Stockholm Albert Bonniers förlag (continued 2)

Vagnen skred fram fot för fot. Hon kände det, som fördes hon i triumftåg av detta folk, vilket hon lärt sig att betrakta som sin kasts och sin släkts fiender; och i det hon reste sig upp, med schalen löst hängande över armarna och händerna ovillkorligt framräckta, liksom till hälsning och tack, kände hon plötsligt i jublande lycka, hur högt hon älskade sitt Frankrike, hur stolt hon var över att vara dess dotter.

— Leve Republiken! Leve arméen! Leve Förste Konsuln!

— Leve Förste Konsuln! återtog Edmée viskande, småleende, utan att rätt veta, vad hon sade. Och medan luften omkring henne beständigt genljöd av namnen St. Bernard, Montebello och Marengo — dessa namn, som i går ingen kände, men som plötsligt blivit det franska folket lika förtroliga och dyrbara som Pyramiderna och Rivoli — rev hon hastigt upp den stora bukett fina rosor, de fått med i vagnen och som låg framför henne på sätet, och i det hon med bägge händer kastade blommorna ut bland mängden, ropade hon jublande med sin klara, unga stämma: — Leve Frankrike!

Louis de Châteauneuf var, utan småaktigt hat till segraren, lika hänryckt och berusad av segern som hon. Över vagnskanten grep han sin kusins hand och tryckte den hårt, entusiastiskt.

Madame de Châteauneuf hade sett så mycket. Hon ryckte sin brorsdotter i klänningen och bad kusken, om möjligt, sätta hästarna i raskare fart.

Edmées rörelse var så stark, att hon, då de äntligen nådde hem i Rue du Bac, icke ville profanera denna dags stora händelser genom att växla ord över dem. Hon sade godnatt redan i vestibulen, och företrädd av Valentine, som bar ljuset för henne, gick hon strax upp på sina rum.

Så snart hon kom in i rummet, såg hon, att där på bordets mörka mosaikskiva låg ett brev. Hon vände sig om och såg frågande på kammarjungfrun.

— Ja, det har blivit mig lämnat av samme man som det förra... Jag lade det här, ty jag vågade icke bära det på mig — jag var rädd, att någon kunde se det...

Edmée vinkade otåligt med handen, att hon skulle gå. Hon hade strax lagt sin ena hand över brevet, liksom för att gömma det eller hålla det fast. Den andra tryckte hon nu hårt mot hjärtat.

Hon hade icke svarat på hans brev från Martigny — icke vågat, icke velat — och nu sände han henne ett nytt med samme kurir, som bragte segerbudskapet från Marengo! Han hade alltså tänkt på henne då. Hans själ, drucken av segerns yrsel och valplatsens smärta, hade i detta ögonblick sökt hennes. Och med en sällhetskänsla så förintande stark, att hon ögonblickligen sjönk ned på knä, där hon stod, mumlade hon som i inspiration: — Han älskar mig!

VIII.

”En amour comme en guerre, pour conclure, il faut se voir de près!”

Mot de Bonaparte (à l’époque de Consulat).

Det hade länge varit bestämt inom familjen de Châteauneuf, att de, när hettan på allvar började, skulle resa till Mademoiselle de La Feuillades egendomar i Normandiet, vilka de alla längtade att återse. Edmée gjorde inga invändningar emot att lämna Paris — tvärtom var hon nästan glad över att komma därifrån, innan arméen kom tillbaka från Italien; hon visste, att man väntade Förste Konsuln, om icke förr, så till Republikens fest den 25 Messidor (14 juli). Taga emot hans brev, det kunde hon väl, läsa dem, älska dem — men se honom igen, höra hans röst, möta hans järnblå ögon! Blott hon tänkte därpå, var det, som om hjärtat stannade.

De reste alltså den första veckan i Messidor. Edmée hade blott ett svagt minne av Belles-Rives; som helt liten hade hon bott där med sina föräldrar — men sedan — efter revolutionens utbrott — hade hon kommit till mostern, till det dystra Fougères, som hon ej lämnat en dag, förrän abbéen förde henne till Paris. Belles-Rives var en vacker, vidsträckt byggning i graciös, litet sökt rokokostil; mot den klarblå julihimlen reste den sin vita façad och sina breda, solbelysta trappor mitt på Normandiets gröna slätter. Som nästan alla herrgårdar hade den under sansculottregimentet råkat i förfall och först nu under dessa vårmånader blivit något reparerad och satt i stånd att mottaga ägarinnan. De skuggiga alléer, hon dunkelt mindes sedan sin barndom, voro nu borthuggna av revolutionens plundringsmän, liksom den vackra parken, men det hela gav likväl intet dystert eller ödelagt intryck, ty en ny grönska sköt frodigt upp och täckte yppigt de rothuggna stammarna. Edmée var egentligen glad över, att man kunde se så fritt och så långt — längst borta vid horisonten skymtade man Rouens kyrktorn — hon hade fått nog av de mörka skogarna kring les Fougères.

De levde mycket ensamt på Belles-Rives. Där voro inga grannar i närheten att umgås med, ty adelsslotten stodo ännu öde eller voro bebodda av bönder och revolutionens parvenyer, som för ett spottpris köpt dem av staten. Edmées största nöje var att tidigt om morgonen sätta sig på sin starka, normandiska häst, ge den fria tyglar och så på måfå galoppera över de gröna slätterna — jorden låg till största delen ännu i träde. Ibland följdes hon av sin kusin, men han blev snart trött vid detta enformiga nöje, förstod icke vilken tjusning det beredde henne.

En morgon, just då hon med släpet av sin ridklänning i handen långsamt steg nedför den stora trappan, såg hon en främmande man stå och hålla hennes häst vid betslet.

Det var tidigt på morgonen — knappt mer än fem. Monsieur och Madame de Châteauneuf sovo ännu, och där var litet folk på gården. Den gamle Jeanot allena brukade åtfölja henne på dessa morgonpromenader, men honom såg hon icke till i dag. Hon var allena med den främmande.

— Er ridknekt, medborgarinna, är tyvärr förhindrad att följa er, sade han och bugade vördnadsfullt. Vill ni tillåta mig?

Edmée var icke rädd. Hon blev stående på trappan och fixerade skarpt den alldeles obekante mannen, i det hon höjde ridpiskan.

— Med vad rätt? Vem är ni?

Mannen sänkte sin röst: — I Förste Konsulns namn lovar jag er — ni skall bli beskyddad.

Mademoiselle de La Feuillade gick lugnt nedför trappan, och i det hon kraftigt stödde sin fot mot den främmandes framräckta hand, svängde hon sig raskt upp på hästen:

— Nå, så var min ridknekt då, eftersom Förste Konsuln befallt er det! Hälsa och tacka honom för den omsorg, han visar Frankrikes damer.

Edmée var ond. Hon drog häftigt åt sig hästens tyglar och red i skarpt galopp ut från gården, utan att den främmande mannen, som hon förstod hade bestuckit eller skrämt Jeanot att hålla sig borta, fick tid att följa henne eller säga henne ett ord.

I den upphetsning, vari hela denna oväntade scen och nämnandet av Förste Konsulns namn hade försatt henne, betänkte hon ej strax, vilket vågspel det var för en ung flicka att i denna tidiga morgon rida ut på landet allena. När hon kommit ett stycke utåt vägen, beslöt hon likväl vända om, men märkte nu, att hon redan var förföljd. I den stilla, ännu litet disiga morgonen, hörde hon starka, snabba hovslag av en häst i karriär bakom sig. Hon vände sig icke om, vred av från vägen och slog in på en vidsträckt äng, som var bevuxen med högt gräs och markblommor och sluttade ned åt floden.

Förföljaren vred också av; i sned linje drev han sin häst över ängen.

Edmée insåg, att hon hade burit sig överilat åt — därnere flöt redan ån, hon vågade icke försöka att sätta över den. Raskt gjorde hon helt om på hästen och vände sig med ridpiskan lyftad mot förföljaren.

Han red hastigt fram. Inom ett par ögonblick var han vid hennes sida. Han bar tvärsittande, uppviken hatt och grå kappa — Edmée kände honom strax, så snart hon fick öga på honom. Det var Förste Konsuln själv.

Han red tätt upp till henne och höll stilla på hästen. Ett ögonblick talade ingen av dem — de andades bägge häftigt efter den hetsiga ritten. Han böjde sig ned och klappade mekaniskt hästen på halsen.

Så höjde han huvudet med en stolt, vredgat förebrående blick:

— Ni vill alltså icke höra mig, icke ens se mig, Mademoiselle de La Feuillade?

Edmée teg. Om det gällt hennes liv, kunde hon ej fått fram ett ord.

— Ingen utom min stallmästare vet, att jag är här, jag har blott en knapp halvtimme på mig, innan jag måste härifrån. Natten och de tidiga morgontimmarna har jag för er skull stulit från mitt arbete och min vila. Jag sänder er bud, att jag i all höviskhet och respekt ett ögonblick — eftersom tillfälle erbjuder sig — önskar att tala med er. Och ni — ni; — han högg i raseri ridspöet genom luften, så att det ven, och hennes häst gjorde skrämd ett hopp till sidan.

Av floden, som här gjorde en krökning, voro de instängda på två håll. På andra sidan floden var skog. Bakom dem sluttade ängen starkt uppåt, så att den fullkomligt dolde dem från landsvägen.

Edmée satt styv och stilla på sin häst; hon ryckte icke en gång till, då ridspöet vinande skar genom luften, så tätt intill hennes huvud, att det rev med sig en av de stora plymerna i hennes hatt. Han kastade sig av hästen och kom fram till henne.

— Varför talar ni icke? Varför bevärdigar ni mig icke med ett ord? Varför har ni ej svarat mig på mina brev, Mademoiselle de La Feuillade?

Han stod vid hennes knän med handen stödd mot hästens rygg och såg hotande på henne. Hon satt blek och stilla i sadeln — högrest, men med sänkta ögon.

— Eller inbillar ni er kanske — hans ton var nu ironisk — att jag har kommit för att be er om ursäkt för min dristighet att älska er, eller stå till svars för er brudgum? Om ni har förstått mig, om ni är värd en mans manliga kärlek, så vet ni, att mellan oss kan icke vara tal om slikt. Ni är fri, jag är icke alltför starkt bunden — ingen må väl inbilla sig, att jag har avsagt mig rätten att tävla med andra män om den kvinna, som framför alla behagar mig, som jag älskar.

Långsamt såg hon upp. I samma ögonblick hade han — med ett utrop — armarna om hennes liv och tryckte huvudet ned mot hennes knä.

— General Bonaparte — hon försökte tala strängt, hon försökte att värja sig.

Han rev henne jublande av hästen och höll henne ett ögonblick ut ifrån sig med bägge händerna om hennes midja. Stolt och ömt vilade hans härskareblick på denna kvinna, som han, från första ögonblick han mötte henne, så lidelsefullt och bestämt hade åtrått. Och i det hans ögon plötsligt fylldes av tårar, mumlade han lågt:

— Vad jag har tänkt på dig!...

Betagen, förvirrad lät hon sig dragas in i hans famn. Först då hon kände hans varma läppar mot sina, försökte hon förskräckt att bliva fri.

Men han höll henne fast. Hans leende, obarmhärtiga blick vilade strålande på henne.

— Man har sagt mig, att ditt bröllop med Louis de Châteauneuf redan var bestämt. Jag har kommit för att en gång få ett ärligt svar — är det sant?

Hon höjde långsamt, allvarligt ögonen upp till honom och skakade på huvudet. — Aldrig någonsin blir jag Louis de Châteauneufs hustru, sade hon enkelt.

— Varför? För det...? Han ville locka henne, tvinga henne att tillstå med ord.

— För det... — hon sänkte ånyo blicken. Så rätade hon plötsligt på sig och sakta, blygt, men tillika med en drottnings självmedvetna stolthet över att ge bort en kunglig gåva, lade hon bägge armarna om hans hals och mötte, djupt rodnande, men fast och modigt hans ögon.

Han såg på henne med en lång, egendomlig, dröjande blick, så gjorde han sig sakta, men bestämt, fri för hennes lätta famntag.

— Jag har redan varit här alltför länge. Myndigheterna och mitt följe få ej vänta på mig i Gisors — det skulle väcka uppseende. Icke en minut längre har jag tid att dröja. Men du är min — icke sant, Edmée? Han tog henne åter i sina armar och såg henne eldigt, befallande in i ögonen. Jag kunde fordra dig nu, och du ville svara...

