III. (continued 2)

Fru Murius betraktade den enkelt välklädda dam, som tog sin plats i konsertmästarens knakande korgstol, medan hon åt sig själv ställde fram en mindre stol med lyra i ryggen, en vacker pjäs, ehuru stilvidrigt överklädd med ett en gång överblivet stycke plysch. Den främmande föreföll henne respektingivande, men inte mycket inbjudande, om det gällt att förtro sina sorger.

— Jag är här, inledde fröken Liwin, på uppdrag av Mathildas mor.

— Vi har alltid kallat henne Matti, sade fru Murius.

— Nåväl, Matti. Är det en välartad flicka?

— Å, herregud! utropade fru Murius. Välartad? Hon är det tillgivnaste, mest varmhjärtade lilla liv man kan tänka sig! Och förlåt jag frågar genast, är det meningen hon skall härifrån?

— Det är meningen, svarade Elma. Det är hennes mors bestämda önskan. Om ni är fästa vid henne —

— Fästa? avbröts ånyo. Om vi alla är fästa vid henne!!

— Så förstår jag ju, fortsatte fröken Liwin, att skilsmässan blir svår. Men, kära fru Murius —

Fru Murius ropade:

— Hon vet ju inte ens av annat än att hon är vår egen.

Detta var tydligen en överraskning för moderns ombud. Hon teg en stund och sade slutligen affärsmässigt:

— Kanske var det inte alldeles klokt att låta henne växa upp i den vantron. Förr eller senare måste ju sanningen fram.

— Klokt? Det var det sista vi tänkte på.

I de orden fanns dock ingen revolt. Det fanns ingen harm eller vrede i den lilla fru Murius’ utrop eller invändningar. Elma såg på henne som hon var van att se på människor hon fick affärer att göra med: nej, här satt ingen motståndare, ingen som fullföljde egen fördel, ingen tigrinna, försvarade sin unge. Här kom endast bedrövelse till synes och något som liknade vana att mottaga ödets slag.

— Jag har inte ord nog för mitt uppriktiga beklagande, sade Elma mildare. Men i flickans eget intresse, fru Murius, inte sant, vågar jag räkna på att hon uppmanas godvilligt taga emot moderns anbud. För hennes egen skull måste alla konflikter, alla upprivande scener undvikas.

— Tar modern henne till sig? frågade fru Murius.

Elma svarade:

— Nej. Modern är — är gift och har inte tillfälle ha flickan hos sig. Det är till mig Matti skulle komma — i egenskap av fosterdotter. Det är jag, som skall se till hennes bästa, och ni kan vara viss om att jag inte skall svika.

— Vad kan modern ha emot oss? frågade fru Murius lågt.

— Modern är tacksam mot er; hon är villig ersätta varje kostnad för Matti, enligt skälig beräkning. Men fru Murius — Elma såg sig omkring, så grannlaga som möjligt, men utan att dölja antydan om att hon observerat hur smått och slitet allt syntes här: tänk framför allt på att barnet i framtiden får helt andra levnadsvillkor. Vi kan ju tala öppet. Ingenting skall sparas för hennes del, hädanefter.

— Det är vad jag förstått, svarade fru Murius ännu lägre.

Hon måste minnas härvan av kalkyler, hon aldrig rådde på. Samma morgon hade en av konsertmästarens säkraste elever slutat, då lärarens humör gjort lektionerna omöjliga. Och ögonläkaren hade sagt henne själv föga hoppingivande saker. Under alla förhållanden var det tydligt att Matti, om hon stannade i hemmet, måste sluta skolan, och det var ju galet nog.

Elma Liwin sade:

— Jag har tänkt, att börja med, taga henne med mig utomlands för sommaren. Det bör ju för Matti bli en stor och kanske efterlängtad upplevelse.

— Det bör det nog, svarade Alice Murius.

Utomlandsresor var något ställt alldeles utom alla något så när förnuftiga önskningar i familjen. När man reste, reste man på jordgloben. På den var ingen lång väg varken till Paris eller Kina, och sällskapsresor vida omkring hade gjort många kvällsstunder under lampan lyckliga och muntra.

