IV. (continued 2)

Och om hon inte brydde sig om att ge akt? Om hon tvärtom bara gav efter, gav det han önskade, tröst för stunden, kyssar, betydelselösa i morgon?

Nyss skrattade han till, och det hade varit ett elakt litet skratt. Hela balaftonen hade han förnekat henne; inte ens ett förstulet igenkännande litet leende hade han kunnat övervinna sig att ge, när han dansat förbi med andra. Men nu väntade han likväl något av henne och frestade henne.

Med ens satte han sig upprätt igen och skakade till som den som fryser. De runda ögonen stirrade inte längre rätt fram, munnen darrade inte mer. Han såg rakt på henne, nära, tog in hela hennes ansikte med blickarna, såg och såg. Men det förde honom dock inte närmare henne, tyckte hon, tvärtom; det han såg efter, det var inte henne, utan något han var ensam om att känna.

— Ja, Matti, sade han, det är dig jag borde ha, förstår du inte det själv? Det är skrivet — men ändå är skriften falsk. Det blir aldrig något parti mellan oss. Det är oförsynt att säga det, men kan vi inte vara fullkomligt sanna? Jag hör inte till dem, som gör annat än det hela världen väntar av dem, hur jag än må rasa, eller låtsas rasa. Kanske finns det andra, som bryter sig fria, men inte jag. Nej, Matti, det blir inget parti. Men jag är kär i dig, det kan jag säga, och jag har varit det sen första gång jag såg dig, en liten flicka i sjömanskavaj. Jag drömde om dig på nätterna, och vid dagsljus också för resten. Du vet inte vad du varit med om i mitt sällskap! — och för var gång jag möter dig, blir det likadant igen. Och du, neka inte, det har varit detsamma för dig. Vi hör ihop! Låt oss bara ta det som det är.

Så skrattade han till igen, samma korta lilla skratt, som klingade styggt.

— Och nu kysser jag dig, sade han.

Han kastade sig fram emot henne, tryckte in henne mot bilsätets hörn och sökte hennes mun. Men hon stötte honom tillbaka. Det var inte Alexis mer, detta, inte hennes Alexis. En ny, en främmande människa pockade på något, för vilket han ville att hon skulle glömma den Matti, den verkliga Matti, som barndomens Alexis en gång ägt.

Men hon glömde inte. Som om Elmas upplysta fönster varit en signal, kommo hennes egna ord till Elma för henne igen: — Jag ämnar sköta min frihet ... Och med sammanbitna tänder kämpade hon för den friheten mot hans våld.

De stredo tyst, Alexis var inte mycket starkare än hon. Nu hade alltsamman för honom blivit en lek, en elak lek, lust att besegra, att tvinga och förödmjuka, att straffa henne för allt ont han rönt fjärran ifrån henne. Hon hörde hans hånfulla flåsande intill sig.

Med ett skri av sorg och vrede slet hon sig äntligen loss, vände sig om och gav honom en smällande örfil, medan chauffören, som hört hennes försök att få upp vagnsdörren, lät bilen glida fram och stanna intill en trottoar.

Hon hoppade ner.

— Far bara vidare, var så god, sade hon, och hon hörde själv hur hon fick Elmas behärskat kyliga tonfall, då hon gav det Paschska numret vid Floragatan. Så slog hon igen dörren utan att se åt Alexis, som ej mer låtit höra ett ljud, och sprang bort i snögloppet.

— Elma, tänkte hon bara, Elma, Elma.

Hon ville dit, hon ville få säga: I dag har jag begripit något! Var aldrig orolig för mig mer.

Hon ville också säga: Förlåt! Jag visste aldrig förut hur mycket du gav mig.

Först när hon andlös stod utanför porten hemma, kom hon ihåg Libert.

Det var hon, som hade portnyckeln, och säkert hade inte Libert bjudit till att väcka någon för att slippa in. Han måste ha patrullerat i kölden och snön med sin notportfölj och sin fiollåda. Och mycket riktigt, där dök han fram ur ett portvalv snett över gatan, där han haft en smula skydd mot vädret.

— Så du är här nu, sade han. Det blev ju inte så värst långvarigt.

— Vad är klockan?

— Tre.

Inte ens en timme hon varit borta; Liberts lugn lugnade henne.

Libert sade:

— Det var ett vackert snöfall. Där uppe i salen lyser det ännu, gardinerna är inte nedrullade, jag stod och såg på snöflingorna, när de for förbi i det gula skenet. Det är nog mamma, som vakar.

9.

Fru Murius kom emot dem i tamburen, hon hade hållit te varmt åt dem. Men det var inte endast för detta hon vakat. Oroligt såg hon på Mattis ansikte med dess prägel av djupaste trötthet, eller kanske något mera, något annat och mera, så mörka som ringarna under flickans ögon blivit. I det längsta dröjde hon därför med sitt budskap, så länge att barnet åtminstone hann få litet värme i sig och sitta några minuter i ro.

