Gustaf ännu en stund omkring i galoscher, ytterrock och stormhatt, väntande på polis med häktningsorder. ’De komma under inga förhållanden att redan i dag införpassa dig i häktet’, sade jag. ’Enligt laga ordning måste de först skrifva till Karlstad för att söka vittnen o. d.’ Min bestämda ton imponerade på honom, han gick in i sitt rum, klädde af sig och somnade snart från sina kval».

»Har du hört något om detta från Karlstad?» frågade jag, då jag blef herre öfver min stämma.

»Ingen vet något därom, och ingen tror, att det har någon verklighet till grund».

»Kanske är det en vision», tänkte jag.

Det närmade sig midsommar, och Gustaf Fröding hade lofvat att flytta hem till oss midsommarafton. Han och jag företogo långa promenader i parken, och det fröjdade mig öfver all beskrifning, att vår samvaro snart ej skulle inskränka sig till några få af dagens timmar och att jag då skulle få delta i alla hans måltider. Dagligen medförde jag kakor och lemonad åt honom, och när jag ytterst samvetsgrant delat det oss emellan, förtärde han begärligt sin andel. Ensam hade han ej smak för något.

»Har det ingått i ditt medvetande, att kärleken är ett slags vanvett?» sade han en dag, medan vi stodo vid det öppna fönstret i hans rum och beundrade parkens alla träd.

Jag vände mig mot honom och smålog.

Han tog mitt hufvud mellan sina händer och betraktade mig länge.

»Håller du mig riktigt mycket kär, lilla Ida Bäckmann?» frågade han.

»Ja, och det vet du», svarade jag.

Hans ögon glänste till, och han lyfte mig hastigt upp i fönsternischen.

»Är din känsla äkta, så kastar du dig ned härifrån», sade han med en röst, där hån, trots och förtviflan kämpade om öfvertaget.

»Är du då säker på, att det också är om mig, det står skrifvet: ’Och han skall gifva sina änglar befallning om dig, att de skola bära dig på sina händer, att du icke skall stöta din fot emot stenen’», citerade jag med karrikerad högtidlighet.

Hans uttryck förändrades, och det leende, som nu förjagade dysterheten i hans ansikte, kom mitt hjärta att nästan sprängas af glädje.

»Säker kan man ju aldrig vara, äfven om det synes ha aldrig så stora sannolikheter för sig», medgaf han och lyfte varsamt ned mig. »Hur kände du dig till mods? Var du rädd?» frågade han några ögonblick därefter, och granskade mig på nytt.

»Jag är allt för blygsam och anspråkslös att mer än antyda, hvem jag tyckte mig likna», skämtade jag och tillade på hans undrande blick — »antydningen ligger i citatets sammanhang».

»Du tar då åtminstone till så det förslår», sade han skrattande. »Är du aldrig slaf under förbannelsemanin att experimentera?» fortfor han därpå.

»Joodå», försäkrade jag, »och noga sett är ju nästan hvarje ögonblick af vårt lif ett experiment med döden».

»Det kan du möjligen ha rätt i», svarade han, och vårt samtal länkades ögonblicket därpå till andra ämnen.

^* _* ^*

Gustaf Fröding hade slutat att röka och skickat insändare härom till tidningarne. Han ville genom att offentliggöra sitt beslut försöka hjälpa andra nikotinförgiftade att hvar för sig möjligen kunna följa hans exempel samt bar som tecken på sin nikotinafhållsamhet en gul rosett. Med anledning af tillkännagifvandet, mottog han många sympatiskrifvelser, hvilka han dock med en suck lade åt sidan, ingen af dem var hållen i den ton han önskade.

Under denna tid mottog Cecilia besök af G. G. med fru. Jag hade aldrig förr sammanträffat med någon ur bohèmen, och Cecilia iakttog road min häpna min vid fr. G:s språk och skildringar. Slutligen fann hon rådligast att aflägsna mig i ett ärende till sin bror. Snart kommo de alla efter dit, och då fru G. återigen började beskrifva familjen S. och förhållanden i denna, hviskade Gustaf Fröding till mig, att jag skulle gå ned i trädgården och vänta på honom där.

»Jag ville skona dig», förklarade han sedan. »Hon är sjuk — morfinist — och vet nog ej, hvad hon säger. Jag plågar själf ofta andra och hörde därför tåligt på, men för dig fanns intet som helst skäl att pinas».

Ej alltid visade sig Gustaf Fröding kärleksfull och god. Det hände, att han många gånger om dagen var ända till ytterlighet retsam, och hans ansikte lyste af en glittrande glädje, då han lyckats bringa det därhän, att mina ögon ljungade af förtrytelse.

»Vågar du reta någon af dina systrar så som mig?» frågade jag en gång.

»Nej, det skulle aldrig falla mig in. Jag vågar öfverhufvudtaget ej reta någon enda människa mer än dig, och förresten skulle det inte vara något nöje för mig», tillade han.

»Det vet du väl ej, förr än du försökt», invände jag.

»Jag ids inte försöka», sade han, och så föll ämnet den gången.

Tidigt på midsommarafton hade jag skaffat björkar, och en bukett blåklint, — de enda blommor Gustaf Fröding fördrog, — stod på hans skrifbord.

Vid tolftiden infann jag mig hos honom, strålande glad och beskref allt jag uträttat, och hur festligt jag smyckat rummen till hans ankomst. Då jag fantiserade en svensk flagga öfver trappuppgången, afbröt han min ordström med att fråga. »Du måtte väl ej ha uraktlåtit att arrangera sång af folkskolebarn?»

Jag kvarblef hos honom tills klockan half två, då jag skyndade hem för att hämta Cecilia till middagen, hvilken vi vanligtsvis intogo på restaurangen Rullan. »När kommer du alltså?» frågade jag vid afskedet.

»Klockan sex har jag sagt för väl hundrade gången», svarade han.

»Tänkte möjligen du skulle finna det enformigt att alltid säga sex och ändra dig till en tidigare timma», suckade jag. »Det är långt från två till sex, och jag har varit van att se dig klockan fyra», tillade jag bedjande.

»Det går inte, det passar sig inte förr, och du får lära dig vänta», — han mildrade de beska orden med att pressa mitt ansikte mot sitt bröst.

»Godt, i den konsten torde jag kanhända behöfva fullkomna mig» erkände jag leende, gjorde mig lös från honom och gick.

»Du får komma väl i håg», förmanade Cecilia, medan vi intogo vår middag, »att när vi äro tillsammans med Gustaf, får du ej visa mig den minsta vänlighet, nej, inte ens sitta nära mig. Han kunde då falla på den tanken, att han är öfverflödig hemma och att vi ha mera trefnad utan honom».

»Får jag inte ens som vanligt sitta på en pall bredvid dig i ditt rum, medan du hvilar dig?» frågade jag nedslagen.

»Åh jo», sade hon leende, »det torde väl kunna gå an».

Under hvarjehanda förevändningar lockade jag Cecilia att kvardröja vid kaffet längre än vanligt, för att jag ej skulle få så lång väntetid hemma. Klockan slog fyra, när vi gingo in genom vår port, och detta föranledde henne till anmärkningen, att vi i dag voro en timme senare än vanligt. Jag följde henne direkt in i hennes rum och slog mig ned där, oupphörligt seende på klockan, som jag höll gömd i mitt knä. Klockan half fem kunde jag åtminstone unna mig nöjet att göra ett slag in i hans rum, ifall jag möjligen skulle vilja ändra något. Småsjungande öppnade jag dörren dit in — och hvem satt i skrifstolen, om ej han själf!

»Gustaf! Du här! Redan!» utbrast jag, alldeles vild af fröjd.

