Front matter
Reading edition
närmare uttydd och förklarad af
C. A. Gottlund
Jemte anmärkningar om Myter i allmänhet, och angående de Finska i synnerhet.
Helsingfors, Finska Litteratur-sällskapets tryckeri, 1872.
Förord.
Då jag nyligen läs (läste) den af Doktor Donner sednast författade, och publicerade, afhandlingen — kallad "Der Mythus von Sampo", intagen i 10:de Bandet af Vetenskaps-societetens nu sednast utkomna akter; och hvaruti han, utom sina egna åsigter härom, omtalar, och uppräknar, de många och olikaslags förklaringar, hvilka en hop vetenskapsmän och fornforskare, såväl inrikes som utrikes, framställt angående den Finska Sampo-myten — kunde jag icke hålla mig med mindre jag då genast nedskref en liten till ämnet hörande uppsats; den jag införde i Skämttidningen i "Kurre" för den 8 Juli 1871, n:o 14, under rubrik: Man måste skratta, om man vill eller icke;[1] och hvaruti jag, som man säger — "förde en munter stråke", med anledning af de många, och galna förklaringarne. Denna artikel slutade jag med följande rader: "Mig synes att det vore bäst om de värda Sällskaperna (neml. det begåfvade finska Litteratursällskapet, och den arma Fornminnesföreningen) skulle, båda, slå sina kloka hufvuden tillsammans, och — gemensamt, utfästa ett pris för den, som förmår tydligt och klart — lösa, och förklara, Sampo. Men detta pris får icke nedsättas för lågt, utan måste tvärtom snarare uppskattas ganska högt — åtminstone minst till 5,000 mark, om det skall leda till ändamålet".
Men om än jag då (försatt i en glad sinnesstämning) härvid skämtade, finner jag likväl nu efteråt att framdeles någon af vännerna i viken — med anledning af dessa mina ord, kunde falla på den idén att vilja stämpla, eller karakterisera mig, såsom en i högsta måtto penningegirig och egennyttig varelse — något hvarom jag dock knappast kan göra mig ett begrepp, eller hafva en föreställning. Och änskönt jag, i detta fall, redan tror mig förut — vid flere än ett tillfälle, hafva ådagalagt fulla motsatsen, (jemf. t.ex. Läsn. för Finnar, sid. 301)[2] är det likväl för att äfven undvika sjelfva skenet häraf, som jag numera beslutit att utan någon såbeskaffad stimulus, eller utan någon behörig uppmuntran, härmedelst offentligen aflemna en förklaring öfver Sampo-myten; sådan den ännu icke af någon blifvit meddelad. Dock ifrån en viss annan synpunkt betraktadt, handlar jag likväl härvid måhända orätt; ty jag hade rätteligen aldrig härom bordt meddela någon upplysning, emedan det är att raktaf förstöra sjelfva myten, och dess andemening, eller dess — imaginära värde. Ty sålunda finnes det numera icke mera någon myt. Detta insågo troligtvis äfven de Finska sagornes ättefäder, derföre vredo och vrängde de det arma och (härunder förtäckta) ursprungliga Finska ordet — på alla möjliga sätt, ja — på fem och femton fasoner, tilldess de deraf fingo de mytiska benämningarne sammas, sampsa, och sampo, deder ingen menniska numera kunde begripa, eller förstå. Och att förhållandet redan varit sådant i urminnes tider, hos den ursprungligen i Skandinavien bosatta Finska folkstammen — d.v.s. att de icke mera kände den genuina betydelsen af ordet "sammas" — finner man deraf att sammas, enligt deras uppfattning, hade både fötter (efter den hade tår) och vingar (efter den kunde flyga). Sagan, och dikten, hade sålunda skapat den till ettslags djur, eller till en fågel, liksom man hos oss velat förvandla sampo till en qvarn, till en trolltrumma, och Gud vet icke — till hvad allt man velat omskapa den; dock — med fördöljande af dess rätta, och naturliga, bemärkelse. Och då nu Sampo, enligt Kalevala, skulle "bortröfvas" ifrån Pohjola, skulle Sammas deremot, enligt den Skandinaviska legenden, derstädes endast tagas till "fånga" (sieltä soatiin sammas kiini).
Nu kan det visserligen vara detsamma, hvilkendera läsarten man här vill följa; men hufvudsaken blir likväl den, att visa det äfven Finnarne — på sin tid, och på sitt sätt, — sökt att, från en verldsfilosofisk åsigt — uppfatta, och förklara, menniskans ståndpunkt i verlden. Dock sättet, att härvid gå till väga, är ganska olika; såtillvida nemligen, att på ett vis framstår det klart och enkelt, vackert och högtidligt; i ett annat fall deremot företer det sig mörkt och oredigt, — jämmerligen sammankluddadt och ihop-fuskadt, (såsom t.ex. fallet är i det ryktbara och mångtbeprisade Kalevala). Emellertid tro vi oss här, hvad sampo beträffar, icke blott hafva löst den gordiska knuten (frågan) utan äfven — hvad mera är — afgjordt en annan vigtig magisterfråga; den nemligen — på hvad tid ungefär Wäinämöinen tros kunna hafva lefvat? En fråga, hvilken vi snart — i ett annat arbete, angående de finska slägtnamnen — närmare skola diskutera.
Angående den af mig sid. 5 meddelta öfversättningen af den finska myten om svalan, kunde framdeles någon kanske, om ej just lägga mig det till last, så likväl anmärka — det jag, ifrån den finska texten i Pieniä Runoja, här uteslutit den 2:dra och 4:de versen, eller orden Päivälintu, yölipakko, och Päivän syksyisen sujahti. I anledning häraf får jag upplysa att dessa strofer, som icke i det ringaste beröra, eller inverka på sjelfva innehållet af sången (eller myten) voro tillagde af mig sjelf, såsom en vanlig såkallad vers- eller satsfyllnad; hvarföre det således äfven tillkommer mig att dem här utesluta.
* * * * *
Tardi ingenii est rivulos consectari, fontes rerum non videre.
Cicero.
Då det blir fråga om att riktigt uppfatta, och att nöjaktigt kunna förklara denna myt, är det — för att reda begreppet — först nödvändigt att förklara hvad egentligen med en myt menas, och — förstås.
Enligt vår uppfattning af saken, förstås dermed vanligen ett (om vi så få säga) mera barnsligt och jollrande sätt, att — liksom lekande — under skämt och glam — och uti en viss slags högre poetisk hållning, medelst symboler, sinnebilder och allegorier, eller förmedelst liknelser, i form af fabler och sagor, söka för folket förklara, och för den större allmänheten belysa vissa hemlighetsfulla naturhändelser, eller mera djupa natursanningar, som man annars har svårt att förstå, och således än svårare — att utlägga och förklara; och hvilka sanningar således härigenom komma att framställas under en viss magisk skepnad, eller att framhållas under en slags mytisk och mystisk form. Dock bör man härvid icke antaga formen att utgöra sjelfva verkligheten, eller hufvudsaken (sanningen), hvilken den sålunda endast betecknar. Vanligen utgör således föremålet för en myt — en viss storartad handling, eller (rättare kanske sagdt) — sjelfva resultatet deraf; den må då vara antingen af menniskor gjord, eller tillkommen genom naturens medverkan. Ja den behöfver icke ens vara åvägabragdt; den kan nemligen äfven uppfattas endast med tankarne, d.v.s. den kan vara diktad; och hvarvid de härvid omtalte, eller handlande personerna, såväl som tiden — när, och stället — hvar det skett, i det hela endast är en småsak, eller en bisak,[3] och ungefär detsamma som att vid bedömandet t.ex. af en skrift — vilja fästa vigt vid beskaffenheten af pappret, pennan och bläcket, m.m. hvilket i det hela spelar en alltför underordnad roll, för att härvid ens komma i fråga, emedan de alls icke verka på sjelfva innehållet deraf.[4]
Det är vidare ganska naturligt, att af såbeskaffade myter — hvilka således ofta derjemte innehålla, å ena sidan, en viss djupsinnig tanke, och (å andra sidan) en icke mindre djupsinnig lärdom — af hvilka några måhända gå och gälla, ibland folket, nära nog såsom trosartiklar — äro en del, med afseende å sin natur, mer eller mindre storartade och betydelsefulla, d.v.s. omfatta, och behandla mer eller mindre vigtiga natursanningar, eller — naturfenomener.[5] Ibland de vigtigaste af såbeskaffade motiver, måste man t.ex. räkna sådana som söka förklara jordens, eller verldens — skapelse, och menniskans såväl som de andra varelsernas tillkomst i verlden, m.m.[6] äfvensom de traditioner, och folksagor, hvilka söka att på ett sinligt sätt för oss förklara såväl sjelfva gudomen, i och för sig, som ock menniskan, eller mennisko-naturen, jemte deras förhållanden till hvarandra. (D.v.s. frågor som än i dag utgöra föremål — å ena sidan, för alla slags religioners andliga uppfattning — å andra sidan, för allehanda slags filosofiska systemers vetenskapliga bemödanden). Man finner derföre hos de flesta folkslag skilda, och varianta, berättelser angående dessa ämnen, hvilka berättelser — så olika de sig emellan än synas vara — likväl torde äga åtskilliga beröringspunkter, hvarigenom de med hvarandra korrespondera, ja — stundom kongruera; nemligen i så måtto, att de vid en närmare, eller vetenskaplig, forskning — befinnas om ej ursprungligen härflytande från samma källa, så likväl sträfvande åt samma mål, och med hvarandra, mer eller mindre, befryndade — ungefär på samma sätt som det ena språket äger många anknytningspunkter med det andra, utan att derföre dermed sammanhänga; hvilket åtminstone, enligt vår tanke, bevisar att dessa sammanträffningar äro att anses såsom produkter af samma faktorer, och utgöra resultater af samma motiver. Den som ej vill antaga, eller godkänna, denna förklaring — kan gerna få anse dem såsom tillfälligheter, tillkomna af slumpen. Men äfven dessa herrar kunna icke förneka att dessa mytiska berättelser med hvarandra röja ett visst slags syskontycke, eller — en viss sympati, d.v.s. att dem emellan skönjes, och förspörjes, — en slags parallelism; hvilken de sålunda sjelfve icke engång kunna förklara.
Äfven finner man att i dessa mytiska meddelanden stundom ingå alldeles heterogena och främmande artade ämnen, d.v.s. att skilda, och olika slags myter stundom ingå, sammanblandade med hvarandra, omvexla, och med hvarandra införlifvas; och det ofta af en tillfällig omständighet (t.ex. af en namnlikhet) eller till följd af referentens tanklöshet, eller okunnighet.[7]
Den äldsta folkmyten, åtminstone ibland det Israelitiska folket, och som derigenom numera kommit att ingå i den kristna religionen, eller trosläran, är den af Moses (som lefde omkring 1,500 år före Frälsaren) i Genesis 2 kap. 17 versen anförda, och troligen redan då forntida vordna folkberättelsen angående "verldens skapelse"; hvaruti det, bland annat, heter — att Herren tillsade Adam: "af kunskapens träd, på godt och ondt, skall du icke äta! För ty på hvad dag du deraf äter, skall du döden dö". Det är naturligt att denna framställning i gamla Testamentets skrifter, derigenom fått en viss religiös anstrykning (pregel) hvilket den, såsom det mig synes, i sjelfva verket icke har; hvarigenom den numera icke betraktas såsom en myt, eller som en folktradition, utan såsom en religiös dogm, innehållande Guds egna, af honom sjelf uttalade och oss uppenbarade ord.
Väl känner jag icke närmare om, och huruvida, man allt intill vår eller intill den närvarande tiden — behörigen reflekterat öfver beskaffenheten, och innehållet, af detta i sanning djupsinniga och tankedigra förbud; eller om man, såsom vanligt, härvid åtnöjt sig med att tanklöst, och ytligt, endast uppfatta det efter orden. Mig synes det åtminstone som det redan i sig sjelft skulle innehålla, och omfatta, en nog vigtig, eller hemlighetsfull, kabinettsfråga; hvilken, såsom sådan, icke är allom gifvet att lösa; och i hvilket fall den nog mycket liknar de forntida grekiska såbenämnde "orakelspråken"; hvilka kunde uttydas, och förklaras, på olika — ofta hvarandra motsatta sätt. Redan denna dess tvetydiga, och mångsidiga karakter — antyder, enligt min tanke, att denna af Moses oss först meddelade folkmyt, icke utgör, eller uttrycker, ett såkalladt "Guds ord", i den mening som vi nemligen vanligen uppfattat det; utan innefattar, och i sig innehåller en viss djupsinnig, och mångsidigt uttryckt, menniskotanke. I thy att det sålunda antydda förbudet, kan afse, eller såsom sådant tillämpas — antingen på trädet, såsom här utgörande meningens objekt, eller — på menniskan, såsom utgörande dess subjekt; i hvilket fall resultatet, eller sjelfva andemeningen deraf blir ganska olika. I detta fall innebär redan ordet "äta", ensamt i sig — en tvetydighet, såvida dermed kan hafvas afseende än på förfarandet, eller behandlingen af sjelfva objektet (d.v.s. på trädet neml. och dess frukter) än på inverkan och inflytandet häraf — å subjektet, (d.v.s. på menniskan.)
Våra prester förklara, enligt bibelns lära, att d.s.k. "syndafallet" egentligen inträffade derigenom att Adam och Eva, i detta fall, icke åtlydde Herran Guds bud och befallning; utan läto af ormen narra sig att smaka på den förbjudna frukten; hvarigenom d.s.k. "arfsynden" sålunda tillkom i verlden. Till hvars häfvande, och botande, d.v.s. till mennisko-slägtets rentvagning, och andliga pånytt-födelse, såväl den ena som den andra religionen blifvit instiftad och påfunnen. Och med denna tolkning, eller med denna förklaring af saken, hafva vi — så framt jag icke misstager mig — allt hitintills, d.v.s. nu redan i 3,400 år, varit nöjde, och belåtne; utan att någon, mig veterligen, närmare förstått, eller förmått — inse, och förklara, de djupa natursanningar, som derjemte, och under dessa få ord ligga liksom förborgade i sjelfva andemeningen af denna myt. Orsaken till denna hittillsvordne inskränkta åsigt i uppfattningen deraf, har troligen sin grund deri att den i sig sjelft fria, och till sin natur ljusa, menniskotanken — som annars karakteriserar ett upplyst förstånd — hittills hållits liksom klafbunden, och fängslad, eller beherrskad af den ortodoxa religionens strängt stämplade pregel och insegel.