Men hon kunde inte förhala det alltför länge:

— Matti, det har varit bud från fröken Liwin. Hon är mycket svårt sjuk.

Hulda hade ringt, men så sent att Matti och Libert redan varit på väg till Oberonska balen, och Hulda hade då sagt, att fröken Liwin icke ville veta av att man telefonerade dit. Men såvida inte fröken Matti kom alltför sent hem, vore det nog snällt, om hon lät höra av sig; Hulda trodde att fröken Liwin längtade.

Sedan hade hon ringt igen vid midnatt och så klockan två och slutligen för en kort stund sedan. Fröken hade gripits av ängslan för Mattis skull, sade Hulda, hon inbillade sig att flickan for illa eller befann sig i någon fara, och hon ville se henne. Det är väl feberfantasier, förstås, hade Hulda sagt, men —

Matti ropade:

— Jag måste genast dit!

— Om hon bara får veta att du kommer, går Hulda ner och öppnar porten.

Elma Liwin låg till sängs sedan några dagar. Det hade börjat med feber, och den hade snart stigit oroande högt. En läkare hade besökt henne, eftersänd på Huldas eget bevåg, och hon hade funnit sig i det.

— Nu kan jag dö, hade hon sagt till tjänarinnan. Med eller utan läkarehjälp hos mig gör detsamma: allt är färdigt.

— Dumheter, svarade Hulda.

Men när den kvinnliga läkaren kom andra gången, visade hon sig bekymrad, tog Hulda avsides och befallde att en sjuksköterska snarast anskaffades. Sjuksköterskan var nu väntad nästa morgon.

Bakom den sjukas rygg och nacke voro kuddarna uppstaplade över varandra för att ge henne mera lätthet att andas. Elma Liwin låg stilla och såg upp mot rummets tak, som var höljt i dunkel. Det kom för henne och hon mindes, att när hon var barn och man ännu använde sig av fotogenlampor, blev det en rund, ständigt dallrande ljusring i taket rätt över den plats där lampan stod. Det liknade en dans av otaliga små ljuspartiklar, så små att man icke kunde särskilja dem från varandra, endast se dallringen av dem alla tillsammans. Hon hade tyckt så mycket om det.

Det hade brukat föresväva henne att denna dallrande ljusring vore hela världen med alla dess otaliga människor. Varje människa var en av de ogripbara små ljuspartiklarna med deras aldrig avstannande rörelse, där ingen var stor nog att märkas särskilt. Om kvällarna, så länge lampan brann på barnkammarbordet, kunde hon inte förmå sig att frivilligt somna ifrån den; då och då måste hon öppna ögonen och se efter om den levande ljuscirkeln alltjämt var kvar — och den var alltid kvar. Hon ville vara en av dessa oändligt små, som rörde sig där uppe, och ibland kunde det också förefalla henne att hon verkligen höjde sig, hon steg dit upp, svävande, saligt, och blev en av dem. Hon försvann, uppgick i, utplånades bland dem. Ja, det var saligheten.

Hon vaknade till och frågade:

— Vad är klockan, Hulda?

— Litet över tre, och nu är fröken Matti på väg hit.

— Kanske, tänkte Elma, blir det just i natt jag dör, eftersom jag kommit att tänka på detta så längesedan glömda.

Gärna skulle hon ändå velat hinna berätta för Matti om den levande ljusringen. Varför, tänkte hon, och kände hur en orolig iver kom svetten att tränga fram på panna och händer, varför gjorde jag det inte medan tid var? Varför har jag inte ens själv under alla dessa år kommit ihåg denna salighet att plånas ut, att väl leva och röra mig, men ändå inte synas bland de andra? Jag har tänkt på för mycket annat.

Hon frågade igen:

— Vad är klockan?

— Det har gått fem minuter sedan sist. Nu går jag ner och öppnar porten.

Elma blev ensam.

Att det skulle vara så svårt att alltid ha det väsentliga för ögonen. Kanske hade hon haft mer än andra svårt för det. En gång som barn gick hon över en leråker, det mindes hon också, och fötterna fastnade, fastnade, det blev stora lerklumpar på dem, omöjliga att bära vidare till sist. Det kom svetten att pärla fram plågsamt igen. Att det skulle vara så svårt att se ljuscirkeln och bara minnas den.

Och nu var taket åter mörkt.

Men oron för Matti hade gått över. Det hade litet tidigare stått för henne, att barnet ännu var helt litet, ett helt spätt barn; hon hade varit rädd att inte kunna hålla i det ordentligt. Men tog man det ifrån henne, blev det mycket värre. Hon hade ropat och bett och bett att få behålla det, ropat så att svetten pärlade, hela kroppen var som eld. Men ingen hörde henne, tills Hulda hade kommit in, mycket lugnt, och sagt: — Nu har jag skickat efter fröken Matti.

— Hur gammal är hon, Hulda?

— Kära hjärtanes, hon blir ju sjutton i vår.

— Gud vare lovad!

När Matti kom in i rummet, öppnade Elma sina ögon.

— Fröken sov visst, viskade Hulda.