Han sköt mig vredgad undan. »Låt bli att hyckla glädje, du känner ändå ingen!» hånade han. »Du håller ej af mig — ej det ringaste — du blott leker allt detta, för att det faller dig in, för att det roar dig. Här har jag nu setat och väntat på dig sedan klockan tre, då du mycket väl kunnat vara tillbaka. Dina ögon se så trovärdiga ut, när de ljuga som mest, och jag var enfaldig nog att tro dem».

»Men Gustaf då —» invände jag alldeles lamslagen, — »det är ej ett ögonblick, som förgått sedan vi skildes, hvilket ej varit fylldt af längtan efter dig. Jag förmådde Cecilia att stanna längre ute, blott därför att jag skulle få kortare död tid härhemma».

»Du öfverträffar dig själf i konsten att narras med smak», sade han föraktfullt. »Hade du hållit något af mig, skulle du gått direkt in i mitt rum, men du hade naturligtvis roligare med Cecilia. Och så har jag i veckor legat i den dumma inbillningen, att du längtade att se mig här och kommit hit tidigare än jag sagt för att förkorta din längtan. Och — så .. ja ... så behöfs det inte — du är ute och roar dig. Nu skall jag gå — Adjö med dig!»

»Gå inte!» bad jag, »hvarför skall du gå? Det är mer än hjärtlöst af dig!»

Han hånlog. »Hvart går du?» fortfor jag, då han gick mot dörren.

»Till sjuksköterskorna, om du vill veta det», sade han elakt.

»När kommer du tillbaka?»

»Aldrig!»

»Får jag komma till dig?»

»Nej, det får du inte, jag har ingen lust att se dig mer».

»Kanske jag dock att se dig!» brusade jag upp i harm och sorg.

»Jag förbjuder dig att någonsin komma! Adjö!»

Han satte hatten med en smäll på hufvudet och rusade ned för trapporna.

»Gustaf!» ropade jag bedjande och böjde mig öfver trappräcket, men han brydde sig ej ens om att se upp.

Jag satt stilla en lång stund. Detta var alltså slutet, och jag som gladt mig åt denna dag så utan gräns och mått! Snart började det göra mig ondt äfven om honom. Det var tydligt, att hans sinne också varit fylldt af glada förhoppningar beträffande sitt mottagande vid hemkomsten, och så hade det resulterat i att han funnit alla rummen öde och Cecilia och mig, fröjdande oss åt lifvet på egen hand. Ju mer jag tänkte på honom och hur han måste se det, ju mer försvann min harm, och jag bad Gud om hjälp att finna något sätt att göra Gustaf Fröding glad igen.

Vid sextiden kom Cecilia ut från sitt rum.

»Gustaf har redan varit här och .. ja .. och gått».

»Jaså» svarade hon oberörd. »När kom han?»

»Klockan tre, han hade ej beräknat, att vi då skulle vara ute».

»Nämnde han, när han skulle komma tillbaka?»

»Han uppgaf ingen bestämd tid», sade jag, och en tår föll ned på det arbete jag hade för händer.

Jag vet ej, om Cecilia märkte det, vi började tala om annat, alldeles som om ingenting händt. Då klockan blef half sju, sade hon:

»Du kanske skulle gå bort till Gustaf med en vackrare gul rosett, än den han fick i går. Se här, jag har fäst en säkerhetsnål i den, och ni kunna nog hjälpas åt att krångla fast den på hans krage».

Jag grep ifrigt rosetten, kysste Cecilia många gånger och skyndade till sjukhuset.

Varsamt stack jag först in hufvudet genom hans dörr, drog det hastigt tillbaka och placerade ena foten i lätt viftande på tröskeln. Jag hörde ett kväft skratt från bädden, hvilket gaf mig mod att slå upp dörren och låta mig hel och hållen komma till synes.

»Hvad du har dröjt länge!» sade han. »Jag väntade, att du skulle vara här redan klockan sex».

»Cecilia ville sy den här rosetten först», svarade jag och steg försiktigt närmare.

»Kom hit, skall jag säga dig något!» uppmanade han och granskade mig genom pince-nezen.

Jag lydde. »Du ser så lycklig ut, att jag vill ha ditt ansikte nära mitt», sade han. »Hör nu på hvad jag säger och lägg det sedan på minnet! Jag håller ej af dig, för att du är ...» — och han räknade upp några egenskaper, som han delvis fantiserat sig till, — »utan för att du är världens löjligaste människa». Jag skrattade. »Det torde för öfrigt vara en af de värdefullaste egenskaper en människa kan äga», tillade han efter något begrundande. »Det är en annan sak, jag också vill säga dig», tog han ånyo vid, sedan vi gjort en liten utflykt i bibliska historien, »och det är, att jag helst skulle se, det du undveke att nyttja benämningen Gud. Du och jag mena något vida högre och mäktigare med det väsen vi kalla så, än hvad detta ord numera anger. Om det ej vore så långt och ovigt skulle jag föreslå, att du sade Alljaget. Jag brukar nämna honom så i mina tankar, och jag har funderat ut ett helt filosofiskt system, som jag en dag skall skrifva ned åt dig». (Han gjorde äfven så, och boken utkom sedermera under titeln »Jagmedvetandet»). »Det är en skymf mot den Helige Ande att ge honom ett förnedrande namn. Man har ej rätt att slarfva med benämningar och ord, betänk det! Jag vågar nästan påstå, att mycket ondt skulle vara ogjordt, om man ej af lättja blandat ihop begreppen. Allt skall gå efter system, det duger ej att handla hållningslöst, och det ges inga småsaker».

Läkaren, iförd lång hvit linnerock inträdde. »Jag skall ej störa», sade han »jag ser, att herr Fröding har glädjen af en god väns sällskap».

Han bugade sig artigt och aflägsnade sig.

»Han tycktes i oss se David och ....»

»Goliat», afbröt jag.

»Nej du, Jonathan», rättade han leende. »Det är ej heller alldeles oriktigt. — Ibland är du mig nog tämligen likgiltig, men ibland skulle jag på dig kunna tilllämpa Davids ord om sin allra bästa vän. ’Kostbar var mig din kärlek, mera värd än kvinnokärlek’».

När jag midsommarafton skildes från Gustaf Fröding, lofvade han att nästa dag klockan nio vara hemma hos oss. Redan klockan sju var jag färdigklädd och uppkrupen i fönsternischen för att se, när han skulle svänga in på Bangårdsgatan. Hur han lyckats komma förbi mitt spanande öga är mig oförklarligt, och jag greps af en nästan öfvernaturlig skräck, då han helt plötsligt lyfte mig ur den lifsfarliga ställning jag intog.

Den dag som följde hör till de egendomligare i mitt lif. Han började tala med mig klockan half tio och fortsatte med korta afbrott till klockan elfva på kvällen. Mest rörde sig samtalet kring Pauli lära om rättfärdiggörelsen, men då och då vek han in på Goethe, och en gång förvånade och roade han mig med att midt i allt detta läsa Heidenstams dikt Don Juan och S:t Per.

»Jag är ännu yr i hufvudet», förklarade jag för Cecilia följande morgon. »Hela gårdagen kändes det, som hade jag setat i en slänggunga».

»Det är inte lätt att sällskapa med skalder, nu kan du få känna på», skämtade hon.

Cecilia hade vid mitt första besök i Uppsala berättat, att Gustaf och en af hans skaldevänner rätt flitigt uppvaktade en cigarrflicka; han hade äfven en gång tagit henne med upp på sitt rum för att visa henne för Cecilia och höra hennes omdöme om flickans utseende. »Det vore något för dig att måla», hade han sagt. Äfven inför mig hade han ett par gånger fört henne på tal och alltid med stor aktning. Han hade till och med köpt en bok till present åt henne, men efter hvad jag kunnat förstå, varit för lat att lämna henne den. Hon hade följt honom på hans eskapad till Stockholm och äfven besökt honom på ett af de sämre hotellen där, sedan dess hade han dock hvarken sett eller hört talas om henne.