Det torde derföre, och med anledning häraf, ej vara ur vägen att här, till en början, anmärka: att den (eller de) som först diktat, och ihopsatt, dessa slags mytiska meddelanden, ovilkorligen måste hafva varit ibland den tidens största snillen (tänkare, eller filosofer — allt huru man vill kalla dem)[8] och att sjelfva dikten, eller myten — hvilken, (såsom en parabel, eller symbol, d.v.s. såsom en allegori, under en förblommerad och ofta under en poetiserad form,) alltid baserar sig på en viss högre och teosofisk verlds-åsigt, och som sedermera fortlefvat under flere generationer, ja måhända under flere olika tidehvarf — i likhet med såkallade folktraditioner i allmänhet — blifvit, under förloppet af flere sekler, och århundraden — behörigen (såsom man säger) sofrad, d.v.s. luttrad och renad från dervid vidhängande obehöriga appertinentier; hvarigenom det deri förvarade stoffet, eller immateriela ämnet, såsom utgörande sjelfva det andliga mytiska elementet, bibehållit sig under tidernas längd — oförändradt till sitt inre värde — allt ända intill vår tid. Å andra sidan deremot, och i motsatt fall, är det lika naturligt att dessa myter, under tidernas längd, kunnat likaså ofta, och troligen ännu oftare, blifva på diverse olika sätt travesterade, vanställda och interpolerade, ja stundom härvid kunnat gå helt och hållet förlorade. Vidare torde det äfven, och i sammanhang härmed, kanske böra erinras — att det i allmänhet är högst få som egentligen på djupet, och i en högre mening, förmå riktigt uppfatta den, i sig sjelft, ofta enkla, men likväl djupsinniga mytens inre, och andliga, betydelse; ty de flesta, af oss menniskor, äro i detta fall, liksom i många andra, endast verldens barn, och i allmänhet — endast begåfvade med en flyktig blick i andliga, eller öfversinliga ämnen; i det de äga, — på sin höjd — blott en dunkel, eller medvetslös aning härom.
Hvad nu vidkommer den i Bibeln omtalta legenden angående Adam, så innebär den ej blott att menniskan ursprungligen, och till sin natur, blifvit af Gud skapad så säll, och lycklig — som möjligt, eller (efter orden) insatt i "paradiset", som det heter, d.v.s. i en planterad lustgård uti Eden; utan, hvad mera är — det hon verkligen sjelf sålunda (enligt sitt begrepp) var lycklig, och det i ordets fulla bemärkelse; eller redan innehade (d.v.s. ägde) denna stora förmån, eller såtillsägandes gudagåfva (förmåga) — i sin hand. Men felet var det, att hon sedermera förlorade densamma (jemte sin oskuld) ej så mycket kanske tillföljd af sin olydnad emot vår Herre, som icke mera måhända af orsak att hon var (hvad man säger) "oförmögen att bära sin lycka". Det är härvid nemligen, som enhvar kan finna, en väsendtlig skilnad emellan begreppet, att vara "olydig", och att vara "oförståndig", d.v.s. att icke inse sitt eget bästa, sitt eget väl. I förra fallet bestraffas man af andra; i sednare fallet — bär man sjelf straffet inom sig; och är således visserligen, i hvardera fallet, sjelf orsaken till sin olycka; men — på skilda, och väsendtligt olika vis. Hvarföre det ock, på grund häraf (enligt det gamla svenska ordstäfvet) än i dag heter: att vi äro sjelfve, enhvar, vår "lyckas smed".[9]
Förklaringen, af den ifrågavarande myten, är dock icke härmed gjord! Då vi närmare nemligen öfverväga hvaruti det omtalta såväl förbudet som brottet — egentligen bestod, nemligen att icke äta af kunskapens träd på godt och ondt, så innebär detta redan, till en början, enligt vår tanke, med andra ord: att vi icke skola grubla, och onödigtvis öfveranstränga vår tankeförmåga, med att forska i allt — både i likt och olikt, d.v.s. att icke (efter vår åsigt) afgöra, och bedöma, hvad som är godt, eller ondt — rätt, eller orätt! Och hvilket vår Herres förbud (sålunda nedlagdt i menniskotanken) på den låga punkt af förstånd, och kultur, hvarpå menniskan då (d.v.s. i tidens början) naturligtvis stod, dessutom var för hennes eget bästa troligen — absolut nödvändigt. Ty denna slags kunskap skulle hon nog sjelf småningom, och under tidens längd, genom egen erfarenhet förvärfva sig; utan att behöfva predestinera hvad som henne gagnar eller skadar.[10] Derjemte antyder denna myt — i en viss annan, och högre mening — att det ej tillkommer sinligheten (de sinliga lustarne och begären) att beröfva, eller förstöra, frukterna af kunskapens träd.
Hvad vill nu detta säga? Jo detta vill, med andra ord, säga så mycket — att menniskan är född hvarken att känna och kunna, eller att veta och förstå allt; ty detta tillkommer endast Gud. Och ej nog dermed! Vidare: att detta begär efter en kunskap, som icke blifvit henne beskärd — ofta mera måhända skadar än gagnar henne; och hvarigenom hon sjelf således dymedelst ej sällan tillskyndar sig sin egen ofärd, eller olycka. Detta förmenande, hvarigenom vi nemligen hindras att inhemta en djupare och mångsidig kunskap — en åsigt hvaraf äfven inom den kristna religionen ännu röjes nog tydliga spår, isynnerhet i sjelfva Påveläran — tyckes sålunda helt och hållet motsäga vår, och vår tids, nuvarande filosofi; deruti just fulla motsatsen, eller kunskap och vetenskap (i allt möjligt) utgör målet för allt vårt sträfvande och eftertraktande. Dock kan å andra sidan icke nekas att liksom "för tidig lärdom" föga gagnar, så har "onödig nyfikenhet", och vetgirighet, ofta redan varit, och blir ofta ännu orsaken till mångens olycka och förderf, och det i dubbelt afseende; nemligen af det naturliga skäl, att man dervid ej sällan af oförstånd och obetänksamhet, eller af oförsigtighet, vågar mera än vederbör; och sålunda, onödigtvis, härvid uppoffrar sig sjelf; eller ock försummar man härvid hvad som, i materielt afseende närmast afser lifvets nödvändigaste behof; och hvartill slutligen vidare ännu kommer det historien, och erfarenheten, lärt oss det mången som med sina kunskaper, och sitt förstånd, i högre mening sökt upplysa och gagna sin samtid, sjelf deremot härvid fallit ett offer för den råa okunnigheten hos massan af folket. Med ett ord, denna myt substituerar i så måtto här sjelfva okunnigheten, såsom ett nödvändigt vilkor för menniskans sanna välgång och sällhet. Men å andra sidan åter kan den förtäckta meningen härunder vara motsatt, och den nemligen att vi ej böra af sinliga njutningar och begär — och således icke heller af snikenhet och vinningslystnad — förstöra, uppoffra, och omintetgöra frukterna af kunskap och vetenskap, såsom oss nemligen egnade för ett vida högre, och andligare, ändamål. d.v.s. med andra ord: att vi skola tillbörligen värdera frugterna af kunskapens träd, hvilket vi i så måtto skola anse, och betrakta, såsom heligt. Tag nu reda på oraklets språk! och — hvilken regel man här skall följa, eller — hvilkendera meningen är den rätta? Emellertid måste vi anmärka, att denna princip — att icke äta (njuta) af kunskapens träd (som det heter) tyckes hafva utgjort den tidens filosofi, och — så vidt oss historien, i detta fall, kan upplysa — nu redan i flere tusen år hafva varit hela menniskoslägtets lefnadsprincip; hvilket bevisar att man (endast med högst få undantag) riktigt uppfattat, och troget följt, detta, i tidens början, gifna orakelspråk. Men hvilka undantag vi hufvudsakligen hafva att tacka för den vetenskapliga och sociala ståndpunkt, för den bildning, kultur och civilisation, vi nu innehafva. Hvarföre det synes oss som om detta omtalta förbud att odla vårt förstånd, ursprungligen icke hade utgått ifrån Gud, utan synes det mera hafva grundat sig på en af menniskorne sjelfva den tiden uppfattad teosofisk åsigt; och såsom sådan — utgått om ej ifrån, så åtminstone — enligt den allmänna folkopinionen;[11] och i hvilket fall äfven denna åsigt således baserade sig på en viss slags verldserfarenhet. I detta fall ser det sannerligen ut som förbudet att njuta af kunskapens frukter, verkligen skulle grunda sig på en lång praktisk erfarenhet; i hvilket fall dessa få rader innehålla ännu en ny, och stor sanning. Nemligen den, att ju mer menniskan, medelst kunskap, gjort framsteg i bildning och kultur — dess mer har hon derigenom (å andra sidan) vanligen gjort baksteg i moraliskt hänseende — med afseende å sedernas förfall. Ty der kunskap, och vetenskap, endast ytligt sysselsätta förståndet, utan att derjemte djupare hafva inträngt i sjelfva hjertat, eller i menniskosjälen — der är det verkligen ofta fallet att lasterna, och brotten, derigenom finna ett rikare fält för sin verksamhet; såvida nemligen kunskapen i detta fall oftast, och vanligen, (å ena sidan) begagnas — att uppskörta, och pungrycka, okunnigheten (å den andra). I detta fall förutsätter detta förbud icke, såsom man hittills trott, ett moment af sjelfva menniskans skapelsehistoria, utan baserar det sig på en lång tids, ja på flere seklers verldserfarenhet. Hvilket tydligt utvisar att donna myt, lika litet som de två följande (den Grekiska, och den Finska) innehåller Guds oss uppenbarade ord, utan är ett resultat af den djupaste eftertanke, empiri, och — menniskofilosofi.
Vidare lära vi af denna myt, att det egentligen var gvinnan, som — till följd af sin obetänksamma, svaga och lättrogna karakter — först lyssnande med begärlighet till såkalladt oförståndigt prat (i det sqvallrandet, och slabbrandet, tyckes än i dag utgöra hennes svaga sida) hvarigenom hon slutligen lät öfvertala sig till hvad orätt var, och blef sålunda förförd af ormens list; utan att det dessutom äfven var hon, som sedermera, medelst denna sin öfvertalande förmåga, förledde sin man till affall. Månne vi icke härutinnan, ännu i denna dag, igenkänna qvinnans skaplynne och natur?[12] Och slutligen — hvad blef väl följden af den förtärda frukten? Jo, att menniskan nu, bättre än förr, lärde känna sig sjelf, d.v.s. insåg sin egen skröplighet (nakenhet) svaghet och oförmåga; eller, som det i bibeln står: "då öppnades deras ögon, och de vordo varse — att de voro nakne". Ja — hvilken djup filosofi finnes icke, såsom en skatt oss förbehållen, nedlagd och förborgad under dessa få ord — i fabeln om "Kunskapens träd", och menniskans såkallade "fall" ehuru vi allt hitintills, d.v.s. på några tusen år — icke måhända så noga härpå reflekterat, eller fullständigt, och såsom sig bör, förmått uppfatta dessa ord, d.v.s. icke lyckats att från sitt mörka schakt uppgräfva, och i dagern bringa, denna för oss förborgade skatt. Men det märkvärdigase likväl af allt, är att denna Judiska folkmyt — ehuru under annan form, likväl under samma och nästan enahanda kategori, eller under analoga förhållanden — förekommer ej blott, och afspeglar sig i den äldsta Grekiska folksaga, utan framspirar äfven i fornfinnarnes mytika sagoberättelser; ehuru naturligtvis äfven der omklädd, och utsmyckad, under en annan drägt.[13] Och hvilket, liksom mycket annat (enligt vår tanke) bör bevisa, och häfda, den af oss mångengång redan förut framhållna sanningen angående d.s.k. Finska folkstammens forntida höga verldsålder (jemf. Otava 1 D.s. 13 o. följ, samt Förklaringen öfver Tacitus, p. XX o. följ.)[14]
Enligt bibelns lära var det således Eva, som — lockad af ormens list — lät förleda sig att, till följd af den qvinliga svagheten, bryta emot Herrans bud, i det hon ej blott sjelf smakade på den förbjudna frukten, utan dertill äfven lockade och öfvertalte sin man.[15] På samma sätt hade nu Zeus (Deus) eller Jupiter, enligt den grekiska myten, förbjudit Pandora att öppna den i hennes vård, och förvar, anförtrodda asken (eller dosan) hvaruti — till lycka för menniskoslägtet — alla otyg, och olyckor, voro stängda, inneslutna och förborgade. Men äfven hon — nyfiken, som hon gunås var, att erfara hvad dosan måntros i sig innehöll — kunde icke hålla sig, med mindre hon icke deruti skulle kantänka endast som man säger — litet titta. Och äfven om hon icke sjelf, i egen person, öppnade den, så tillät hon likväl icke blott, utan formligen dertill öfvertalte sin man, Epimetheus; och hvarvid alla dessa, der inneslutna, olyckor — sålunda lössläppte — flögo verlden rundtomkring, oss arma menniskor till evig sorg och skada. Endast genom lockets hastiga, och skyndsamma, tillskjutande — lyckades det henne att på bottnet af dosan dock qvarhålla "hoppet", som sålunda ensamt deri qvarstannade; oss fattiga menniskobarn till en slags tröst, under alla våra sorger och bekymmer.[16] Det var således, äfven enligt denna myt, icke blott brottsligheten att "handla" emot Jupiters förbud, icke heller endast den "qvinliga svagheten", och ostadigheten, som här sålunda skulle bestraffas, och ådagaläggas; utan det var hufvudsakligen, och snarare begäret att "forska", d.v.s. att erfara och vilja veta allt, som — i hvardera fallet — var orsaken om ej till menniskans närvarande olycka (olyckliga belägenhet) så åtminstone till medvetandet deraf. Och Gud vet om icke häruti, ännu i denna stund, ligger — på djupet förborgad — en stor sanning (d.v.s. en — hemliget).[17] Mig synes det åtminstone såsom den, i sin stora okunnighet ännu stadda, råa och oupplysta menniskan, i detta afseende, på sätt och vis kan anses vara lyckligare[18] i så måtto att hon "icke känner" ens igen sig sjelf, eller sin egen belägenhet, och bestämmelse, d.v.s. är — okunnig (i högre mening) om sin subjektiva ståndpunkt i verlden; i hvilket fall hon således t.ex., likt djuret, är omedveten om allt hvad som händer och sker i verlden, eller af hvad som händt, med mindre det icke tilldrager sig inför hennes ögon.
