Stockholm Albert Bonniers förlag (continued 3)

Han såg upp och mötte Edmées ömma, stolta blick. Emot sin vana skrattade han högt:

— Nå, Mademoiselle de La Feuillade — kan du märka några rojalistiska förnimmelser, när du nu ligger i Louis XIV:s säng? Drömmer du någon gång om ditt legitima ideal med gikt och sammetsstövlar?

Edmée satt framåtlutad med bägge armarna på bordet. Hon smålog, skakade på huvudet och såg glad upp till honom.

— Tala mer... Hur kan det vara, min vän, att du värdigas tala med mig? Du, tillade hon blygt, som nästan aldrig bryr dig om att tala med damer — inte ens med Madame de Staël.

— Madame de Staël! — Han smålog.

— Ja... Å, du skulle blott riktigt veta, hur okunnig jag är! Du, som jag vet håller så strängt på kunskaper. — Hon såg frågande upp, litet ängsligt.

— Hos män. — Han böjde sig ned och kysste flyktigt hennes skuldra. — Hos kvinnor — Gud bevare oss väl!

Hon skakade otåligt på huvudet utan att låta sig övertyga: — Jag kan ingenting, rakt ingenting, min uppfostran blev avbruten, innan jag var tio år. Jag tror aldrig, att jag har läst någon annan bok i sammanhang än ”Télémaque”, och så en gammal dagbok från Frondekriget, som jag fann hemma på les Fougères, och som en av mina förfäder hade skrivit...

— Och det intresserade dig?

— Å — hon drog djupt efter andan och slöt till ögonen, med handen mot hjärtat. — Jag tyckte att mitt liv var värdelöst, för det jag inte fått leva under den tiden! Som jag har avundats den stora Mademoiselle utanför Orléans och Anna de Longueville, som hade prinsen av Condé till broder och en älskare som Monsieur de La Rochefoucauld! Nu avundas jag ingen mera.

— Inte ens Madame Bonaparte?

Edmée rodnade och slog i sin vrede så häftigt ut med handen, att hon stötte till glaset och vinet flöt över bordet. — Nej, sade hon stolt, lika litet som det ett ögonblick föll Madame de Longueville in att avundas Markisinnan de La Rochefoucauld. Hon hade kärlek, äventyr, faror och ära, därtill ett ädelt och furstligt namn, så länge hon levde. Och dö kan man, när man själv vill.

— Du är, som jag säger, en drottning, ropade han eldigt, hänförd av hennes flammande ögon och stolta min. Jag har en gång hört en historia om en de La Feuillade, som för sin förvägenhets skull en natt blev Anne d’Autriches älskare och dagen därpå mördades av kardinalens och kungens folk. Du har hans blod i ådrorna! Å — han talade nästan hårt — ett stort namn, det är dock en härlig sak, ett präktigt ryggstöd.

— Som om något namn vore större än ditt!

— Det blir kanske... kanske... Han stod och såg in i ljuset på bordet med klara, sammandragna ögon. Så vände han sig om och sade plötsligt muntert:

— Apropos namn! I kväll skall man se hela Faubourg St. Germain på operan — i kväll håller ingen sig borta! Själva Madame Royale, vore hon här, kunde nog icke motstå att exponera en toalett i en loge i afton.

— Du kommer ju säkert? — Hon hade rest sig upp, plötsligt ivrig att komma bort.

— Ja. Fastän Gud vet, hur jag skall få tid till det!

— Å, var gång jag ser dig offentligt, med adjutanter och eskort, när jag ser folket applådera och resa sig på tå och ropa: ”Leve Förste Konsuln”, så... Å, det är så berusande, jag kan inte säga dig, vad jag känner!

— Jag kan se dig. Du rodnar, du slår ned ögonen, du är rädd, att någon i din blick skall läsa din hemliga lycka...

— Jag! Å, du känner mig icke. Nej, jag reser mig tvärtom upp, där jag sitter, jag småler och nickar till alla, och jag viskar för mig själv: ”Leve Förste Konsuln!” Och som jag säger det, knäpper jag i all hemlighet mina händer hårt ihop, och jag ber så innerligt, att Gud skall taga alla dessa önskningar på allvar, att du skall leva...

Småleende, rörd, lyfte Bonaparte hennes huvud med sin ena hand och lade den andra över hennes strålande, plötsligt tårfyllda ögon.

— Farväl, Edmée. Gå nu. Om sexton timmar skall jag se dig igen. Sov ända till middag, kläd dig fin, roa dig, var glad, tala med många människor, tänk på mig.

Hon tog sakta bort hans hand, och leende såg hon honom in i hans leende ögon.

— God natt... God morgon... Å, jag vet icke mer, vad som är dag eller natt! Jag indelar icke mer min tid efter solen, jag indelar den efter, när jag ser dig...

— Om sexton timmar, blir det då dag igen?...

Hon gick mot dörren. Men med handen på låsvredet vände hon sig om, böjde sig lätt tillbaka, i det hon med ena handen lyfte slöjan från pannan, och såg dröjande på honom med sina ömma ögon.

— Napoléon! viskade hon tyst, nästan ohörbart. Det var så sällan hon vågade uttala hans dopnamn, som ingen — icke ens hans mor — numera kallade honom för, men vars egendomliga klang, hon i djupet av sitt hjärta tillbad.

I nästa ögonblick var hon utanför dörren. Småleende satte Bonaparte sig till skrivbordet och öppnade strax sin stora portfölj.

XIV.

... ”Ah, Sire (a dit alors quelqu’un) la vertu et la puissance du géant tenaient à un seul cheveu arraché, et si le cheveu vital de la France devait être Napoléon!”

Memorial de Ste Helène.

På aftonen den 3 Nivôse år IX (den 24 december 1800) hade Konsulatets societet, som blott nödtvunget och motvilligt rättade sig efter Republikens institutioner och, så fort tillfälle blott gavs, ostentativt reagerade mot dess traditioner, mangrant infunnit sig på operan för att denna första julafton i det nya århundradet höra Haydns ”Skapelsen”, som för första gången gavs i Paris. Längs logekanterna sutto redan damerna, väntande tillbakalutade i fåtöljerna, med juveldiademer på grekiska frisyrer och cachemirsschalar artistiskt draperade över halvnakna byster. Alla voro de där — Madame de Staël, Madame de Contades, Madame Récamier, Madame Tallien, Madame Hamelin — de, som givit glans åt det gamla hovet, åt ”Coblentz” och åt Direktoriet, och som ännu försökte rivalisera med Förste Konsulns systrar cavaliere servante för ögonblicket, Auguste de Montaigu — trädde in i sin loge. Madame Leclerc var i rosenfärgad underklänning med överdräkt av sällsynt point d’Argentan. Hon hade i håret en krans av stora, skära rosor och inga andra smycken än pärlor på armarna och om halsen. I denna enkla, flicklika dräkt var hon förtjusande — salens alla lornjetter voro vända mot henne, där hon nu, småleende till höger och vänster, långsamt, graciöst, sjönk ned på sin plats.

Madame de Châteauneuf kom sent, åtföljd av sin nièce och den gamle markisen av Caulaincourt. De hälsade strax över till Madame Permon och Laurette Junot, som hade logen över konsulernas. Mademoiselle de La Feuillade, som efter deras möte om natten, säkert väntade att åtminstone ett par ögonblick träffa Förste Konsuln, var strålande i en ny dräkt av mattblått silke, rikt broderad med guldblad och blommor i ljus rosa. Över pannan satt ett uddigt diadem, prytt med safirer och vinlöv i guld, vilket, så nära som det blott gick an, till formen liknade en hertigkrona; kring den

Man hade knappt spelat de trettio första takterna, förrän publiken skrämdes upp vid ljudet av en stark knall — nästan som av ett kanonskott. Folk vände sig om och reste sig upp från sina platser; från parkett bredde sig över hela salen upp emot logerna en stigande bölja av viskningar och utrop — ingen hörde mera på Garat och Madame Barbier-Walbonne, som från scenen fortforo att sjunga det högtidliga oratoriet.

— Men vad står på? viskade den alltid nervösa Madame de Châteauneuf. Armand — hon vände sig till den unge Caulaincourt, som nyss kommit in — hör då efter, vad det kan vara.

Den unge mannen reste sig upp, och i det han böjde sig ned över Edmée, som satt framför honom, sade han lågt:

— Detta påminner om den 18 Vendémiaire.

Edmée kände, hur hennes hjärta plötsligt liksom stod stilla, och hon blev kall och styv över hela kroppen. Hon slöt ögonen och grep krampaktigt fatt om logekanten.

I detta ögonblick kom general Junot brådskande

— Förste Konsuln har varit utsatt för ett nytt terroristiskt attentat på vägen hit i Rue St. Nicaise. Blott som genom ett underverk har han blivit räddad!

Medan han ännu talade, öppnades dörren till konsularlogen, omedelbart under Junots. Förste Konsuln trädde in, åtföljd av Lannes, Lauriston, Berthier och Duroc.

I och med detsamma man fick öga på honom, reste sig huset som en man; och medan kvinnorna gräto och skrattade, viftade med näsdukar och schalar och räckte armarna ut mot honom, bröt det ut ett så våldsamt, larmande jubel, att väggarna i den stora Operan skakades och musiken helt överröstades.

Bonaparte lyfte handen och hälsade flyktigt ut mot mängden. Han var blek, men fullkomligt fattad, liksom alla hans följeslagare. Det var i hans ansikte ett sådant uttryck av återhållen vrede, av otålighet och leda, att det ej ens vek för denna entusiastiska hyllning.

Edmée hade vacklande rest sig upp och stod nu upprätt, stödd mot sin stol. Hon var dödsblek och hennes ögon, vitt uppspärrade, nästan stela, hängde vid hans ansikte i tiggande ångest. Han hade i detta ögonblick icke tanke för henne, mindes ej ens, att hon fanns

Nu trädde Madame Bonaparte och Mademoiselle de Beauharnais in i logen, tillika med Madame Murat. Ryktet flög redan genom salen om huru de blott genom ett tillfälligt dröjsmål — Madame Bonaparte hade i sista ögonblicket bestämt sig för att byta om schal — blivit räddade från explosionen. Hortense hade blivit lätt sårad i halsen, spetsslöjan, som hon i hast svept om sig, var färgad av blod. Folk såg det, och ropen och handklappningarna började på nytt. Madame Bonaparte var i en sådan sinnesrörelse, att hon strax nästan sjönk ned i fåtöljen; hon storgrät, i det hon matt viftade med händerna utåt salen.

Förste Konsuln stannade blott ett par ögonblick. I det han gick, vände han sig ännu en gång om i logens bakgrund och mötte en sekund Edmées tiggande, ångestfulla blick. Med en hastig rörelse, snabb som en tanke, och blott bemärkt av henne, förde han handen upp och tryckte lätt fingret mot sina läppar. Hans blick vidgade sig och ljusnade en kort sekund. Hon böjde sig fram — tacksamt, betagen, och räckte ovillkorligt halvt ut armarna. Ingen såg på henne; hela salen var som i yrsel; högröstade acklamationer följde Förste Konsuln, vilken

De bägge herrarna Caulaincourt, far och son, hade genast, så snart de hörde general Junots ord, gått ut för att skaffa närmare underrättelser. Nu kom markisen in igen.

— Mina damer, sade han brådskande, ursäkta, att jag låter Armand allena följa er tillbaka till Rue du Bac. Man har bett mig om att fara till Tuilerierna i afton. Den arma Joséphine, nu kan hon behöva att vara omgiven av sina vänner!

Edmée lade handen på hans arm:

— Å, gudfar — å... kan ni inte låta mig följa med?...

— Men, mitt kära barn... Ja, vad säger ni, Madame? — Han vände sig till Madame de Châteauneuf!

— Jag vet inte, om det vore passande... Hon tänkte efter: — men kanske det är klokt. Jag måste medge, att jag nu är till den grad enerverad, annars skulle jag själv... Ja, ja, tag henne då med. (Armand de Caulaincourt kom in och berättade, att Madame Junot också ämnade sig till Tuilerierna.) Men ni ansvarar mig för, att hon blir välkommen! Och bliv icke för länge borta, min käre markis — jag kommer till att leva i feber, innan jag får veta, hur det alltsammans hänger ihop. Glöm äntligen icke

Hon fortfor att ge instruktioner till markisen och sin nièce. Edmée hörde henne icke. I det Armand de Caulaincourt hjälpte henne på med hennes palatine och schal, kom han till att röra vid hennes händer, som skälvde och voro iskalla.

