FÖRORD. (continued 3)

Ännu lefver, i Finnarnes mun, ett gammalt ordstäf, som vittnar om denna makt emot Gudomen, hvilken våra fäder trodde sig besitta, och som tyckes vara en gammal qvarlefva af den gråa hedendomen; emedan Guds makt, enligt det, redan sättes i bredd med trollkarlens. Det lyder:

Kaksi kowaa koittelee (alii: kiskottelee) Susi ja hewoisen warsa, Meijän poika ja Jumala.

Att denna meijän poika måtte hafva varit en beryktad trollkarl, synes här klart, då han vågade pröfva sin styrka med de christnes Gud. Äfven hos Tyskarne bibehåller sig ännu ett ordstäf, som tyckes påminna om den då ännu icke hos dem kufvade hedniska öfvermakten, enär man säger: "noch leben die Heiden." Men småningom segrade det himmelska väldet öfver det jordiska, och äfven Finska folket förnam slutligen att den Allsmäktige, både i kraft och godhet, öfverträffade deras usla hexmästare. Och ett annat ordspråk, som synes bära sin stämpel ifrån denna tid, har i folkets minne förvarat denna öfvergång från hedendom till sann christendom. Det lyder:

Joka kiitteä hyweä, Kiittäköön hywät Jumalat! Joka laittaa pahaa, Laittakoon suwesta talwi!

[59] Orden: trolldom, trollkonst, trolleri, trolla, som ofta här förekomma, torde visserligen, liksom deras begrepp, helt och hållet utgå ifrån språket, i den mån upplysningen tilltager. Då de till dess måste qvarstå, nödgas vi upplysa, att de ej här få tagas i den vanliga bemärkelse de torde äga i Svenska språkbruket, der de lära betyda konsten att, genom öfver- eller onaturliga medel, frambringa öfver- eller onaturliga verkningar. Enligt Finnarnes begrepp, är så väl medlet som verkan, endast i så måtto öfvernaturligt eller öfversinnligt (andeligt), att andra icke kunna inse eller fatta det förras natur, blott dess verkan; men derföre tro de icke medlet, i sig sjelft, vara så tillvida onaturligt, att det skulle sakna naturen att verka, d.v.s. de tro endast på en naturlig magi, hvaruti de tillskrifva mindre hexmästarns personlighet, som icke mera de medel han nyttjar, denna öfvernaturliga kraft; uti hvilket fall de, med samma skäl, kunna anse för trollkonster, alla fysiska fenomen och experimenter, hvilka de till sin natur icke kunna förklara.

[60] Denna national-sång, som först tyckes utveckla Catos idé: "inter prima spectari jubet, ut solum sua virtute valeat", och sedan Plinii: "malus est ager, cum quo dominus luctatur" (L. XVIII. 5) karakteriserar ganska väl det gamla Finska folklynnet, och har numera öfvergått till ett slags bunden prosa, som lyder sålunda:

Älä huolik paljosta työnteosta, Eleä wiisas wähemmälläik! Kyllä mua kaswaa moatessans, Pelto, pepuroijessans; Kantaahan suo jänistä, Suo jänistä, moa warista, Nurmi nuorta joutahinta, Pelto, pieniä kanoja. Ei sallik sawinen pelto, Eikä sontainen suwaihtek Koreita kuokkijoita Walkeata kuokan wartta.

(Se De Proverb. Fenn. P. I. p. 26.)

Att Runan är urgammal, och fullkomligt öfverensstämmande med den allmänna opinionen, bestyrkes deraf att de flesta verser, eller rader, lösryckta från det hela, ännu i dag, bland de ålderstigna, tjena såsom gamla godkända ordspråk. Äfven Tacitus tyckes, i detta fall, hafva något så när känt folkets karakter, då han om det, i 14:de Kap., säger, generellt, med afseende å åkerbruket: "pigrum quin immo et iners videtur sudore acquirere, quod possis sanguine parare", hvilka sednare ord, dock mera äro tillämpade på dem som, medelst krig och härnad, sökte lefva af rof och byte. Märkvärdigt är det likväl, att äfven de gamla Götherne skydde åkerbruket; deras lära gick ut på att lefva af krig och vikingafärder. På samma sätt tyckes förhållandet hafva varit äfven med åtskilliga andra nationer. Så t.ex. var det äfven enligt Judarnes dogmer, anförde i Talmud, Tract. Jewammoth, fol. 53. Col. 1, der det heter: "åkerbruket är den sämsta handtering; deremot är handeln den bästa; ty den som i handel har 100 gyllen, kan alla dagar äta kött och dricka vin, då deremot den som på åkerbruk nedlägger samma summa, måste åtnöja sig med rötter och grönsaker; samt nödgas ändå mycket nog gräfva och arbeta." Hvarefter det vidare härom heter: "Så ock emedan man aldrig sett något djur, eller någon fågel, den der handtverk kunde, och ingen hjort den der fikon torkade, intet lastdragande lejon, ingen räf, den der krämare var — alla nära de sig utan smärta och arbete, oaktadt de endast äro skapade till vår tjenst — hvadan ock billigt är, att vi (Judar) nära oss utan möda, vi som endast äro skapade att tjena Gud;" (Jemf. Judendo men framställd ur de Rabbinska skrifterne, m.m. p. 40), hvilken lära tyckes öfverensstämma med Lukas, K. 12, v. 24. Om man nu härmed jemför de gamla Grekers åsigter, som, i Arkadien, i det idylliska herdelifvet, idealiserade sin lycksalighet, med hvad de berättade om de nomadiska Scythernes sällhet, besjungen redan af Homerus; och med hvad Bibeln lär om Abraham, Isaak och Jakob, med flere andre af de förnämsta bland folket, hvilka vallade sina hjordar, så synes alla dessa gamla folkläror, liksom sammanstämmande intyga, att menniskan icke var skapad till arbete; men att hon, efter sitt förlorade Eden, sjelf dertill liksom förpligtat sig. (Jemf. Otava, 1 D. s. 19).

[61] Han sjöng härom:

Olin orjana Wiroissa, Palwelin pakanan moassa, Illat surwon, oamut jauhon, Aina kiikutin kiwiä. — — — — — — — Kylwin otrat Suomenmoalle, Wiskaisin Wiron selälle,

[62] Annars behöfver en så kallad Finsk hexmästare icke så mycket ryktet till sin rekommendation, som icke mera blotta namnet af trollkarl; ty detta ger honom reputation nog. Och för att såsom sådan gifva sig tillkänna, hafva de ett visst eget slags uppförande, som förnämligast utmärker sig i ett poetiskt och mystiskt språk. De tala derföre oftast med iakttagande af allitteration, och under allegorier, hvarvid de isynnerhet begagna sig af så kallade gamla ordspråk, som egentligen utgöra, i korta sentenser uppfattade, vishets- eller lefnads-reglor; och hvilka gamla minnen stå qvar som monumenter af en hos Finska folket förgången högre kultur. Härom finnes, utom den af oss utgifne Dissert. de Proverb. Fenn., en ganska fullständig, och som vi hoppas högst intressant, afhandling, i 1:sta Del. af Otava, s. 1-183, der man finner dessa Finska Filosofemer systematiserade, eller bragte under en vetenskaplig uppställning; hvilka, icke blott till karakteren, utan, ofta nog, till ordalydelsen, äro likstämmiga med de gamle Grekers eller Pelasgers så kallade Gnomer, eller deras korta, moraliska, kosmologiska, och filosofiska lefnads-maximer, hvilka, såsom ett slags orakel, uttaltes ibland folket, af deras så kallade vise; och af hvilka ännu Thales, (den förste af Greklands sju vise) skall hafva mycket begagnat sig, hvilken dog, öfver 90 år gammal, 545 år f.Chr. Sådana korta sedespråk tyckas fordom äfven hafva tjent till lefnadsreglor för Judiska folket, och hvilka till stor mängd finnas uppfattade i den, uti gamla Testamentet intagne, så kallade Ordspråks-boken, hvilken anses vara sammanskrifven af Konung Salomo, som tros hafva lefvat omkring 1000 år f. Christus.

[63] Hvad Tacitus här säger generellt om alla Finnar, det samma säger Juusten speciellt om trollpackan Huld. Nemligen: "Omnes spe metuque sibi obnoxios habebat." (Se Nettelbladts Schwed. Bibl. 1 Stück, p. 103).

[64] I Finska språket, förekomma dessa hexmakare under åtskilliga olika benämningar, allt efter de särskilta nuanserna af deras verkningssätt och förmåga; såsom t.ex.

Wiisaat, Tietäjät (vise män, underkunnige), Noijat, Welhot (trollkarlar), Loihtiat (besvärjare), Lumojat (klummare, tjusare), Näkiät (andeskådare), Taikurit (hexmästare), Katehet (skadare, afundsmakare), Puoskarit (qvacksalvare), Kuoharit, Salwurit (gällare), Weri-salpajat (blodstämmare), Into-mieher, myrrysmiehet, poppa-miehet (huxpux-makare), Kahtojat (siare), Lukiat (läsare),

m.m. I sammanhang härmed, tro vi oss, såsom något anmärkningsvärdt, böra nämna: att hvad som, hos andra nationer, anses såsom någonting för aktligt och nesligt, nemligen att kastrera hästar, detta anses hos de Finska folken såsom någonting stort och förtjenstfullt; hvarföre ock de fleste af deras så kallade trollkarlar äro ex professo hästgällare, liksom desse sednare, alltid, till professionen, äro trollkarlar. Till detta yrke hörer icke så mycket konsten att verkställa sjelfva operationen, som icke mer att dervid uppläsa alla de galdrer och besvärjelser, som skola hela så väl brännsår som jernsår, — men framför allt de ord, som härtill skola inviga sjelfva knifven. Skall man riktigt vara mästare i konsten, tillkommer det äfven, att — icke genom rep och handkraft, utan — endast genom de magiska orden binda djuret, eller göra det spakt och orörligt; ja till och med att åstadkomma allt detta i dess fria, naturliga, stående ställning. Besynnerligt nog, omnämner redan Strabo i 7:de B., 4:de K., §. 8. såsom någonting eget, och singuliert, hos alla Scythiska och Sarmatiska folkslag, att de nemligen brukade vallaka sina hästar, för att derigenom tämja dem, och göra dem mindre ystra; hvarvid han anmärker att deras hästar väl voro små, men ihärdiga och bångstyriga: "idion de te Skythike kai te Sarmatike pantos ethnes, to tes hippes ektemnein eupeitheiros kharin, mikroi men gar eisin, otseis de sphodra kai dyspeitheis."

[65] Man har exempel på folk som vandrat allt upp till Lappmarken, för att der få den bot hemmavarande besvärjare ej förmått lemna dem. Emedan man tror att ju längre man kommer mot den höga, eller som de kalla, mörka, norden, desto argare trollkarlar skall man finna; och man har ofta funnit att deras nåider förmått häfva sjukdomar, dem ingen läkarekonst kunnat bota. Isynnerhet gäller detta om Epilepsi, Hypokondri, Melankoli, Mani, Plöresi, och med ett ord: om alla själs- och sinnes-sjukdomar i allmänhet.

[66] Det är ej blott vid de tillfällen de behöfva påkalla hans hjelp, som han skall visa sig såsom deras patron och gynnare; utan hoppas de (spe versantur) att de uti allt hvad de företaga sig, i denna verlden, skola röna lycka och framgång.

[67] Vi framställa denna deras Svartkonst, här, under dess närvarande karakter, eller sådan den i allmänhet blifvit uppfattad, — icke sådan den ursprungligen är. Ty om vi en annan gång skulle komma att sträcka våra forskningar djupare i detta ämne, skulle vi kanske bevisa att denna åsigt är högst felaktig, och egentligen uppfattad, och tillkommen, genom ensidiga omdömen hos den okunniga hopen, och det såväl af anhängare, som antagonister, till denna deras magiska vetenskap. Det ligger redan i begreppet af all vetskap och kunskap, att deruti måste finnas något positift, något verkligt vetande, till grund. Det är således redan i sig sjelft någonting otänkbart, att ett helt folks vetenskap (låtom oss kalla det så) eller tro, om ock aldrig så superstitiös, endast skulle kunna bestå i toma formler eller besvärjelser, hvilka så till sägandes endast utgöra den yttre sidan, eller karakteren, deraf; och ännu orimligare, att denna tro på tomhet skulle hafva bibehållit sig, eller ägt intresse och bestånd, från det ena seklet till det andra. Ty man bör kanske i allmänhet anmärka, att så mycket än folket eller den råa massan, är böjd för att på ett superstitiöst och öfvernaturligt sätt förklara hvad som öfverstiger dess förstånd, så litet är den likväl, å andra sidan, fallen för att omfatta gyckel och toma fantomer. Nästan lika så otänkbart vore det att tro, att det positifva, som uti Finnarnes svartkonst möjligen kunde finnas, blott skulle bestå i en kunskap om, eller i ett dyrkande af, den onde, eller det ondas princip, ty sjelfva denna princip är redan i sig sjelf, och såsom sådan, till sin grund, eller natur, negatif; emedan det utgör en förnekelse af det goda. Vi tro ock derföre att, oaktadt hvad man än derom må säga, det icke finnes något folk i verlden, som med sin tro och kärlek (d.v.s. dyrkan) endast omfattar det onda; emedan en sådan tro, som i sig sjelf icke innehåller någon kunskap, icke skänker dem någon realitet, hvarken för förståndet eller hjertat. Efter denna allmänna åsigt, följer således äfven: att sjelfva trolleriet, eller hexeriet, betraktadt antingen såsom vetenskap, eller såsom föremål för tro, måste ytterst hvila på något positift, verkligt, d.v.s. på någon verklig kunskap.

