PLANETERNA STIGA

MYSTERIET. Leksaker äro alla människor. Leksak var jag själv i går. I dag är jag den som öppnar mysteriet. Jag vill att alla skola komma till mig, jag vill att alla skola höra hur mitt hjärta slår. Eld och blod och framtidens smörjelse skolen I mottaga ur mina händer. Hela mänskligheten vill jag viga åt framtiden. Mina flammande rader skall varje barn läsa. Jag skall omvända alla till en heligare gud. All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös kvast, all litenhet vill jag hånande döda. Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud vill jag stinga med mitt svärd. O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig. Du skall icke vila innan jorden är en trädgård, där gudar drömma vid underbara bägare. TOLERANS. Kan du fånga med händerna en stjärna som stiger mot höjden, kan du mäta dess flykt? Hindra den icke att stiga. Det faller glöd från planeter på jorden, främmande för din hand. Sällsam och het är planeternas glöd för en främmande hand. Må planeterna stiga. Stjärna på stjärna. Det kommer en het längtan över jorden: en stjärna med rödare sken än de andra jagar fram: ur vägen. En hand som följer sin egen lag, vill störta vad andra befästa. En segrare kommer, ohörbara läppar uttala tvingarens namn. MAKT. Jag är den befallande styrkan. Var finnas de som följa mig? Även de största bära sin sköld på drömmarsätt. Finnes det ingen som läser hänförelsens kraft i mina ögon? Finnes det ingen som fattar, då jag med låg röst säger lätta ord till de närmaste? Jag följer ingen lag. Jag är lag i mig själv. Jag är människan som tager. EN GAMMAL HÄRSKARE. Jord, på din rygg har jag rest ett slott åt erövrare, det skola de starkt laddade gästa, de starkt laddade som gå och vänta. Där melankoliska fönster stå och tala om störtade öden, där skolen I vandra unga, I icke darrande människor av brons som jag. Och edert bröst skall sjunga såsom en vårstorm, som piskar rutan med våta vingar. Saliga, skrattande fatten I med händerna en ny stjärna, då förmörkas edra drag, eder blick faller på jorden. Vilken kraft lägger denna arm i svärdet, som skall genomborra — — — — — — — — — — — — — Unga bröst ... varför är det så ljust uti dig? FIENTLIGA STJÄRNOR. Fientliga stjärnor stiga. Evigt främmande, evigt fjärran söken I le mot varandra, bedragna av människotro. Varje stjärna har en isande blick. Varje stjärna är stolt och ensam i sin kraft och tror ej på stjärnors tinder. Varje stjärna vill förleda en att tro att hon är allt. Varje stjärna är säll som ingenting i världen. Varje stjärna vill sätta världen i brand med sin blossande rand. Varje stjärna kommer tågande som ett rött sken ur fjärran för att förstöra, äta upp, förbränna, utöva sin makt. SKAPAREGESTALTER. Mitt hjärta av järn vill sjunga sin sång. Tvinga, tvinga människornas hav, forma, forma människornas stora massa till en fröjd åt gudar. Vaggande i lösa sadlar komma vi de okända, lättsinniga, starka. Bär oss vinden fram? Såsom ett hånskratt klinga våra röster ur fjärran, fjärran... WALLEINSTEINPROFIL. Natt som kommer, jag kastar boll med dig — min hemska tärning. Min hand är tung och orädd, med onda makter driver den sitt spel, som aldrig vägra bistånd. Min tärning faller ödestung. Hell, maktens väg går genom underjorden. Genom underjordens smalaste klippväg går den som söker kransen som icke vissnar. STJÄRNORNA VIMLA Stjärnorna stiga! Stjärnorna vimla. Sällsamma afton. Tusen händer lyfta doken från den nya tidens ansikte. Den nya tiden blickar ned på jorden: smältheta blickar. Sakta rinner vanvett i människornas hjärtan. Gyllne dårskap famnar människornas tröskel med unga rankors lidelse. Människorna öppna sina fönster för en ny längtan. Människorna glömma allt på jorden för att lyssna till en röst som sjunger uppe: Varje stjärna kastar med djärv hand sin skärv på jorden: klingande mynt. Från varje stjärna kommer smitta över skapelsen: den nya sjukdomen, den stora lyckan. PLANETERNA. Vilda jord som rullar framåt i brännande, skärande rymd, säll att luften smattrar mot din kind, säll att farten vänder om dig. Planeter vilja ingenting annat än snabbheten uti sin färd. Världsalltets stränder blinka som frågor. Snabbare, raskare, obarmhärtigare, vältrande sig i underbara öden, rullar planeternas oräkneliga skara förbi mot ett ljust sken i väster — möjlighetens enda utstakade väg.