— Men, Mademoiselle de La Feuillade befinner sig icke väl...

— Jo, ack jo! — Edmée tvang sig till att småle. — Det är blott förskräckelsen. Det går över, när jag bara kommer ut.

Utanför Tuilerierna höll redan en hel rad vagnar, och när de genom trappan i Florapaviljongen blivit införda i Madame Bonapartes våning, funno de den alldeles full av folk. Där voro konsulerna, ministrarna och deras damer, Junots, Mortiers, och flera av husets personliga vänner. Man hade låtit servera te — som på en vanlig afton efter operan — och sällskapet, som hade samlat sig i grupper omkring Madame Bonaparte och Förste Konsuln, diskuterade häftigt den förfärliga händelsen.

Madame Bonaparte var alldeles över sig given, nästan förkrossad. Omgiven av flakoner och luktsalter, satt hon inkrupen i ett soffhörn, sammanfallen, nedböjd, med ett utseende så förstört, att hon förekom tio år äldre än vanligt.

Strax Edmée trädde in i rummet, hade hennes blick sökt Förste Konsuln. Där stod han borta vid kaminen, med händerna på ryggen som vanligt, och talade ivrigt med en herre, som hon icke kände. Så fort hon kunde, sökte hon närma sig honom. Hon väntade blygt på tillfälle att få hälsa på honom. Nu stod hon nästan alldeles bakom honom, så att hon kunde uppfånga vart ord som talades.

— Ja, jag, sade den herrn, som hon icke kände — en mager, nästan skelettaktig man med sluga, skarpa ögon — jag går icke ifrån min mening, att det är folk besoldat av Pitt och pretendenten...

— Seså, Fouché! Håll då upp med det pratet om era rojalister, utropade Bonaparte häftigt. Vilja de nödvändigt göra attentater, skulle de väl först söka röja er ur vägen, som har så många synder mot dem på ert samvete! Nej, jag vet, var uslingarna äro att finna — det är bland era egna gamla stallbröder, i jakobinernas generalstab. Dessa nidingar — lönnmördarna jag känner skurkarna, jag har alltid haft ett vaksamt öga på dem. Tänk blott på den 18 Vendémiaire! Tänk på Chevaliers kruttunna och historierna i Brumaire! Behövas flera bevis?... Å, ingen skall tro, att jag är rädd för att taga ansvaret på mig, nu då det gäller att döma dem! Vilja representanterna för den nation, som jag dagligen vågar liv och hälsa för, inte stå mig bi, så skall jag nog veta att hjälpa mig själv. Så länge jag lever, fruktar jag icke för, att någon skall våga att ställa mig till ansvar för mina handlingar. Faller jag — så äro de förlorade allesammans! För sin egen skull borde de söka stöd i en lag...

Han vände sig om och såg plötsligt Edmée bakom sig. Deras ögon möttes. Hon var mycket blek i sin blåa dräkt, men hennes ögon voro klara och hon darrade icke.

— Ni här, Mademoiselle de La Feuillade! — Han tog hennes hand, och i det han ånyo vände sig till polisministern och de andra:

— Se här, mina herrar, ett bevis för, att jag har rätt! Mademoiselle de La Feuillade

Edmée rodnade djupt under alla dessa mäns blickar. Men hon höjde tappert sitt huvud och mötte Förste Konsulns blick.

— Jo, medborgare-Konsul. — Detta republikanska tilltal föll plötsligt naturligt på hennes läppar. — Min faster, Madame de Châteauneuf, har sänt mig, tillika med Monsieur de Caulaincourt, för att uttrycka hennes beklagande och lyckönskan. Ni vet...

Hon kunde icke fortsätta. Hennes ögon fylldes plötsligt av tårar, och handen, som ännu vilade i Bonapartes, tryckte krampaktigt hans. Vad hade hon icke velat giva för att i detta ögonblick få kasta sig i hans armar, för att få säga honom, vilka kval hon genomgått för hans skull!

Förste Konsuln gissade hennes rörelse. Han böjde sig hastigt ned och kysste lugnande hennes hand.

— Tack! sade han med sin djupa, allvarliga stämma. Jag skall aldrig glömma, vad ni har gjort för mig i afton. Ni, en ung flicka, ensam från hela Faubourg St. Germain...

— General, ni glömmer min gudfar, markisen av Caulaincourt, och jag tror nog, att här

Förste Konsuln drog hennes arm in under sin och förde henne bort till den plats, där han såg Madame Junot stå. De talade icke, men deras blickar vilade i varandra. Han tryckte hennes arm hårt intill sig: — Du är modig, Edmée, modig...

Han såg icke åt det hörn, där Joséphine satt sammansjunken mellan sina kuddar och flakoner. Med en bugning skildes han från Mademoiselle de La Feuillade och fortsatte därpå sitt samtal med ministrarna.

XV.

... Mais la règle et le compas, étaient-ils bien faits pour lui?

Le Comte de Las Cases (de Napoléon).

”Je suis le maître.”

Mot réitéré de Napoléon.

Så stark Edmée än var, hade hon dock icke kunnat tåla att tillbringa så gott som en hel natt barfota eller med genomvåta skor utan att ådraga sig en duktig förkylning, som i förening med sinnesrörelserna och strapatserna dagen därpå slutade med att göra henne allvarligt sjuk. När hon sent om natten den 3 Nivòse omsider kom hem från Tuilerierna med markisen av Caulaincourt, var hon hes och illamående, och upp på förmiddagen vaknade hon med stark feber.

Förhållandet mellan Edmée och Madame de Châteauneuf hade efter Louis’ avresa blivit mer och mer kyligt. Madame de Châteauneuf, som numera för det mesta var fängslad vid sina rum genom det svåra och illa läkta benbrottet och icke gick ut utan vid särskilt högtidliga

Mest bekymrade det dock Madame de Châteauneuf, att Louis så gott som aldrig i sina brev nämnde kusinen och aldrig skrev till henne. Detta olyckliga giftermål, vilket hon själv från början, då det var osäkert, om Mademoiselle de La Feuillade kunde återfå sina gods, gjort allt för att uppskjuta, och som hon sedan förgäves velat påskynda, ansåg hon nu i sitt innersta så gott som uppgivet. Louis hade ej efter sin avresa yttrat sig därom, men på tonen och stämningen i hans brev kunde hon väl märka, att han ej mera tänkte på sin kusin som sin blivande maka. Edmée å sin sida utspanade alltid, när modern fått brev från sin son, och med ett slags skyggt, ödmjukt intresse försökte hon att på omvägar få veta så mycket som möjligt om honom, utan att precis direkt våga föra samtalet på honom.

Medan Edmée var sjuk, lät Madame de Châteauneuf var dag sina lakejer bära sig uppför trappan och tillbragte en halv timmes tid vid sin nièces säng. Under ett av dessa besök, vilka i hög grad plågade Edmée, som icke tålde någon annan än Valentine bredvid sig, berättade hon ouppfordrad, att Louis i sitt sista brev skrivit, att han ville komma hem på ett par dagar över nyåret. En nyhet, som strax ökade Edmées feber.

Själva nyårsdagen var Mademoiselle de La Feuillade mycket sjuk. Hon hörde, hur det ena ekipaget efter det andra rullade in på gården och stannade utanför stora trappan, det oupphörliga bullret av nyårsgratulanternas steg och röster i vestibulen. En och annan av familjens intimare bekanta gjorde henne en kort visit på hennes rum och medbragte en liten gåva. För var vagn, som körde in på gården, blev hon orolig, och bad Valentine genast se efter, om det kunde vara Monsieur de Châteauneuf, som kom. Hon väntade på honom som i feber.

Sent på aftonen äntligen kom Louis. Med onaturligt uppskruvad hörsel hörde hon hans röst redan på trappan, och i ångest bad hon Valentine att spärra dörren. Nu — sjuk och svag, som hon var — hade hon en nästan panisk skräck för att möta förebråelsen och domen i hans blick.

Men dagen därpå kunde det icke undgås. Monsieur de Châteauneuf lät fråga, om Mademoiselle de La Feuillade kände sig frisk nog att taga emot honom.

Edmée svarade i förtvivlan strax ja. Hon hade alltsedan hon vaknade om morgonen övertänkt sin ställning: vad skulle det väl tjäna till att söka uppskjuta det oundvikliga?

Madame de Châteauneuf hade velat följa sin son upp till niècen, men han hade avböjt det.

Hon låg tillbakalutad mot sängens kuddar, och i frostdagens klara solsken såg han, hur blekt och magert hennes ansikte hade blivit. Över rummet möttes deras ögon med ett uttryck så egendomligt, att till och med Valentine blev gripen därav och, grannlaga, sakta drog sig undan i sin fönstersmyg.

Han fattade sig och gick fram till henne.

— Det gör mig ont, min kusin, att se er igen i detta tillstånd, sade han stelt, utan att taga plats i den stol, Valentine skjutit fram till honom.

Edmée låg med nedslagna ögon och plockade på lakanet. Plötsligt såg hon upp, och det var ett leende på hennes läppar, som förvirrade Louis.

— Du beklagar mig. Det har du intet skäl till. Sedan jag såg dig sist, har livet givit mig det bästa, någon kvinna någonsin har ägt eller kommer att äga. Därför att du nu händelsevis ser mig sjuk och en smula matt av febern, tror

Han höjde långsamt, liksom motvilligt sin blick, och mötte hennes. Den var strålande och klar, och hennes leende var stolt, nästan högdraget.

— Du har ett styvt sinne, min kusin, sade han blott.

— Du vill icke tro mig? Gör, som du vill, men det säger jag dig — hon reste sig halvt upp i sängen och lyfte handen, liksom till ed — intet av det, som hänt mig under dessa två månader, ville jag undvara. Intet, hör du, icke ens denna feber.

— Edmée! — han rätade sig strängt. — Du talar ett språk, som minst av allt anstår en ädelboren kvinna.

— Så skulle visst envar säga i ditt ställe — kanske alla män, utan undantag. Hon talade nu lugnt, med mild, stilla röst, liksom anginge hans ord henne icke. — Men jag är en ädelboren kvinna, och aldrig, tycker jag, har jag bättre förstått, vad som anstår mig, än nu. Jag vet, att mitt liv har blivit ett undantag från regeln — men är då regeln det högsta du kan tänka dig?

Louis reste sig. — Jag vill ej diskutera med en febersjuk flicka. Jag bad om lov att hälsa på min kusin, emedan det skulle givit

— Louis! — Hon reste sig halvt upp i sängen för att hålla honom tillbaka. — Säg mig... Du finner det orätt av mig, att jag stannar i din moders hus?

Han betänkte sig litet. — Ja. Och ändå önskar jag det, tillade han med eftertryck.

Hon smålog blitt och ömt upp emot honom. — Å, Louis... Hon räckte honom bägge händerna, som han dröjande tog i sina. Du är sträng emot mig, och du har väl rätt till det, men ibland är det, som om du — och du allena — i djupet av din själ förstod mig...

Han släppte hennes händer och vände sig halvt om. — Kanske förstår jag mer än du tror, sade han häftigt. Mitt hjärta blöder för dig, Edmée. Jag har försökt att döma dig, men när jag vill vara ärlig mot det bästa hos mig — kan jag icke. Icke dig — upprepade han häftigt, liksom ångrade han redan sina egna ord — men honom! Förstår du då inte din egen förblindelse? Du älskar — men han!... Vad är du för honom? — Han såg, att han plågade och förskräckte henne, och han hade, innan han trädde in i detta rum, fast föresatt sig att ej mera tala om det, som aldrig kunde göras gott igen, men nu, när han såg henne, överväldigades han plötsligt av sin svartsjuka, sin medömkan

— Tror du väl ens, att han anser sig ha några plikter emot dig, när han en gång upphör att älska dig? Skall han, tror du, skona din ömhet, din känslighet, ditt rykte? — Å, jag, som känner honom, för det att mitt hat gissar honom bättre än de andras beundran — jag vet, att mänsklig hänsyn och mänsklig plikt spelar för honom ingen roll. Frankrike är lika litet för honom som du. Han arbetar, för det han älskar arbetet, han kämpar, för det han älskar kampen, och hans omättliga själ hungrar efter äran. Vad är väl du för honom?... Din ras, din stam, din egendomlighet är honom främmande. Han känner icke, han anar icke den Edmée de La Feuillade, som är mig så kär, därför att hon — sådan som hon nu en gång är — vuxit sig in i mitt väsens grund. Vad han älskar — det är blott det härliga stycke kött och blod du är. Han älskar dig som en Medici, en Borgia älskade kvinnorna — korsikanare eller italienare som han är, främmande för dig och oss alla!