»Hon var grann», sade han nu en dag, »mycket grannare än du, — ja, du tål inte vid att jämföras med henne».

»Är det då nödvändigt?» insköt jag på väg att bli förargad, men samtidigt ur stånd att tillbakahålla ett leende åt den uppsyn, hvarmed han betraktade mig.

»Nej, det vore det inte, om jag ej kände olägenheten att pinas af samvetskval, ej blott hvar gång jag ser på en annan kvinna, utan äfven hvar gång jag tänker på en sådan, sedan ... ja, sedan jag helt plötsligt fann dig sittande bredvid mig» ...... han höll upp, och allvaret utväxlades i sprudlande skalkaktighet, ...... »rödhårig och uppnäst».

»Du vet mycket väl, att jag hvarken är det ena eller det andra», tillrättavisade jag, bekämpande den förtrytelse han så gärna tände i mitt sinne. »Hvad dina samvetskval beträffar, så äro de onödiga för min skull, jag menar», fortfor jag fogligt, »att det ej på något vis öfverensstämmer med mina önskningar att vara ett band, som gör dig plågsamt ofri».

I Gustaf Frödings ögon lästes en misstänksam förvåning, och jag hade sannolikt fått smälta en synnerligen uddig sarkasm, om ej Cecilias inträde i rummet gifvit samtalet en annan vändning.

I medio af juli skulle hon resa till en god vän, och då jag ej kunde bo ensam med Gustaf Fröding, beslöt jag lämna Uppsala samtidigt med henne.

Hans lynne var denna tid mycket skiftande, och det ingick nästan i hans dagliga vanor att upplysa mig om hur litet jag i själfva verket brydde mig om honom. »Du är barnsligt oskyldig i fråga om erotik», förklarade han, »eller rättare embryotiskt ouppväckt, och jag fruktar, att du aldrig kan vakna. Din hand är sval, dina läppar visserligen mjuka, men som ett barns, du är ...»

»Norrskenets dotter med en isbjörn till fader, har du själf sagt», afbröt jag.

Han skrattade. »Nå, hvad mig beträffar», tog han åter vid, »så är jag på andra sidan, utbrunnen, genomtröskad och bortslängd».

Jag såg på honom och teg, det var föröfrigt ingenting att säga, ville han, att det skulle kännas så en stund, måste jag ju respektera det. Af erfarenhet visste jag, att det hade en öfvergång.

»Kanske», började han ånyo, »är det en rätt förtjänstfull egenskap att vara så passionslös som du. — Dock hölle du mig verkligt kär, skulle du begå en galenskap för min skull. Du skulle bli hänsynslös och furieartad!»

»Nå ... och du ... hur skulle du bete dig då?» frågade jag intresserad. Han betraktade mig en lång stund.

»Det är ej alldeles otroligt, att jag skulle komma att afsky dig», erkände han slutligen.

En annan gång när han vid analysen af mina känslor för sig funnit dem totalt värdelösa, tog jag allvarligt till orda mot honom.

»Det är förmätet af dig», menade jag, »att tro dig kunna intränga i mitt känslolif och lägga måttstock på hvad som rör sig därinne. Hur månne du själf skulle känna dig till mods, om en annan liksom med våld ville tvinga dig att omvärdera det, som finns inom dig? Mina känslor äro min egen egendom och ej din. Öfver dem understår du dig ej att befalla hvarken hit eller dit, och våga dig ej att etikettera dem! Känn själf hur du vill för mig, det blir din sak, — och jag skall ej mästra dig, — men låt mig behålla mitt i fred!»

Jag gick fram och tillbaka på golfvet och kände ej utan tillfredsställelse, hur mitt hår sprakade, då jag enligt min vana förde händerna igenom det. Allt ibland kastade jag en förstulen blick på Gustaf Fröding, som satt med sänkt hufvud.

»Det du nu sagt är sant och riktigt», svarade han slutligen saktmodigt.

^* _* ^*

Hur jag skulle ta emot honom, då vi varit skilda en stund, försatte mig nästan alltid i spänd ängslan, sprang jag glad upp, då han inträdde, kunde han säga, att min glädje pinade honom, emedan den gjorde honom ofri, satt jag däremot oberörd, knotade han öfver att ingen brydde sig om honom, att han var öfverflödig hemma, att alla tröttnat på honom etc.

»Du är så våldsamt måttlös», sade jag en gång, »du fordrar det orimligaste och jämsides med detta ingenting».

»Det är sant», svarade han, »jag nöjer mig ej med mindre än en känsla, som kan rymma alla andra kvinnors kärlek. Ett vanligt mått af kvinnokärlek» — han ryckte på axlarne — »det kan vara godt nog åt andra, som ej förstå att begära bättre, men det är platt ingenting för mig. Jag skulle helst vilja ha alla kvinnor för egen del, om jag blott visste, hvad jag skulle göra med dem sedan».

Han befann sig i sitt öfversittarstadium, och jag lyssnade med en ödmjukhet, som afväpnade honom.

»Kanske jag en dag kan lära dig, hur man rätteligen skall älska», tillade han yttermera med en uppmuntrande nick.

Jag steg upp och neg.

»Du är omöjlig att resonnera med», utfor han i skämtsam förtrytelse att ha blifvit kastad ur stämningen, »du är som ett fladdrande irrbloss, rätt som man ser dig dansa midt framför sig, svänger du rundt långt bort i fjärran. För tillfället är du mest lik ett troll, som tittar fram bakom en sten. Törhända vet du inte ens, hur du skall tilltala en man sådan som mig?»

»H. H. K. — det är uttydt Hans Himmelska Klarhet», rabblade jag, »själf låter jag mig kallas Hennes Härlighet».

»Det sista frågar jag ej alls efter», svarade han, lade med en oefterhärmlig åtbörd af höghet armarne i kors öfver bröstet och såg ned på mig.

Så grydde den dag vi skulle resa — Gustaf lyfte mig upp i sitt knä och kysste mig, medan Cecilia stod bredvid. Därpå följde han oss till stationen, men ville ej kvarstanna, tills tåget gick, utan bjöd oss ett kort farväl och aflägsnade sig. Skulle väl våningen nu förefalla honom tom och ödslig, och skulle han månne länge framhärda i sin föresats att från och med vår afresa söka lefva på de femtio öre om dagen, han betraktade som sin normalinkomst?

Vi satte oss tillrätta i kupén, och Cecilias blick hvilade så full af djup ömhet och förståelse på mig, att det svidande i min längtan, efter den vi kvarlämnat, försvann. Jag smög min hand in i hennes, och hon behöll den hos sig.

I Stockholm vistades vi några dagar tillsammans, hvarpå jag reste till min intimaste vän.

Från Stockholm afsände jag följande bref:

Stockholm juli 1897.

Du — Gustaf — Cecilia reste i morse till Grisslehamn, och jag följde henne till båten, doktorn kunde ingenting göra vid henne nu, tror jag, utan hon skulle komma tillbaka om en vecka eller så. Det är så förfärligt folktomt tycker jag sedan jag blifvit ensam. I kväll reser jag till mina landtgods för att utröna om det är ännu ensligare där. Man känner sig som gäst och främling bland de öfriga, då man en längre tid dvalts i ’Demiurgens borg’. För att förströ mig tittar jag då och då i »Napoleon och kvinnorna» och känner en hälsosam förargelse öfver karlens partiskhet, som skrifvit boken, kunde jag lita på hans ord skulle jag däraf dra den slutsatsen att nyckeln till Napoleons framgångar var den forsande ström af erotik, som ständigt porlade inom honom.

Emellertid hvad jag än tycker, så hindrar den här usla afbrutna pennan mig att tala om det, den sågar på papperet.