Det blev en tystnad.

Allt hade avlupit väl, Elma Liwin var tacksam för det. Mycket mer fanns inte att säga, det var bara en sak kvar:

— Flickan är väl inte möjligen hemma?

— Nej, men hon kommer snart.

— Jag vill gärna se henne.

Ingen fråga om hur fru Murius egentligen från början kommit att taga sig an detta barn. Inga moderliga frågor om den lillas tidigare år, om de första stegen, de första krämporna, de första små tecknen till klokhet eller företagsamhet. Ingen önskan att få veta något om de tre brödernas tillgivenhet, deras små dumma lekar och visor, om dispyter och retsamhet, om skrik, ilska, tårar — och skratt så man kunde kikna; upptåg och utklädning; om bjudningar, eller födelsedagskalas på en påse gotter; utflykter om vårsöndagar, sällsynta landsvistelser en och annan sommar. Ingen begäran om beskrivning på kvällarna, då fru Murius samlat dem alla omkring sitt arbete, berättat om sin egen ungdom eller andra historier, skrattat med dem eller varit rörd med dem. Libert och Matti skulle alltid sitta närmast mor, helst på golvet, med huvudena mot hennes knän. Och plötsligt kunde konsertmästaren stå i dörren, färdig att ge sig i väg till kvällens operaföreställning, men hur brått han än hade, gav han sig en minut för att se på dem. Och sedan sprungo de alla upp och ut på balkongen för att titta på honom, då han hastade bort. Och Matti skrek, så man måste tysta ner henne: — Pappa, pappa!

Allt detta stod åter som en enda syn för fru Murius; men fröken Liwin tycktes icke bekajad med nyfikenhet angående sådana småtterier.

— Låt mig inte störa er vidare, fru Murius, sade hon blott. Jag ber endast få vänta här, tills flickan kommer hem.

Hon hade förbjudit sig själv att röras, uppröras, vekna, icke skörda frukten av all självdisciplin hon ålagt sig, och fru Murius lät verkligen övertyga sig om att hon lika bra kunde lämna gästen ensam i väntan på Matti. Kanske, tänkte hon, önskade fröken Liwin helst se Matti utan vittnen, kanske trodde hon sig därigenom bättre kunna forma ett första omdöme. I köket väntade också många sysslor på husmodern, och hon gick ut till dem.

Hon tog sig också tid att springa ner i ett par affärer i gatan. Hennes bedrövelse var alldeles för stor, den måste dövas med brådska, med inköp av de mest prosaiska ting: malet kött, kryddor, potatismjöl.

När Matti kom upp, tre trappsteg i taget, det var det vanliga, fann hon köksdörren olåst, men köket tomt: mamma var alltså ute bara några ögonblick. Under sång ur operan Pajazzo slängde Matti upp sin kappa på en av tamburens krokar och hatten på hyllan. Det var den vanliga arian: Skratta, Pajazzo! — så lämplig, när man icke ämnar ha en glad stund mer.

Elma hörde rösten, hörde flickstegen in i den lilla matsalen, skymtade genom den halvöppna dörren fliken av en rutig kjol. Blodet steg henne åt huvudet; det kom som en kramp i strupen. Hur fattad hade hon icke suttit intill denna stund, fullkomligt herre över förhållandena. Men med ens kullkastas alla beräkningar. Ett levande människobarn har kommit i hennes närhet, skymtar, hörs, andas där inne, springer, rör sig, finns — och det är hennes barn.

Elma reste sig för att fly, oförmögen, det var det enda hon kände, att möta detta. Hennes nacke kändes stel, hjärtslagen kommo hastiga, hastiga, smärtsamma. Med möda tog hon ett par steg framåt, men måste stanna igen, det blev mörkare och mörkare omkring henne, alltmer ovisst var hon befann sig. Och där ute, i rummet intill, samtidigt långt borta, hördes alltjämt dessa steg, ett gnolande, ett par ackord på ett piano, rassel av papper eller tyger. Där inne rörde sig och levde flickan: hennes barn.

