FÖRORD. (continued 4)

[130] Thule. Hvad land Pytheas egentligen menar med sitt Thoule, har blifvit mycket omtvistadt bland de lärde. Strabo (L. IV, c. 5, §. 5; L. VII, c. 3, §. 1) anser såväl allt hvad Pytheas, som andra, derom skrifvit, för en ren dikt. Plinius (L. 4, c. 10) förmodar blott att det låg beläget inom den nordiska polcirkeln. Mela (L. III, c. 6) anser det ligga vid Belgiska kusten; och Solinus (c. 30) nämner det såsom af alla öar den längstbelägna från Britannien, ofvanför hvilket allt var frusit, och ishafvet vidtog; men tillägger på ett annat ställe, der han nämner att man på 5 dygn kunde segla dit från Orkaderna, att landet var fruktbart, och att invånarne lefde af vår-växter, mjölk, och trädfrukter. Tacitus (Agric. c. 10) säger att Romerska flottan, som kringseglat England, fått Thule i sigte, ett land hvilket allt hitintills af snö och vinter varit förborgadt. Claudianus (de quart. Cons. Honorii, v. 32) besjunger det, såsom skald, mera poetiskt, då han qväder att det upptinat af de i Brittiska kriget stupade Picters blod; hvaraf någre sednare tiders författare velat sluta, det han härunder tänkt sig någon af de Shetländska öarne, såsom t.ex. D'Anville (i Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 37, p. 436) och Forster (Gesch. der Entdeckungen und Schiffahrten im Norden, Frankf. 1784, p. 33). Ungefärligen under samma latitud, tyckes verkeligen Ptolemæus (Tab. ad Geogr.) och Stephanus Byzantinus (nox Thoule) hafva tänkt sig detsamma. Henrik från Hunthingthon (i sin Hist. L. I, p. 297, Erf. uppl. 1601) som lefde i 12:te seklet, förstod härmed den nordligaste af de Orkadiska öarne; i anledning hvaraf ock Adamus Bremensis (de situ Daniæ) och efter honom Saxo Grammaticus (i företalet till sin Hist. Dan.) Pontan (Rerum Danic. Hist., p. 745). Henrik Massiliensis (Sect. 2, i Gronows Thesaur. p. 2973) Bougainville (Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 146). Mannert (Geogr, d. Gr. u. Röm. I. p. 83). Zeune (Erdansichten, Berlin 1820, p. 40), m.fl. lämpat detta på Island, såsom den nordligaste af dessa öar, helst det sades ligga i grannskapet af Ishafvet. Plinius (L. IV, c. 80) säger att man från Norrige (Nerigon) plägade segla till Thule, hvilket han förmodligen anför på grund af Pytheas' uppgift; (hvilken måhända äfven sjelf sålunda kommit dit). Men man har ju inga spår på att Norrmännen den tiden seglade på Island; ty som bekant är, blef detta land först 1000 år derefter eller 871 år eft. Chr. af dem upptäckt. Deremot är det verldskunnigt att de, redan i de äldsta tider, företogo sina resor norden om (ikring Finnmarken) på Biarmaland. Vi hålla det derföre troligare, att Pytheas med Thule betecknat den nordligaste delen af Skandinavien, eller de så kallade Finnmarkerna; i hvilket fall vi förena oss med Dalin (Sv. R. Hist. l. p. 58), Lagerbring (Sv. R. Hist. 1. p. 31), Murray (i Nov. Comm. Goett. T. 6), Schöning (i Schlözers Allgem. Nordische Gesch, Halle 1771, p. 18), Adelung, m.fl. Malte Brun deremot är den enda som tror att Pytheas härmed menat Jutland. Någre hafva åter med Thule velat förstå Grönland, som först, enligt de nordiske sagorna, blef upptäckt år 981 e.Chr. Detta har man troligen gjort i anledning deraf att Plinius i grannskapet af Thule nämner (i 4 B. 13 Kap.) ett land, och (i 16:de, 27:de och 30:de Kap.) ett haf, det han kallar Cronium, ett namn förmodligen taget af hvad redan den gamle Skaldekonungen Orpheus (hvilken lefde omkring 1200 år f.Chr.) (i sin Argonautica, vers. 1079, 1080) berättat om Kronion (scil. ponton) såsom han kallar Hyperboréernas haf, eller det döda (frusna) hafvet, hvarmed han torde hafva förstått Mæotiska träsket. Apollonius Rhodus, som lefde omkr. 230 år f.Chr., betecknar i sin Argonauticon. L. IV med detta namn Adriatiska hafvet; Philemon, som här citeras af Plinius, förstår härmed det ytterst nordliga Ishafvet, och Eustathius, som lefde omkring 330 år eft. Chr., kallar Kaspiska hafvet med samma namn. Detta ord, neml. Cronium (troligen deriveradt af Kronos, eller Saturnus, såsom härstammande från den ännu döda, oformade materien), har man trott vara en förvridning af ordet Grönland. Men Harduinus, i sina kommentarier öfver Plinius, vederlägger sjelf denna sin tanke, och förklarar det med Sarmatien, uti hvilket land, en ligt Ptolemæus (L. III, c. 5) en flod med detta namn skulle befinna sig.[L]

Af allt detta finner man nu att Pytheas är den förste och den ende som besökt och beskrifvit Thule, och att alla de andres förklaringar äro blott mer eller mindre lyckliga gissningar hvad land han härmed menat. Häraf följer, att då numera intet land med detta namn står att finnas, så måtte under den tid af 1000 år som förflutit innan den Nordiska Historien egentligen tager sin början, namnet antingen undergått en betydlig förändring, eller blifvit helt och hållit utträngt af ett annat nytt och främmande. Emedlertid hade Antonius Diogenes, som lefde ej långt efter Alexanders tid, författat ett historiskt arbete, bestående af 24 Böcker, under namn: "Thules märkvärdigheter", och hvartill han troligtvis hemtat sina materialier från Pytheas' resor. Äfven detta verk är numera förgånget, hvaraf likväl den lärde Patriarken Photius, som lefde vid slutet af 9:de seklet, skall, på sitt bibliotek i Constantinopel, ännu hafva förvarat ett excerpt. Att man ansett allt hvad han deruti berättat för orimligt, och alltsammans såsom en uppfinning af Förf. sjelf, intyga Eusebius och Synesius. Men det är vanligen menniskans lott att vara lätttrogen eller misstrogen; och då hon i förra fallet tror allt, vill hon deremot i sednare fallet ej tro annat än hvad hon sjelf ser. Och hvad ser hon? Derföre påstod äfven Strabo offentligen, att Pytheas ljugit i allt hvad han berättat om Thule, hvilket han ansåg för idel dikter.

Det förtjenar kanske anmärkas, att då namnet Thule icke låter derivera sig hvarken ur Grekiska eller Romerska språket, så måste det följaktligen vara ett vox barbara, eller det måste vara en benämning, som är hemtad från infödingarnes eget språk. Det är derföre så mycket mer underligt att våra gamla nordiska Antiqvarier och fornforskare, som med sina lärda etymologiska förklaringar, eller rättare sagdt gissningar, vanligtvis varit till hands att dechiffrera hvarje obekant ord, på ett sätt som ofta varit lika löjligt som orimligt, här icke engång vågat på försöket, af orsak, som det synes, att det varit dem nästan omöjligt att i något af de utaf dem kända nordiska språken finna dess radix, eller åtminstone ett ord, hvilket kunde vridas till dess förklaring. Väl uppger Werlauff (Skand. Lit. Sällsk. Skrift för år 1814) att ordet Thual på forn-Iriska språket skulle hafva betecknat norden; måhända, liksom hos oss, endast i följd af denna Pytheas beskrifning? Ett sådant isoleradt ord i ett språk, är vanligtvis sjelf af ett främmandt ursprung, (hvarföre det ock redan tyckes hafva dött ut) och upplyser derföre icke heller hvarom här egentligen är fråga; nemligen: hvilket land härmed bör förstås. Andra hafva åter sökt härleda det från Isländska ordet Tili, mål, yttersta gräns. Utan att kunna utfundera betydelsen af detta ord, tror likväl Ortelius att namnet Thule ännu bibehållit sig i Thelemarken, eller som det af infödingarne kallas Tauhlmarken, hvarmed man betecknade landskapet Tellemarken i Norrige. Djurberg går ännu längre, och påstår (Geogr. Lex. 2 D. s. 385) likväl utan att anföra något bevis, att detta landskap fordom kallades Thule. Så litet vi i allmänhet äro böjde för dessa lärda hårdragningar och ordtydningar, böra vi likväl nämna, att om Finnarne den tiden, liksom till en del ännu, innehade norra delen af Skandinavien, så är det äfven i deras språk man bordt söka anledningen och betydelsen till detta namn. Finska ordet tuulee (det blåser) hvilket uttalas precist såsom Grekiska ordet Thule, skulle visserligen kunna tjena såsom ett slags förklaring, det man härmed betecknade ett land eller en kust, der det ständigt blåste, eller der vinden låg på; och då detta ord på flera af de med Finskan närmast beslägtade tungomål, heter tél, tyrél, til, toi, (jemför Otava II Del. pag. 71) kunde det möjligtvis blifva en ännu större anledning att tro det man med Thule äfven betecknade Tellemarken, om nemligen ursprunget till detta namn ej låter sig på annan väg naturligare förklaras. Äfven Tacitus tyckes tala om blåst och orkaner vid kusterna af Thule, då han med anledning af det isbelupna hafvet, såsom tungt för rodden, säger: "perhibent ne ventis quidem perinde attolli." Annars kunde man äfven, ehuru med mindre sannolikhet, derivera det af Finska ordet tule (kom), och anse det som en vänskaplig inbjudning till en främling, att besöka deras land — ett yttradt: "välkommen!" Eller, i motsatt fall, en sådan varning, hvarmed de nordliga Finnstammarne helsade Wäinämöinen, då han besökte deras bygder (se E. Lönnrots Kantele. 1 D. s. 5); men måhända ingå dessa slags etymologiska deduktioner redan nog mycket i Rudbeckska maneret. —

[131] Man finner af denna Plinii citation att Pytheas här egentligen talar om de länder som ligga närmast sjelfva polen (sub vertice mundi) och att det således till mer eller mindre del kan gälla om Thule, beläget inom pol-cirkeln. Skulle man kunna antaga att Pytheas i stället för "sex månader", skrifvit "sex veckor", så hade man haft ingenting att deremot anmärka; icke engång att han varit hyperbolisk. Cleomedes, (se Cycl. Theor. L. I, c. 7) som äfven citerar Pytheas, säger det "man berättar om Thuleboerna, dem Pytheas skall hafva besökt, att de hade vid midsommarstiden en månads lång dag." Han skulle således, enligt denna beräkning, hafva befunnit sig ungefär under 68° 30' polhöjd, eller under samma latitud som Enontekis. Procopius, hvilken tyckes hafva varit något närmare underrättad om Thule, säger att solen under sommarsolståndet syntes der oupphörligt i hela 40 dygn. Man finner såväl häraf, som af åtskilliga andra smärre skiljaktigheter, hvilka, ehuru historiskt sanna, blifvit måhända anförde såsom bevis på Pytheas inkonseqvens, att han besökt landet på flera punkter; hvilket är så mycket mer troligt, som han företog sig en kustsegling, i flera dygn, emot norden. Så t.ex. säger Geminus (se Elem. Astronom. in Petavii Uranol. p. 22) som äfven åberopar sig Pytheas, att denne i sin skrift om Oceanen, sagt: "inbyggarena (oi barbaroi) visade oss stället hvarest solen låg och sof (ope o helios koimatai), ty det inträffade på dessa orter att natten blef ganska kort, på somliga ställen endast 2 timmar, på somliga 3; så att solen åter uppgick en liten stund efter nedgången." Detta skulle ungefär hafva varit under samma latitud som Torneå, d.v.s. vid 65° 51' polhöjd, eller måhända ännu sydligare. Cosmas (se Christiana Topogr. ap. Montfaucon, Collect: Patr. T. 2, p. 149) hvilken äfven anför Pytheas egna ord, säger att han i sina skrifter om Oceanen, sagt att då han kom till de längst mot norden belägna länder, så hade invånarna visat honom solens läger-stad (ten helis koiten) emedan der varit en beständig natt. Anmärkningsvärdt är att just dessa yttranden än idag karakterisera infödingarnes talesätt, hvilket han ganska väl tyckes hafva attraperat. Finnarne säga, nemligen om solen, vid dess nedgång: att den går till koia (mänöö majoilleen); äfven detta Svenska talesätt tyckes härleda sig från det Finska ordet koto (hem) eller Lappska ordet kåte (hus), hvarifrån såväl det Finska ordet kota, som det Svenska ordet koja torde derivera sig, såsom närmast uttryckande en Lapps boningsrum. Äfvenså säger man om solen, vid starrbraket, att den töfvar eller hvilar i sitt bo (makoo pesällään). Jemf. Otava 2 D. p. 59, 78.