Man skall ock derföre, om man närmare vill forska i saken, träffa vidskepelsen — redan i de äldsta urkunder man derom äger — förenad med, om vi så få kalla, positifva vetenskaper, förnämligast med astronomi, (eller kanske rättare, astrologi) naturkunnighet och mathematik. Så t.ex. att sluta af de få och ofullständiga efterrättelser man äger om de gamle Chaldéers filosofi (hvilken egentligen utgjordes af teogoni och kosmogoni) så bestod den hufvudsakligast af stjerntyderi och trollkonst (demonologi). Chaldéerne utgjorde, som man vet, den lärda kasten i Babylon, Assyrien, och Medien, hvilkas lära ungefär 536 år f.Chr. förstördes af Perserne, som i dess ställe införde sin Zerdusht's eller Zoroasters lära, hvilken, enligt Platos omdöme, ganska oriktigt blifvit betraktad såsom en djefvulsk magi, då den likväl endast bestod i mystiska undersökningar och förklaringar af den gudomliga naturen. På samma sätt förhöll det sig med den gamla Egyptiska Vishets-läran, hvilken — att dömma efter de fragmentariska, oftast kanske förvända, begrepp, man derom fått genom Grekernes skrifter — förnämligast skall hafva bestått i astronomi, mathematik och spåkonst (tecknetyderi). Ännu hos de upplyste Romarne och Grekerne, stod vidskepelsen, som en trogen skugga, vid sidan af deras Religion; och den förres prester löntes offentligen af staten, i bredd med den sednares.

Om man derföre närmare begrundar den allmänna karakteren af de gamlas kunskapsarter i Österlanden, så skall man finna att de, liksom sjelfva deras Religion, eller Religionsbegrepp, förvarades såsom en stor hemlighet, ett arcanum, hvaruti blott vissa Prester, eller Kaster, invigdes; hvilka, med en mystisk, mytisk, eller poetisk omklädnad, framställde för folket dessa sanningar, under symboler och allegorier, hvilka således blefvo vetenskapernes yttre form. På sådant sätt blef nu äfven naturkunnigheten till sitt inre hemlighetsfull, och till sitt yttre, symboliserad, personifierad, och lokaliserad för folket, och den lägre hopen, som, under dessa yttre attituder, sinnligt fattade, och dunkelt anade, den i dem inneboende högre betydelsen. Denna allmänna Österländska karakter, af hemlighetsfullhet, (som hufvudsakligen tyckes grunda sig på en väl beräknad egennytta) eller denna deras åsigt, om nyttan och nödvändigheten, att hålla kunskapens källa för folket, så hemlig som möjligt, uttalar sig högt, såväl i den Grekiska myten om Pandoras ask, som i den Mosaiska, om kunskapens träd, på godt och ondt, hvilka båda berättelser enoncera, att sällheten fordom, ehuru okänd, fans ibland menniskorna på jorden; men försvann, så snart de, förledde af kunskapsbegär, började forska efter dess natur. Hvardera af dessa myter tyckes vara beräknad — icke så mycket att visa följderne af nyfikenhet (vetgirighets-begäret), som icke mera — för att bevisa det menniskoslägtets, d.v.s. folkets, lycksalighet ytterst grundar sig på deras okunnighet (väl förståendes om det onda — såväl som om det goda; ty det ena följer af det andra), och att således kunskapen, liksom elden, endast borde vårdas af vigda händer. En sats, som, på sitt sätt idealiserad, ännu i mången stat torde följas, såsom en regerings maxim.

Då emedlertid vetenskaperna, sedermera, och slutligen äfven Religionen, utgingo i ett renare skick, befriade, och obeslöjade, från denna yttre, förvillande, förklädnad — hvilket isynnerhet befordrades genom Christna Religionens utbredande, hvars lära, i motsats mot all annan, var att utsprida upplysning; och som uttalar sig i de orden: "går ut och lärer allt folk", — så blef af de gamla vetenskapernas så kallade yttre sida, d.v.s. af den i dem hemlighetsfulla karakteren, endast huxpuxeriet och allegorien, eller den gamla formen, qvar, såsom en tom kåpa — dock icke tom i den mening, att ju icke derunder ännu döljer sig mången kunskap och sanning, men isolerad, och, utan vetenskaplig behandling, insvept i ett mystiskt mörker, hvarigenom den blifvit gjord till ett föremål för vidskepelse och superstition, å ena sidan, och för en lukratif egennytta, å den andra.

Som det gick med vetenskaperne, så gick det äfven med Religionen. Af den gamla mytologiska kunskapen, som omgjordade deras religions begrepp, blef — sedan sjelfva vetandet, eller den inre kunskapen derom, dog ut eller fick en annan, mera vetenskaplig form — endast sjelfva stommen, eller de toma namnen, qvar, med sina attributer, hvilka utgöra detta långa afguda-register — numera utan all betydelse.

Om man, efter att sålunda hafva angifvit karakteren af detta hemlighetsfulla, som omslöjade de gamles vetenskaper, och hvilket ännu utgör ett hufvudkriterium på Finnarnes trollkonst, vill betrakta saken från en annan, närmare, synpunkt, så skall man finna att förhållandet, på sätt och vis, är det samma — ännu i dag; i thy fall, att allestädes der mörker och okunnighet står qvar ibland folket, der finner man också vidskepelse, nemligen i så måtto, att alla kunskaper som öfverskrida deras fattningsförmåga, förklaras såsom öfvernaturliga, eller såsom verkningar af djefvulens list, o.s.v., en förklaring, hvarigenom man ganska lätt och behändigt kan upplösa de svåraste problemer. Ofta nog skall kanske ännu i dag den enfaldige, förledd af illusionen, i varseblifvandet, anse de lärde för trollkarlar, de der kunna "vända ögonen på folk." Ungefär på samma sätt har man äfven gjort med Finnarna. Då de okunnige utskrika dem för trollkarlar, så är det väl naturligt, att den upplyste, som icke vill räkna sig till denna hop, icke instämmer i detta rop; men det vore, å andra sidan, lika onaturligt, och bevisade lika okunnighet, om han skulle skrika deremot, och förneka möjligheten, att de äga förborgade kunskaper, förmedelst hvilka de — genom naturliga medel, som dock till sin grund kunna vara såväl sinnliga som öfversinnliga — uträttat en hop sällsamma saker; och hvilka kunskaper så tillvida kunna kallas "förborgade", som de icke kommit till allmänhetens kunskap. Också bör man härvid icke glömma, huru mycket såväl Läkarekonsten, som många andra grenar af Naturkunnigheten, ursprungligen haft att tacka hvad man kallar "kloka gubbar", eller de så kallade "magiska Vetenskaperne", dem de nu förakta för sin mystiska form, för sin vetenskapslöshet och hemlighetsfullhet. Man kan således betrakta både vidskepelse och trollkonst — hvilka, i visst fall, äro hvarandra motsatta begrepp, — såsom en vetenskaplig skugga, hvilken, liksom hvarje annan skuggbild, endast har sin realitet i det immateriella; men är i materiellt afseende icke blott till sin natur en tom skepnad, en annans vålnad; utan till hvars konstruktion, redan i begreppet, ingår en sammanverkan af ljus och mörker, (kunskap och okunnighet) såsom dess tvenne elementer, eller beståndsdelar; och hvars karakter derföre hufvudsakligen är, att — förnämligast verkande på inbillningen — försvinna för ljuset (upplysningen), men deremot på ett märkvärdigt sätt tilltaga, såväl till extensitet som intensitet, i mörkret, (hos okunnigheten), der den ofta visar sig, d.v.s. spökar, under tusen olika, mer eller mindre förskräckliga, gestalter. Om vi således, under denna liknelse, närmast tro oss hafva uppfattat karakteren såväl af vidskepelse som trollkonst i allmänhet; nemligen såsom en intellektuell skuggbild, hvilken väl, såsom sådan, icke i sig sjelf har verklighet, men likväl ytterst grundar sig på en verklig kunskap; så måste af dessa skuggor, vidskepelsens, betraktad såsom en reflet af trollkonstens, och således längre aflägsnad från sjelfva föremålet, (eller vetandet), följaktligen äfven vara så mycket större och vidunderligare; då deremot trollkonstens, såsom närmare omgifvande sjelfva kunskapen och sanningen, måste såväl till form som natur, vara så mycket mindre; i det den förvarar uti sig många af den ursprungliga, vetenskapliga, bildens egenskaper. Må man derföre icke för lättsinnigt bedömma de män, som, med för liten erfarenhet, men med för stor lättrogenhet, i sina skrifter, vitsordat om denna Finnarnes fordna trollkonst; icke heller för mycket förlita sig på deras auktoritet, som, med en ännu mindre erfarenhet, men med en så mycket större misstrogenhet, helt och hållet förnekat deras närvarande; ty båda partierne hafva haft orätt, och båda hafva de haft rätt.

Vi böra kanske ännu en gång, för att reda begreppet, taga en kort resumé, af hvad ofvanföre, i detta ämne, blifvit sagdt. Vi hafva nemligen, redan a priori, antagit: 1:o att sjelfva hexeriet, om ock aldrig så absurdt, likväl ytterst, måste hafva en positif grund; och 2:o att denna grund icke kan bestå i en kunskap om, eller i ett dyrkande af, det ondas princip. Sedermera hafva vi, a posteriori, verkligen funnit vidskepelsens vetenskapliga, d.v.s. positifva, karakter, hos de gamle; eller, hvad som med andra ord är detsamma, vi hafva hos dem sett vetenskapernas mystiska, d.v.s. vidskepliga, behandling; och funnit orsaken dertill förklarad, redan i de äldsta myter. Derefter hafva vi anmärkt, att då vetenskaperne sedermera utgingo i ett renare ljus, stod vidskepelsen ännu länge qvar ibland folket, såsom deras gamla form, och den qvarstår ännu, som en motsida, till den klara kunskapen. Slutligen hafva vi, för att göra detta ännu mera tydligt, framställt såväl trollkonst som vidskepelse, under liknelse af en vetenskaplig skugga, hvars hufvudbeståndsdelar äro ljus och mörker, och hvars natur är att försvinna, ju mera man ökar det ena af dessa element; och deremot, att tillväxa, ju mera man ökar det andra. Hvarvid vi anmärkt, att af dessa skuggor, trollkonsten, såsom innehållande mera kunskap (ljus) måste, till sin natur, vara vida mindre; och deremot vidskepelsen, såsom inrymmande mera okunnighet (mörker) vara så nycket större. Hvaraf såsom ett corollarium följer, att ju mera man utskrikit Finnarnes trollkonster, destomera har man derigenom endast indicerat sin egen vidskepelse (superstition, öfvertygelse härom) och ju mindre man deremot tillegnat dem denna såkallade öfvernaturliga förmåga, ju mera har man derigenom bevist sig vara upplyst. Hvarvid det bör observeras, att Finnarne sjelfve aldrig utbasunat denna sin trollkonst; utan tvertom hafva de, så mycket som möjligt, sökt hålla äfven ryktet derom hemligt. Häraf följer att vidskepelsen i sin högsta potens, egentligen varit att träffas mera hos andra nästgränsande nationer, och deremot trollkonsten allenast hos Finnarne.

Om man nu, efter dessa förberedande åsigter, närmare granskar sjelfva karakteren af de Finska troll-läsningarne eller besvärjelse-formlerne, ursprungligen uppkomne af deras gamla mytiska runor, hvilka äro de äldsta urkunder, der denna natur-vetenskap uppenbarar sig, så skall man, till en icke ringa förundran, finna, att der ingenstädes anropas den onde om hjelp, ja hvad som är än mer — Finnarne hafva ingen personifikation, ingen sinnlig föreställning, intet mytiskt begrepp, om denna princip;[E] de åkalla honom derföre icke heller i sina besvärjelser — tvertom är det endast naturliga ting och naturkrafter, som öfverallt uppmanas och anropas. Ja man förbannar någon gång, till och med den onde sjelf, såsom upphofvet till allt ondt, hvilket man väl icke gjort, om man tillika dyrkade honom. Härigenom faller nu ett stort fjäll från ögonen på dem, som i det Finska hexeriet tro sig se verkan af djeflar och onda andar. Och för att än ytterligare bevisa, att den Finska så kallade trollkonsten, i sig sjelf är ett resultat af kunskap; och ursprungligen varit förenad med astrologi och naturkunnighet, behöfva vi blott anföra det gamla ordspråket:

Ken pahat sanoopi, Se taiwahan tähet lukoopi, Meren allot arwoapi.

(Se Otava, 1 D. p. 146.) Hvilket i Svensk öfversättning vore: "Den som säger de onda" (neml. orden) d.v.s. den som utsäger det ondas princip, eller förklarar dess natur, och derigenom således äfven botar; eller med andra ord:

"Den som är en trollkarl, Han beräknar himlens stjernor, Han begrundar hafvets vågor."

Såsom följd häraf, torde läsaren finna, hvad vi redan ofvan före anmärkt, att då vi här tala om trollkonst, svartkonst, hexeri, m.m. så hafva vi med dessa ord, och deras, i vårt språk, motsvarande begrepp, icke ens fattat, mycket mindre på djupet insett, det hvarom här egentligen är fråga. Tvertom tjena dessa, och flera andra benämningar, blott att förvilla begreppet, emedan de endast afse den ensidiga åsigt, hvarifrån okunnigheten eller fåkunnigheten bedömt saken; och ingalunda uppfatta ämnet från den synpunkt, hvarifrån de Finske hexmästarne sjelfve betrakta det. Svenska språket har således icke, lika litet som något annat, något tjenligare ord, som kunde uttrycka detta begrepp, än den gamla benämningen finnekonst, riktigt förstådd. Ej underligt derföre, om äfven Tacitus, i saknad af ord som motsvarade det begrepp han härom tyckes hafva gjort sig, begagnade sig af dessa många mystiska meningar, hvilka vi här sökt förklara; — så mycket mer, som de Latinska orden magus, præstigiator, maleficus, veneficus, mathematicus, incantator, ingalunda, hvarken hvart för sig, eller alla tillsammans, motsvara detta begrepp; hvilket kanske snarare skulle kunna uttryckas med de mera obestämda nomina gentilia Indus och Phryx, i likhet med Finne och Lappe, hos oss.