Det hade förefallit henne att hon tvärtom legat klarvaken och vaktat på ljuscirkeln, att den inte skulle få slockna. Slocknade den, så kanske hon glömde den och inte kunde förklara sig mer. Hon hade så mycket att förklara, så mycket att tala om. Men först vila ännu litet: så slöt hon åter ögonen.

Hulda hade sagt till Matti:

— Tala inte med fröken, hon orkar ingenting.

Barnet satte sig därför blott tyst intill bädden; hon tog den sjukas ena heta hand och höll den mellan sina båda. Hon lyfte den svaga heta handen och lade den över sin böjda hjässa. Hon gav sig själv åt sin mor. Det skulle inte bli strider mer.

Hon viskade bara:

— Mor.

Och det kom svar, men knappast hörbart:

— Ja, barnet mitt.

Från vardagsrummet hördes klockan slå, fyra små klingande slag, och efter en tid, fem. Då och då tassade Hulda fram, bjöd den sjuka dricka, eller fuktade hennes läppar, då hon inte tycktes orka dricka själv. När den första morgongryningen bröt in, tvang Hulda Matti att söka vila.

— Fröken ser i alla fall mycket bättre ut, sade hon.

Men innan vintersolen ännu hunnit lysa in full dager, var det slut.

Rummen tycktes med ens fyllas av folk. Läkaren kom skyndsamt och allra först: hon hade ändå icke trott, sade hon, att det så fort skulle vara förbi. Den beställda sjuksköterskan visade sig och försvann igen, bliven obehövlig. Rick Brunjohann tittade upp, utan aning om annat än att allt stod väl till med Elma, och hon grät övergivet i vardagsrumssoffan, ångrande och högt jämrande sin ånger, att hon icke, innan det nu var för sent, ägnat hederliga gamla Liwin större vänlighet, mera hänsyn. En bror till den döda slutligen, borgmästare Liwin, som någon dag förut underrättats telegrafiskt om dennas allvarliga sjukdom, hade jämte sin hustru kommit upp med nattåget till Stockholm, beredd att, om så sorgligt krävdes, fylla sina plikter mot släkten i systerns person.

Strax på förmiddagen hade Hulda också telefonerat till juristen, som fröken Liwin brukat tala med, och det hade varit på frökens order, ty han skulle underrättas före varje annan, när hon gick bort, hade hon sagt.

Borgmästare Liwin skickade hem Matti.

— Min kära unga fröken, sade han vänligt, vi är, både min hustru och jag, mycket känsliga för den tillgivenhet ni synbarligen hyst för vår syster, och ni är naturligtvis välkommen hit tillbaka varje dag, om ni så önskar. Men denna eftermiddag blir det åtskilliga papper och affärshandlingar, som måste genomgås genast, för att utröna om den avlidna möjligen förordnat något för sin begravning eller annat, och ni har ju, hör jag, sedan någon tid inte längre ert hem här.

Sedan gick han ur rum i rum, betraktande den ram i vilken hans syster levt. Mer än ramen hade han aldrig känt. Han hade icke ofta besökt henne, eller hon honom. Han tänkte efter: tjugu, trettio, ja, säkert mer än trettio år sedan de haft ett förtroligare samtal, en förtrolig lek; det måste ha varit ännu i barndomen. Och sedan dess visste han ingenting om henne. Fyra syskon voro de en gång, nu var han den ende kvar. — Vad kan hennes liv egentligen ha varit? tänkte han, och det slog honom, att nu först frågade han sig det, nu först frågade han sig varför han aldrig sökt henne eller undrat över henne.

Hade hon väl någonsin behövt honom, och han icke varit till hands? Dunkelt stod det för honom, att han hållit av henne, då han var gosse. Men där hon låg orörlig, mycket rak, med anletsdragen stelnade i slutligt allvar, icke ett skrämmande allvar, utan dens avskilda värdighet, som förtjänat sin frid, var hon för honom fullständigt en främling.

— Hon har ansetts vara lik vår far, reflekterade han, men det ser jag inte. Det är inte någon av oss, hon är lik.

Mot eftermiddagen öppnades det hos juristen deponerade förseglade konvolutet, som innehöll fröken Elma Liwins med egen hand nedskrivna sista vilja och förordningar.

I testamentet erkände hon sin dotter Matti (Mathilda), skriven såsom barn av okända föräldrar och kallad Murius. Så när som på några legat tillföll kvarlåtenskapen denna dotter. Bevis för moderskapet hade under senaste månader sammanbragts, såsom utlåtande av barnmorskan med flera. Barnets faders namn uppgavs. Till testamentet var slutligen fogat koncept till den dödsannons den avlidna uttryckligen önskade få införd i uppräknade tidningar, samtliga huvudstadens mera betydande.

Konceptets ordalydelse var denna:

Fröken ELMA LIWIN

född ..... död ..... efterlämnande outsägligt älskad dotter.

”Vem var då jag, som i oförstånd gav vishet namn av mörker?” (Job. 42:3.)