Front matter (continued 2)

[7] Så t.ex. sammanträffar Wäinämöinen (enligt sista gången i Kalevala) med Jungfru Maria, och kommer med henne i delo. Många andra interpoleringar här att förtiga.

[8] Sanningen häraf skönjes redan deraf att dessa menniskoslägtets fabler, med oförminskad glans och auktoritet, redan existerat, och florerat — i flere tusen år, såsom utmärkande Guds egna ord. Då nu så tankedigra grundsatser, och djupsinniga kosmologiska och teosofiska åsigter, redan den tiden kunnat utveckla sig, och göra sig gällande, genom att koncentreras i gamla såkallade folksägner, eller legender, så anse vi detta för ett talande bevis derpå att menniskoslägtet existerat här på jorden, redan kanske flere tusen år dessförinnan, d.v.s. förr än dessa djupsinniga och tankedigra folktraditioner hunnit bilda och uttala sig. På samma sätt hafva vi, på ett annat ställe, bevist — att det ovilkorligen erfordrats tusental af år, förrän menniskan — vid skapelsen, i likhet med djuren, endast begåfvad med ett enformigt ljud, eller läte, derutaf småningom kunnat utveckla först ett artikulieradt, och sedan ett kultiveradt språk — först nemligen i tal, och sedan bevars — i skrift.

[9] Vi fästa oss vid det i svenska språket här begagnade ordet smed; hvilket ej blott tyckes utmärka en arkaism, utan äfven synes antyda en exotism, d.v.s. en ordagrann öfversättning ifrån Finskan, der ordet seppä (smed) användes, och begagnas, i alla möjliga ordvändningar, t.ex. puuseppä, sanan seppä, virren seppä, runoseppä, m.fl. Och hvilket bruk förekommer oftare användt af svenskarne i gamla tider.

[10] Denna slags prestig karakteriserar, och tillkommer, endast vidskepelsen och vantron. Såsom sådan röjer den sig t.ex. i Judarnes föreställning af hvad som, af slagtadt kött — gagnar, eller — skadar; d.v.s. hvad som enligt deras förmenande är koscher (d.v.s. "heligt", eller utan vank) och hvad som är treife (eller "oheligt", d.v.s. hvad som har vank).

[11] Att det Finska folklynnet likväl icke gillat, mycket mindre baserat sig pä ett såbeskaffadt system, kan bevisas af flere deras, i form af ordspråk, uttalade gamla folkfilosofemer, t.ex.

Ei oppi ojahan koatak, Vaiva tapoja pahennak. — Opiksemme ikä pitkä, Viisauveksi vaiva kaikki. — Ei luulo ole tieton vertainen m.fl.

[12] Ej underligt derföre om äfven Finnarnes åsigt angående qvinnans ofelbarhet, och kapacitet, icke öfverensstämmer med nutidens, i detta afseende — högt uppjagade begrepp; ty de förklarade kort om godt:

Ei piikaisuus menesty asioissa,

d.v.s. alt "qvinnan duger icke att utföra, eller att uppgöra, affärer". Ja de gingo så långt att de sade:

Ei piikaisuus muussa kelpa kuin kirpuja käsittäissä; — och Pois tunkiot tuasta, pois tyttäret talosta; — eller Naura hyvälle, naura pahalle, naura naisen kuolemalle.

Finnarne voro dessutom icke de enda, som i detta fall misskände qvinnans sanna värde (jemf. Otava 1 D. sidd. 174 o. följ:) Äfven andra forntida folkslag hafva gjort detsamma. Ja några hafva härvid gått så långt, att de till och med satt i fråga — huruvida qvinnan borde tillerkännas äga menniskovärde? (Jemf. t.ex. hvad Albertus Magnus härom skrifver i en enkom angående denna fråga utgifven afhandling — De secretis mulierum; och hvarmed man vidare kan jemföra — Disp. qua probatur mulieres homines non esse. Parisiæ 1593. 12:o). Å andra sidan åter har man, i våra dagar, gått lika långt — i en motsatt åsigt; i det man tror att qvinnan numera duger till allt. Vi hylla den gamla satsen — ne sutor ultra crepidam! Och tro att Finnarne tänka detsamma, då de säga:

Ei ouk lapsessa laulajata, Kuola suussa soittajata.

[13] Dessa myter antyda alla, från hvilken sida man än vill betrakta dem, att menniskan nemligen sjelf är orsaken till sin olycka — en sanning, som ingen kan bestrida; ehuru få torde, af egen erfarenhet, hafva insett det.