[68] Detta sker vanligen derigenom, att de göra honom vansinnig (hullu) eller ursinnig (hurja); men oftast endast derigenom, att de förskaffa honom fallande-soten, hvilken sjukdom ock derföre på gammal Finska icke har någon annan benämning, än: paha pieksee (den onde risar, basar), emedan man trodde att det var den onde sjelf, som utmätte straffet. Detta uttryck, som synes vara synonymt med det i Nya Testamentet så ofta förekommande daimonitsetai, skulle måhända kunna förklara hvad dermed egentligen bör förstås: isynnerhet om man finge antaga att Frälsaren, och hans Apostlar, då de talade till folket — äfven ville begagna sig af dess talesätt och begrepp, för att göra sig för dem begriplige. Då det i Bibeln så ofta talas om att "utdrifva djeflar," hvilken, väl till orden verbala, men till begreppet för mängden kanske mindre begripliga, tolkning, intill denna dag bibehållit sig i alla öfversättningar af den Hel. Skrift, så var måhända ofta meningen dermed ingen annan, än att "bota för fallandesot"; så mycket mer, som de der så kallade besatte (daimonitsetai) alltid räknades i bland antalet af sjuklingar; och man dessutom, i Frälsarens person, icke föreställer sig någon hexmästare eller andebesvärjare, utan endast en välgörare och förlossare. För oss, må dock gerna de ortodoxe tro att Han t.ex. utdref "sju djeflar"; annars kunde man kanske tro, att Han kurerade en epilepticus, som hade t.ex. sju paroxysmer på dagen; i förra fallet, var underverket icke större, än välgerningen i det sednare. Men för att återkomma till Finnarne, så må man nämna att man har flere, ja otaliga, berättelser, att t.ex. unga flickor, som gifvit sådane hexmästare korgen, ja stundom äfven deras fäder och bröder, fallit i endera tillståndet. Och har man äfven andra, kanske lika många, exempel, att de af andra hexmästare blifvit botade. Ej under derföre om redan Petr. Claudius säger: "De (Finnarne) bedrifne oc somme megen arrighed met deris troldum, saa at den ene skjuder eller sender sin Gan (d.v.s. sitt trollskott) i et menniske, oc en anden bider den ud igen, oc drifue deris lust met mennisken at plage oc bekomme hans gods oc penninge derfor." (Sid. 134).

[69] Besvärjelse-formeln börjar:

"Tuo lykky minun kotiin, Tuo outo toiseen taloon! Tuo lykky minum kotiin: Sata sarwen kantajata, Tuhatt' maijon antajata! Tuo outo toiseen taloon: Yksi kyytä kytkyäseen, Yksi woajaan wasikkaa! Sekin rainnalle rauwetkoon, Jot' on nuorin nostettawa! Sarwet sontahan sowitak, Häntä pitkin permantoa!" &c.

Det finnes ingen besvärjning hvartill de ej, jemte de andra vidskepliga upptågen, äfven hafva en så kallad trollsång, eller besvärjelse-formel på vers, att tillgå; som må vara ett bevis hvad magisk verkan sång och musik fordom måtte hafva haft på Finnarne, då förutan dem, intet ansågs kunna göra så starkt intryck på deras sinnen. Enligt Cicero, hade deklamation och skansion af en vers, ännu i sednare tider, nästan samma verkan på Romarne. Hvad de Finska trollsångerna angår, uppläsas de nunnera ganska fort och otydligt, hvilken förändring de tyckas hafva undergått vid Påfve-tiden, då munkarne slabbrade sitt "Pater noster" och "Ave Maria", i de Finska öronen.

[70] Björnstämningen begynner vanligtvis med följande formel:

"Nousek kontio kolosta, Lehmä-syôjä lietehestä, Hiekasta hewoisen-syôjä, Rapakosta romma-koura! Nouse karhu kankahalta, Karwa-hassu halmehelta, Wiijasta wihanen kissa! Hako tiellä poikkipuolin, Musta miehen hakkooma; Liikkukoon lihais sylikäis, Käyköön kyöri kainalossais" &c.

[71] Vargstämningen börjar med följande ord:

"Laitan ma korwesta koirat, Willa-hännät wiijakosta! Laitanmahan suen suolta, Moalta makkaran tekiä." &c.

[72] Sådant, och mycket annat, är verkligen sant, och exemplen äro ej sällsynta. Dock, naturligt, naturligt måste väl allt ske. Ehuru deruti just konsten består, att kunna dölja det naturliga under mysticism, grimacer och hocus pocus. Det är derföre fåfängt att predika och skrika mot deras vidskepelse och trolldom, förr än man vet hvaruti den består — både till det naturliga, och onaturliga. Man vinner dermed icke mera än Baals prester, då de ropte på sin Solgud. Det enda möjliga sättet att utrota denna vidskepelse, är att sätta den i den fullkomligaste dager, och göra de hemliga konsterna så allmänt bekanta som möjligt. Men skall detta ske med framgång, så fordras dertill en — nästan otrolig insigt uti saken. Deras tietäjät äro emedlertid verkligen i besittning af en djup kännedom utaf många växters och kroppars hemliga egenskaper och verkan, hvilket de sorgfälligt under blåsning och läsning söka bemantla. Det förutsättes äfven att de alltid först skola taga en noga kännedom om upphofvet af det onda de skola bota, innan de företaga sjelfva kuren; hvarföre ock sjelfva besvärjelse-formeln oftast börjar med en genetisk deduktion af det ondas princip. Detta prolegomenon kalla de synty. Emedlertid läsa de sina hexerier t.ex. i åtskilliga slags ister (som skola mogna svullnad, m.m.) brännvin, salt, mjöl och mjölk, m.m. och icke i dukar och kläder — ty dessa hafva ingen reagerande verkan. Tron, den oryggligaste tro, gör kanske likväl det mesta, och verkar här i psykologiskt afseende, måhända lika mycket som i religiöst. Vi äro icke lätttrogne, men försäkra heligt, att om man kommer i en nära rapport med en hexmästare, som är i sin rätta haltioissa (extas); då alla hans fibrer och muskler äro i den högsta möjliga spänning, hvarje nerf i den starkaste retning, och genom hvarje åder frusar lif och blod, så skall hans potentierade natur ofelbart göra ett starkt intryck på vår egen sinnesstämning, isynnerhet om denna är svag. De tillstå äfven sjelfve, att utan denna spänning af sin egen natur (karaismus, into, luonto, haltio) är all deras möda fåfäng; likasom det å andra sidan ovillkorligt fordras ett blindt förtroende till deras förmåga, så framt kuren skall lyckas. Månne icke detta står i något slags sammanhang med den animala magnetismen (våga vi nyttja detta namn?). Skillnaden torde blott vara den, att i förra fallet fordras hexmästarens (eller magnetisörens) ovanliga nerfstyrka; i sednare fallet, menniskans (eller patientens) ovanliga nerfsvaghet. Förhållandet blir ju, i båda fallen, det samma, antingen man förhöjer täljaren, eller förminskar nämnaren — nerfsystemet spelar i båda sin roll. Eller med andra ord: i förra fallet agera muskel och nerf-systemet; i sednare, hemisfer-systemet, genom det sympatetiska systemet och nerfvernas atmosfér (?). En annan märkvärdig omständighet är den, då hexmästaren potentierar sin natur till den grad, att en verklig explosion af stridande krafter blir synlig, och han faller i ett konvulsifviskt tillstånd af sjelfmedvetslöshet (loween lankeaminen). Vi veta väl att många charlataner hyckla detta tillstånd, för att bedraga allmogens enfald; men vi tro äfven, att många erhålla det på naturlig väg. Att i detta ämne närmare söka utveckla våra tankar, kan här icke blifva föremål för vår afsigt, så mycket mindre som det tyckes stå i ett nära sammanhang med de paroxysmer som påkomma svagsinnade och religiöst svärmande — sekteriska menniskor; och hvaröfver vi vilja afvakta kunnigare mäns omdömen.

Visst är åtminstone, att allt i naturen verkar genom krafter, hvilka ofta äro oss dolde och förborgade; och hvilkas framkallande utgör en hemlighet, såväl i den döda som lefvande naturen. Man behöfver blott bryta sönder en sticka, för att genom dess motstånd få begrepp om kohesions-kraften; man behöfver endast krama ihop en semla, för att se ett bevis på expansions-kraften (elasticiteten), och man behöfver allenast kasta en sten emot höjden, för att finna verkan af attraktions-kraften (tyngden). Hvem kände väl att i bernstenen fanns den elektriska kraften? Hvem i jernet, den magnetiska? I zinken, den galvaniska? — Ej den som tviflar och beler hvarje ny lära, hvarje främmande mening; men den som observerar, forskar och begrundar. Vare detta nog för att visa, att i döda kroppar finnas krafter, dolda för vårt öga, och ännu outredda för förståndet. Då detta gäller om den döda naturen, huru mycket mer skall det ej gälla om den lefvande? Att framkalla dessa krafter, måste ske genom kroppens potentiering, d.v.s. retning, eller genom konflikt med andra främtnande kroppar och krafter. Hvem känner ej verkan af sinnenas och nerfvernas retning? Explosionerna af vrede, kärlek, fruktan, glädje, m.m. som förekomma i det dagliga lifvet, äro fenomener, så allmänna att de knappt fästa vår uppmärksamhet; och likväl yttrar sig i alla en förut slumrande kraft, hvars verkan är påtaglig, men hvars genetiska förklaring blir en hemlighet. Animala magnetismen, somnambulismen, ja sjelfva propaganismen, och en hop andra mindre kända fenomener, äro dylika dynamiska kraft-yttringar, ännu till sina naturer alltför mycket outredde. Då man härtill lägger hvad inbillningskraften, eller immaginationen, förmår — äfven en kraft, som alltför mycket beherrskar den menskliga hyddan, så anse vi ett verkligt fysiskt momentellt tillstånd möjligt såväl af nerfslapphet som nerfstyrka, d.v.s. af magnetisk sömn, eller schamanisk extas — eller måhända karakteriseradt af andra, mera passande, benämningar, uti hvilket patienten slutligen faller, eller hvaruti hexmästaren försätter sig, efter en omåttlig, fanatisk, skalning af sin inbillning, — uppjagad och uppmanad af andra okända krafter; hvarigenom det förhållande blir stördt, som förut ägt rum de särskilta krafternas potenser emellan, utgörande deras jemnvigt, och hvarefter ett nytt tillstånd af krafternas anomali uppstår, der den ena visar sig verksam, på den andras bekostnad. Och bör detta onaturliga tillstånd ej förefalla oss underligare, än tillståndet af rus, efter konsumeradt brännvin, tillståndet af syner efter en uppskrämd fantasi, tillståndet af drömmar, clairvoyancer, nattvandringar, och andra sällsamma potenterade naturer, hvaruti den med olika anlag och krafter begåfvade menniskan kan försättas.

Äfven i ett annat afseende (nemligen i medicinskt hänseende) står det Finska hexeriet i en ganska nära beröring ej blott med den så kallade sympatin (med afseende å de sympatiska medlen) utan ock med den i sednare tider så mycket förfäktade homoiopatin, (hvilken, egentligen att tala, endast är en utgrening af den förra, som läkarevetenskapen accepterat), liksom detta hexeri ännu i ett tredje afseende, (nemligen i magiskt hänseende) torde förete en beröringspunkt emellan den sinnliga och öfversinnliga naturen, eller för att säga mera tydligt, — emellan oss och andeverlden. En möjlighet, som må förvaras såsom en hemlighet. Dock nog härom, vi hafva redan sagt mera än vi bord!.

[73] Peder Clausson omtalar redan en sådan täflan, hvaruti den ene lät en stor sten flyta öfver ett sund; men den andre förvrängde nacken på sin medtäflare, så han alla sina dagar gick med bakvändt hufvud (se hans "Norriges Bescriffuelse", s. 134). Samma Författare anför, kort förut, ett annat dylikt exempel, huru den ene länge sökte komma åt den andra; men fann honom alltid sig öfvermäktig. Han passade derföre på tillfälle då den sednare en gång lade sig att sofva utmed ett berg, då sköt den förre sin gan (eller sitt trollskott) i klippan, och sprängde den öfver honom (s. 131.) Och lärer det vara detta, som han samma sida kallar: "deris ugudeliga oc förskreckelige Trolldom oc afguderi." Samt slutar dermed, att: "dette skrifuer jeg icke gjerne om de onde folck, megit mindre dömmer jeg her noget om, uden at Satan er en tusinfold Konstener, oc megit krafftig i de Vantro-Mennisker." (s. 134.)

[74] De tro likväl ännu, att så länge man endast söker göra godt, såsom t.ex. läka sår, och bota sjukdomar, m.m. så kan allt sådant ske utan att just behöfva hafva ingått förbund med hin onde; och man besvärjer derföre, i detta fall, ej heller vid hans, utan vid Guds, och Jungfru Marias, namn; hvilket sätt är det vanliga, och ger redan, som man ser, tillkänna katolicismens inverkan.

[75] För att i allmänhet gifva ett begrepp om den tillförsigt desse trollkarlar hysa till sig sjelfve, må vi, såsom exempel, anföra följande Runa, eller besvärjelse, hvari en exalterad hexmästare, under full extas, talar om sin öfvernaturliga förmåga, sålunda:

Itekpä minäkin lienen Ryöpen alla ryömylläin Muut ne notkuu nuoran päässä, Minä köywessä kökötän. Köytän minä köywen ruumenista, Akanoista peät aloitan, Munat solmuhun sokaisen! — Saisinma aijankin ahollen, Kirjawista keärmähistä; Sisäliskot wihtahiksi, Seipäät muista muikaleista… Jos ma hiihän Hiijen moata, Moata Saatanan samoon, Lemmon moata löyhyttelen, Jos minä hikäni hiihän, Hiki toiseenkin tuloopi, Karwa toisen katkiaapi! Hiisi on hirwiä metässä, Karhu on karkia metässä Minä oun karhua karkiampi, Mull' on hietainen hiwiä, Rauwan karstainen kamara; Jolla Hiitä hirwittelen, Peloittelen perkeleitä Syömästä weri-waloa Luu-waloa luhtomasta Onko linnassa lihoo, Onko luuta kalmistossa, Syywän miehen syölähitäk, Haukata halun-alaisen? - — — —- —— Sen nopijat minusta soawat, Kuin tuuli iljanneista, Teräs-rauta kalliosta. Pistän piilin permantohon, Woaralleeni tanterehen, Ettei pystyk noijan nuolet, Noijan nuolet, welhoin weihtet. Eikö minussa miestä lienek, Jos ei ouk pojassa petosta, Tämän pulman purkajaksi, Tämän jakson jaksajaksi! Kuhun sopii minun sormeni, Sopikoon Luojan sormi! Kuhun käypi minun käteeni, Käyköön käsi Jumalan, Herran tahto tammakohon! &c.