Edmée reste sig upp, rak i ryggen, och lade sin knutna hand på sängens kant. — Gå! sade hon bjudande och betraktade hotande sin kusin. Du tränger dig in hos mig, när jag ligger sjuk under din moders tak, och jag tror, att du vill mig väl, och tager emot dig som en syster sin

Hon föll tillbaka i sängen och skiftade färg så våldsamt, att Valentine förskräckt kom springande till.

— Min Gud, Monsieur Louis, ni tar ju livet av henne. Hämta doktorn... hon måste åderlåtas igen, strax... Och pigan knuffade honom nästan med våld ut genom dörren.

Doktorn förklarade, att Edmée hade nervfeber. I ett par dagar fruktade de för hennes liv; så blev det bättre. Under denna tid lät Madame Bonaparte ofta officiellt förhöra sig, hur Mademoiselle de La Feuillade befann sig. Från Förste Konsuln kommo nästan var natt bud och brev genom den hemliga trappan.

Före sin avresa hade Monsieur de Châteauneuf företräde hos Förste Konsuln. Bonaparte mottog honom artigt och åhörde med levande intresse hans framställning av underhandlingarnas gång och Ottos uppfattning av det engelska kabinettets ställning till de neutrala makterna. Han var så helt och hållet upptagen av det och gjorde så många intresserade frågor, att Louis ett ögonblick trodde, att han glömt, vem det var han talade med.

Då audiensen var förbi och Monsieur de

— Tala, Monsieur de Châteauneuf, sade han skarpt. Ni vill säga något.

— Ja, medborgare-Konsul. Nu är mitt officiella ärende uträttat. Vi äro bägge franska adelsmän, bägge Republikens tjänare — i den ena egenskapen står jag ett steg över er — i den andra ni en hel del över mig. Låt oss tala med varandra som två män.

— Tala, sade blott Bonaparte ännu en gång med samma hårda uttryck. Hans blick borrade sig lik en stålklinga in i Louis’, som fast mötte den.

— General Bonaparte, vad har ni gjort mot min kusin, Mademoiselle de La Feuillade?

— Herr greve de Châteauneuf, har ni någon rätt att fråga?

— Ja.

— Och om jag icke erkänner denna rätt. Om jag ej önskar, att detta namn blir nämnt mellan oss?...

Louis trädde honom så nära, att hans skälvande hand på värjfästet rörde vid Bonapartes kläder. — Så kallar jag er en — en...

— Håll, Monsieur de Châteauneuf! Kom ihåg, vem som är den starkaste här.

— Jag har blott alltför länge kommit ihåg

— Jag gör det ännu en gång, och för er egen framtids skull, sade Bonaparte flegmatiskt, med eftertryck. Ni har vid början av detta samtal försökt att ställa oss lika. Tror ni det? Nej, ni vet så väl som jag, att jag är herre här. Jag kan icke ställas till ansvar av någon i detta land.

— Vi stå här man mot man... — Blek av vrede drog Louis sin värja till hälvten ur slidan.

— Prat! sade Bonaparte högdraget, och hans fasta, kalla blick sänkte sig ringaktande ned mot Louis’ hand. Ert liv så väl som mitt är statens; min kärlek är en privatsak, som icke angår någon utom mig själv och henne, som jag älskar. Vi ha en gång stått man mot man, som ni säger, i kampen om denna kvinna, och — med den starkares rätt har jag vunnit henne.

— Ni vill alltså neka mig all satisfaktion...

— Jag medger icke en gång, att ni har någon som helst rätt att begära den. För det första: Mademoiselle de La Feuillade är fri, hon är sin egen herre; för det andra: jag är — den jag är. Farväl, Monsieur de Châteauneuf.

Louis såg honom fast in i ögonen — hans hand vilade ännu på värjan.

— Jag ser, att jag har intet mer här att göra. Republikens chef pockar inte för intet på sin okränkbarhet. Hans stämma var full av stolt bitterhet. — Vi ses alltså först vid Philippi — som väl en gång skall komma!

— Vid Philippi, Monsieur de Châteauneuf — han smålog — skall jag ej glömma er. Ni är en modig och ärlig fiende — jag vet åtminstone, var jag har er! Men kom ihåg: Frankrike behöver oss bägge.

— Det har ni ingen orsak att påminna mig om, general. Mina ord gälla er — icke er regering. Ännu är det väl skillnad på er och staten!

Bonaparte log. — Ännu! Ja, tror ni det?

Med en huvudböjning och en handrörelse avskedade Förste Konsuln sekreteraren hos Republikens underhandlare i London.

XVI.

On croit généralement dans le monde que les premières années de l’Empereur ont été taciturnes, sombres, moroses; au contraire — il était fort gai.

Mèmorial de Ste Hélène.

”J’ai foi dans mon étoile!...”

Mot de Napoléon.

Första gången Edmée efter sin sjukdom åter visade sig i sällskapslivet, var på den stora fest, Berthier gav i anledning av freden i Lunéville. Efter en vink av Förste Konsuln var den arrangerad som kostymbal.

Mademoiselle de La Feuillade hade valt en dräkt, som visst ingen annan under denna tid skulle funnit på eller ens ansett rådligt att bära. Hon var klädd som Anne d’Autriche. Mellan alla dessa grekiska gudinnor och romerska dygder var hon en strålande, stolt anakronism i silverbrokad och brabantska spetsar, Över hennes gestalt och hållning låg, då hon trädde in i salen, hela det gamla hovets styva förnämhet och Frondens lättsinniga käckhet.

Det var strax vid balens början. Edmée dansade med Duroc, förklädd till arabisk scheik, då plötsligt en mörk domino, liten och smärt, trängde sig emellan henne och hennes kavaljer, som ögonblickligen — till hennes stora förvåning — utan invändning steg till sidan och utan ett ord drog sig tillbaka. Dominon grep henne hastigt om livet och viskade med en röst, som hon aldrig kunde misstaga sig på:

— Scheiken har högre order från profetens egen mun. Låt oss dansa och vara glada, drottning Anna!

De dansade. Det var ”le Monaco” — den dans Förste Konsuln dansade bäst, och som han önskat skulle finnas på programmet.

Det var trängsel omkring drottning Anna. Hon var en av de masker som väckte mest uppmärksamhet. Den svarte dominon vek emellertid icke från hennes sida — han höll hennes arm fast intill sig och konverserade högt med henne.

— Hur finner Ers Majestät sig egentligen i detta blandade sällskap? De äro icke alla hovfähiga — det vet Ers Majestät nog. Ja, jag känner till och med några, som ha visat sig rätt ohövliga mot kungliga personer. Kom, låt oss gå! En drottning är skyldig sig själv att hålla sig på avstånd från sådant folk. Inte sant? — Han gjorde en rörelse med handen,

Drottningen roade sig furstligt åt denna lek; hon kunde blott icke låta bli att undra, om där då ej var någon, som kände igen hans egendomliga, sonora stämma och litet avvikande accent. Hon slöt sig närmare intill honom, och i det de försökte bana sig väg, svarade hon högt:

— Louis XIII:s drottning och Louis XIV:s moder har aldrig varit rädd för rebeller. Jag är Frondens drottning såväl som hovets, och de sturska engelsmännen har jag gjort mjuka som honungsdeg. Fråga blott Buckingham, min gode domino, om icke England har böjt sig för Frankrike.

En ny dans begynte, och de kommo rätt obemärkta in i ett mindre kabinett. De satte sig i en nymodig, lågryggad kåsös, uppburen av två förgyllda sfinxer, som bildade höga sidostöd.

— Låt oss vara glada, min drottning, viskade han uppsluppet under den svarta hättan. I dag är jag i ett lysande lynne, och du talar som en gudinna eller som ett orakel. England har böjt sig för Frankrike, säger du — och ändå vet du ej, vad jag fått veta: Pitt har äntligen avgått! Också han börjar begripa, att det är hopplöst att kämpa mot mig. Nu har jag egentligen bara idioter att göra med — han en smula! Jag skall nog skrämma dem också från vettet en dag.

Han sträckte ut sin vita hand, liten och mjuk som en kvinnas och klämde hårt Edmées.

— Vi ha ännu icke druckit på freden i Lunéville, min drottning. Kom!

Edmée hade icke lust att åter ge sig ut bland alla gästerna, som vart ögonblick kunde känna igen honom. Hon blev sittande och lutade sig tillbaka med hakan i vädret.

— Drottningen av Frankrike och Navarra dricker icke på sina staters välgång med vilken okänd domino som helst, sade hon; hon väntar till Förste Konsuln kommer. Ingen utom han är värdig att stöta sitt glas mot hennes.

— Ers Majestät gör Förste Konsuln alltför stor ära. Betänk dock, vilken parveny han är!

Drottning Anna drog sig ännu en gång tillbaka

— Drottningen av Frankrike och Navarra har sett Bonapartes stjärna stiga. Efter Marengo och Lunéville förstår hon, att han är den, som skall lyfta den store kungens arv.

— Å, Edmée! — Han brast ut i ett lågt skratt, böjde sig ned och kysste hennes händer, som vilade i skötet. — Det klär dig att vara historisk ”ande” — du blir helt högtidlig därvid, och för dina orakelspråk håller man på att glömma all drottningens praktfulla, unga skönhet och silverbrokad och juveler! Det gläder mig, att ditt Majestät ser stjärnan stiga — jag tycker nästan, att jag ser det själv!

De sutto bägge tysta några minuter. De hörde valsen inifrån salen och skratt och prat och viskningar från människogrupperna omkring dem.

Han strök tankfullt, smekande hennes hand och sade lågt, plötsligt allvarligt:

— Ser du, Edmée — om jag inte hade haft min stjärna på himlen och därtill förstått att räkna bättre än de andra, så att jag lyckats kämpa mig fram till den första platsen, så skulle jag nu av alla dessa människor, vilka därinne vänta på Förste Konsulns ankomst som på festens glanspunkt, varit hatad som en skabbig hund. Stor framgång är det enda, som förmår människorna att förlåta överlägsenheten. nu! Tro aldrig, att jag sitter fast i sadeln, så skicklig ryttare jag än tror mig om att vara. Förlorar jag blott en gång ett avgörande slag — som det vid Marengo till exempel — du skall få se, hur de skola falla över mig som en svärm skorpioner över ett lejon. Men varför skulle jag förlora? — När man spelar vingt-et-un med Europa på den andra sidan bordet och sitt öde som insats, så måste man ha förnuft att bli stående vid tjugu.

Araben Duroc kom fram i dörren. Han kastade en hastig sidoblick på de båda i soffan och kom bort till dem.

— Ers Majestät tillåter väl? — Han bugade sig djupt och viskade så ned mot dominon: — Det är visst tid att förbereda den officiella entréen. Berthier är som på nålar.

Dominon hälsade drottningen och gick. Araben slog sig ned på hans plats.

— Jag kan se på Ers Majestäts ögon, att ni är förvånad över er tjänares dristighet. — Han sänkte rösten och lade handen på hjärtat:

— Förstå mig väl, och förlåt mig — han har haft förtroende för mig!

Drottning Anna rodnade häftigt under masken. Hon gjorde en avvärjande rörelse med handen. — Jag börjar förstå, mumlade hon förvirrad.

— Jag ensam vet det, fortfor han; och bäste vän.

Edmée de La Feuillade reste sig upp, och, i det hon gav handen till sin kavaljer, sade hon klart och tydligt:

— Monsieur — jag varken kan eller vill förklara något. Men jag tackar er, och jag litar på er.

En halv timme därefter kom Förste Konsuln i galavagn och med ridande eskort. I sin vanliga uniform — gardets hästjägares översteuniform — utan mask eller förklädning, trädde han in i salen vid värdens hand. Han såg glad ut, hans panna var ljus, hans ögon logo, och han hälsade artigt, med älskvärd öppenhet, på de masker, han kände eller trodde sig känna. Drottning Anna dansade med en romersk prætorian, då han på sin väg kom förbi henne.