Men innan vi nu gå längre, d.v.s. innan vi gå att närmare framhålla, och förklara, den finska folkmyten (i allmänhet) och den om Sampo (isynnerhet) så måste vi ännu en gång anmärka — att det gäller om myter, hvad som i allmänhet gäller om folksägner, m.m. det vill säga att, ehuru de omfatta, eller behandla, samma ämne, de dock derföre icke alltid äro stöpte precis i samma form, utan förekomma de ofta hos samma folk, och på samma språk — mer eller mindre travesterade i olika variationer. Vidare måste vi anmärka att de egentliga skalderna, liksom de genuina sagoförtäljarne, hålla sig alltid (åtminstone någotsånär) troget till sjelva ämnet, utan att deri inblanda främmande och heterogena saker; hvilket dock derföre icke hindrar dem, enhvar, att vid framställningen deraf — stundom, om det så passar sig, improvisera, d.v.s. mer eller mindre troget, och fullständigt, återgifva detsamma; i thy att man äger, att åtminstone hvad formen eller hvad språket angår — att förbättra, och försköna det, enligt hvad man tycker att saken fordrar. Hvaremot man ofta ibland de såkallade slarfsångarne, och sagoförkunnarne, finner en hop rabulister, eller jorfvare, skräflare, prällare och pratmakare, hvilka — i detta fall, mindre grannlaga — föga fästa sig vid innehållet, som icke mera vid omfånget af hvad de hafva att förtälja; och hvilka härvid gjort sig qvantiteten, och ej qvaliteten, till en hufvudsak; eller som, för att härutinnan kunna täfla med andra, söka att förlänga, eller att uttöja, såväl af hvad de hafva att sjunga, som af hvad de hafva att berätta — i det de deri ej blott inblanda allt möjligt, utan omblanda och tillskarfva det ena med det andra, och den ena sången ofta med den andra, antingen den passar i stycket eller icke; troende att förtjensten härvid ligger i förmågan att kunna fortfarande utmärka sig och excellera, eller att härmed kunna hålla ut längre än någon annan. Och för dessa slags virtuoser skall man vara på sin vakt, för att icke af dem blifva lurad, eller missledd på villovägar. D.v.s. man skall — vid afhörandet, och upptecknandet, af dessa slags fornqväden, och sagominnen, från folkets mun — med urskiljning, och förstånd afhöra, och uppfatta, ämnet; hvarvid erfordras ej blott ett fint väderkorn, d.v.s. en fin smak, och ett fint gehör, eller såtillsägandes — en djup blick, för att i detta afseende kunna uppfatta det sanna och det rätta, eller det verkliga förhållandet, d.v.s. för att kunna skilja det från den ofta dervid vidhängande slaggen. För att så mycket lättare kunna detta, tillkommer det Runosamlaren att, vid olika tillfälldn, låta skalden repetera samma sång, då det obehörigen tilllagda ordkramet vanligen omvexlar, och derigenom röjer sig sjelf. Och är det häruti som Lönnrot, till en början (enligt vår tanke) kanske felat. Dock kan detta fel icke tillräknas honom, så framt hans mening nemligen verkligen var att återgifva oss det, sådant han sjelf från folkets mun hade upptecknat det. Men han har, som oss synes, sjelf förgått sig derigenom att han — i likhet med många af de nyssnämnda sånghanarne — än ytterligare med hvarandra sökt amalgamera, och koncentrera, heterogena och olikartade ämnen; hvarigenom hans så mycket berömda och utskrikna "Kalevala", oaktadt dess många och verkligen vackra egenskaper, och stora förtjenster — i det hela är förfelad, och icke kan undgå att af mig, såväl som af hvarje sakkännare, betraktas såsom ett i många afseenden misslyckadt fuskverk.[19] Hans högsta sträfvan, och hufvudändamål, var — att, (enligt hvad han sjelf medger) uti en enda såkallad sångcykel förena, och innesluta, alla möjliga både af honom sjelf, och af andra, ihopsamlade och upptecknade gamla finska folksånger,[20] — antingen det nu passade sig i stycket, eller icke. Afsigten var ögonskenligen den, att han ville af den forntida finska folkpoesin sålunda ihopbringa någonting, som ej blott i inre afseende (eller i poetiskt värde och hänseende) utan som äfven i yttre måtto (d.v.s. i vidd och storlek) kunde ej blott jemföras, eller mäta sig med Iliaden eller Odysséen (kanske med båda) utan — om det gällde — äfven, i detta fall, uppväga sjelfva gubben Homerus. Ej nog dermed att han, för att vinna målet, ofta — utan urskiljning — intog i sin Kalevala dessa slags af våra folksångare, och skalder, redan förut nog mycket omtuggade och idislade, eller med hvarandra sammanvalkade qväden; han nödgades nu äfven sjelf — för att få dem något så när att bättre hänga ihop — än ytterligare ihopknåda och sammankafla dem; och hvilket Lönnrot numera (sedan jag anmärkt det)[21] äfven sjelf medger och offentligen erkänner; och hvarigenom det gamla godset ofta nog blir svårt att skilja från detta sitt omstöp. Derigenom har nu äfven händt — för att här ej tala om den villervalla, som i anledning häraf uppstått i mångt och mycket annat, och som gör att de flesta icke veta hvad som deraf hör till den finska folkpoesin, och hvad som icke hör dit — att äfven framställningen af Sampo, i hans Kalevala, blifvit tecknad på ett sätt som ingen menniska begriper, och spelar der en vigtig roll, som ingen förstår sig uppå — icke engång Lönnrot sjelf; (till ett bevis på naturen, och karakteren, af detta slags sångarspel), och som gifvit anledning till de galnaste, och befängdaste olika slags begrepp, och förklaringar; hvilka vi i korthet framställt i N:o 14 af skämttidningen "Kurre" för 1871, uti en uppsats under rubrik: "Man måste skratta, om man vill eller icke."[22]
Efter dessa föregående anmärkningar, upprepa vi ännu en gång — att samma tanke, eller idé, som karakteriserar såväl den Grekiska som Israelitiska folkberättelsen — föresväfvar oss äfven här i den Finska folkmyten angående Sampo; ett namn, eller ett ord, hvars betydelse för oss, tills vidare, i det hela är likgiltigt, och numera åtminstone lika hemlighetsfullt som beskaffenheten, d.v.s. konstruktionen af "Pandoras ask", och inredningen af "Noachs ark", eller determinationen, och det vetenskapliga eller botaniska namnet på "kunskapens träd".[23] Emellertid voro vi de förste, som allraförst hörde, allraförst upptecknade, och först äfven omtalte myten om Sammas, d.v.s. om Sampo, sådan den förekom, förvarad af den Finska folkstammen i ett främmande land.[24]. Den lyder, ord för ord, i Svensk öfversättning, som följer:
Väinämöinen den gamle, och Jompainen den unga…[25] begåfvo sig fordom till Pohjalandet (Österbotten? Norrbotten?) för att förskaffa sig Sammas. Der fingo de tag i Sammas…. Man begaf sig till sjöss. Sade Jompainen, den unge — till Väinämöinen, den gamle: "stäm nu redan upp din sång!"… "Det är förtidigt ännu att sjunga (sade Väinämöinen) ännu synas Pohjolas portar, stugu-ugnarne skymta"…[26] Flög så Sammas upp till skyn. Den unge Jompainen afhögg (härvid) med sitt svärd tvenne tår af Sammas. Den ena damp i hafvet, den andra föll (fick man tag i) på marken. Hvilken damp i hafvet, deraf uppstod saltet i hafvet; hvilken föll på marken, deraf uppkom gräset på marken. Om man hade bekommit flere, så skulle säden hafva vuxit, utan att behöfva sås.[27]. Det var således äfven här olydnaden,[28] och den menskliga dårskapen, som behöfde tillrättavisas och bestraffas; hvilka laster (enligt den Finska myten) beröfvade menniskan himmelens välsignelse, och beredde om ej hennes egen ofärd, så åtminstone minskade den sällhet hon möjligen kunnat vinna. Men det var denna gång icke qvinnans fel; hvilken hos Finnarne, i allmänhet, och i synnerhet den tiden — spelte en alltför obetydlig och underordnad roll;[29] det var ungdomens, den hetlefrade och uppbrusande ynglingens. Det är i detta afseende denna myt innebär, bland annat, en ny och ganska vacker lärdom — hvilken, såsom sådan, knappt står att finnas i hela Kalevala, nemligen huruledes ungdomens olydnad, emot ålderdomen, bestraffar sig sjelf. Icke heller var det nu forskningslusten, nyfikenheten, och vetenskapsbegäret som skulle näpsas — nej det skall Gud veta! Detta utgör icke Finnarnes svaga sida; hvarföre ock denna egenskap, eller denna böjelse, icke heller behöfde här framhållas och förevitas. Hvad deremot utmärker den Finska myten, så gäller förebråelsen denna gång — en viss annan mensklig svaghet, och taktlöshet; nemligen den att man, i allmänhet — icke skall skryta, och brösta sig, eller "rosa, och prisa, marknaden", som man säger. Med anledning deraf att Jompainen nu sjelf uppstämde en segersång öfver det vunna bytet, heter det ej utan skäl — ante victoriam noli cantare triumphum, äfvensom propria laus sordet. En lärdom, hvilken vi än i dag måste inplanta hos våra yngre litteratörer och tidningsskribenter; nemligen den, att — icke yfvas och förhäfva sig, hvilket endast bevisar oförstånd och egen okunnighet; ty ju mindre man begriper, desto mera tror man sig förstå (jag tager härpå sjelfva Universitetets Konsistorium, ej mindre än Litteratursällskapet, och Fornminnesföreningen, till vittne). Det förtjenar derföre kanske, med anledning häraf, att nämnas — att det ännu i dag ingår i den genuint finska nationalkarakteren (hvad äfven Sampomyten här, medelst Väinämöinens varning, påpekar) nemligen en afgjord motvilja för allt hvad smicker och skryt heter, eller ett ogillande af allt slags beröm, angående såväl egna som andras förhållanden.[30]. Ja Finnarne gå så långt i sin förbehållsamhet, och tystlåtenhet, att de anse den som en narr, och förklara offentligen den för en dåre, som omtalar och berättar allt hvad han vet.[31]
Alla dessa mytiska fabler — hvilket är märkvärdigt nog — gå således ut på att ådagalägga det menniskan sjelf ursprungligen varit (liksom hon ännu är) — skulden till sin egen olycka; och föga torde någon hafva lust att vilja bestrida sanningen häraf. Ty liksom, enligt den bibliska legenden, Adam och Eva ej blott sjelfve varit sälla och lyckliga, utan (genom dem) äfven hela menniskoslägtet, om de ej vidrört det i deras lustgård stående Kunskapensträdet, och liksom (enligt den Grekiska myten) Pandora och Epimetheus voro orsaken till vår olycka, derigenom att de ej troget förvarade den i deras vård lemnade asken, hvaruti alla olyckor voro inneslutna, så blefvo nu äfven (enligt den Finska myten) Väinämöinen och Jompainen skulden till menniskans ofärd, derigenom att de ej bättre förstodo att i sitt förvar bibehålla den, medelst Sampo, dem anförtrodda lyckan och sällheten. Eller, med andra ord, i ingen enda af dessa gamla folktraditioner lägges det skaparen till last, att hafva danat menniskan mindre lycklig, d.v.s. att hafva varit orsaken till menniskans olycka (qvod est observandum!) hvarföre skola vi då klaga på försynen?[32] Sedermera följer en viss annan serie, eller cykel, af myter — som på sätt och vis går ut på att bevisa sjelfva motsatsen af de förra; eller enligt hvilka menniskan ej blott söker, utan verkligen och slutligen, till en del äfven lyckas att godtgöra denna sin förlust, d.v.s. att uppsöka, och på sätt och vis öfvervinna den sålunda förlorade sällheten och lyckan. Hvarigenom då? frågar läsaren. Jo — genom kultur och bildning, d.v.s. genom hjertats förädling, medelst tankens odling, och förståndets utveckling. Således — genom samma "kunskapens träd", hvarigenom hon förra gången förlorade sin lycka. Men äfven här måste förhållandet framställas genom liknelser, och sinnebilder, (sinliga symboler) eller medelst mytiska fabler och sagor; hvilka i det hela äro en refräng, eller en omkastning af de förra. Eller då de förra myterna uttryckte, och innefattade — ett tänkespråk, som det tillhörde forntiden att bevittna, och besanna, så innehålla de sednare myterna deremot — en sanning, som det tillhör oss, och vår tid, att lösa och effektuera.