[132] Många hafva fästat uppmärksamhet dervid, att Pytheas vid beskrifningen af Thule, nämner att der fanns honing; och hafva, i anledning deraf, äfven velat lämpa hela denna beskrifning på mera sydligare länder — helst ordet Thule icke speciellt förekommer i denna mening. Vi hafva redan anmärkt att Pytheas besökt landet på flera punkter, såväl de sydligare som de nordligare; och vilja blott till svar å denna anmärkning nämna, att Finnarne icke blott brukade mjöd, utan att de deraf voro stora liebhabrar, hvilket äfven Clausson intygar, då han s. 136 säger: "De (Finnarne) dricke ocsaa usigelig gierne miöd, oc gifue stundom et Otterskin for en kande miöd, eller giöre et stort arbeide derfore." Att Finnarne fordom brukat såväl mjöd som öl, ses äfven af flera gamla runor; som t.ex. den, deri en friare undfägnades sålunda:

Tuotiin mettä kannun kansa, Kannu mettä, oltta toinen. &c.

(Se Pien. Run. 1. D. p. 5). Äfven biet (mehiläinen) besjunges mycket i gamla Runor och besvärjelse-formler, under önskan att det måtte samla honing, till lisa för den sjuke. Huruvida Finnarne ursprungligen redan sjelfve förstått sig på dess tillredning, eller om de lärt sig det af Svenskar, Tyskar eller Danskar, känna vi icke, hvilket likväl icke tyckes varit fallet, efter de hafva en egen genuin finsk benämning härföre (mesi) — så framt man icke äfven vill derivera den från svenska ordet mjöd, eller latinarnes mel, Grekernes meli. Men det veta vi, att då Finland först kom under Sverige, betalte det sin skatt i ikorn-skinn till Kronan, och i så kalladt Finskt öl, för hofvets räkning; hvilket ansågs bättre än det Svenska. I den ryktbara sagan Fundin Noregur, hvilken anses såsom det äldsta Nordiska Historiens monument, och tros vara författadt af Are Hin Frode, som lefde något öfver 100 år före Sturleson, står: "Konung Raumur (hvars tid anses hafva infallit 200 år e.Chr.) hade samdryckjo om julen med Berg-Finn." Det tyckes vara temligen tänkbart, att de icke bjödo hvarannan på vatten, utan måtte det varit öl, mjöd, eller någon annan rusgifvande dryck, hvartill alla mindre civiliserade folkslag — isynnerhet de nordiska, satt ett stort begär. Likaså berättas det i Kon. Harald Hårfagers Saga, att nämnde Norrska Konung på 870-talet, undfägnades med mjöd, då han såsom gäst var bjuden till Finnen Svase. Vi känna att mjödet, hvaraf Odin (enligt Sagorna) tog sig dagligen en styrkedryck hos Saga i Söquabeck, varit Nordens äldsta välfägnad, allt från den tiden Fjolner deruti fann sin död; dock ej sådant det nu brukas, utan — i byttor, "starkt och kryddadt", (som de gamle kallade det) och derföre vanligtvis alltid åtföljdt af ett dugtigt rus. Förmodligen är det detta, eller något dylikt Tacitus menar, då han om Germanerne säger: "potui humor ex hordeo aut frumento, in quandam similitudinem vini corruptus" (c. 28).

[133] Om man nu nogare jemför denna Pytheas beskrifning öfver invånarne i Thule, med Taciti beskrifning öfver Finnarne, så skall man icke undgå att märka dem emellan en alltför stor likhet, ja det skall kanske visa sig, att den sednares berättelse på många ställen endast tyckes vara en omskrifning af den förras. Eller, med andra ord, man skall finna att Tacitus lämpat på Finnarne nästan allt hvad som Pytheas sagt om Thuleboerne, likasom man längre fram får se huru skickligt Tacitus förstått att kompilera Pytheas i dess beskrifning på Estherne. Så t.ex. då Pytheas säger om Thule (för att nyttja den latinska öfversättningen) "fructuum mitiorum nihil"; så säger Tacitus, liksom i anledning deraf: non queritant "ingemere agris"; då Pytheas säger: "milio et aliis oleribus, fructibus et radicibus homines vesci"; så säger Tacitus, ganska kort och lakoniskt: "victui herbas" och då Pytheas talar om att de der tröskade sin säd uti stora hus (frumentum in magnas domos contundunt) så är det mer än möjligt att Tacitus alluderar härpå, då han om Finnarne säger att de brukade "illaborare domibus." Hvad för öfrigt Thules geografiska beskrifning angår, återfinner man äfven den hos Tacitus, ehuru i ett annat arbete, nemligen i Jul. Agricolae vita, c. 10, der han ibland annat äfven tyckes vilja förklara, hvad Pytheas berättat om dess otillgängliga kuster.

Annars är Tacitus icke den enda, som tyckes vilja lämpa på Finnarne, hvad Pytheas sagt om Thule. Plinius säger (L. IV, c. 27) om infödingarne på holmarne Oonæ eller Oænæ (möjligen en rådbråkning af Svenska ordet ön) "ovis avium et avenis incolae vivant", hvarest han med avenis tyckes afse det Pytheas benämnde kegkros (milium). Detsamma upprepar före honom Pomponius (L. III) då han vid beskrifningen om Skandien, och näst före berättelsen om Thule, säger om Oonæ-boerne: "Ovis avium palustrium et avenis tantum alantur." Äfven Solinus (c. 30) som i allt plagierat Plinius, och derföre med skäl blifvit kallad hans "apa", repeterar äfven detta med tillägg: "vivunt ovis avium marinarum, et avenis vulgo nascentibus." Nu blir fråga hvad land man härmed menar. Någre, deribland Ortelius, (se hans karta öfver Europa, eller gamla Celtia) hafva härmed velat förstå Novaja Semla, förmodligen för det Pomponius säger att det låg gentemot Sarmatien; andre åter hafva härmed förstått Åland (se J.J. Hoffmans Lexicon Universale, Leyden 1698, T. III, p. 445, och Ol. Llindbergs Antiqu. Lexic. 2 D. p. 445) förmodligen emedan Plinius och Solinus, enligt Xenophon Lampsacenus, säga att det icke låg långt ifrån Balthia och Scythiska kusterna. Jordanes förklarar detta tillfyllest, då han i 3:dje Kap. säger: "Crafennæ (Scritofenni) frumentorum non quæritant victum, sed carnibus ferarum atque avium vivunt; ubi tanta paludibus foetura ponitur, ut et augmentum præstent generi, et satietatem ac copiam genti." Förmodligen beboddes Åland ännu denna tid af Finnar, om hvilkas dervaro benämningarne Jomala, Lappwesi, m.fl. tyckas påminna oss.

Denna uppgift, att nemligen infödingarne förnämligast lefde af fågel-egg, måste förefalla litet en och hvar besynnerlig: helst, om det äfven varit fallet, det icke kunnat gälla för mer än endast 3 à 4 veckor på året. Xenophon tyckes vara den som först meddelat denna underrättelse, hvarvid sedermera de andre, en och hvar, gjort sina tilllägg; men månne icke äfven här vid något skriffel eller något missförstånd möjligen kunnat äga rum, och att man förblandat ovis med ovibus, hvilket ganska lätt låter tänka sig, vid dechiffreringen af de gamles ofta svårlästa och abbrevierade manuskripter? Man skulle kunna föranledas till denna misstanke, om man observerar huru allt hvad de gamle berättat om de så kallade Scytherne, småningom blifvit förflyttadt allt högre och högre upp emot norden, och slutligen tillämpadt än på Sarmatiska, än på Germaniska folkstammar; så att man vid beskrifningen om dessa folkslag skall hos sednare tiders författare, återfinna nästan allt hvad hos de gamle ursprungligen blifvit tillskrifvit Scytherne. Deribland fanns bland annat äfven nämndt, att de lefde af fårhjordar, hvilka de bättre än någon annan förstodo att sköta, hvarföre de äfven hade magnæ oves; hvilket Strabo (L. VII, c. 3, §. 17) Hesiodus och flere omtala. Denna uppgift igenfinnes sedermera ingenstädes hos de yngre auktorerne, vid beskrifningen om de så kallade nordliga nationerne, så framt man icke, enligt hvad vi tro, gissningsvis får antaga att dessas underrättelser om de myckna fågeleggen (ovis) (hvilken berättelse åter icke förekommer hos de gamle) ursprungligen torde härleda sig, genom ett missförstånd, af de gamles uppgift.

[134] Såväl i anseende till de otydliga och som vi tro felaktiga öfversättningar, våra Historici skapat sig af dessa meningar, som med afseende å den olika tolkning vi trott oss böra gifva det sista af dessa ord, vilja vi här, till de kunnigares bedömmande, införa sjelfva grundspråket. Prosistoraesantos de kai ta peri tes Thoules kai ton toton ekeinon, en ois oute ge kat auton hyperken eti, oute thalatta, out aer, alla sygkrima ti ek touton pleuroni thalattio eoikos, en o psesi ten gen kai ten thalattan aioresthai, kai ta sympanta, kai touton os an desmon einai ton olon, me pote poreuton, me te ploton hyparkonta, to men oun to pleumoni eoikos autos eorakenai, t' alla de legein eks akoes' tauta men ta tou Pytheou' kai dioti epanelthon enthende, pasan etheltoi ten pyrokeanitin tes Eurotes, apo Gadeiron eos Tanaïdos.