— En förtjusande dräkt, sade han högt, vänd till Berthier. Det är då ett stycke äkta Lyonersiden, och det gläder mig att se något franskt i detta kosmopolitiska sällskap. — Med en bugning för drottningen, sade han småleende: — Madame, vi två äro visst ensamma om att representera Frankrike här i salen.

Hennes Majestät svarade blott med en reverens, och Förste Konsuln gick vidare.

De flesta hade redan igenkänt Mademoiselle de La Feuillade under masken. Efter Förste Konsulns markerade komplimang blev hon ännu mer uppmärksammad än förr. Prætorianen hade all möda att bana henne väg till deras plats, då den efterhängsne scheiken plötsligt dök upp igen.

— Soupern börjar. Hans Majestät kalifen (Berthier bar denna dräkt) befaller mig att föra Ers Majestät till hedersgästernas bord. Plats! — Plats för Frankrikes drottning!

Bonaparte gick först — allena, och utan bordsdam — in i den som ett orientaliskt tält arrangerade matsalen. Berthier satt vid hans högra sida, men på den vänstra stod platsen tom. Han såg skarpt bort åt ingången till balsalen; ingen var auktoriserad att sätta sig på den tomma stolen och ingen vågade göra det av sig själv.

Nu kom Duroc med mademoiselle de La Feuillade. Förste Konsuln gjorde tecken till honom, men Edmée hade redan med säker takt valt sin plats på andra sidan bordet, snett emot honom.

Ett ögonblick såg han skarpt på henne. Så höjde han ögonbrynen och smålog.

Duroc böjde sig mot Edmée och viskade:

— Tillåt, Mademoiselle, att jag komplimenterar er. Det var klokt — han hade i nästa

Förste Konsuln reste sig, och över bordet, som under hundratals ljus strålade av vermeil och silver och rubinrött glas från Venedig — allt krigets rika byte — sökte hans ögon Mademoiselle de La Feuillade. Han höjde champagneglaset:

— Medborgare och vänner! En skål för fördraget i Lunéville, sade han högt med sin starka stämma. Leve äran, friheten och freden! Leve Frankrike!

XVII.

”Tous mes vertueux républicains, je n’ai qu’à dorer leurs habits, et ce sont des gens à moi.”

Mot de Bonaparte.

”La belle saison de 1801 était bien l’apogée de la Malmaison. C’était plus qu’un château, ce n’était pas un palais.”

St. Amand.

I mitten av Prairial (år IX) kommo konungen och drottningen av Etrurien till Paris för att tacka för sin krona och mottaga den av Förste Konsulns hand. De reste under namn av ”greven och grevinnan av Livorno”, men blevo mottagna som suveräner.

— Kan du se, sade Bonaparte till Edmée de La Feuillade, aftonen efter han i Malmaison låtit spanske ministern presentera majestäterna för sig — kan du se, att parisarna icke äro rädda för att låta en Bourbon gå över Place de la Révolution. Se på konungamördarna och spartanerna, hur de småle och buga för dessa lillepyttmajestäter, som vi själva ha skapat. Å — å! Alla mina dygdiga republikaner — jag behöver blott ge dem ett förgyllt

Genom sin ställning både i Faubourg St. Germain och i Tuilerierna var Mademoiselle de La Feuillade en självskriven gäst vid alla de fester, som nu avlöste varandra till ära för infanterna. På Talleyrands stora italienska fest i Neuilly hade hon den äran att dansa en kontradans med Marie-Antoinettes systerson, vilken hon fann ”tyvärr vara en karikatyr av en konung”, som hon sedan sade — och på markisinnans av Montesson bal hade den unga drottningen nådigt tagit henne avsides och bett henne om hjälp att arrangera sitt hår, som kommit en smula i oordning efter dansen. Då Förste Konsuln hörde det — han ville ha reda på allt — rynkade han pannan: — Jag tror, hon tar sig air, den lilla suveränen. — Han lade sin hand på Edmées hjässa. — Se där har du en krona, som väl förlänar större makt än Etruriens!

Berthier gav i krigsministerhotellet en stor fest årsdagen av slaget vid Marengo. Trädgården var arrangerad som ett läger, danssalarna voro prydda med vapen, fanor och troféer, man superade i tält, och bakom var och en av damernas stolar stodo de unga officerarna, raka som skiltvakter, i Republikens praktfulla, fantastiska uniformer.

Om aftonen var där fyrverkeri. I den Marengo. Edmées ögon sökte Förste Konsulns; hon mindes, när hon för ett år sedan — en sommarnatt som nu — första gången hade hört detta namn och funnit brevet på bordet inne i sin kammare. Bonaparte såg henne ej. Med armarna korslagda över bröstet, med blottat huvud, såg han ut framför sig; han vände ej sina ögon emot hennes; hon såg blott i det flammande, osäkra skenet hans bleka ansikte under den mörka hårluggen och hans fasta, tätt slutna mun.

Efter infanternas avresa i mitten av Messidor (man ville icke ha dem kvar till 14-juli-festen) lämnade också den fina världen Paris. Madame de Châteauneuf och Edmée voro bägge inbjudna att tillbringa några veckor på landet hos familjen de Caseaux, men i sista ögonblicket fick Mademoiselle de La Feuillade en formell invitation, gällande för samma tid, till Malmaison. En inbjudning till Förste Konsulns hus var redan detsamma som en suverän befallning — det kunde icke vara tal om att avslå den. Madame de Châteauneuf reste alltså allena till sina vänner, och Edmée ankom, i sällskap med sin väninna, Madame Junot, till Malmaison i början av Thermidor.

Malmaison, som alltid hade tillhört en rik familj, var, redan då Madame Bonaparte för tre år sedan köpte det, en komfortabel och nästan präktig boning; sedan dess hade både hon och Förste Konsuln gjort mycket för att utvidga och försköna slottet. Den förre ägaren hade, då anglomanien under Direktoriet var i sitt högsta flor, inrättat huset med solid engelsk bekvämlighet och isynnerhet satt det i stånd att härbärgera många gäster — liksom ett riktigt engelskt countryhouse. Gästrummen voro alla belägna en trappa upp, längs med en lång stenlagd korridor, som med sina stora fönster vette åt gården. Var lägenhet bestod av ett sovrum, ett kabinett och en liten kammare till jungfrun eller tjänaren. De voro alla mycket enkelt möblerade och golven stenlagda i rutor, liksom korridorens. Vid ändan av denna — till höger om vestibulen — förde ett par trappsteg upp till den lilla salong, där man frukosterade om morgonen, och som utgjorde en del av Madame Bonapartes enskilda våning. Hennes kabinett innanför sängkammaren stod genom en trappa i direkt förbindelse med stora salongen och galleriet i rez-de-chausséen. På motsatta sidan av vestibulen — alltså rakt under gästrummen — lågo på nedra botten Förste Konsulns rum. Arbetskabinettet gränsade omedelbart till hans egen lilla privata trädgård och stod i förbindelse därmed genom en liten över

Frukosten var alltid bestämd till klockan halv elva; i den deltogo blott damer, liksom i Tuilerierna. För resten var det nästan mest damer, som voro liggande gäster på Malmaison. Herrarna kommo i allmänhet blott dit ut till middagen — ridande eller åkande från Paris — och återvände vanligen vid midnatt, var till sin post eller sitt arbete. Förste Konsuln själv visade sig sällan före sex, då man åt middag. Middagen, och aftontimmarna efter den, var den tid, då man egentligen levde på Malmaison. I allmänhet långleddes de unga damerna en smula på förmiddagen; Madame Bonaparte hade ofta migraine, Hortense målade eller spelade, de övriga skötte sin korrespondens, sitt tapisseri, lärde sina roller till societetsspektaklen, konfererade med sina kammarjungfrur och modister eller drevo omkring i parken med en roman av Madame Cottin eller Madame de Genlis för att få tiden till klockan sex att gå. Men då — då fick man också ersättning! Genom den långa platanalléen, som från landsvägen förde upp till slottsgården, kommo de i sina små snabba kabrioletter, eller ridande två och två i sällskap — alla de unga äkta männen, beundrarna och vännerna. Och mittför den unga på Malmaison, utom värdinnan) — vitklädda, småleende, kisande i solskenet, med handen för ögonen — hade samlat sig, sprungo de unga männen av hästarna, och, glömska av dagens arbete, bekymmer och omsorger, sökte deras glada blickar den av de vitklädda nymfgestalterna, som stod vars och ens hjärta närmast. Ty på denna tid — 1800 — 1801 — grasserade en ren giftermåls- och förälskelseepidemi inom familjen Bonapartes närmaste krets; huset var fullt av nyförmälda och hemligt förlovade par, och de gamla kastanjealléerna i parken beskyddade under dessa sommarkvällar från sex till tolv många ömma förtroenden, många kyssar, många små äktenskapliga trätor. Det låg ömhet i luften — smekmånadens leende, säkra, konventionellt skyddade och insolent ostentativa ömhet.

Av dem, som i sommar voro på Malmaison eller brukade komma dit till middagen, var det först och främst den tappre, ståtlige general Lannes, ”arméens Roland”, och hans unga hustru, vilken i sin rena, tadellösa skönhet mest av allt liknade en Correggios madonna, som stigit ur ramen, tagit kött och blod och iklätt sig Konsulatets koketta dräkt. Där var Förste Konsulns yngsta syster, den knappt nittonåriga Caroline Murat, ”frisk som en majros”, efter sin nyss överståndna första barnsäng, röd och la Tempête” (som kamraterna kallade honom), och den älskliga, svärmiskt sentimentala Desirée Bernadotte — alltid barnsligt svartsjuk, alltid längtansfull, alltid romanaktigt förtvivlad och med tårar i ögonen, när hon icke hade vid sin sida sin ”béarnesare” eller icke fick brev från honom. Där voro Hortenses unga väninnor och pensionskamrater från Madame Campans institut: den livliga, egendomliga amerikanskan, Elisa Monroe, den söta Adèle Auguier och hennes glada syster Eglée, som redan svärmade för hjälten Ney; där var den ståtlige general Lauriston, ”Malmaisons Almaviva”, den begåvade målaren Isabey, den joviale Rapp, den fiffige Figaro-Bourrienne, den ridderlige och dristige Eugène de Beauharnais, som tillbragte

I denna luft, mättad av sommarvärme, av ungdomlig älskog, av segerjubel och triumfer, vid detta Förste Konsulns unga hov, där ingen framtidsdröm var för högtflygande att icke kunna vänta uppfyllelse, intet framtidshopp för djärvt att icke ha sitt berättigande; där man var dag under en evigt blånande himmel i övermodig självtillit tömde sitt glas på nya segrar; där dessa knappt trettioåriga unga hjältar, vilkas namn hela Europa nu kände, i trotsig otålighet redan sträckte händerna ut efter de slutna och taggiga kronor, varmed de snart skulle ha rätt att pryda alla dessa vackra kvinnohuvuden; — i denna luft, i denna omgivning utvecklade sig Edmée de La Feuillade verkligen till den stolta, lidelsefullt medvetna och imperativt tjusande ”Konsulatets Afrodite”, som man, till trots för Pauline Leclerc, hade vågat kalla henne.

Hon visste, att hon var älskad, och värd att älskas. När hon om morgonen, ännu med batisttröjan uppknäppt över spetschemisen, varm och med håret böljande över skuldrorna under den stora nattmössan, satte fötterna på stengolvet och kom till att kasta en blick i den anspråkslösa spegeln på väggen, mötte hon sitt eget segerstolta leende. De unga männens ögon hans ögon henne det, när han om aftonen efter en hel dags envist, oavbrutet arbete mötte henne till den glada middagen i fri luft, där hon, smyckad som till fest med de ljusa La France-rosor, han älskade, den vackraste av alla dessa vackra kvinnor, stoltast i later, liksom hon var förnämast i börd, segersäll, i hemligt jubel och hemlig längtan, höjde sitt skummande glas mot hans. Hon visste, att natten och lyckan var hennes.