Och plötsligt kom hon över dörrtröskeln och stod mitt framför Elma.

Häpen tvärstannade barnet:

— Förlåt, jag visste inte. Fröken väntar kanske på pappa?

Elma skakade på huvudet.

— Hjälp mig, fick hon bara fram.

Hon tecknade att hon ville sitta, och Matti tog hennes arm och förde henne de par stegen tillbaka till korgstolen. Därpå sprang flickan efter ett glas vatten, förde det till den främmandes läppar och lät henne dricka.

— Är detta Matti? frågades med svag röst.

— Ja.

Elma såg och såg. Nu hade hon hämtat sig så pass igen, att hon kunde se. Detta var då hennes barn, detta ofattbart älskliga väsen! Hon måste ha sett henne förut, allt hos henne föreföll så besynnerligt välbekant, så på förhand kärt. Dock kunde Elma inte granska någon detalj, inte söka någon likhet, inte uppspåra tecken till en karaktär sådan eller sådan. Hon blott slukade barnet, stannade med svulten, värkande ömhet vid en hårlock, vid ögats glans, vid den lilla runda halsen, kring vilken var fäst ett smalt svart sammetsband med ett gammalmodigt litet filigrankors.

Smärtan i bröstet minskade ej, det slitna hjärtats arbetsamma slag voro lika snabba och grymma. Men nu var det blott av förtvivlad längtan att få sluta detta barn i sin famn.

Flickan stod avvaktande, hemligt oroligt lyssnande efter ljud från köket, bådande mammas hemkomst och befriande henne från ansvar för denna tydligen sjuka, underliga främmande dam, som suttit här inne ensam. Alldeles obekant var hon ju inte, Matti hade sett henne, Alexis hade på teatern nämnt hennes namn, fröken Liwin; men vad ville hon här?

Elma såg blott på flickhanden, som ännu höll i vattenglaset, och som hon önskade få kyssa. Men känslan av mörker kom tillbaka och svindeln från nyss, då hon stått på golvet, nära att falla. Det föreföll henne att hon gled utför, gled bort — hon hann blott viska, knappt hörbart, med händerna pressade mot bröstet:

— Matti, Matti, se på mig. Jag är din mor.

Med ett rop av förskräckelse ställde flickan vattenglaset ifrån sig och sprang. Fru Murius kom i köksdörren, när hon hann dit, jagad av tanken att fröken Liwin kanske skulle förfölja henne och beredd att störta utför trapporna och ut.

— Mamma! ropade hon, det finns en människa där inne —

— Ja ja, barn.

— Hon är visst mycket sjuk och mamma, mamma, jag tror hon är galen. Jag tyckte precis hon viskade så här: Jag är din mor!

— Kanske hörde du fel, lilla Matti, svarade fru Murius. Se här, tag hand om det jag köpt och sätt på potatisen.

10.

Alice Murius kunde vara trött eller bedrövad, men inte rådlös.

Ur ett skåp, innehållande litet av varje, tog hon fort en flaska, på vars etikett lästes Nervdroppar, och som vid något tillfälle kommit i huset för konsertmästarens skull. Hon hällde av innehållet på en sockerbit i en sked, det luktade starkt kamfer, och hon tvang den sjuka att taga in det. Med eau de cologne baddade hon hennes panna.

Fröken Liwin samlade sig fort nog igen.

— Mitt hjärta är tyvärr skröpligt, sade hon urskuldande, med ett par djupa suckar för att pröva hur mycket det ännu kunde hålla: Kära fru Murius, förlåt mig allt besvär.

— Ni ser redan kryare ut, uppmuntrade fru Murius.

Elma samlade sig ännu litet till och sade, med ögonen i den andras, så gott hon kunde:

— Jag är rädd jag skrämde barnet nyss. Jag glömde att hon ännu inte vet av annan familj än er. Jag ville låta henne förstå att jag var här som hennes mors ombud, men jag kom att yttra mig litet förvirrat, jag är rädd att jag yttrade mig alldeles felaktigt; det var just i ögonblicket, då svindeln kom över mig.