[135] Man har på mångfaldiga och ganska olika sätt sökt förklara hvad Pytheas härmed egentligen menat; och det är märkvärdigt att se huru de lärdes förklaringar, i detta fall, omfattat äfven det orimliga. — Någre hafva trott det Pytheas härmed haft afseende på vissa hafskräk, eller mollusker (antingen på Medusa capillata, Linn. eller på ett slägte kalladt Holothurium), som det synes, på den grund att dessa små zoofyter, som ännu icke voro af naturforskare upptäckte 1000 år efter Pytheas, blifvit händelsevis af Tyskarne, närmare 2000 år senare, benämnde Meer-Lunge (jemf. Bougainville, Mannert, m.fl.); andre åter, såsom Gassendi, Zeune, m.fl. hafva härunder tänkt sig antingen det brinnande, eldsprutande Hekla, eller tjocka töcken (mist) och dimmor, som ofta skola omgifva dessa trakter: eller flytande ismassor. Malte Brun är den ende som velat förklara det med de så kallade dynerne, eller sandbankarne kring Jutländska kusten; Lagerbring (Sv. R. Hist. s. 32) söker uttyda det dermed, att Pytheas förmodligen sett vår kraf-is, hvilken han i sin okunnighet, gifvit en så sällsam beskrifning; i anledning hvaraf ock slutligen Strinnholm (Sv. Folk. Hist. I B. sid. 11) helt simpelt gör Pytheas — till en okunnig sjöman, denne Pytheas, som enligt Hipparchus (ad Arati Phænom. L. 1, c. 5) m.fl. varit den samme som allraförst upptäckt att ingen stjerna fanns vid sjelfva nordpolen, utan att dess punkt i det närmaste qvadrerade emot den fjerde vinkeln af en fyrsidig figur, bildad mellan de 3 närmast intill stående stjernor. Lagerbrings förklaring, som visserligen kanske är den troligaste, isynnerhet om det bekräftar sig hvad Pontan (Descr. Dan. p. 747) och O. Rudbeck (Atl. T. 1, p. 509) anmärkt, att nemligen Norrmännen, ännu i dag, kalla Ishafvet Leber-Zee, hvilket namn, med en alltför liten modifikation i begreppet, möjligen skulle kunna utmärka hvad Pytheas här menat med hafs lunga, — kan likväl tåla en annan, måhända mindre eftersökt, jemte sig vid sidan, en förklaring som kanske vore mera naturlig: såvida man nemligen icke alltid vill efterjaga — endast det underbara. Då han om landet, d.v.s. om kusterna, dem han besökte, säger att han träffade der en intim blandning af jord, vatten och luft, hvilken massa (förmodligen till mjukhet och porösitet) liknat en lunga, den der höjde sig öfver hafvet, (d.v.s. flöt uppå vattnet) och hvarken bar eller bröt: (i anledning hvaraf han förmodar, att detta mixtum compositum utgjort materiens primitifva kohesions-tillstånd, uppkommit af verldens första urämne, chaos); så tro vi att Pytheas, med denna sin poetiska beskrifning, ej på ett naturligare sätt kunnat afmåla våra Luhot, hyllyt, lewät. liejut, wennot, hetteet, alhot, alankot, newat, rahkasuot, lansiat, m.m. (dyn, sanka myror, häng-flyn) hvilka den tiden måtte hafva varit mångfaldigt flera och större; helst man af alla gamla beskrifningar har sig bekant, att Skandien med sina, ömsom låga ömsom höga, kuster, låg fordom vida mera under vatten än nu. Att Skandinavien — isynnerhet norra delen deraf, den Pytheas tyckes hafva beskrifvit, den tiden förnämligast måtte hafva bestått af stora och sanka kärr och mossar, hvilka sträckte sig emellan de djupt i landet gående höga fjällrötter, kan man sluta af det begrepp de gamle gjorde sig om norden (jemf. Pomp. L. III, c. 6. Jordanes, c. III, P. Warnefrid, L. I, c. 2, m.fl.) Ur denna mening synes äfven Tacitus hafva fattat Pytheas ord, hvilka han tyckes vilja förklara sålunda: "nusquam latius dominari mare, multum fluminum huc atque illuc ferre, nec littore tenus accrescere aut resorberi, sed influere penitus atque ambire, etian jugis atque montibus inseri velut in suo." Sedan han nyss förut, med afseende å den stelnade materiens formation, yttrat: "credo, quod rariores terræ montesque, caussa ac materia tempestatum, et profunda moles continui maris tardius impellitur." Med anledning af ofvan nämnde Taciti yttranden, jemförde med Pytheas beskrifning, tyckes det som han fattat saken alldeles från samma synpunkt som vi, då han anmärker att kusterna vid Thule skiljde sig från alla andra kuster, derutinnan, att vattnet, vid flod och ebb-tiderne, icke här, som annorstädes, steg och föll, utan inströmmade i sjelfva landet (jorden?) och, liksom förbigående de yttre skären, steg i de inre vikarna, der det inträngde (inmängde) sig mellan berg och backar. Detta låter endast tänka sig sålunda, att kusten, på somliga ställen, bestod af en flytande hängdy, som höjde eller sänkte sig allt efter vattnet, hvilket såväl deruti in- och utströmmade (influit), som strömmade der ikring och inunder (ambivit); och hvilket landämne således i 2:ne fall liknade en lunga, nemligen deruti att det flöt på vattnet, och att vattnet forssade derigenom ut och in, likt luften i en lunga. Man finner ej utan ett visst slags förtrytelse, huruledes Doktor Fant öfversatt detta ställe hos Strabo, sålunda: "På kusterna (af Thule) fanns bernsten och en hafs-svamp, som hvarken var jord, vatten eller luft, utan en blandning af alla tre elementerna … Procopius, en författare af 6:te århundradet, kallar Sverige och Skandien med samma namn, Thule (sid. 9)." Månne man endast kan tillskrifva slumpen detta missförstånd, att så uppenbart förvända och förrycka en annan Historieskrifvares tydliga ord och mening, — helst Strabos' och Pytheas', som vunnit ålderdomens och efterverldens aktning? Ty först och främst öfversätter Hr Doktorn detta med "en hafssvamp, som hvarken var jord, vatten eller luft," — d.v.s. som bestod af ingen utaf dessa delar (ty att den icke ensamt kunde utgöras af en utaf dessa ingredienser, torde ej behöfva förutsättas); och likväl heter det strax derefter "utan (var) en blandning af alla tre elementerne": en rak motsats mot det förra, eller — hvad månne Hr Doktorn annars menar med sina så kallade elementer? Dessutom står det uttryckligen om denna massa, som fanns vid (icke på) kusterna, och som tyckes hafva hindrat hans landgång, att den icke var en "hafssvamp", utan att den (förmodligen med afseende å natur och egenskaper) endast liknade något sådant; hvilket inom dessa få rader ännu en gång upprepas, för att ej möjligen missförstås (to pleumoni eoikos). Det tyckes verkligen som Pytheas hade anat det öde honom skulle förestå i profana händer. Men det oförlåtligaste af allt är att Hr Doktorn med hvarandra ihopblandar tvenne, i grunden särskilta, beskrifningar, tvenne särskilta namn, och tvenne särskilta land, så att han i stället att sprida ljus i historien, tyckes tvertom hafva befordrat motsatsen. Ty hvad Pytheas här talar om Thule, förblandas med hvad han på ett annat ställe talar om Basilia eller Balthia (det nuvarande Preussen) ett helt annat land, om hvilket han uttryckligen säger att det låg en dagsresa till sjös från Mentonomon, hvilket kustland åter, beläget 600 stadier från Oceanen, innehades af Guttonerne. Och i detta land, kalladt Basilia, säger han "fanns bernsten på kusterna". Hvad land härmed bör förstås, komma vi i det följande att närmare förklara. Här vare det nog, att det var i Basilia, och ej i Thule (hvilket Fant påstår) som Pytheas funnit detta fossile. Ej nog härmed! Hr Doktorn meddelar ännu en fjerde lika grundlös uppgift, då han bestämdt säger att "Procopius kallar Sverige och Skandien för Thule." Ty utom det att han ej nämmer dessa förra — ej ens till namnet, så skola vi snart bevisa att Procopius med Thule betecknade den ytterst nordliga delen af Norrige, Sverige, Finland och Ryssland, d.v.s. Lapp- och Finnmarkerna, hvilka ingalunda, till land, folk, eller beskrifning, äro detsamma som Sverige och Skandien — äfven om någon del deraf, i politiskt afseende, vore derunder lydande; hvilket ock redan Botin (i sin Svenska Folkets Historia. Stockh. 1757, s. 8) visligen anmärkt.

Icke utan skäl väntade man sig att se dessa Pytheas ord bättre uppfattade och förklarade af Hr Professor Geijer, hvilken äfven (i sina Svea Rikes Häfder, 1 D. s. 65, 66) af dem lemnat en slags öfversättning: Man finner deremot att också han sökt att, om möjligt, göra dessa meningar ännu mera mörka och obegripliga. Ty sedan han först, i likhet med Hallenberg (Anmärkn. öfv. Lagerbr. S. Hist. 1 D, s. 47) oriktigt uppgifvit det Pytheas ej sjelf besökt Thule,[M] — förledd dertill, som det synes, af några sednare tiders skriftställare, hvilka endast, och hufvudsakligast, med afseende å Lipariska öarne, satt i fråga huruvida Pytheas sjelf besökt alla de orter han, i sina skrifter, omtalar;[N] — nämner han likväl att han der funnit "ett väsende" (hvad vill detta säga? Hr Professorn har således inblåst lif i den af Pytheas omtalta döda materien — visserligen nödvändigt, för att deraf tillskapa ett djur) "hvilket hvarken var haf, luft eller jord" (man kunde föranledas häraf, till den fråga: finnes det ett väsende som är haf, eller jord, eller luft?) "utan af alla tre sammansatt, liksom en hafs lunga"; hvarefter han antager den af Schlözer (sid. 14) m.fl. gjorda förklaringen, att härmed förstås "ett slags medusa, ett geléaktigt sjökräk, som finnes i Nordsjön och Östersjön, och kallas hafslunga." Hvilket djur, såsom: "en blandning af de tre elementerna (återigen!) mot högsta norden upphöjde både jord och haf (?) gjorde dem otillgängliga (?) och vore liksom verldens yttersta band" (???)

Säkert hade Pytheas sjelf blifvit alldeles förskräckt, om han här fått läsa hvad hans penna skrifvit; och säg, — hvad skulle han väl tänka om våra visa fäder, som förvandlat hans pulmonis marini simile till ett hafskräk och något som på en gång liknade det samma? — förmedelst en metafysisk konstruktion, icke mycket olik den, hvarigenom Cajus Caligula förklarade sig på engång vara såväl Gud sjelf som hans öfverste prest. Mången torde kanske äfven undra, hvarföre de lärde icke hellre valt ett litet kräk ibland Litofyterna, t.ex. korall-djuret, till denna märkeliga sakens förklaring, då — om också materien blifvit litet hårdare, man härvid likväl, såsom ett talande exempel, kunnat åberopa tillkomsten af Söderhafs-öarne, ja kanske hela nya verldens formation.

[136] Tanais. Detta Strabos yttrande, förmodligen hemtadt af Pytheas' egna ord, har förorsakat de lärde mycket bryderi: hurulunda nemligen Pytheas, vid kulminations-punkten af sin nordpols-resa, kunnat så i hast, och — liksom genom trollkraften af ett enda ord, förflytta sig långt ned till södern, så han uppgifvit sig hafva beseglat de Europeiska farvattnen från Gades till Tanais, eller — såsom man förklarat det: från Cadix till Don; hvilken sistnämnde flod, af de gamle kallad Tanais, utfaller, som bekant är, i den till Svarta hafvet hörande Moeotiska hafsviken. Att förklara denna luftfart, som man med skäl kunde kalla det, blir minsann icke så lätt. Redan gubben Erotosthenes tillstod uppriktigt, att han var villrådig huruvida man kunde sätta tro till denna Pytheas' uppgift; han betviflade dock ingalunda möjligheten deraf: ty som vi förut anmärkt, gjorde sig de gamle, redan långt före Pytheas, det begrepp, att den nord de i östern tänkte sig, på andra sidan om Svarta och Kaspiska hafven, skulle sammanträffa med den nord de i vestern tänkte sig, på andra sidan om den ännu okända Germaniska oceanen, utan att de härvid måhända ens kunnat föreställa sig det ofantliga afstånd som äger rum dessa haf emellan; eller med andra ord, de trodde att såvida österns och vesterns nord vore densamma, skulle följaktligen, då man på hvardera stället stötte emot haf — dessa haf naturligtvis slutligen flyta tillsammans. Men huruvida Pytheas verkligen kunnat verkställa en sådan segling, eller huru det historiskt sanna skall kunna förenas med det i berättelsen fabulösa, blir för våra Geografer en dubbel gåta, emedan de inse sjelfva omöjligheten deraf. Brehmer söker förklara det (2:ter Abth. p. 381) derigenom att Pytheas, från mynningen af Weixeln, letat sig fram till Dons källor (?) och derifrån sedermera följt denna flod till dess utlopp, dels gåendes, dels roendes (?). Cluver (III, p. 128) och Bougainville (p. 154) hafva trott att man med Tanais här borde förstå Weixeln. Zeune, jemte åtskilliga andra hafva deremot velat lämpa detta på Düna; och Mannert (I. p. 75) Ukert (1. 2, p. 307) m. fl. hafva förklarat det Pytheas härmed troligen menat Elben, hvars utlopp han endast sett, och, af okunnighet, antagit att den sammanflöt med Don, så man från den ena af dessa floder kunnat segla in i den andra; i följd hvaraf han ock ansett dem ursprungligen vara en och samma flod, och följaktligen äfven, gifvit dem ett och samma namn. En märkvärdig förklaring, hvarigenom den ena vetenskapsmannen söker nedsätta den andra i okunnighet, ja till den grad, det han skulle hafva trott att en och samma ström hade sitt utlopp i 2:ne vidt afskilta haf, och således löpte i tvenne motsatta riktningar. Liksom de gamle påbördade Pytheas osanning för hvad de sjelfve icke begrepo, så söka nu de yngre tillskrifva honom okunnighet, för hvad de icke kunna förklara. Till en början tro vi oss böra anmärka, att Pytheas sjelf ingenstädes, så vidt vi kunnat finna, talar hvarken om Svarta eller Moeotiska hafvet, mycket mindre säger sig hafva besökt dem; utan att denna, lika så orimliga som falska, slutsats är uppgjord af hans kommentatorer, i anledning af det här anförda yttrandet om Tanais, hvarmed man nödvändigt vill anse honom hafva menat Don; i följd hvaraf ock alla de tillvitelser som Mannert, på grund af denna beskyllning, gör honom, torde vara lika så obilliga som oförtjenta. Vi kunna äfven här icke undgå att nämna, huruledes de lärde, vid uttydningen af de gamles ord och meningar, ofta gått öfver ån efter vatten, och sökt att på ett mera konstmässigt, och således — på ett mindre naturligt sätt förklara äfven det mest enkla och naturliga, för att derigenom liksom gifva saken ett utseende af mera djupsinnighet och lärdom. Då man af hela Pytheas' beskrifning tydligt finner att han seglat uppför Norrska kusten, förbi de så kallade Finnmarkerna, så — hvad är väl då naturligare, än att han med floden Tanais menar Tana elf, som vid Nordkyn, Norriges nordligaste landtudd, utfaller uti den i Finnmarken djupt ingående Tanafjorden, hvarigenom den uttömmer sig i ishafvet. — En ström som icke blott af alla här i norden är den nordligaste, utan måhända äfven den största; och hvilken, i en sträcka af närmare 20 mil, ännu i dag utgör gränsen emellan Norrige och Ryssland? Härigenom försvinner allt det vidunderliga i Pytheas' berättelse, hvilken numera framstår trovärdig och sann, enär man finner att han fortsatt sin resa ända till Nord Cap i stället för att, som man hittills trott, hafva hamnat till Svarta hafvet. Måhända var det i anledning häraf, som Arrianus påstod att — med undantag af Jaxartes, som utfaller i Kaspiska hafvet, och hvilken någon gång genom misstag blifvit kallad Tanais, — det i Scythien äfven skulle finnas en annan flod med detta namn än den, hvaröfver Alexander gick med sin armé.