[14] Dock ej nog dermed, att den Israelitiska folksagan, liksom den Grekiska, antyder menniskan såsom orsak till sin egen olycka — äfven uti de Finska folktraditionerna uppdykar samma idé, och det under en högst egen, och originel, form; till ett bevis, å ena sidan, att den icke är lånad ifrån Judarne, — än mindre ifrån Grekerne, och likaså, å andra sidan, att den daterar, eller förskrifver sig, ungefär från samma tid, eller verldsålder, som de båda förenämnde; och således utgör den ett ursprungligen talande bevis af den tidens kanske nog allmänna teosofiska verldsåsigter. Vi förvara, bland våra fornminnen, äfven flere andra mytiska sagominnen af de i gamla Testamentet förekommande urkunder, såsom t.ex. berättelsen om "Noachs ark", och huru Profeten Jona uppslukades af "fisken" — ej olikt Wäinämöinen i buken på Antero Vipuinen. Äfven historien om den i bibeln omtalta stora "Kurbitsen". (lik asken Uggdrasil) tyckes hafva nog mycket syskontycke med den af Topelius (i 4 D. p. 15) omtalta jättestora eken, hvars topp nådde till himmelen, och hvars löfrika qvistar utsträckte sig åt alla väderstreck; eller med den af Wäinämöinen framtrollade himmelshöga granen (Kal. 10 R. v. 31-39) m.fl. Men hvilka folkberättelser likväl hos oss äro så sjelfständigt hållna originaler, att man deraf nog kan se det Finnarnes stamfäder ej blott måste hafva varit jemnåriga, och samtidiga, med d.s.k. "Guds barn", utan äfven med dem stått i närmare kontakt; utan att derföre just vilja antaga det af Rudbeck och några lärde (med stöd af 13 Kap. vers. 40-46 i Esrae 14:de Bok.) anförda beviset, det Finnarne skola härstamma af de tvenne under Konung Hoseas tid af Salmanassar i d.s.k. Assyriska fångenskapen bortförda Israels slägter, hvilka skilde sig ifrån de öfriga af sin stam, och, vandrande öfver Euphrat, sträckte sitt tåg upp emot norden, (jemf. Förkl. öfver Tacitus, sid. XVI, "De finska stamordens uppkomst", sid. 11, och Åbo Tidningar 1774, p. 97, och 1772, p. 148, 153), tro vi oss dock framdeles, och vid ett annat tillfälle, kunna bevisa det våra stamfäder med dem till och med stått i nära skyldskaps- eller familjeförhållanden. Ty väl veta vi att ordet, eller att namnet Finne (d.v.s. att det nuvarande finska folknamnet,) såsom sådant, först blifvit nämndt, eller historiskt bekant, genom Tacitus, som lefde omkring 90 år efter Frälsarens tid, liksom det Lappska folket, och det Lappska namnet först förekommer omnämndt hos Saxo, i 12:te seklet, och i Fundin Noregur; men ingen torde väl derföre vilja påstå det ej hvardera af dessa folkslag — Finnar såväl som Lappar (ehuru, naturligtvis, under andra och för oss numera okända, eller främmande namn) — redan funnits till, och fortlefvat i tal af flere sekler dessförinnan, eller innan deras namn omtalas i historien. Ty historien sjelf är ju ett barn af sednare tider. Ja huru många ej mindre riken än folkslag, hafva icke efter hvarandra existerat, florerat, och kullbytterat? af hvars namn vi icke äga ens det ringaste spår. Också vet man att Finnarne, jemte flere andra med dem närmare eller fjermare beslägtade nationer, troligen länge inbegrepos bland d.s.k. Scythiska folkslagen, äfvensom de ansågos vara nära beslägtade med de forntida Partherna. En väl ackrediterad svensk häfdatecknare säger: "Finnarne hafva alltid varit ett bland de mest utbredda folk i verlden (?). De hafva bebott hela den ofantliga jordrymden från vesterhafvets kuster — till de Uralska bergen (?) inom hvilken landsträcka, med tidens fortgång, en mängd andra folk inträngde. Det är derföre ovedersägligt att Finnarne äro norra Europas stamfolk… Särskilda folkslag af Finsk stam hafva uppehållit sig vid Chinas gränsor, vid Wolga, och på den tid då de stora folkvandringarna inträffade — vid Svarta hafvet". (se Iduna IV H. p. 102, 103). Och vi kunna härvid tillägga att det närvarande, storartade, Ryska riket hufvudsakligen består af finska och tartariska folkstammar, hvilka blifvit med hvarandra amalgamerade, och mer eller mindre koncentrerade. Anmärkningsvärdt är det äfvenså att det Finska folket af Ryssarne ännu allmänt benämnes Tschuder — ett namn som Finnarne sjelfve deremot icke vidkännas; men hvilket nog mycket liknar, och påminner oss om ordet Judar, liksom det (å andra sidan) torde vara ett reminiscens af det fordna folknamnet Scyter. Men underligt är det! Vi komma troligen framdeles, i ett visst annat vetenskapligt arbete, att bevisa huru nära Finnarne torde, i detta fall, komma att stå till gamla Testamentets heliga såkallade "urkunder".

[15] Det henne härföre ådömda straffet, synes mången kanske nog strängt, enär förbudet var meddeladt Adam, och icke Eva; som måhända derom kunnat vara i okunnighet.

[16] I likhet med denna tröst lemnar äfven den Judiska myten oss det hopp att "qvinnans säd, i sinom tid" skulle söndertrampa ormens hufvud, hvilka ord i allmänhet blifvit tillämpade på Frälsarens tillkomst i verlden. Mig synes det dock såsom denna spådom mindre väl lämpade sig på Frälsarens person. Ty har icke det onda (lasterna, och brotten, i verlden) genom hans ankomst — försvunnit, eller blifvit förqväft och undertryckt; fastmera synes det mig, som man med orden "qvinnans säd" hade afseende på sjelfva menniskoslägtet, hvars mål, och sträfvande, det är (och alltid måste bli) att, med tiden, småningom, bringas till den ståndpunkt, att det goda, öfverallt i verlden, öfverväger, och besegrar, det onda; hvilket torde inträffa (om ej förr) så då det, ofta omtalta, tusenåriga riket randas. Äfven i den Finska myten lemnas oss här ett hopp, ehuru mera naturligt, och — af annan art, såvida det alltid står oss till buds.