För att nu åter härvid följa med vår Bibel, som förvarar de Judiska och Israelitiska traditionerna, så omtalas (i 7:de Kap. af Genesis) huru det lyckades Noach (n.b. genom Guds tillstädjelse) att ifrån menniskoslägtets undergång, vid d.s.k. "syndafloden" (förut taltes det om "syndafallet", nu — om "syndafloden"; detta är Rabbinernas, eller presternas språk) rädda sig, och sin familj (och derigenom äfven sjelfva den nuvarande stammen till menniskoslägtet) — i en båt, eller medelst ett fartyg, d.v.s. i d.s.k. "arken".[33] I den Grekiska fabelläran omtalas likaledes, och i öfverensstämmelse härmed, att då Jupiter beslöt att förgöra menniskoslägtet, medelst en allmän öfversvämning, — huruledes Deukalion, varnad härvid af sin fader, Prometheus, räddade sig, ensam, i ett skepp, jemte sin hustru, Pyrrha. Och likaså reproduceras samma idé, angående sättet att åvägabringa sin egen och andras lycka, då det omtalas — ehuru scenen är förändrad, och föreställes i en vida sednare tid (ty myten känner ej till någon tid, eller tidsbestämmelse; den är i detta fall evig) — huruledes det lyckades den Thessaliska prinsen Jason — i likhet med Aeneas, som bortförde Trojas "Palladium" — att, med fartyget Argo, och sina såkallade "Argonauter", förmedelst en båtfärd — från Jolcos i Grekeland, till Mingrelien i Asien, och der — från templet i Colchis, bortröfva det derstädes förvarade "gyllene vädursskinnet"; hvarigenom han beredde sin, och sitt lands lycka. Och hvilket skinn dessutom der bevakades, uti Martis heliga lund, ej blott af en drake, utan jemväl af åtskilliga oxar. Något sådant (härmed analogt) föresväfvar eller förespeglas oss äfven vid beskrifningen om Väinämöinens och Jompainens äfventyrliga sjöresa till Pohjola, för att derifrån bortföra Sammas.[34] Hvilket, om det hade lyckats, och hvilken om de, oskadad, hade fått behålla — här tyckes motsvara hvad vi i allmänhet förstå med begreppet "lyckan." Ett begrepp, hvilket — såsom sådant (enär det uppfattas olika af hvarje enskild menniska) annars svårligen — genom någon sinnebild, attribut, symbol, eller på något annat sinligt och åskådligt sätt — låter sig tänkas, och föreställas. Och hvilket ord, till sin andliga betydelse, sålunda uppfattadt, sedermera naturligtvis kan, i skilda och olika fall, snart sagdt vid otaliga tillfällen — förklaras, begagnas, och användas. Hvad särskildt ordet Sammas vidkommer, synes oss detta (men ingalunda ordet Sampo) troligen vara det ursprungliga namnet, eller den genuint rätta benämningen; hvilket vi straxt litet längre fram skola närmare ådagalägga. Till denna slutsats skulle man kunna komma äfven derigenom att vi, i så måtto, härmedelst troligen räddat den sista spillran af ett dyrbart fornminne; som annars, och numera måhända — vore totalt förgånget; nemligen sjelfva den rätta, och genuina, betydelsen af ordet Sampo; som annars, och med ledning af Kalevalarunorne — omöjligen kan förstås. Det är troligen, och med anledning häraf, som Ganander, på grund af sin urkund, och enligt sin uppfattning af saken, (sid. 83) säger med stöd af en annan mytisk sång: "Sämsä (eller Samsa) en skogsplanterare, sådde alla backar, sandmoar och kärr, med träd-frön, som vennon härkä (således är här nu också fråga om en oxe) upplöide. Han var Pellervoises son, och tänkte redan i sin tid på skogs och vilda träns plantering."[35]
Efter denna förklaring, som tillika derjemte (enligt hvad vi längre fram skola visa) innefattar den troligen rätta betydelsen af ordet Sampo — skola vi närmare öfvergå till diverse ställen der detta ord, eller der detta namn, förekommer omtalt i de finska Runosångerna. Den första som efter mig omtalar det, är Topelius, i sitt 6 år sednare d.v.s. i sitt 1823 utgifna 2:dra Häfte af "Vanhoja Runoja"; deri det uti en från Arkangelska guvernementet erhållen Runa, under rubrik: "Väinämöisen kaikenlaisia Toimmituksia" (sid. 15-18) förmäles huruledes smeden Ilmarinen — enär Väinämöinen beklagade sig öfver Pohjola gumman Louhis till honom framställda begäran — fabricerade, d.v.s. skaffade åt honom (med anledning af hans löfte till henne) en Sampo.[36] Men han hade knappt fullbordat den, eller fått den färdig, innan redan "Pohjan akka" hade anammat den i sitt förvar,[37] och inläst den bak lås och bom (bak 9 lås) i Pohjolas stenbacke; hvarifrån det dock slutligen lyckades Väinämöinen att utbekomma den, derigenom att han med sin sång insöfde allt hvad folk hette i Pohjola — hvarefter han hemligen bortförde skatten (Sampo). Men på hemresan, öfver hafvet (sjön) — åtföljd af sin dräng, "Iki Liera Tieranpoika" — upphunnen, förföljd och antastad af Pohjan akka, hvilken — sedan hon vaknat till följd af Tranans rop, och skrik, deröfver att myran stungit den i foten — nu satte efter honom med alla krafter; och då nu Väinämöinen härvid, förmedelst sin trollförmåga, gjorde att hennes fartyg förliste, förfärdigade hon sig i hast vingar af badqvastar, fullsatte med hundradetals beväpnade män, hvarmed hon förföljde honom. Men hvarvid Väinämöinen drog upp sitt svärd ifrån sjön, från relingen sin huggare, hvarmed han bankade henne på vingarne. Denna fantastlika framställning upplyser således ingenting närmare om Sampo, än att ordet der händelsevis endast omnämnes.[38]
En variant af denna sång förekommer i Kalevala, fördelad först i 10 R. v. 419-428, och sedan i 42 och 43 R. der det i den första Runan omtalas huruledes, — sedan Ilmarinen engång åstadkommit, eller fått Sampo i gång, — den fabricerades, eller malade:
Jauhoi purnun puhtehessa, yhön purnun syötäviä, Toisen jauhoi myötäviä, kolmannen kotipitoja (v. 419-422)
eller hvarom det på ett annant ställe heter
Takoi sammon taitavasti, laitahan on jauhomylly, Toisehen on suolamylly, rahamylly kolmantehen (v. 413-416).
Man ser häraf att sedan den rätta, och ursprungliga, bemärkelsen af ordet Sampo, undgått skaldernas uppmärksamhet, och liksom försvunnit från folkets medvetande — förblandade de här begreppet om det som skulle malas, med det som skulle mala; (något hvarpå man i folkdikten påträffar mångfaldiga slags exempel) och som gaf dem anledning att besjunga huruledes, och af hvem Sampo (qvarnen?) var fabricerad; men hvarvid sjelfva hufvudämnet (nemligen det som skulle malas) blef i brådskan bortglömdt; i det myten måhända röjt en viss inverkan af den skandinaviska dikten om Frodes qvarn; eller tvärtom måhända — härleder sig denna, från den finska, helst namnet Frode tyckes vara lika nära beslägtadt med ordet frö, som Sammas med ordet siemen.
Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen[39] begåfvo sig (enligt denna sednare tradition) sjövägen till Pohjola, för att sedan Louhi icke i godo med Väinämöinen ville dela Sampo[40] — med våld derifrån bortförde densamma. Till hvilket ändamål han icke blott med sina sånger insöfde befolkningen i Pohjola, utan öppnade han genom sångens trollmakt äfven portarne, eller dörrarne, till den stenbacke (eller det kopparberg) uti hvilket Sampo på 9 famnars djup, var inläst inom 9 lås och en hemlig rigel.[41] På Väinämöinens vink — var Lemminkäinen genast till reds att bära bort Sampo; men för att upplöja, eller med plogen upprifva dess, på 9 famnars djup, i jorden ingrodda rötter,[42] nödgades han dertill begagna den stora Pohjola oxen (återigen gäller här fråga om en oxe!). Sedan de nu sålunda lyckats föra Sampo ombord, och begifvit sig till sjöss, var det denna gång den ostyriga Lemminkäinen som ej blott väckte fråga om att man borde uppstämma en segersång, utan formligen derpå påyrkade. Väinämöinen anmärkte väl att det var för tidigt, innan de fingo sina egna hemknutar i sigte;. men icke dess mindre började nu Lemminkäinen att sjunga, och det — högljudt; hvaraf tranan, skrämd, upphäfde ett förfärligt skri, dermed den uppväckte folket i Pohjola. Hvarvid Louhi, saknande sin Sampo, först sökte att medelst töcken och dimma, och sedan att med häftiga stormar och stark sjögång — uppehålla, och förhindra, Väinämöinens hemresa. Förföljd af hafstrollet, och utsatt för starka orkaner och stormvindar, fällde Väinämöinen, i brådskan, sin kantele i sjön; som sålunda gick förlorad — till en framtida fröjd, och förtjusning, för alla hafvets Tritoner och Najader. Emellertid ansatt af Louhi och dess följe, hvilken, med sitt välbemannade fartyg, sökte upphinna honom — framtrollade Väinämöinen, för att kunna undgå henne, ett grund midt i farleden, hvarpå Pohjola-fartyget strandade och — förliste. Louhi lät dock häraf icke bekomma sig; utan hiskeligen fort bildade hon sig klor af lior och hackor, vid det hon gaf sig att flyga med halfva fartygsskrofvet, väl armeradt och bemannadt, för att förfölja Wäinämöinen; hvarvid icke allenas Lemminkäinen — under det Ilmarinen, med sina böner, vände sig till Gud — med sitt blottade svärd — klippte till sina förföljare, utan dervid äfven Wäinämöinen, med sin styråra[43] klappade örnen på tassarne; hvarvid alla dess klor krossades, så att endast lillfingret blef öfrigt. Och då nu Louhi, med det omtalta fingret skulle gripa efter Sampo, häfde hon den i sjön, och det midt på fjärden, hvarvid den gick i bitar, och föll i många stycken; af hvilka de större sjönko ned till hafsbottnet, tillföljd hvaraf skatter alltjemt, ännu fortfarande, stå att anträffas i hafvets djup. De mindre bitarne deremot drefvos af vågorne till stranden;[44] hvaröfver Wäinämöinen högeligen fägnade sig, i det han ytttrade: "derifrån förskrifver sig nu fröets (sädens) härkomst, och början till en beständig lycka, deraf härflyter plöjning, sådd och skörd, deraf månen att skina, och solen att lysa — med ett ord, deraf komma lyckans dagar att sålunda randas för Suomis folk och landamären."[45] Det är således hoppet om årliga och lyckliga skördar, som (enligt den Finska myten) kommer fortfarande att fröjda och upplifva oss.
Man ser således häraf att Sampo ursprungligen är samma myt, som den vi redan, par decennier förut, framställt — under namn af Sammas; endast med den skilnad att man, i förra fallet, mera sysselsätter sig med draperierna, eller ornamenterna, och förberedelserna till den ifrågavarande handlingen, vid det man litet närmare beskrifver Sampo — hvem som nemligen åvägabragt den, huruledes och hvarest den tillskyndades, och åstadskoms, m.m. hvilket, i stället att upplysa saken, gör den tvärtom mera mörk och obegriplig; ty när skalderna riktigt klippa till med sina poesier, och fantasier, så blir tillslut af alltsammans stort ingenting annat qvar, än några granna fraser, deras rimmerier och ett uppkok af deras ordkram; hvarföre Sampo måste förefalla obegriplig för alla dem som ej ha förmåga att djupare blicka in i det hemlighetsfulla, som i allmänhet karakteriserar, och utmärker, det mytiska elementet.[46]
För att bevisa det sednare, eller oförmågan såväl hos den närvarande tiden, som hos den närvarande generationen, att riktigt kunna inse och uppfatta situationen (lika litet som vi troligen hittills kunnat fullständigt uppfatta den bibliska legenden om "kunskapens träd") vilja vi här, i kronologisk ordning, genomgå de skilda förklaringarne häröfver, och det i största korthet; hvarvid vi skola följa Doktor Donuer troget i spåren. Hvilken sedan han anmärkt att Lönnrot redan 1827, i sin disputation de Wäinämöinen, förklarat att Wäinämöinen i historiskt afseende varit den som lärt Finnarne att idka sjöfart, och åkerbruk; en förklaring, som äfven Gabr. Rein (i Morgonbladet 1832 N:o 15, 16) godkänt; men hvilken förklaring vi deremot icke kunna gilla och acceptera — omtalar han att i anledning häraf redan 1835, ibland våra Tidningsblad utvecklat sig en häftig polemik om hvilkendera uppfattningen vore den riktiga angående kampen emellan Pohjala och Kalevala[47] — antingen den mytiska eller den historiska? För vår del tro vi att grundidén dertill visserligen ursprungligen hvilar på en mytisk bas, men att framställningen, eller teckningen deraf (d.v.s. att sjelfva koloriten) är måhända i sina detaljer — historisk; i så måtto nemligen att den inför och upptager namnen på historiska personer, och placerar sjelfva tilldragelse-schenen i vår nord. Föröfrigt kunna vi icke inse att här gäller någon kamp, och strid, emellan mörkrets makter och ljusets, emellan den goda och onda principen. Icke heller inse vi det Wäinämöinen och Ilmarinen, näst Ukko, voro Finnarnes högsta Gudar (såsom några deribland Collan, Donner, m.fl. påstå). Ukko är dessutom ej heller namnet på någon Gud, det är endast ett epitet som tillägges honom, och hvilket ord blifvit begagnadt stundom såsom ett pronominum, stundom såsom en apposition, i stället för begreppet Jumala.[48] Den af Förf, så högeligen berömda Collanska Tidningsartikeln (införd i Morgonbladet 1838, N:o 56-62) kunna vi deremot, för vår del, ingalunda gilla, och godkänna, och detta äfven — i flere andra afseenden.