[137] Att Procopius, så väl som flera andre, kallat Thule för en ö, bör icke förbrylla oss; detta gjorde de emedan man, för att komma dit, måste segla öfver hafvet. Han har likväl nyss förut uppgifvit "Est autem Thule amplissima: guippe Britannia major deculpos a qua plurimum distat, ad aquilonem sita." Anmärkningsvärdt är att Strabo förifrar sig öfver Pytheas, för det denne icke uppgifvit Thule såsom en ö, oaktadt man seglade dit ifrån Norrige; i anledning af hvilken sednare uppgift Hallenberg i sina anmärkn. öfver Lagerbr. Hist. 1 D.s. 39 drager den falska slutsats, att Thule låg afskildt från Norrige och Skandien. Tvertom tyckes Pytheas just härigenom hafva bevisat det han kände landet bättre än någon annan, och att han följt dess kuster från söder till norr.

[138] Procopius, de bello Gothorum, Basel 1531, Fol., p. 93. Han nämner dock att här funnos 13 talrika nationer, styrda af lika många konungar. Af dessa folkslag uppräknar han endast Skritfinnar, Gauther och Eruler. Efter honom omtalar Lombardern Paulus Warnefridus, som lefde för litet mer än 1000 år sedan, något närmare detta folk, hvilket han kallar Scritobini, hvars namn han deriverar från deras skidlöpande (skrida), hvilket han så väl som deras skidor, noggrannt beskrifver, tilläggande (liksom Pomponius om Germanerne) att de åto rått kött, ägde renar, m.m., om hvilka redan Solinus i 31 och 32 Kap. lemnat en nog vidskeplig beskrifning, till en del tagen, som det tyckes, från Strabo.

[139] Om dessa Mysi, eller som de, enligt Strabo m.fl. rättare böra heta Moesi, känner man alltför litet. Homerus uppger dem som ett Thraciskt eller Scythiskt folk, och såsom sådant, måste de hafva utmärkt sig framför flera andra. De bebodde landet ifrån berget Hæmus i söder, till floden Donau i norr, och i vester och öster från floden Saws förening med Donau, allt till Svarta hafvet. Romarne, som sedermera äfven inkräktade deras gebit, indelte det i Moesia superior, eller vestra Moesien, och Moesia inferior, östra Moesien; det återtogs likväl snart af Sarmatiska folkstammar, som gåfvo Moesia superior namn af Servien, och Moesia inferior namnet Bulgarien. Annars fanns, enligt Ptolemæus, äfven i Asien ett landskap benämndt Mysien, hvilket indelades i Stora och Lilla Mysien, och hvarifrån detta folk ursprungligen torde hafva härstammat, och, troligtvis på samma väg som så många andra, vandrat öfver till Europa. — I anledning häraf: hvarifrån härleder sig Finska ordet mies, Esthernes mees (man), som tyckes gifvit anledning till Svenska ordet mes? hvilket hos dem fått samma föraktliga betydelse som ordet mysi fordom hade hos Greker och Romare. — Skulle det väl ursprungligen kunna hafva betydt en Moes, en Moesisk man?

[140] Märkvärdigt nog, nämner Solinus detsamma om Thule-boarne: "utuntur fæminis vulgo, certum matrimonium nullis" hvarmed man kan jemföra hvad som af Diodorus Sicul. blifvit sagdt om Celterne. Äfven Tacitus, som, flerstädes, på det högsta berömmer de Germaniska folkens såväl rena som stränga seder — äfven med afseende å deras ägtenskap, säger deremot på ett ställe, att ehuru de allmänt endast ägtade sig en hustru, brukade likväl någre af de förnäme taga sig flere; hvilket synes hafva varit en qvarlefva af det österländska bruket, "Quamquam severa illic matrimonias nec ullam morum partem magis laudaveris: nam prope soli barbarorum singulis uxoribus contenti sunt, exceptis admodum paucis, qui non libidine, sed ob nobilitatem, plurimis nuptiis ambiuntur." (18 K.) Enligt Gruber (Orig. Livon. p. 155, 178) skall månggifte fordom varit öfligt hos Estherne; och ehuru man hos Finnarne numera ingenstädes finner spår hvarken till något slags polygyni eller polygami, så tyckes likväl ännu ett och annat gammalt ordstäf liksom antyda något som kunde syfta ditåt; hvilket vi äfven anmärkt i reflexionerne till det försök vi gjort, att med ledning af dessa ordstäf, bedömma våra förfäders karakter, seder, sinnelag och tänkesätt, m.m., såväl i sinnliga som öfversinnliga ämnen. (Se Otava 1 D. s. 178).

[141] Ur denna synpunkt betraktad, är sjelfva Religionen till sin karakter poetisk; emedan den, under hoppet på en tillkommande sällhet, redan förljufvar det närvarande lifvet. Den har derföre äfven längst af alla vetenskaper, bibehållit sitt poetiska element i musiken och sången; och, mera egnad för hjertat än för förståndet, verkar den alltid mer på den känslofulle, än på den känslolöse. Äfven Historien har sin poetiska ståndpunkt i sagan, der den med det närvarande sammansmälter minnet af det förflutna.

[142] En stor del af dessa Scythers afkomlingar föra än i dag samma slags lefnadssätt, hvilket de således allt framgent bibehållit, under en tid af 1800 år efter Strabo. Ännu lefva dessa nomad-stammar icke blott af sina får- och boskaps-hjordar, men förnämligast af dessa stora häst-drifter, af hvars mjölk och kött de isynnerhet lifnära sig. Detta gäller icke blott och endast om de Finska eller Tschudiska folkstammarne, utan äfven om de Tatariska och Mongoliska, såsom t.ex. Kalmucker, Kirgiser, Tschuwascher, Mokschaner, Buräter, Metscheräker, Tunguser, m.fl., af hvilka en enda husbonde ofta kan vara ägare till en hjord af 600 hästar, lika så mycket hornboskap, 1000 får, och somlige till och med 50 kameler; ja det skall finnas de Kalmucker som äga sina några 1000:de hästar (se Merkwürdigkeiten verschiedener unbekannten Völker des Russischen Reichs. Auszug aus Pallas's und Georgi's Reisen. 4 B. s. 88, & 1 B. s. 194). Att sluta af alla gamla Auktorer, måtte Stomjölk varit hos Scytherne en ganska vigtig artikel. Enligt Herodotus (L. IV) uppstod i anledning deraf ett blodigt inbördeskrig emellan sjelfva husbönderne och deras slafvar; och Damascenus (se hans excerpter hos Stobæus), Strabo (L. VII, c. 4, §. 6) m.fl. upplyser, att de begagnade sig icke blott af hästkött, hästost och hästmjölk, utan förnämligast af ett slags surnad stomjölk, hvilken de ansågo för en stor läckerhet, och den de förstodo att, förmedelst en viss egen konst, tillreda; Trephoménes kréasin, allois te kai hippeiois hippeio kai turo, kai galakti, kai oksygalakti (teto de kai opsemáesin autois kataskeuasthen pos.) Måhända alluderar Tacitus härpå, då han i 23 K., om Germanernes anrättningar, säger: "Cibi simplices: agrestia poma, recens fera, aut lac concretum." Denna konst att på eget vis syrsätta sin mjölk, hvarigenom den erhåller en ganska stark och angenäm vinsur smak, brukas af dessa nomadiska nationer än i dag, hvarvid de begagna den icke blott, såsom vi, till mat, utan tillreda, genom distillation deraf, ett slags brännvin eller en rusgifvande dryck, kallad kumyss, hvartill de förnämligast använda häst- och fårmjölk, och hvarom man kan läsa en ganska fullständig underrättelse så väl i 1 B. s. 176 &c. och 4 B. sid. 76 m.fl. st. i nyssnämnde Merkwürdigkeiten, som i Russia or a compleat Historical account of all the Nations which compose that empire. London 1780, 4 B. 8:vo; hvilka underrättelser tyckas vara hemtade ur Messerschmidts, Herrarne Gmelins (Seniors & Juniors), Stellers, Pallas', Falcks, Lepechins, Guldenstedts, Rutschkows, Georgii och Sujews resor i åtskilliga delar af Ryssland. Kanske var det således i följd af ett dryckeslag, d.v.s. vid ett sup- och icke vid ett mjölk-kalas, som Scytherne, förmodligen under något slagsmål, torde hafva klöst ut ögonen på sina trälar, och i anledning hvaraf Herodotus, Aristophanes, Plutarchus, Stephanus, m.fl. anför, det de hade för plägsed att beröfva sina tjenare synen, på det desse, vid brygden af denna dyrbara dryck, icke måtte kunna se taga sig deraf något till bästa; i anledning af hvilken grymhet, den inbördes fejden dem emellan sedermera utbröt. Detta, som å ena sidan visar hvilket värde man redan den tiden visste sätta på brännvinet, bevisar å andra sidan att denna dryck redan varit i flor långt före Herodoti tid. Som bekant är, bruka Finnarne än i dag, i likhet med flera af dessa Asiatiska folkstammar, att under den varma årstiden starkt syrsätta sin mjölk, i en stor, dertill enkom inrättad så, der den idkeligen tillökt och utspädd med vatten, utgör om sommaren deras vanliga läskedryck, samt använd vid måltiden, så som sofvel, är dem en lika syrlig som hälsosam spis. De hafva dessutom ännu ett annat sätt att syrsätta sin mjölk, hvarigenom den, jemte en angenäm syra, bekommer en ganska hård och fast form. Detta sker derigenom, att de insätta den i varma ugnar, sedan filet, eller gräddan, först blifvit aftagen, hvilken annars skulle smälta såsom smör. En sådan mjölk, bildad af hvad Gottländningen kallar skyr, kalla Savolaxarne kokko-maito, eller maito-kokkelia. Att Finnarne fordomdags icke blott brukat hästmjölk, utan äfven deraf varit stora liebhabrar, kan man sluta deraf, att Estherne ännu för 1000 år sedan, eller i 9:de seklet, begagnade sig af stomjölk, såsom den bästa traktering, hvilken endast bestods hos de rike och förnäme, (till hvilkas förmånsrätt det hörde, att få taga sig ett rus), då de fattige deremot fingo åtnöja sig med mjöd, hvarpå der i landet redan den tiden, fanns godt förråd; och rådde det äfven då mycken split och oenighet emellan herrar och trälar. (Se Others och Wulfstans resor, införde i K. Vitterh., Hist. och Antiq. Akad. Handl. VI D. sid. 100). Äfven Adamus Bremensis omtalar att de gamle Preussarne blandade i sin dryck såväl hästmjölk som hästblod, hvaraf de blefvo druckne, och Petrus De Duisburg upprepar ungefär detsamma,[O] då han, i sin Chronicon Prussicum, säger att de fordon drucko mjöd och stomjölk, (jemför Langebek. Script. rerum Danic. mediaevi. 2 T., p. 106-123). Enligt de Nordiska sagorna, var det Odin som först fridlyste hästen, deri genom att han förklarade den helig, och måhända är det allt från denna tid man kan räkna det bruket, att nyttja den till slagt, småningom börjat aftaga. Annars förtjenar det måhända äfven anmärkas, att liksom Lapparne, hos oss, begagna sig af sina Renar, i stället för både häst och ko, så begagna sig ännu många af dessa Scythiska nomad-stammar af samma djurslag, hvaron redan Strabo vetat omtala, hvilket tyckes på sätt och vis liksom utmärka, att äfven den Lappska nationen fordom härstammat eller kommit ifrån dessa sydligare trakter.

