ÄLVDROTTNINGENS SPIRA OCH ANDRA DIKTER

ÄLVDROTTNINGENS SPIRA. (Fragment.) Var finnes han, den jag har skådat i en hänryckt dröm? Var finnes han, den mina hjälplösa armar aldrig nå? Var finnes han, den skuggan på mitt änne förnekar? Var finnes han, som lyfter upp en trött blomma från vägen och sveper henne i genomskinligt siden och virar slöjorna kring hennes fötter och betraktar henne länge undrande: hur dog du, barn? Mitt bleka ansikte skall icke skifta färg, på min panna står i tunga bokstäver: hon sover. Dina tårar skola falla ned på mina fötter, de skola sippra mellan mina knän, som ville de väcka till liv. Min ensamhet skriar högt ut ur en tom kista. Det är som om något ville sätta sig upp med hopknäppta händer och icke har makten därtill. Och du skall lyfta upp min kista på två pelare i din underbara trädgård. Och du skall ordna de gyllne lockarna på min panna och stryka tillrätta sidenet på min buk. Din hand skall vara våt av tårar och du skall säga: här plockar jag ännu mina underbara frukter, sköra och stela. Och de skäraste rosorna skall du plocka i din trädgård. Är denna skär nog? Du lägger den i min hand, som håller den förtroende som vore den levande och varm. Och ett fint grönt blad lägger du på mitt bara bröst, att jag må stöda min haka på det som på en psalmbok. Mina silkeslena lockar från sidan håller du lekande upp med din hand och lägger dem tillbaka på den vita sidenkudden. Mitt öra är som om det lyssnade till silverljud ur ansträngt fjärran. Med en silverfjunvippa rör du mina lysande läppar, bakom vilka tänderna stå vita. Och du tänker: lever du icke? Då lyfter du mig upp med båda armar och lägger mig i gräset och du sitter och ser på mig med väckande ögon, som en mor på sitt barn. Du tar min slappa hand och drager diamantringen från fingret, du borrar stenen i köttet på min överarm. Genom röda slöjor ser du att jag lever. Och du snör upp min dräkt och lägger handen på hjärtat för att lyssna. Du klär av mig, sidenet faller ned från mina axlar. Du tar och lägger mitt underbara huvud mot ditt bröst som till en kyss, men, det faller livlöst tillbaka. Dock, du har mera mod, du tar mina fingrar och böjer dem i lederna, som hos ett barn. Då skall ett blått torn stiga upp i din trädgård. Älvorna dansa omkring det. Uppe i de gyllene tinnarna går älvdrottningen fram och åter: Till älvdrottningen, till älvdrottningen! skriar det ur ditt bröst. Älvdrottning, älvdrottning, svara mig på blanka dagen. — — — — — Älvdrottningens röst är en flöjt: flickor, skynden. Älvorna skynda till från alla håll. På kistans botten breda de ett gyllne flor, på kistans kanter sitta de och på sidenkudden har en liten älva somnat. »När månen går upp bakom den stora granen skola vi hasta, saligt tryckta till varandra uti den mörka skogen. Då skall jag hålla dig i mina armar som ett löfte om en ännu stillare dag.» »Då skall jag kyssa dig på pannan, storögde räddare.» Skogen är full av violer, mörk skyndar källan fram, mumlande tacksamhet. Kunna vi ännu dö? Det är svårt att tro det. Livet flyter med violfärgade vågor. VATTENFALLET. Skaparvånda kring mitt hjärta, moln omkring mig som jag kysser med min mun. Moln, veten I vad som blir av mig? Jag vill gå i dag till en spåkvinna. Höj din hand och visa mig min framtid. Jag ser dina två ögon som stål. O du dånande vattenfall av vällust. Skummet som porlar på din strand gör en håg förryckt. Dånande, störtande fall, du behöver intet fråga. Evigt samma visshet slår tusenfaldigt kullerbyttor. Svårmodiga visshet: att du är oemotståndlig och överflödig. EROS HEMLIGHET. Jag lever rött. Jag lever mitt blod. Jag har icke förnekat Eros. Mina röda läppar brina på dina kalla offerhällar. Jag känner dig, Eros — du är icke man och kvinna, du är den kraft, som sitter nedhukad i templet, för att resande sig, vildare än ett skrän, häftigare än en slungad sten, slunga ut förkunnelsens träffande ord över världen ur det allsmäktiga templets dörr. EROS SKAPAR VÄRLDEN NY. Eros skapar världen ny. Mullen i hans hand är full av under, Eros ser ej människornas små strider, hur solar och månar fullända sina banor ser han med brinnande blick. De äro så nära hans havande själ, vad drömmer hans vilda håg? Stjärnorna löpa sjungande sina banor, men på Eros panna gry redan eviga underverk. Den unga jätten anar ren den stora blinda saga, han åter en gång spelar. BLIXTEN. Blixt som höljer dig i moln, blå blixt, den jag ser, när skall du bryta fram? Blixt, du Välsignade, åskladdade, befruktande, renande, jag väntar utmattad på