Glöm ej fotografierna hos Osti. Jag skrifver vidare på Ö. Cecilia tyckte, att — var söt. Jag tycker att du är det finaste som finns, för du är fin, Gustaf, det är just hvad du är.

din tillgifna I. B.

Till Ö. erhöll jag ett bref, däri han humoristiskt beskrifver sin känsla af allenahärskare och det ej alltid tillfredsställande sätt, hvarpå han genomför sitt 50-öres program. Omkring en vecka därefter får jag ånyo ett bref, och i detta söker han klargöra för mig ohållbarheten i mina känslor för honom samt det bankruttläge, i hvilket hans eget själs- och känslolif befunne sig. Han tror sig på något sätt ha skadat mig och ber ödmjukt om förlåtelse.

Redan då var jag allt för van vid dessa hans lynneskastningar för att lägga dem mycket hårdt vid mig för egen del, men jag förstod, att känslan af skuld gent emot mig tryckte honom och att jag måste finna ett sätt dra ut denna plåga ur hans sjuka sinne. Samma eftermiddag skref jag följande bref:

Ö. juli 1897.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Jag trodde aldrig att du höll af mig annorlunda än som man möjligen håller af en liten kattunge, en hundvalp eller något annat oskäligt kreatur, så där »til Lyst». Om du händelsevis erinrar dig det, sade jag en gång: »När du kysser mig, Gustaf, gäller det inte mig Ida B—n utan hela kvinnokönet». »Åhjo», svarade du långsamt, »något för din person känner jag för ögonblicket».

Jag missförstod ej detta yttrande, jag känner dig bättre än du själf tror. Du har ofta sagt mig, att du vill ha alla kvinnor, sedan jag lärt känna dig tycker jag ej att detta är något underligt tal. Det är klart, att en är dig för litet; hur impulsiv och mångsidig denna än kunde vara blir den enformig och ger dig ej nödig omväxling. Skulle man än kunna skaffa dig all världens kvinnokärlek, blefve den dig dock i längden för svag. Du är ur stånd att känna så där särskildt för en, skulle du en gång till igen kunna det, vore det kanhända ett steg nedåt; att känna lika för alla är det högsta å ena sidan, då man känner som Gud och det lägsta å andra sidan då man känner som Djäfvulen d. v. s. det kanske är så. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Jag vet mycket väl hvad jag vill och lika väl, hvad jag gör trots min vidtbekanta (skall vara mångomordade) oberäknelighet, det vet du också, hur sjuk och utpinad du än kan vara.

Du har ej gjort mig något ondt tvärtom — behöfver ej ångra något och har ingenting att be om förlåtelse för. Kunde jag förströ dig en stund har jag ju gjort något godt, och du låter mig ju ej ens behålla den tillfredsställelsen om du skall öda tid med att ångra och sådant där.

Jag visste, hurudan du var, innan jag gick in till dig. Cecilia hade ej sagt mig det, det var någon annan. Men jag höll dig mycket kär, Gustaf, därför gjorde jag det. Ansvaret om det behöfs något drabbar mig, ej dig.

— — — — — — — — — — — —

Brefvet har legat några dagar, vi ha nu den 23. Andjakt, åska och främmande samt namnsdag i morgon. Elin, syster min, och Hugo B. komma hit för att hämta mig i afton, men jag följer ej med. — — — — — —

Tack för kortet, om du ändå hade skickat ett till. — —

Cecilia fick jag bref ifrån förliden lördag, hon lät kry. Jag drömmer om dig nästan hvarenda natt och det är lifvadt. Krusbären äro mogna så där tämligen.

Din tillgifna I. B.

Åmål aug. 1897.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Jag kämpar en fruktlös kamp mot den hord af flugor, som svärma omkring mig, och hade jag något förstånd förut, så förbrukas det nu här. Jag vill allt upp till dig nu vet du, det är ej riktigt naturligt att lärjungen är så långt ifrån sin mästare. Jag tyckte ej om att tåget gick längre bort ifrån dig, då jag lämnade Ö. Jag kom förresten hit i går kväll. — — — — —

Apropos idéer så skall du tro att K. var dyrbar. Hon förmanade mig och sade, att om jag afgudar dig så, som hon antar att jag gör, så tar Gud och gör något styggt med dig. — — — — — — — — — »Man får ej hålla af någon, så att man ger upp sig själf och glömmer att man är en individ, som måste utvecklas på fri grund», sade hon.

Jag fnyste föraktligt. Sådant där strunt! Man resonerar ej, man hinner ej tänka på sig själf som individ, man mäter ej med mått, du vet så här: — — — — — — Man ger lika lätt och naturligt som Åmålsån lämnar sitt vatten till Vänern. Skulle man inte göra det ledde det till onaturligheter. — — — — — — — Alltsammans kom sig af att vi talade om lyckan och saligheten. Jag trodde, att saligheten bestod i att man kunde känna tillfredsställd längtan utan att det blef enformigt. S. — du känner henne nog, hon är från Kr. — — — — trodde att saligheten bestod däri att man fick älska något fullkomligt.

»Så-å, då kan man bli salig redan här på jorden», sade jag gladt.

»Hvem har väl något fullkomligt att älska?» undrade de.

»Det har jag och det är ej något utan någon!» (sade jag).

Det blef ganska tyst, jag vet ej hvad de andra tänkte, men K. tänkte på dig. Jag menade hvad jag sade, fast det ej lönade mödan att förklara det för K. Du är fullkomlig i styrka och fullkomlig i svaghet, Gustaf. Du är den snällaste som finns och den elakaste som finns. — Åh, Gustaf, jag ville så gärna komma till dig, — — — — — — Hvar är du nu? Hvad gör du? Jag är här, gör ingenting och tänker ingenting göra. D. v. s. så tillvida gör jag någonting att jag längtar efter dig, och denna sysselsättning kommer jag antagligen att fortsätta med. — — —

Du — åh var snäll och tala om ifall du hört något från Cecilia. Du vet, att jag bor i Åmål.

Din tillgifna I. B.

Bekanta, som besökt Gustaf Fröding i Uppsala under denna tid, berättade mig sedermera, att han då förefallit mycket dyster och grubblande samt ovårdad till sitt yttre. Hans svar på mitt bref lät dock ej ana detta tillstånd. Mina senaste bref hade, skref han, synts honom rätt förnuftiga, och han förklarade sig tämligen nöjd med de framsteg i lefnadsvishet jag gjort under hans ledning.

Nästa bref jag skref till honom var från Västergötland och dateradt den 21 aug. 1897.

Liksom fader Abraham drager jag från tjäll till tjäll ihågkommandes dock, att det i morgon är din höga födelsedag och tänkandes, att denna skrifvelse då kommer i dina händer, knäpper jag i tankarne samman mina egna och ber Gud beskydda och bevara ditt lif för skada, farlighet och allt ondt både till kropp och själ, gods, heder och ära m. m.

Jag vet, att du ej tycker att det onda är ondt, och det kan jag ungefär förstå, men jag vill i alla fall önska, att Han toge bort ifrån dig sådant som till sina verkningar i detta lifvet förefaller förstörande, åtminstone så länge att du en tid finge erfara, hvilken njutning det är att vara frisk. Hur som helst blir det som det blir, men ingen kan förbjuda en att önska och ingen hindra en att hoppas, att ens begär skall kunnigt varda och kanhända finna nåd inför den som makten hafver.

Jag har läst kvinnospegeln för att fullkomna mig i alla dygder och bli till en ögnalust. Hur jag lyckats förbjuder min blygsamhet att omtala.

I morgon — »när» — såsom skalden så målande säger — »kvällen kommer och bjuder hvila» — rycker jag upp mitt tält och sadlar mina åsnor samt drager mot söder till vedermödornas stad — till plågans läger. Något skall man ha för sina synder och jag har mitt liksom andra sitt. — — — —

Här är vackert som i paradisets lustgård och vi — MRS L. och jag — äta af trädens frukt. Vi akta oss väl för sådan styggelse som kunskapens eller lifvets träd utan hålla oss i stället till ett blott magförstörande plommonträd. Jag tänker i morgon äta mig genomsjuk till din ära.