[17] Ja redan vid den ytligaste betraktelse af saken, skola vi troligtvis finna att alla stora tänkare och vetenskapsmän (d.v.s. menniskoslägtets andliga representanter, och ljusare förmågor) fordomdags ofta blifvit (liksom Frälsaren) af sin omgifning misshandlade, och mångengång om lifvet bragta; och äfven i sednare tider hafva de — såframt deras tillgöranden ej medföra timliga fördelar — vanligen blifvit af sina samtida nedsatta och föraktade. Också är detta ganska naturligt! Ty de hafva icke förstått sig på (eller brytt sig om) att eftertrakta (och skörda) timlig vinst. Först i en sednare framtid skall man troligen prisa, och berömma, deras intelligenta förtjenster; hvilka då, om ej förr, skola inses och erkännas, och det i samma mån som minnet af våra nutida storheter, digniteter och heroer — nesjunka i glömskans natt, och — i ett evigt möker.

[18] Huruvida hon verkligen är det (neml. lycklig) blir en annan fråga, hvilken vi icke här vilja afgöra. Så mycket kunna vi dock säga, att i den mån menniskan vet allt, känner allt, och förstår allt, så äger hon derigenom egenskaper, som mer, eller mindre — åtminstone i ett visst afseende — närma henne till hvad som karakteriserar (enligt vårt begrepp) Gud sjelf.

Ej nog dermed att hela verlden (i sinligt afseende) synes vara skapad oss till tjenst och fromma; i thy att ej blott växtrikets och djurrikets rikedomar, utan tillochmed jordens och mineralrikets skatter, tyckas vara oss enkom egnade till fromma och fördel. Huru mycket större, och rikare, måste icke då de oss beskärda skatterna vara inom andans rike — om blott vi förstå att begagna dem; d.v.s. inom förståndets sfer, i tankarnes verld? Det är i sanning redan, i detta fall, något högst eget, för att ej säga märkvärdigt, att vi kunna t.ex. ostörda, och i all trankilitet, sitta på vår kammare och (t.ex. blott genom den simpla tidningslitteraturen) dagligen hafva reda, åtminstone någotsånär, på allt det vigtigaste af hvad som händer, och passerar, på hvarje skild punkt af jorden — isynnerhet i politiskt afseende. Ja det gränsar nästan till det otroliga, och vidunderliga, att menniskoslägtet — och det nu endast under vår korta lifstid — lärt sig att, medelst ångans kraft, ganska snabbt och beqvämt, färdas både öfver land och vatten, och till följd hvaraf man nu kan, inom den korta tiden af 80 dagar (?) göra en resa rundtikring hela jordklotet; och är det med samma kraft man förstått sig att sätta alla möjliga slags maschiner i gång; hvarigenom menniskan icke numera slafviskt behöfver arbeta "i sitt anletes svett" såsom det står i bibeln att läsa. Å andra sidan åter hafva menniskorna likaså lärt sig att, medelst elektricitetens hjelp, inom några få minuter, utbyta tankar och idéer med hvarandra — ofta på ett afstånd af flere hundra, ja af flere tusen mil, och det utan att hvarken se, höra, eller känna hvarandra; och sålunda från den ena verldsdelen till den andra — likt såkallade andliga väsenden — meddela hvarandra sina tankar och önskningar. Likaså hafva vi lärt oss att medelst gasens makt flyga genom luftens högre regioner — öfver haf och land; och att med tillhjelp endast af dagens ljus — troget teckna, och afkopiera, alla de föremål vi älska och önska, m.m. Då man nu, inom en enda menniskoålder, genom ett klokt begagnande af kunskapens och vetenskapens resultater (frukter) förmått åstadkomma så mäktiga och öfvernaturliga saker — mycket annat att förtiga — hvad skall icke då i en framtid blifva fallet, efter flere såbeskaffade menniskoåldrar? blott man befriades från den dynastiska militärismen, den presterliga katolicismen, och den tjenstemanna och embetsmanna despotismen, som — näst penningen, egennyttan, och vinningslystnaden — nu regerar, och dominerar, verlden. Säg sedan om förståndet, d.v.s. om denna Guds gåfva — duger någonting till! Skada blott att denna förståndets verksamhet hittills endast, och hufvudsakligen, blifvit egnad — till gagn, och fromma, för en hop verldsliga, och timliga, ändamål; och så litet deraf deremot afsedt, eller användt, till hvad det egentligen varit ämnadt, nemligen till att höja oss — inom tankarnes verld.