[76] Likasom vi, i det föregående, ansett det nödigt att närmare analytisera begreppet af ordet securus, så tro vi oss, äfven här, böra göra några reflexioner öfver dess förbindningsord adversus. Till en början önska vi fästa läsarens synnerliga uppmärksamhet derpå, att Tacitus skrifver "securus adversus" (säker emot) hvilket är en märkelig, och i Latinska språkbruket ovanlig, konstruktion; ett uttryck, hvilket, såsom i sig sjelf mindre logiskt riktigt, äfven i Svensk öfversättning icke gerna låter säga sig. Ty det bör egentligen heta "säker för", och icke "säker emot", såvida nemligen det endast är fråga om begreppet säkerhet, i och för sig sjelft betraktadt, utan afseende å något i tanken tillika förenadt begrepp om "fiendtligt motstånd." Derföre konstrueras ock ordet securus, i Latinet, vanligtvis med prepositionerne ab eller de (icke med adversus) t.ex. "securus a metu somnus" (Plin. L. 28, c. 9), "securus de bello" (Liv. 6, bell. Maced.) och hos poeterne stundom med genitifven, t.ex. "pænæ securus" (Hor. 2, Epist. 2.), "amorum securus" (Virg. AEn. 10); hvilket bevisar att detta ord, upplöst till begreppet, borde heta, sine cura pænæ v. amorum. Tacitus, som alltid skref nätt och koncist, begagnade sig isynnerhet af detta talesätt, t.ex. "loca casuum secura" (Lib. xv 11), "decoris securus" (Lib. XIX), "potentiæ securus" (Lib. 111), "odii securus" (in vita Agr.). Det kan således icke vara utan orsak, eller utan en viss anledning, hvarföre han just här säger securus adversus, såvida han härmed endast och allenast skulle haft afseende på deras securitas. Denna anmärkning tjenar oss till ett ytterligare bevis, att Tacitus med dessa få ord ville säga någonting mera, än att Finnarne blott voro (såväl utvertes som invertes) säkre (d.v.s. skyddade och tryggade) mot (för) gudarne. Han ville nemligen derjemte äfven liksom låta förstå att de också (genom någon osynlig makt) kunde göra sig hårda emot dem. Och just detta emot enoncerar sig ganska starkt i ordet adversus (emot vänd). Detta Finnarnes trotsande emot Gudarne, förklarar han, i de följande orden, än ytterligare, genom det öppna förakt de visade dem, derigenom att de icke ens ansågo det för mödan värdt, att helga dem några löften (ut illis ne voto quidem opus esset).

[77] Egentligen tyckes ordet homines, här stå i motsats emot deos, ehuru dermed egentligen torde böra förstås hostes; ty förmodligen behöfde ej Finnarne frukta menniskorna annorlunda än såvida de voro fiendtliga; och såsom sådane voro de skyddade för dem genom sina trollkonster.

[78] Deras troll-formel, eller galdr, lyder:

Eerikki, pyhä Ritar', Ottakoon somena marjain, Tawatkoon taskustain, Tunke Tuomarin kitahan! Lain muutan lampahaksi! Lapseks lain pitäjäksi; Minä syöwäksi sueksi. Tuo's sata satoo, Tuhatta tuhattoo, Kaikki moahan koatukooni! Laki moahan lanketkooni.

(Månne ej med denna Erik förstås Riks-Rådet och Riddaren Erik Fleming, som var Lagman i södra Finland, och dog 1538)?

[79] Non penates, har man vanligen, figurate, öfversatt dermed att "de icke ägde något stadigvarande hemvist." Vi finna likväl ingenting som här kan gifva anledning till en sådan, endast hos Poeterne förekommande, bemärkelse; i anledning hvaraf man äfven velat tillämpa hela beskrifningen på Lapparne. Vi deremot tro att dessa ord äro ingenting annat, än en närmare förklaring af hvad han förut i 9:de Kap. torde hafva lämpat på Finnarne, då han uppger, att en del af Sveverne (månne det ej bör vara Svearna?) blifvit påtrugade en främmande religion (advecta religio); emedan de sjelfve: "nec cohibere parietibus deos, neque in ullam humani oris speciem assimulare," hvilket allt fullkomligt inträffar på Finnarne (jemför Otava 1 b. p. 146. och Sv. Litter. Tidn. 1817, p. 295). Att meningen icke kan vara, det Finnarne voro i saknad af ordentliga hus, finner man ännu tydligare deraf, att han redan tvenne gånger förut talat om deras hus, nemligen "et domos figunt" och "illaborare domibus." Vill man, oaktadt allt detta, påstå, att Tacitus, med orden non penates, ville utmärka det Finnarne icke ägde stadiga bostäder, så följer dock deraf icke, att härmed menas Lapparne; ty han har redan förut fällt samma omdömen äfven om andra den tidens nationer. Så säger han t.ex. i 31 Kap. om Catterne, att de icke ens ägde några hus: "nulli domus, aut ager, aut aliqua curas" och ungefär detsamma säger han i 46 Kap. om Sarmaterne: "in plaustro equoque viventes", eller som Pomponius i 2:dra Bok. om dem uttrycker sig: "pro sedibus plaustra habent," hvilket han i 3:dje Bok. närmare förklarar: "gens … non se urbibus tenet, et ne statis quidem sedibus, ut invitavere pabula, ut cædens et sequens hostis exigit, ita res opesque secum trahens semper castra habitat". Alla dessa uppgifter tyckas till det mesta vara hemtade från Strabo, hvilket faller mera för ögat, om man jemför Siebenkees's Latinska öfversättning deraf, der det heter i 7:de B. 1 K. § 3, om de Nord-Germaniska folken: "Commune omnium est, qui istis in locis degunt, facilis et expedita soli mutatio, ob tenuitatem victus, et quod neque colunt agros, nec guidquam reponunt. Sed in casis habitant in unum diem apparatis, cibus eis a pecore plurimus, ut et Nomadibus: quorum etiam imitatione rebus suis in currus impositis facile cum pecore suo abcunt quo visum fuerit"; hvilken beskrifning, med undantag af de omtalte vagnarne, vida mera tyckes passa på Lapparne, än den Tacitus här gör om Finnarne. Uti 2:dra K. 4 §. och 3:dje K. 17 §. upprepar han detta än vidare, då han talar om de Sarmatiska nomaderna, af hvilka Roxolanerne voro de nordligaste, han kände. (Månne namnet kan hafva någon gemenskap med finska ordet Ruotsalainen?) Ty sedan han först sagt: "quid autem sit ultra Germanos, et alios iis confines, sive ii sunt Bastarnæ, ut plerique putant, sive alii interiecti, sive Jazyges, sive Roxolani, sive alii in curribus domicilia habentes, non est facile dictu", säger han om dem sedermera: "Roxolani maxime septentrionales, qui campos inter Tanain et Borysthenem incolunt. Nam quantum est nobis cognitum regionis septentrionalis a Germania usque ad Caspium mare, id omne est campestre: an supra Roxolanos habitet aliquis, nescimus". Härpå beskrifver han deras nomadiska lif sålunda: "Tentoria Nomadum pilis coactis compacta, infixa sunt vehiculis, in quibus ii degunt: circum ea versantur pecora, quorum lacte, caseo et carnibus aluntur: sequuntur autem ipsi pascua, semper herbosa occupantes loca: hyeme in paludibus Mæotidi propinquis, aestate etiam in campis." Hvilket allt ännu i dag gäller om Tscheremisser, Tschuvasser, Morduiner, Votiäker, m.fl. af de, i det f.d. Asiatiska Sarmatien, kringströfvande Tschudiska eller Finska folkstammar, af hvilka de egentliga Finnarne, redan före sin beröring med Svenskarne, tyckas, såsom sjelfva hufvudstammen, hafva ägt ett mera ordnadt och organiseradt samhällslif, hvilket, sedermera, efter denna förening, ytterligare, ehuru på ett främmande språk, antagit alla kulturens och civilisationens förmåner.

[80] Så skall t.ex. den Egyptiske Historieskrifvaren Olympiodorus, som lefde i början af 5:te seklet, hafva berättat, enligt hvad den Constantinopolitanske Patriarken Photius omförmäler, det Vandalerne plägade öknämna Götherne för troll, förmodligen för det de tagit desses land i besittning; och i ett bref från Kalifen Balthasar i Bagdad, till Konung Christoffer, af år 1444, kallar den förre den sednare ännu för "Konung öfver trollen i norden." Brefvet börjar: "Baltasar Soldanus consanguineus Deorum, Babiloniæ Imperator &c. … auribus nostris intonuit, te fore magnum regem Trullorum", &c. Jemför J.F. Neikter, Dissert. de gente antiqua Troll, p. 65, och Geijer, Sv. R. Häfd. s. 410.

[81] Se hans Historia de Gentibus Septentrionalibus, Romæ 1555, in fol. p. 119. Det är i 3:dje Bokens 16:de och följande kapitel, som han än vidare fortsätter denna beskrifning.

[82] Se hans Gothorum Sveonumque Historia, Romæ 1553, in fol. p. 163.

[83] Se hans Schondia. Argentor. 1532. fol. p. XCV 1/2.

[84] Se hans Deploratio Lappianæ gentis. Coloniæ Agrip. 12:o, s. 254.

[85] Se t.ex. Loniceri edition, tryckt i Frankfurt vid Mayn 1576, fol. s. 84.

[86] Det säges väl att man icke kunde upptäcka upphofsmannen till detta skälmstycke; men Konungen lät "en Finde, som var viis oc forfaren i alle Trolldoms stycker", undergå torturen, (han var således misstänkt); och att detta ej var utan sina goda skäl, bevisas deraf: att då han sedan räddade sig, genom flykten, begaf han sig med Harald, Konungens son, hvilken han medtagit, till en höfding (förmodligen den, som ombetrott honom detta värf) hvilken gästfritt tog emot dem, och omsider yppade för den unge prinsen, att det just varit han som borttagit, d.v.s. låtit borttaga, maten.

[87] Väl troddes det att han var son till Ragnvald Rettilben (äfven en arg trollkarl, se Peringsk. s. 114) hvars mor var den beryktade Snöfrid, den gamle Finnen Svases dotter (s. 51, 153); men då han undergick torturen, för det han icke lät döpa sig, bekände han i sin dödsstund: "jag kan ingen döpelse få, ty jag är en ande, uti mennisko-lekamen, qvicknader igenom Finnarnas trollkonster; ty de som kallade sig min fader och moder, fingo inga barn tillsammans — och dermed dog Evind, och hade han varit den argaste Trollkarl i Norrige." (s. 160. Jemför Peringskölds upplaga af Sturleson. Stockh. 1597. s. 300.)

Angående åter den nyss omtalte Finnen Svase, eller Bergfinn som han äfven kallades, så berättar Sturleson, att han genom sin trollkonst gjorde Konung Harald Hårfager så kär i sin dotter Snöfrid, att han tog henne till sin gemål. Ty hon hade knappt räckt honom ett mjödkar — "och genast var som en brinnande eld skulle tändas i hela hans kropp, och ville han då straxt hafva samlag med henne. Men Svase sade, thet skulle inte ske, med mindre Konungen fäste sig henne till hustru, och finge henne efter lag." Hvilket ock Konungen gjorde; men fann vid dess död, (då ur hennes kropp sprungo ormar, och ödlor, grodor, paddor och allsköns elaka matkar) — sig jemmerligen bedragen, och att han varit gift med en trollpacka.

[88] Icke blott i Finland, utan äfven bland de vid Norska gränsen bosatte Finnar, lefver ännu minnet af denna slägt, kallad Kelta, (namnet skrifves annars vanligen Kelda) eller Keltainen. En Wermlands-Finne, benämnd af de Svenske Kelt-Anders, visade under 1657 års krig mot de Danske, mycken bravur och tapperhet. Ruinerna efter hans gård, belägen nordost från byn Lekvattnet på Fryksände vestra Finskog, kallas än i dag Keltais-tomta, liksom ett annat numera ödeställe, nära byn Ärn-sjön på Östmarks Finskog, benämnes efter någon annan af samma slägt Keltaisen autio.

[89] Denna Huld, som var Trollens drottning i norden, eller som hon i Sturlunga-sagan kallas, "trollkona mikil", ansågs vara moder till trollsystrarne Thorgerd och Yrpa, hvilka den Norska Jarlen Håkan, redan i 10:de århundradet bevisade en öfvernaturlig dyrkan; och hvarom finnes en egen Isländsk saga. Sagan om Huld omtalades, i början af trettonde århundradet, såsom allmänt bekant i Norrige, hvars allmoge ännu ej glömt Hulla eller Huldren, såsom drottning öfver troll, rå, och de underjordiske. Dessa kallas derföre efter henne, i det gamla språket, Huldufolk; äfvensom trollkonster benämndes Huldukonster (se Geijer, Svea R. Häfder, 1 D. s. 482). Mest är hon hos allmogen i Norrige bekant af den så kallades Huldres låt, hvarmed man betecknade förmenta sorgliga underjordiska toner, som man trodde sig höra ur bergen (Müllers Sagobibl. 1. 368). Vi förmoda att namnet Huld är ingenting mer och ingenting mindre än en förvridning af Finska ordet hullu (galen, öfvergifven); och att bemärkelsen af detta ord, möjligen deriverar sig från nämnde trollpacka, eller dess namn. Enligt Grimms Deutsche Sagen, s. 6-12, omtalas äfven i Tyskland "die Frau Holla", ehuru Müller tviflar om hon är densamma som den, hvilken förekommer i Ynglinga-sagan.

[90] Anmärkningsvärdt är att Tacitus i 45 Kap. säger om Sitonerna, ett Svenskt folk (någre anse honom med detta namn hafva utmärkt Sigtuna-boerne) "Femina dominantur", och tillägger: "in tantum non modo a libertate, sed etiam a servitute degenerant. Hic Sueviæ finis."

[91] Odin, som (enligt Edda Dæmis, 6) sjelf på möderne var af Jätteslägtet, hemtade icke blott sina råd af jätten Mimer, ibland Rimthussarne, utan friade till Rinda, enligt Saxo, på en Finsk spåmans råd; eller som det i den äldre Eddan heter, på utsago af en spåkunnig jättegvinna, den han uppsökt och med besvärjelser uppmanat. (Se här om: Vegtams quidja).

[92] Scheffer begår häruti ett stort misstag, då han, sid. 51 i sin Lapponia, säger att detta skett af Eriks fader Harald Hårfager, i hvars historie händelsen finnes anförd.

[93] Konungen gifte sig sedermera med denna Gunnild, och visade hon att hon ej var illa sänd i lära, då hon framdeles genom en Finkone tros hafva förgifvit Halfdan Svarte, under ett gästabud (s. 64) och sjelf, genom sin trolldom, förgjort Konung Håkan Adalsten Fostre. (sid. 87).