Ja, i alla fall så .. Gud välsigne dig och gifve dig Abrahams välsignelse! Jag menar det i dess fulla betydelse.

din tillgifna Ida Bäckmann.

Bref till Gustaf Fröding från mig skrifvit den 18 okt. 1897.

Du har tilläfventyrs af tidningarne sett, att vi i bokstaflig mening haft det hett om öronen härnere. Vet du det var styggt, riktigt styggt alltsammans, och nu önskar jag blott att man hade mycket penningar till att skaffa alla dessa husvilla mat och kläder. Deras tobak brann upp och den skulle de lefva af hela vintern. Naturligtvis skulle de inte tugga den, utan sälja den. Jag simmar inte i medlidandets tårar, mina känslor spela ingen som helst roll här, men mitt förstånd säger mig att någonting måste göras. X är för lat och jag — ja, här förekommer ett af de sparsamma tillfällen då jag kan säga, att jag är för ung.

En gång, då jag var alldeles rysligt ung, slog jag mig på filantropi, och det blef ett bakslag, så att jag har ondt än. »Bort det att du skulle låta den rättfärdige lida med den orättfärdige», sade som du minns Abraham till Gud, men under det jag funderar går tiden. Nå, inte för det jag vill hålla igen den »Lass gehen» men det är inte oblandat löjligt att slå kana utför uppskjutna företag. — Det var en stilig ordlek! —

— — — — — — — — —

Emellertid skulle jag inte ha någonting emot att några ögonblick genomfaras af en sådan där varm medkänsla, som kommer en att lossna i alla fogar och bringar hela ens person i kokning. Blott för att känna, hur det skulle kännas. Om jag så visst kunde gråta när jag ville, som jag kan låta bli, när jag inte vill. Här sitter jag torrögd och du kan inte tro hur vådligt olämpligt det är.

För att nu återgå till eldsvådan, så har du den för dig, om du tänker dig den, sådan som du som barn tänkte dig Sodom och Gomorras ömkeliga slut. Lots hustru det var jag, Lot själf fanns inte, inte heller har jag minne af några englar, men väl af syndiga människor, som talade med syndig tunga syndiga ord.

Du skall vara beskedlig och hälsa Cecilia, att intet ondt har vederfarits mig. — — — —

din tillgifna I. B.

P. S. Du skall nu inte säga, att jag hoppar hit och dit i min beskrifning, såvida du är rättvis kan du se att bibelcitat och sådant är hämtadt ur Sodoms historia.

Hösten 1897 förgick, och det blef vinter. I Uppsala var sig allt ungefär likt, och det enda som vållade mig oro, var Cecilias häntydan på hopade ekonomiska svårigheter. Under julferierna skulle jag som vanligt vistas ett par dagar hos Gustaf Fröding och Cecilia, och jag motsåg denna tid med en glädje, som tände lif och lust öfver allt omkring mig.

Jag hade lofvat att tillbringa några dagar före jul med en god vän och skulle inträffa i Åmål först på själfva julafton. Under dessa dagar erhåller jag ett bref från Cecilia, däri hon säger, att hennes bror kommit in i en period af nedslagenhet och hade samvetskval för min skull. Det vore därför bäst, att jag på en tid ej besökte dem, man kunde aldrig förutse, hvad som då kunde hända.

Bokstäfverna dansade rundt för mig, och orden de bildade, ville jag ej förstå.

Bredvid mig stod en man från Afrika på tillfälligt besök i Sverige. Aldrig har jag läst djupare medkänsla i en människas blick än i hans, då den nu hvilade på mig. Därför betviflade jag ej heller hans ord, då han sedermera sade, att det blifvit hans lifs enda, stora önskan att kunna lindra det öde, hvartill jag dömt mig, och sådan var han, det kände jag, att detta syfte skulle stå för honom ända in i hans sista stund.

Bedöfvad af hvad som händt, reste jag hem och skref nyårsafton ett bref till Gustaf Fröding, däri jag bönföll att få se honom. Natten till nyårsdagen dog min far af slaganfall, och följande dag får jag bref från Gustaf Fröding, att jag kunde komma till honom. Sorg hade jag dessa dagar ej förmått känna, något litet kunde jag nu känna glädje. Det dröjde ännu ett par veckor, innan jag blef i tillfälle att resa till Uppsala, och först när han lyfte mig upp i sitt knä och beskref, hur grekerna tänkte sig döden, fick mitt sinne ro att sörja min far.

Gustaf Fröding fick under denna tid infallet att föra mig från den ena predikolokalen till den andra i hopp att låta mig känna något af den Helige Andes närvaro och få sorgen i mitt sinne stillad.

Efter några dagars vistelse i Uppsala måste jag återvända till Skåne, hvilket skedde med tyngre sinne än vanligt.

^* _* ^*

Gustaf Fröding fortsatte äfven efter min afresa sina besök i kapell och missionshus samt skickade mig omsider nedanstående bref.

Uppsala, Bangårdsgatan 9, 20 jan. 98.

M. K. Ida.

Härmed en uppsats om mina besök i kapellen. Jag hoppas den vinner ditt gillande — äfven ogillande gillas.

Om jag var besynnerlig sist, hade det sina orsaker, men var icke af ovilja mot dig ....

Uppsatsen innehöll en kort jämförelse mellan statskyrkan och sekterna. Baptismen, säger han, tyckes i sin predikan lägga an på det praktiska lifvet, under det den lutherska missionen mera lägger an på den helige andes verkningar.

Jag gjorde själf ett försök, berättar han, att känna den helige andes verkningar och har länge undrat, hvad som menas med »helig ande», men aldrig fått fullt klart för mig hvad det är. Månne det är sanningens ande eller renhetens eller kärlekens ande — eller menas därmed »lefvande kraft?» Är det månne samma lefvande kraft, som alltid uppträder när stora gärningar beslutas och utföras, kanske är skillnaden mindre än man tror mellan den lefvande kraft som med ett åskväders dån föll öfver apostlarne i Jerusalem, och den som fyllde den första revolutionens unge fransmän, när de sjungande marseilläsen och uppfyllda af fosterlands- och frihetskärlekens entusiasm tågade till gränsen att offra sitt lif för fosterlandet och friheten. Kanske har till och med Heinrich Heine rätt, när han kallar sig en »den helige andes räddare», och kanske är den helige ande tillstädes lika mycket vid en bal, där alla äro enade i samma stämning af att njuta och bereda hvarandra lycka, som vid en bönesammankomst med samma enande stämning. Öfver allt där lif är starkt tillstädes är måhända också det som kallas »helig ande» tillstädes.

Efter några sympatiska ord om baptisternas sångkör klandrar han predikantens sökta metod att ur bröllopet i Kana läsa fram, det Kristus genom sin närvaro vid detta ville visa, att kommande släkters bröllop borde vara sådana, att han där kunde vara gäst.

Han slutar med sitt intryck af söndagsskolan, så äkta Frödingskt, att jag måste småle.

Jag känner icke söndagsskolornas beskaffenhet, säger han, och vet därför icke, i hvilken mån de äro lyckobringande eller ej, men det tycktes mig som barnen sågo allt utom lyckliga ut, hvilket ingaf mig en misstanke, att något för dem oändamålsenligt förefinnes i skolans anordning och väsen. Kanske är plågan större än nyttan af dylika söndagsskolor? Kanske är det något i dem af pliktskyldiga känslor och påtvungen tro och förtidiga spörsmål, hvilket verkar tyngande på bröstet och pinande på hjärnan. Möjligen hafva de något af rätt, som vilja lära barnen att vänja sig vid lidanden, men månne det icke finnes mycket påtvingadt lidande, som är onödigt.