Den första offentligen uttalta förklaringen öfver betydelsen af Sampo, är emellertid meddelad af en anonym författare redan 1836 (således för 36 år sedan) uti en uppsats under rubrik: "Några ord om Kalevala" (intagen i Helsingfors Morgonblad 1836, N:o 95-96) deri det förklaras att med Sampo förstås ett Musikaliskt Instrument; men — hurudant? nämnes der icke. Kuriöst nog nämner äfven Topelius — i en not under företalet af den 1831 af honom utgifna 5:te Delen till sina "Vanhoja Runoja:" — "Sampo kuuluu olevan rauvasta Kanteleen mukaan taottu Soittokeino." Men hvarifrån han fått denna uppenbarelse, säger han icke.
Sedermera fantiserade Fabian Collan — i en vidlyftig uppsats under rubrik: "Wäinämöinen och Ilmarinen, näst Ukko, de högsta gudar hos de fordna Finnarne" (införd i Morgonbladet 1838, N:o 56-62) — angående den förmenta striden emellan Pohjola och Kalevala, emellan ljusets makt och mörkrets. Vi finna icke det ringaste spår till en såbeskaffad strid. Ty såsom vänner, och bekanta, begåfvo sig Wäinämöinen, med konsorter, till Pohjola… och såsom sådane emottogos de äfven af Louhi; men då de om natten, under det de andra sofde, hemligen bortförde Sampo, blefvo de eftersatte, och på vägen upphunne; hvarvid — enär man med våld ville återtaga Sampo — ett slagsmål, eller ett nappatag, visserligen uppstod, hvarvid bytet halades öfver bord, hvilket både var, och blef, resultatet af striden.
Kort derpå förklarade Lönnrot sjelf (i Tidskriften Mehiläinen 1839, p. 14, 18, och i Borgå Tidning 1839, N:o 96, samt i Helsingfors Morgonblad 1839, N:o 54) det ordet Sampo vore en sammansättning, eller en version af de ryska orden sam bog (sjelfva guden) och med anledning hvaraf han påstod att härmed betecknades den Finska Jumalabilden, som skulle skänka Finnarne all möjlig sällhet och lycka. En förklaring som Collan deremot, på af honom anfördt skäl, lifligt bekämpade i en uppsats, benämnd "Biarmaland och Pohjola" (i Morgonbladet 1839, N:o 53, 54) vid det han förmodade att dermed afsågs en möbel, en grant utstyrd klädkista för Pohjolajungfruns räkning, sålunda benämnd med afseende å det "granna locket".
Robert Tengström, som (i "Fosterländskt album" 1845, 1. p. 123, 189) vidt och bredt omtalar de hjeltesånger, eller det historiska epos, som, enligt hans tanke, framställes i Kalevala — inlåter sig icke angående denna af honom såkallade rika Talisman, i någon närmare förklaring af Sampomyten.
Af utlänningar har Jakob Grimm, uti en afhandling: "Über das finnische Epos" — föredragen under en föreläsning, hållen vid Vetenskapsakademin i Berlin d. 13 Mars 1845, och aftryckt dersammastädes i Hoefersch Tidskrift 1. p. 38 o. ff. — förklarat det han anser att Sampo icke kunde vara någon fantom, eller något inbillningskraftens foster, utan måste vara något allmänt kändt, och verkligt naturting, efter Louhi så bestämdt kunde göra anspråk derpå, och då Wäinämöinen utan svårighet gick in på att anskaffa det; hvarvid han gör oss uppmärksamme på den öfverensstämmelse som förefinnes emellan Sampo och Frodes qvarn, helst föreställningen om en såbeskaffad qvarn redan af gammalt förefinnes bland alla Tyska folkslag; utan att han dock närmare anger ursprunget dertill. Och i det han antyder att "kirjokansi" (det brokiga, sirliga, eller randiga locket) kunde ju beteckna en öfver Sampo utbredd duk, är han sjelf osäker om man ej med Sampo skall förstå den på horisonten uppgående gyllene morgonrodnaden, På ett annat ställe deremot (i sin "mythologie", p. 1229) erinrar han att i den Mongoliska sagan om trädet Asambubararcha, hvars i vattnet fallande frukter gifva ifrån sig ljudet Sambu, — tyckes detta ord stå i något sammanhang med det Tibetanska ordet Sangpa ("klingande helig") liksom sjelfva trädets namn är lånadt från det Sanskritiska ordet Jambu, och sjelfva fruktträdet heter Eugenia Jambolana.[49]
Dessa Grimms yttranden hafva föranledt Norrmännen Asbjörnsen och Moe att, i deras 1852 utgifna "Norske Folkeeventyr" p. 488, anse berättelsen om Sampo vara beslägtad med den i Ringerige upptecknade Norrska sagan om qvarnen, som stod och malade på hafsbottnet.
Castrén underkastade de hittills gjorda försöken att uttyda Sampo en genomgående undersökning i sina "Föreläsningar öfver den Finska mytologin" (Helsingfors 1853) och uppställde en ny hypotes. Vid det han — med afseende å innehållet af Kalevalasångerna — fann likadana hjeltedikter bland Ostiaker, Samojeder, Tartarer och andra närmare, eller fjermare, med Finnarne beslägtade folkstammar, vidblef han den åsigten att brudfärden till Pohjola till större delen baserade sig på en historisk grund.[50] Sampo var enligt Castréns åsigt, intet annat än en Talisman, för hvarje sorts jordisk lycka, sådan den än i denna dag här och der kan åvägabringas af Schamaner. Dock kan detta ju ej hindra att föreställningen om Sampo var kanske ett verkligen existerande föremål. Uti den 2:dra Delen af sina Resor och Forskningar (Helsingfors 1855, p. 398) omtalar han sin stora öfverraskning, då han vid gränsen af China hörde af en Mongol — att Buddhaisterna benämnde den äldsta kyrka till "Sampo", hvilket ord skulle betyda en hemlig källa; och enligt en annan förklaring i hans Finska mytologi (p. 272) betydde det källan till allt godt; en benämning, hvilken enligt hans tanke — förträffligt passade in på Finnarnes Sampo. Enligt denna hypotes är det nära till hands (säger han) att den Finska Sampo ursprungligen var en "kyrka", nemligen det enligt Isländska sagan så berömda Jumalatemplet; i hvilket fall den så ofta förekommande uppgiften angående dess "brokiga lock" kunde beteckna, eller afse, kyrkans "takbeteckning". Dock den omständigheten att Sampo var innesluten i ett kopparberg, och att den blott af tre karlar från Pohjola blef buren i båten, syntes Castrén (med afseende å denna hypotes) så i hög grad motbjudande, att han helt och hållet uppgaf, och förkastade, denna sin förra förklaring.
Med afseende å den uppgiften att Ilmarinen, vid ena sidan af Sampo — smidde en "sädesqvarn", och vid den andra — en "saltqvarn", samt vid den tredje — en "penningqvarn", och vid betraktandet af det likljudande Svenska ordet stamp, ("stampqvarn", "hand-qvarn") så framdrager Castrén (i sin mytologi p. 272) den beröringspunkt som erbjuder sig med den förut redan omtalta sagan angående Konung Frodes qvarngrotta, hvilken kunde frambringa allt hvad den malande sjelf önskade. Också lät Konung Frode den mala åt sig guld, lycka och fred. Likväl blef han sjelf slutligen, allt detta oaktadt, öfverfallen, dödad, och Grottan, under mörkret en natt, bortröfvad af en hafskonung. Då denna nu lät mala salt, malade qvarnen så länge till dess skeppet blef fullt, och Grottan sjelf, liksom Sampo, nedsjönk i hafvet.[51] Vid det Castrén öfverlemnar lösningen af denna fråga till en framtida forskning, säger han: "skulle sagorna om grottan och Sampo verkligen behandla samma ämne, så har man en grund till den förmodan att Finnarne hafva lånat grunddragen till deras saga från sina Skandinaviska grannar, helst sagan om Sampo icke förekommer hos några andra Finska folkstammar;[52] hvaremot sagan om grottan skall vara ganska vidt kringspridd i Sverige, Norrige, Danmark och Tyskland."[53]
A. Schiefner, i en uppsats om "Sampo-myten i det Finska Epos" (införd i S:t Peterburgska "Vetensk. Akademins Hist. Filos. Bulletiner" 1851, p. 71) citerar allt hvad Castrén härom skrifvit. I en sednare uppsats af honom — "angående ordet Sampo, i det Finska Epos" (intagen i samma "Bulletiner" 1861, p. 497) frångår han sin förra åsigt, och det så mycket mer som man verkligen återfinner detta ord i Finskan och Estniskan under formen tampu. Ordet synes honom dessutom verkligen fattigt, och nog magert, att såsom underlag tjena för en poetisk uppfattning af naturen och d.s.k. undertinget. Dertill kommer ännu att då Sampo malar af sig sjelf (hvar står det skrifvet?) Så förliknar Schiefner den med den ryska sagan, deri en mängd saker förekomma, hvilka "af sig sjelfve" åt sin ägare förskaffa allt hvad han önskar. Han anför en saga från trakten af Ishafvet, eller Hvitahafvet, uti hvilken en bonde, som uppklättrade långsmed en genom himmelen växande kålstam — såg en handqvarn som malade färdigbakade kakor. En annan saga, från stora Ryssland, omtalar en tupp, som ihopkrattade på jorden en handqvarn o.s.v.; på grund hvaraf han antog, att första stafvelsen i ordet Sampo är det Ryska sam (af sig sjelf). Likväl antager Schiefner med rätta det förklaringen af hela Sampomyten är att sökas i en uppenbarelse af den yttre naturen. Hufvudrollerna i Kalevala (säger han) äro ursprungligen elementargudar (?) hvilka förlora allt sitt värde, om de degraderas till blotta Hjeltar, (nånå! nånå!). Af den omständigheten att himmelen i Kalevala blifvit kallad "luftens lock" (siså! siså!) — i det deri ofta blifvit taladt om det "brokiga taket" (åhå! åhå!) drager han den slutsats — att man med det "brokiga locket", som qvarblef i Pohjola, betecknade den granna stjernhimmeln, som fortbestår här hela vintern, under det den glänsande stjernan på Pohjola firmamentet (d.v.s. solen) är periodiskt förborgad. Detta är nu hufvudkarakteren i Sampo-myten; hvari allraförst nemligen ingår betydelsen af ordet Sampo, i sig sjelft, och hvartill sedermera tillkommer föreställningen om en qvarn. Man finner hufvudsakligen samma uppfattning i en sednare afhandling af Schiefner "öfver det mytiska innehållet af de Finska Fablerna" (Bullet. de l'Acad. de S:t Petersb. 1855, p. 569) och "ang. den Estniska sagan om Kalevipoeg" (Bullet. 1860, p. 273). Hvarefter han resonerar om såväl solens som om månens fångenskap i Pohjola, hvarmed han liksom påminner om Sampo.
Efter Schiefner uttala sig flere af Tysklands framstående sagoforskare, angående betydelsen af Sampo, i en mer eller mindre inskränkt anslutning till dessa hans åsigter. Så t.ex. Mannhardt, som i sina "Germanische Mythen" (Berlin 1858, p. 400) häruti tror sig igenfinna molnet; hvaremot A. Kuhn, fasthåller sig vid Schiefners uppfattning, det man härmed afsåg solen (se "Die Herabkunft des Feuers und des Göttertranks". Berlin 1859, p. 114). F.L. Schwartz sökte åter i sin skrift "Der Ursprung der Mythologie" (Berlin 1860, p. 117) att förlikna Sampo vid en gördel, d.v.s. vid en regnbåge; hvilken uppfattning han äfven i en sednare uppsats vidhåller, angående solen, månen och stjernorna, ett bidrag till mytologin och forntidens kulturhistorie (Berlin 1864, p. 104). Samma naturuppfattning delar äfven Professor Jul. Caesar, i Marburg, uti ett föredrag angående "Das finnische Volks-Epos Kalevala" (Stuttgart 1862) hvaruti han försäkrar det Kalevalas hjeltar vida tydligare än Hellenernas, eller sjelfva den Tyska folkdikten, bär stämpeln af ett gudaväsende, (?) som har sitt ursprung i naturen, — en omständighet, (säger han) som hundra gånger faller oss i ögonen, lika klart som om de vore Hjeltar, underordnade de egentliga gudarne (p. 20-21), (?) K. Simrock antager att erinringen om Frodes qvarn är ihop-trängd i det finska Epos, och ligger till grund för Samposagan (se hans "Handbuch der Deutschen Mythologie". Bonn 1869, p. 317).
Redan före de sistnämnde uttydningsförsöken, hade Lönnrot, i en uppsats, kallad "Tre ord om, och ur, Finska fornsånger" (intagen i "Litteraturblad för medborgerlig bildning" 1858) sammanställt de äldre åsigterna angående Sampo. Enligt dessa betecknade Sampo ett musikaliskt instrument, en handqvarn, Biarmernas Jumalabild, (i hvilket fall namnet är lånadt af det ryska sam bog, Gud sjelf), ett handelsfartyg, ett berömdt Gudatempel, så benämndt efter den äldsta kyrka hos Buddhaisterna, kallad Sampo (sang phu — hemlig källa); och slutligen hade en gammal Runosångare ansett Sampo beteckna hela landet, hvilket blef eröfradt af Finnarnes stamfäder, och som tillika antog att det "brokiga locket" bemärkte den stjernbeströdda himmelen. Lönnrot förkastar nu de samteliga uttydningarne, och förklarar myten såsom en allegorisk framställning af bildning och kultur, hvartill menniskoslägtet funnit vägen genom uppfinningen af sjelfva sången. Ifrån denna tid kan det sägas — att man sår och plöjer, erhåller näring, och har till föremål en beständig framgång. Med undantag häraf, svarar det emot en tid, på hvilken Kalevala-folket stod i jemnbredd med Pohjola. Vid beskrifningen af grundämnet, hvaraf Sampo var förfärdigad, så utmärker det allegoriskt de lägre lefnadsstadier, hvilka ett folk härvid har att genomgå, såsom t.ex. jagt, fiskafänge, boskapsskötsel, och slutligen åkerbruk och industri; hvilket blifvit framställdt förmedelst ett svanfjäder, fjället af en gös, en flinga ull, ett sädeskorn och biten af en skottspole.[54]
Doktor O. Donner anmärker härvid — i en Akademisk Afhandling, angående "Indernas föreställningar om verldsskapelsen, jemförda med Finnarnes" (Helsingfors 1863) — och det ej utan skäl, att så sinnrik denna kombination än synes vara (?) så är likväl begreppet om bildning och kultur, redan i sig sjelft, alltför abstrakt, för att — utgången från folkmedvetandet, såsom medelpunkt — kunna, omedelbart, frambringa någon verldsskapelse. Hvarefter följer ett långt referat af alla de ställen i Kalevala, der det, om än aldrig så litet, talas om detta "Wunderdinge", som Hr Donner här benämner Sampo; men hvilket allt vi här förbigå, såvida det icke närmare upplyser saken.