[19] Det gör mig verkligen ondt, att då alla andra — både när och fjärran — rosat, och prisat, ej mindre Kalevala än dess utgifvare (och hvaruti jag till en stor del äfven instämt, eller förenat mig) — det jag just skall vara den enda, som framhållit dess många fel, och brister (jemf. Läsning för Finnar, 1 II. p. 326 o. följ.). Icke derföre att äfven jag, för min del, högaktar Lönnrots i många afseenden verkligen stora och fosterländska förtjenster, hans berömvärda flit och verksamhet, äfvensom jag i många afseenden beundrar hans litterära sträfvanden och verksamma förmåga (änskönt jag visserligen, såväl med afseende å språk som sak, hyser andra åsigter) men allt detta oaktadt — jag måste ju säga sanningen — kan jag icke undgå att anse, och betrakta, resultatet deraf, d.v.s. hans Kalevala, för ett hobbelbobbel, eller för ett sammelsurium, sammanföst af de mest olikartade ämnen. Också tror jag det han förfarit oändligt klokare, om han — i stället att lemna oss detta af honom fabricerade konstverk, under namn af ett finskt nationalepos — hellre följt en annan princip, och behandlat, skildt, hvarje sak för sig; då troligen läsaren sjelf kunnat uppfatta i hvad sammanhang dessa sånger möjligen stå till hvarandra. Men måhända är jag sjelf kanske orsaken till detta misslyckade försök, hvartill jag på sätt och vis gaf honom klaven redan 18 år före än Kalevala såg dagen (jemf. De Finska stamordens uppkomst, sid 7, not d) då jag nemligen föreslog, att man af dessa gamla Finska folksånger kunde sammanbringa något stort och egendomligt — sammangjutet helt; men konsten att göra det — beskref jag icke. Detta omtalar jag först 40 år sednare, i Läsn. för Finn. 1 H. sid. 329. För att nu på sätt och vis ej blott godtgöra detta mitt fel, utan för att derjemte äfven närmare fixera sjelfva värdet af Kalevala, erbjöd jag mig — i en skrifvelse till Konsistorium af d. 1 April 1843 — att, emot garanti af tryckningskostnaderna — deröfver utgifva en sakrik och fullständig kritik, eller recension; men i stället att med största tacksamhet emottaga detta mitt anbud, förkastades det — liksom många andra af mina vetenskapliga sträfvanden — enhälligt af konsistorium (se Läsn. f. Finnar, sid XIV) hvars medlemmar derjemte voro ledamöter i det Finska litteratursällskapet, hvilket bekostat tryckningen, och utgifvandet af Kalevala. Men kanske var det så godt, och måhända bäst att det gick som det gick. Äfven det Spanska folket, ja hela den Spanska nationen, fröjdade sig en lång lid, och det af hjertans grund, i det det högeligen skröt och yfvades deröfver att Spanien ägde, och bland sina kronojuveler, på det kongliga slottet, förvarade den största diamant, som verlden kände — till dess en viss vetenskapsman engång fick det infallet att närmare undersöka densamma, hvarvid bedrägeriet blef upptäckt; ty befanns det då att den endast var, och utgjorde — ett falsifikat; och nu blef den allmänna sorgen, och dito förargelsen — så stor, att ingen ens numera talte, eller nämnde ett ord, om den rara diamanten. Ja kanske hade det gått på samma sätt med Finnarne, och deras vänner, fennomanerna, om förhållandet med Kalevala blifvit närmare undersökt. Emellertid synes äfven Litteratursällskapet småningom börja inse sanningen af hvad jag sagt, enär det numera beslutit sig att trycka dessa forntida sånger skildt, en hvar för sig; och i sådan afsigt i år utsändt ej mindre än tre Runo-samlare till Karelen.

[20] Detta vare nu sagdt, och gäller det specielt blott om Kalevala. Deremot har Lönnrot i sin Kanteletar, liksom i sin Kantele, med afseende å sednare tiders Finska folksånger — följt en helt annan, och motsatt, d.v.s. en, som mig synes, sundare princip; nemligen den att oförändrade, och osammanblandade, meddela dem sådane som de äro, och sådane som han från folkets mun upptecknat dem. Ehuru han visserligen — äfven härvid (vid tryckningen af dem) begagnade sig af sin obetagna rätt att stundom, och då han tyckte att det så passade sig — i dem tillskarfva, och inflicka, långa stumpar från andra, men med dem närskylde och harmonierande verser; hvilket bäst skönjes vid jemförelse af hans till Litteratursällskapet insända originalmanuskript, med det han sedermera, och kort derpå begagnade vid sjelfva tryckningen.

[21] Se Suomi 1847, n:o 24, sid 95. Samma princip, att rådda ihop allt möjligt, har Lönnrot äfven följt i sina 1842 utgifna Suomen kansan sananlaskuja; der han bland en hop finska sedespråk och ordstäf — intagit en gräselig mängd dumma eller stumma, d.v.s. toma glosor, och såkallade infall och glåpord, de der kantänka skola passera i stället för en sorts "bonmot"; och hvarvid meningen endast tyckes hafva varit att få boken att svälla, på innehållets bekostnad. Sålunda har han uppjagat antalet, af dessa såkallade ordstäf — till 7,077; då vi deremot — som härvid följt en helt annan, och motsatt, princip — i detta afseende åtnöjt oss med 1,139. Och om det, å ena sidan, förundrar oss — att Lönnrot, detta oaktadt, härvid icke begagnat sig af flere utmärkt vackra, och sinnrika, af oss i 1:sta delen af Otava anförda Finska ordspråk, så förundrar det oss icke mindre (å andra sidan) att Litteratursällskapet, utan närmare pröfning, och granskning — påkostade tryckningen af en såbeskaffad upplaga, som den omnämnda. Denna Lönnrots mani, att fösa ihop likt och olikt, har nu sednast äfven uppenbarat sig uti hans under tryckning varande Finska Lexikon; hvaruti han, i stället att från språket rensa, och behörigen utgallra, en mängd från svenskan, eller ryskan (af okunnighet och tanklöshet) någongång obehörigt lånade, eller begagnade, ord — tvärtom skyndat sig att såsom godkänd Finska upptaga, och godkänna, hvarje hänsynslös barbarism. Han hade åtminstone då, i detta fall, bordt utmärka dem, med en skild stil, för att antyda deras art. Då jag redan såsom student i Upsala, af kärlek för sanningen, vågade offentligen förevita Rikets historiografi Kanslirådet Hallenberg, det han — i sina anmärkningar emot Lagerbring, — visat en okunnighet i Sveriges Historia och Geografi, den vi knappt hade förmodat (se Förkl. öfver Tacitus, p. 122, 94); och likaså tvekade jag icke, att — af samma skäl — offentligen skrupensa upp ej mindre Doktor Fant, för hvad han (i sin svenska historia) tanklöst ihopråddat angående Pytheas och hans beskrifning om Thule, än ock hvad Professor Geijer (i sina Svea Rikes Häfder) ihopfuskat angående samma ämne (loc. cit. p. 90-92) utan att här tala om de anmärkningar jag (i Läsning för Finnar 1 H. p. 159-172) likaså tillåtit mig att offentligen uttala emot den Norrska Historieskrifvaren Professor Munchs fantasmagorier angående Finland; och det utan att någon af dessa Herrar haft ett ord att anföra till sin ursäkt, mycket mindre — till sitt försvar; ja då jag likaså, för dess ovärdiga och oförsvarliga beteende, — offentligen vågat blottställa ej mindre Kongl. General Postkontoret i Stockholm (se Tidning för Bondeståndet 1834, n:o 6) än Jägmästeristaten i Wermland (Mnemosyne 1821, sid. 287, och Läsning för Finnar sid. 336) och icke nog med hvad jag i mångt och mycket anmärkt angående sjelfva Universitetet, utan liksom jag var djerf nog att vara den första, som icke blott framkom med den tanken, och förslaget, utan — hvad mera var — äfven sjelf vidtog initiativet, att från sin förnedring upphöja det Finska modersmålet — till landets, och folkets, allmänna och gemensamma både national- och kurialspräk, och det såväl med afseende å konst som litteratur — så vågade jag nu äfven, hvad ingen annan i Finland vågat (icke ens någon inom styrelseverket) — ja jag icke blott vågade, utan det äfven lyckades mig att den 27 Febr. 1860 (medelst, och genom Grefve Berg) förmå H.M. Kejsar Nikolai I att nådigst återtaga, och upphäfva sitt den 8 Aug. 1850 utfärdade Förbud emot Finska språkets begagnande i tryck (se Gottlundin Runoilemisia, 1 H. sid. IX, X) på grund hvaraf icke blott mitt 1850 utgifna Specimen för Finska Professionen blef — såsom författadt på Finska — kasseradt, utan till följd hvaraf jag, under flere års tid, äfven förbjöds att utgifva mina Finska öfversättningar af Fredmans Sånger och Epistlar; med kännodomen af allt detta, så — hvi skulle jag då icke våga, att — i vetenskapligt afseende, granska, och bedöma, våra egna landsmäns litterära produkter? i synnerhet som det sker sine ira et studio.