— Kära, svarade Alice Murius och såg tillbaka in i de vädjande, snart åter undvikande ögonen — ett möte, tyst och kort som en handtryckning: Kära, jag skall nog förklara allt, var inte ängslig.

Elma gömde ansiktet i händerna och andades åter långsamt, djupt in. Så sjuk som nyss var hon inte mer, det kände hon, men ännu mycket sjuk; hon måste få ett åkdon, hon måste hem. Hon mumlade:

— Och fru Murius, låt mig få henne! Hjälp mig! Det är moderns vilja, moderns sista och enda band vid livet.

— Ja, hörde hon svaret, jag lovar. Kära fröken Liwin, eftersom det är den olyckliga moderns vilja.

På aftonen tog Alice Murius barnet in för sig själv i deras lilla sovrum och måste för henne berätta den svåra sanningen, att hon endast hos dem alla varit lånebarn och att lånet nu krävdes tillbaka.

Ute i matsalen satt Libert och tog ut nytt efter noter han samma dag fått låna av sina beskyddare i musikhandeln, nya noter av alldeles nya kompositörer, de allra nyaste och yngsta ute i stora världen. Varje rad betydde för honom upptäckten av okända vänner och fränder, med obeskrivligt dyrbara och nya ting att säga honom. Hans kinder brände, han var färdig att ropa. Gång på gång var han på väg att rusa upp och in till Matti och fråga henne, om han var en dåre eller om inte dessa märkliga ting voro anda av samma anda — genom omätliga avstånd, naturligtvis — som hans egna små obetydliga kompositioner.

Men då han inte kunde komma sig för att lämna noterna ens för en sådan fråga, förblevo Matti och hennes mamma ostörda, och det besparades honom att finna dem båda, sittande bredvid varandra på en sängkant, omfamnande varandra och båda så förstörda av gråt, att de icke ens skulle förstått vad han ville.

Sanningen kunde likväl i längden undanhållas varken honom eller Pontus. Fru Murius var medveten om att en olycklig kvinna väntade besked och avgörande. Redan efter ett par dagar hade fröken Liwin skrivit igen, tackande för den godhet hon rönt, men också meddelande att hon nu var fullt tillfrisknad och gärna så snart som möjligt ville få veta vilken dag man bestämt för hennes omhändertagande av Mattis vidare öden.

Hon föreslog såsom det allra klokaste, att flickan och hon möttes på Centralstationen för att börja det framtida gemensamma livet med den resa hon planerat att fägna, förströ och vinna barnet med. Och då hon efter ytterligare några dagar inte ännu fått besked av fru Murius, skrev hon igen, litet stramare, litet mera fordrande.

— Jag vill inte resa! ropade Matti.

Jag vill inte bort!

Jag vill inte ha en annan mor!

Skolorna hade slutat för läsåret. Operan slutade spela för säsongen. Varje afton höll man i Muriusska kretsen familjeråd. Till familjen räknades Garibaldi, operasångaren Wattman, även andra vänner. Alla voro intresserade, och alla menade att Matti satt med stora trumf på hand. Det gällde ju ingen brytning med det gamla hemmet; man fick taga sin fördel var man fann den. Så har jag alltid gjort, sade Garibaldi. Men konsertmästaren satt dyster, en urkramad citron, en mohr som tjänat slut, en gammal man, till tre fjärdedelar oförmögen att hädanefter försörja de sina.

Matti vågade inte se på honom: hon kunde läsa alla dessa tankar. Det var så mycket hon begrep nu: varför han kunnat förundra sig över hennes musikaliska begåvning? Därför att hon inte var hans eget barn. Och då hon en gång frågat honom, om han icke varit glad, när hon, en flicka, föddes — han, som tyckte mest om flickor, hade han bara svarat: Hm. Nu gavs förklaringen. Visst höll han av henne, det kunde hon inte tvivla på, men hans hm, det kom av att Matti bara blivit hemburen i en filt, fem månader gammal.

Ändå hade de varit så kärleksfulla mot henne, både far och mor.

En röst inom henne sade bestämt ifrån:

— Och nu bör du lyfta bördan ifrån dem.