Hennes kvinnliga motståndslust, hennes flickaktiga koketteri vaknade plötsligt, och i det hon med ett lågt, lyckligt skratt drog sig undan hans alltför segervissa arm, sade hon gäckande, men med sänkta ögon:

— Nej, nej, nej!

Han smålog övermodigt.

— Såå! — När du kommer till Paris, skall jag fråga dig ännu en gång — jag skall göra det strax, det första jag ser dig, utan spår av barmhärtighet. Till dess... Du har givit mig en kyss, nu tar jag två till. Du är min, min, min.

Han satt redan på hästen och böjde sig ännu en gång ned emot henne.

— Lova mig att icke lyssna till vad någon säger — icke till råd, icke till hotelser, icke till böner. Tänk, att alla äro dina fiender och mina. Förtro dig till ingen.

Hon smålog blott stolt till svar, säker på sig själv.

— Och nu — han mätte henne med en lång, hänryckt blick, där hon med den gröna riddräkten på armen och den vitplymascherade Henri IV-hatten snett på huvudet stod småleende, rodnande frisk i morgonens starka ljus. — Akta dig att bli vackrare än du är!

Hon skrattade; och smickrad, glad — modig, nu då han redan satt på hästen — fann hon med sin slagfärdiga franska tunga ord.

— Har Förste Konsuln satt ett ”maximum” också för skönhet? Jag skall göra mitt bästa för att överskrida det.

— Förste Konsuln för sin del har ingenting däremot — hans skälmska, dristiga blick jagade åter blodet till hennes kinder — tvärtom! Men han vill att andra, till exempel Monsieur Louis de Châteauneuf, skall ha en smula förnuft och vilja kvar. Det kommer att behövas!

Han lade småleende fingret på läpparna, och därpå — i det hästen redan reste sig på bakbenen — förde han hälsande handen till hattbrättet:

— Mademoiselle de La Feuillade — vi ses snart igen i Paris!

Man var nu ett gott stycke inne i Vendémiaire (år IX) och ännu var det icke tal om, att Mademoiselle de La Feuillade kunde tänka på att lämna Belles-Rives. Madame de Châteauneuf hade nämligen på en körtur stjälpt med vagnen och brutit sitt ben — nu var hon visserligen på bättringsvägen, men läkarna avrådde tills vidare all flyttning.

Edmée led av denna tvungna försakelse; hon förtärdes av längtan efter att se Förste Konsuln och av fruktan att han, då hon ej kom till Paris, skulle vredgas på henne, glömma henne, vilja glömma henne. Då olyckan hände — i mitten av Thermidor — och man förberedde henne på att få stanna hela hösten på landet, blev hon alldeles utom sig. Hon hade blott en tanke: att underrätta honom om dröjsmålet och orsaken därtill. Hon hade knappt skrivit ett brev i hela sitt liv förr, utom då och då ett par torra redogörelser till de gamla på les Fougères; nu stod hon plötsligt inför den, som hon tyckte, tvingande nödvändigheten att skriva till honom. En halv natt använde hon till att författa koncepter och förtvivla över sina stela, oövade bokstäver. Till slut skrev hon blott:

Belles-Rives 28 Thermidor år VIII.

”Min faster är sjuk. Jag är tvungen att stanna här, trots det jag hellre ville vara i Paris.

Edmée-Louise de La Feuillade.”

Detta lilla, lakoniska brev, naivt undertecknat med hela hennes aristokratiska namn, överlämnades åt Valentine, som var släkt till en postiljon på Rouenvägen, vilken efter många omständigheter lovade att besörja det i all hemlighet.

Hon fick icke något svar. Och under denna tid av plågsam ångest, då hon var dag måste säga till sig själv, att han — den store och mäktige — i vrede för det hon ej hört honom, hade glömt eller ville glömma henne, växte hennes unga kärlek till en lidelse så stark och våldsam, att hon kände, hur den mer och mer tog makten från hennes förnuft och förintade all hennes motståndskraft.

Mot slutet av Vendémiaire kom Louis, som annars för det mesta under denna tid uppehöll sig i Paris, där Talleyrand gav honom mycket att göra, på ett kort besök till Belles-Rives. Edmée hade längtat mycket efter sin kusin — så kunde hon då åtminstone få höra något nytt från Tuilerierna.

Det var en mild, stilla höstafton strax efter middagen. Edmée hade länge, insvept i sin schal, suttit lutad mot balustraden på terrassen och sett mot vägen, vilken månbelyst lik ett brett, blåaktigt silverband slingrade sig genom de öppna markerna. Nu skymtade hon äntligen långt borta en ryttare — han kom närmare — på huvudets hållning och på resningen kände hon Louis de Châteauneufs alezan.

Louis’ och Edmées umgänge hade alltid varit à l’anglaise, det vill säga särdeles fritt och otvunget, icke alls sådant, som det brukade vara i Frankrike mellan ett par unga personer, vilka ämnade gifta sig med varandra. Som barn hade de självmant kallat varandra för bror och syster, och då sedermera Louis blivit uppfostrad i England, i engelska seder och med stor sympati för engelskt samhällsskick, och Edmée icke alls blivit uppfostrad, eller rättare, som det kunde falla sig mitt bland upprorsskaror i ett land, som var i permanent belägringstillstånd, hade deras umgänge icke heller senare kommit att inordna sig under societetens konventionella regler. Trots giftermålsavtalet träffade de varandra ofta allena och talade med varandra om allt — till och med om kärlek.

Hon sprang nedför terrassen och mötte honom vid inkörsporten.

Han blev glad och överraskad att se henne där. Leende vinkade han till henne från hästen.

— Det är en härlig afton, jag har knappt lust att sitta av, sade han och klappade djuret. Vi ha blivit så väl förplägade, ”Monsieur” och jag, i ”Les trois frères”.

Edmée fick en idé — nu kunde hon få tala allena med honom och kanske få höra något nytt.

— Låt mig få rida ett stycke med dig, Louis. Jag kan sitta på sadelknappen, liksom hos Monsieur de Châtillon, när vi reste till Paris. Här är visst ingen, som tänker på att anmärka på det!

Hon satte foten mot spetsen av hans stövel och svingade sig raskt upp framför honom. I trav satte han av in mellan buskarna på de smala, nästan övervuxna stigarna, som en gång varit parken.

Med ena armen höll han henne fast intill sig — varm av ritten, kände han hennes svala, fina kind nästan snudda vid sin, den milda, svalkande parfymen från hennes i aftonluften kyliga kläder. I detta ögonblick tycktes hon honom så nära — hon var åter den lilla ”Edmette”, hans ”syster” och barndomsbrud.

— Har du längtat efter mig, Edmée? viskade han lågt och ömt ned emot henne.

Hon höll ögonen nedslagna och såg ej den varma, väntande blicken i hans mörka ögon. Hon tänkte på en annan, när hon sanningsenligt svarade ”ja”.

— Och du är glad över att ha mig igen?

— O, ja, Louis! Du kan icke tänka, vad här har varit ensamt.

— Nå, så ha vi då haft buller och bång i Paris — isynnerhet i min diplomatiska värld! Berthier är rest till Madrid för att underhandla, Monsignor Spina är kommen från Rom för att underhandla, Duroc är kommen tillbaka utan att ha underhandlat — du kan tro, Bonaparte och Talleyrand ha varit rasande på St. Julien och kejsaren. Nu ser det likväl ut att bli till något, ty häromdagen fingo vi då vapenstilleståndet förlängt. Med England och de neutrala makterna underhandla vi också.

— Sluta upp, Louis! ropade Edmée skrattande. Jag kan omöjligt finna reda i alla dessa underhandlingar. Är där annars något nytt?

— Ja, Gud bevars! Stort attentat mot Förste Konsuln i operan...

Ett ögonblick tyckte Edmée, att hjärtat stod helt stilla. Han kände, hur hon nästan blev styv i hans armar. I samma nu höll han in hästen och ruskade henne kraftigt i skuldran.

— Edmée, vad är det i vägen? — Och då han såg hennes bleka ansikte, uttrycket kring mun och ögon, ropade han förtvivlad: Vad är då denne förbannade man för dig? Vad skall jag tro?

— Låt mig komma ned, Louis, viskade hon svagt, med nästan tonlös stämma. Jag befinner mig icke väl.

— Nej! — han höll henne som i ett skruvstäd. — Du slipper icke härifrån, förrän du svarat mig. Å, denna aning, som jag tyckte var så orimlig!

— Är han räddad? Lever han? Var barmhärtig, säg mig allt! tiggde hon i ångest.

Han såg ett ögonblick allvarligt, spänt uppmärksamt in i det bleka, förvridna ansiktet. — Ja, svarade han långsamt, han är räddad. Det var så gott som ingen fara.

Edmée suckade djupt. Han kunde märka, hur hon liksom rätade ut sig efter den olidliga spänningen.

— Säg mig, Edmée — han såg allvarligt på henne — vad vill du, att jag nu skall tänka? Så som du uppför dig, blott man i förbindelse med en fara nämner denna människas namn. Du, som annars icke vet, vad fruktan vill säga!

Hon svarade icke — hon kunde ännu icke samla sina tankar. Hans blick mörknade mer och mer, och han fortfor misstänksamt, ironiskt:

— Det har aldrig förr fallit mig in — men vore han icke så ogalant som han är, skulle man nästan tro, att det vore av artighet mot Mademoiselle de La Feuillade, som han — just nu — låtit röja och hedra vår gamla Place Royale. Allt får betydelse efter den uppmärksamhet, han visade dig i våras — och då du tiger, måste jag själv leta mig till, vad det kan vara mellan dig och honom. Jag har alltid förr ansett det för en kränkning mot dig, blott att i mina tankar förbinda ditt oskyldiga, stolta namn med hans, men nu! — Tro inte, att jag vilar, förrän jag vet allt, tillade han hotande.

Hon teg ännu, men hans ord om Place Royale hade väckt hennes uppmärksamhet. Å, det var naturligtvis vanvett!... Men han hade dock ett ögonblick haft åtminstone hennes namn i tankarna!

— Du behagar ännu icke svara mig, Edmée? — Han böjde sig över henne och såg henne dystert, skarpt in i ögonen. Kom ihåg, det är din blivande man, som talar till dig.

— Louis — det var ett bönfallande, nästan gråtfärdigt drag om munnen, och hon sträckte svagt avvärjande ut händerna. — Tänk icke mer på dessa gamla historier. Vi passa icke för varandra, du och jag — jag blir aldrig din hustru.

— Vad är detta för prat, min kusin, sade han otåligt och skarpt. För det att du på ett slags fantastiskt sätt har förgapat dig i en karl, som du knappt har sett två gånger i ditt liv, skulle vi bryta alla familjeöverenskommelser, ödelägga vår framtid och vårt liv. Ja — ty du har ju blott sett honom några få gånger?

— Det är icke många gånger. Låt oss nu icke tala mer om detta, Louis! Men kom ihåg, vad jag har sagt dig.

De hade bägge stigit av hästen och gingo nu långsamt bredvid varandra fram emot slottet, han höll tygeln om armen.

— Detta är icke rent spel. Du ger mig inga skäl. Vad vill du, att jag skall tro?

— Intet. Vad du vill. Du vet mycket väl, att jag aldrig har brytt mig det minsta om dig som brudgum.

— Du är åtminstone ärlig i vissa saker, sade han bittert.

— Du skulle bli förfärligt olycklig med mig. — Hon var nu helt lugn och ville blott tala ut med honom. — Du kan ju aldrig tåla, att jag har en egen mening — och det har jag alltid.

— Tills det kommer någon, som du älskar, och helt förslavar den, svarade han missmodigt, med kärlekens skarpsynthet.

Hon skakade på huvudet. — Jag har alltid varit som en vild fågel, sade de hemma på les Fougères. Din egen moder och alla våra vänner i Paris säga detsamma var dag. Jag tror icke, att jag någonsin duger till att sättas i bur.

— Men om jag blott kunde begripa denna motvilja för att gifta dig med mig! Ty detta fantasteri kan då omöjligt ensamt vara skuld däri. Du håller ju av mig?

Hon skrattade uppsluppet. Spänningen och ångesten hade plötsligt slagit om i övermodig munterhet. Den vaknande kvinnan njöt omedvetet av att se mannen vid sidan av sig plågas av svartsjuka, tigga om och pocka på hennes ömhet.