[22] Ja, det är ju ganska naturligt, att förhållandet icke kunde blifva annorlunda än hvad det blef; då han härvid nemligen utgick, på en gång, från tvenne olika, hvarandra motsatta, principer. Med ett ord, han ville på en gång vara — både Gud, och menniska. Eller, med andra ord, han ville visserligen, så vidt möjligt — i sin renhet bibehålla det mytiska elementet i de gamla fornsångerna, men han ville tillika, och derjemte, modellera och sammangjuta dem med hvarandra, med att sammanstöpa dessa olika sånger till ett helt, eller till en såkallad — Kalevalad; något som ingalunda var så lätt, emedan dertill fordrades ej blott snille, (hvilket Lönnrot ej besitter) utan derjemte äfven att sjelf vara en skald — något som icke heller är allom gifvet. Det var således att förutse — det den ena principen här måste uppväga, eller duka under för den andra; eller — hvad som värre var — de undergräfde hvardera (båda) härvid hvarandra. Då jag i Svensk Litteratur-Tidning för d. 21 Juni 1817, n:o 25, p. 394, 398, förordade saken, var meningen icke att man härvid skulle följa tvenne maximer på en gång — en idé, som Lönnrot, i företalet till första upplagan af Kalevala — sjelf säger sig hafva hittat uppå. Utan att derföre vilja nedsätta, eller förklena, hvarken hans förmåga, eller hans talang — antyder, och påpekar jag endast här sjelfva det omöjliga, med tillkännagifvande att Mästaren, den gången, således — icke var hemma. [23] Det är ju ganska naturligt, och utgör dessutom här ett ovilkorligt vilkor för begreppet af en myt, att sjelfva betydelsen af ordet Sampo (eller Sammas) måste vara lika hemlighetsfull som oförklarlig; ty —, deruti ligger just det fina i saken. Och annars vore det ju ingen myt. Det är nemligen just meningen, att liksom de forntida orakelsvaren voro med flit beräknade för att icke af alla kunna uppfattas, och begripas — ty hvad Gudarne tala, kunna naturligtvis menniskorna icke förstå, utan möjligtvis endast (med afseende å sin mera djupa och andliga, betydelse) liksom dunkelt ana, eller — gissa sig till; och äfven detta endast af dem, som enkom blifvit härtill uppfostrade, eller invigde — så skulle nu äfven sjelfva myten vanhelgas, och profaneras, om den af den större allmänheten, eller af en och hvar genast skulle kunna lösas och till bokstafven förklaras; ty den skulle derigenom ju, på sätt och vis, förlora sin mytiska (magiska) karakter, eller sin andliga natur. Myten är i detta fall att betraktas såsom ett trollord, eller såsom en trollformel, hvilken väl af alla kanske kan reciteras och efterpladdras, men derföre icke af alla kan förstås, eller behörigen begagnas och användas. Hemlighetsfullhet är här hufvudsaken. (Också till och med sjelfva trollena äro, i detta fall, raktaf förlorade, om man endast lyckas få veta deras namn). Och hvad myten Sampo t.ex. än i dag är, i en större skala, för sjelfva folket, och för hela den Finska nationen, det är amuletten, och talismanen, deremot — i en mindre skala, (d.v.s. af en mindre betydelse) för den enskildta personen, eller för familjen. Det hörde dessutom till sjelfva lefnadsprincipen, eller till forntidens filosofi, att all visdom skulle hållas hemlig och förborgad, eller förvaras såsom ett dyrbart arcanum, antingen anförtrodt att enkom bevaras — på vissa såkallade heliga ställen, eller för att vårdas, och idkas — inom vissa folkklasser eller prestkaster. Ibland sådana kunna vi räkna de Keltiska druiderna, de Egyptiska astrologerna och tecknatydarne, de Persiske och Mediske magerna, m.fl. — ej förglömmandes de Finska hexmästarne och trollkarlarne, nekromanterna, och andebesvärjarne.