Edmée de La Feuillade var som förvandlad. Hon var icke mer den ömtåliga, kyligt skygga och alltid liksom en smula fientliga adelsfröken, som för aderton månader sedan kommit från Vendée till Paris; hon var nu Förste Konsulns fylgia, Frankrikes levandegjorda segermedvetande, den stolte betvingarens stolta brud. Ofta hängde männens blickar som förtrollade vid hennes, och kvinnorna sänkte i omedveten förvirring, nästan blygsel, sina ögon, när hon gick dem förbi. Och likväl fanns det ingen, som visste något. Junot anade en del, men slog det bort som alltför djärvt och fantastiskt. säkert, vågade hon i alla fall ej låta märka det. Hon kände sin mans hänsynslöshet, när det gällde en passion, och hon hade dessutom själv alltför mycket på sitt samvete för att med fog kunna visa sig indignerad.

Hortense fruktade en ny fara för sin mor, som hon älskade — hon visste ju, att skilsmässan ända sedan Brumaire hade hängt över hennes huvud — men hon såg blott, vad alla kunde se: att Förste Konsuln var en stor beundrare av Mademoiselle de La Feuillades skönhet och icke gjorde någon hemlighet därav. Mademoiselle de Beauharnais var för resten under denna tid så upptagen av sina egna hjärteaffärer, av sin ömhet och sin oro för den frånvarande Duroc, att hon ej hade tid att ägna andras så många tankar. Eugène var själv mycket förälskad i Mademoiselle de La Feuillade, som behandlade honom med ett retsamt överlägset, än skämtande, än sentimentalt koketteri, vilket i all sin oskuld — eller kanske just därför — var väl ägnat att betaga honom hans misstankar, ifall han djärvdes att ha några. Förste Konsuln hade på sitt vanliga praktiska sätt, här — liksom i Paris — så habilt inrättat allt för deras möten, att de kunde försiggå fullkomligt ostörda. Hans arbetsrum låg omedelbart under den gästlägenhet på vänstra gaveln, vilken Edmée bebodde, och genom en ville. Och vad Edmée angick, så var hon nu en gång sådan, att hon med hänsynslöst, muntert mod och fatalistiskt lugn tog sin ställning, som hon själv valt den, med alla dess konsekvenser. I jämförelse med hennes stora kärlek, hennes livs enda tanke och allt uppslukande intresse, var allt annat obetydligheter, småsaker, som hon på sitt käcka, stolta sätt lätt kom över.

XVIII.

L’Empereur a parlé de ses premières années;... il se reportait à cet heureux âge, où tout est gaîté, désir, jouissance; à ces heureuses époques de l’espérance, de l’ambition naissante, où le monde tout entier s’ouvre devant vous, où tous les romans sont permis.

Memorial de S:te Hélène.

”Mes projets comme mes songes, tout, oui, l’Angleterre a tout detruit!”

Bonaparte (sur la perte de l’Egypte).

Det var vid middagen en dag i början av augusti. Som vanligt vid vackert väder, var bordet dukat på den stora gräsplanen mitt för slottet vid början av kastanjealléen. Solen höll på att gå ned bakom St. Cucufaskogen — kastanjernas skuggor blevo längre och längre. Men gästerna voro i afton många och glada och hade icke lust att så tidigt resa sig från bordet. Joseph och Madame Julie Bonaparte hade kommit från Mortefontaine, tillsammans med Madame Bernadotte. Andre Konsuln Cambacérès var också bjuden, och, försatt i

— Det blir för sent att leka något i afton, sade han med en blick på himlen. Låt oss få en smula musik — eller hur, Hortense?

Mademoiselle de Beauharnais gjorde tecken till en lakej att hämta hennes harpa från galleriet. Med kaffekopparna i hand lägrade sig sällskapet omkring henne på trädgårdsstolar och i gräset, som för resten började bli fuktigt. Det skymde nu också mer och mer.

Edmée hade en djup beundran för Hortenses talang — hon, som själv var helt och hållet utan den sortens fullkomligheter. Hon satte sig på något avstånd under ett träd och hörde andäktigt på. Vid middagen hade hon skrattat som den gladaste av de glada — detta sorglösa, en smula frivola, men alltid friska och intelligenta skratt, som Förste Konsuln på sitt hasarderade och oregelmässiga språk brukade säga ”klang av Frankrike”. Nu medan romansens toner, ackompanjerade av de späda harpoackorden, blitt vibrerade genom den skumma,

Förste Konsuln promenerade fram och tillbaka mittför fasaden med hakan mot bröstet och händerna på ryggen. Ibland stannade han och hörde tyst ett par ögonblick på de andras samtal. Det var mest överste Rapp, som förde ordet. Han hade en kolossal fantasi och generade sig icke för att skarva, när det bar till.

— ...Det var alltså om natten före Pyramiderna. Generalen hade haft oss att arbeta som slavar om dagen och jag var alldeles utsliten, jag låg i mitt tält och kunde icke sova av bara trötthet...

— Det händer aldrig en god soldat, avbröt Lannes överlägset, på sitt burdusa sätt. Du hade väl litet hjärtklappning före affären kan jag tro.

Rapp stack handen innanför västen och försökte se imponerande ut över sin styva halsduk. Han var stött, och damerna måste tigga

— Jag låg alltså i mitt tält. Det var mycket mörkt, mitt i natten, och jag hörde intet annat ljud än av hästarna, som skubbade sig uppåt varandra och gnäggade. Så plötsligt slog klockan tolv — tolv...

— Å, Gud! — Madame Bernadotte var redan nära att svimma. Hon grep Eugène om armen och tryckte sig tätt intill honom — han tog henne fast om livet.

Rapp gjorde en effektpaus; så fortsatte han med dyster, hotande stämma:

— Och knappt har klockan upphört att slå, förrän jag ser en liten vit trekant, så stor... så stor... som Förste Konsulns hatt. — Bonaparte passerade i detsamma förbi. Och inne i den trekanten, kan ni tänka er — ett öga, ett eldrött öga...

Rapp såg sig högtidligt, triumferande omkring. Damerna skreko till och ryste.

— Och det där flyttade sig på väggen jämt — jämt — upp och ned — riktigt dansade framför mig...

Här kunde Junot icke bärga sig längre. Han brast ut i gapskratt. Eugène och de andra stämde i.

— Herre gud — han hade naturligtvis druckit för mycket av det heta, orientaliska

— Ja, jag har sett själva väggarna flytta sig! — En ny skrattsalva.

Nu blev det Rapp för mycket — han nekade värdigt att fortsätta historien. Damerna togo hans parti och voro indignerade på det övernaturligas vägnar. Junot, som beständigt var en av de mest klentrogna, föreslog — med en häntydning på en för icke så länge sedan utkommen parodi på de moderna spökromanerna — att de ju allesammans kunde gå upp i ”västra tornet” och försöka få fatt i några spöken. Slottet hette väl icke ”Malmaison” — mala mansio — för intet. För att vara någorlunda respektabelt måste det verkligen ha sig ett husspöke. Madame Bonaparte, som förstod att inrätta allt så förträffligt och tidsenligt, hade förmodligen icke heller underlåtit att anskaffa detta oumbärliga inventarium till ett slott o. s. v. o. s. v.

Medan de sålunda höllo på att prata och skämta över Rapps tarvliga och misslyckade spökhistoria, som icke ens fick något slut, var Edmée den enda, som — därför att hon oupphörligt följde honom med ögonen — hade märkt, att Förste Konsuln sakta, från platsen där de sutto, gick in i sin egen privata trädgård och därifrån förmodligen in i sitt arbetsrum, ty han kom icke mer igen. Nu var det helt mörkt,

Sällskapet spridde sig i biljardsalen, i salongen och galleriet. Tjänarna hade redan tänt alla ljus. Madame de La Valette satte sig till spinetten och spelade en kontradans.

Paren togo plats på det långa, glatta golvet, lysande blankt i skenet från kronor och lampetter — herrar och damer på var sin sida. Caroline Murat stod överst uppe, därefter Hortense och de andra damerna — hand i hand; alla barhalsade, bararmade, med rosengirlander eller guldbandeletter på håret, med de högvristade fötterna sträckta i silkesskorna och armarna lyfta, med sirligt böjda handleder. Mitt emot dem bildade kavaljererna en liknande kedja. De glänsande stövlarna, som, med dinglande, gyllene tofsar, gingo upp i spets över knäet, eller med breda, gula kragar, vilka vekos ned nästan ända till ankeln, stodo taktfast framsträckta mitt emot silkesskorna; de blänkande epåletterna strålade i en lång, jämn rad över uniformernas livliga, röda, blå och vita färger. Dansen gled fram, tur efter tur; paren förenades och skildes åt; där var sorl av prat och skratt, korseld av blickar från leende blå och bruna ögon, när Förste Konsuln — stilla, som han gått — kom in igen.

Mademoiselle de La Feuillade dansade med Eugène de Beauharnais. De hade nyss intagit sina platser till en ny dans, och hon stod med ryggen mot dörren, så att hon varken såg eller hörde Bonaparte komma. Hon blev uppmärksam därpå, genom att Junot, som stod på andra sidan om henne, plötsligt böjde sig fram mot hennes kavaljer:

— Men Gud, Eugène — se, vad kan då ha hänt generalen?...

Hon vände sig hastigt om och mötte hans ögon. Blott de, som kände honom riktigt väl, kunde sentera, vilken förändring som måtte ha försiggått i hans sinnestillstånd under den timme, han varit borta från sällskapet. Hela hans ansikte var som förmörkat, ögonbrynen rynkade och hopdragna, som under en häftig, fysisk plåga, och blicken under dem var brännande och hård. Munnens fina, rörliga linjer voro som förstenade i kuvad, trotsig smärta.

Han gick bakom de dansandes leder — de flesta märkte honom knappt — fram till sin vanliga plats vid kaminen. Han satte sig och började tala ett par ord med Madame Bonaparte och sin svägerska Julie. Så sköt han otåligt tillbaka sin stol och befallde i kort ton en lakej, som just passerade förbi, att servera honom en ny kopp kaffe.

— Å, viskade Joséphine ängsligt till Madame känner Bonaparte!

Småningom bredde där sig liksom en förstämning över salen. Förste Konsuln stod borta vid det ena öppna fönstret och såg ut — han hade ännu icke talat till någon. Plötsligt vände han sig om och sade med forcerad munterhet:

— Jag tycker dansen stannar av. Kom låt oss få ”les deux coqs”. Madame Loulou — han grep Madame Junot om livet — ni minns, den ha vi dansat så ofta!

Edmée följde honom med ögonen hela tiden. Varför kom han icke till henne?

Hon drog sig obemärkt tillbaka in i Madame Bonapartes boudoir, som gränsade intill stora salongen; den var blott sparsamt upplyst av ett par lampetter på kaminen. Plötsligt kände hon en hand på sin skuldra:

— Edmée!

Hon vände sig hastigt om och grep hans hand. Hennes ögon voro fuktiga.

— Varför dansar du inte?

— För det... Å, min vän, vad har hänt?... Han skakade på huvudet. — Plåga mig icke med frågor — inte här, inte nu. Och litet efter:

— Kan du verkligen se det på mig?

— Om jag kan se det på dig? När till och med general Junot och Eugène strax kunde märka det!

— Det var satan! brast han ut. Skulle jag icke kunna behärska mig bättre!

Madame Bonaparte kom sakta in i rummet. Förste Konsuln såg kallt, litet ironiskt på henne, så sade han högt:

— Nå, Mademoiselle de La Feuillade, vill ni så spela ett parti schack med mig, som jag bad er om!

Han ställde elfenbenspjäserna till rätta på rutorna, och i det han lutade sig fram över bordet, sade han lågt:

— Jag vet, att du kan tiga — icke ropa till och skrika, som damer bruka?

Hon böjde omärkligt på huvudet. Hon satt med armbågen mot bordet och pannan lutad i handen och flyttade en bonde.

— Kairo har kapitulerat. Egypten...

Han sade icke mera. Hon såg upp och blev förfärad över den plötsliga förvandlingen av hans ansikte. Det var grönblekt, och munnen förvred sig som av spasmer. Utan ett ord reste han sig upp och stötte upp fönstret, där de sutto — nattluften strömmade in med fuktig kyla.

Han hade lutat huvudet i handen — nu såg han upp. Där var nu intet annat att märka på honom än en stark blekhet.

— Å, du förstår icke vad detta vill säga, mumlade han otåligt, liksom han ångrade att ha talat.

Jo, hon förstod honom, hon begrep och delade Code civil, med ordnandet av finans- och förvaltningsväsendet, det italienska och tyska fälttåget, icke ett ögonblick hade han släppt sina planer med Egypten och försöken att undsätta det. Nu voro alla hans energiska ansträngningar hopplöst tillintetgjorda.