[143] Öfverhufvud tagit omtalas Scytherne alltid såsom nomader, hvilka lefde af sin boskap och sina hjordar; dock fans det äfven ibland dem vissa folkstammar som idkade åkerbruk, och det till den grad, att de med spannmål ofta undsatte Grekerne. Detta gällde isynnerhet om Cherson, som var ett fruktbart och till större delen ganska väl uppodladt land. berättar att de i skatt till Mithridates, utom 200 talenter i silfver, erlagt 180,000 medimner säd. (En medimn var ett Grekiskt mått, som innehöll efter stadsmål något öfver 11 kannor, efter landsmål något öfver 16 1/2 kanna; men hos Romarne innehöll den, enligt Cicero, närmare 48 kannor, och svarade således emot 1/2 tunna i fast mål). Samma författare berättar, att man från dessa trakter fordom utskeppade spannmål till Grekland, och att man omtalt det Leucon från Theodosia tillsändt Athenienserna 2,100,000 medimmer säd. Redan Herodotus uppger fyra Scythiska stammar såsom jordbrukare, nemligen Alazoner och Callipider, men förnämligast dem han kallar Skythai aroteres och Skythai georgoi, (annat namn visste han icke på dem). Förmodligen är det dessa åkerbrukare som Horatius (L. III, Od. 24) kallar Scythæ campestres; hvarvid han, liksom Tacitus om Germanerne, anmärker, såsom någonting hos detta folk eget, att bruden, i stället att bringa brudgummen hemgift, sjelf erhåller af honom skänker och gåfvor.

[144] Ungefär detsamma anför Tacitus om Germanerne: "plus ibi boni mores valent, quam alibi boni leges." (Jemf. s. 9).

[145] Honing och mjölk omtala Finnarne mycket ännu i sina gamla Runor, såsom den bästa välfägnad de känna — "helsosam äfven för de sjuke"; och mjölk uppger äfven Solinus, såsom Thuleboernes hufvud-förtäring.

[146] Ungefär samma ord anför Procopius om Thuleboerne. Naturligtvis väckte detta hos Romarne så mycket större förundran, som ylleväfnader var det enda arbete, hvartill (enligt Plutarchus) deras hustrur voro förbundne; och hvarmed äfven de högst förnäme sysselsatte sig. Enligt Plinius och Ovidius var sjelfva Lucretia häruti ett mönster för många; och enligt Suetonius gick Kejsar Augustus sjelf sällan i andra kläder, än i dem som voro förfärdigade af hans gemål, syster, dotter, eller barnnbarn.

[147] Hvad skinnplagg härmed menas, upplyses af Seneca (Epist. 90, 38) då han säger att en stor del af Scythiska nationen klär sig såväl i hermelin som i zobel- och räfskinns-pelsar, hvilka voro både lätta och mjuka, samt ogenomträngliga för vinden. Samma klädsel brukade, enligt Hesychius, äfven Partherne, ett till hälften Scythiskt, till hälften Persiskt folk; och likaså var förhållandet med Hunnerna, enligt Ammianus Marcellinus (L. XXXI).

[148] Månne ej möjligen orediga berättelser om dessa nordboers trolldoms-förmåga, kunnat gifva en anledning till den tro att de "sacri habentur." Skulle man våga öfversätta dessa ord, dermed att: "de ansågos såsom trollkarlar", och skulle man, utan afseende å de af Auktorerne vidfogade förklaringarne, endast fästa sig vid resultatet af hvad i forntiden berättades om Hyperboreerne m.fl. nemligen om deras säkerhet och den vördnad hvarmed de betraktades af andra nationer, jemnfördt med hvad nordens gamla häfdatecknare, ungefär i samma mening, sagt om Finnarne, — endast då — men icke förr, skulle vi hafva löst knuten af dessa de gamles, gåtlika, berättelser om norden. Och Tacitus skulle hafva varit den som härvid beträdt öfver gången ifrån sagans områden, in på Historiens.

[149] Enligt hvad vi sidan 53 nämnt, upprepa vi ännu, att, så vidt Taciti skrift redan varit känd af Plinius, denne, under Hyperboreorum felicitas, troligen subsumerat och omfattat Fennorum securitas; men deraf följer dock ingalunda, vice versa, att Tacitus, med sitt begrepp om securitas, förstått den andres, om felicitas, och det så mycket mindre, som han nyss förut sagt att de brukade spe metuque versari. Deremot synes snarare Jornandes ännu hafva velat lämpa på Finnarne något af hvad som fordom blifvit sagdt om Scytherne, då han säger: Finni mitissimi, Scanziæ cultoribus omnibus mitiores; ett vitsord, hvilket alltför litet öfverensstämmer med de historiska urkunderna och de Påfviska bullorna.

[150] Naturligtvis uppstår här fråga hvarifrån Tacitus erhållit dessa sina underrättelser (ty sjelf uppger han sällan sina källor)? Väl omtalar Plinius en Sotacus, som, bland andra, skall hafva meddelat en beskrifning om Bernstenen, hvarom man, numera, lika litet som om författaren, äger någon kunskap. Deremot finner man, att Pytheas redan långt före Plinius (enligt dennes Hist. Nat. Lib. 37, c. 11) vid beskrifningen om Östersjökusterna, sagt: "insulam esse Abalum: illuc vere fluctubus advehi (scil. electrum) et esse concreti maris purgamentum: incolas pro ligno ad ignem uti eo, proximisque Teutonis vendere." Hvarefter Plinius sjelf tilllägger: "Huic et Timmæus credidit, sed insulam Basiliam vocavit." Således, hvad Pytheas här kallar: "concreti maris purgamentum", det kallar Tacitus, i 45:te Kap. om Estherna, "ejectamen tum maris"; när Pytheas, om Bernstenen, säger: "illuc vere fluctibus advehi", så säger Tacitus derom: "vicini solis, radiis expressa, in mare labuntur, ac vi tempestatum in adversa littora exundant", och när den förre säger: "incolas pro ligno ad ignem uti eo", så säger den sednare, liksom i anledning häraf: "Si naturam succini admoto igne tentes, in modo tedae accenditur, alitque flammam pinguem et olentem." Denna stora öfverensstämmelse i de detaljerade uppgifterna, som röjs emellan båda dessa skriftställare, tyckes vara något mera än tillfällig. Väl kan härvid invändas, att deraf dock icke följer det Tacitus plagierat Pytheas, emedan enär de beskrifvit samma land och samma folk, så måste naturligtvis sjelfva beskrifningarne öfverensstämma. Äfven häremot hafve vi ingenting att påminna — ty det var just detta vi trodde oss böra bevisa: att nemligen Pytheas med sitt Balthium eller Abalum menade det land som, enligt Tacitus, innehades af Æstyi, om hvilka Tac. bland annat, ehuru mindre riktigt, tilllägger: "quod (scil. succinum) ipsi Glesum vocant".[P] Den etymologiska förklaring som påstår, att ordet glesum (fabriceradt, som det tydligen synes, af Tyska ordet glas) är uppkommit af Arabiska orden k—l songh eller k— lsongh, hvarmed Phoenicierne skulle hafva betecknat ett bernstensrikt land, lemma vi derhän. Herr Reinegg, som gifver oss detta vid handen, och derjemte underrättar oss att Finska benämningen Suomenmoa ursprungligen härleder sig af Arabiska ordet Somgh, som skall betyda bernsten, är man härföre högeligen förbunden (se Büschings Wochentliche Nachrichten &c. N:o 28, a. 1787). Månne det icke då, tvertom, vore mera troligt, att nemligen Bernstenen, hos Araberne, fått sitt namn efter landet (Same, Suome) och icke landet efter Bernstenen?

[151] Jemför Plinius och Tacitus.

[152] Jemför Straho och Solinus.

[153] Plinius förklarar sjelf (L. 37, c. 3) att namnet Austravia, hvilket han likväl på ett annat ställe (L. 4, c. 13) skrifver Austrania och Actania, är utländskt, upptaget från dessa främlingars språk: "Austrava, insula septentrionalis, a barbaris sic appellata: a Romanis vero Glessaria." Man upptäcker lätt, i detta redan till hälften latiniserade ord, bemärkelsen Esthland, eller som det af de gamle fordom kallades Österlanden, Austrland, hvarunder stundom äfven inbegreps Finland.

[154] Ja långt före Pytheas, talar redan Herodotus, Historiens fader, på ett ställe, ehuru ofullständigt, om detta land. Han säger nemligen, att Bernsten hemtas från yttersta delen af Europa, kring en flod den infödingarne kalla Eridanus (Hridanón), hvilken utfaller i ett haf emot norden, utan att likväl gifva något vidare namn på landet. Efter honom upprepar Strabo detsamma. Man bör kanske icke förtiga att det, i Preussen, verkligen befinnes en flod benämnd Rudaun eller Rodaun, som, ursprungen från en sjö med samma namn, vid Danzig, utfaller i Weixeln.

[155] Förmodligen beräknar Pytheas här Olympiska stadier, hvilka innehöllo, hvar, 625 Grekiska fot, eller 125 geometriska steg; och hvaraf 8 gingo på en Romersk mil (milliarium); men 30, och derutöfver, på en Persisk mil (parasanga) och följaktligen 144 på en Svensk mil. Enligt denna uppgift, skulle således detta låga kustland (æstuarium) hvilket Pytheas kallar Mentonomen, och som innehades af Guttonerne, sträckt sig 6000 stadier, d.v.s. 41 2/3 Sv. mil i längd. Denna dimension qvadrerar nästan till siffran med verkliga förhållandet, om man antager honom härmed hafva menat Jutland, eller promontorium Cimbricum, som det sedermera kallades, hvilket räknas vara 45 mil i längd.

[156] Namnet Basilia (Basileia) torde egentligen böra anses som ett nomen appellativum, utmärkande att det utgjorde ett eget Konungarike. Äfven Herodotus, Strabo, m.fl. benämna en af de Scythiska stammarne "Basilii" (de kunglige), och förklara att de voro såväl till värdighet de förnämste, som till antal de talrikaste, de der, såsom en hufvudstam, ansågo de öfriga Scytherne såsom sina trälar. Att äfven dessa fordna Esther haft egna kungar och ägt mycket trälar, intygas af Others och Wulfstans vitsord.