Norrmannen Professor J.A. Friis framträder sedan i ordningen, såsom en ny Profet, och tecknatydare, den der uttyder och förklarar betydelsen af ordet Sampo, i en Artikel under rubrik: "Lappalaisten noitarummusta ja Kalevalan Sammosta" (intagen i Kirjallinen Kuukauslehti 1868, N:o 1). Enligt hans mening skulle härmed afses en såkallad Lappsk Trolltrumma, hvilken af Lapparne åtminstone anses högst vigtig och dyrbar. Men Herr Professorn glömmer måhända, i sin ifver, att vi här icke hafva att göra med Lappar, utan med Finnar.[55] I det hela är denna såkallade "Trolltrumma" (säger han) hvilken såväl som behandlingen deraf, han närmare beskrifver — ingenting annat än med diverse hieroglyfiska figurer utspökad, och af vidskepelsen helgad, och invigd, Tamour de basque, hvars värde blott uppskattas af Lapparne. Emellertid söker Friis — med samma fyndighet, och vältalighet, som trots någon annan — bevisa sitt påstående; och hvartill han, till en början, föreger det Sampo allsicke är något finskt ord, utan är lånadt ifrån främmande språk, hvarvid man förvandlat t till s. Sålunda är det beslägtadt (säger han) med Persiska ordet tambûr, tambûrák, tambûk, tamber, med Armeniska ordet thembug, Kurdiska tâmbur, och Tscheremissiska tümür, samt på Ungerska dob. Är icke detta bevis nog! menar han. Eller — hvad menar läsaren? Och ej nog härmed! Prof. Friis har ytterligare i sin 1870 utgifna Lappisk Mythologi, Eventyr og Folkesagn, i en afhandlig kallad "Gobdas og Sampo", p. 47-52 vidblifvit denna sin förklaring, illustrerad med diverse plancher, föreställande den Lappska trolltrumman.
Och såsom enslags ytterligare bekräftelse härpå, läser man af D.E.D. Europaeus, i hans "Nya betraktelser af Professor Friis' förklaring af Sampo" (införde i Finl. Allm. Tidning 1869, N:o 15) häröfver — särdeles beprisade loford. Det är om dessa bekräftelser, som Kurre säger — "Tappurainen Tuppuraisen takausmies."
Efter att hafva genomgått alla dessa filologiska, naturfilosofiska, etnografiska (och etnologiska) mytologiska och arkeologiska förklaringsgrunder, uppträder Doktor Donner slutligen sjelf här, ännu för andra eller tredje gången, och — i en vidlyftig afhandling, kallad "der Mythus von Sampo", dedicerad till Professor Roth i Thüringer, och intagen i Vetensk. Societetens Akter — meddelar en kort, men fullständig uppfattning af de skilda författarnes och Sampouttydarnes anförda skäl och grunder, jemte derpä byggda åsigter och förklaringar; hvilka alla han nu, i sin tur, bemöter och vederlägger. Och sävida nu de flesta författare hyllat sig till den åsigten att härmed betecknades antingen en handqvarn eller en trolltrumma, så söker förf, innan han framkommer med sina egna tankar, först vederlägga andras. Så t.ex. sedan han citerat allt hvad Friis anfört, anmärker han såsom någonting otänkbart, och således osannolikt, att några bitar af en trolltrumma, uppfiskade ifrån vattnet, eller förde af vågorne till stranden, och utplanterade af Wäinämöinen, kunde tillskynda skördar, glädje och lycka, åt hela landet; hvaremot Pohjola, som erhöll den granna botäckningen (locket) nödgades, med sorg och bekymmer, föra ett brödlöst lif.[56] Och dessutom, om frågan gäller en trolltrumma, hvaraf nästan hvarje Lappsk familj är försedd, så — hvad hindrade väl Ilmarinen att förfärdiga sig en annan dylik, och likaså kostbar, som den han gjorde i Pohjola? Äfven förvarade Louhi icke den, enligt den allmänna plägseden i landet, uti ett visst afsides hörn uti kåtan, utan inläste hon den uti en stenbacke, eller i ett kopparberg. Också kan man icke inse, hvarföre ej Finnarne sågerna betecknade den med dess inhemska namn govadas, (på finska "Kuvakas") d.v.s. "den med bilder beprydda", eller med det finska namnet rumpu (trumma); ty härledningen från de Persika orden tambur, m.fl. tyckes vara nog longe petitum. Hvad slutligen beträffar den af Maxenius meddelta uppgiften, det man fordomdags äfven i Savolaxs kulle, vid besvärjningar, hafva begagnat sig af en såbeskaffad trolltrumma, så verkar detta här icke på saken, eller hvarken förändrar, eller förklarar förhållandet;[57] ty är härigenom allsicke identiteten med Sampo ådagalagd. Slutligen anmärker Donner, och det ganska riktigt, att det väl vore möjligt att någon folkskald, i sednare tider, då den rätta betydelsen af Sampo försvunnit från folkets medvetande, i tankarne härvid kommit att fästa sig vid den Lappska trolltrumman, och sålunda låtit undfalla sig orden "det brokiga (randiga) locket". Vidare anmärker han det man icke har något exempel på att ett visst objekt, det må vara aldrig så dyrbart, kan blifva föremål för en folkdikt (ty prisar man icke, och besjunger, ett dödt ting) — endast lefvande, och storartade, handlingar. Vi hafva i korthet genomgått författarens argumentationer, för att visa huru mycken möda och besvär Hr Donner gjort sig, icke blott för att uppsöka, och kunskapa, om allt hvad som blifvit skrifvit om Sampo, utan för att vederlägga en uppgift, som — annars vederlägger sig sjelf.
Hvad åter angår förklaringen att Sampo skulle beteckna en hand- eller stampqvarn, åberopas härvid Castréns omdöme (bör observeras att Dr Donner är en stor beundrare af Castrén) att nemligen vid öfvergången från en historisk betraktelse till en symbolisk — skildringen af Sampo är så fantastisk, att äfven om den ursprungligen haft en historisk betydelse, finnes dock mycket deri, som måste uppfattas från en allegorisk sida, såframt nemligen dikten icke låter bokstafligen tillämpa sig på något i verlden existerande allmänt kändt ämne. Äfven Castrén anmärker att samtliga folkqväden, i flera afseenden, äro mer eller mindre grundade på bortglömda myter; men det symboliskt framställda föremålet hafva de dock, i sin föreställning, uppfattat sådant det ursprungligen förekommer i verlden. Så äfven här! Sagan om Grottan hänger — enligt en allmän hos alla Germaner (observeras att Finnarne äro — inga Germaner) förekommande uppfattning — tillsammans med den om Solen, tänkt nemligen under bilden, eller föreställningen af en qvarn (ett qvarnhjul) hvilken af sig sjelf malar och producerar, hela dagen; och hvars produkter blifva dessa gyllene skördar, ej olikt solens gyllene strålar. På detta sätt blir det förklarligt huruledes denna qvarn kunde mala (åstadkomma) lycka, fred, och allt hvad man önskade sig. Att den blifvit bortröfvad, och försänkt i hafvet, är blott en poetisk fras, som våra skalder äfven använda på solens nedgång. Redan Grimm yttrar tvifvelsmål huruvida Sampo, den der hvarje morgon malar silfver och guld, skall föreställa en bild af den på horisonten uppgående gyllene morgonrodnaden. De få rader i Kalevala, som behandla bilden af en malande qvarn, visa klart att denna föreställning icke ligger till grund för Sampodikten, utan är det möjligt ett lån från andra folkslags sagor, hvilka, till följd af deras gemensamma och ursprungliga betydelse — blifvit sammanställda med Sampo, och derpå använda. Att den skulle mala af sig sjelft, spelar i Finska sagan ingen hufvudroll; och sjelfva dikten vinner genom åsidosättandet af denna bild.
Hvad beträffar härledningen från det svenska ordet stamp, så anmärker Hr Donner att det redan förut blifvit antydt, att detta ord — enligt de finska ljud- och språklagarne, öfvergående till finsk form — skulle heta samp (och icke tamp). Huruvida Finnarne sjelfve gjort sig någon föreställning om en af sig sjelf malande qvarn, eller lånat detta af sina grannar, är svårt att afgöra.[58] Man anträffar en sådan uppfattning ej blott hos Skandinaver och de Tyska folkslagen, utan äfven hos Ryssar, tillochmed var den hos Romarne känd. Äfven i den Mongoliska sagan om Gesar Chan, talas om ett gyllene berg, på hvilket stod en qvarn, som malade af sig sjelft (se Schmidt "die Thaten Bogda Gesser Chans", p. 97). Äfven i en Estnisk fabel ("Vaeselapsi käsikivi") förekommer berättelse om en handqvarn, som malade af sig sjelft; hvilken förborgad i en kista, gömd under jorden, derifrån blef af ett fader- och moderlöst barn bortförd, förmedelst en hvit häst (se Kreutzwald "Esti rahva jutud" p. 43). Löwe, vid sin öfversättning af denna fabel, tycker sig häruti finna en svag erinran om Sampo (Estn. Mährchen, s. 80).
Härefter resonerar Förf, vidt och bredt om den kamp och strid, som enligt hans tanke (rättare — enligt hans fantasi) blifvit förd emellan Pohjola och Kalevalafolket, angående solens och månens inneslutande i berget; men hvilket allt, såsom här icke hörande till saken, vi i tysthet förbigå — såmycketmer som de finska fornsångerna ingenstädes tala om krig och strider — åtminstone icke i den mening, som man i allmänhet uppfattar saken; och hvarvid han omtalar en af honom förmodad parallelism — emellan den finska dikten om Sampo, och Indernas om solen, hvilka hvardera blefvo inneslutna i ett kopparberg, (som det heter); och hvarefter han kommer till det resultat, att Sampo och solen äro med hvarandra synonyma, och hvardera dikterna om dem således variationer af samma tema.[59] Och för att liksom bestyrka denna hypotes, omtalar han att äfven folkdikten om månförmörkelsen, d.v.s. om månens olika skiften och skepnader (faser) hos Finnarne, Mongolerne, Chinesarne, Inderna och Skandinaverna hafva med hvarandra någon slags öfverensstämmelse. (Naturligtvis! Efter saken här är densamma, måste äfven teckningen deraf i något afseende kongruera, och sammanstämma; och hvilket således äfven torde gälla om solen).
Sedan Förf, sålunda omtalat allt hvad som blifvit sagdt och skrifvit om Sampo, hvarmed han förstår solen, kan han icke undgå att — liksom mot sin vilja, och såsom för att komplettera samlingen — omtala det en viss Lektor Gottlund anfört en tradition om Sampo, som (olyckligtvis!) afviker från alla de andras; och hvilken tradition han, såsom sådan, väl omnämner; men hvars af mig antydda förklaring hau icke ens anser värd att (liksom de andras) förtjena med ett ord omtalas.[60] Och för att nu så mycket mer nedsätta värdet, och betydelsen deraf, påstår Förf., att finnskogarnes befolkning förskrifver sig från 17:de seklet; ehuru jag solklart bevisat det Finnarne icke blott voro talrikt här å orterna kända redan 1520, utan äfven att det derjemte förefunnits der en qvarlefva af en forntida äldre finsk folkstam, som till större delen utdog vid digerdöden 1350 (se "Läsning för Finnar" sid. 113). Hvarefter, och ehuru Hr Donner medger det jag varit den första, som omtalat myten om Sampo,[61] han likväl placerat mig till den sista, af dem som derom haft något att förtälja. Derpå går förf. att förklara — det stammen, eller roten, till ordet Sampo, enär den icke står att finnas i främmande språk — måste nödvändigt uppsökas i finskan; hvarföre ock han företager sig att uppsöka den, och tror sig äfven slutligen hafva funnit den i ordet sepal, sepel, seppele (som betyder "hals, halsring"); och nu bär det af till fjälls — uppför berg och backor, förbi stockar och stenar. Men vi deremot stanna här, och lemna förf. fritt spelrum, till att fortsätta sina efterspaningar med afseende å stamordet till Sampo.[62]
Man tycker väl att denna slags sampo-litteratur nu redan borde förslå. Men nej — långt derifrån! Nu sednast uppträder Doktor J.W. Calamnius, och i en artikel, kallad: "Kalevalan sammosta" (införd i Kirjallinen Kuukauslehti 1872, n:o 4 och 5) uppträder äfven han nu sin tur, och i det han söker vederlägga Dr Donners argumenter, har han sjelf inga bättre att framställa än den af Friis antydda trolltrumman. Liksom Castrén och Donner, så önskar och hoppas nu äfven Calamnius, att framtida språk- och fornforskare måtte, bättre än han, lyckas att slutligen upplysa, och utreda, äfven denna mytiska gåta. Men hvarföre skola vi här just vänta allt af framtiden, då vi redan i vår tid hafva dem som härom kunna upplysa oss, blott vi förstå att lyssna till deras ord?
Hvad blir nu således resultatet af allt detta?