Förste Konsuln reste sig för att taga avsked

Han lät Edmée gå med de andra, utan att ge henne något tecken, att de senare skulle mötas. Förtvivlad och förstämd kom hon upp på sitt rum.

Hon öppnade dörren till den lilla, mörka trappan i muren och kunde då höra, hur han gick därnere i biblioteket, fram och tillbaka — ut på bron och i trädgården — in igen. Nej, hon kunde icke uthärda längre. Han fick bli så ond han ville, men hon måste se honom.

Ännu hade hon icke ens börjat att kläda av sig. I hast gav hon Valentine befallning att rigla dörrarna utåt korridoren och trevade sig med klappande hjärta nedför den branta, obekväma trappan. Annars vågade hon aldrig störa honom vid hans arbete — det var han, som alltid kom till henne — men nu i afton ville hon taga mod till sig.

Utanför dörren stannade hon och lyssnade — hon hörde honom icke. Så öppnade hon sakta och trädde in.

Han stod böjd över sitt arbetsbörd mitt i rummet, med bägge armbågarna på bordet och

— Du här?... Hans röst var frånvarande. Plötsligt såg han sig om och gick bort och riglade alla dörrarna. — Men, Edmée, vad faller dig in? sade han missnöjd.

Hon tog blygt hans hand, och i det hon förde den till sina läppar, mumlade hon bönfallande, som ett skrämt barn:

— Å, jag ber dig, låt mig få vara hos dig i natt. Jag får ingen ro annars. Jag skall sitta så tyst som en råtta därborta i vrån, inte säga ett ord, om du vill, men låt mig blott få vara i din närhet.

Han lade bägge armarna på hennes skuldror, såg prövande på henne med sin skarpa, fasta blick, och, i det han höll henne ut ifrån sig, sade han:

— Du är då en äkta kvinna!

— Som älskar, viskade hon. Och i det hon böjde huvudet strök hon smekande kinden mot hans hand, som ännu vilade på hennes bara skuldra. Hon stödde bägge händerna mot hans bröst och såg upp på honom:

— Vill du så låta mig vara här i natt?...

Han smålog. För första gången på flera timmar såg hon åter detta ljusa, ömma leende, som alltid annars plägade hälsa henne, och med ett halvkvävt utrop av glädje kastade hon sig handlöst intill honom.

— Å, kvinnorna äro dock lyckliga? — Han strök hennes hår och talade sakta, liksom för sig själv. — De veta inte, vad dådlust och äregirighet och arbetskval vill säga. Blott du har mig, så är du nöjd.

— Nöjd?... Hon böjde nacken tillbaka, och med slutna ögon och ett leende så hemlighetsfullt strålande, så sublimt i sin fanatiska hängivenhet, att han, som såg det, ovillkorligt suckade, viskade hon: — När jag har dig, är jag lycklig.

Han slöt henne häftigt i sina armar. — Jag tror, att det, som gör dig så bedårande, Edmée, det är din märkliga förmåga att leva blott i nuet. För dig existerar icke förtid, icke framtid — ditt liv koncentrerar sig alltid i den minut, som är.

— Ja. — Hon såg glad upp. — Är det då icke gott?

— Jo, det är gott, ty därför är det hos dig vila, som hos ingen annan.

Hon hörde knappt, vad han sade. Tryckt intill honom, mumlade hon lidelsefullt:

— Om jorden brast under mina fötter, om himlen föll över mig — blott jag hade dig, skulle jag icke känna det!

— Och om du icke hade mig längre?...

Hon smålog upp emot honom, ett egendomligt, klart och beslutsamt leende, som han sedan ofta mindes:

— Döden ligger i vår högra hand, vet du väl.

— Och du, som är livet självt, du skulle icke vara rädd för döden?...

Hon såg ut för sig — förbi hans ansikte — ögonen voro en smula sammandragna. — Jo, sade hon sakta, jag fruktar döden. Jag tycker ofta — nej, icke ofta, ty jag tänker icke ofta på det, men ibland tänker jag — att det dock måste vara vår största sorg, att vi alla skola dö, du och jag.

Han såg uppmärksamt, forskande på henne, så tog han sakta hennes mjuka, varma hand och förde den till sina läppar.

— Kom, Edmée. Du har rätt. Så länge livet, livets arbete och möjligheter ännu äro våra, så är det egentligen ingen nöd.

De gingo ett par slag fram och tillbaka genom det stora rummet — tysta — han höll

Plötsligt begynte han att tala — i början stilla, långsamt, liksom om tankarna hade svårt att uttryckas i ord; därpå hastigare, högre, tills hans tal var som en brusande, lidelsefull ström av ord, och hans ungdoms mäktiga luftslott — Alexanderståget till Indien — reste sig ännu en gång för deras inre syn: praktfullt, skimrande färgrikt, logiskt fast i sin byggnad, vidsträckt som himlavalvet, oändligt i sina konsekvenser. Han talade länge; plötsligt tystnade han lika tvärt, som han börjat.

— Varför skall nu denna motgång träffa mig — nu, när världen börjar bli stor för mina ögon, när livet genom dig har fått andra och rikare färger? Det är ett dåligt varsel för min mannaålder, detta bekymmer för Egypten.

Och liksom gripen av en tanke slog han hastigt, ovillkorligt, korsets tecken för sig.

Han gick nervöst ett par gånger fram och tillbaka med sänkt huvud och hakan mot bröstet. Så rätade han på sig, stampade häftigt med foten i golvet ett par gånger och stannade tvärt framför dörren, som förde in till konseljsalen. I dörrfälten voro målade två hjälmar och inunder underskriften: Grec — Chevaleresque.

Han stod ett ögonblick stilla; vände sig så

— ”Grekisk — ridderlig!” Inte sant, Edmée — han hade sin vanliga, litet ironiska vardagsstämma — jag är allt annat? Låt oss nu taga skadan igen! Du är ju vacker som en dag, min drottning. Han böjde sig ner och kysste henne på halsen, under örat.

Edmée satt med sänkta ögon och rörde sig icke. Hon, som annars njöt av hans smekningar, levde av dem, som en blomma av solsken, hon kände plötsligt ett sting av smärta vid denna lätta, heta kyss.

— Du är härlig, härlig är du! Var har jag då haft mina ögon i afton? — Han höll henne ut ifrån sig och strök nedåt hennes bara hals och lätt skälvande armar. — Furstlig och berusande på en gång! — Han böjde ett knä och lade huvudet intill hennes barm — det korta livet var nästan blott tumshögt och sammanhölls av ett smalt, gyllene bälte i form av en snok, vars smaragdgnistrande huvud reste sig mellan de runda, vita brösten och bet sig fast i den smala smaragdkollier, som vilade på halsen. — En drottning, en Afrodite, och hon är min! Han slöt ögonen och smålog med huvudet mot hennes hjärta.

Han såg upp och sade ännu leende:

— Har jag berättat för dig, vad jag hörde

Hon svarade icke, tryckte blott hans huvud intill sig. Hon märkte att han talade allt detta lappri, endast för det han ville tala och glömma.

— Vet du, när jag älskar dig mest, Edmée? Det är, när jag vaknar om morgonen och ditt huvud ligger vid mitt bröst, och jag kysser dina pärlemorblåa ögonlock, ditt hår, som i morgonsolen är stelnad eld och dina halvöppna, söta läppar. Jag känner det, som om du vore den enda kvinna i världen — den, som från skapelsens morgon varit bestämd för mig — min, min... När jag annars har varit kär, så brukade jag darra och rasa vid tanken, att någon annan hade ägt eller kunde äga min älskarinna. Men med dig! Den tanken har aldrig på allvar kunnat falla mig in! Du är min — lika säkert, som mitt huvud sitter på mina skuldror och min hand på min arm, ingen och intet kan skilja oss åt. Du tror ibland, att jag är svartsjuk, Nej! Jag kan blott icke fördra, att någon rör vid dig, att andra sola sig i din blick, i ditt lysande leende. Men tanken, att du skulle låta någon annan älska dig, famna dig... Å,

Han hade småningom, i hänryckt åskådning av den älskades skönhet, talat sig varm, i häftig extas. För några ögonblick hade han glömt sin äregirighet, sin sorg, Egypten. Edmée såg in i hans ögon, och hon läste där, att nu — i detta heliga nu — var hon älskad fullt och helt. Hon förstod honom så väl, var skiftning i hans själ, vart språng i hans tanke. Aldrig hade hon varit honom så nära som i denna natt.

Ljusen i armstakarna på bordet flammade till och brunno äntligen, långsamt och osande, ned i sina pipor. De sutto tysta och väntade, tills det blev helt mörkt.

Så gick han bort till fönstret och drog undan gardinen en smula. En klar, bred månstråle föll snett över golvet och gjorde rummet halvljust. De vita papperen på hans skrivbord syntes ännu vitare med ljusblå skiftningar.

Han blev ett ögonblick stående vid fönstret och såg ut. Och i det hans tanke, som en kort minut hade lyckats att glömma, ånyo, vid vart nytt intryck, vände sig till detta fjärrbelägna, stolta rike, han hade ägt och förlorat, sade han lågt:

— I detta ögonblick skiner månen på blott är människa!

Om morgonen kommo överste Rapp och general Junot ridande till Malmaison; icke någon av dem hade haft ro i sin själ, förrän de fått veta orsaken till ”generalens” förstämning i går. I platanalléen upp till slottsgården mötte de Förste Konsuln till häst, blott åtföljd av sin stallmästare Jardin.

— Jag har nyss kommit ut, sade Bonaparte, och har mest lust att rida en tur. Ha ni lust att följa med, mina herrar?

Han vände sin häst, och, utan att avvänta deras svar, gav han Jardin order att stanna hemma. Så togo de motsatta vägen — genom parken — och slogo in på den backiga, steniga Bougivalvägen.

Så länge de voro i sikte av slottet, redo de i skritt, dock utan att tala med varandra. Junot och Rapp visste, att när deras general såg ut som nu, var det icke värt att öppna sin mun. Så mörk som i dag hade de sällan sett hans panna, och läpparna voro tätt hoptryckta med

Icke väl hade de passerat parkgrindarna, förrän Förste Konsuln högg sporrarna i sin hästs sidor; de andra följde efter, och i den klara sommarmorgonen satte de alla tre av i sträckt karriär, med solen på ryggen. Hästarnas hovar klapprade muntert och taktfast mot den torra, steniga marken.

I över en timme redo de under tystnad. Solen steg högre på himlen, hästarna badade i svett, och både Junot och Rapp, som kommit direkt från Paris, började känna sig hungriga och trötta.

De hade kommit in i skogen, under trädens skugga. Hästarna föllo åter in i skritt, deras hovslag hördes knappt mot den fuktiga mossan. Då tog Junot mod till sig: — Nå, general, vad är det i vägen! Säg det blott till era vänner! Ni vet, att om det gäller landet eller er personligen — Rapp och jag äro alltid beredda att gå i elden.

Bonaparte höll in sin häst; det var uppe på en hög, långsluttande kulle, varifrån man genom en ljusning i skogen hade en vidsträckt utsikt. Han såg icke på sina båda följeslagare; med ett dystert, plågat uttryck under de sammandragna brynen blickade hans ögon ut över nejden. Plötsligt vände han långsamt huvudet

— Vi ha förlorat Egypten.

Med ett utrop drev Junot sin häst närmare intill hans och grep efter hans hand.

— Egypten! O Gud, min Gud! — Det lät nästan som en snyftning.

Rapp höll också stilla. Han hade sänkt huvudet, överväldigad av sin egen och de andras första modlösa smärta. Egypten — deras drömmars, deras minnens, deras farors och segrars underfulla land! Han visste, att för Bonaparte måste förlusten av Egypten kännas, som om han förlorat ett stycke av sin egen själ.

— Jag har egentligen aldrig trott att vi skulle få behålla det, sedan vi miste Kléber, sade han enkelt, trist.

— Och att också Desaix och Davoust skulle lämna det efter den evigt förbannade konventionen i El-Arisch! bröt general Bonaparte ut. Hade jag blott haft dem där — det skulle aldrig ha hänt! Men Menou är en kruka, en gammal fårskalle, en... Han högg ridpiskan genom luften så häftigt, att hästen förskrämd gjorde ett språng till sidan. Å, mina vänner, ropade han bittert — ni vet, vad Egypten var för mig! För Republiken, tillade han långsammare.