[94] Att detta namn, såsom det här skrifves, i likhet med många andra, hvilka man t.ex. finner uppgifna hos Saxo — icke är Finskt, inser hvar. Detta hindrar dock icke att det ju ej derföre ursprungligen kan hafva en finsk upprinnelse. Skulle det derföre vara oss tillåtit att gissa oss till det rätta namnet, i anledning af det sätt hvarmed Svenskar och Danskar vanligen barbarisera och råbråka finska ord och benämningar, och hvarpå man ännu i sednare tider t.ex. i Fernows Beskr. öfver Werml. p. 528, finner flerfaldiga bevis, så skulle vi vara böjde att tro, det man härmed torde kunna hafva menat Muttilainen, en gammal Finsk slägt, som ännu lefver och är ganska talrik.

[95] Se 3:dje Boken af hans skrift de Orbis situ, Frankfurt 1700, p. 348.

[96] Se hans Historia Naturalis, tryckt i Paris 1723, fol. T. 1. pag. 219.

[97] Med Riphaei montes, har man vanligtvis förstått de Uralska eller Scythiska bergen. Redan Strabo utsätter på sina kartor, ganska tydligt, de Uralska alperna under detta namn (jemför hans Tabula Sarmatiæ). Att annars Auktorernas tanke, häruti, liksom i mångt annat, varit delad, är oss icke obekant.

[98] Att denna felicitas är den samma, den Tacitus nog tvetydigt antyder, under namn af securitas, tyckes vara påtagligt; ty hvarföre skulle han annars säga "si credimus", om han ej ansett den för orimlig (föga trovärdig). Äfven Tacitus tyckes varit villrådig, huruvida han borde tro det eller icke, lemmar likväl saken i sitt värde, men tillägger straxt derpå, med afseende å hvad han vidare hört, att det vore nog fabelaktigt (cetera jam fabulosa).

[99] Vi veta väl att om intet ord torde de Lärde mera råkat i strid, än om bemärkelsen af Hyperborei (Nordboer), och hvad folk dermed menas. Vi tro att forntidens Författare sjelfve varit härom oense, och att de, under olika tider, härmed icke blott förstått olika nationer, utan då dessa flyttat, namnet flyttat med dem, och sålunda äfven kommit att beteckna vidt åtskilda länder. Hvarföre den läsare torde göra klokast, som af meningen något så när kan gissa sig till hvad auktor härmed menar. Ofta torde namnet äfven blifvit användt i dikter och myter, endast för de märkvärdiga begrepp man dervid fästade. De flesta komma dock öfverens, att med insulæ Hyperboreorum oftast utmärkes vår nord; och vi sälle oss af många anledningar till denna mening. Vill man härvid jemföra de lärdes tvister, så finnas de till betydlig mängd upptagne i Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 St. s. 38 o. följ.

[100] "Apollinem præcipue colunt", torde kanske rättast böra öfversättas med att: "de helgade sig isynnerhet för skaldekonsten"; eller "hade sinne för poesi." Äfven Tacitus gör i 3:dje Kap, en omständlig berättelse om desse de gamles barder. Annars kunde det väl äfven betyda, att: "de bevisade solen sin dyrkan." Båda tolkningarna öfverensstämma med verkliga förhållandet.

[101] Se hans Bibliotheca Historica, Amsterdam 1746, fol. T. 1. pag. 158.

[102] Det bör derföre ock ej förefalla oss onaturligt, att vi hos dem finna namn på så många folk, länder, och kungar, här i norden, hvarom intet spår numera finnes öfrigt. Redan den Nordiska Historien sätter oss häruti i bryderi; och då våre gengör det, hvad skola ej då andra folkslags förorsaka? Det ligger i sjelfva sakens natur. Hvarje land flödade af krigiska nationer; af hvilka hvar och en djerf vikinge, som med några skepp drog i härtåg, eller i ledung efter byte, kallade sig kung (åtminstone kallades så i främmande land). Vi finna då snart, att ett och samma land kunde hafva flera sådana kämpar. Och ej nog dermed alla anförvandter af konungahuset (af hvilka de fleste just voro sådane vikingar) fingo denna titel, äfven om de ofta ej hade mer att säga, än att gästa vid konungens bord; och detta, emedan de kunde göra anspråk på thronföljden. På samma sätt gick det till med landet och folket. Från hvad ort och provins man drog ut, från det landet var man ock hemma. Man refererade sig ej till ett visst gemensamt land, och — ett sådant fanns ej; ty spliten hade ofta delat det. Af allt detta finner man, att då man hos Grekerne och Romarne finner omtalta så många Nordiska riken och folkslag, så bör man ej alltid söka dem placerade bredvid hvarandra, utan kanske oftare uti och inom hvarandra; och då skall man kanske göra sig mera gagn af de underrättelser de lemnat, än man hittills gjort.

[103] Vi veta väl att någre — deribland Fant, sid. 13 — vilja lämpa den beskrifning Tacitus här gör om Æstyi, på de nuvarande Preussarne, eller rättare deras förfäder. Besynnerligt men af hvad orsak, eller på hvad grund, veta vi icke. Kanske derföre att Tacitus säger om deras språk: "linguæ Brittaniæ proprior" (quam scil. Sveviæ)? Detta bevisar ingenting annat än att Tacitus ej kände deras språk. Eller kände han det kanske bättre än vi. Ty äfven sednare tiders Författare hafva påstått att språket i en viss del af Provinsen Wallis, äfvensom den gamla Gælskan, i Irland och norra Skottland, skall vara beslägtadt med Finska tungomålen; hvilket kanske skulle kunna förklaras derigenom, att en del af de Skandinavier (eller som de af infödingarne benämndes, Gáler, d.v.s. främlingar) som vid början af 9:de seklet inkräktade landet, kallades Fion-Gál, hvilket man vanligtvis öfversatt med "hvita Galer", men måhända rättare bordt heta: "Finn-Gáler", emedan de troligtvis varit Finnar, efter hvilka ock landet sedermera blifvit kalladt Fingallia. Den namnkunniga Fingals — grottan, på Skottska ön Staffa, skulle möjligen på sådant sätt kunna få en bemärkelse af Finn- eller Troll-grottan, i likhet med våra trollhålor, — Kanske var det i anledning häraf, som Porthan fick det infallet att bevisa det äfven Finska språket bar burskap från England (Dissert. de superst. Vet. Fenn. p. 62); men vi veta hvarvid han stannat (se Sv. Litt. Tidn. 1817, s. 388). Att åter Tacitus sagt det Estherne bodde vid Veixeln, der nu Preussarne hafva sina hemvist, bevisar lika litet. Ty när man betänker huru t.ex. Göter, från Donau och Svarta hafvet, bosatt sig vid Mälarns stränder och på Maroccos kuster, samt huru så många andra nationer, vid de allmänna folkvandringarne, flyttat sina gamla bopålar, och flyktat från hus och hem, för att i andra länder söka sig nya; så bör man icke undra om äfven Estherne, på en tid af närmare 2,000 år, kommit att från grannskapet af Weixeln draga sig till floderna Düna, Puddes och Luga. Att de förr verkligen innehaft det nuvarande Preussen, kan ledas i bevis med flera skäl. Så heter det t.ex. i Chr. Kelchens Liffländska Historia (tryckt i Rudolfstadt 1695. 4:o, s. 12): "Ein theil des alten Swewier landes wurden eigentlich Esthen genant, welche Preussen bewohnten, und den Bernstein zu samlen beflissen waren; Doch aber ware dise Esthen dem Ursprung nach keine Swewier, ob sie zum alten Swewier lande gehöreten, sintemahlen sie auch mit den Teutschen einerley Sprache gehabt, sondern mer allein in Sitten und Kleidung über eingekommen seyn. Nach dem aber die Wenden und Herulier, wie aus dem Ptolomæo bekant, an diesen Ohrten meister gespielet, haben die Esthen Preussen verlassen, und ist endlich der theil Lieflandes, so noch heutiges tages nach ihnen Estonia, Esthland, genand wird, ihr letzter Sitz worden." Ja Plinius visste ju redan att det beboddes af Finska stammar, då han säger att Finland, enligt berättelse, sträckte sig till Veixeln: "nec minor opinione (qvam scil. Svevia) est Fennigia (alii: Eningia) quidam hanc habitari ad Vistulam usque fluvium… tradunt." (Hist. Nat. Lib. I v. c. 13); och Egyptiern Claudius Ptolemmæus (som lefde ungefär 130 år eft. Chr.) säger i 3:dje Boken uttryckligen: "para men t' bistoulan potamon, 'ypo tous ouenedas guthones; eita phinnoi." Detta lärer bäst sålunda låta förklara sig, att på högra sidan om Veixeln, allt in åt Ryssland, beboddes landet af Finska och Sarmatiska, (se dermera äfven af Slaviska) folkstammar; men på venstra, åt floderna Rhen och Elbe, af Götiska och Vandaliska (jemför Strabo, s. 330).

Af de Finska folken omtalar redan Tacitus Finnar och Esther, Plinius nämner ännu några andre, som t.ex. Livoni, och Ingaevones, m.fl., och lärer Tacitus, med "nationes Fennorum", hafva afseende på alla dessa stammar; af hvilka de som lågo ikring den Finska viken, ofta hemsöktes och beskattades af de Svenska Vikingarne, som då sade sig segla austurvegie, d.v.s. längs med de östra kusterna, i motsats mot nordan väg, då de kursade norden om till Biarmaland och till stränderna af Hvita hafvet.

Då vi nyligen varit i tillfälle att se en annan Författares tanke öfver samma ämne, begagna vi tillfället att här anföra hans mening, hvilken är hemtad från Versuche über die Alterthümer Livlands und seiner Völker, von Johann Ludv. Börger. Pastor zu Ermes in Livland. (Se: Versuche in der Livländischen Geschichtskunde, von Friedr. K. Gadebusch, Riga 1779. 1 B. 5 St. p. 7.) Han säger: "Die alten Einwohner Livlands zu welchem man in vorigen Zeiten, nämlich zu den Zeiten der Herrenmeister auch Kurland und Semgallen rechnete, theileten sich überhaupt in zwo Nationen, die in Absicht der Sprache und Kleidung sehr unterschieden waren, an derer Sitten nicht zu gedenken. Beide, ob sie gleich sehr ausgebreitete Völker waren, hatten keinen allgemeinen Namen, zum wenigsten ist er nicht bekannt geworden. Um sie nun genau zu unterscheiden, will ich das eine Tschuden benennen, einen Namen, den die russischen Schriftsteller den Esthen geben, das andere aber mit den polnischen Schriftstellern Gethen. Die Tschudische Nation hatte von diesem grossen Strich Landes den grössten Theil ein, und theilete sich in drey Völker, nämlich in Esthen, Liewen und Kuren."

[104] Vi kunna här icke underlåta att med förundran anmärka den påtagliga likhet som äger rum emellan hvad Tacitus i denna mening säger om Estherne, och hvad som i följande Kap. blifver sagdt om Finnarne. Ty då det om desse heter (i anledning af deras trollkonst) "suas alienasque fortunas spe metuque versare", så heter det om de förre (med andra ord): "insigne superstitionis" (d.v.s. superstitiosi sunt). Och då det på förra stället heter: "non arma, non penatess" heter det på sednare stället: "id pro armis omnique tutela." Då det om Finnarne heter: "securi adversus deos, securi adversus hominess" så heter det om Estherne: "securi inter hostes"; och då det säges om Finnarne: "sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus asperant"; säges det om Estherne: "rarus ferri, frequens fustium usus." Om vi nu således visat att Tacitus ägt kunskap om Esthernes vidskepelser, och att beskrifningen om Estherne på sätt och vis är synonym med beskrifningen om Finnarna, liksom det ena folket, till språk och seder är beslägtadt med det andra; så är ju all anledning att förmoda, det Tacitus med orden securi &c. haft afseende på Finnarnes trollkonster.