— Jag älskar dig, Louis — som en broder! Nej, bliv nu icke rasande. Kanske en gång, när vi bli gamla, och jag har glömt mina ”svärmerier” — hon smålog halvt spotskt, halvt vemodigt — så slå vi ändå våra påsar ihop. Monsieur de Talleyrand har sagt, att jag blir en praktfull ambassadris!

Hon rätade på sig och gjorde skälmskt en sirlig, graciös nigning vid foten av trappan. — Nu går jag upp och förbereder grevinnan. Stackars faster — hon har hört hästen trava hela tiden, och kan inte begripa, var du har blivit av!

Madame de Châteauneuf kunde icke förstå, varför Edmée och Louis gjorde så många omständigheter med detta en gång fastslagna giftermål. — Det är icke Louis’ skull — beklagade hon sig för kammarjungfrun, gamla Marie, som i allt ägde hennes förtroende. — Han säger ingenting till mig, men det är ju tydligt, att han tillber själva marken, hon trampar på. Men Edmée... Om någon i dessa tider är gammaldags uppfostrad, så måste det vara hon! Knappt ett par månader har hon varit i Paris — jag ser henne nästan aldrig öppna en bok, hennes väninnor har jag själv valt — och ändå... Hon är proppfull av alla dessa nya idéer om kärlek i giftermål och om individens rätt och frihet — man skulle tro, att hon minst hade läst ”La nouvelle Heloïse”. Det är som jag alltid har sagt: det tjänar till intet, att försöka hålla den nya tiden ute, att fly ifrån den — den tränger in till oss genom springorna i väggen. Hon suckade och skakade resignerat på huvudet. Det var hennes stolthet, att hon aldrig kunnat förmås att emigrera, att hon, som hon sade, ”förstått revolutionen”, ända från den första dagen, då hon i hertigens av Orléans salong hörde Madame de Genlis orera om Rousseau.

Hon hade så stor respekt för sin son, att hon sällan talade med honom om saker och ting, som hon med sin fina takt och moderliga instinkt anade, att han ej gärna ville meddela sig om. Men sin brorsdotter bearbetade hon alltsomoftast.

— Å, faster, brukade Edmée svara, jag är ju alltför ung, och jag har ju inte alls sett livet ännu.

— Alltför ung! Du är ju nästan nitton år — två år äldre än Laure Permon, som i nästa månad gifter sig med general Junot. Alltför ung! I min ungdom var man nästan gammal mamsell, när man ej var gift vid tjugu år.

— Men Louis, tant — Louis är ju inte heller så angelägen, svarade hon listigt. Han har väl inte bett dig påskynda saken — eller hur?

Madame de Châteauneuf skakade på huvudet. — Gud vet, sade hon, jag förstår mig icke på Louis. Han har icke ögonen ifrån dig, när ni äro tillsammans, och till mig säger han icke ett ord. Det är nu alla dessa nya idéer — varenda flicka är en Julie, varenda kavaljer en St. Preux! I min ungdom var kärleken praktisk — den handlade, nu drömmer den och filosoferar. Gud bevars, jag är själv så modern — jag förstår det så utmärkt. Men i det dagliga livet!... Ser du då icke, att Louis älskar dig? Han är blott för finkänslig, han vill icke lägga något band på din frihet, icke tvinga dina känslor.

Edmée gick småleende fram och lade sig på knä för den gamla damen. — Var nu söt, käraste faster, och tala icke mer om detta. I vinter vill jag vara ung, jag vill vara i Paris — jag vill dansa. Vem vet — Monsieur de Talleyrand kan få i sinnet att skicka Louis till Petersburg eller Konstantinopel i morgon. Tror någon, att jag vill följa med dit!

Edmée var glad och i strålande humör. Hon visste nu, att de snart skulle resa till Paris, de hade lovat att komma till Mademoiselle de Permons bröllop först i november. Hon gifte sig med Förste Konsulns vapenbroder och ungdomsvän, kommendanten i Paris, general Junot, och Laurette hade skrivit, att hela familjen Bonaparte hade lovat att komma på bröllopet. Å, det var en förtrollande ångest bara i den tanken att se honom igen! Var han vred? Hade han helt glömt henne? Å nej! Nu, när hon visste, att hon skulle återse honom, försvunno alla farhågor som snö för solen.

En av de sista dagarna av deras vistelse på Belles-Rives fick Edmée genom tjänstfolket fatt på Fontanes flygskrift, författad i anledning av Ceracchis attentat den 18 Vendémiaire: ”Jämförelse mellan Cæsar, Cromwell, Monk och Bonaparte”. Med stigande intresse läste hon de cirklat logiska, retoriskt avrundade fraserna, som alltför ostentativt sökte bevisa, att Förste Konsuln var nödvändig för Frankrike, för statens bestående, att han, och blott han, vore värdig att bära kronan — landets framtid fordrade, att han skapade en dynasti. För henne voro de bevisgrunder, som brukades, fullkomligt tillfyllestgörande, och väl förberedd, som hon var, behövdes icke mer för att fullständigt och för alltid utplåna hennes tro på Bourbonernas sak. Hon tyckte, att det var så solklart, att han, som med sina fabelaktiga segrar grundlagt ett helt nytt Frankrike innanför och utanför det gamlas gränser — att han, och han ensam, vore berättigad till landets första hedersplats, att i sin person representera nationen. Med förvåning och vemod tänkte hon på, hur många tappra chouaner, som givit sitt liv för kungens sak. Hur var det möjligt, att de — män — kunde vara så förblindade?

IX.

”Le diamant seul doit parer Des attraits que blesse la laine.”

Mot sur les modes du Directoire.

L’Empereur désire en concevant; sa pensée devient une passion en naissant.

L’Abbé de Pradt.

Gammalmodiga karosser och lätta, moderna kabrioletter höllo i kö utanför Madame Permons lilla hôtel i Chaussée d’Antin. På trappan, för tillfället så prydd med levande växter, att den bildade en lövrik allé upp till vestibulen, som i stil därmed föreställde en berså — bägge upplysta av en massa kulörta lyktor i nationalfärgerna — var en jämn, oavbruten tillströmning av civila och militära kavaljerer samt unga ”merveilleuses”, som, innan de gingo upp, kastade schalar och palatiner till tjänarna och därpå, barhalsade, bararmade, i antika frisyrer och muslinsdraperier, skrattande och pratande skyndade upp i balsalen. Där kom Madame Permon dem till mötes — ståtlig i sin grekiska tunika och vita strutsfjäderstoque över de ännu ramsvarta lockarna. På var sin sida om henne hälsade general Junot och Madame Junot på gästerna.

Mademoiselle de La Feuillade kom något sent. Madame de Châteauneuf hade plötsligt blivit illamående, och i sista ögonblicket hade bud sänts till Madame de Caseaux, som bodde ej långt därifrån i hôtel de Périgord, Rue de l’Université, att hämta Edmée och taga henne under sina vingars skugga. Louis for dit allena i sin wiski — det ansågs icke passande i Faubourg St. Germain, att han åtföljde sin kusin.

När de kommo, var Madame Permons icke stora våning så gott som fullpackad, och dansen hade redan begynt. Inne i stora salongen sutto hedersgästerna: Madame Bonaparte, Madame Lætitia Bonaparte och hennes döttrar jämte flera damer av den gamla högaristokratien, som icke riktigt visste, vad min de skulle hålla gentemot ”la famille consulaire”, som den nu började kallas. Edmée hade aldrig förut sett Förste Konsulns familj. Med en rodnad så plågsamt djup, att den nästan var i ögonen fallande, blev hon av värdinnan föreställd för hans hustru och moder samt för hans svägerska, Madame Joseph — systrarna voro redan upptagna av dansen. Hon fann Madame Bonaparte förtjusande: graciös och älskvärd; och när hon, så fort som möjligt, drog sig tillbaka från hennes närhet, var det med en känsla av så plågsamt missmod, av så häftig och hopplös förtvivlan, att hon måste bita sig i läpparna och göra det yttersta våld på sig för att icke brista i gråt.

Madame Leclerc och Madame Bacciocchi voro uppe på golvet och dansade — Madame Murat — som var i hög grossess, hade ej kunnat komma med. Där var en ofantlig trängsel av herrar omkring Madame Leclerc, hon var givet balens drottning. Hennes toalett väckte sensation bland damerna och entusiasm hos herrarna. Hon hade håret kammat à la grecque, med två bandeletter av ett slags dyrbart, tunt pälsverk, översållat med tigerfläckar, prydda med vindruvsklasar i guld — det var en trogen kopia efter en antik kamé föreställande en backant. Klänningen var av sällsynt fint indiskt muslin, nedtill broderad med ett flera tum brett guldbroderi i form av en vinlövsranka. En tunika av renaste grekiska fason var draperad över bröstet — broderad i kanten med vinlöv och på skuldrorna sammanhäftad med två dyrbara kaméer. Bältet, som gick tätt under bröstet, var av gammalt guld med ett spänne, bildat av en oförliknelig graverad sten. Hennes vita, formfulländade armar och händer voro utan handskar, blott prydda med flera armband i guld och kaméer. Hennes ansikte liknade broderns — precis samma förföriska leende i ögonen och omkring läpparna — blott var hon som kvinna mycket vackrare än han som man.

Elisa Bacciocchis toalett väckte också uppseende, men blev mindre beundrad än systerns. Omkring huvudet bar hon virad en muslinsslöja, brocherad i guld och broderad med silke i alla färger, och ovanpå den en gyllene lagerkrans à la Petrarca. En lång tunika över en halvlång släpkjol, inga ärmar, och på skuldrorna en enorm, fladdrande, tunn schal, som liknade en slöja eller en mantel, fulländade dräkten.

— Det är en symbolisk toalett, förklarade Albert Permon, Laures broder, småleende för Edmée, då de togo plats i kontradansen helt nära Förste Konsulns systrar. Det är hennes dröm, att man genom den där kostymen skall kunna skymta hennes litterära intressen.

Så snart hon kunde, drog sig Edmée ur dansen. Hon kände sig nästan sjuk av spänningen att vänta på honom — hon visste, att han säkert hade lovat att komma — och utsikten att möta honom i denna omgivning, betog henne allt hennes mod. Tusen gånger ångrade hon sin svaghet att någonsin ha kommit hit, och hade det icke varit för Louis’ skull, vars ögon icke veko ifrån henne, hade hon för länge sedan under ett eller annat svepskäl försökt smyga sig bort från alltsammans.

Laure Junot gick omkring till sina väninnor och beklagade sig — hennes mor fordrade bestämt, att hon skulle följa aristokratiens traditioner och som brud dansa ”drottningens menuett”. I flera veckor hade själva Gardel inövat den med henne, hon visste, att hon dansade den som en älva, men — det var så ”genant”! Ett ögonblick hoppades hon att slippa: Monsieur de Trénis, som hade lovat att vara hennes kavaljer, stod icke till att finna; då uppsökte hennes mor Monsieur Lafitte, den ende, som kunde rivalisera med ”salongernas Vestris” och som nu var förtjust över tillfället att slå honom ur brädet. Nu fanns det ingen utväg för Laurette — hon måste till det! Gästerna drogo sig tillbaka längs väggarna och Albert de Permon gav musiken tecken att spela upp ”drottningens menuett”.

Edmée satt allena längst borta i fonden av salen — ett stycke ifrån de övriga. Med det bleka huvudet på sned, tillbakalutat mot den gamla, högryggade Louis XIII-stolen, som egentligen lika litet passade till det övriga möblemanget, som hon till det sorglösa sällskapet, med armarna slappt hängande ned i skötet och händerna lätt knutna om solfjädern, satt hon där ensam mitt i ljusglansen från lampetterna på väggen. Den snövita klänningen utan bård eller broderi, blott sammanhållen över skuldrorna av ett par stora juvelagraffer, föll i mjuka, djupa veck ända ned till fötterna, som knappt stucko fram under kjortelfållen.

Ingen sysselsatte sig för ögonblicket med henne. Louis de Châteauneuf, som annars vakade över henne med en broders och älskares öga, var nu hövligt upptagen av att höra på den vackra Madame de Contades’ avundsjuka beskärmelser över Madame Leclercs toalett. Laure de Caseaux, som annars också troget hållit sig vid hennes sida, hade nyss blivit engagerad av den tillrättakomne Monsieur de Trénis, som lät sitt dåliga humör över att ofrivilligt ha mankerat bruden taga avlopp i ironiska anmärkningar över Monsieur Lafittes dans. Mademoiselle de Caseaux var djupt intresserad av hans sakkännedom.