[157] Man finner i allmänhet, enligt hvad förut blifvit anmärkt, att såväl Romare som Greker voro mycket böjde att anse de fleste af dessa nordiska länder för öar, förmodligen emedan de ännu icke landvägen kommit i någon närmare beröring med dem, utan endast sjövägen öfver hafvet. Derföre, liksom de kallade lycksalighetens land: insulæ fortunatæ v. beatorum, så kallade de nu ock bernstenens land: insulæ glessariæ, v. Electrides. Som nu Plinius, (å ena sidan) antingen med eller utan skäl, uppger att Germanicus, med den Romerska flottan, sträckt sin sjöexpedition ända till bernstens kusterna, och man deremot, (å andra sidan) oviss på hvad grund, vill betvifla det hvarken Romare eller Phoenicier varit in i Östersjön, så har man, i anledning häraf, sett sig föranlåten att, på de för dessa tider upprättade geografiska kartor, förflytta flera af dessa Östersjö-provinser till kusterna af Nordsjön. Detta tyckes åtminstone hafva varit fallet med Austravia, Glessaria, m.fl. Emedlertid synes det som denna de gamles uppgift, att nemligen Bernstenslandet vore en ö, icke skulle sakna all grund: ty som bekant är, utgöres detta land af en del utaf det Brandenburgska Preussen, memligen provinsen Samland (på Lat. Sambia), hvilken ännu återstår, såsom ett minne, af ett gammalt rike med samma namn; af hvilken provins hela Samländska kretsen ännu bär sitt namn, innehållande provinserna Samland, Schalanen (Schlavonien) och Nadravien.[Q] Detta de gamles Samland, som redan genom sjelfva sitt namn, ehuru till hälften Germaniseradt, tyckes antyda en omisskännelig frändskap med de likaledes till hälften barbariserade orden Suomi-land (Finn-land), och Same-land (Lapp-land), till ett bevis på folkens och språkens fordna slägtskaps förhållanden, formerar en stor, på trenne sidor af haf omgifven, landtudde, hvilken, kringfluten af Östersjön, Frische och Curische-haff, begränsas äfven på landtsidan af floderna Pregel och Deune, hvilka sålunda afskilja den från den öfriga kontinenten. Uti denna, ehuru mindre fruktbara, likväl tätt befolkade provins, utgör den egentliga Bernstens-kusten, kallad Sudauische Ufer, en sträcka af endast 10 mil, räknadt ifrån neuen Tieffe till Krantz-kruge vid början af Curische-Nehrung.

Hvad som, med afseende å namnets etymologiska ursprung, blifvit sagt om Samland, tyckes till en del äfven gälla om Samogitien, en af Lithauens största provinser, hvilken före år 1560, innan det införlifvades med Polen, styrdes af egna Furstar, Hertigar och Konungar. Äfven detta namn tyckes förråda ett ännu ej utdödt minne af dess fordna bebyggare. Väl anses det härflutet af ordet Samogitz, som på landets språk skall betyda lågländ; men äfven i detta fall — hvarifrån härleder sig då detta ord? Och månne det ej ursprungligen kan hafva bemärkt ett land som beboddes af dessa Samer eller Suomer, hvilka, af Letterne och Slaverne undanträngde, togo sin tillflykt till de sumpiga och morasiga kärren och skogstrakterna?[R] Denna namnförklaring torde dessutom här förtjena så mycket mindre uppmärksamhet, som ordet Samogitia, hvilket är provinsens latinska benämning, egentligen är ett i sednare tider tillskapat vetenskapsord; ty af infödingarne kallas det än i dag Sámodzka-zemlá (Samiska landet) af Polackarne Smudzka-ziemiá, och af Tyskarne Samaiten, (jemför Cluver. Germ. Ant. 33, 44, p. 686). Äfvenså tyckes namnet af den norr om Samogitien belägna, under Polska kronan fordom lydande, Liffländska provinsen Semgallen, hvilken numera, såsom ett Län, är tillslaget Hertigdömet Kurland, innebära det dess fordna invånare varit en blandning af Finnar (Samer) och Galler, i likhet med hvad som till förene blifvit nämndt om bemärkelsen af Fin-gallia. På samma sätt tyckes den i Nordens gamla Historia så mycket omtalta Danska ön Samsoe, liksom den derin till belägna ön Fyen (på Lat. Fionia), härleda sin etymol. upprinnelse från dessa gamla Finnstammar, hvilka, efter eget språkbruk, kallades Samer eller Suomer.

[158] I anledning häraf hafva några med namnet Hæsti, velat förstå de i sednare tider bekante Hessarne. Kuriöst nog, tycks det som man äfven i södern skulle återfinna detta namn hos forntidens Auktorer. Histiæi omtalas redan af Herodotus såsom ett Grekiskt folk, under Xerxis tid, om hvars härkomst man skulle kunna sluta deraf, att han omnämner Histia, såsom en Scythisk drottning under Darii tid. Straho uppger att folket Histi bebodde ön Icara, m.fl. st., samt att en del af dessa Histiæer sedermera flyttade ut till Macedonien. Att dessa berättelser icke saknat historisk grund, skönjes deraf, att en stad på Euboea hette ännu långt efter dem Histiæa (namnet skrefs äfven Estiæa, Hestiæa och Istiaea) hvilken sedermera (enligt Strabo, L. 10) kallades Oreum eller Oreus.

[159] Då så många forntidens Författare vetat att tala om Estherne, måste det förefalla oss underligt att Tacitus är den förste, och nästan den ende, som nämner något om Finnarne. Af Strabo (L. IV, c. 4. §. 1) finner man likväl att redan Pytheas talt om ett folk, hvilket varit Venedernes närmaste grannar, det han kallar Timios (månne ej möjligen ett skrif-fel, i stället för Finnos?) hvarom sedermera ingen annan Förf. förtäljer; och hvilket folk skulle hafva bebott en ganska långt ut i hafvet sig sträckande landtudde: epi tinos propeptokuias ikanos akras, eis ton okeanon oikentes.[S] Vi styrkas i denna förmodan så mycket mera, som både Tacitus och Plinius, hvilka ganska flitigt tyckas hafva studerat hans skrifter — åtminstone de fragmenter deraf som förekomma hos Strabo — äfven göra Venederne till Finnarnes närmaste grannar. Hvarföre vi också anse Strabos gissning, det Pytheas härmed skulle hafva menat Osismerne, mindre lycklig. En gissning, som, att sluta af Stephanus, tyckes grunda sig derpå, att Artemidorus förvexlat Ostionerne med deras grannar Cossinerne, af hvilka han förlägger de sednare vid vesterhafvet (ad occiduum Oceanum). Icke mindre anmärkningsvärdt måste det förefalla, att Strabo sjelf, som ganska noggrannt uppräknar alla den tidens kända Germaniska folkslag, icke nämner ett ord om Finnarne; hvilket folk likväl, af hans närmaste samtid, redan var kändt, såsom bosatt i trakterna kring Weixeln. Vi finna deremot af honom omtald en nation, den han kallar Sumos (Sémes) — månne han ej härmed menar Suomer, eller Suomis-folk? — så mycket mer som han omnämner den omedelbart strax efter Luios (Leies), hvarmed han torde förstå Livos eller Liverne; hvilka båda nationer han (L. VII, c. 1, §. 3) säger blifvit, jemte flera andra, bragte under Marobodi välde. Pomponius åter känner icke dessa Sumos, "no" tyckes liksom i deras ställe konstituera ett folk, som han kallar Satmalos, ett namn, som kunde synas deriveradt af Samelaner.

[160] Väl har man uppgifvit att Finland, den tiden, beboddes af Lapparne; men Lapparne bebo intet land, de genomströfva det blott. Märkvärdigt nog söker äfven Porthan, eller rättare sagdt Juusten (Chron. Episc. Finl. p. 88) utsätta Finnarnes ankomst hit till norden, till 3 à 400 år eft. Chr., endast af det skäl, att Finland, vid Svenskarnes ditkomst, ännu var, i hans tanke, alltför litet bebodt och befolkadt (?). På grund af en sådan hypotes skulle således större delen af Sveriges nordligare provinser saknat invånare intill sednaste tider. Till följd af denna åsigt, vill han lämpa allt hvad Tacitus och andra, före denna tid, skrifvit om Finnarne, på Lapparne. Och för att med så mycket större konseqvens drifva denna sin sats, söker han äfven insinuera den tanke, att man med dessa i gamla tider omtalta Esther ingalunda borde förstå den nation, hvilken nu af oss så kallas, utan att härmed troligen utmärktes ett helt annat folk; hvilket folk han, lika så litet som någon annan, ej kan närmare antyda — ej ens till spåren. Måhända stödjer sig denna hypotes på de af några Förf. anförde yttranden, det dessa fordna Esther sedermera blifvit af Sarmatiska folkslag utrotade; (hvarmed torde böra förstås: att de blifvit af dem underkufvade eller utträngde); eller måhända grundar den sig på ett missförstånd, föranledt af några Preussiska Annalisters och Krönike-skrifvares, lika så ensidiga som spetsfundiga uppgifter? Likasom åtskillige af Sveriges nyare Historici (förmodligen — af ren patriotism!) icke kunnat lida den tanken att Finnarne skulle hafva bebott Skandinavien före deras förfäder, de yfverborna Götherne;[T] så hafva äfven Preussarne, å sin sida, lika måne om sina anor, icke kunnat fördraga att desse Esther innehaft landet (Preussen) före deras egna ättefäder. Och för att gifva dessa, af dem framställda, åsigter, något sken af sannolikhet, påstår t.ex. Hartknock (i sin Preuss. Hist. P. 1, c. 1) att de forntida Esther icke varit annat än renhårige Göther, — nemligen öst-Göther, hvilka man (troligen för det långa namnets skull?) kallade AEster. Olyckligtvis infaller Göthernes invandring i norden, nog sent, för att kunna anses vara landets aborigines; han har derföra sett sig nödsakad att tilldömma Venederne detta hedersrum. Men — på hvad skäl?

I öfverensstämmelse härmed, hafva nu äfven Svenskarne — i trots af alla äldre historiska urkunder, i trots af alla gamla folk-traditioner, ja i trots af deras egna sagor och myter — börjat insinuera, det man med de i vår äldsta historie så ofta, ömsom, förekommande Jättar, Jotar och Finnar m.m., hvilka der nästan alltid karakteriseras såsom ett folk, icke blott af fiendtlig sinnesstämning emot Svear och Norrmän, utan såsom en nation, helt och hållet härstammande af ett främmande ursprung, att man nemligen med dessa i Sverige och Finland fordom bosatte Finnar, bör förstå äldre, förut hit invandrade Asar och Göter. Likasom man fordom fördref eller tillbakaträngde de Finska folkstammarne från sina besittningar, så söker man nu äfven uttränga deras minne från sjelfva historien, och att derifrån liksom utplåna det Finska namnet. Hvad nytta samtiden, eller framtiden, skördar af dessa Historiens gengångare, eller — till hvad vinst de äro för sjelfva vetenskapen, derom må de sjelfve dömma. Utom alla de många motsägelser och invändningar som skulle kunna uppstå i anledning häraf, vela vi blott tillåta oss följande lilla anmärkning: Om Finnarne icke innehaft Skandinavien före de så kallade Asarne, så måste de följaktligen hafva inkommit på en gång med dem, eller ock efteråt. Att de icke åtföljt de förre, vittna alla historiska efterrättelser, der icke något förekommer, som skulle kunna antyda ett sådant ressällskap af Jättar eller Jotar; hvilka, tvertom, här först omtalas, såsom landets ur-invånare. Att de således icke heller kunnat hitkomma sednare än Svenskarne, intygar, utom föregående omständighet, sjelfva historien, hvilken ingalunda skulle hafva lemnat onämnd en tilldragelse, så vigtig som denne — ett helt folkslags invandring till norden: bestående af flera talrika stammar. Sjelfva den omständigheten, att de Finska folken (Samer, Suomer) aldrig omtalas inbegripne eller deltagande i de stora allmänna folkvandringarne, som i gamla tider omskapade stater och riken, eller som invandrande från östern till vestern, ofta omtumlade med hvarandra i blodiga fejder, (och hvilka nationer flitigt uppräknades af häfdatecknarne);[T] utan att de deremot fast mera omnämnas ibland dem, som af dessa påträngande folkmassor blifvit sprängde eller tillbakaträngde — denna omständighet bevisar, enligt hvad vi skulle förmoda, redan ensamt nog, att de nemligen varit här långt före denna tid — ja, så långt före alla andra, att icke engång sägnerne, eller sagorna, om deras hitvandring, kunnat uppfattas, eller upptecknas, af forntidens auktorer. Att således med dessa Jotar eller Finnar vilja förstå Svear och Göther, förutsätter en, emot all sann historisk forskning, så härdad panna, att derom är ingenting att påminna.