Annars veta vi ganska väl att denna hans mening om Estherne blifvit af alla andra annorlunda tolkad, enär man mera fästat sig vid orden än saken. Vi hafva derföre äfven vågat fatta denna mening från en annan synpunkt, än den vanliga; och då vi i allt söka sanning och sammanhang, tro vi, när vi funnit detta, oss hafva hunnit målet af vår önskan. Vi tro oss derföre, äfven här, böra först upptaga, och om möjligt vederlägga, våra föregångares tolkning, innan vi härutinnan våga framställa våra egna åsigter. I spetsen för alla de andre, vela vi framdraga en gammal Tysk öfversättning af Jacob Micyllus, tryckt i Frankfurt 1511, der det sid. 1320, heter: "Diese (Esthen) pflegen auch die Mutter der götter zu ehren, und zu einer Zierde oder herrlichkeit ihres Gottsdienst pflegen sie der wilden Schwein Bildungen oder gestalt umbher zu tragen, Dasselbig haben sie für ihre waffen und ihrer aller Schutz und Schirm,[F] pflegen auch dadurch under den Feinden beschirmet und vertädigt zu werden." Såledesn har "matrem deum venerantur", blifvit öfversatt, med "de dyrkade Gudarnas moder." Derför ser man äfven, i många editioner, det vara skrifvit deûm; hvilken diktion nästan blott förekommer hos Poeterna, och utan att vi kunna påminna oss huruvida Tacitus någonsin tillförene betjent sig deraf, Ernesti edition, hvilken vi alltid vilja sätta i första rummet, förkastar väl denna läsart, i anseende till accenten, utan att dock derföre kunna införa någon bättre. Vi tro att om Tacitus med Deum menat Deorum, så måste han nödvändigt härunder tänkt sig antingen Esthiska eller Romerska gudar. Det förra kunde han platt icke hafva menat, emedan han hvarken, förr eller sednare, omtalar några sådana; och hos hvarje läsare hade naturligtvis den billiga frågan uppstått: "hvilka Gudars mor?" Han hade då icke blott behöft nämna dessa Gudars namn, utan äfven deras Moders, emedan de voro för Romarne okända.[G] Äfven så litet hade han härmed kunnat mena de Romerska Gudarnas moder, Cybele; ty då skulle han i det följande icke hafva kallat detta hennes dyrkande: "insigne superstitionis"; utan: insigne religionis, eller numinis, som han gör i 43 Kap. der han talar om Castor och Pollux's dyrkan hos Naharvalerna (jemf. Plin. II L. c. 37). Man har dessutom svårt att antaga det Estherne kände Romarnes Mater, dess mindre dyrkade henne; och det så mycket mer som ingen annan Romersk Författare nämner ett ord derom, hvilket man ingalunda försummat, om så skulle varit — helst man känner huru flitigt deras Historieskrifvare begagnade hvarandras underrättelser.[H] Vi tro derföre att om ordet Mater nödvändigt skall bibehållas, meningen är: matrem (tanquam, vel ut) deum venerantur (de vördade sin moder [I] liksom en Gud). Ungefär samma talesätt förekommer om Anglerne m.fl. i 40 Kap. "terram matrem colunt" (de dyrkade jorden som sin, d.v.s. såsom allas, moder). Men månne ej detta kan vara ett skriffel, i stället för: martem deum venerantur (de värderade krigiska förtjenster)? Vi äro nästan snarare fallne för att tro detta. Ty jemnförer man hvad Cassiodorus (och redan före honom Virgilius) berättat om deras grannar Götherna: "Martem Gothi semper asperrima placavere cultura" (se Jornandes de Reb. Getic. införde i den förres Op. Omnia, Genuae 1637, pag. 710) och hvad Tacitus sjelf i 9:de kap. säger om Germanerna: "Herculem ac Martem placant", med det Pomponius säger öfverhufvud om alla dessa Nordiska folkslag: "Mars omnium Deus", så tro vi oss ej sakna stöd för denna gissning. Skulle orden formas aprorum gestant, betyda "de buro bilder af vild svin" som en ceremoni vid sin gudstjenst, så skulle det sedan bordt heta eas (scil. formas), och icke id, som nu refererar sig till insigne superstitionis, eller till sjelfva detta bärande. Ty det var väl icke ceremonien eller det yttre kännetecknet på deras religion, som gaf dem detta hägn emot fiender; utan det hade väl bordt vara sjelfva dessa svina-beläten som, ehuru väl nyttjade vid ceremonierne, likväl i det fallet varit att anses af en inre och högre betydelse, såsom Gudinnans attributer och tecken af dess gudom. Det kan annars icke nekas, att det måste förefalla en hvar litet besynnerligt, att höra omtalas en Gudinna som afbildas och dyrkas under form af ett svin; och att dessa bilder gällde mera än vapen. Således är äfven denna förklaring, så haltande och orimlig den i sig sjelf är, tvifvel underkastad och föga tillfredsställande. Vi tro derföre att dessa ord böra öfversättas sålunda: "som ett tecken på deras vidskepelse" (d.v.s. med andra ord: som ett bevis på deras trollkonst) "bära de (eller tagade sig) skapnad af vildsvin, (d.v.s. så kunna de taga sig gester och åthäfvor af dessa djur) — id pro armis omnique tutela." Detta (deras vilda utseende, och hvaraf det är en följd — deras förmåga att trolla) gagnar dem i stället för vapen och allt slags försvar.[J] Detta är ju så naturenligt, att vi ej annat kunna än anmärka, att hvad Tacitus här säger om Estherne, nemligen: "formas aprorum gestant", det samma säger han i nästa Kap. om Hellusierna och Oxonierna, hvilka folkslag han uppräknar i ett sällskap med Finnarne: "corpora atque artus ferarum gerere." Det är ju precist samma sak-uttryck, med andra ord.[K] Härigenom slipper man först och främst att öfversätta insigne superstitionis med gudstjenst; utan bibehåller såväl ordet insigne som superstitio här, samma sin ursprungliga betydelse som i 43 Kap., och undviker man derjemte att tro det Tacitus nyttjat ordet forma (hvars egentliga bemärkelse är det yttre utseendet, formen, skepnaden) i stället för bild, hvilket hade varit mindre nödigt, då så många andra, dertill mera lämpliga, ord varit att tillgå, t.ex. simulacrum, imago, effigies, statua, signum, m.fl.

Att det sedermera står: "securum deæ cultorem", anse vi, ej utan skäl, vara en korrumperad text; och att ordet deæ på detta ställe tillkommit, derigenom att det i något manuskript varit skrifvet i margen; såsom en förklaring (ehuru högst felaktig) öfver ordet cultorem, men sedermera, genom afskrifvares okunnighet, blifvit inryckt i sjelfva texten. Vi instämme derföre fullkomligt med Ernesti, som redan i början af detta Kapitel säger: "vulgatum quidem vitiosum est."

[105] Man kunde med afseende å den vilda extas, hvaruti de Finska Hexmästarne härvid försätta sig, lämpa på dem dessa Virgilii verser:

… Subito non vultus, non color unus, Non comtæ mansere comae; sed pectus anhelum, Et rabie fera corda tument….

(Æneid. IV L., v. 47-49).

[106] Dock, det är ej blott Finnar, Esther och Lappar, som vunnit detta vidtfräjdade namn af trollkarlar; äfven andra Finska folkstammar hafva häruti, med dem, delat samma ära. Så t.ex. säger Adamus Bremensis, som lefde vid pass år 1077, om de gamla Kurländningarne, äfven ett Finskt folk: "Gens crudelissima, propter nimium idololatriæ cultum fugitur ab omnibus; divinis, auguribus atque necromanticis omnes domus sunt plenae. A toto orbe ibi responsa petuntur, maxime ab Hispanis et Græcis." (De situ Daniæ. Helmstad 1670, 4:o, p. 146).

[107] Detta tyckes, (i förbigående sagdt), vara en komplimang åt Svenskarne. Vi böra ej glömma att Författaren var Svensk.

[108] Ungefär samma tid, eller vid pass 700 år eft. Chr.f. anser Torfæus Halfdan Östenson lefvat, hvars Saga (Se Björners Nordiska Kämpadater) innehåller flera sådana prof af Finnarnes trolldoms-förmåga i krig. Isynnerhet det 21:sta Kap. der det talas om Floke och Fale den Finske.

[109] Han säger: "absurdissimum hoc est commentum."

[110] Vi tillstå uppriktigt, att vi icke känna det ställe hvarpå Schefferus här egentligen syftar, emedan han icke citerat någon Auktor; men vi förmode att han kanske läst Phil. Arlanibæi Arma Svecica &c. tryckt i Frankfurt 1631, der det s. 76 säges, att Konungen, till företagande af en vinter-kampanj, förskrifvit en hop Lapp-muddar och pelsar, för arméns räkning; hvilka ankommit (förmodl. till Stockholm) förmedelst trenne Lappska cohortes (som han kallar det) hvarmed torde böra förstås partier, transporter, expeditioner; och hvarefter dessas växt och utseende, m.m., närmare beskrifves, utan att det på något sätt nämnes, det desse varit vid militären, mycket mindre afgjort segern.

[111] Utom de egentliga Finnarne, voro de Esthiska och en del af de Lifländska Regementerne, på sätt och vis, äfven att räknas till denna nation. Huru stor del af Svenska armén bestod af Finnar känna vi icke. Arlanibæus, som uppger hufvudstyrkan, säger blott sid. 72 & 73: "Scloppetariorum equitum ex Svecia et Finlandia, quanquam eorum plures numerati fuerunt — 36 turmæ (numeratis in singulas turmas centum equitibus) facit 3,600. Decem Sveciæ et Finlandicæ legiones, quarum singulæ constant duodecim signis: decem igitur constant 12,000 milites."

[112] Se Dissert. de Præcip. causs. defectuum Historiæ Fennicæ. Præs. Joh. Bilmark; Resp. Gabr. Haberfelt, Aboae 1766 p. 14.

[113] Att detta mod, af den sämre och okunnigare hopen, blifvit förklaradt såsom tillkommet genom trolldomskonst, är nog troligt; äfvensom att de vidskeplige Katolikerne trodde måhända, och utspridde, sådant, för att derigenom undskylla sitt nederlag; hvilket äfven O. Fryxell, i sina Historiska berättelser, 6:te Del. s. 23, antyder, ehuru han naturligtvis äfven vill lämpa det på Svenskarne — då han säger att: … "Svenska Konungen hade i sin här många Lappar, Trollkarlar och vidunderliga varelser, hvilkas blotta åsyn kunde jaga den tappraste soldat på flykten." Detta upprepar han sid. 403, då han uppger att Bayrarne och Schwabarne, kallade dem för "Kättare, Lappar och förhexade Finnar"; och att deras Konung, "sjelf förtrollad, segrade genom ett af mörksens Furste förtrolladt svärd"; hvarföre de ock i sina böner anropat "det Gud täcktes bevara dem för deras arf-fiende, den Svenske djefvulen."

[114] Den store Konungen hyllade alltid mycket Finnarne, och satte, vid många tillfällen, till dem ett större förtroende än till andra. Ja han förebrådde sig ofta sjelf, att genom sin oförsigtighet mången gång onödigtvis hafva uppoffrat dessa hjeltar. Också var det ej underligt, om han älskade dem, ty Finnar var det som, vid Demmin, räddade honom från Neapolitanarnes klor, och en Finne var det som, vid Kerkholm, frälsade hans far undan Polackarnes sablar. De voro således icke ovärdige Monarkens kärlek; och öfvergången vid Lech, drabbningen vid Neuburg am Wald, affären vid Regensburg, bataljen vid Breitenfeld, eröfringen af Würtzburg, träffningen vid Freystädtlein, stormningen på Alte Veste, och sjelfva slaget vid Lützen, jemte flera andra ställen, bära härom de ojäfaktigaste bevis. Äfven af de Finske Härförarne utmärkte sig många under detta krig, såsom t.ex. Åke Tott, Klas och Herman Fleming, Evert och Gustaf Horn, Axel Lilje, Torsten Stålhandske, Klas Hastfer, Erik Slang, m.fl., hvilka förevigat sitt minne i häfderne. Tysklands Författare utbasunade vidt och bredt de Finska truppernes beröm, och förvara ännu på många ställen minnen af deras bragder. Då Svenska Historien om icke förnekar — dock likväl förtiger detta, kan det icke skada att veta hvad andra nationer härom tänkt och skrifvit. Man kan i detta fall jemnföra åtskilliga tal öfver Gustaf Adolf, t.ex. Aug. Bucher I Oratio Gratual., pag. 118 m.fl. st. Mich. Wirdungi Orat. p. 155, m.fl. st. P. Winsuni Orat. p. 258, m.fl. st. Laudatio Funebris, Auctore anonymo, p. 378, m.fl. st. Dan. Heinsii Panegyr. F. 22, o. fl. st.; alla tryckta i Leyden 1637, 12:o. Vi vela blott anföra det sist citerade stället, som lyder: "Stabant Finni Tui, ut exili corpore, ita valido, compacto, inconcusso, vi atque animo, qui mille passus supra corpus emineret, reverentia unius ac honesta paupertate invicti. Qui ut mortem metuant, aut hostis caussa loco abeant, non magis expectandum, quam ut elementa rerum viribus humanis cedant. Animæ ingentes, inconcussæ atque immotæ, quæ cum libertate vestra ac victoria ex hoste pariter ac vota terminatis; Vos ego, tanguam immortalitatis nostræ formas ac effigies, complector." Härom kan vidare jemnföras Histoire de Gustave-Adolphe, Roi de Suède, par M. Legrimoard, à Neuchatel 1789. III Partie, 8:o; Histoire de Gustave-Adolphe, R. Suèd., par M.D.M. Amsterdam 1764, T. IV 8:o. Geschichte Gustav Adolfs Königs von Sweden, Breslau 1774, II B. 8:o. Trettiåra-kriget af Fr. v. Schiller, m.fl. andra skrifter i detta ämne.

[115] Se härom Åbo Tidn. 1785, Bih. p. 235.

[116] Läs härom Åbo Tidn. 1789, p. 173, och H. H. Aspegrens Beskr. öfver Pedersöre Socken, P. 73, 86, införd i Åbo Tidn. 1793, p. 66-74.

[117] Se Histoire de Charles XII Roi de Suède, par Mr. Voltaire, p. 46; Histoire de Suède sous le Règne de Charles XII &c., par M. De Limiers, T. 3, s. 98; The History of the Wars &c., p. 67. Jemf. Nordbergs Carl XII:s Hist. T. 1, s. 144.

[118] Då Ryssarne, om våren 1808, ville framsläpa några större kanoner och mörsare, till Helsingfors, för att begagnas vid belägringen af Sveaborg, blefvo dessa, förmodligen af blida och menföre, vid det då hastigt infallna vår-stöpet, så qvarhäftade midt på stora landsvägen, vid en grind strax utom Borgå tull, att de med all konst och möda ej kunde förmås af stället. Sedan man fåfängt anlitat hjelp af hästar och karlar, skall, enligt berättelse, soldaterne, som ansågo detta genom satans list och funder vara verkstäldt af en Finne, nemligen en tiggare gubbe, som man nyligen på vägen mött och illa trakterat, slutligen företagit sig att risa dessa kanoner med qvistar af alla möjliga trädslag, för att derigenom utdrifva den onde med sitt anhang. Huruvida detta lyckats, veta vi icke, ej heller hvad lycklig påföljd kunnat blifva af det vigvatten, som, enligt sägen, sedermera skall härvid blifvit begagnadt; men att de omsider väl fått dem ifrån nämnde grind, dock ej längre än ett litet stycke derifrån, på andra sidan om staden, under den så kallade Näsibacken, der de varit tvungne att vältra dem i skogen strax invid vägen, och bygga öfver dem ett skjul af granris, hvarunder de legat långliga tider, till dess de vid ett tillfälle, efter flera år, sjöledes, på en Rysk galeas, blifvit bort-transporterade. Händelsen är visserligen så till vida sann, att jag sjelf, då jag om våren 1810 insändes till Borgå Gymnasium, ofta besåg dessa fältstycken, bestående af 4 grofva kanoner och 2 mörsare, hvilka ännu då lågo qvar uti sitt långa vinter-qvarter, i en liten skogsdunge, tätt intill venster om landsvägen.