Mitt på golvet, allena med sin kavaljer, dansade den unga Madame Junot, graciös, charmant, som en liten fedrottning, sin obligatoriska menuett — en svag, konventionell hyllningsgärd åt Versaillerhovets skuggor! Hon höll ögonen nedslagna, och i det hon med ena handen lyfte klänningens släp, gav hon med en djup reverens två fingrar till sin kavaljer.

I detta ögonblick — klockan var väl bortemot elva — hörde den tysta Edmée tvärt igenom musiken och sorlet i salen, bullret av hästarna, som eskorterade Förste Konsulns vagn. Hon såg Junot göra tecken till sin svåger. Efter ett par minuter slogos döbattangerna upp på vid gavel, allas blickar vändes dit: Förste Konsuln kom in mellan general Junot och Albert de Permon.

Mademoiselle de La Feuillade blev sittande i stolen i samma ställning som förr, trots det hon såg, att de flesta av damerna reste sig. Det blev nästan svart för hennes ögon, och omedvetet tryckte hon handen mot hjärtat. Hon visste ju, att han skulle komma — hela aftonen hade hon icke tänkt på annat — men ändå, nu, när hon såg honom...

Han gick raskt genom rummet fram till Madame Permon, som kom honom till mötes.

— Kära signora Panoria — han tog bägge hennes händer och förde dem till sina läppar med denna överströmmande, litet sökta, italienska vänlighet, han ibland ville visa. — Ni ser, jag kom trots allt!

— Ingen kan vara så välkommen, general...

— Och nu har jag dock kommit för sent för att se Laurette dansa! Man har sagt mig, Madame, att er dotter dansar som Mademoiselle Chameroi. Min Gud, vad tiden går! Jag tycker det var som i går jag bar henne på mina armar.

— Det är länge sedan, general — Madame Permon smålog. — Ni har under mellantiden tecknat om Europas karta.

Bonaparte hörde henne icke, han såg sig ivrigt omkring i rummet. Där satt Joséphine på sin hedersplats vid kaminen, indolent, småleende under sina rosengirlander, draperad i en guldbroderad indisk silkesschal. Han nickade förstrött, och hans blick flög vidare — liksom sökande. Plötsligt klarnade hans ansikte upp — han smålog, detta ljusa, ömma leende, som blott han ägde, och sänkte ögonen.

Han avbröt litet tvärt samtalet med värdinnan och tog general Junots arm.

— Låt oss titta litet på marknaden! viskade han glättigt. Vita halsar, juveler och musliner...

Han drog honom med sig genom salen bortåt det hörn, där Mademoiselle de La Feuillade satt.

Ett ögonblick tänkte hon på att springa upp och blanda sig med det övriga sällskapet — det var så omöjligt, tyckte hon, att tala med honom här, bland alla dessa främmande människor, efter det samtal, de sist hade haft med varandra, efter det brev, hon hade skrivit i sommar och icke fått något svar på. Men hon blev sittande. Hennes knutna hand låg orörlig under hjärtat, och hennes blick — vidöppen, tjusad, som en fången fågels — hängde vid Bonapartes ansikte. Ingen gav akt på henne; man var redan så van vid, att Förste Konsuln fängslade allas blickar, när han visade sig.

Han styrde långsamt men bestämt kursen fram emot henne; allt emellanåt stannade han och sade ett ord till någon, som han kände. Nu var han helt framme vid hennes stol.

— Mademoiselle de La Feuillade — han böjde sig fram emot henne, och hon kände hans egendomliga, lysande blick helt in i själen. Ingen kunde se hans ansikte, utom hon och general Junot, som ännu var vid hans sida. — Mademoiselle — det gläder mig att träffa er igen.

Hans blick och ton gjorde för henne de banala, intetsägande orden till tusen de ömmaste försäkringar om längtan och om lycka. Hennes ångest svann spårlöst bort i samma ögonblick hon blott hörde hans röst; hon smålog, hennes blick vidgade sig och vilade i hans.

Junot studsade. Han såg ett ögonblick skarpt på dem bägge och drog ovillkorligt med en omärklig, men energisk rörelse Bonaparte tillbaka. Han kände sin gamle kamrat från deras första äventyrliga ungdom i Paris, från hans scener med Joséphine i Italien och nu sist från fälttåget i Egypten, från affären med Madame Fourès — han visste, hur litet självbehärskning han hade, när det gällde älskog.

— För satan, tänkte han plötsligt, om han nu, som den gången i Kairo, mitt ibland dem allesammans...

— General, sade han hastigt. Jag tycker, att jag ser Madame Bonaparte göra tecken...

Förste Konsuln kastade huvudet tillbaka med en egendomlig, nervös rörelse, som ingen utom han hade, och smålog ironiskt upp emot Junot: — Det är bra, min gosse! Gå du bort och hör vad hon vill. Mademoiselle de La Feuillade, som jag länge längtat att träffa, är nog så god att under tiden berätta mig, vad hon vet av nytt från Vendée. Man har låtit mig förstå, att hon har viktiga förbindelser där och kanske upplysningar att ge mig.

Junot gick med en bugning. Han skakade på huvudet för sig själv.

De omkringstående hade hört general Bonapartes sista, högt uttalade ord. Kretsen vidgade sig strax omkring honom och Edmée.

Han satte sig på en låg stol mitt för hennes och vände ryggen till salen. Han stack sin värja in mellan benen, satte armbågen mot knäet — utanpå uniformen hade han behållit sin grå överrock på — och stödde huvudet i handen. Han sade icke ett ord, bara såg på henne.

Plötsligt vaknade kvinnans sociala självbevarelsedrift hos Edmée — hon förstod, att de måste tala. Och med ett halvt barnsligt bedjande, halvt konventionellt tvunget världsdamsleende böjde hon sig fram emot honom, under det hon i sin förlägenhet mumlade ord, som varken han eller hon själv fann någon mening i. Men hon rörde åtminstone läpparna, hon talade.

Han satt bara och såg på henne — hur uttrycket växlade i detta ljuva, unga ansikte, hur blodet kom och gick under det vita skinnet — genomskinligt som späda rosenblad. Han hade småningom ryckt henne så nära, att han nästan fysiskt kunde förnimma, hur våldsamt hennes hjärta klappade under det tunna tyget.

— Edmée, mumlade han, och plötsligt kände hon hans varma, fasta hand på sin bara arm. I samma ögonblick hade hon instinktmässigt skjutit stolen tillbaka och häftigt rest sig upp.

Dansen slutade omkring dem. Från den andra ändan av salen mötte hon Louis de Châteauneufs blick.

— General — jag ber er, viskade hon hastigt. Gå, säg ingenting — icke här! Man ser på oss.

Han reste sig upp. — Ni har rätt. Detta går icke. Jag måste se er hemma — ensam.

— Omöjligt — jag kan inte. — Hon såg bedjande upp och sänkte så långsamt ögonen, rodnande för hans blick.

— Nå — Châteauneuf kan jag tro! Honom skaffa vi väl ur vägen. Lova blott — han talade så lågt och otydligt, att hon mera kände än hörde orden, att du lyder mig.

Hon gjorde en obestämd, avvärjande rörelse, och med uppbjudande av all sin kraft gick hon raskt ett par steg fram i rummet. Hon märkte, att någon talade till henne, och hon svarade automatiskt; hon kunde sedan omöjligt påminna sig vad det var för en människa och vad de hade sagt.

Senare på aftonen talade Förste Konsuln länge med Monsieur de Talleyrand. De övriga gästerna uppmärksammade han föga och for — efter sin vana — tidigt hem.

X.

”Qui ne sait que la seule victoire contre l’amour, c’est la fuite!”

Mot de Napoléon.

Edmée och Louis hade ej talat med varandra om aftonen efter balen. Hon hade undgått honom, i hans ögon hade hon redan sett, vad han tänkte och vad han fruktade. Nu vid middagstid dagen efter, då hon med sitt tapisseri satt inne i Madame de Châteauneufs kabinett och, så gott hon kunde, gjorde reda för balen, trädde Louis plötsligt in. Han kom direkt utifrån, det slog kyla från hans kläder. Hon vågade icke se upp, då han strax gick rakt fram till henne.

— Min mor, sade han med sin vanliga röst — blott Edmée kunde höra, hur tvungen den lät — vill du tillåta mig att ett par ögonblick tala allena med min kusin. Jag har en stor nyhet att meddela henne.

Madame de Châteauneuf reste sig upp och vinkade på gamla Marie, som alltid satt inne i rummet hos henne. Stödd mot pigans skuldra gick hon långsamt, haltande ut. Hon gjorde ingen invändning — också hennes modersöra hade upptäckt den egendomliga klangen i Louis’ röst, och när hon såg upp på honom, blev hon förfärad över den stela blekheten i hans ansikte.

Louis gick själv bort och låste dörren efter henne. Han gick ett par slag över golvet utan att tala — Edmée märkte, att han kämpade för att behärska sig. Slutligen stannade han, satte sig vid bordet mittemot henne och började trumma med fingrarna på skivan.

— Vet du av, att jag av utrikesministeriet blir skickad till London — för att hjälpa Otto med min kännedom om engelska förhållanden! — Han skrattade högt och hånfullt och slog den knutna handen hårt mot bordet. — Jag har order att lämna Paris ännu i dag — Bonaparte har bråttom!

Edmée böjde sig djupt ned över tapisseriet och letade automatiskt bland silkesdockorna på bordet. Hon hade en förnimmelse, som kunde hon kvävas.

Han reste sig halvt upp och grep våldsamt hennes händer tvärs över bordet. Med sin brännande blick tvang han hennes att lyfta sig.

— Vet du om det? — nästan väste han henne in i ansiktet. — Var det det du talade med honom om i går?

Hans otyglade raseri väckte Edmées vrede. Med en kraftig rörelse slet hon sina händer ur hans och reste sig upp från sin plats.

— Gå din väg, Louis! Du vet ju icke vad du säger.

— Å, nu genomskådar jag allt — alltsammans! — Han sjönk ned med händerna för ögonen, förtvivlad. — Han har trängt sig in till dig — vunnit dig, Gud vet genom vilka djävulskonster! Och nu — nu är det ingen, som står honom i vägen, utom jag. Var har jag då haft mina ögon, som intet har sett? Eller rättare: jag har icke velat se det — det förekom mig så orimligt. Men i går på balen!... Hade jag ej varit den världsman, som man nu en gång kuvat och uppfostrat mig till — jag hade slagit honom i ansiktet, där han satt och stirrade på dig med sina glupska ögon! — Hans röst slog över i ironi. — Man måste tillstå, att vad den karlen vill, det vill han — och nu vill han dig. Bort, bort med hennes beskyddare! General Bonaparte har redan en gång visat, att han vet, hur det skall gå till. Ah, hade jag blott gjort det — det, som jag i natt i vanvett tänkte på och med avsky förkastade! Jag skulle trängt mig in till dig — han gick helt nära intill henne och grep henne hårt om armen, medan han viskade orden in i hennes ansikte — jag skulle ha tagit dig med våld, tvungit dig att tillhöra mig. Och sedan — jag känner dig — hade du aldrig vågat att visa ditt ansikte för denne förbannade man. Du är min brud, vi skulle ha påskyndat bröllopet, rest ur landet — och när mitt barn föddes, skulle du älska mig. Varför gjorde jag det icke? — Han stötte henne våldsamt ifrån sig och vände sig bort med handen för ögonen. — Jag visste icke då, att man blott gav mig en natt att handla. Hade jag vetat, vad jag nu vet — jag skulle ej betänkt mig! Man uppfostrar oss till gentlemän — hans röst steg i styrka — till finkänslig respekt för andras heder, egendom och frihet — och så! Mitt för våra ögon kommer den dristige, den fräcke och samvetslöse och frånrövar oss makten över vårt eget land, kvinnorna, äran. Och med rätta hånskrattar man åt oss, Frankrikes gamla, stolta adel, som tål allt detta, icke rör en hand för att försvara oss!

Edmée stod stilla. Hon sänkte icke huvudet, men hon höll ögonen orörligt nedslagna.