Mitt svar lydde:

den 22 jan. 1898.

Den Helige Ande — Gustaf — det är Hugsvalaren, den som skall lära och påminna oss allt. Jag tror ej att den är tillstädes öfverallt där lif är starkt tillstädes, men däremot där det förekommer styrkande och ej tröttande glädje. Föröfrigt går jag in på den Helige Andes närvaro och verkan hos den första revolutionens unge fransmän. Kan man bli entusiastisk för något ondt? Eljes skulle jag vilja kalla den Helige Ande för entusiasm.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Du — jag tror, att det var den Helige Ande, som öfverskyggade Moses, då han bad: »Herre förlåt dem deras synd, hvarom icke stryk äfven mig ut ur din bok». Men det var den ohelige Anden, som dref honom att i öfvermodig stolthet slå ihjäl egyptiern.

Att du inte tycker om Moses! Jag har hållit honom synnerligen kär, därför att han ibland liknat dig. Er ställning är ungefär densamma, dock hoppas jag innerligt, att du får se mer än skymten af det land, dit du vill föra ditt folk.

Innan jag fick ditt bref, tänkte jag skrifva och be dig om förlåtelse för att jag pinade dig sista dagen. Det kom sig af att jag längtade att känna något mer än det konventionella, jag menar något som verkligen kommer inifrån.

din tillgifna Ida B—n.

Uppsala, Bangårdsgatan 9, 24 jan. 98.

M. K. Ida!

Icke är jag lik Moses. Jag orkar inte. Jag kan endast säga kanske om allting. Jag säger därför om dina »känslor inifrån» att det kanske är bäst att icke söka känna dylika, så kanske de komma af sig själfva. Föröfrigt tyckte jag att det ändå var något af känslor inifrån i dig.

din gode vän Gustaf Fröding.

Den 5:te febr. 1898.

Käre Gustaf!

Det där om blodet står litet hvarstans i Moseböckerna och i de andra böckerna med förresten.

(Gustaf Frödings fråga, som jag i detta bref besvarar, härrör från ett föregående, däri jag kommit att nämna bibelns lära om blodets betydelse vid offren.)

Det som då speciellt föll mig i minnet står i 3 Mos. 17 v. 11, och så har Paulus talat om det hos Ebreerna tror jag. Det är vackert, inte sant?

Men Gustaf, inte ditt blod mer än det som gått. Du har ju gifvit ditt blod droppe för droppe. Åh jag minns, då jag tyckte, att du svettades blod.

Det är praktfullt allt det där om offret, jag har läst det mycket dessa dagar. Alla folk offra ju till sina gudar. Skulle man väl offra, om man ej kände, att man hade en skuld att liksom godtgöra, för hvilken man väl själf var ansvarig. — — — — — — — — — — Nej jag skulle ej tala om det nu, när jag gör det oredigt, men jag ser Kristi lif så enkelt, sant och harmoniskt för mig och så kommer jag ihåg något som Augustinus sade — nej nu glömde jag det igen. David säger detsamma kortare: »Endast i Gud har min själ sin ro».

Om jag är illa sjuk?

Nej för att vara sjuk, är jag mycket bra sjuk, — — — — — — — Om du vore frisk, Gustaf, så — ja, så ville jag också gärna bli det.

Din tillgifna I. B.

— den 14 febr. 1898.

Tack för din bok, Gustaf, jag håller nu på att smälta den. I lördags redan började jag läsa den. Det flöt tillsammans för mig, jag skakade på hufvudkudden, lade mig tillrätta och tänkte.

Jag vet ej hur andra känna det, men mig föreföll din bok som det kraftigaste extrakt ur dig själf jag någonsin läst. På ett par ställen hade du satt litet lätta ord, men eljes måste jag läsa om hvarje mening många gånger, innan jag kunde taga den till mig. Det beror kanske på att min hjärna är så trött. — — — — — — — —

Jag tror att jag förstår hvad du menar, och jag kan gå in på det utan att lämna min Gud. Han kan vara en sådan där högre monad, som vill ge impuls åt dem som nedsjunkit i det där embryotiska tillståndet. Han blir ej mindre därför.

Det är ett par saker till, som jag skall tänka på litet mer, innan jag talar om dem. Jag tycker om att tänka på det som kommer från dig.

Din I. B.

Mars 1898.

Käre Gustaf!

Jag är så väldigt full af skoj, inte öfver något särskildt och inte öfver något allmänt utan ändå. Jag har tänkt, att jag skulle bli sublim som en af Ibsenskvinnorna, jag tycker jag känner på mig, att jag har de nödiga förutsättningarne, och vill du blott säga mig, hvem af dem du tycker mest om, så skall jag genast ikläda mig min nya skepelse.

Jag har pinats själf och plågat andra ganska mycket sedan jag sist skref till dig. Hvad vill man göra, det ligger något af inkvisitorisk tortyr öfver allt då och då.

Jo, jag tänkte på hvad du skref om gudarne. Det plågade mig, att de också kunde dö, och det var så tröttsamt att aldrig kunna tänka sig ett slut på utvecklingen. Det blef något så jäktande och rastlöst, att jag kved invärtes. Det behöfver ju ej alls vara så, men jag tyckte så då. Och så tänkte jag det, att om vi äro gudar, så kunna ju alla våra tankar ta lif och bilda en värld, som vi själfva styra, alldeles som Gud styr denna världen, som blifvit till genom hans tankeverksamhet.

Det var en härlig tanke, då jag förde den till dig, men för egen del fann jag den ej så särdeles treflig. Jag tror att jag helst vill gå upp i dig, jag afstår så rysligt gärna från att vara en fri, skapande individ. Hur skulle jag kunna vara det? Det blefve blott skoj.

— — — — — — — — — —

Är du ond nu, och tycker du att jag skrifvit dumt?

— — — — — — — —

Din I. B.

Hos Gustaf Fröding spårade man i april månad tydliga tecken till försämring. Hans bref till mig voro visserligen ej orediga, men grubblande öfver hans egen och människosläktets orenhet och öfver vägen till förlossning ur synden. Han behärskades äfven af idén att vilja härda sig mot sig själf d. v. s. att utföra allt, som innerst var honom motbjudande. I följd häraf hände det stundom, att han plötsligt spärrade vägen för människor i stället för att låta dem passera o. d.

Mitt hjärta sved för honom i allt detta, och man stod så totalt hjälplös ifråga om att lindra hans kval. Man betydde just ingenting mer för honom än ett ögonblicks förströelse, han såg förbi en mot det stora hela — det förtappade människosläktet.

Cecilia anspeglade allt mer och mer på tillspetsade ekonomiska svårigheter och antydde, att hushållet inom en rätt snar framtid kanske måste upplösas.

Min vän i Afrika skref regelbundet, och hans bref beredde mig stor glädje. Han delade troget mina bekymmer för Gustaf Fröding, dock trots de ansatser han gjorde att dölja det, förstod jag dock, att han blott sörjde öfver min sorg och att Fröding ej intresserade honom annat än i den mån det rörde mig personligen. Detta var visserligen naturligt från hans ståndpunkt, men berörde mig icke desto mindre stundom ganska pinsamt, andra ögonblick åter då underrättelserna från Uppsala sargade sönder allt, som ville leka inom mig, stal jag mig till ett temporärt skydd i styrkan af hans osjälfviska känsla för mig.

^* _* ^*

En tid förflöt. Gustaf Fröding hade nu kommit därhän, att han i akt och mening att härda sig mot svindel promenerade på fönsterblecken till tredje våningen. Äfven tvang honom hans experimentmani till hvarjehanda andra vågstycken.

I början på juni reste jag till Uppsala, och Cecilia hade då redan fört honom till Akademiska sjukhuset. Sista dagen af min vistelse i Uppsala träffade jag honom.