Han började detaljerat tala med dem om allt, vad som hänt sedan engelsmännens landstigning ansvaret för en hel armé, det duger ingen till! Jag behöver bara vända ryggen till, så går alltsammans åt helvete.

De andra svarade icke. Junot böjde sig ned och klappade sin häst på halsen.

— Nu är alltså den vägen till England stängd! suckade han. Det blir er sak, general, att finna en annan.

— Ja, det blir min sak att finna en annan, upprepade Bonaparte häftigt, på en gång stolt och bittert. Det var min sak att erövra Egypten, för att Kléber skulle spela udda och jämnt om det, och Menou förlora det.

De började sakta rida genom skogen, i riktning av landsvägen, var och en upptagen av sina egna tankar.

— Å, när jag tänker på vårt högkvarter i Ezbekyeh! suckade Rapp, vänd till Junot. Vi hade ändå många glada timmar därnere i Kairo!

De voro nu vid slutet av skogen. Nere från landsvägen hördes en ung flickas skratt — det skar klingande genom tystnaden, och officerarna sågo mekaniskt efter henne, där hon på sin åsna, mellan två enorma korgar, försvann vid vägkröken. Så sade Bonaparte plötsligt — i det han avbröt en lång tankekedja — högt, med rasande bitterhet:

— Jag skulle aldrig ha uppgivit St. Jean d’Acre, aldrig!

Med en häftig rörelse av huvudet, som om han äntligen med våld ville skaka dessa grämande tankar från sig, tvang han sin häst tillbaka och satte med ett väldigt språng över det breda dike, som skilde skogen från landsvägen. Junot och Rapp gjorde detsamma och följde sedan långsammare efter. De visste, att deras utmattade djur ändå icke längre kunde hålla fart med det, han red. Det var en av de andalusiska rashingstar, som Carl IV för ett år sedan egenhändigt hade utvalt till honom i stuterierna i Aranjuez. Förste Konsuln hade på sin tid varit stolt över Bourbonens kungliga gåva — nu red han detta ädla djur som en annan krake, utan tanke eller minne för den glädje, det en gång skänkt honom.

XIX.

”On regarde toutes choses au travers d’un voile doré qui les rend brillantes et légères. Peu à peu, ce voile s’épaissit en avançant jusqu’à ce qu’il devienne à peu près noir.”

Napoléon.

”Il est si facile de se faire avec ses propres réflexions un mal irréparable.”

M:me de Staël.

Några dagar efter nationalfesten den 1 Vendémiaire år X (man hade då redan för ett par veckor sedan återvänt från Malmaison) bad Madame Junot, som var i sin första grossess och tyckte om att ha sällskap hos sig, då hon ej mera dessa sista månader kom så mycket ut i stora världen, Mademoiselle de La Feuillade att stanna en hel dag hos dem i hôtel de Montesquiou och på aftonen gå med dem i deras loge på Theâtre de la République (Comédie Française) för att se Talma i hans berömda roll som Orestes i ”Andromaque”. Generalen hade icke haft tid att följa dem dit och hela första akten var så gott som gången, då han äntligen kom. Hans hustru gav strax akt på, att han

— Känner du henne? Vem är det? — Madame Junot ryckte lätt sin man i ärmen.

— Det är Pauline — ”Bellilote”! Du vet nog, vår lilla suverän i Orienten. — Och han skrattade.

Edmée hade hört både frågan och svaret, hon förstod strax, vem som menades. Hon kände, att hon rodnade, och för att dölja det, satte hon genast lornjetten för ögonen och vände sig åt andra hållet. Så pass hemmastadd var hon naturligtvis i de sista årens skandalkrönika, att hon ofta nog hört talas om Madame Pauline Fourès — Bonaparte själv hade till och med ett par gånger lösligt häntytt på henne och deras förhållande i Egypten: den enda liaison, han någonsin offentligt vidkänt sig. Men för resten hade hon icke tänkt vidare på henne; hon slöt till, att hon närmast måste ha varit en vacker, kokett, men mycket tarvlig liten fru, som genom sin franska glättighet och sin smula europeiska elegans gjort furore i Kairo och på det viset dragit general Bonaparte liksom flera andra unga officerare till sig. Nu såg hon plötsligt för sig en förtjusande, frisk blondin med ett godlynt, kokett leende och ett par, något banala, men stora och strålande

Under återstående delen av föreställningen glömde hon både Orestes och ”Andromaque” för att ge akt på damen i sidologen. Varför är hon i Paris? frågade hon sig själv med en obehaglig, nervös förnimmelse, som hon aldrig förr känt det minsta till. Vet han av det? Ha de träffats?... Den ena frågan dök upp efter den andra.

Efter skådespelet skulle Junot fara till Tuilerierna, dit han blivit kallad av Förste Konsuln. Damerna lovade att vänta på honom med te — trots det korta avståndet mellan Rue de Verneuil och Rue du Bac hade Laure av Madame de Châteauneuf utbett sig, att Edmée skulle få stanna över natten.

Kammarjungfrun serverade dem förfriskningar och frukt inne i Madame Junots kabinett. Där voro inga gäster, som annars vanligen efter teatertid, och de båda väninnorna satte sig bekvämt till rätta i fåtöljerna på var sin sida om kaminen. De kommo väl överens och hade alltid, på damers ytligt förtroliga sätt, en hel del att prata om; Madame Junots satiriska, kvicka, och ändå för det mesta godlynta utfall, roade alltid den av naturen så glada Edmée.

Efter det att de en rundlig tid underhållit sig med betraktelser över Madame Hamelins toalett och Madame Leclercs tjänstgörande

Madame Junot hade naturligtvis, liksom de flesta av deras krets, hela våren — de få gånger, man i sällskapslivet haft tillfälle att se Förste Konsuln tillsammans med damer — och isynnerhet nu på Malmaison i sommar, givit akt på, att han öppet föredrog Mademoiselle de La Feuillade framför andra damer i sin närhet. Men just det, att han gjorde det så öppet, förvirrade och desorienterade både henne och alla de andra, som icke kunde låta bli att intressera sig för något så riksviktigt som general Bonapartes hjärteangelägenheter. Hennes takt och verkliga finkänslighet förbjöd henne att tala därom med Edmée, men hon hade åtskilliga gånger pratat därom med andra, och ibland försökt att förhöra sin man, som så väl kände Bonaparte, och vilken hon dessutom visste vara en god iakttagare. Men vare sig, att generalen verkligen icke förstod, hur det hängde ihop, eller att han i alla fall icke ville eller icke ansåg det rådligt att yttra sig därom — han kringgick systematiskt alla hennes frågor och försäkrade skrattande, att hon alltid gjorde bäst i att blott lita på sina egna skarpa ögon. Nu upptäckte emellertid plötsligt Laurette — tack vare det oförmodade mötet med Madame Fourès — varna henne, ifall hon skulle ha tagit Förste Konsulns artigheter för mer, än de, efter hennes tanke, voro värda.

— Gav du riktigt akt på henne, Edmée? En dam är hon nu icke — men det har jag för resten aldrig heller hört någon påstå! — Hon smålog överlägset. — Man kan strax se på henne, att hon icke har begrepp om stora världen — eller vad tycker du?

— Jag tycker, att hon är mycket vacker, svarade Edmée enkelt. Hon var på en gång ängslig och glad över att Laure började tala om henne. Hon hade icke själv velat göra några frågor — dels tyckte hon, att det var under hennes värdighet, dels hade hon en bestämd förnimmelse av, att han skulle misstyckt det.

— Vacker! Ja, naturligtvis är hon vacker. Varför tror du annars, att han skulle brytt sig om henne? — Laurette skrattade muntert, befriad från alla misstankar genom Edmées lugna ton och leende. — Å, det är alldeles historien om David och Bathseba om igen! Han skickade mannen, den beskedlige stackarn Fourès, ut i öknen eller i de engelska korsarernas gap — jag minns inte riktigt vilket, och det kan också vara detsamma. Och så — du förstår!

Mademoiselle de La Feuillade drog sig långt tillbaka i skuggan bakom kaminen, där hon

— Junot påstår, att generalen var alldeles tokig i henne, så länge det varade. Gud vet — Madame Junot stack fram sin guldbroderade tåspets och betraktade den noga med huvudet på sned — Gud vet, vad det egentligen skall betyda, att hon nu är här?

Edmée reste sig hastigt upp. — Laurette, du får ursäkta, men jag är verkligen så trött i kväll...

— Å prat! — Laurette tvang henne ned i stolen igen. — Om jag vore trött — hon såg nedåt sin figur — men en ung flicka, som du! Nu sitta vi så trevligt — klockan är ju icke mer än litet över tolv ännu. Låt oss nu vänta till Junot kommer hem, som vi lovade, så kunna vi kanske få höra något nytt.

— Vad för nytt? Du är då förfärligt nyfiken, sade Edmée med ett försök att skämta.

— Å, om Pauline — hon är dagens intressanta fråga! Men du har inte riktigt intresse för Förste Konsuln, som vi andra, det har jag alltid sagt, tillade hon skälmskt, en smula maliciöst.

Edmée blev sittande. Efter detta kunde det naturligtvis icke gå an att gå.

Bort emot klockan ett kom generalen hem.

— Nå, min vän?... Ah, du har betänkligheter, för det här är en ung flicka tillstädes! Min Gud, en helt vanlig intrig — en sådan historia har då Edmée hört förr! Varken hon eller jag begär ju, att du skall gå i detaljer — Gud bevare oss väl! — Och hon slog muntert, kokett ut med bägge händer.

— Ja, vad vill du, jag skall säga? Jag har ju berättat dig allt, vad jag vet. Det ser ut, som om hon haft det svårt, stackars lilla ”Bellilote”, och en hel hop vedervärdigheter, innan hon äntligen hamnade här. Duroc har berättat mig, att hon lyckats få fram ett brev till Förste Konsuln, och nu hoppas jag, att han sörjer väl för henne på ett eller annat sätt.

Edmée led förfärligt under detta samtal. Hon hörde på Junots röst och såg det på hans förstulna, halvt medlidsamma blickar i riktning av henne, att han icke ville säga allt, vad han visste, att han kanske icke vågade. Å, hon ville ju intet veta om denna kvinna! Om ingen av dem, vilkas namn en gång varit kedjade till general Bonapartes. Att de flesta visade henne dem, att man tvang detaljer på henne, att man angående dem eggade hennes inbillningskraft, hennes svartsjuka! Å, denna småaktiga, lurande svartsjuka, som måste finnas i var kvinnas hjärta, vilken en gång oåterkalleligen givit sig själv bort — hon hade aldrig förr känt den, hon ville icke sudlas av den! Hon visste ju, att ingen, icke ens Joséphine, någonsin hade stått honom så nära, som hon stod; men blott att jämföra sig med andra, väga hans kärlek till henne mot den, han hade givit andra, kunde ge andra — det var redan att sänka sig olidligt. Hon hade icke bett om kunskap om hans förtid — varför tvang man den så brutalt på henne? Och med den alla dessa tankar, som hon förnedrade sig med att tänka. Hon visste instinktivt, att infördes i förhållandet mellan henne och den man, hon älskade, en tredje — rivalen — drevs hon till att känna svartsjuka, då var hon i och med detsamma förlorad, fallen; då skulle hon ej mer kunna se sig själv som ”drottningen”, den enastående, den oersättliga, den enda, utan som mätressen — en av de många, efterträderskan, som själv var dömd att ha efterträderskor. Ifall den absoluta tilliten till hennes egen makt den rubbades, så var det alltsammans förbi. Därför värjde hon sig till det yttersta, därför ville hon stoppa sina ögon och öron till, ty hon ville, hon måste ha sin självsäkra, övermodiga tro i fred; den hade efter handen blivit hennes religion och hennes hela väsens raison d’être. Utan den var hon rotlös.