[161] Om vi icke misstaga oss, söker Billmark, på ett motsatt håll, bevisa, att Finland först blifvit befolkadt af Finnar från Helsingeland: förmodligen emedan äfven derifrån möjligen någon öfverflyttning kunnat ske, vid det de påträngdes af de framryckande Göterne. Besynnerligt förefaller det oss emedlertid, att man alltid liksom sökt en mindre naturlig förklaring.

[A] Detta gäller om sjelfva det ord, som redan i sig sjelft uttrycker begrepet liten; och ehuru i Svenska språket icke finnes ett enda ord, som motsvarar något af de flere och mångfaldiga deraf i Finskan formerade Diminutifver, skola vi dock söka att, i nödfall, åtminstone approximationsvis, uttrycka dem, så godt vi kunna, genom tillägg af något dervid fogadt Adjektivum. Så t.e. bildas af ordet pieni, liten (Comparativus, pienempi; Superlativus, pienin) följande Diminutifver af Första graden; hvilka man gerna, om man så vill, endast kan anse som dialektskillnader (hvilket de dock, i sjelfva verket, icke äro) emedan de alla äga lika betydelse; Dessa äro nemligen: pienuinen, pienäinen, pienoinen, pienöinen och pieninen, ganska liten (hvar och en med sina Komparatifver på: …isempi; och Superlatifver på …isin). Dessutöm bildas, enligt en annan ordhärledning, Diminutifverne pienukka och pienikkö, (egentligen: en liten Tingest) i hvilkas begrepp af litenhet äfven ingår karakteren af sjelfva det Substantivum, hvarpå de lämpas. De äro således, till sin natur, mera Substantifver än Adjektifver, och kunna följaktligen icke heller kompareras. — Af dessa båda sistnämde bildas följande ännu mindre Diminutifver, hörande till Andra graden hvilka tillika äfven utgöra nya Diminutifver till de fem förstnämde; nemligen: pienikkäinen och pienukkainen, altför-liten (med sina Komparatifver och Superlatifver). — Såsom ett ännu mindre Diminutifvum, af alla de föregående, framstår nu ett nytt ord pikku, helt-liten (Compar. pikkumpi eller pikkuhumpi; Superl. pikkuin); hvilket således ensamt utgör det af Tredje graden. — Af detta ord bildas följande mindre Diminutifver, af Fjerde graden: pikkuinen och pikkainen, mycket-liten (jemte deras Komparatifver och Superlatifver). — Af sistnämde Diminutifver bildas ännu ytterligare följande mindre Diminutifver, af Femte graden; pikkuruinen, pikkarainen, och pikkiriinen, fasligt- eller grufligt liten (jemte deras Komparatifver och Superlatifver). — Ändteligen bildas af desse sistnämnde, ännu en en gång, följande mindre diminutifver af den sista, högsta och Sjette graden; nemligen: pikkuruikkunen, pikkaraikkanen och pikkiriikkinen, onaturligt-, obeskrifligt-, eller obegripligt liten (med sina Comparativa: pikkuruikkusempi, pikkaraikkasempi, och pikkiriikkisempi; samt Superlativa: pikkuruikkusin, pikkaraikkasin, och pikkiriikkisin). Hvad tyckes läsaren nu om ett språk, som blott i den enkla frågan om hvad som är litet, äger icke mindre än 18 särskildta Diminutifver, med alla sina olika grader, och minst 50 kasus i hvar; (Singural. och Plural tillsammantaget) utgörande tillsammans öfver 1500 olika diminutifva flexioner. Och detta språk vill man likväl kalla fattigt och olämpligt för en högre kultur; ehuru det, genom sjelfva sin formation och ordbildning, företer det evidentaste bevis på en forntida högre odling. Det folk som verkställer, såväl med tanken som med orden, icke mindre än 6 gånger förnyade abstraktioner af ett grundbegrepp, hvilket redan i sig sjelft tyckes vara ett non plus ultra, genom allt högre och högre, finare och finare distinktioner, — detta folk, såväl som dess språk, står icke, eller har åtminstone icke stått, på en låg bildningsgrad; liksom det aldrig, icke en gång i nödfall, tillgripit talesätt, så meningslösa som t.ex. dessa, hvilka, genom det allmänna språkbruket, slutligen vunnit häfd; nemligen: mycket litet, fasligt litet, förfärligt litet, förskräckligt litet, oförskräckt litet (i Uppland), obarmhertigt litet, och ristligt litet, och förträfflige litet (på Gottland), och flera dylika uttryck, hvilka alla kommer ungefär på ett ut.

[B] Mellan dessa båda Reciproca Verb-former, i Finska språket, är en så fin skillnad, att vi icke på Svenska kunna specificera den närmare, än att den ena tyckes innehålla begreppet af sjelfva Verbum i förening med Accusativus totalis ihteni, (af Pronomen Reciprocum ihe, ite, jag sjelf) t.ex. seisottain, i stället för seisotan-ihteni; den andra deremot synes utmärka begreppet af Verbum i förening med Accusativus partialis, ihtiäni t.ex. seisottaiten, i stället för seisotan ihtiäni. I anledning hvaraf vi ock kallat den förra formen, som nyttjas allmänt i Savolax, och utmärker en mera generell eller permanell handling, Verb. Reciprocum totale; och den sednare, som nyttjas allmänt å de Svenska och Norrska Finmarkerna, och utmärker en mera partiel eller momentell handling, Verb. Reciprocum partiale. Denna begrepps skillnad utmärkes på enahanda sätt i de andra Verb-formerne, neml. genom Verbets konstruktion antingen med den ena eller andra af dessa olika Ackusatifver; t.ex. seisotan hänet (hänen) "jag har honom att stå, eller stanna" (neml. i anseende till alla dess rörelser; eller på alla punkter af dess yta, eller — för en längre tid); då deremot seisotan häntä betyder: "jag har honom att stå, eller stanna" (neml. med afseende endast å vissa af dess rörelser: nemligen de större, t.ex. på händer och fötter, hvarvid jag i tanken ännu icke abstraherat bort den möjliga rörelsen i de mindre delarne, t.ex. i fingrar och tår; eller ock tänker jag mig detta afstannande blott — för en kortare tid).

[C] För att i Svenskan kunna uttrycka Neutra nödgas vi begagna ordet det, som egenteligen tillkommer 3:dje person Singularis.

[D] Det skulle troligtvis blifva lika nöjsamt som lärorikt att utgallra, och med sina loca parallela, i de Finska Runorne, jemföra detta, i de gamla sago-sångerna förekommande, af oss ännu urskiljbara, plockgods. En möda, hvartill vi för en annan gång skola spara oss.

[E] Jemför hvad vi förut härom skrifvit i Svensk Litteratur-Tidning för år 1817, och i vår afhandling om de "gamla Finnars Vishets-lära;" införd i 1:sta Delen af Otava.

[F] Man tyckes i allmänhet vid öfversättningen af detta ställe hos Tacitus, hafva ansett orden: "formas aprorum gestant: id pro armis omnique tutela", betyda, eller åsyfta, detsamma som orden: "effigies et signa guædam in prælium ferunt", (i 7:de Kap.) Meningen är dock här helt annan. Några hafva likväl insett orimligheten af att vela tro det figurerna af några afbildade svin skulle vara dem mera till skydd än allsköns vapen och försvar; och derföre sökt förklara saken derigenom att Estherne, vid anblicken af dessa bilder, blefvo modigare och djerfvare. (Se Walpys edition. London 1621, Vol VII). Men detta förklaringssätt, som torde vara nog longe petitum, lämpar sig åter icke till Taciti här på stället alltför tydliga ord.

[G] Väl söker Brotier, i sina noter öfver Tacitus (Parisiis 1776) förklara detta derigenom, att han vill lämpa det på Hertha, som blifvit nämnd i 49:de Kap. Men utom det att hon af andra folkslag, än Estherne, hade sin dyrkan, så säges det tydligt der "terram matrem", hvilket aldrig kan få någon synonymi med "deûm mater."

[H] Väl kan det icke nekas att Romarne, af ett slags förkärlek för egna myter, ofta trodde sig i främmande folkslags superstition finna Romerska mysterier. Detta var fallet med Castors och Pollux's dyrkan hos Naharvalerne, att förtiga många andra exempel. Det kan således vara en möjlighet, att Tacitus med Mater deum här verkeligen menat Cybele; och hvilket kunde kanske förklaras derigenom att Metragyrterne, och Kyrobanterne, som voro hennes prester och tillbedjare, i likhet med våra Noijat, ströko omkring landet på tiggeri; och betjente sig, liksom Kamtschadalernas Schamaner och Lapparnes Noider, af en puka, hvarmed de antydde sin närvaro. Kanske denna likhet mellan Cybeles prester och Esthernes hexmästare, gjorde att Tacitus förblandade den med hvarandra, och ansåg dem dyrka samma Gudom.

[I] Man må ej tro, att detta vore en motsägelse af hvad som förut blifvit sagdt om qvinnornas slafveri hos Finnarne; ty huruvida husmodren häruti gör ett märkeligt undantag, hafva vi förut visat i Sv. Litter. Tidn. 1817, sid. 577, 774.

[J] Högst besynnerligt är, att Sturleson säger just detsamma om Odin och hans trollkonst, hvilken han lärt sig af Jotarnes Konung Gylfe; nemligen att han derigenom alltid segrade och var en förskräckelse för sina fiender; "fordi hand kunde skifte sit ansict oc Aasium mit lyd oc skickelse hvorledis hand vilde" (sid. 5). Månne icke Tacitus sjelf tänkte sig något sådant, då han nyss förut, i 45 Kap. säger om dem som gifvit sig i strid mot Arierne: "Nam primi in omnibus præliis oculi vincuntur?" Hvarmed han torde hafva afsett att de voro hvad vi kalla silmän kääntäjät, d.v.s. sådane som kunde "vända ögonen på folk." Eller månne han väl härmed kunnat haft afseende på den bekanta versen hos Homerus, der han, talande om Mycerna i striden, sjunger:

… "autos de palin trepen osse phaeino."…

hvilka ord, såväl Possidonius som Strabo, hvardera, sökt, på sitt sätt, uttyda och förklara (se Strabo. L. VII. c. 5 §. 2). Annars hade de gamle den berättelse om Partherne, (ursprungligen ett Scythiskt folk) att de ofta begagnade sig af det krigsputs, att vända fienden ryggen till och låtsa fly, under det de härunder på det häftigaste fullföljde striden: hvarpå Horatius alluderar i 2 B. 1 Ep. v. 112; möjligt äfven att något sådant låg här dunkelt för Taciti tanke.

[K] Man må icke tro att detta var första gången, som Romarne hyste den tanken att menniskor kunde byta om skapnad och natur. Så t.ex. säger Mela om Neurerne (ett Nord-Scythiskt folk) "Neuris statum singulis tempus est, quo si velint in lupos iterumgue in eos qui fuere mutentur." (sid. 155). Romarnes egen Mytologi öfverflödar af dylika metamorfoser, i likhet med sagorna om Jättar och Troll i Norden.