— Men jag reser icke, hör du — icke utan dig. Vad bryr jag mig om karriär, om fädernesland, när jag skall köpa det med denna exempellösa skam! Skall jag, greve av Châteauneuf, som en hund krypa för denne korsikanare och frivilligt lämna honom min ära att trampa under fötterna! Försmädelsen är för stor, för uppenbar — ingen man i kristenheten kan tåla den. De må göra, vad de vilja emot mig — jag stannar, och jag skall veta att beskydda min bruds heder, ifall — hans stämma var full av spotskt hån — ifall hon ännu har någon!

Edmée rätade på sig. Hon stod stilla, med högrest huvud, hennes läppar krökte sig stolt, och de stora ögonen flammade i oåterhållen vrede.

— Bliv kvar, om du vill! Krossa din framtid, din mors förhoppningar, det rör mig icke. Men det skall du veta — hon gick ett steg emot honom, och i superbt övermod kastade hon huvudet tillbaka och lade de bara, starka armarna i kors under bröstet — att varken du eller någon annan kan hålla mig borta från honom. Stänger du in mig, kryper jag ut genom ett råtthål.

— Så långt har det alltså gått med dig! Så talar alltså Edmée de La Feuillade — en Bonapartes frilla!

Hon mötte stolt hans ögon utan att blinka. — Spar dina skymfande ord, Louis — jag är icke det du menar.

— Men du blir det — i dag, i natt, i morgon! ropade han utom sig.

Hennes läppar darrade svagt, men hon sänkte icke blicken, när hon svarade:

— Hans vilja är min.

Med ett tjut, som hos ett sårat djur, föll Louis de Châteauneuf, med huvudet i händerna, ned mot bordskivan. I raseri sprang han upp och sparkade till stolen, så att den föll i golvet.

— Jag befaller dig att följa mig, Mademoiselle min kusin. Kan du ännu räddas, så skall du räddas — med eller mot din vilja.

— Hör, vad jag nu säger, Louis. — Hon trädde fram till honom och lade kraftigt, med myndighet, sin hand på hans skuldra. — Du talar icke med ett barn. Mot min vilja för ingen mig bort. På ett eller annat sätt — och du har själv sagt, att jag är både listig och orädd — låter jag general Bonaparte veta, vad du har i sinnet mot mig. Du är klok, du är betänksam, Louis, och du vet, att du här sätter hela din framtid på spel. Du kan inse, att ställd mot min vilja och mot honom och hans makt, förmår du intet.

Han blev stående stilla, med sänkt huvud. Hon hade rätt — till och med nu, så upprörd han var, kunde han inse det. Den generation, Louis tillhörde, hade lärt att tänka — att resignera och att gräma sig. Han stod stilla — plötsligt kastade han sig på knä framför henne och grep henne om bägge armarna.

— Men om jag ber dig, Edmée — om jag tigger dig i vår släkts, i din fars, i min kärleks namn... Ty jag älskar dig — tusen gånger mer än han älskar jag dig. Jag känner dig, din natur är min, du är för mig den enda av alla kvinnor — min syster, min brud, min älskade. Förstör icke vår framtid för en nyck av tyrannen — följ mig, spara dig själv för skam och ånger.

Hon stod och såg ned på honom. Och på en gång fylldes hennes ögon med tårar — hon kom till att gråta så häftigt, att han förskräckt sprang upp och måste taga henne i sina armar, för att hon ej skulle falla.

— Edmée, du vill? Säg, att du vill, viskade han förtvivlat, ömt.

Hon kunde ej få fram ett ord för snyftningar, men hon skakade på huvudet, så hopplöst bestämt, att han strax suckande släppte henne.

— Tänk efter, Edmée, sade han tungt, lamt, i det han halvt vände sig ifrån henne, uttröttad till själ och kropp av den våldsamma spänning och alla de sinnesrörelser, han oavbrutet levat i alltsedan förra aftonen. Tänk efter ännu en gång — livet är så långt och trist.

Hon såg upp från stolen, där hon satt, och i det hon tog näsduken från de våta ögonen, svarade hon med sina skälvande barnaläppar:

— Döden kan man alltid finna.

Han suckade, trött av denna orkeslösa kamp mot en vilja, som han kände vara starkare än hans. Ett ögonblick stod han stilla — liksom tvekande — så vände han sig tvärt om och gick ut ur rummet.

Edmée fick rätt: när Louis riktigt hade tänkt sig för, och han hade både klokhet, äregirighet och skarpsinne, tog han sitt parti och reste på den av regeringen fastställda tiden. Genom att stanna riskerade han allt; hans ställning som återvänd emigrant var alltför osäker och farlig, den inbjöd till alla möjliga godtyckligheter från regeringens sida; gav han sig till att kämpa mot diktatorn, visste han, att marken skulle vika under hans fötter. Dessutom hade han icke hjärta att krossa sin mors förhoppningar — att med ett slag förstöra hela det arbete, hon med oändligt tålamod och under oändliga faror hade gjort för hans framtid alla dessa år. Och han kände, att det fanns intet hopp — Edmée ville icke räddas! När denna tanke trängde sig på honom, var han frestad att hata henne för de kval, hon beredde honom, att unna henne det öde, som han fruktade skulle drabba henne — i bitter svartsjuka, vrede och trots uppgav han henne.

Till sin moder sade han intet annat, än att han av regeringen i diplomatiska angelägenheter oförtövat var beordrad att resa till England, och skulle begiva sig åstad redan samma afton. Han kunde nu, efter det hans första våldsamma uppbrusning hade lagt sig, icke inför en annan få över sina läppar de beskyllningar, som han för ett par timmar sedan så lidelsefullt slungat mot henne själv. Han bad blott modern i allmänna och svävande ordalag att ”vaka över Edmée”, och medan han sade dessa ord, tog han för första gången med i beräkning de stora materiella svårigheter, som nödvändigt måste ställa sig i vägen för Förste Konsuln, och som Edmée i sin oerfarenhet ej skulle kunna hjälpa honom att undanröja. Men alla dessa tankar, allt detta grubbel, hans vanmäktiga raseri, hans bittra hat, hans tärande ångest och ömkliga hopp plågade och sönderslet honom till ingen nytta. Han måste i alla fall resa. Så vida han ej för andra gången ville förlora fädernesland och socialt fotfäste — och det ville han icke, han visste alltför väl, vad det ville säga — måste han resa, det fanns ej något alternativ.

Hela huset kom på benen i anledning av den plötsligt bestämda resan. Mor och son intogo betryckta och bedrövade avskedsmiddagen allena. Edmée skyllde på trötthet och huvudvärk efter balen — hon ville ej se honom mer.

Men då hon på aftonen hörde resvagnen köra fram för den stora trappan, då hon hörde bullret av steg, som från alla husets kanter skyndade mot vestibulen, då hon till slut hörde Louis’ egen klangfulla, befallande röst — då kunde hon ej stanna i sitt rum längre. I hast reste hon sig upp från bädden, där hon vaken vilat, och utan att tänka på sitt oordnade, förgråtna utseende, öppnade hon dörren och ilade utför trapporna.

Louis de Châteauneuf ryckte till, när han strax, överst på trappan, såg hennes vita klänning; med en omedvetet spejande blick på tjänstfolket vände han sig raskt om. Så gick han beslutsamt emot henne och mötte henne på trappavsatsen.

Ljuset från vestibulen föll blott svagt dit upp, och de voro så gott som allena. I tjänarnas åsyn kysste han halvt knäböjande den hand hon räckte honom.

— Louis, viskade hon med handen för ögonen, förlåt mig, glöm mig!

Han såg upp, och i det dunkla ljuset möttes deras ögon. Aldrig glömde Edmée hans stolta, sorgsna blick.

— Kan jag väl förlåta? Med skam tvingas jag att fly och lämna min ära i sticket. Jag föraktar mig själv — och dock, jag har intet val! Du har låtit mig uppleva ögonblick, som äro bittrare för en man än döden. Säg, att det är hopp, att du själv vill kämpa — och jag stannar ännu och trotsar allt. Denna fega, vanärande flykt från all kamp är värre än något annat.

Hon vände sig bort och drog sin hand ur hans. — Där är intet hopp, Louis, sade hon fast och stilla. Res med Gud.

XI.

— — ”J’allais épouser une Française; j’aurais choisi un des premiers noms de la monarchie, c’était même là ma première pensée, ma véritable inclination” — —

Napoléon (à S:te Hélène).

”L’amour doit être un plaisir, non pas un tourment”.

Mot de Napoléon.

Dagen efter Louis’ avresa — det var den 22 Brumaire — kom den unga Madame Junot på visit. Hon blev helt förfärad, när hon såg, hur eländig och blek Edmée såg ut.

— Min Gud, Madame, sade hon till Madame de Châteauneuf, där kan man se, vad kärlek är! Monsieur Louis skulle allt vara förnöjd, om han såge henne.

Madame de Châteauneuf log tvunget, Edmée vände sig bort. Mer än allt annat plågade det henne att möta Louis’ moders forskande, bekymrade blick. Laurette fick plötsligt en god idé.

— Jag har en bön, Madame — hon böjde sig fram på sitt graciösa, vinnande sätt — låt Edmée få komma hem till mig ett par dagar och hjälpa mig att arrangera en smula. Allting ser så obarmhärtigt nytt ut därhemma, Edmée har så fin och säker smak. Jag skall nog uppmuntra henne, tillade hon saktare.

— Edmée får göra, som hon vill, sade fastern litet kyligt. Så mycket kunde hon förstå, att det var något allvarligt i vägen mellan Edmée och Louis, och att det var Edmées skull.

— Om faster tillåter — började Edmée. Hon såg tacksamt på Laurette. Bara att få komma därifrån var en lättnad.

Allt blev överenskommet, som de unga damerna önskade det. Valentine fick genast order att packa in det nödvändigaste, och när Madame Junot reste, förde hon Edmée med hem i sin vagn.

— Blott till i övermorgon, faster, sade hon nästan glättigt, när hon till avsked böjde sig ned och kysste Madame de Châteauneuf på bägge kinderna. I morgon skickar jag Valentine att höra, hur det är med dig, eller jag kommer kanske själv på en kort visit — tänk att komma hit på visit — hon skrattade en smula tvunget. Och — hon tvekade och talade med lägre röst — skulle du få något brev eller bud från Louis, så låt mig veta det.

— Jag kan inte förstå det, Marie, suckade den stackars Madame de Châteauneuf, då de båda unga damerna voro utanför dörren. Hon tänker dock på honom, och hon gråter för hans skull. Men det säger jag — hon nickade sorgset, men med en viss självkänsla — Edmée kunde ej träffa många, som till den grad liberalt respekterade hennes hemligheter, som jag gör.

Morgonen därpå — så tidigt, att man nätt och jämnt hunnit frukostera hos Junots — överraskades kommendanten över Paris av ett besök av Förste Konsuln.

Bonaparte var i utmärkt humör. Han talade med Junot om vinterfälttåget mot Österrike, vartill allt var förberett och i ordning nu. I början av Frimaire skulle, beräknade han, fientligheterna kunna öppnas. Med sin värja tecknade han på golvet strategiska utkast av de fem härarnas ställning, och vilka operationer, han tänkte sig, att Moreau skulle göra vid Isar.

— Vore det jag själv, sade han, ginge jag annorlunda till väga, men Moreau och Brune förstå sig icke på snabbhet. De äro säkra — men satans försiktiga! Det har jag också baserat kampanjen på.

Han teg litet, så sade han med ett leende, som Junot icke begrep. — Nej, i vinter har jag icke tid att vara med! — Han reste sig upp och tillade allvarligare:

— Man riskerar, att intrigerna från Prairial börja igen. För ögonblicket är det viktigare att hålla Tuilerierna än både Ulm och Mantua.

— Apropos Tuilerierna! Jag har ett ärende från Madame Bonaparte till din hustru. Är hon uppstigen, den lilla Madame Loulou? Förmodligen — han knep skrattande Junot i örat — när du är det.

— Min hustru är i sin salong — hon har besök av en väninna, Mademoiselle de La Feuillade. När Junot nämnde Edmées namn, kunde han ej låta bli att se rätt skarpt på Förste Konsuln.