[119] Ej utan skäl, skulle man häruti bordt vänta sig någon upplysning af vår, annars så förtjente, Porthan, i dess Dissert. de fama Magiæ Finnis attributæ, Aboæ 1789, hvilken Akademiska afhandling, dock tyvärr, innehåller ingenting af hvad titeln lofvar. Fastmera märker man deruti ett hos Förf. tillkonstladt bemödande att bevisa Finnarnes oskuld, och att, så vidt möjligt, vederlägga det onda rykte man kommit dem uppå. Detta tillskrifver han sid. 7, Tyska, Svenska, Norrska och Danska Författares oförskämdhet, som, vid Kristendomens ljus, rodnande öfver det mörker och den vidskepelse hvaruti de sjelfve befunno sig, varit nog oblyge, att, under det de sökt urskulda sin egen nation, gemensamt derföre beskylla Finnarne. Dock drager Förf. ej i betänkande att sjelf sid. 8, på samma sätt skjuta all skulden på Lapparne. Och sedan han (sid. 15) betalat Svenskarne lika med lika, samt (sid. 16) häraf beräknat hvad som på Katolicismen kunnat komma att belöpa sig — tillskrifver han ändteligen (sid. 17), hvad ännu möjligen kunnat återstå, Romare och Greker, hvilka till vår nord kringspridt sin mytiska Fabel-lära. Vi vela blott i förbigående anmärka, att hvad det vidkommer som sid. 15 och följ. säges vara besvärjningar från Svenskan öfversatte på Finskan (och hvilka, om vi icke misstaga oss, tyckas vara hemtade från Ihres Dissert. de superstitionibus hodiernis, Ups. 1750, p. 61, sequ. samt Fernows Beskrifn. öfver Wermland, s. 250, och följ.) så äro dessa tvertom från Finnarne komne till Svenskarne; hvilket vi hoppas få tillfälle att någon gång framdeles, vid en beskrifning om de i Vermland varande Finska kolonier, nogsamt bevisa. Emedlertid tjenar det anmärkas, hvad just icke bevisar mycken konseqvens, att nemligen Porthan 7 år tillförene, eller år 1782, presiderade för ett akademiskt specimen, utgifvit af Chr. E. Lencquist, under titel: de superstitione veterum Finnorum, theoretica et practica; der han med mycken sakkännedom, men med högst inskränkta, motsatta, och i grunden falska, åsigter, sökte i 2:ne digra delar bevisa Finnarnes afgudadyrkan (idolomani och demonolatri). Hvilket föranledde Christof. Ganander att år 1789 (således — samma år som Porthan, genom en sednare Dissertation, sökte bevisa motsatsen) utgifva sin Mythologia Fennica, der han likaledes framställde allt ur en högst ensidig och oriktig synpunkt. Dessa åsigter omarbetades, i samma anda, af Chr. Joak. Peterson, i Riga, och infördes i 14:de Häftet af J. H. Rosenplänters: Beiträge zur genauern Kenntniss der ehstnischen Sprache, tryckt i Pernau 1821. Emedlertid hade vi redan 1817 (i Sv. Litt. Tidn. förnämnde år) underkastat dessa, af Rühs äfven antagne, grundsatser, en närmare granskning; och vid ett noggrannare skärskådande deraf, icke blott bevisat det falska och orimliga i dessa åsigter, utan dervid äfven varit de förste som, genom en strängare kritik, sökt såväl vederlägga hans förfelade tolkning, som lösa den mytiska cykeln, hvarigenom vi gifvit klaven till helt andra idéer och begrepp, hvilka ganska otvunget framställa sig i deras högre, och således äfven ädlare, mytiska betydelse; sanningar, hvilka icke böra undgå hvarje sak- och språkforskare, vid en närmare och noggrannare undersökning.

[120] Se Heims Kringla, s. 56, 59, 87, 292, m.fl. st.

[121] Detta intygas äfven af andre, t.ex. Buræus: "Lappones olim, quam nunc, magicis superstitionibus magis dediti erant"; och Peecerus: "hoc tempore minus est ibi incantationum quam fuit antea."

[122] Vi vela här göra en liten tillämpning af det vi bevisat. Efter alla trollsånger och trollformler, af hvad namn de vara må, äro författade på Runor (Run-vers) — ja ej blott hexerier och trollsånger, utan äfven alla Fabler, Myter, Ordstäf och Sedespråk (se Dissert. de Proverbiis Fennicis, Ups. 1818, p. 7) så är klart att Runorne varit förr till än desse. Eller med andra ord: att Run-poesins tidehvarf infallit på en tid, som varit långt före vidskepelsens epok, emedan denne iklädt sig den förres drägt. Nu hafva vi bevisat att vidskepelsen, hos Finnarne, redan var till vid Frälsarens tid, d.v.s. för närmare 2000 år sedan; alltså måste Run-poesin, hvars yttre form den antagit, hafva hos dem florerat redan långt före denna tid. — (Jemf. Otava, 1 D. p. 28).

Ännu en slutsats! Efter Finnarne voro allmänt kände för sin så kallade Finnekonst, som på den tiden utgjorde den största vishet och filosofi, hvilken Odin sjelf af dem sökte inhemta, så följer häraf, hvad vi redan förut anmärkt, att om de fordomdags varit vidskeplige, så voro de likväl, åtminstone i detta afseende, kunnigare och således äfven mera upplyste än andra den tidens nationer, hvilka, i följd af en grof okunnighet, trodde och fruktade dem med ett slags panisk vördnad, under det de, å andra sidan, härföre ärade och högaktade dem. (Jemför Otava, 1 D. s. 27). — Slutligen kunna vi icke underlåta att ännu bifoga den anmärkning, nemligen, att då på djupet af denna Finnarnes mysticism, eller kakodemonism, ligga förborgade spår af en hos dem förgången naturkunnighet, af en verkligen högre upplysning, så torde det, äfven från denna synpunkt betraktadt, icke blifva utan intresse att närmare intränga i dessa deras magiska vetenskaper, och framställa dem i sin fulla dager; och äfven öfver denna punkt skola vi framdeles, om tiden och tillfället det medgifver, söka att så vidt möjligt, meddela några upplysningar.

[123] Vi veta väl att de nuvarande Kurer, likasom större delen af de nuvarande Liver och Letter, ej äro ursprungne af Finsk stam; men här är ej heller fråga om de närvarande, utan om de fordomtima innevånarne af dessa länder; af hvilkas slägtingar en qvarlefva ännu skall finnas nästan öfverallt, kringspridd bland bergen och de större skogstrakterna, i de flesta af Rysslands provinser; men förnämligast i Olonetzska, Archangelska, Tverska, Pleskouska, Nischneynovgorodska och Novgorodska Guvernementen, och i det sistnämnde, synnerligast i Borowitschka, Kristetska, Tichwinska och Valdaiska Häraderna, m.fl. st. der de träffas till en stor myckenhet, och förekomma under namn af Kareler, Tschuder, Ischorer jemte flera andra mindre kända benämningar. Det är om dessa gamla qvarlefvor af Rysslands, Preussens, Lifflands och Kurlands fordna bebyggare, hvilkas stamförvandter ännu sträcka sig genom Ungern nedåt Svarta havet, som vi med skäl kunna säga: Divinis auguribus atque necromanticis omnes domos sunt plenæ.

[124] Af de gamla Tschuderne skall det ännu finnas en, som man tror, ursprunglig qvarlefva på somliga ställen i Ingermanland, förnämligast kring sjön Peipus, som ock derföre af Ryssarne kallas Tschudskoe Osero, och vid stränderna af Luga-floden; ehuru dessa, äfven efter andras tanke, anses fordom vara öfverkomne ifrån Finland; en gissning, som vi lemna i sitt värde. Visst är åtminstone, att de kallas Tschuder och äro af en Finsk stam. De underrättelser vi om dem äga, innehålla förnämligast att vidskepelse och trollkomst alltid varit deras hufvudsak (se Gadebusch's Livländische Geschichtskunde, 1 B. V St. s. 15, 21, 22, m.fl. st.) Det heter om dem bland annat: "Was erstlich ihre Religions gebräuche betrift, so bekenmen sie sich jetzt zur russischen Kirche, beobachten aber dabey noch immer ihre uralte, ganz eigene, abergläubische Religionsgebräuche, und glauben besonders noch sehr viel an Hexenmeister, welche sie Neidas nennen… Wenn Jemand unter ihnen, es sey Mann, Eheweib, Bauerjunge oder Bauermägdchen krank wird: so geht er zum Hexenmeister, eröffnet ihm sein Anliegen, und giebt ihm nach Vermögen oder Willkühr ein Stück Geld."

[125] Nu görer man väl skillnad emellan ett pörte, en badstuga och en ria; men att de fordom varit så till vida förenade, att de utgjort ett hus, kan på flera grunder antagas, ehuru man småningom med tiden börjat, att, för hvarje af dessa behof, uppföra särskilta byggnader. Såsom skäl till denna förmodan, kan man anmärka, att icke blott inredningen och strukturen är hufvudsakligast enahanda, och att de fattiga, enstaka skogsboarne ännu i dag på många ställen begagna sina boningsrum stundom både såsom ria och badstuga; utan hvad som än mera tyckes bevisa denna vår gissning, är att dessa namn blifvit med hvarandra ofta förvexlade, — ja att sjelfva boningsrummet ännu bibehållit alla dessa tre benämningar, ehuru på olika orter. Så t.ex. kallas en stuga (tupa) i Tavastland, Åbo län och en del af Estland pirtti (pörte); Tschuderna, eller de så kallade Grekiske Finnarne kring Peipus, kalla sina boningsrum deremot för riihi (ria), och Finnarne på Wermlands och Norriges Finnskogar, kalla åter sina bonings stugor för sauna (bastu). (Jemf. Otava, 2 D. p. 210).

Ehuruväl Tacitus icke uttryckligen omtalar dessa Finnarnes bastur, tyckes han dock derom icke varit okunnig, enär han i 22 Kap., utan att likväl närmare namngifva hvad nation han dermed menar, omtalar ett folk, hos hvilket mestandels herrskade vinter (i likhet med hvad han berättat om Thule — guam hac tenus nix et hiems abdebat) det der dageligen tog sig heta bad; ehuru han härvid nämner, att detta skedde om morgnarne; hvilket måhända då varit bruket, enligt hvad som ännu är vanligt i Österlanden. Han säger nemligen: "Statim e somno, quem plerumque in diem extrahunt, lavantur: saepius calida, ut apud quos plurimum hiems occupat. Lauti, cibum capiunt: separatæ singulis sedes, et sua cuique mensa." Väl namnger han icke detta folk; men att han härmed icke gerna kan förstå andra än Finnar (Tschuder) synes oss så mycket mer troligt, som både de Götiska och Germaniska folken bada sig nästan sällan och aldrig, hvilket redan före honom Skalden och Historieskrifvaren Nicolaus Damascenus (som lefde under Frälsarns tid) anmärkt, då han säger om flera af de nationer, som gränsade till Schythien, att de endast blefvo rentvättade 3:ne gånger i sin lefnad; nemligen då de föddes, då de gingo i brudstoln, och då de stodo lik. "Ter solummodo lavantur in vitas cum nascuntur, cum nuptias celebrant, et mortem obeunt", och hvilket än i dag, till stor del, torde gälla om Finnarnes närmaste vestliga grannar. Derföre, om ock Finska folket, uti sin klädsel, och i sitt yttre, icke alltid företer den propreté och snygghet som endast visar sig på ytan, så utmärka de sig så mycket mer genom en större renlighet till det inre, icke blott i afseende å det dagliga badandet, utan äfven genom det beständiga skurandet af deras rum, husgerådssaker, bord och bänkar, m.m., hvilket föregår hvarje lördag, och som alltid skall lända deras gvinnfolk till beröm. Märkeligt är att hvad Tacitus vidare säger i samma Kap. lämpar sig alltför mycket på Finnarne. Så t.ex. "Tum ad negotia, nec minus sæpe ad convivia, procedunt armati", hvilket han i 13 Kap. ytterligare upprepar: "Nihil autem neque publicæ neque privatæ rei, nisi armati, agunt." — Månne han icke härmed torde mena sig deras puukot (stora tälgknifvar) hvilka slags vapen ännu i dag, i likhet med den Österländska dolken, ständigt hänga vid deras gördlar. Deras dryckeslag och ölsinne, (så som en följd af deras häftiga och lätt retliga lynne), skildrar han ganska naift: Diem noctemque continuare potando, nulli probrum. Crebræ, ut inter vinolentos, rixæ, raro conviciis, sæpius cæde et vulneribus transiguntur. Deras karakter: "Gens non astuta, nec callida, aperit adhuc secreta pectoris, licentia joci. Deliberant, dum fingere nesciunt: constituunt, dum errare non possunt."

Vi vela derföre icke påstå att Tacitus med dessa meningar speciellt utmärkt Finnarne, endast att de till alla delar ganska väl kunna lämpas på dem. Måhända kunna de med samma skäl äfven hänföras till andra nationer? — Detta är något hvad vi icke känna. Men visst är att mycket synes röja en påtaglig likhet emellan Finnarnes karakter och de af Tacitus beskrifne Germaniska folkstammars, ibland hvilka han äfven räknar Finnarne; så t.ex. då vi om deras förlofningssätt, läsa: "Dotem non uxor marito, sed uxori maritus offert. Intersunt parentes et propingui, ac munera probant", (18 K.) så kunna vi härvid icke låta bli att tänka på Finnarnes kosiat; och då Tacitus om deras gästfrihet säger: "Convictibus et hospitiis non alia gens effusius indulget. Quemcunque mortalium arcere tecto, nefas habetur: pro fortuna guisque apparatis epulis excipit", (21 Kap.) synes detta oss endast vara en närmare förklaring af det Finska ordstäfvet: Koirat kuhtuin tuloowat, hywät vieraat kuhtumatak. Vid beskrifningen öfver deras klädedrägt, säger han: "Tegumen omnibus sagum, fibula, aut, si desit, spina consertum; cetera intecti, totos dies juxta focum atque ignem agunt." Bara i brickan, och med blottade barmar, gå Finnarne ännu, liksom de, än i dag, endast med en skinnrem och ett spänne, eller en sölja, tillsluta sina rockar: med en brisk, sina skjortor. Visserligen väljer sig Finnen, vintertiden, gerna en plats uppå pankon, liksom Svensken för spiseln; dock sitter han der icke såsom denne, ofta nog, hela dagen — af orsak att Finnen eldar blott en brasa om dagen, och får sitt rum deraf varmt som en bastu; Svensken deremot eldar den kalla årstiden från morgon till qväll, och fryser likväl ofta ändå, med mindre han icke alltjemt sitter för brasan, ty värmen utgår, med röken, ur hans vida skorsten, som vanligtvis saknar ett spjäll. I anledning af denna Nordbons dubbla natur, att, i följd af sitt olika klimat, ofta tillbringa vintern i en slumrande sysslolöshet, och om sommaren deremot försätta sig i den lifligaste verksamhet, utbrister Tacitus i 15 K. med ett slags förundran: "mira diversitate naturae, cum idem homines sic ament inertiam et oderint quietem", Äfven deras utseende: "truces et cærulei oculi, rutilæ comæ" (4 K.) eller som Strabo säger flavi coloris, motsäger icke sanningen. Ja han tyckes till och med hafva attraperat några af deras ord och talesätt; då han t.ex. i 11:te K. säger: "Nec dierum numerum, ut nos, sed noctium computant: sic constituunt, sic condicunt; nox ducere diem videtur." Ännu är bruket allmänt hos Finnarne att räkna nätter, der andra räkna dagar och dygn; så säga de t.ex. om ett barn: kolm öinen wanha (tre nätter gammalt) då Svensken säger tre dygn gammalt; likaså räkna de ofta vintrar der andra räkna år, så t.ex. säga de om en häst kaks-talwias, kolm-talwias, (tvenne vintrar gammal, trenne vintrar gammal) der vi säga, två eller tre år gammal, o.s.v. Äfven Svenskarne hafva här upptagit detta Finska talesätt, så till vida att de säga t.ex. den är i tredje vintern, i fjerde vintern, o.s.v., i stället för att säga på tredje året; hvilket tyckes ge ett stöd åt den tanken, att menniskorna i den aflägsnaste forntid med år betecknat årstiderna. Ja, hvem igenkänner icke slutligen beskrifningen på båtfarten utför våra nordliga strömmar och elfvar, då Tacitus, efter att i början af 44:de Kapitlet hafva omtalt Svenska sjömakten, nämner: "Forma navium eo differt, quod utrinque prora paratam semper appulsui frontem agit: nec velis ministrantur, nec remos in ordinem lateribus adjungunt. Solutum, ut in quibusdam fluminum, et mutabile, ut res poscit, hinc vel illinc remigium."