[24] Det var den 30 Augusti 1817, som jag af en gammal Finn-käring, benämnd Maja Henriksdotter Turpiainen, uti sjelfva Säfsen sockens kyrkoby, i Westra Dalarne, uti Konungariket Sverige — ej blott hörde, utan äfven upptecknade, denna högst intressanta myt; ty befolkningen af denna socken bestod ännu då af idel Finnar, af hvilka — endast de äldre talte obehindradt sitt Finska modersmål, och det äfven i sjelfva kyrkobyn; ett språk hvilket den uppväxande generationen redan höll på att förgäta. Utom mig hade således denna myt aldrig kommit till vår kunskap; liksom den, utom mig, troligen aldrig erhållit sin förklaring. Jag omtalte denna myt, och införde den (jemte en latinsk öfversättning deraf) på originalspråket, med bifogad förklaring, i min 1818 i Upsala utgifna Dissertation De proverbiis Fennicis. sid. 10. Gumman berättade för mig dessutom, äfven bland annat, en historia om "Kalevan tytär", nästan med samma ord som den finnes anförd af Ganander, i hans Mythologia Fennica, sid. 30. Denna tradition tyckes äfven hafva fortplantat sig ej blott till den Svenska allmogen (jemf. Rich. Dybecks "Runa", 2:dra Häft. Stockh. 1842, sid. 3) utan förekommer spår deraf äfven bland den Danska (enligt Sjöborgs "Nomenklatur för nordiska fornlemningar" 1815, sid. 84).

[25] Här afslöjas således redan i början (det olika) förhållandet — emellan ungdom och ålderdom. Namnet Jompainen motsvarar här det hos Ganander förekommande namnet Joukkavainen, eller som det i Kalevala heter, Joukahainen, och stundom af Topelius deremot betecknas med Joukamoinen. (Vanhoja Runoja I. D. p. 20).

[26] Icke dessmindre, och oaktadt Väinämöinen nekade det, begynte nu Jompainen att sjunga (ehuru detta utgör en lakun i den fragmentariskt meddelade berättelsen). Det var således här icke fråga hvarken om Guds, eller om Jupiters förbud; utan det gällde här endast gubben Väinämöinens varningar. Likväl tyckes han här vara substituerad i stället för någondera af de förra; och detta redan troligen af orsak att den Finska mytens verldsålder torde motsvara de båda andras, och att Finnarne icke kände några andra, och äldre gudanamn, och gudamakter, än deras Jumala; hvilket i så måtto antyder namnets Väinämöinen ålder, och tjenar — liksom mycket annat — till bevis det Finnarne icke varit såkallade afgudadyrkare (jemf. Sv. Litter. Tidning 1817, p. 348, o. följ.), hvartill kristendomens apostlar, och inhemska skrifställare, sökt stämpla dem.

[27] Detta ställe bevisar således att Finnarne, redan då denna myt diktades, idkade åkerbruk, och voro således ett agrikulturfolk; utan att deraf dock följer (enligt hvad 2:dra Runan i Kalevala förmäler, och hvad Lönnrot och Akiander antagit) att Väinämöinen skulle hafva lärt Finnarne det. Märkvärdigt är det likväl, att äfven spår af denna mytiska legend förespegla oss, eller på sätt och vis skönjas och återfinnas i de äldsta Grekiska folkurkunder; ehuru på helt annat sätt förklarade och travesterade; dervid man likaså söker att på engång utreda orsaken till jordens fruktbarhet, och hafvets rikedomar. Ty enligt de mytiska folksagor, som blifvit samlade af Hesiodus från Askra, så hade Kronos (tiden) — då dess fader, Uranos (himmelen) framledd af natten till jordens brudsäng, utsträckte sina armar för att omfamna henne — framilat från ett bakhåll, och med en skära bortmejat sin faders prokreations-organer. Hvarvid det heter: att — blodet strömmade ur såret, och af de droppar som föllo på jorden, föddes Erynner och Giganter; men af de som föllo i hafvet, och der upplöste sig till skum, framgick den högsta skönhetens ideal, den förtjusande Aphrodite (Venus). Äfven åtskilligt annat i våra poetiska fornhäfder, tyckes antyda ställen som anträffas sympatiserande med Grekernas myter. Så t.ex. när vi sjunga om Tuonelan joki, och säga Tuonelan tyttäret toruuvat, manalan lapset riitelöövät, eller Tuos venettä Tuonen tytti, lautoa manalan lapsi. (Topel. 3, p. 20 m.m.) hvem påminner sig icke härvid floden Styx (Lethe?) och Parkerna (motsvarande de Skandinaviska Nornorne). Och Manalan Matti, eller Tuonen Tuomas, är ju Charon sjelf, vet jag. Ja till och med Cerberus (Skandinavernas Garmer) har man härvid icke förglömt, och hvarom det heter: Kuin ei sua koirat kuuluu, eikä haukkujat havannu (Topel. 1 p. 8.)