Bonaparte förändrade icke en min. Han hade icke lust att ha några förtrogna i sina intimaste affärer, och trots det han visste, att Junot — som kände honom så väl — av hans uppförande på balen hade dragit vissa slutsatser, och att han, för övrigt, i allt fullständigt kunde lita på denne ungdomsvän, föll det honom dock icke in att inviga honom i denna sak. Han sade lugnt:

— Så mycket bättre! Mademoiselle de La Feuillade är en dam, som jag alltid har lust att träffa — hon är förtjusande! Jag tror också, att hon kan vara mig nyttig. Hon har stått i beröring med de flesta Vendéer och kan, utan att ens själv ana det, ge mig viktiga upplysningar. Fouché tror ju jämt — men det är väl hans onda samvete, som slår honom — att faran skall komma från den kanten.

Edmée hade behövt hela sin självbehärskning för att låtsa som ingenting, när hon hörde, att Förste Konsuln var inne hos general Junot. Laurette, som också var en smula feberaktig i anledning av detta den store mannens första, oförmodade besök i hennes hem, gav emellertid föga akt på henne. Hon väntade vart ögonblick, att han skulle komma in och hälsa på henne, men då tiden gick och han inte kom, blev hon misslynt.

— Jag tror, jag går min väg, eftersom han inte behagar uppmärksamma mig en smula. Kan du tänka dig något så oartigt? Han, som känt mig, sedan jag var så hög som så — hon visade med handen — och umgåtts dagligen därhemma!

Edmée trodde icke, att general Bonaparte kunde vara underrättad om, att hon var på besök hos Junots, och hon ville helst undgå att träffa honom tillsammans med dessa främmande människor. Hon svarade därför strax sin väninna:

— Ja, gå du bara, Laurette. Han har visst icke tid att göra visiter hos damer. Det är naturligtvis blott för att tala om arméen, som han har kommit till din man — emellanåt behöver han ju ändå en munfull frisk luft! Jag går in i ditt kabinett så länge, min vän — du tillåter nog? Jag är så förfärligt trött och befinner mig icke riktigt väl.

Edmée gick med ett småleende och en smekning till väninnan. Madame Junot blev sittande i salongen. Hon ville då åtminstone ”vänta ut honom”.

Hon behövde icke vänta länge; strax därpå kom han in tillsammans med Junot. I det han trädde in, såg han sig ivrigt, liksom sökande, om i rummet. Junot, som märkte hans rörelse, frågade, medan gästen hälsade på värdinnan:

— Var har du gjort av Mademoiselle de La Feuillade, min vän? General Bonaparte önskade tala med henne.

— Så skall jag strax kalla på henne. Hon bad nyss om lov att gå in i mitt kabinett och vila sig en smula. Hon är icke riktigt rask sedan balen, den söta Edmée. Hon gick mot kabinettsdörren, Bonaparte sprang upp.

— Nej, nej, Madame — stör henne då inte! Låt mig gå in — jag har blott ett par ord att säga henne. Ni tillåter väl?

Raskt, utan att höra på vidare invändningar, gick han in i kabinettet och drog — liksom av tanklöshet — dörren igen efter sig. Junot och hans hustru sågo på varandra.

— Du skall inte taga det så noga med Bonaparte, sade Junot lågt, litet förlägen. Nu har han lust att tala med Mademoiselle de La Feuillade — Herregud! Och i fält ha vi andra manér än dem ni lär i din mors salong. Du skall för resten icke säga något om detta, Laurette — tillade han litet efter — han skulle icke tycka om det.

— Gud vet, vad han ämnar säga henne! undrade Madame Junot litet ironiskt.

— Ja, Gud vet! svarade Junot oskyldigt, med ögonen mot taket.

Mitt i det klara, kyliga vintersolskenet, som i en bred, sned strimma strök in genom fönstrets små, blyinfattade rutor, med bakgrund av en gammal, starkt förgylld gobelintapet, satt Edmée på den spensliga, efter antiken imiterade löjbänken. Hon bar en enkel, gråbrun sidendräkt, öppen i halsen och nästan utan ärmar, vilken under bröstet sammanhölls av ett smalt gyllene bälte och därunder i mjuka veck föll tätt åt höfterna. På grund av huvudvärken hade hon, strax hon kom in i rummet, helt löst upp sitt rika, tunga hår, som nu oordnat böljande föll ned över skuldrorna och ryggen. Då hon hörde Bonapartes steg utanför dörren — hon kände dem — reste hon sig hastigt upp från sin vilande ställning; och med ena handen stödd mot bänkens säte, den andra upplyft för att föra undan håret — huvudet framåtböjt mot den litet uppskjutna skuldran — satt hon väntande, lyssnande. Han sköt varsamt, men bestämt upp dörren och trädde in.

Hon gjorde ingen rörelse. Hennes huvud sänkte sig kanske blott en smula djupare, och fingrarna klämde om soffans kant. Den bleka, fina profilen med det i solskenet bronsglänsande håret, tecknade sig skarpt belyst mot dess bakgrund av gammalt guld. Hon liknade ett helgonporträtt på ett kyrkfönster, när solen skiner.

Bonaparte gick långsamt fram emot henne. Mer än något annat älskade han hennes fria, furstliga skönhet, som tillfället nu på ett så ädelt sätt ställde i relief. Betagen böjde han sitt ena knä mot golvet och förde den hand, hon nyss låtit sjunka, till sina läppar.

— Edmée, sade han lågt, med lidelsefullt allvar, aldrig har jag så länge friat till någon kvinna. I månader har jag nu suckat för dig som en page för en drottning — det är en roll, som jag aldrig hade tilltrott mig själv, och som blott illa passar mig. Nu skall du höra mig.

Hon såg upp. Det var en varm, fuktig glans i hennes ögon, och de vackra läpparna skälvde som ett barns, färdigt till gråt. Med en förtjusande rörelse, blyg och öm, böjde hon sig ned över honom och lade långsamt, smekande, ett finger över hans läppar.

Deras ögon möttes — leende, vältaliga. Han reste sig hastigt upp och satte sig på löjbänken vid hennes sida.

— Edmée, viskade han hastigt och lågt, i det han grep bägge hennes händer. Detta är ju blott att spilla tid! Tiden är så kort — i morgon kan kriget begynna på nytt, jag kan bli tvungen att lämna Frankrike. Du vet, att jag älskar dig, och jag vet, att du älskar mig. Du är stolt nog att icke en gång försöka att neka. Jag vet också, att andra män kunna bjuda dig en bättre och ärofullare ställning, än jag för ögonblicket är i stånd till — bunden som jag nu är till händer och fötter. — Det flög en skugga över hans ansikte och han sänkte huvudet djupare över hennes händer. — Men hav blott tålamod, låt mig blott få det värsta arbetet från halsen, och låt min ställning få tid att bli en smula mindre farlig och utsatt än nu — det måste den, förstår du, innan jag utan fara törs sysselsätta mig med mina egna husliga förhållanden — och jag lovar dig, att ingen kvinna i världen skall bli så hedrad, så ärad som du. Vågar du? Du måste besluta dig nu — blint anförtro mig din framtid, jag svarar för den med min ära och med mitt liv. Tvekar du, törs du inte nu — ja, så måste vi gå var åt sitt håll för beständigt! Denna halvhet är min natur alltför vidrig. I flera månader har jag med ord och handling friat till dig, Edmée — nu eller aldrig måste du ge mig min lön.

Edmée såg upp — hennes ögon voro nästan svarta, gåtfulla i deras djupa, blida allvar.

— Och det är er mening, att om jag i detta ögonblick säger ”gå”, så skall ni gå och icke älska mig mera?

— Du skall icke säga ”gå”, och jag skall heller icke gå, om du än säger det tusen gånger, brast han ut. Edmée — vad tjänar detta till? Du vet, att om det hade varit mig möjligt, så hade jag för länge sedan uppgivit dig — den gången du icke skrev till mig efter Marengo, och den gången du flydde för mig, då jag kom till Paris. Men — jag kan icke undvara dig! Vad tjänar det till att tala till dig så, som jag nyss har talat? När en man så häftigt och bestämt åtrår en kvinna från första ögonblick han ser henne, som jag dig, så... Du måste älska mig, du kan icke annat, och jag måste vinna dig.

Hon reste sig upp och lade bägge händerna på hans skuldror — när hon stod så, var hon nästan lika lång som han, och hennes ögon blickade rakt in i hans. — Tag mig, viskade hon med låg, men tydlig stämma. Du skall veta: jag har ingen vilja, som icke är din, ingen önskan, som icke går till dig. Jag...

Han tryckte henne så häftigt intill sig, att ordet kvävdes på hennes läppar.

— En drottning är du, viskade han hänförd — så kallade jag dig i min själ första gången jag såg dig. Ingen kvinna är som du! Utan lättsinne och utan ånger, ger du i självmedveten stolthet bort din gudomliga gåva. — Han tog hennes huvud mellan sina händer och såg henne eldigt, själaglad in i ögonen. — Å, Edmée, vad jag nu skall älska dig! Du är min ungdom, som jag tyckte livet hade bedragit mig på, och nu har den kommit, just som jag önskade den — nu, då min hjärna är full av planer, mina händer fulla av arbete, nu, då jag ser min stjärna stiga, och banan äntligen börjar röjas en smula framför mig.

— Men som jag har intrigerat och spionerat för att träffa dig här i dag! Junot anar något. Nu går han nog som på nålar därute, och jag är viss på, att han finner på de värsta rövarehistorier för att tillfredsställa sin lilla nyfikna hustru — som för resten skall ha tack för sin idé att skaffa dig hit! Hädanefter måste vi vara två om att intrigera, så går det lättare! Å, varför kan jag icke nu taga dig på mina armar som du går och står, sätta dig på min häst och rida med dig in på Tuileriernas gård, och säga till fransmännen: Där är er skyddsgudinna, segerns madonna, er herres brud.

De hörde ett diskret buller vid dörren. Edmée drog sig hastigt ur hans armar och gick fram till fönstret. — Vad är det? ropade Förste Konsuln skarpt.

Junot kom in — det var högst motvilligt, på sin hustrus uttryckliga önskan. Han såg något brydd ut och tittade osäkert från sidan på Edmée, som vände ryggen till. Bonaparte såg strax, att han antog, att hon hade avvisat honom; nästan ögonblickligen tog han sina mått och steg för att låta honom bliva i denna tro.

— Mademoiselle de La Feuillade, sade han torrt, nekar hårdnackat till all kännedom om chouanernas gömställen, och vill icke på villkor — trots Fouché — höra talas om någon sammansvärjning. (Han visste nog, att Junot, som kände honom så väl och hade givit akt på dem båda på balen, icke ett ögonblick trodde, att de verkligen hade talat om chouaner, men han sade detta, för att ge Edmée litet tid att hämta sig och något att hålla sig till, när Madame Junot korsförhörde henne.) Det kan naturligtvis icke falla mig in att misstro en så stolt och förnäm fröken (”une si haute et puissante dame”), när hon själv säger det.

De sista orden sade han i ironisk, missnöjd ton. Edmée spratt till och vände sig om — hon mötte hans strålande, ömma, skalkaktiga blick, och förstod strax alltsammans.

Han hälsade flyktigt på Madame Junot, då han gick genom salongen. Han såg på henne, hur hon riktigt förtärdes av orolig nyfikenhet, och njöt pojkaktigt därav — glad och segerstolt, som han kände sig. — Er vackra väninna, Madame, sade han med väl spelat missnöje, är en högst karaktärsfast ung dam. Ni måste övertala henne att taga emot Madame Bonapartes och Hortenses inbjudning till frukosten i morgon. Jag är rädd, att hon är så ond på mig, att hon icke vill höra mig.

Junot var nu helt desorienterad. Han följde Förste Konsuln ut, medan Edmée med bortvänt huvud tyst gick genom rummet.

XII.

Il était amoureux alors dans toute l’étendue du mot, dans toute la force de sa plus grande acception.

Marmont (de Napoléon).

Det var dagen därpå i Tuilerierna. Madame Bonaparte hade en av sina små berömda frukostar, där — efter Förste Konsulns uttryckliga önskan — aldrig någon herre fick tillträde. Sällskapet var, innan man gick till bords, samlat inne i den stora mottagningssalongen — denna stela, nymodigt möblerade salong, i jakaranda och gult siden, där alla den tidens unga damer med klappande hjärtan första gången hade nigit för Frankrikes nye suverän.