Jo, vi finna att de lärde, snart sagdt i alla länder, och det såväl inomlands som utomlands, sysselsatt sig med att taga reda på sampomyten; men hvarvid det gått, som det vanligtvis går — när man ej tar gammalt och förståndigt folk till råds — man har härvid endast gjort sig löjlig. Hvarvid (märkvärdigt nog,) ingen af dessa Herrar mytologer uppfattat, nej icke ens kunnat ana till denna sampomytens vackra andemening, angående orsaken till menniskans mindre lyckliga ställning; hvilket här dock tyckes utmärka sjelfva hufvudsaken, vid det de — förirrat sig vid att förklara betydelsen af sampo. Det är mindre underligt om Ryssar, Tyskar, Svenskar och Norrmän, hvilka icke känna vårt språk, eller naturen af vår folkpoesi, mycket mindre således sjelfva vårt folks naturanlag och karaktersdrag — härvid misslyckats, d.v.s. misstagit sig. Mera förvånande är det deremot att Finnarne sjelfva icke kunnat taga reda på en sak, som synes oss (i våra ögon) så enkel och klar som denna, d.v.s. — som andemeningen, och betydelsen af sampomyten. I hvilket afseende ej blott universitets konsistorium, eller hela dess lärare-personal (d.v.s. de der Herrarne, som jemt och ständigt åberopat sina "lärda grader" — se "Näsperlan", sid. 40) och d.s.k. Vetenskaps Societeten, utan äfven hela Finska Litteratur-sällskapet, med alla sina talrika rundtikring landet spridda medlemmar och korrespondenter, jemte Fornminnesföreningen, ja som — skam tillsägandes — de båda stora snillena Lönnrot och Castrén (för att ej här tala om allt hvad "Fennomaner" heter) — fåfängt i detta fall ansträngt alla sina krafter — alla sina sträfvanden och bemödanden, för att lösa gåtan; och hvarvid de ifrigt stretat, och arbetat — redan ett halft sekel, eller från och med 1818. Ja man skulle tro det vår Herre slagit sina barn med blindhet, enär de icke kunnat hvarken läsa, eller fatta, hvad jag redan längesedan, tid efter annan, vid tre olika tillfällen, på tre olika ställen, och på tre olika språk — för dem tydligt framställt och förklarat.[63] Säg, hvad kan väl vara orsaken härtill?
Jo, orsaken är — 1:o för det jag icke hör tili "skrikarnes" klass, eller till Kalevaliternas läger; utan, tvärtom, mången gång kanske (liksom nu äfven här) litet öfverraskat, eller öfverflyglat, detsamma; och — 2:o emedan man hittills allmänt trott, att myten här bestod i konsten, att taga reda på betydelsen, eller bemärkelsen, af ordet Sampo. Något som egentligen här alls icke kommer i fråga, lika litet som att examinera, eller att i vetenskapligt, d.v.s. — i botaniskt afseende vilja determinera, och klassificera, Kunskapens träd på godt och ondt, eller att söka utreda huruledes Noachs ark var konstituerad, och Pandoras ask konstruerad, eller det gyllene vädursskinnet prepareradt, m.m. Hvarochen klok menniska måste väl veta, och inse, att allt det der icke här hör till saken, lika litet som namnen på de härvid agerande, eller figurerande, personerna; hvilka närsomhelst, och vid nästa scen, kunna ombytas, och — hvilket erfarenheten äfven här visat — af andra föreställas. Myten ligger här i sjelfva handlingen, och dess för hela menniskoslägtet djupa betydelse; således — icke ensamt i sjelfva parabolen, i och för sig, eller i allegorin, utan i den derunder förvarade, och den derigenom påpekade — sanningen.
Vidare har felet legat deruti, att ingen af de der Herrarne mytologer varit hvad man kallar "skald", eller "poet". De hafva, tvärtom, alla varit idel prosaister, d.v.s. de hafva väl kanske någongång varit roade att höra sång, och musik, eller läsa verser och poesi; men de hafva derföre icke derpå förstått eller begripit sig. I stället att låta tanken ledigt sväfva, eller vagga sig fram (svaja) emellan de skilda, ofta (enligt det finska skaldemaneret) hvarandra olika bilderna, eller de sig emellan motsatta meningarne — har man på hvarje ord tagit fasta, — och ropat — "banko"; hvaraf man ofta gjort sig de löjligaste, de mest befängda — ja, jag må säga — de galnaste begrepp och föreställningar. Å andra sidan åter, har man mångengång, i motsats häremot, i de skilda orden, (eller meningarne), sökt inlägga en viss högre, och djupare (andligare) betydelse, än hvad i dem förefinnes; hvarigenom man likaså förirrat och misstagit sig, i det man sålunda blifvit en — andeskådare.[64] Alla myter äro, i det hela taget, mycket enkla till sitt innehåll, och korta (ehuru sinnrika, och mångtydiga) — till sitt omfång, liksom den i dem innefattade tanken, sanningen, eller lärdomen; och de behöfva derföre icke — deduceras, och demonstreras. Åtminstone uppfattade jag genast — då jag hörde sammas-myten — meningen, sådan jag äfven då framställde den; utan att jag sedermera, liksom alla de andra mytologisterna, på dessa nu förlidna 55 år — sett mig befogad att, i något afseende, förändra mina åsigter, eller att med ett enda ord rätta hvad jag då sade. Hvems ögon härvid varit de klaraste, och hvems tankar de redigaste — må läsaren afgöra, och — efterverlden bedöma. Häraf ser man likväl, till en början, hvad mycket bråk och besvär, och hvilket onödigt väsende och buller — de der lärda Herrarne ofta göra sig, eller ställa till, och det om en ringa sak, som de icke ens begripa, eller förstå sig uppå; men den de dock upphöja till skyarne.[65]
Nå ser man icke någonting mera? (frågar Läsarn). Ja, man ser här ett exempel, bland många andra, på hvad jag redan ofta förklarat, nemligen att så kallade lärda och vetenskapliga sällskaper ofta kunna förliknas vid vissa såkallade "lyktgubbar", som visserligen i mörkret prunka för mängdens ögon, med ett slags lånadt sken, som — i det hela — föga gagnar till något; eller utgöra de ettslags kotterier, och lärda skrån, som (att sluta efter ett visst universitets beteende) — i många fall, i det hela, mera skada, än gagna, vetenskaperna. Hvaremot uti den individuela, enskildta, förmågan och intelligensen — ofta ligger nedlagd, och förborgad, en skatt, som mångengång vida öfverväger alla mängdens pund och förtjenster. — Om man såvisst blott skulle förstå sig — att, såsom sig bör, deraf begagna sig![66]
Nå lär man sig då häraf icke — någonting mera?
Jo man finner att liksom alla de der Herrarne, med sina många "lärda grader", nu en tid bortåt, d.v.s. i mera än 50 år, nära nog farit fram som narrar, eller — alla, efter hvarandra — ridit ranka på ordet sampo, utan att se och höra hvad förståndigt folk haft dem att förkunna, likaså hafva de, likt Arons prester — (nästan i lika lång tid) — uti Kalevala tillbett, och dyrkat, — den "gyllene kalfven".
Och då man äfven i detta fall sökt upplysa dem om sitt stora misstag, har man i stället att omfatta oss med tacksamhet och kärlek — endast visat oss tänderna. Nå må då så vara! Mycket af hvad vi, i så måtto, kunnat meddela det finska samhället, och vårt fädernesland — skall härefter troligen ingen annan förmå. Finnarne hafva således att i detta fall — liksom i så många andra — endast att skylla sig sjelfva för följderna; en lärdom, som de nu dessutom här fått inhemta, genom den af oss dem meddelta förklaringen öfver sampo-myten. Också sluta vi derföre här, med samma strof som vi börjat:
ridiculum est rivulos consectari, fontes verum — non videre.
Hänvisningar:
[1] Oberäknadt de många tryckfel, som härvid måste läggas antingen den värda Tidningsredaktionen, eller sjelfva boktryckeriet — till last, vet jag icke till hvems förtjenst jag skall räkna (såvida jag neml. icke vill tro att det skett i uppsåt, eller med full afsigt) att de fem första, eller öfversta, raderna å 3:dje spalten blifvit — (troligen vid någonslags ombrytning) — huller om buller omkastade med hvarandra; hvarigenom man omöjligt kan gissa sig till sjelfva meningen, eller deraf få något sammanhang. Den i följande Nummer, efter fjorton dagars tid — meddelta rättelsen, kommer i detta fall nog mycket — post festum.
[2] Dock om jag äfven här skall dokumentera denna min liknöjdhet i pekuniärt afseende, med något exempel, må jag t.ex. nämna, — att 1814, under min vistelse, såsom student i Åbo, ville min derboende köttsliga morbror, Prokuratorn Orrhjelm (såsom ogift) nödvändigt adoptera mig till sin son; hvarigenom jag ej blott blifvit hans universal-arfvinge, utan dessutom fått Adel- och Riddarskapet på köpet. Men jag tackade så mycket för äran, och förklarade — det jag ansåg mitt namn fullkomligen likaså godt som hans. (Han dog sedermera den 2 December 1816, vid 54 års ålder).
[3] Hvad som i detta fall gäller angående de finska myterna, tro vi äfven vara fallet med myter i allmänhet, d.v.s. att vissa ursprungligen historiska personer, eller åtminstone deras namn — blifvit begagnade, såsom underlag, vid de mytiska sagoberättelserna, hvilka ofta omfatta såkallade gudahändelser, eller så tillsägandes himmelska historier; de der, efter döden, föreställas hafva passerat menniskor emellan, eller emellan gudarne i himmelen. Och detta förklarar tillräckligen orsaken, hvarföre ej blott hos olika folkslag, men ofta äfven hos samma nation — i ursprungligen samma myt spela (i samma roll) och uppträda skilda, eller olika namn (personer). Å andra sidan deremot kan också stundom likaså hända att verkligen historiska personer, och deras handlingar, (såsom, i sitt slag, såtillsägandes storartade) — till följd af ett dervid fästadt visst historiskt, eller vetenskapligt värde, eller på grund af ett vid dem fästadt allmänt nationelt intresse — någongång kunnat med tiden få en viss hög, och mytisk, betydelse.
[4] Då man, från en mytologisk synpunkt betraktadt — endast har för sig en sinnebild (d.v.s. en symbol) hvarigenom man i det ändliga uppfattar det oändliga, så har man deremot, ifrån religionens synpunkt att göra med en tankebild (d.v.s. med en dogm) i hvilken man, tvärtom — ser det oändliga uppenbaradt i det ändliga. Begge dessa synpunkter bilda en bas, som utgör grunden för filosofins spekulationer.
[5] Anledningen, och orsaken, till uppkomsten af dessa slags såkallade myter, synes oss annars (om man betraktar saken från en viss annan sida) hafva varit den, att menniskoslägtets intelligentaste förmågor, fordomdags — till följd antingen af folkets råhet och okunnighet, eller misstroende och illiberalitet, icke velat, ja — icke ens vågat för dem framställa vissa större natursanningar (såsom stridande måhända emot deras förut fattade begrepp och fördomar) annorlunda än förtäckta under en viss mytisk slöja, och betäckta med en viss dunkel skymning. Det är denna slags hemlighetsfullhet, som i allmänhet karakteriserar all forntidens kunskap, meddelad på något sätt den större hopen; och som utmärker sig likaså ej mindre i de såkallade "orakelsvaren", än framlyser i sjelfva schamanernas beteenden. Mången af oss har emellertid, måhända af oförstånd, trott att sjelfva myterna fordomdags verkligen utgjorde vissa religiösa dogmer eller trosartiklar, och anser de deri omnämnda eller framträdande personer, hafva varit folkets gudar, eller afgudar, dem man dyrkat och tillbett. Vi äro åtminstone icke af den meningen; men väl medge vi deremot att de, i en sednare tid — till följd af skaldernas fantasier, och på grund af målarnes och skulptörernas bearbetningar — personifierade, och såsom mer eller mindre fulländade konstverk exeqverade — möjligen sålunda kunnat blifva föremål för någon kult. Det var af denna orsak jag också, redan såsom yngling, år 1817, fann mig befogad att (i Svenska Litteratur-Tidningen) spränga hela Gananders Mythologia Fennica — i luften; utan att någon sedermera uppstått för att vederlägga mig, eller för att taga de "Finska gudarne" i försvar. Endast Castrén har sökt att ihopsamla spillrorna häraf, för att, om möjligt, deraf bilda något helt; men vi veta allaredan till hvad resultat han kommit.
[6] Så t.ex. är det allmänt bekant (enligt de fordna Egyptiernas lära) att Phtas (anden) formade af Athor (materien) Neitha (den aflande och födande naturen) till ett ägg; utur hvilket ägg Cneph framgick, och bildade sedermera det synliga universum, d.v.s. hela verlden. Äfven enligt Hinduernas traditioner, kända redan 16.000 år före Frälsarens tid (?!) framställes äfvenså Haranguerbehah, alstringsprincipen, eller den första materien genomträngd af längtan efter form, d.v.s. sjelfva verldskraften i de gröfre elementerna — under formen af ett ägg; uppkommet derigenom att Nàra-yàna (den högsta anden) inkastade ett frö i vattnet, hvaraf efter 1,000 år blef ett stort ägg, hvars förträffliga egenskaper beprisas uti 12,200 verser; och uti hvilket ägg han sjelf inträngde; och hvarur Purusha eller Brahma, verldens skapare, slutligen utgick. Härom heter det vidare: "efter ett år sprack detta, i vattnet flytande, ägg i tvenne delar. Den ena hälften af skalet, som var af guld, blef himmelen; den andra, af silfver, bildade jorden. Men af äggets innanmäten uppstodo, eller skapades, bergen, floderna, verldshafvet, skyar och blixtar, samt slutligen — solen (eller, enligt, en annan legend, luften och himmelen, med dess 8 väderstreck)." Äfven af dessa myter träffa vi ej blott spår, utan en analog och dessutom en slags mera fullständigt hållen framställning i Finnarnes gamla folktraditioner (till ett bevis af deras höga ålder) hvaraf man finner exempel ej blott i Pieniä Runoja, 1 H. n:o V, utan äfven i Topelii Suomen kansan vanhoja Runoja, 1 II. p. 25. Enligt den sednare traditionen bildades såväl himmelen som jorden — af ett Knipägg (jemf. Kal. 1 B. v. 179, o. följ.) eller af ett Örnägg, (enligt 1:sta Runan v. 270-315, i den första editionen af Kalevala). Enligt den förstnämnde traditionen deremot uppstodo hvalar, själar, och allehanda slags hafsdjur — af ett Svalägg.[A]
[A] Då mig veterligen intet annat spur numera återstår, eller förefinnes, af denna gamla finska folkmyt om fartyget och svalan — såsom ett reminiscens af den bibliska legenden om Noachs ark, och den derifrån utflugna dufvan — sammangjuten nemligen med den Egyptiska traditionen om verldsägget, eller om verldens uppkomst af ett ägg — än den lilla versstump jag redan 1811 icke blott hörde citeras, utan äfven upptecknade af dåvarande adjunkten i Jockas, sedermera Pastorn i Jorois, — Gustaf Winter, så anser jag den, såsom sådan, i sanning förtjena att här meddelas äfven på Svenska. Den lyder, som följer:
Lilla svalan, dagens fågel. Flög en sommardag, och flängde; Sökte land — att der få sofva. Och en park — att der sig hvila, Och ett fält, att — bo der bygga. Och ett hult, att — ägg der lägga. Fann ej land, att der få hvila. Ej ett hult, alt deri värpa. Ej en skog, att — der förbida. Ej ett fält, att — bo der bygga. Flög så upp på höga fjället. Såg ett fartyg ut på fjärden. Seglande med röda master. — Flög dit —under skeppets däckbord. Göt sig der ett bo af koppar, Och deri ett guldägg lade — Kom så vinden — ifrån hafvet, Krängde fartyget på sida. Ägget trillade i hafvet. — Deraf uppstod fisk i hafvet, Deraf blefvo skälar skapta, Många svarta (neml. djur) hafvet hysar Dock ej skälar äro alla.