FRAMTIDENS SKUGGA

FRAMTIDENS SKUGGA. Jag anar dödens skugga. Jag vet att våra öden ligga i hopar på nornornas bord. Jag vet att icke en droppe regn sig suger i jorden som icke är skriven i de eviga tidernas bok. Jag vet så visst, som att solen går upp, att jag aldrig skall skåda det andlösa ögonblick, då hon står i zenit. Framtiden kastar på mig sin saliga skugga; den är ingenting annat än flödande sol: genomborrad av ljus skall jag dö, då jag trampat all slump med min fot, skall jag leende vända mig bort ifrån livet. DU STORE EROS. Du store Eros. Du andas bröllop. Men vad för bröllop? Sen jorden stått, och åtrå vigt två kroppar samman, har blixten icke nått till människopanna. Denna blixt slår, denna blixt är allsmäktig, blixten gör med människobarnen vad den vill. VAD ÄR MITT HEMLAND... Vad är mitt hemland? Är det det fjärran stjärnbeströdda Finland? Likgiltigt vad. Låga stenar, vältren er på flacka stränder. Jag står på eder grå granit som på en visshet. Du visshet, du skall alltid strö lager och rosor på min väg. Jag är den gudom, som kommer med segrande änne. Jag är den sälla övervinnaren av det förflutna. SÄLLHET. Snart vill jag sträcka mig ned på mitt läger, små genier skola täcka mig med vita slöjor och röda rosor skola de strö på min bår. Jag dör — ty jag är alltför lycklig. Av sällhet skall jag ännu bita i min svepning. Min fot skall krama sig av sällhet i mina vita skor och då mitt hjärta stannar — vaggas det in av vällust. Man före min bår på torget — här ligger jordens sällhet. TANTALUS, FYLL DIN BÄGARE. Är detta dikter? Nej, det är trasor, smulor, vardagens papperslappar. Tantalus, fyll din bägare. Omöjlighet, omöjlighet, döende kastar jag en gång kransen från mina lockar i din eviga tomhet. DEN FÖRLORADE KRONAN. Jag sörjer så som hade jag förlorat en sagokrona. O alla drömmars krona, skall detta bleka änne böja sig och resignera? Jag har funnit allt. Förvägra segraren, lär honom ödmjukhet? EROS TEMPEL. Jag såg, att Eros tempel var av människokroppar. Därinne gudens bild, den evigt ena. Vad hans läppar bjuda, har ingen förstått, vad han innerst tänker, vet ingen. Hans blickar piska blott de sorglöst unga kroppar, som leka med varandra. Vi känna ej hans lust — — — — — — — — Vi Eros lekkamrater, vi vilja endast ett: bli eld utav din eld och brinna upp. SOLEN. Jag står som på moln i en sällhet utan like. Molnens ränder brinna röda. Det är solen. Solen har kysst mig. Så kysser ingenting på jorden. Är det att leva evigt som vittne av detta ögonblick, ack nej, att stiga upp för de lodräta strålarna närmare henne. En gång skall jag spinna mig in i solen som en fluga i bärnsten, för eftervärlden blir det ingen klenod, men jag har varit i sällhetens glödande ugn. Ve, du krona som blänker om min panna, vad skola de veta då de skåda dig? NÄTET. Jag har nätet i vilket alla fiskar gå. Saligt häver sig fiskerskans lugna bröst då hon drager till sig den silverne last. Jordens rikedom lyfter jag upp på mina axlar. Jag bär er, jag bär er till en sagodamm. Uppe på stranden står en fiskare med gyllene metspö. Det finnes någonstädes gudar bakom de tätaste skogarna, vi irrande människobarn vilja ingen annanstädes än dit. Upp att söka framtidens flammande sol bortom skogen. UPPSTÅNDELSEMYSTERIUM. (Tillfällighetsdikt.) Himlens änglar sjunga ned till jorden: riven sönder dödens förlåt, riven ned den! En kvinna ligger bäddad i svart sorgerum. Stora ljus brinna kring hennes bår. På hennes ansikte är en åtrå till Livet, som ville hennes händer knäppas till bön. Det är tyst, endast natten går omkring med vaktande steg. Plötsligt flammar röd en eld över den döda: vad är detta? Det är tyst i rummet. Änglar sjunga: svarta murar, vidgen er! I blå himmels ljus må kistan stå benådad. Kistan står i evighetens rum. Änglar sjunga: du Guds barn, Herren kallar dig. Det är tyst, aldrig skall sorgen lämna denna boning. Men den döda hör ropet: Ja, Herre, jag kommer, klingar hennes röst som ett genom alla himlar.