dig. Min kropp ligger lik en trasa för att en gång, fattad av elektriska händer, fastare än all jordens malm, sända blixten. INSTINKT. Min kropp är ett mysterium. Så länge detta bräckliga ting lever skolen I känna dess makt. Jag skall frälsa världen. Därför ilar Eros' blod i mina läppar och Eros guld i mina trötta lockar. Jag behöver blott skåda, trött eller olustig: jorden är min. Då jag ligger trött på mitt läger, vet jag: i denna tröttnade hand är världens öde. Det är makten, som darrar i min sko, det är makten, som rör sig i min klännings veck, det är makten, för vilken ej avgrund finns, som står framför eder. ENSAMHET. De äro så få bland sanden i havet som förstå det. Ensam har jag kommit, ensam skall jag gå. Mitt fria hjärta har ingen broder. Kristna spöken sitta i alla hjärtan och sträcka ut armodets händer. Den sötma som strömmar till mig från alla håll är eder otillgänglig. Det är tronens underbara ensamhet, det är rikedomen, rikedomen som böjer knä. DEN STARKES KROPP. Jag vet, jag vet att jag skall segra. Vad man än må nämna mig, vem som än må vänta mig, jag är framtidens stjärna. Jag har vaknat på en urgammal tron, underbara händer breda sidenslöjor under mig. Mysteriet går i mina ådror. Mysterium, jag erkänner dig, jag, antimystikern, spökfienden. Mysterier hava inga klara gränser, mysterier hava intet uttalat namn, mysteriet stiger i den starkes kropp när han rusblind går till handling. ANING. O du härligaste av allt härligt, min kropp, varför vet du, att du har makten? Denna arm är det som århundradet behöver. Blixten sitter i min hand och en dag skall den ljunga till, man skall se dess blåa sken och fatta. Jag är blott en bland andra och andra äro starkare än jag, men jag är den sköld på vilken man skall se, jag är kärnan och länken som sammanhåller. VID SOLUPPGÅNG. Människor, människor, såsom regnet faller ned från himlen stiger jag ned på jorden. Mina saliga ögon hava sett stjärnorna, blixten fångade jag i min högra hand, makt, makt flödar över mina läppar. Ödet ställde mig att vakta den uppgående solen. Hälsade vare vidderna omkring oss — en ny dag drar in. O DU MITT HJÄRTAS VIDD... O låt mig breda ut mina armar, liv. O du mitt hjärtas vidd. Jag väntar att jag skall höra min röst. Jag vill tala, mina ord skola falla som glödande bränder, i hopen. — — — — — Det finnes ingen hand, som rör vid mitt hjärtas yta att det skälver, och dock tror jag mig samla åskornas gördel kring mitt bröst. Men åskan är i mitt bröst, den skall falla som ett skott. Jag är en gud i vilken ovädren rasa, med sugande ögon drager jag alla in i min själ. MATERIALISM. För att icke dö måste jag vara viljan till makt. För att undgå atomernas kamp under upplösning. Jag är en kemisk massa. Jag vet så väl, jag tror icke på sken och själ, lekarnas lek är mig så främmande. Lekarnas lek, jag leker dig och tror ej ett ögonblick. Lekarnas lek, du smakar gott, du doftar underbart, dock finnes ingen själ och har det aldrig funnits någon själ. Det är sken, sken, sken och idel lek. EXTAS. Det är farligt att önska, när man är den mäktige, därför stå mina önskningar stilla. — — — — — Ve, det förflutna drömmer, ve, vi hålla morgondagens oöppnade skål i vår hand, ve, renaste av allt rent, ve, sällhet som höjer hammaren för att förgöra, ve, sällhet som sover i morgondagens bröst. Lust, som blir smärta, sällhet man blott skådar med tårar i ögonen och dör bort. Med tårar i ögonvrån uttalar jag sällhetens ord över den fördömda världen. Varför fördömd? Därför att du icke kan höra sällhetens röster, därför att du sover som ett foster i sin moders famn. Sällheten rörde vid detta änne som nämner sig dödligt, genom mina läppar strömmar hettan av en gud, alla mina atomer äro åtskilda och stå i brand... HAMLET. Vad vill mitt dödliga hjärta? Mitt dödliga hjärta är tyst. Mitt dödliga hjärta vill ingenting. Här ligger hela jorden. Du vänder dig bort i kramp. Ett trollspö har rört vid denna jord och den blev stoft. Och där jag sitter på ruiner, vet jag att du kommer, oförutsedda stund. Jag vet att du väntar bakom en reglad dörr, att jag är nära dig och du kan räcka mig din hand. Det finnes intet val för mig, sanning, jag följer dig om du går i dimmornas land. Sanning, sanning, bor du i likrum bland ormar och stoft? Sanning, bor du där, där allt är vad jag hatar? Sanning, lysa bedrövliga lyktor din väg? HYACINTEN. I Jag står så tapper, så förväntansfull och säll. Skall ödet kasta mig med snöbollar? Må snön rinna i mitt bruna hår, må snön kyla min saliga hals. Jag höjer