(En variant af samma visa upptecknade jag dessutom sedermera af flickan Anna Pekurinen i Jockas). (Verte)
Äfven i flere andra afseenden anträffa vi stundom, i vära fornsånger, en viss speciel och högst öfverraskande likhet, eller öfverensstämmelse, med de gamla Egyptiernas dogmer och vishetslära. Så t.ex. omtalas, i 14:de och 15:de Runan af Kalevala, huruledes Lemminkäinen — då han vid stranden af "Tuonelan joki" (floden Styx?) lurade på att få skjuta en svana — försåtligen öfverfölls af den blinda Pohjola gubben, som der låg och vaktade på honom, dödade honom, och vräkte hans kropp i vattnet; der Tuonen poika, med sitt svärd, sönderhögg den i flere delar, och kringströdde dem i floden;[a]
[a] En scen, ej mycket olik den som i 1:sta Runan (uti den första upplagan af Kalevala) deremot lämpas på Wäinämöinen (försåtligen skjuten af Lappalainen); eller som det i 6:te Runan af andra upplagan, heter — af Joukkahainen.
Jag intog, som sagdt, denna lilla sång i Pieniä runoja: hvarifrån den, jemte många andra, aftrycktes först i v. Schröters Finnische Runen, och sedan i Lönnrots Kanteletar. Annars, hvad dessa Pieniä Runoja beträffar, bör jag kanske upplysa, att då jag om sommaren 1817 tänkte besöka de svenska Finnmarkerna, ville jag — såsom en slags välfägnad (tuomisia) från deras fordna hemland — undfägna dessa våra gamla stamförvandter med åtskilliga af våra nutida finska folksånger; men af orsak att det akademiska boktryckeriet i Upsala nu, vid slutet af vårterminen, var — (tillföljd af den då förestående Doktorspromotionen) — öfverhopadt af arbete — stod ingen sättare för mig der att erhållas. Långt ifrån att häraf afskräckas — hittade jag på råd, i det jag sjelf grep mig verket an. Jag öfvade mig nemligen i konsten att sätta. Sålunda satte jag 1817 sjelf det första häftet af dessa sånger (hvilket nogsamt skönjes af de många deri förekommande både språk- och tryckfel); men hann dock, detta oaktadt, icke före afresan få dem tryckta; hvilket, af sådan orsak, måste uppskjutas; och ej skedde förr än efter hemkomsten 1818. Likaså satte jag sjclf 1821 (redan hemmastadd i konsten) äfven det andra häftet, och hann äfven då, före min afresa, få det tryckt; hvaraf jag på finnskogarne samma år gratis utdelade 1,000 exemplar. Dessa sånger voro dock alla af våra allmänna nutida folkvisor. Ty jag hade (af skäl som jag anfört i Läsning för Finnar, 1 H. sid. 329) tagit för princip att icke i tryck meddela något af våra gamla mytiska, eller af våra forntida folkqväden, innan man deraf fått en komplett samling. Detta hindrade dock icke att vissa från de forntida Runorne lösbrytna delar, eller episoder, behandlade såsom sjelfständiga folkvisor, ingingo i det dagliga sångarlifvet; och hvilket t.ex. här var fallet med "Peäskyläinen päivälintu", och "Kulervo Kalevan poika", m.fl. af hvilka den sednare derjemte isynnerhet röjer en sann uppfattning af den finska folkkarakteren — sådan, den visar sig i folklynnet.
äfvensom huruledes sedermera Lemminkäinens moder, efter många sorger och bekymmer, slutligen — medelst en räfsa — lyckades att ifrån vattnet uppfiska de skilda bitarne af hans kropp, dem hon, så godt hon kunde, jemkade tillsammans; hvarefter hon först bad Suonetar (ådrornes och senornes patronessa) och sedermera Ilman impi (luftens tärna) att ordna allt på sitt ställe, och att med utuinen neula (dunste-nålen?) ihopsömma de skilda delarne deraf; hvarvid hon slutligen bönföll hos Herren sjelf (itek ilmoinen Jumala) att rangera allt till det bästa; sålunda återbragte hon nu sin son ej blott till lifs, utan äfven till sin förra skapnad och gestalt. Härvid kan man ej underlåta att, angående Egyptiernas lära, erinra sig det äfven Osiris — som var son (eller, enligt andras förmenande, än bror, än man) till gudinnan Isis — blef af Typhon lönskt öfverfallen, och dödad — hans kropp sönderhuggen, och de skilda delarne deraf — i alla Egyptens landskapet kringspridda. Dem uppsöker nu Isis, med längtande ifver; och när de alla äro funna, skall Osiris åter ifrån de döda — lefvandes uppstå; och då skall det varda slut på det ondas välde här i verlden. (Detta skimrar, eller hägrar, ju liksom litet åt den kristna religionsdogmen, angående Christi uppståndelse ifrån de döda). Kan nu en sådan likstämmighet endast vara slumpens verk? Vi tro att dertill måste finnas någonslags historisk, eller mytologisk anledning.
Ej nog härmed! Vi tro oss, om så höfves, (utom många andra intressanta saker) lagligen — och det ännu i våra närvarande tider — kunna utreda, och bestyrka, att det fordomdags funnits, äfven i vetenskapligt afseende, en viss direkt ledtråd emellan åtskilliga af Finlands invånare och Egyptens såkallade "lärde". Ty ibland de här anträffade 87 såkallade "Runstafvar", hvilka jag ej allenast studerat, och närmare undersökt, utan äfven formligen aftecknat, har jag (enligt hvad som blifvit anmärkt "Läsning för Finnar" 1 H. p. 55, 56, 66, o. följ.) funnit, ibland annat, ej blott i hurudan förskräcklig villervalla med afseende å tideräkningen, eller huru många olikaslags årsberäkningar, m.m. man fordomdags äfven följt här i landet (liksom troligen i alla andra länder) nemligen ibland en klass af mera kunniga och vetgiriga individer (ty de flesta voro väl då, liksom nu, i detta afseende temmeligen liknöjda, och troligen mindre vetande) utan tror jag mig äfven, med anledning häraf, att — åtminstone något så när — i detta afseende känna de olikaslags tids- och årsberäkningar, som, under olika epoker, blifvit begagnade, och följde, äfven hos andra af Europas såväl som Asiens och Afrikas olika folkslag, och nationer. Hvarvid jag t.ex. nu endast här, och i förbigående, vill omnämna — att Egyptierna, mig veterligen, är det enda folkslag, som under Nabonassars eller egentligen under Nebukadnezars tid (år 747 före Christi födelse) begynte att räkna sitt år från den 26:te Februari (nota bene — enligt vår nuvarande tideräkning) och hvilken dag således då var deras nyårsdag. Denna beräkning följdes, och begagnades, sedermera länge af deras vise, och lärde. Med anledning häraf, och för att nu återkomma till Finnarne, så erhöll jag, bland annat, den 4:de Mars 1862 af Grefve Aug. Armfelt till Wiurula (i Halikko socken) en Runstaf, som börjar nyåret precist med den 26:te Februari; och hvilken, förvarad i min Runstafssamling under n:o 52 — när som helst står, af sakkännare och vetenskapsmän, att undersökas och beskådas. Men vi hafva ju numera (mig veterligen) ingen enda här i landet som tyckes förstå sig på denna slags forntida litteratur.
Våra fornforskare, och fornminnesföreningar, äro i detta fall oefterrätteliga (jemf. Läsning för Finnar, 1 II. sidd. 21, 51). Detta anser jag emellertid vara ett talande bevis derpå att ursprungligen Egyptiska kalenderstafvar fordom äfven blifvit begagnade i Finland; hvaraf originalerna hitkommit till norden — måhända redan under vikingatiden, om ock härstädes sedermera tid efter annan litet modellerade. Eller månne man väl äfven här kanske vill räkna detta factum compertum endast såsom en tillfällighet, eller såsom — slumpens verk? Ty det torde väl icke här behöfva erinras att dessa många fordomdags allmänt i d.s.k. "gamla verlden" begagnade, och sig emellan olikaslags, beständigt brukbara, såväl ben- som träkalendrar — icke äro en uppfinning, eller en produkt, af den enskildla fliten och omtankan; utan att de ursprungligen alla förskrifva sig ej blott från ganska olika håll (folkslag, och nationer) äfven som från olika tidsåldrar och epoker; och att sjelfva originalerna, eller de första typerna till dem, blifvit — isynnerhet med afseende å års- och tidberäkningen, och således äfven med hänseende till bestämmelsen af sjelfva nyårsdagen — uttänkte, utfunderade, och uppgjorde (förfärdigade) af de tidernas (inom olika folkslag) mest utmärkta astronomer och mathematici; ehuru de visserligen sedermera, och under tidernas längd, tillföljd af enskild slöjdfärdighet, blifvit oräkneliga gånger, och tid efter annan, i skilda länder eftergjorda och afkopierade, och det ofta till och med — af gemene man. Likaså hafva vi af asiatiska Prim- eller Runstafvar — t.ex. en (neml. n:o 6) som följer Seleucidernas tideräkning, hvilken begagnades af flere orientaliska folkslag, och som börjar året från d. 1 Oktober (hvilken dag var deras nyårsdag) och sålunda vidtog 312 år före Chr. eller från den dag deras välde blef befästadt i Babylon. Ty såsom bekant är, blef Alexander den Stores fältherre Seleucus Nicator konung i Babylon (312-281 f.Chr.); och måhända ligger nu häri orsaken hvarföre "Hyres-året" ännu beräknas hos oss, från d. 1 Oktober? Likaså hafva vi en Runstaf (n:o 63) som börjar året med den 1 November, eller från samma tid som d.s.k. "lego-året" hos oss; hvartill troligtvis måste finnas någon historisk anledning, den vi icke känna. Dock det veta vi att ej blott Tschuvascherna utan äfven att Kamtshadalerna, enligt uppgift, börja sitt år med November månad (se Schiefners "Das dreizehnmonatlicbe Jahr und die Monatsnamen der sibirischen Völker" sidd. 326, 331).
Ja vi böra kanske icke förtiga att vi i detta afseende (nemligen med hänseende till åtskilliga mytiska begrepp, och föreställningar) — funnit vissa loca parallela emellan Finnarne och invånarne till och med i Japan, för att här ej tala i sådant afseende — om andra oss vida närmare belägna folkslag. I anledning hvaraf det synes som vissa gemensamma såkallade andliga eller intellektuela svallvågor, i detta afseende, fordomdags hade gått genom hela menniskoslägtet. Och liksom vi här visat att de olika folkstammarne stundom tyckes hafva korresponderat med hvarandra i afseende å sina myter och trosdogmer, så hafva vi redan för 21 år sedan bevisat att sjelfva ordet, som utmärker begreppet Gud, hos alla jordens olika folkslag — såväl med afseende å sin form, som med hänseende till sin betydelse — ännu röjer, och antyder, spår till någotslags såtillsägandes slägtskapstycke, eller ett gemensamt ursprung (se Jumalasta, ja hänen monenaisesta nimittämisestä moailman erinäisillä kielillä &c.) såsom vi ock för 18 år sedan faktiskt utredt att bland sjelfva stamorden i alla verldens många och olika artade språk och tungomål — finnas flere fasta, och vigtiga, beröringspunkter, som antyda ett gemensamt ursprung (se De Finska stamordens uppkomst &c.). Hvartill slutligen kommer, att vi, enligt ett redan färdigt skrifvet arbete i manuskript, framdeles åtaga oss att bevisa, och ådagalägga, att ibland de många olika folkslagens skilda plägseder och bruk, rundtikring hela verlden — finner man likaledes mycket som karakteriserar om ej en gemensam upprinnelse, så åtminstone en viss anmärkningsvärd öfverensstämmelse. Månne man icke häraf (d.v.s. af alla dessa sammanlagda omständigheter) kunde, i antropologiskt afseende, draga vissa vigtiga och intressanta — slutsatser? Och hvilka lyckas, i vetenskapligt afseende, besanna bibelns lära angående menniskoslägtets gemensamma ursprung från samma stam, d.v.s. att menniskorna icke ursprungligen af sig sjelfva uppvuxit på olika ställen, liksom svampar, ur jorden — en åsigt hvilken många af de naturkunnige tyckes hylla.