[L] Ytterligare gissningar och förklaringar öfver landet Thule, finner man. af Arngrim (Conment, de Islandia); Praeton (Orb, Goth.); Totfaeus (Hist. Norveg.); Rudbeck (Atl. T. I. p. 511, &c.); Camd (Britann. T. 2. p. 1482); Gatterer (Univers. Gesch.); Carlström (Dissert. de Thule. Holm. 1675); Grupen (Orig. Germ. I. p. 526); Voss (über Thule, i Bredows Untersuch. über alte Gesch., p. 122-129); Brehmer (Entdeck. im Alterthum, 2:te abth. Weimar 1822, p. 557 cet.) och And. Arv. Arvedson (Diss. de Pytheae Massil. fragm. Upsaliæ 1824), der man finner flera af dessas meningar anförde.

[M] Orden lyda: "hvilket land han sjelf ej säger sig ha besökt." I anledning hvaraf frågas: har han nu besökt det, eller har han — icke besökt det? Sjelfva denna mening, liksom många andra, i dessa Sveriges "Häfder", är framställd på ett alltför otydligt språk, för att riktigt och klart kunna fattas, enär den innebär en påtaglig tvetydighet, hvilket, i ett historiskt arbete, blir ett dubbelt fel. Ty antingen är här meningen, "att Pytheas besökt landet, ehuru han ej sjelf säger det"; eller: "att han besökt det, oaktadt han sjelf nekar det"; eller, hvilket synes troligare, är Hr Professorens mening "att han aldrig ens besökt det"; så mycket mer som han börjar perioden med denna ingress: "till dessa (Pytheas') underrättelser, sluta sig andra till utseendet mera vidunderliga", (åter ett obskurt uttryck: hvems voro då dessa "andra" uppgifter? Voro de Pytheas' eller ändras?)… I hvilketdera fallet som helst är Hr Geijers uppgift oriktig, och det så mycket mer, som ej blott Strabo, Polybius, Cleomedes, Geminus, Cosmas, Eratosthenes, Hipparchus, m.fl. af forntidens Auktorer omförmäla det Pytheas besökt Thule, det han beskrifvit, utan som han sjelf, och just på detta ställe, säger sig hafva besett hvad han här omtalt. — Man kan ej gerna bese ett land, eller dess kuster, utan att hafva besökt dem; — ehuru Hr Geijer, för att sedermera vidhålla och till någon del godtgöra denna sin uppgift, vidfogar en annan — lika oriktig, nemligen: "något dylikt hade Pytheas sjelf sett." Vi skulle kanske icke anmärka detta egna slags sätt att kommentera och citera gamla Auktorer, om det ej redan blifvit så vanligt hos mängden af våra nutida skriftställare, att på god tro, och liksom blindt, antaga, den ena allt hvad den andra säger, utan att sjelfve närmare forska i ämnet, eller dervid rådföra sig med sjelfva urkunderna. Förmodligen är det denna Geijers tolkning vi hafva att tacka för det äfven Stringholm, hvilken i sin nyligen utgifna Svenska Folkets Historia I D. s. 10 gör Pytheas till "en Grek från den milda södern" bestämdt säger: "Sjelf har han (Pytheas) icke sett detta land" (nemligen Thule) m.m.

[N] Eller måhända har man härtill blifvit missledd af Strabos yttrande, det Pytheas omtalt "hvad han hört" (eks akoes) — liksom man vid beskrifningen af ett land endast anför hvad man der ser; icke hvad man hör? Hvilket yttrande dessutom afser helt andra ämnen (t' alla) hvilka förmodligen i nästföregående meningar, ehuru af Strabo icke här reproducerade, blifvit af Pytheas framställde. Hvad detta varit känner således ingen; men gissningsvis formoda vi att fråga kanske varit om solens förhållanden under solstånden, hvarvid alla författare nödgats grunda sina uppgifter på infödingarnes muntliga berättelser, af orsak att de sjelfve icke varit i tillfälle att här öfvervintra, eller afbida dessa årstider.

[O] Detsamma anför Virgilius (Georg. L. III, v. 464) om Geterne, som äfven räknades såsom ett Scythiskt folk:

… … … "Atque in deserta Getarum Et lac concretum cum sanguine potat equino."

[P] Plinii förklaring torde här likväl vara den rättaste, då han säger: "a Germanis appellari glessum"; ty Estherne sjelfve kalla Bernsten meri-kiwi (hafs-sten), af orsak att den uppfångades ur hafvet.

[Q] Inom denna Krets finner man ännu namn på flera trakter, städer och byar, hvilka synas leda sitt ursprung från landets fordna bebyggare, och hvilka till sjelfva språket äro så rent Finska, att de knappt tyckas hafva undergått den minsta förändring. Så t.ex. träffar man endast i provinsen Schlavonien namnen: Lapinen, Linkunen, Kaukenen, Metschinen, Wilmandinen, Pellenen, Lasdenen, Laponen, Mulinen, Millunen, Gumbinen, Kautten, Tapiau, m.fl., hvilka, genom sjelfva sitt namn icke blott tyckas utmärka första grundläggaren till de platser, utan ådagalägga derjemte att samma slägter, eller åtminstone att — samma slags folknamn, ännu anträffas såväl hos oss i Finland: Estland och Ingermanland, som uti de i Sverige, Norrige, och Ryssland — koloniserade Finnbygder. Samma slags namn träffar man ännu ned i Natangen, t.ex. Multeinen, Mumeinen, Tillenen, m.fl., och i det till Marienburgska Kretsen hörande Ermeland (på Lat. Varmia; ett namn nog mycket likt Wermland) t.ex. Putrinen, Lusieinen, Leginen, m.fl., ja allt ned i Hockerlandska Kretsen, som t.ex. Narsinen, Kannien, Kossela, m.fl. Dessa slags namn träffas numera endast å de stora skogarna som framstryka emellan södra delen af det gamla Preussen, Mazovien och tillstötande Polska provinser. Vi böra kanske här tlllägga, hvad vi endast muntligen hört berättas, och hvarvid vi således icke, utan fullständigare uppgifter, kunna fästa vederbörlig trovärdighet: att nemligen inom Polen ännu skola träffas flera Finnbyer; och att under sista Polska kriget funnits Polackar, äfven af börd, hvilka obehindradt talat Finska språket, det de lärt sig af sina underhafvande.

[R] Ja, månne ej sjelfva Samojederne, dessa Asiens Lappar (Samer) antyda, redan genom namnet, ett föråldradt slägtskaps-förhållande med denna urgamla, vidt kringspridda, Suomska eller Samska folkstam. Väl har man sökt härleda denna benämning, såväl som dess bemärkelse, från Ryska orden sam (sig sjelf) och jedu (jag äter), och förklarat att man härmed ville bemärks ett folk: "som åt upp sig sjelf"? (se Zedlers Univers. Lex. T. XXXVI, p. 1709). Fråga torde likväl först blifva, huruvida de, i detta fall, gjort skäl för namnet; hvilket dessutom, om det är Ryskt, vore att tillskrifvas sednare tider. Enligt egna gamla traditioner påstå sig Samojederne härstamma från Suomissembla (Suomisland), hvarmed man dock icke, såsom Strahlenberg (Nord. u. Ostl. Theil, von Europa und Asia. p. 56), torde böra förstå Finland. Emedlertid lärer såväl Porthans som flera andras tanke, att nemligen detta folk icke står i något skyldskapsförhållande med de Finska folkstammarne, hufvudsakligast grundad på en ännu högst inskränkt kunskap om deras språk, vara kanske något forhastad, och torde således komma att framdeles bero på en närmare undersökning. Då man i de gamles berättelser om länderne ikring Svarta och Kaspiska hafvet, finner underrättelser om snartsagdt alla Europeiska nationer, hvilka genom dessa bergpass, såväl som öfver Hellesponten, vandrat från östern till vestern, så vore det i sanning underligt, om man icke i dessa gamla, på historiska minnen rika, folkländer, äfven skulle finna några spår af dessa Samer eller Suomer, hvilka, med skäl, anses vara ibland de äldsta som den vägen hit invandrat. Såväl Herodotus som flera andre af forntidens författare, omtala ett gammalt folk, det de kalla Samii, hvilket de tyckas hafva känt nästan endast till namnet, men hvilket qvarlemnat alltför många talande spår af sin tillvaro, för att sanningen deraf skulle ens kunna sättas i fråga. Så t.ex. kallades ett landskap i det gamla Thracien Samaica Regio, beläget vid landskapet Bennica, hvars invånare kallades Benni, (hvilket namn, kuriöst nog, liksom Phoeniciernes Pæni, Phæni, är liktljudande med vårt Fenni) Enligt Ptolemaeus fanns i Scythien ett urgammalt folk, som hette Sammitæ, hvilket bodde vid berget Imaus; och ungefär i samma trakt, emot Kaspiska hafvet, fanns ett Tatariskt konungarike, kalladt Samahania. Måhända har staden Samara, i Simbrisk vid Volga, floden Sammara (Sam-meri?) i Chersonesus Taurica, och floden Samor i öfra Ungern, häraf fått sitt namn. Att denna Samiska folkstam fordom äfven innehaft Grekland, finner man af flera namn, hvilka de efter sig qvarlemnat, såsom ön Same i Joniska hafvet, ön Samos i AEgeiska hafvet, staden Samo på ön Cephalonia; Samicum, en gränsstad i Peloponnesiska provinsen Elis; Sammonium promontorium, en udde på Kreta, m.fl. Dessa Samii räknades äfven för ett forntida Atheniensiskt folk, hvilket uppbyggt staden Cale-Acte, det nuvarande Negropont, på Euba, och af hvilket många ord och talesätt ännu i sednare tider bibehållit sig, såsom samia terra, samia testa, lapis samicus, samica melissa, m.fl. Att detta folk sedermera blifvit med andra nationer sammanblandadt, och sålunda slutligen utgått, tyckes namnet Samo-thracia (en ö, med en stad af samma namn, i Arkipelagen) intyga, hvars invånare tyckes hafva utgjort en blandning af Samier och Thracer. Likaså Sama-mycii, ett obekant folk, hvarom Ptolemæus talar, hvilket synes hafva utgjort en blandning af Samer och Mycer; hvilka, liksom fordom Scytherne, sträckt sina eröfringståg i Afrika, och hvaraf måhända landskapet Samen, i Abyssinien, fått sitt namn. Dessa blandade folk-benämningar tyckas vara analoga med hvad ofvanföre blifvit sagdt om Semgaller, m.m. Emedlertid synes det som dessa Samer utsträckt sig icke blott till Mindre Asien, der man anträffar landskapet Samisena i Galatien, staden Samsun i landskapet Run, vid Svarta hafvet, m.fl., utan omtalar Plinius att dessa Sammei fordom voro ett folk i Lyckliga Arabien, hvarom ock landskapet Sammaria i Palestina, till någon del tyckes bevittna. — Huruvida nu dessa nordiska Samer och Suomer ursprungligen möjligtvis, kunnat haft någon gemenskap med dem af samma namn i södern, lemna vi åt de gunstige läsarne att sjelfve afgöra.

[S] Jornandes, som lefde 550 år e.Chr. upprepar nästan detsamma om Estherne, om hvilka han säger: "longissima ripa Oceani Germanici insident." (de Reb. Geticis. c. 25)

[T] Af dessa framstår Hallerrerg i första rummet, hvilken i sina kritiska, ofta till stor del förtjenstfulla, anmärkningar öfver Lagerrring — med all sin lärdom — framger en ensidighet, en partiskhet, ja (hvarföre skulle vi icke våga säga det?) — en okunnighet i Sveriges Historia och Geografi, den vi knappt förmodat; i anledning hvaraf vi, mer än en gång, varit frestade att underkasta nämnde anmärkningar en närmare gränskning, om icke vi ansett tiden dyrbarare för nyttigare företag.

[T] Väl finner man bland dessa, några mer eller mindre med Finnar beslägtade folk, som Alaner, Hunner, m.fl., hvilka flera sekler efteråt utvandrat från det gemensamma stamlandet för så många nationer, — de Asiatiska stepperne eller högländerne, sträckande sig allt till Indien och Thibet.