Madame Bonaparte själv tronade mitt i den ena gula långsoffan. Hon var i vit dräkt med guldbårder och — artistiskt draperad över vänstra skuldran — den oundvikliga purpurschalen. Hon såg redan icke mera bra ut vid dagsljus, i dag hade hon till på köpet påsar under de vackra ögonen, och hyn var grådaskig. Också bemödade hon sig att så mycket som möjligt vända ryggen till fönstren, då hon på sitt

Mademoiselle de La Feuillade hade nyss kommit, tillsammans med Madame Junot, som redan var hemmastadd i Tuilerierna, och de bägge stodo nu i närheten av kaminen och talade med Eugène de Beauharnais. Han var ännu helt ung — knappt tjugu år — men manligt vacker, graciös, elegant, skälmsk, galant mot damer. I sitt sätt påminde han mera om det förra hovets grand-seigneurer än om de nuvarande ”incroyables”. Det påstods också, att han mycket liknade sin far, vicomten.

För ögonblicket såg han ut till att vara över öronen förtjust både i den unga, kvicka Madame Junot, vilken, trots sina sjutton år, behandlade honom som en grevinna Almaviva en Chérubin, och ännu mera i Mademoiselle de La Feuillade. Hennes ståtliga, förnäma prinsesseskönhet, i dag en smula skygg och kylig — nästan fientlig — imponerade synbart på honom. Hennes otadliga, litet styva elegans och något föråldrade grandes manières bröto sig verkningsfullt mot de övriga damernas mera moderna och fria väsen.

De togo sig för resten präktigt ut, de båda, han artigt böjd fram emot henne med ett skälmskt, strålande leende, hon smärt och hög, litet avvisande tillbakalutad mot den monumentala kaminen av grön egyptisk marmor, som så vackert framhävde hennes blonda hår och vita skuldror.

Förste Konsuln kom in och hälsade på sina gäster — välvilligt, bryskt jovialt, som det var hans vana, när han var i riktigt gott humör. Det dröjde en stund, innan han upptäckte gruppen vid kaminen — plötsligt skiftade han färg och reste sig upp. — Vad här är varmt, sade han otåligt, omotiverat.

Edmée talade muntert med Monsieur de Beauharnais — kanske litet forcerat, men icke i ögonen fallande; hon hade redan nu förvärvat betydlig världsvana, och nödvändigheten hade lärt henne självbehärskning. Denna stora, förtvivlade och vågsamma kärlek hade på kort tid mognat henne till en erfaren och rådsnar kvinna.

Bonaparte stod och såg på dem; han rynkade ögonbrynen och sköt underläppen ut. Edmée låtsade, som om hon icke märkte honom. Hennes leende profil, det litet tillbakakastade huvudet på den fina, långa halsen avtecknade sig beundransvärt mot den mörka marmorn. Rodnaden på hennes kind blev en smula djupare under hans blick, annars märktes intet.

— Förbannad ras, tänkte han halvt missnöjd, halvt beundrande. — Hon har redan en hovdams självbehärskning. Det ligger i blodet.

Han fick plötsligt en rasande lust att säga henne något hårt, obehagligt, och gick fram emot henne med ett ironiskt leende. I detta ögonblick vände hon en smula på huvudet och såg förstulet på honom från sidan. Det var i denna blick en sådan öm, övermodig skalkaktighet, en sådan sprittande, strålande glädje, att den fullständigt avväpnade honom.

— Madame Loulou — han talade till Madame Junot, men hans blick smekte hänryckt, leende Edmée — vad tror ni väl er man skulle säga, om han nu såge er stå där och förvrida huvudet på pojken? — Han knep Eugène i örat — kanske litet hårt och inte fullt så vänligt, som det såg ut.

— Förebrå inte mig, general! Monsieur Eugène, ni måste verkligen försvara mig. Som om icke jag blott stod här och agerade förkläde för er och Mademoiselle de La Feuillade.

— Det är alltså ni, Mademoiselle, som... Han vände sig om och såg på henne.

— Monsieur de Beauharnais gör sin kur! Hon böjde graciöst, mockant tackande, sitt huvud. — General — han förlorar sin tid!

— Min stackars Eugène! — Förste Konsuln skrattade. Han tog sans façon Edmées arm och lade under sin, Madame Junot gick efter

— Ni är vackrare, general! — Det är omöjligt att återge den skälmska innerlighet, den öppna, smickrande beundran hon lade i sin stämma. Och med kärlekens ljuva, tanklösa dristighet tryckte hon ett ögonblick hans arm intill sitt runda, unga bröst. Han kunde känna hjärtat klappa under det lätta tyget.

— Edmée, mumlade han, hör du — du skall... — Hans stämma kvävdes i den bölja av våldsam lidelse, som steg i honom.

Hon var blott obetydligt mindre än han. Ett ögonblick lutade hon blixtsnabbt sitt huvud intill hans — hennes hår och kind rörde vid hans ansikte. Hon svarade intet.

Madame Bonaparte var mycket vänlig mot Edmée. Hon ville ha henne bredvid sig vid bordet och talade nästan oavbrutet med henne om Caulaincourts och Rastignacs och andra gemensamma bekanta från Faubourg St. Germain. En gång förde hon samtalet över på Louis de Châteauneuf, och lät med leende diskretion förstå, att hon visste, att han var bestämd till hennes brudgum. Edmée svarade på allt, småleende, säker, fullständigt oberörd. Hennes unga, berusande, väntansfulla lycka bar henne över alla annars möjligen pinsamma intryck och gjorde henne helt och hållet osårbar.

Förste Konsuln satt emellan de två unga, nygifta fruarna — Madame Junot och Madame Lannes. Han skämtade muntert med dem, ofta en smula närgånget, och fick dem ett par gånger till att rodna. Han var i ett briljant humör, och den hans fasta, lysande blick och ljusa, strålande leende för ögonblicket träffade, kände sig som genom ett trolleri strax försatt i samma lyckliga, övermodiga stämning.

Efter frukosten hade Madame Bonaparte ställt om ”mystifikationer” för att roa sina unga gäster, och ehuru Förste Konsuln, vad alla visste, i regeln avskydde detta moderna nöje, stannade han likväl kvar. Till slut kom där en bekant spåkvinna, för effektens skull förklädd till zigenerska. Hon spådde flera av damerna och utbad sig därpå vördnadsfullt att få se Förste Konsulns hand. Efter att först ha nekat, gav han på allas böner med sig.

— Men jag har hört sägas i Orienten, att när man låter spå sig, skall man söka komma till att stödja handen mot en kvinnas hjärta, så vänder ödet sig till det goda.

— Det har jag också hört, inföll Eugène de Beauharnais. Förmodligen skall det symboliskt antyda, att en kvinnas kärlek gör mannen så stark, att han stödd på den kan besegra sitt öde.

Medan Eugène talade, hade Förste Konsuln vänt sig om, och hans blick flög forskande över damernas lysande grupp.

— Mademoiselle de La Feuillade, sade han plötsligt, med en ton, som skulle vara skämtande. Ni, som ännu är fri och utan en svartsjuk äkta man — vill ni låna mig ert lilla hjärta?

Edmée rodnade djupt — hon vågade icke lyfta ögonen från golvet. Men stilla, behagfullt, med högburet huvud, trädde hon fram ur gruppen och ställde sig vid Förste Konsulns sida. Med bägge händer tog hon den hand, han räckte henne, och lade den mot sitt hjärta. Det slog stormmarsch; Bonaparte smålog under de sänkta ögonlocken och räckte zigenerskan sin andra hand.

— Nå, Madame, se så, om ni kan läsa mitt öde. Det har för resten ännu aldrig varit starkare än min vilja, tillade han övermodigt, med en blick på Edmée.

Joséphine hade blivit mycket blek. Hon smålog tvunget, med tätt sammanpressade läppar och fläktade sig med solfjädern. Hortense stödde sig mot moderns stol med ena armen om hennes hals. Men Eugène stod på andra sidan om Förste Konsuln och följde intresserad spådomen.

— Politiska förutsägelser undanber jag mig, avbröt Bonaparte hastigt sibyllan, då hon såg upp och skulle till att tala. Hon böjde sig ned igen.

— Jag ser en lång livslinje, lycka, ära, kärlek...

Han ryckte hastigt handen till sig. — Tack! Nu vet jag allt, vad jag vill veta. Det är bra, och det är nog.

Han vände sig till Mademoiselle de La Feuillade, som hade släppt hans hand.

— Tillåt mig att tacka er, Mademoiselle. Ert unga, oskyldiga hjärtas slag har utan tvivel dräpt det onda i mitt öde. Nu kan jag ju ha lov att se en strålande framtid i möte — inte sant?

Edmée smålog under hans menande blick och drog sig tillbaka med en lätt reverens. — Jag antar, herr general, parerade hon skickligt, att ni själv avgjorde, vilken framtid ni kunde ha rätt att se till mötes, redan för ett år sedan — den 18 Brumaire.

— Bravo, Mademoiselle de La Feuillade! ropade Eugène de Beauharnais och klappade skrattande i händerna. — Mannens kraft spår hans öde.

Förste Konsuln vände sig om och såg ett ögonblick skarpt på sin styvson. — Jag har aldrig sett dig så djupsinnig förr, lille Eugène. Det ser ut, som om Mademoiselle de La Feuillades esprit hade förmåga att smitta.

Förste Konsuln vände sig om på klacken och gick ut ur rummet.

En stund därefter, då damerna toga avsked och beredde sig att gå, kom Bonaparte igen för ett par ögonblick. Han skämtade muntert och

— Å, min vän — du är icke van vid stora världen ännu! Hon rätade på sig med en sjuttonårig världsdams hela överlägsenhet. — Att en frukost så kan taga på dig!

Edmée svarade icke. Hon knöt krampaktigt handen om den smala pappersbit, hon bar instucken i sin handske. Med Förste Konsulns hastiga, nästan oläsliga handskrift stod där: ”Jag kommer i afton klockan elva. Var beredd! Intet kan hindra mig.”

Inne i sitt sovrum, längst borta på gaveln av det gamla huset i Rue de Bac, satt Edmée de La Feuillade. Det var ett stort, gammaldags gemak med präktiga takmålningar av Boucher föreställande Aurora på sin gyllene char, omfladdrad av amoriner. Aurora liknade starkt hertiginnan av Châteauroux. Möblerna — de voro för resten ej särdeles många tack vare revolutionens plundringar och ”agiotage” — voro i praktfull Louis XV-stil med mycken förgyllning och överdrag i pärlgrått, starkt glänsande siden. Väggarna, avdelade i fält, voro också pärlgrå, sparsamt behängda med små tavlor, mest sirliga herdestycken. Mellan

Edmée bar en slags hemmadräkt av gulaktigt, mjukt siden. Den föll löst över bröstet som en tunika och sammanhölls blott över skuldrorna med stora kaméer. På fötterna hade hon ett par sandalaktiga brodequin’er. Över det vårdslöst uppsatta håret hade hon kastat en gammal praktfull point d’Angleterre, som hon fäst under hakan — à la Pompadour — så att den helt skylde hennes nakna hals. Hon satt vid det stora, avlånga bordet mitt i rummet och stödde armarna mot den mörka skivan av florentinsk mosaik; ansiktet vilade i händerna. Klockan fattades några minuter i elva. Hon kände sig till mods nästan som en medeltidsförbryterska, väntande den hemliga rättens män. Hon visste, att han skulle komma; hon visste, att hans vilja motstod intet, varken lås eller riglar. Hon väntade honom, som Semele väntade Zeus — hon höll sig för ögonen för att icke bländas av gudens dödsbringande åsyn.

Vad som föregick i det övriga huset, visste hon icke och brydde sig icke heller därom. Då hon strax efter middagen kommit hem från

Alla vaxljusen i den stora kronan över hennes huvud voro tända — de brände stilla i rummets varma, rena luft. Pendylen på kamingesimsen mellan de femarmade ljusstakarna slog elva — långsamt med späda, fint silverklingande slag. Det gick en lätt skälvning genom henne, men hon rörde sig icke.

Plötsligt gick dörren upp bakom henne — hon hörde den låsas igen, försiktigt, men brådskande. Därpå ett par hastiga, bestämda steg

— Äntligen, viskade han.

Hon svarade intet, hon gjorde icke motstånd — han var hennes herre.

XIII.

L’Empereur disait que Duroc seul avait en son intimité et possédé son entière conflance.

Memorial de Ste Hélène.

Chez lui parler est le premier besoin...