»Ser du», sade han, och blicken var så full af kval, att jag krampaktigt måste hålla mig fast i hela min känsla för honom för att kunna möta den med ett leende — »det är så med oss människor, att vi nog alla gå med Nessosskjortan på oss, fast många ej bära den närmast kroppen som jag — och kanske ibland du. — Man vill bli kvitt lifvet, men man har ej mod att ta steget ut. Jag är feg .... Jag törs själf ej döda mig, jag vill vältra ansvaret på en annan. För någon tid sedan gick jag på gatan. Framför mig såg jag två spensliga ynglingar och vid sidan af dessa en stor, stark man, som suttit i fängelse, därför att han råkat slå ihjäl en människa. Alla dessa önskade påtagligen gå i fred; min önskan var också att ej ofreda dem. Men hvarför handla enligt sin önskan, då man äger makt att handla emot den? Jag måttade ett slag åt en af dem, men tänkte i nästa ögonblick: ’Han är för klent byggd för att våga slå igen. Jag skall smyga mig bakom den jag är mest rädd för och ge den slaget, därigenom uppnår jag en större seger för mig själf’. Jag gjorde så och dunkade till honom rätt kraftigt. Han vände sig om, lyfte på hatten och — smålog.

Det var en tvåfaldigt brottslig handling jag begick, utom det att jag störde honom. Jag närde, det förstår jag nu, den hemliga önskan, att han skulle döda mig ... — som det är ett brott att ej ha tålamod med lifvet, ha vi där det första — därtill ville jag fresta honom att föröfva illgärningen — där kommer det andra. Han räddade sig och mig — kanske genom den dystra erinringen, att han en gång förut i hastigt mod dödat».

Han skrattade ett af sina tysta bittra skratt.

^* _* ^*

Från Uppsala reste jag till Åmål, och mottog där några bref från Gustaf Fröding. De voro hållna i lugnare ton, men rörde sig alltjämt om spörsmålet godt och ondt. Ett af dem besvarade jag sålunda.

Den 13 juli 1898.

Jag fick ditt bref hit i går — tack! — — — — —

Jag menade sist det, att Gud som du vet, skapade oss goda — »Han såg på det han gjorde och si det var allt ganska godt». Det onda fanns i världen före oss, men ej som ett frö, hvilket växte af sig själf, utan som en kraft hvilken kunde ingjutas hos hvarje individ särskildt. — — —

Jag kommer väl till större klarhet sedan, då jag orkar tänka mera sammanhängande. Må den kraft, som verkar helande öfverskygga dig, det blir, uttryckt på gammalt manér: Gud välsigne dig — —. Inte tror jag just det hjälper det jag ber, jag har ingen anledning att stå väl den här tiden.

din I. B.

I slutet af aug. reste jag ned till Skåne och erhöll en kort tid därefter bref från Cecilia, däri hon delger mig, att hennes tillgångar voro uttömda och att hon, om pängar ej kunde anskaffas, såge sig nödsakad att lämna Gustaf åt — annat håll.

Efter en lång promenad längs hafsstranden skref jag till en god vän och meddelade innehållet i Cecilias bref. Per omgående fick jag en penningsumma och en förmaning att ej vara orolig, hon hade vidtalat några af sina vänner att lämna tillfälligt understöd.

Då jag om ett par dagar höll dessa människors gåfvor i mina händer — gåfvor till Gustaf Fröding från personer jag aldrig sett och aldrig kunde vedergälla, kände jag mig böjd som under ett järnok. Snart skulle de tröttna att ge, kanske skulle jag då behöfva vända mig till andra, och — värst af allt — jag komme att få bära ansvaret för hur dessa medel användes. Tanken på olikheten i ens syn på penningen frampressade kallsvetten på min panna.

Jag satt och tänkte, tills kvällen föll på, jag tänkte hela den långa natten igenom, och klockan tolf följande dag lade jag två bref på posten. Det ena med penningar till Cecilia jämte löftet om ytterligare penninghjälp, det andra till Afrika, och i hvilket jag kastade all min ekonomiska sorg på axlar, som voro villiga att bära den samt lofvade å min sida att för alltid flytta ned till detta fjärran land.

Så snart jag kunde, delgaf jag Cecilia, att jag beslutat flytta ned till Afrika för alltid. Hon visade ingen öfverraskning och sade sig vilja under höstens lopp komma till Skåne för att besöka mig och några släktingar.

Gustaf Fröding gick i grubbel öfver sin ställning till det onda inom sig och till världens synder. I början af september skickade han mig några bekännelser rörande könsfrågan, och hvilka han omedelbart därpå införde i en del tidningar. Han undrade, om dessa bekännelser gjorde mig sorg, och jag svarade honom med följande bref.

den 11 sept. 1898

Käre Gustaf!

Tack för det du sände mig.

Det fanns ögonblick, då jag önskade, att du hade någon som kunde skydda dig mot dig själf. Åh, Gustaf hvilka lidanden, hvilka, hårda orättvisa beskyllningar drar du ej öfver dig själf! Dock hvar och en personlighet måste gå sin egen väg och göra hvad han anser rätt och riktigt. — — — — jag tänkte på Arnold Winkelried hur han också blottade sitt bröst och lika modigt som du samlade spjutspetsarne och tryckte dem in i sin kropp för att bana väg åt de sina genom fiendernas led. Så är jag glad åt att Gud känner dig bättre än du själf och att han kan skydda dig för att stenas, om han ser, att du ej absolut behöfver det. Du — vet du hvad jag var så glad åt trots allt? Jo, att du aflade din ödmjuka bekännelse med en värdighet, som visade att människan ej blott är skapad af jordens stoft, utan att Guds heliga ande finns hos henne.

— — — — — — Hälsa Cecilia

din I. B.

Per omgående skickade han mig några utkast han gjort öfver förhållandet mellan godt och ondt. Min mening därom gaf jag honom väl knappast genom följande bref, men däremot kanske de tankar det väckte till lif hos mig.

den 14 sept. 1898

Käre Gustaf!

Det där om könsfrågan ligger jag litet utanför dels på grund af min uppfostran och dels i följd af min natur. Är den så viktig för alla? — — — —

Frågan om godt och ondt tar däremot hela mitt intresse. Vet du, att emellan det att jag ej liksom Job förbannat min födelsestund, kan det komma öfver mig en slags tjusning att jag kommit till med alla dessa möjligheter till utveckling och med mitt öde i mina egna händer. Det var ett slugt drag af Gud att ge oss fri vilja, enär ansvaret hindrar den medvetne att begå öfverilningar. Och så detta att han förstår allt och därför förlåter allt gör det lätt för mig, om jag råkar komma ihåg det under tyngden. — — — — (Det var egentligen denna enda mening jag ville att han skulle ta till sig, fast jag ej vågade säga den i direkt hänvändelse.)

Det jag stannade för i skapelsehistorien var att Gud tog kvinnan ur mannens hjärta och att första afsikten därmed var att hon skulle vara honom till en hjälp. Jag hade aldrig förr tänkt på att förbindelsen mellan man och kvinna var så innerlig — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Du — detta gör ju äktenskapet obeskrifligt heligt inte sant? Hvarför vill då Paulus att man hellre skall vara ogift, — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Det kom öfver mig en sådan önskan att du kunde träffa någon kvinna, som liksom vore tagen ur ditt hjärta och som kunde vara dig till hjälp. Då skulle du kanske finna ro. Jag reste långt bort, jag kan nog önska det, men ännu kan jag ej se det. — — — — — — — —

din I. B.