huvudet. Jag har min hemlighet. Vad rår med mig? Jag är obruten, en hyacint som ej kan dö. Jag är en vårblomma med skära klockor som stiger full av markens sorglösa triumf: leva oöverträffligt, säkert, utan motstånd i världen. II Jag växer upp en hyacint ur järnhård grund. Bryt mig med dina mäktiga, saftiga händer — Liv. Jag kysser din hand som är saftigare än jag. Bryt mig till smycke åt en drottning. Om det finnes en sorglös och obekymrad drottning, må hon hålla hyacinten som en spira i sin hand, vårens sköra symbol, besläktad med solen. FYRA SMÅ DIKTER. I. Hur kan det vara så sällt i ett bröst? är den enda frågan i min filosofi. Och mitt enda svar är: därför, därför att jag vet. Vad vet jag? Att jag skall vara avsvimmad i solen och icke vara död och icke segrare, en sol som icke uthärdar sin egen uppgång. II. Min krona är för tung för mina krafter. Se, jag lyfter den med lätthet, men mitt stoft vill falla sönder. Mitt stoft, mitt stoft, du är härligt sammanbundet. Mitt stoft, jag tror du börjar längta till en likkista. Nu är det icke den elektriska timmen, mitt stoft, du hör mig ej. III. Jag är triumferande som livet självt. Bringa icke mina händer lycka? Underliga tid, du fostrar hjältebarn med oberörda lockar på höjder, dit ej händer nå. Och åter står mitt hjärta över avgrunder och triumferar Mitt hjärta, vad du är sorglöst, som vore det kiselstenar att leka med! IV. Det regnar, det regnar på mig i strida strömmar. — — — — — För så litet söndrar jag ännu icke mitt hjärta. Må motgångarna blåsa som kalla vindar kring mig. Jag är medgången själv. På min panna står skrivet: solen kan icke gråta ett ögonblick. Den som vill döda solen, får sträcka vapen, han ser, vad som är starkast. ANIMALISK HYMN. Den röda solen går upp utan tankar och är lika mot alla. Vi fröjda oss åt solen såsom barn. Det kommer en dag då vårt stoft skall sönderfalla, det är detsamma när det sker. Nu lyser solen in i våra hjärtans innersta vrå fyllande allt med tanklöshet stark som skogen, vintern och havet. SOL. Jag är säll. Djärva morgonsol, lys mig i ansiktet, rör vid min panna. Nej, du hör ren mitt högmodiga hjärtas svar. Mitt hjärta blir övermodigare med varje solomlopp. Det är som hölle jag solens disk i mina händer, blott för att krossa den. Det är som gästade jag jorden tillfälligt, flyktigt, lätt för att med en skur av speord väcka den. O du övermodigaste bland hjärtan, sträck ut dina armar mot solen, fall på knä och låt ditt bröst bli genomträngt av solen, solen. BESLUT. Jag är en mycket mogen människa, men ingen känner mig. Mina vänner göra sig en falsk bild av mig. Jag är icke tam. Jag har vägt tamheten i mina örnklor och känner den väl. O örn, vilken sötma i dina vingars flykt. Skall du tiga såsom allting? Vill du kanske dikta? Du skall aldrig dikta mer. Varje dikt skall vara sönderrivandet utav en dikt, icke dikt, men klomärken. BLIXTENS TRÄNGTAN. Jag är örn. Det är min bekännelse. Icke diktare, aldrig något annat. Jag föraktar allting annat. För mig finns ingenting annat än kretsa i örneflykten. Vad sker i örneflykten? Alltid detsamma, det eviga. En blixt skjuter ner på himlen i ändlös begärlighet älskande hemlighetsfullt som då en ny värld blir till. DIN STORA TRÄDGÅRDEN. Vi äro alla hemlösa vandrare och alla äro vi syskon. Nakna gå vi i trasor med vår ränsel, men vad äga furstarna i jämbredd med oss? Skatter strömma till oss genom luften som icke mätas med guldets vikt. Ju äldre vi bliva, desto mera veta vi att vi äro syskon. Vi hava ingenting annat att skaffa med den övriga skapelsen än att giva den vår själ. Om jag hade en stor trädgård skulle jag bjuda alla mina syskon dit. Var och en skulle taga med sig en stor skatt. Då vi icke hava något hemland kunde vi bli ett folk. Vi skola bygga ett galler kring vår trädgård att intet ljud från världen når oss. Ur vår tysta trädgård skola vi giva världen ett nytt liv. STJÄRNAN. Vad vet du? Vad vet du? Det är farligt att säga. Jag känner lyckan i min hand, lyckan själv, jag har turen, den stora turen, i mina fingrar. O underbara tur! Jag hör till dem som tro på sin stjärna: det är att gripa ödets hemliga makter. Vad kunna ödets hemliga makter då man griper dem med händer starka av sanning. Fördärvliga ord, fördärvliga. Men min stjärna förnekar sig ej. Inför min stjärna, som hotande står, jag känner min otillräcklighet. Var skall jag få den tunga hand som fattar svärdet? Man frågar mig icke, säger min stjärna, mänskobarn, hölj ditt ansikte för det ofattliga, det egna, det egna skall giva dig kraften.