Hennes stolthet hjälpte henne att för dessa främmande människor dölja den nervösa, etsande plåga, som i dessa minuter, medan hon hörde deras ord, läste deras blickar och snarare kände än tänkte sina egna tankar, sönderslet henne. Hon reste sig långsamt upp och gick värdigt, blek och stilla — ja, hon hade till och med sinnesnärvaro nog att låtsa kväva en gäspning — bort till andra ändan av rummet och började förstrött leta mellan modejournalerna på bordet. Då trängde sig plötsligt den tanken på henne: men varför nu? Varför just nu — för denna kvinnas skull? År icke Joséphine farligare, och hon har aldrig framkallat denna tanke hos mig? Har jag ej sett Paris’ skönaste kvinnor flockas om honom, tigga om hans leende, hans blick? Varför? Edmée visste icke, att det i var kvinnas liv, när hon i kärlek har nått det ödesdigra stadium, att hela hennes en — en människa, med växlande stämningar och oberäkneligt blod — att det då en dag oundvikligen, förr eller senare, kommer en kris, då tvivlet rubbar tron, då det för den, som i stolt segerglädje ej vetat, vad kamp ville säga, gäller valet mellan att kämpa med alla vapen — fina och grova — eller att helt nedlägga dem; då det icke ens i hennes eget inre är fred för den stolta kärlek, som nyss trotsat allt och varit sig själv nog. Då gäller det: antingen att klokt söka inregistrera den i en eller annan av samfundets givna rubriker, skaffa sin kärlek ett ryggstöd utåt, eftersom den inre nerven icke mera är stark nog att allena hålla den uppe — eller att resignera, taga livet som det kommer, sådant andras vilja skapar det för en. Och i bägge dessa fall, blir den store, stolte Eros sig själv otrogen; förtrollningen är förbi, den kommer icke mer igen. Denna kris hade nu kommit för Edmée. En obetydlig yttre orsak, en blott inbillning kanske, som för ett par månader sedan ej skulle ha afficierat henne det ringaste, hade framkallat den. Hon hade förlorat sig själv, gått upp i honom som personlighet och andligt väsen, hennes själ hade blott fotfäste i honom — nu var krisen där, tvivlet var väckt, hörnstenen rubbad!

Madame Junot hade icke sett eller låtsade

Edmée, med sin i detta ögonblick pinsamt uppdrivna hörsel, hörde, trots avståndet och de låga rösterna, nästan vart ord av deras samtal. Nu kunde hon ej uthärda denna tortyr längre — hon måste avbryta dem, gå fram och säga dem godnatt, hövligheten behövde ej tvinga henne att höra på alla dessa olidliga, intima förhandlingar. Och likväl stannade hon kvar som fastnaglad, där hon var — lyssnade och hörde!

I det hon äntligen vände sig och tog ett par steg över rummet, viskade Laure, med sina stora, komiskt förfärade ögon:

— Och hon har alltså redan fått tillträde till Tuilerierna, säger du? Ett sådant drama där kan bli! Du skall få se, tillade hon med ett lågt skratt, det är inte för intet! Han har icke helt och hållet glömt ”Bellilotes” små behag.

Junot tog sig om hakan utan att svara. Edmée såg, i det hon gick fram till dem, hans undertryckta, mycket sägande leende.

— Å, Edmée, du måste verkligen ursäkta... Så sömnig du ser ut, din lilla stackare! Det

— Alla damer äro sig lika, skrattade Junot. När de blott tro sig skymta tråden av en intrig!...

Äntligen kom då Edmée in i det henne anvisade rummet, och med ens tog den pinsamma spänning, hon nu flera timmar levat i, ut sin rätt. Hon vinkade till jungfrun, att hon skulle gå, och, med händerna för ögonen, kastade hon sig ned på sängen i ett våldsamt, krampaktigt gråtanfall.

Men det varade icke länge. Hon reste sig upp, badade sina ögon och sitt ansikte, och småningom kände hon, hur besinningen vände tillbaka. Hon tröstade sig med alla de förnuftsgrunder, hon kunde få fatt i. Hon sade sig själv, att han för sin äras skull icke helt och hållet kunde överge den stackars kvinna, som han en gång tvungit att offra rykte och framtid för hans skull, att han var nödsakad till att personligen tala med henne, att han icke kunde överlämna denna ömtåliga sak i främmande händer o. s. v. o. s. v. Men alltid, vid var tanke, hon tänkte, tvang sig denna fatala, nedsättande jämförelse på hennes medvetande. Hon,

— Jag är sjuk, sade hon otåligt för sig själv. Vore jag sund och rask, som jag brukar vara, ägnade jag icke denna händelse en tanke... Om hon blott varit så gammal som Madame Bonaparte, hade jag blott sett dem tillsammans — jag hade icke brytt mig om det.

Hon började gå fram och tillbaka på golvet med händerna för tinningarna. På vägen förbi spegeln kom hon att kasta en blick däri — hon blev själv förfärad över den glödande, förvirrade blicken i sina annars så klara ögon.

— Å, varför är jag icke hos honom i natt — just i natt! mumlade hon och vred sina händer. Hon stötte upp fönstret och lutade sig långt fram över karmen, natten var kylig och mörk.

Den friska luften gjorde henne gott; med

— I morgon skall jag se honom, sade hon sakta till sig själv. Han får ej ana något om detta. Han skulle förakta mig. — Hon studsade vid ordet — det hade hon aldrig sagt sig själv förr.

Utmattad somnade hon in fram på morgonsidan. När hon vaknade, sken solen in i rummet. Madame Junot stod vid sängen och ryckte henne i håret.

— Men, Edmée — det är ju nära middag, vad tänker du på? Här är bud från Madame Germon, som fåfängt har sökt dig hemma hos dig. Det är om din klänning till middagen i dag... Och kom ihåg, att vi lovat Duroc att se revyn i förmiddag från hans fönster...

Edmée klädde sig med hjälp av Valentine — solen och friska luften gjorde henne gott, hon kände sig nästan lugn igen. Därpå for hon med Madame Junot och ett par andra damer till revyn i Tuilerigården. Bonaparte såg henne, där hon — helt nära honom — lutade sig ut genom fönstret i rez-de-chausséen; han förde handen upp till hatten och hälsade henne med det leende, hon visste var hennes.

När hon äntlign efter revyn kom hem i Rue du Bac, väntade henne en stor överraskning: Louis de Châteauneuf hade plötsligt ankommit quintidi.

Edmeé hann blott flyktigt hälsa på honom nere i salongen, där hon också träffade markisen av Caulaincourt, som hade lovat att följa sin guddotter till middagen i Tuilerierna. Han grälade skämtsamt på henne, för det hon så länge låtit uppehålla sig av Madame Junot, och bad henne nu skynda sig att göra toalett.

Då Mademoiselle de La Feuillade denna eftermiddag stod framför spegeln och lät kläda sig, frapperades till och med Valentine, som dock var så van att se henne, av hennes stora och egendomliga skönhet. Hon var en smula blekare än vanligt, och där voro omkring ögonen mörka ringar, men själva dessa ögon voro så bedårande, med en förut okänd, tragisk glans i blicken, att kammarjungfrun på sitt tvära, okonstlade sätt, plötsligt utbrast:

— Se då icke så på mig, Mademoiselle! Mademoiselle har ju likadana ögon som Madonna där hemma i kapellet på les Fougères.

Edmée skrattade och böjde sig fram mot spegeln för att se på sig själv. Ja, där var verkligen något i hennes ansikte, som hon icke kände igen.

— Kan en ny tanke göra så mycket? tänkte hon bittert.

När hon äntligen — rätt sent — mellan markisen av Caulaincourt och Louis de Châteauneuf, trädde in i Tuileriernas salonger, vände sig gästerna vid ljudet av hennes namn. Som en drottning skred hon över golvet, den snövita dräkten släpade efter henne, för första gången i sitt liv bar hon diamanter — i håret, på halsen och armarna. När hon böjde sig till hälsning för Förste Konsuln och Madame Bonaparte, sade den spanske ambassadören Azara, till Preussens sändebud, markis Lucchesini:

— Vem vågar säga, att Frankrikes adel är död? Mademoiselle de La Feuillade ensam bär ju hela Versailles’ traditioner på sina unga skuldror.

Förste Konsuln såg på henne. Med sin skarpa blick upptäckte han strax, att där i hennes utseende var något förändrat, att där föregått något med henne — men vad? Han vände huvudet och såg Louis de Châteauneuf vid hennes sida. En skugga gled över hans ansikte.

Den aftonen var Edmée de La Feuillade strålande, hon överträffade sig själv — hon var pikant, kokett och furstligt värdig. Hon

Senare på aftonen talade hon länge med sin kusin. Sällskapet, som kände till det projekterade giftermålet, respekterade deras tête-à-tête och lät dem diskret vara i fred.

— Nå, det ser ut, som om det ändå skulle bli av, viskade Talleyrand till den gamle Caulaincourt. Jag trodde en stund, att det kunde komma fnurror på tråden — han såg med en hastig, nästan omärklig blinkning bort till Förste Konsuln. — Nu tjänar han sina sporrar i freden med England, och sedan göra vi honom till ambassadör — en stoltare ambassadris kan Frankrike icke önska sig!

Edmée vände sig till sin kusin, och, frankt, med ögonen i hans, frågade hon honom:

— Vad tänker du om mig — då du nu ser mig igen?

— Det svarar jag icke på. Att jag i afton är här med dig som hans gäst, är en svaghet, som mången man av ära skulle förakta mig för. Men... ja, det är min sak, och jag är själv domare däri. Men ett vill jag säga dig, min kusin: när jag, som du ser, gör allt för att umgås med dig som en blott släkting, en

Hon skakade på huvudet och såg ut i rummet. — Ja, ibland har jag tyckt det. Men icke nu — intet är av vikt för mig nu.

— Vad menar du? sade han skarpt.

— Å, ingenting. Jag menar väl närmast — hon talade mycket långsamt — att mitt liv småningom så har koncentrerat sig i en enda känsla, att allt annat... Hon avbröt sig och gjorde en svävande, avvärjande rörelse med handen: — Å, det är mig alltsammans så likgiltigt! Förstår du mig, när jag säger, att ibland tycker jag, att livet liksom tätnar och mörknar omkring mig, jag hålles fast som i ett skruvstäd, jag kan blott se framför mig — i en riktning — och där ser jag ett ljus, så starkt, så starkt... — Hon smålog och for med handen över ögonen. Hon hade mött Bonapartes blick.

Uttrycket i hennes stämma slog honom. Det var däri en ångestfull klagan, som han icke förstod, och som icke liknade henne. Han grep hennes hand och böjde sig fram emot henne:

— Men, Edmée, du är sjuk! Du har ju feber igen.

— Ånej. — Hon reste sig upp, och, i det hon lätt lutade sig över honom, viskade hon lågt, nästan ömt:

— Se icke så på mig, Louis. Man ger akt på det, man talar om det...

Louis rodnade av vrede och skam. Han reste sig häftigt upp. Hon hade rätt: det var mer än ovärdigt, att han här, för allas ögon, i detta hus, icke förstod att dölja sin känsla för Förste Konsulns älskarinna.

Edmée hade icke gått många steg, då Bonaparte närmade sig henne. Under föregivande av att vilja visa henne en tavla i galleriet, bjöd han henne armen och drog henne med sig bort.

— Vad skall jag tro om dig i afton? mumlade han med illa dold häftighet. Du undviker att se på mig, du ägnar hela din uppmärksamhet åt din kusin. Han teg och betraktade henne med en egendomlig blick, som sade så mycket som: Jag vet väl, det är omöjligt, du är min, han varken kan eller vill taga dig, men...

Edmée kom plötsligt till att skratta. Hon skrattade så häftigt, att hon måste sätta sig ned. Han såg mörkt, ogillande på henne.

— Du är icke dig själv i afton. Du vet, jag kan icke tåla fruntimmersnycker.

Edmée höll solfjädern för ansiktet och bara skrattade. Hon visste inte själv varför — det

— Jag måste tala med dig i afton, Edmée. — Han böjde sig ned över henne. — Kan du ej på något sätt stanna i Tuilerierna?

Hon skakade på huvudet: — Omöjligt! Jag är här ju med min gudfar och min kusin.

— Å, jag glömde — din kusin!

Han vände sig kallt ifrån henne, tog Rapp, som just passerade förbi, under armen, och började prata med honom.

Edmée ångrade i nästa ögonblick, vad hon sagt — hon ville taga det tillbaka, hellre utsätta sig för vad som helst än trotsa honom, men hon kunde ej komma till att tala med honom mera. Ögonblicket var förspillt. En gång mötte hon hans blick över salen, men den sade henne intet.