L’abbé de Pradt (sur Napoléon).

Edmée hade uppbjudit hela sitt skarpsinne för att finna utväg att obemärkt kunna träffa sin älskare. Bonaparte hade bett henne därom, befallt henne att vara försiktig. Han var alltid rädd för, till och med när det blott gällde en övergående kapris och under det Direktoriets lössluppenhet var i sitt högsta flor, att någon skulle få minsta aning om hans intima affärer; nu då det var fråga om den unga, högborna flicka, han älskade så uppriktigt och häftigt, och som han på fullt allvar ville binda vid sin framtid, var han dubbelt noga. Att oftare träffas i Rue du Bac kunde det ej vara tal om — det var ett himlens under, att det kunnat gå så lyckligt en gång. Nej, Edmée måste komma till honom, till Tuilerierna.

Genom en tillfällighet hade Edmée upptäckt, att i rummet näst intill hennes sängkammare,

Genom denna trappa, som naturligtvis var ytterst förfallen och full av smuts och spindelväv, kunde alltså Mademoiselle de La Feuillade fullständigt obemärkt komma ned i trädgården, och under dessa mörka nätter kunde icke heller någon från huset se henne, när hon längs med plankverket smög sig fram till gatan, där Förste Konsulns betrodde kammartjänare, Constant, var natt mellan elva och tolv stod posterad i vem damen var. Ännu mindre var det någon annan, till och med i deras allra närmaste umgänge, som i sina vildaste drömmar kunde ana, att den stolta och tillbakadragna Edmée de La Feuillade, dotter av en genomrojalistisk och högförnäm släkt, och som sedan sin första barndom varit bestämd till Louis de Châteauneufs brud, var Bonapartes älskarinna. Hon umgicks i Tuilerierna — det var sant; hon var där både på de stora middagarna var quintidi och på mindre, förtroliga frukostar och soaréer, men det var redan fallet med så många rojalister;

Det förekom således aldrig någon särdeles påfallande, att han, när hon i sin ljusgröna dräkt — som Madame Récamier hade lancerat den vita färgen, hade Edmée hårdnackat adopterat den gröna — med sin egendomligt fria, kungliga hållning, långsamt trädde in i Madame Bonapartes salong, att han då vanligen avbröt sitt samtal för att med blicken följa alla hennes rörelser.

— Marie-Antoinette, sade han en gång entusiastiskt till Talleyrand, som han för ögonblicket

Talleyrand mönstrade henne, där hon hälsande skred fram under ljuskronorna. — Hon blir en ambassadris, som man kan låta underhandla med kungar, svarade han.

Förste Konsuln öppnade munnen liksom för att säga något. Så smålog han och vände sig tvärt om utan att svara.

Det var en snöig, kall natt mellan den 2 och 3 Nivôse (år IX). Edmée hade, ledsagad av Constant, lyckligt smugit sig in genom gallerporten vid Pont National, och från terrassen in i Durocs våning, varifrån en vindeltrappa förde direkt upp i kammartjänarens rum vid sidan av Bonapartes sängkammare. Förste Konsuln bebodde den del av slottet, som, byggt av Catharina av Medici och Henri IV, låg emellan Pavillon de l’Horloge och Florapaviljongen; under konungadömet kallades den ”Hans Majestäts vintervåning” och bestod — utom av kammartjänarens redan nämnda rum — av en sängkammare (den samma kungarna av huset Bourbon begagnat) och ett bibliotek, varifrån förde en dörr till ”Kungens stora kabinett”. Sålunda stodo hans privatrum i direkt Salle des Cent-Suisses” i ur-paviljongen, genom flera salonger sträckte sig ända till och med Dianagalleriet, som gränsade upp till Florapaviljongen, och vilka alla — i motsats till den enskilda våningen — hade fönster åt gården.

I Constants kammare kastade hon sin våta kappa och slöja och gick därefter hastigt — utan tvekan — allena in i Förste Konsulns sängkammare. Här behövde hon aldrig frukta att bli överraskad, ty efter klockan elva om aftonen tordes aldrig någon utan särskild kallelse sätta sin fot där. Den stod efter denna tid till Mademoiselle de La Feuillades disposition; det kunde nämligen hända, att hon timvis, då han var upptagen av arbete, kunde få vänta på honom.

Ljusen voro tända som vanligt, och eld brann i kaminen. Bonaparte steg ofta upp mitt i natten, och han fordrade, att rummet alltid skulle vara varmt. Edmée gick fram och rörde bland vedträden, under det hon på samma gång lyssnade efter, om han kunde vara i biblioteket, vilket han använde till arbetsrum. Då hon emellertid icke kunde förnimma något ljud, vågade hon försiktigt glänta på dörren. Där var ingen — men inifrån ”Kungens stora kabinett”, där hon visste, att man brukade hålla ministerråd, hördes däremot röster i ivrigt samtal. Hon stod stilla ett ögonblick — suckade,

Hon drog klänningen upp framtill och såg ned på sina skor, de voro genomvåta och fläckiga. Ännu hördes stämmorna lika ivriga därinne — det kunde vara länge! Hon började gå fram och tillbaka på golvet — stampade en smula för att hålla värme i sina stackars våta, förfrusna fötter. Till slut kunde hon ej uthärda längre, klockan var ej mer än tre kvart på tolv, hon kröp ihop i den stora stolen vid kaminen, tog skor och strumpor av och drog fötterna upp under sina kjolar. Medan hon satt så, smög dagens trötthet sig över henne, och lullad av det otydliga bullret av rösterna, som stego och sjönko därinne, föll hon efter ett par minuter i sömn.

Hon sov redan så hårt, att hon icke märkte det, då dörren en liten stund därefter öppnades,

I samma ögonblick Bonaparte trädde över tröskeln, såg han henne. Han vände sig hastigt om, som för att slå dörren igen för Duroc. Men det var för sent — han hade redan både sett och känt igen henne.

Som ett trött barn, med handen under kinden, satt hon uppkrupen i stolen — den ena bara foten hängde nedanför kjortelfållen. I sin lätta, fina dräkt med det uddiga, kronliknande diademet om pannan, närmast belyst av det röda eldskenet, liknade hon en sagornas prinsessa, som gått vilse i vinternatten och förirrat sig hit.

De båda männen stodo ett ögonblick stilla framför henne. Så vände Bonaparte litet på huvudet och såg från sidan på sin adjutant; hans ansikte hade ett uttryck av på en gång tillfredsställd, triumferande stolthet och brydd, förlägen skygghet. Duroc förstod ögonblickligen alltsammans — han böjde sig ned och tog sakta upp en av de små genomvåta silkesskorna.

— Den stackars lilla prinsessan, sade han nästan ömt, med en ton, vari icke spårades en skymt av ringaktning eller löje. Hon har slitit bra ont för att komma till sin vän!

Förste Konsulns ögon blevo plötsligt fulla av tårar, han omfamnade Duroc.

— Gå min vän, min bäste vän... Låt

Duroc tryckte hans hand och höjde blicken uppåt. Han gick tyst ut.

Förste Konsuln sov sedan den 18 Brumaire sällan längre än ett par, tre, timmar om natten. Ljusen brände alltid i hans kabinett liksom elden i kaminen, och på ett litet bord blev om aftonen insatt en flaska vin, frukt och en kall pastej.

Klockan var nu nära fyra på morgonen; en smula blek i skenet av de snart nerbrända ljusen, reste sig Mademoiselle de La Feuillade från bordet, där hon ett ögonblick tagit plats. Förste Konsuln räckte henne glaset med Champagne.

— Drick, min drottning! Du är ju så blek som kungens liljor, se nu om kungens vin kan krya upp dig. Jag dricker det till ära för dig och Frankrike! Han gjorde en liten grimas, i det han tömde sitt glas. Det smakar gott, men...

— Du föredrar dock din Chambertin med vatten, skrattade Edmée. Hon stod redan framför spegeln och försökte fästa slöjan.

— Ja, jag har inte ancien régimes traditioner i den vägen. Men du! Drick ut... Se, dig är det ju en fest- och älskogsdag, som slutar! Å, du är århundradets äkta barn, Edmée, som ditt gyllne älsklingsvin är århundradets eget vin: Regentens, Louis XV:s och Marie-Antoinettes! Med dig har hela det gamla Frankrike kommit till mig, i dig förstår jag och älskar det.

Hon gick bakom hans stol, där han självsvåldigt satt tillbakalutad med armen hängande över stolsryggen, och lade lätt sin hand på hans skuldra.

— Du talar om mörka, trista morgnar, om en arbetsdag, som begynner. — Hon log skälmskt, glad under hans ömma, dröjande blick. — Och Förste Konsuln börjar den med Champagne och komplimanger! Liknar det honom?

— För mig äro alla dygnets timmar lika, som du nog vet. Jag har samma humör, när man väcker mig klockan två på morgonen, som när jag reser mig från en galamiddag klockan åtta.

— Alltså, när jag ser dig i afton på operan — du lovar ju att komma? så skall du vara i samma stämning som nu!

— När jag ser dig, är jag glad. Du är glädjen själv... Nej, det låter så djupsinnigt, så abstrakt, och du är allt annat än abstrakt.

— Låt mig gå, min vän. Gryningen begynner, där kommer folk på bron... Och — det lät litet blygt, men oändligt ömt: du behöver visst ro.

— Ro! — Han smålog. — Tror du jag vill ha ro? Det hoppas jag till Gud, jag inte får på många år ännu! Nej, stanna Edmée... Det är något jag ville säga dig... — Han smålog, klämde hennes hand, såg ned och letade efter en förevändning att hålla henne kvar.

Hon visste, att när han var i det lynnet, tyckte han om att prata, och när han en gång började, höll han icke så snart upp. Av allt i världen var hon mest stolt över, att han så gärna talade med henne. Och han talade med henne om allt: sitt arbete, sina planer, sina högtflygande, fantastiska drömmar; han lade icke band på sig, han tänkte högt och visade, att han njöt av att se detta lilla, allvarliga ansikte, som i sitt växlande uttryck följde vart hans ord, dessa strålande, skiftande ögon, som hörde. Omedelbart kände han, att var fiber

— Har du då intet nytt att säga mig?... Något om dina vänner, chouanerna, som Fouché så gärna underhåller mig med? Eller om ditt gamla ideal, ”vi med Guds nåde”?

— Har han skrivit igen? frågade hon hastigt.

— Nej, gudskelov! Jag svarade honom då tydligt nog i somras. Nu går Fouché bara och väntar på, att han skall svara mig!

Edmée hade åter satt sig ned — intresserad — och lät honom knäppa upp kappan. Den föll tillbaka över stolskarmen, och med sitt vita silkesfoder bildade den en skimrande bakgrund till hennes lätta dräkt. Slöjan slog hon själv från pannan — den hängde löst, som en spansk mantilla, över det något oordnade håret. Utan att längre tänka på tiden, som gick, slog hon sig ännu en gång till ro.

— Den klenmodiga Joséphine, återtog Förste Konsuln efter en stund, utan övergång, liksom driven av en tankeförbindelse. Hon lever i ångest, att jag skall stiga för högt, för att kanske en gång falla lika djupt. Hon tror — det gick ett obeskrivligt leende över Bonapartes ansikte, där han nu, i gott humör, gick fram och tillbaka på golvet och snurrade snusdosan mellan fingrarna — hon tror och önskar att dumt? Det nya Frankrike, det, som jag redan nu, monumentalt och praktfullt, ser resa sig ur revolutionens blod och spillror — det är mitt verk! Och så begär man, att jag skall bygga och smycka mitt hus, för att andra skola driva mig därur och komma och bo där i mitt ställe. Man inbillar sig, att jag kan avspisas med en konnetabelvärja, ett hertigdöme — jag! ”Den mäktigaste undersåte!” En undersåte är aldrig nog mäktig. Nej, råder man över en krona — han förde ovillkorligt handen till sin tinning — sätter man den på sitt eget huvud, och ve den, som rör därvid!... — Han gick ett par slag fram och tillbaka med händerna på ryggen och sänkt huvud; hon såg det stolta, inåtvända leendet på hans läppar, och hennes hjärta bävade ånyo av fröjd över att vara hans intimaste förtrogna. — Min bana är rätt vacker, jag medger det, men den är långt ifrån fullbordad. Emellertid, nu har jag då kommit så långt som till Tuilerierna... Det gäller att stanna här!