Men högt ropade hon:

— Den där fröken Liwin, som inte ens vet vad hon säger, vad skall hon med mig? Ingen kan tvinga mig!

— Gavelström upp i dagen, mumlade Garibaldi för sig själv.

Libert sade:

— Vi kan slå oss ihop, du och jag, Matti, och försörja oss med att spela på tillställningar.

Bierfilaren hade inte visat stor sorg, när han erfor att Matti inte var hans riktiga syster, ty det förändrade ju ingenting hos henne, eller i hans känslor. För sin del ämnade han framdeles som förut räkna henne för syster. Varför då så mycket tårar och bråk?

Men Pontus rådde:

— Var inte barnslig, Matti. Oss kan du alltid hälsa på, och det är ju lovat du skall få det utmärkt. Du kanske får ta studenten, om du vill, och det borde du göra.

Man kunde trott att Pontus själv inte skulle haft något emot att ha blivit hemburen i en filt, fem månader gammal.

Dagarna gingo och fröken Liwin skrev tredje gången. Hon befästes i sin tro, att dessa Murius icke voro särdeles rejält folk, såsom hon också först befarat, inte folk med vidare rationellt sätt att se på givna saker. Direkt kom inte detta fram i brevet, men det var likväl mer kyligt och affärsmässigt hållet än något av de föregående. Det gick inte längre att skjuta upp avgörandet; ett ja måste sägas, en dag prickas för i almanackan, eller öppen strid tas upp, den rätta modern tvingas träda fram, och ingen makt skulle ju förmått Alice Murius att begära detta sista, så länge modern själv ville eller behövde hålla sig dold. Hur än konseljernas utslag föllo i kretsen kring Muriusska salsbordet, visste Alice att Mattis lott förr eller senare måste beseglas.

Matti tröttnade inte att spjärna emot:

— Låt mig fara till Amerika, till Roland. Så glömmer hon mig, fröken Liwin.

— Kanske hon, men inte din mor, svarade fru Murius.

Där var det. Det fanns en mor — och då Matti såg på fru Murius och visste vad en mor ville säga, och till och med då det kom för henne hur hon själv älskat sin gosse Elias, kunde hon inte helt och hållet hålla uppe upprorsandan.

Till sist gjorde Pontus slag i saken.

Han tog in Matti i sitt rum, stängde dörren, bad henne sitta ner, ordnade därpå en stapel böcker på bordet, allt för att vinna någon minut. Ty han behövde det. Slutligen sade han:

— Kära Matti, jag är lika fäst vid dig som någon av de andra här; men jag är den enda i denna familj — utom möjligen, jag säger möjligen, Roland — som är klok, och därför måste jag —

— Jag vet vad du vill! skrek hon.

— Vad då?

— Nej, säg det själv, säg ut bara!

Pontus märkte att hon därvid fick ett mycket stelt och besynnerligt ansiktsuttryck, som han inte kände till. Mycket mörka, trotsiga och beslutsamma ögon. Det måste ha pågått en kamp där innanför, i tysthet, och som han inte vetat av, en kamp, som i denna sekund äntligen gavs upp ... Det kändes som om han, Pontus, ställt Matti mot en mur, liksom man ställer upp den, som skall arkebuseras: vägg bakom, några blykulor framför. Den dömde upphör med ens att göra motstånd och tar sitt öde.

Det gjorde Pontus ont, men han kunde inte upphöra vara den ende kloke och omusikaliske i en familj av opraktiska fantaster, som aldrig räknade med inkomst, fördel eller ens förutseende — och han måste därför fortsätta:

— Kära Matti, du har att begripa din plikt.

— Jag har redan begripit den, svarade hon.

Så reste hon sig och skrek, blodröd:

— Begriper du inte, ärkeidiot, att jag har begripit den för länge sedan? Här har jag varit en börda i åratal, slitit och rivit sönder och ätit och aldrig tänkt på ett dugg! Hela mitt liv räcker inte till för att ge igen allt. Men jag har velat hålla fast ett litet tag ännu, bara några dagar till, ändå — ändå.