Enär Sampo är den vackraste perlan i Kalevala, och såvida beskrifningen der är mycket vilseledande, och dessutom såtillvida är defekt, att der saknas — sjelfva glanspunkten, eller hufvudeffekten, och derigenom äfven bestämmandet af mytens relativa värde, så tro vi oss göra läsaren en tjenst, om vi meddela den äfven in originali, sådan vi 1817 upptecknade den i Dalarne. Den lyder:

_"Vanha Väinämöinen ja Nuori Jompainen… Lähettiin Pohjan maalle Sammasta hakemaan… Sieltä soatin Sammas kiini — Lähettiin merelle. Sanoi nuori Jompainen vanhallen Väinämöisellen: alotak jo virteis!… 'Viel' on virsillen varainen! vielä Pohjolan portit näkyy, Tuvan-uunit kuumottaa'… Lensipa Sammas pilveen. Löi nuori Jompainen miekalla kaksi varvasta Sammalta poikki. Yksi lensi mereen — toinen soatiin moalle. Joka lensi mereen, siitä tuli suolat mereen; Joka soatiin moalle, siitä tuli heinät moalle. Kuin ois usseimmat saanut, niin ois viljat tullut ilman kylvämätäk."_ Talesättet "lähettiin" (i impersonale) i stället för "läksivät" (personale) tyckes redan vara en forntida arkaism, som numera endast begagnas af de i Twerska Guvernementet, i Ryssland, boende Karelare, (jemf. Otava II Del. p. 256-258). Denna myt är således hållen i en vida äldre, och i en vida ädlare och enklare stil, än den som förekommer i Kalevala. Ty hvarken beskrifves här, onödigtvis, huru Sammas tillkommit, eller tillgången vid dess bortröfvande, och förföljande, m.m. och hvilket allt här icke hör till saken, såsom förskrifvande sig från andra härmed måhända sammanhängande sagominnen. Allt nog, då man hade, och förvarade. Sammas — var man lycklig; men då man förlorade den, var fallet — icke mera detsamma.

[28] Om man nogare härvid reflekterar, skall man — vid en djupare blick, såväl af den enskildla menniskans, som af de skilda folkslagens olika öden — troligen inse, och finna, att det egentligen, och hufvudsakligen är olydnaden här i verlden, som ej blott är (och utgör) det största brott; utan hvilket brott, såsom sådant — äfven medför, och påkallar, det — största straff.

[29] Utan att härpå behöfva åberopa flere bevis, af hvilka vi äga ganska många, torde det göra tillfyllest att endast, i detta fall, åberopa ett, nemligen:

Kuin on peukalo urosta, niin on naista naukiampi.

[30] Det Finska folkets karakter, och tänkesätt, i detta fall — skönjes kanske bäst af följande ordstäf, och tänkespråk:

Hullu omansak laittaa, toinen hullu kiitteä. Moni laitos kiitollinen, moni kiitos laitollinen. Hullu tyhmää kiitteä, viisas hyveä ylistää. Hullu kiitteä vaimoansak, epätieto lapsiansak. Hullu kiitteä hevoistansak, mielipuoli naistensak.

Och såsom en slags förklaring på texten, heter det derföre:

Hullulla hyvä hevoinen, sitä kaikki ajelloo; Vaivaisella vaimo kaunis, sitä kaikki kaulailoo,

eller —

Vaivaisella vaimo kaunis, hullulla hyvä hevoinen, Herrasmiehen noapurissa. (Detta deras begrepp om "Herrasmies!")

Derföre kunna vi, med anledning häraf, icke undgå att ännu engång anmärka, att den ton som nuförtiden ofta föres inom den Finska Tidningspressen, nemligen att prisa och berömma allt möjligt strunt — ofta de obetydligaste småsaker, eller att sålunda, utan närmare granskning, och pröfning, upphöja vissa idéer, vissa saker, och vissa personer, för att derigenom såsom på sätt och vis förguda sig sjelf, såsom t.ex. lofsångerna öfver Kalevala, Castrén, Runeberg, Topelius m.fl. och isynnerhet hvad den Finska armén, eller 1808 års "krigare" beträffar (hvaraf vi nyligen, i Bihanget till Hufvudstadsbladet för d. 26 Aug. 1871, hade ett talande exempel) är något som ingalunda öfverensstämmer med den genuint Finska folkkarakteren, — ja det är, i detta afseende, fullkomligt antinationelt. Detta hör i så måtto till den moderna franska smaken, hvilken för några decennier sedan äfven var på vägen att antaga en Svensk typ, då man alltjemt sjöng om "nordens Carlar" och "Jernbärar-landet." Mig förefaller åtminstone detta slags skrik, denna lättsinnighet, detta sockerströdda smicker — högst vedervärdigt: hvaraf vi helt nyligen, äfvenså i Hufvudstadsbladet, hade ett annat likaså lysande exempel, i de högtrafvande och pompösa såkallade "Imatra-brefven" (i N:o 191-193) — så mycket mer vämjeliga, enär man vet att de voro motiverade endast af egennytta och slemvinning. Hvem som vi ursprungligen har att tacka för denna omstöpning i smaken — från det lugna, allvarsamma och värdiga — till det ytliga, det flygtiga och flärdfulla, så är det (ni fallor) redaktionen af dåvordne "Helsingfors Tidning", som ofta — med en lätt och stundom med en flytande penna, målade för oss i rosenskimmer de lumpnaste småsaker, och bagateller; men var sjelf deremot oförmögen att på djupet inse, mycket mindre omfatta landets, och nationens vigtigare angelägenheter, eller mera storartade värf. En annan, nästan lika dålig smak, och en lika antinationel plägsed, har genom Tidningarne inrotat sig hos oss, nemligen — att löpa och lyssna, eller springa efter dagens nyheter och sqvaller; hvarvid vi ofta förlora ej blott en dyrbar tid, utan försumma och förakta vigtigare, och nyttigare, sysselsättningar. Ja om vi närmare granska dessa Tidningar, skola vi troligen finna att det andliga, eller vetenskapliga elementet, d.v.s. ändamälet — att väcka, lifva, och sysselsätta tanken, och att derigenom förädla vår själs- eller föröka vår kunskapsförmåga, är i det hela ganska ringa, jemförd med det timliga, eller materiela, som går ut på att medelst omvexlande af ett tvetydigt nöje, dymedelst inbringa redaktionen en säkrare inkomst; i hvilket afseende den förra åsigten således måste gifva vika, och uppoffras för den sednare. Båda ändamålen böra, och kunna, förenas; men så att det förra likväl blir det öfvervägande.