[126] Pythea Massiliensis var, såsom namnet utvisar, hemma från det nuvarande Marseille, i Frankrike, hvilken stad var en Grekisk koloni från mindre Asien, anlagd af Phocæerna, under Cyri tid, eller ungefär 550 år före Christus. På hvad tid Pytheas egentligen lefvat är obekant; men då hans skrifter redan citeras af en utaf Aristotelis lärjungar, Dicæarcus från Messina, hvilken lefde 320 år f.Chr., och af Timæus från Taormina, som blef landsförvist af Usurpatorn Agatocles, hvilken 305 år f.Chr. underkufvade Sicilien, så kan man i det närmaste anse honom hafva varit samtidig med Alexander den store. Han tros annars hafva lefvat vid samma tid som Ptolemæus Philadelphus, eller a. R. 440, 445, som (då man antager Roms 754:de år vara Christi första) blir efter vår tideräkning, ungefär 313 år f.Chr. Utan att dertill uppgifva något skäl, gör Fant (sid. 6, 8), enligt Lagerbring, Pytheas till 100 år äldre, eller att hafva lefvat 400 år f.Chr. —

Angående denna Pytheas, och hans skrifter, känner man numera alltför litet. Blott så mycket är afgjordt, att han varit ett stort snille på sin tid, bemärkt såväl för sina matematiska och astronomiska, som för sina geografiska och fysikaliska kunskaper. Historikern Plutarchus (i sin skrift de placitis Philosophorum), och Astronomen Cleomedes (i dess Cycl. Theor. L. 1, c. 7), hedra honom med namnet Filosof; och flere, af äfven sednare tiders Författare, hafva låtit honom vederfaras rättvisa för de förtjenster man länge nog frånkänt honom. Af vettgirighet företog han sig vidsträckta resor åt Norden, hvarunder han besökte främmande, då ännu okända, länder, genom hvilkas beskrifning han betydligt utvidgade den geografiska kunskapen på sin tid. Men han hade dervid samma missöde, som, både före och efter honom, träffat så mången annan vetenskapsman, hvilken, i följd af ökade insigter, först vågat utsäga en ny sanning, eller tilltrott sig framställa en annan mening, än den så ofta, utan hof, beprisade gamla. — Med ett ord: han förföljdes, förlöjligades, och föraktades. Derföre, då hans berättelser i allmänhet icke öfverensstämde med de felaktiga begrepp de gamle gjort sig om norden, bör man kanske icke falla i förundran, om han härföre af dem blifvit bittert tadlad — isynnerhet af deras Geografer, hvilka, i detta afseende, ansågo honom vara en kättare till deras satser, eller sågo måhända med afund denna nya utveckling, som förestod den Geografiska kunskapen. Det förakt man visade hans person, öfvergick snart till en fullkomlig glömska af hans skrifter; och en sen, men upplyst, efterverld, känner djupt förlusten af hans numera förgångna arbeten. Att sluta af de få afbrutna meningar, hvilka, lösryckte från sitt sammanhang, blifvit citerade af åtskillige Auktorer — mera i afsigt att derigenom göra honom än ytterligare misskänd, än att genom deras meddelande bidraga till en närmare historisk kännedom — synes det som skulle han hafva författat tvenne arbeten; det ena, under namn af Jordens omlopp (Ges periódos), det andra om hafvet (Peri Okeano); hvilka båda skrifter, till en oersättlig förlust, numera äro förlorade. Brehmer och Murray förmoda likväl att dessa båda afhandlingar ursprungligen hört till ett och samma verk; förhållandet blir i alla fall detsamma. Flere, deribland Bougainville (i dess Mémoires de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 153), Brehmer (i sina Entdeckungen im Alterthum, Weimar 1822, p. 349) och Ukert (i Geogr. d. Griechen u. Römer. 1, 2., p. 305) tro att han gjort tvenne särskilta resor, den ena till Britannien, den andra till Thule; hvilket i det hela kan göra oss lika mycket — antingen han företagit sig dessa resor vid ett eller tvenne tillfällen. Om man af Skoliasten till Apollinus Rhodus, L. 4, v. 761, skulle få sluta det Pytheas äfven sjelf besökt Lipariska öarne, dem han händelsevis omnämner, så ville det synas som han dessutom skulle hafva gjort en tredje resa, till medelhafvet; så framt man icke, såsom Brehmer, p. 381, vill förmoda, att han från Östersjön, landvägen (långsmed floderna Weixeln och Don) letat sig fram till Svarta hafvet. Vare härmed huru som helst, så var Pytheas en man, som stod mycket fram om sin tid, hvarföre han ock, såsom alla store män, redan af sina samtida, misskändes, och bedömdes högst olika redan af de gamle. Den gamle Geografen Eratoshenes (född i Cyrene, uti Afrika, 275 och död 192 år f.Chr.) hyste för honom, enligt hvad Strabo på flera ställen intygar, ett oinskränkt förtroende; lika så Astronomen Hipparchus från Nicæa (hvilken lefde emellan 128 och 162 år f.Chr.) ehuru likväl kanske just icke till den grad. Historikern Polybius från Megalopolis (som, vid 82 års ålder, dog 121 år f.Chr.) kallade honom deremot för en uppenbar charlatan och storljugare; likaså Strabo, som knappt kunde citera hans namn, utan att dervid tillvita honom för osanning; och äfven Plinius tyckes, till någon del, hafva delat denna tanke. Af sednare tiders författare har Mannert (Geogr. d. Griechen u. Römer, I. p. 85) gått så långt i sitt beröm öfver honom, att han tillägger honom förtjensten att hafva varit den förste, som kommit på den tanken att man från Europa, vestvart, skulle kunna segla till Indien; en idé, hvilken sedermera påskyndade Amerikas upptäckt. Tiden när hans skrifter blifvit förgångne, kan man icke så noga bestämma, dock synes det troligt, som åtminstone en del deraf ännu funnits i behåll vid slutet af 5:te seklet; hvilket man tror sig kunna sluta deraf, att Stephanus Byzantinus, som lefde under Kejsar Justiniani tid, anställer några reflexioner, i anledning af hvad Pytheas herättat om Ostionerna; hvilka berättelser, enligt hvad han sjelf uppger, tyckas blifvit honom meddelta af Artemidorus från Ephesus, som lefde vid pass 100 år f.Chr.

Hvad för öfrigt hans enskilta lefnad beträffar, är man derom lika okunnig. Väl hafva många af sednare tiders skriftställare, och ibland dessa, sednast, A. M. Strinnholm (Sv. Folk. Hist., 1 B. s. 10) antagit, det han, på statens bekostnad, företagit sig dessa resor, hvilket dock ingenstädes hos de gamle auktorerne står att hemtas; och hvilket skulle förutsätta att han haft, hvad man kallar, ett "allmänt förtroende"; hvilket med andra ord vill säga detsamma som, att han innehaft ett af de betydligare af statens offentliga embeten — en förtroende-post. Man har härvid mindre besinnat huru litet enskilte i allmänhet, och sjelfva staten och landsmän i synnerhet, gynna vetenskapliga och litterära företag — helst då de företagas af den, för all yttre glans och flärd, obemärkta, vetenskapsmannen, enär dervid icke tillika ingår någon beräknad pekuniär vinst för det allmänna; i anledning hvaraf ock alla stora framsteg, inom litteraturens områden, nästan alltid varit den enskiltes förtjenst: sällan och aldrig det allmännas. Vi tro derföre, så mycket mindre, att Massilienserna, i detta fall, egnat Pytheas någon uppmärksamhet, som de fastmera tyckas hafva lemnat honom utan allt slags understöd; emedan han, enligt hvad Polybius berättar, (jemf. Strabo, L. II) skall hafva framsläpat sitt lif i största armod och fattigdom. Äfven att sluta af de triviala epiteten aneo och anthropos, de enda hvarmed man hedrat honom, tyckes han icke heller hafva ägt något slags offentlig tjenstebefattning, eller så kalladt "allmänt förtroende."

[127] Enligt Strabo, L. I, c. 45, 46, och Plinius, Nat. Hist, L. II, c. 75 (77), L. IV, c. 16. — Solinus (c. 35) säger att man på fem dagar och fem nätter seglade dit från Orkadiska öarne, sedan han nyss förut likväl nämnt, att det endast var tvenne dygns segling från yttersta udden af Norra Skottland till Thule.

[128] Af denna Plinii och Strabos uppgift, (för hvilken de tyckas vilja debitera Pytheas), att nemligen Thule låg norr om England, böra vi icke låta förvilla oss, då vi känna de gamles förvirrade begrepp om läget och lokalen af de särskilta länderna i denna del af verlden. Strabo, som alltjemt häcklar och motsäger Pytheas, i hvad han berättat om norden — uppger sjelf (L. IV, c. 5, §. 4) att äfven "Irland (Hibernia) låg norr om England." — Så plär det ofta gå när kitteln skall sota grytan!?

[129] Ishafvet har, i anseende till sin, stundom flytande stundom stelnade, form, erhållit så väl af Romare som Greker skiljaktiga benämningar. Orpheus kallade, enligt hvad s. 81 finnes nämnt, sitt nordligaste haf Kronion, och tillade som en förklaring, "nekrén te thalassan" (det döda hafvet). Hvad han i sin poetiska stil sålunda nyttjat som ett epitet eller som en diagnos, anfördes af Dionysius, Strabo, m.fl. såsom ett nytt namn, det de förklarade genom ett tredje ton-ton pepegota (det ihopfrusna hafvet), förmodligen för att derigenom skilja det från det, med sin tjocka bituminösa salthinna öfvertäckta, Döda hafvet (Mare mortuum) i Palästina. Äfven Romarne hafva icke saknat namn för att beteckna nordhafvet, hvilket de i allmänhet indelade i tre delar, nemligen 1:o Mare Schythicum, 2:o Mare Sarmaticum eller, som de äfven kallade det, Saturnium, och 3:o Mare pigrum eller (som Tacitus tillägger) prope immotum. — Utom dessa benämningar hade de gamle äfven en hop andra namn, hvilka uppgåfvos vara upphemtade ifrån sjelfva infödingarnes språk. Så t.ex. uppger Plinius (L. IV, c. XXVII) och efter honom Solinus (c. XXX) att Hecathæus, enligt invånarnes språk, kallat den del af Nordhafvet som stöter till Scythien, räknadt allt ifrån floden Paropamisus, Amalchium; hvilket ord på deras tungomål skulle betyda mare congelatum; och att åter, enligt Philemon, Cimbrerne kallat den del af detta haf som sträckte sig till landtspetsen Rubeas, morimarusa, hvilket han öfversätter med mare mortuum; samt att hvad som härifrån vidare sträckte sig upp mot norden, kallades Cromium, hvilket ord han i XXX c. förklarar med mare concretum. Dessa tre benämningar, af hvilka likväl endast de 2:ne första bestämt uppges vara nordiska, hafva öppnat ett rikt fält för Etymologerne att deröfver utbreda sina förklaringar. Det första namnet, Amalchium (ej olikt Balthium?) var dem likväl en hård nöt — man lemnade det derföre oförklaradt. Så mycket mer deremot förklarades det andra, morimarusa. Schlözer (Allgem. Nord. Gesch. 1. 114, jemf. Schöning, p. 73; Forster, p. 34, m.fl.) bevisade att det kom af Cimbriska och Iriska orden mor (haf) och marw (död), och följaktligen betecknade hvad Plinius ganska riktigt anmärkt, det döda hafvet. Vi böra kanske i förbigående nämna att kustlandet af Ryska Lappmarken, allt ifrån floden Ponoja ned åt hvita hafvet, än i dag kallas af Ryssarne Moremanskaja Laponja, (se Rühs Sv. R. Hist. 1. D. s. 148) hvilket, rådbråkadt af Finska ordet meri-moan, betyder "Lappska kustlandet." Möjligen kallade nu Finnarne det närmast derintill stötande hafvet, efter sitt sätt att tala: kustlandshafvet, till skillnad från det derifrån längre bort belägna frusna hafvet eller hafs-hafvet, (svarande mot Grekernes thalassa pontou); hvilka ord, i ablatifven in loco, skulle, på deras språk, i förra fallet, heta: merimaan meresä, i sednare: meri-meräsä (mori marusa?). På samma sätt förklarades nu äfven att Chronium kommer af de Iriska eller Irländska orden Muir-croinn, som betyder det frusna eller sammangrodda hafvet, (se Adelungs Mithridates II, 54 & 84) således hvad Plinius ganska träffande kallade concretum; ett ord hvaraf det förra, nära nog, kunde anses vara sammandraget.