— Det var bra, Matti, sade han vänligt, men du har bara gjort det tyngre för mamma.

Det tog. Matti blev tyst och tänkte, tänkte. Pontus hade rätt; Pontus i sin kärvhet var den, som kommit ihåg det viktigaste: mamma.

— Det är jag som varit ärkeidiot, sade hon.

Så blev det bestämt: Matti gav godvilligt efter för fröken Liwins önskningar eller bestämmelser; hon gjorde det tacksamt, skrev fru Murius, och dagen för avresan avgjordes.

Någon ersättning för den gångna tiden vägrade emellertid dessa opraktiska människor, konsertmästare Murius och hans hustru, absolut att taga emot; fru Murius avvisade det med mildhet, konsertmästaren med stor harm. Debatten härom fördes mellan dem och en av fröken Liwin uppskickad jurist, hennes förtroendeman i affärer. Han fick nöja sig med att lämna en mindre summa för Mattis utstyrande med lämpliga reskläder och en koffert.

De möttes ute på stationsperrongen, Elma och hon. Endast Libert var med Matti hemifrån och bar hennes nya väska: det skulle blivit alldeles för mycket nerver och tårar och kanske oöverlagda ord, om fler varit närvarande; det skulle sett för illa ut mitt bland andra resenärer, det hade de alla begripit.

Fröken Liwin var på platsen före de två ungdomarna; hon väntade nedanför sovvagnens dörr, hennes bagage var redan inburet i kupén. Hon tog dem bägge i hand och föreföll Matti vara en helt annan person än den, som ställt till det skrämmande spektaklet och måst lugnas med droppar; mycket mera främmande, överlägsen och likgiltig.

— Inte sant, detta är din fosterbror, Matti? frågade hon, syftande på Libert.

Matti svarade:

— Fosterbror? Det får fröken mig aldrig att kalla honom.

Det tog hon inte illa upp, endast log svagt. Libert bar in Mattis väska med mässingsbeslag, såg sig om i den bekväma förstaklasskupén, som hon skulle få ha för sig själv med en skjutdörr öppen till fröken Liwins alldeles intill. Det var första gång i sitt liv Libert beträtt en sådan sovvagn, och med ens kände han saknaden efter Matti, ty härifrån skulle de fått rikliga intryck att meddela varandra.

Under tiden stod Matti tyst kvar på perrongen bredvid fröken. Hennes ögon voro fästa vid den stora vita urtavlan, vars svarta minutvisare ännu gav henne fem minuter — fyra minuter. Jag måste begripa min plikt, tänkte hon.

Libert kom tillbaka och drog henne litet avsides, brådskande:

— Du, i natt skrev jag en liten melodi, var snäll och lägg märke till instrumentationen! Det skulle vara till dig, en avskedshälsning.

Och fumligt stack han en flerdubbelt vikt, stel bit notpapper i hennes hand. Han ämnade säga ytterligare något, men det gick inte. Så fattade han då ett beslut, tog om henne och kramade till hårt, glömde bort att säga adjö till fröken Liwin och sprang sin väg utan att se sig om.

Tåget dånade ut från stationen. Matti kröp längst in i sin kupé, hon ville ingenting veta, ingenting se, inte ens utfarten från Stockholm, som Garibaldi uppmanat henne att njuta av. Hon ville inte tänka på något. Hon var nöjd att fröken Liwin ännu dröjde i korridoren och tycktes intressera sig för vad hon såg genom fönstret. Dunkelt kände Matti att detta skedde av vänlighet och skonsamhet och var tacksam för det.

Hon höll kvar Liberts avskedshälsning i handen, och efter någon stund vecklade hon upp papperet och läste den gamla ramsan:

Ja, det var likt Libert. Och till den kära dumma gamla texten hade han knutit en hel liten concerto, med många olika instrument, en verkligen ganska underlig instrumentation. Den lille bierfilaren, såg Matti, var ute och letade sig fram på egen hand — också han.

Hon kysste papperet. Så rätade hon bättre upp sig och satt beredd att vara stor och femton år och att möta sin följeslagerska med tårlösa ögon.