Cecilia besökte mig i medio af november, tillbringade några dagar hos släktingar och återvände därpå till mig. För att Gustaf Fröding ej skulle känna sig ensam under hennes Skånevistelse skref jag mycket ofta till honom och skildrade mig som värdinna för Cecilia. En af hans beundrare i Lund hade med Cecilia skickat honom en bok om Dante, och med anledning af mina egna studier i detta exemplar skref jag följande:

den 27 nov. 1898

Käre Gustaf!

Cecilia är här, men vill resa. Jag grät först publikt, men det hjälpte inte, nu gråter jag privat för jag kan inte låta bli, det är så förfärligt att tänka sig ensam här sedan hon rest.

Jag läser Dante — den Dante som du fått af W — och det var mig ett öfverlif att känna kärlek. — — — — — — Jag undrade, när jag läste det, hur jag skulle känna det, om du kände så för mig, men jag tror ej att jag skulle kunna låta bli att skratta. Det är löjligt att som Dante inte kunna sofva (af bara kärlek) utan irra omkring som en fridlös ande och känna lokalt ondt i bröstet för en annans skull, då denna andra har det bra.

Jag har nog varit vaken för din skull mången natt, — — — — — — men då har du varit sjuk, eljes kan jag inte känna igen ett enda symptom. Kärleken skall väl kännas på samma sätt hos en man som hos en kvinna. Tänk om du skulle ha rätt i att jag aldrig känt kärleken.

Cecilia hälsar dig — hon har kommit ned nu. Jag hälsar dig också. — — — — —

din I. B.

Det kändes tungt, då Cecilia måste resa, ehuru jag nogsamt insåg, att hennes plats var i Uppsala hos sin bror. Afskedet grep äfven henne. »Du bör gifvetvis stanna hos de dina öfver juldagarne», sade hon, »men sedan kommer du ju till Uppsala. Du får själf säga Gustaf det som rör dig .... och .... Afrika, jag vill ej göra det», tillade hon som svar på en fråga jag aldrig skulle kunnat framställa.

Jag ryste till och vände mig bort. Det måste ju ske en gång, men ännu var det några veckor dit, och den stunden förmådde jag ej tänka mig, förr än den kom.

Om några ögonblick var mitt hjärta åter stilla, och det ansikte jag lyfte mot Cecilia blott prägladt af sorg öfver den tillfälliga skilsmässan från henne.

Det blef jul, efter beräkning min sista i föräldrahemmet. Ingen gjorde någon antydan härom, och själf vidrörde jag aldrig ämnet. En dag fann jag likväl min mor studerande Afrikas karta, och när hon glädjestrålande utpekade den trakt, där jag skulle bo, sade jag med en klang af förebråelse i rösten: »Det blir många tusentals mil af land och vatten, som då skilja mig från er».

»Ja», svarade hon, »men — också från honom».

Från Cecilia hade jag haft bref julafton och ämnade resa till Uppsala nyårsdagen. Den 27:de dec. vaknade jag tidigt på morgonen af en olidlig ångest och bäfvade för hvad dagen skulle bringa mig. Redan vid åttatiden medförde posten ett bref från Cecilia, hvilket meddelade, det Gustaf Frödings tillstånd blifvit så förvärradt, att hon sett sig nödsakad att föregående dag frakta honom till hospitalet. Hon hade lyckats erhålla friplats åt honom där och tillfogade, att han komme i åtnjutande af den bästa vård, som någonstädes stode honom till buds.

Det var, som skulle jag infångats i ett nät af kval och sänkas allt djupare och djupare i bubblande mörker. Jag brottades med min hjärna för att bringa den till tystnad, men förgäfves — bilderna af honom och hans nuvarande omgifning skreko gällt emot mig, och jag kände mig som en fördömd bland de fördömda ... Han hade fått friplats, skref Cecilia, utan tvifvel för att uppmuntra mig med en ljusning i de ekonomiska bekymren .... det var för sent nu — — —

Ett ljusskimmer skar plötsligt genom mörkret — tanken på den man, hvars ömhet för mig tycktes stark nog till och med att unna mig döden, då han insåg, att jag ej förmådde lefva, banade sig fram till mitt hjärta och tände lifvet på nytt. — De sista raderna i hans senaste bref skötos fram som i eldskrift: »God bye darling, if an honnest will goes for anything at all, it shall not be for very long». Kanske är han snart här för att frälsa mig ur denna vånda, tänkte jag, och med hvilken glädje och tacksamhet skall jag ej följa honom!

En timma därefter erhöll jag ett telegrafbud med underrättelse från Afrika.

»Han är redan här!» trodde jag i ett slags jubel.

»Han är död — har dött af sumpfeber», meddelade man.

Jag stelnade, och mitt medvetande förflyttades liksom utanför mig — allt som händt föreföll mig med ens naturligt och väntadt, det enda obegripliga var, att jag lefde. Då man ville förmå mig att tala, kunde jag därför blott säga: »Slå ihjäl mig!»

Efter nyårsdagen reste jag till Cecilia. När mitt hufvud hvilade i hennes knä, fann jag en smula lindring; ingens hand var som hennes och ingens stämma så rogifvande. Med fin instinkt hade hon låtit mig flytta in i sin brors rum och satt nu vid min bädd, som hon förut suttit vid hans. Hon skaffade mig den starkaste dosis sömnmedel, som var möjlig att uppbringa, och omsider lyckades jag falla i några timmars dvala.

Anande, att den största trösten för mig vore att se honom, beställde hon en släde och följde mig till hospitalet.

Massiva dörrar, tunga lås, rasslandet af nycklar, dystra trappor, och en atmosfer af hemskhet var det intryck, i hvilket jag släpade mig fram. Cecilia gick först in genom den dörr man öppnade — jag lutade mig mot dörrposten. Om några minuter kallade hon mig till sig. Jag tog ett par steg framåt — gallerfönstret förskräckte mig och fastnaglade mina steg. Men närmare måste jag — och där — i en bädd midt på golfvet — alldeles som om han stått lik — låg någon, som jag förstod skulle vara Gustaf Fröding. Hans ansikte var blåblekt och liflöst, jag såg, hur hans händer rörde sig, men blicken var borta. Vettskrämd ville jag vända, dock dref mig min längtan oemotståndligt framåt. Slutligen föllo hans ögon på mig, och omkring hans mun lekte skuggan af ett leende. Jag smög min hand in i hans, och han omslöt mina fingrar.

»Jag är här hos dig ett par ögonblick», hviskade jag.

»Ja, det ser nästan så ut, du», sade han, och de skälfvande läpparne ville ännu en gång småle.

Cecilia stod ett stycke ifrån oss i samtal med en vårdare. Gustaf reste upp hufvudet och hviskade: »Lilla Ida Bäckmann, kan du ej slå ihjäl mig!»

»Nej, men kan du inte slå ihjäl mig!» hviskade jag tillbaka.

»Jag försökte döda mig på vägen hit», fortfor han, »jag reste mig upp i droskan och tänkte kasta mig baklänges ur den, men var för sen i vändningarne, man fattade mig om armarne och höll mig fast, sedermera har jag pröfvat att slå hufvudet mot väggen, så att det skulle spricka, men jag har ej tillräcklig kraft — kanske kunde det lyckas, om jag finge stå på en byrå, och slunga mig mot väggen».

»Gör inte det!» bad jag, men rösten kväfde mig, och jag kände mig sakna rätt att säga någonting.

»Jag bor i ditt rum och läser dina böcker», fortfor jag efter några ögonblick.

»Du skall läsa bibeln och Heine — jag skickade dig i höstas Nya testamentet, har du det hos dig, eljes står en fullständig bibel i bokhyllan».

Cecilia vinkade åt mig, att vi skulle gå, hon märkte törhända, att jag knappast förmådde hålla mig upprätt. Jag böjde mig ned och såg in i hans ansikte — vi logo mot hvarandra i hopplös dödslängtan, och stödd af Cecilia nådde jag släden.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Någon tid därefter lämnade jag Sverige och reste omsider till Afrika.