[31] För att äfven, i detta fall, styrka sanningen af hvad vi här anfört, må tjena följande Finska folktilosofemer:

Mykkä viisas, hullu väkevä. Hullu virren tyyni lauloi, mielitöin pani lopullen. Hullu koko virttänsäk laulaa, hullu kaiken taitonsak ilmoittaa;

— äfven:

Puhuk miestä kaiken päivän, elä nimensäk ilmoita.

Med hvilka sistnämnde ord menas — att man icke skall visa sig angelägen om — att veta hvem han är; såvida det här nemligen gäller saken, och icke — personen.

[32] Tvärtom är det med den största tacksamhet, vi böra erkänna Guds emot oss — städse visade kärlek och godhet.

[33] Kuriöst nog, igenfinner man spåren äfven af denna myt — i våra gamla folksånger; ehuru naturligtvis helt och hållet på sitt sätt idealiserade. Så t.ex. liksom Noach och Deukalion, på sin tid, ensam gungade på vågen, så flöt nu äfven Väinämöinen, nästan medvetslös, helt ensam (i sin båt, eller — utan en sådan; ty berättelserna variera) på det stora verldshafvet (se Topelii Vanhoja Runoja, 1 D. p. 25, och början af 1:sta Runan i Kalevala). Och liksom Noach flere gånger, ifrån sitt fartyg, utsände sina dufvor, för att kunskapa om det någorstädes var land tillfinnandes, så flög (enligt den Finska myten) svalan, eller — enligt en annan läsart — Knipan, (och — enligt en tredje tradition — Örnen) och sökte land länge och väl förgäfves, utan att dock finna det; hvarföre den (svalan nemligen) slutligen flög till det på hafvet svajande fartyget, under hvars däck den byggde sitt bo, och värpte ett ägg, (se Pieniä Runoja 1 D. N:o V). I sammanhang härmed tillskarfvas nu en annan österländsk myt, hvilken omtalar att ägget föll i sjön, och gick sönder; hvarvid af den nedre delen formades jordklotet — af den öfre delen bildade sig himlahvalfvet, och af de öfriga små äggsmulorne — stjernorne, på himmelen. Hvad som utgjorde hvitan af ägget — blef härvid till att lysa som solen; hvad som var gulan i ägget — blef till att skina såsom månen o.s.v. Man återfinner således här såväl den Indiska som den Egyptiska myten om verldsägget, eller som det heter — om verldens tillkomst ur ägget; hvarmed den Finska myten har många ömsesidiga anknytningspunkter. Det är annars icke utan att man finner en viss likstämmighet emellan Väinämöinens flytande på hafvet, och den Indiska myten om Vischnu, slumrande i ormen Anantas sköte; hvilket framstäldt i teckning (se Fr. Majers Mythol. Lexicon 1 D. pl. 2) företer en trogen bild af ett forntida drakskepp. Vi omnämna det här, endast för att bestyrka — det forntidens folk slodo, äfven med hänseende till sina myter, i beröring med hvarandra, liksom de gjorde det med afseende å sjelfva språket. (Jemf. De Finska stamordens uppkomst).

[34] Detta tyckes äfven M.O. Alcenius hafva observerat, och anmärkt. En såbeskaffad parallelismus, emellan de Grekiska och Finska myterna, finna vi flerstädes; så t.ex. då Pohjan neiti ej blott (enligt 8 R. v. 121-132) innan hon samtycker till Väinämöinens begäran — pålägger honom att fullborda vissa storverk, och idrotter; liksom hennes moder, i samma afsigt (enligt 19 R. v. 15-344) pålade det Ilmarinen, som härvid i hemlighet af flickan blef underrättad huru han borde bete sig — så igenfinna vi presis enahanda historier om Jason, som — då han af Æetes ålades att fullgöra såbeskaffade dater — blef i hemlighet, genom dottern Medeas trollkonster, förhjelpt att fullgöra dem.

[35] Denna sin uppgift grundar Ganander pä följande strof, frän en gammal Runa:

Sämpsä, poika Pellervoinen, Otti viisiä "jyviä" — Seihtemiä "siemeniä" — Lähti maita kylvämääm, Saloja tikittämään. Suot kylvi — kanarvat kasvoi, Norot kylvi — nousi koivut, Mäet kylvi, nousi männyt. — Kylvi kummut kuusikoiksi, Karankot — kataikoksi…

Dessa verser anträffas yttermera varierade, spalierade, och behörigen interpolerade i Kalevala Run. 2 v. 13-42; der, i stället för Sämpsä, läses Sampsa; ty vokalerna a och ä variera i finskan ofta med hvarandra. Häraf har man emellertid tagit sig anledning att i Kal. 16 R. v. 14 o. ff. dikta det Väinämöinen sände Sampsa att söka åt sig skeppsvirke (laivapuita). Enligt Ganander besjunger således skalden, och förklarar här orsaken till, och äfven tillgången vid jordens första fruktbarhet, och vegetation (ett ämne, hvilket äfven Sammas-myten omtalar) ett annars — nog djupsinnigt och naturfilosofiskt ämne för — en folktradition. Ett ämne, hvilket här påsättochvis ingår endast såsorn en episod i sjelfva myten om Sampo, eller Sammas; men utgör ingalunda dess betecknade eller filosofiska verldsåsigt. Annars hvad sjelva betydelsen af det härvid använda ordet Sammas (eller Sampo) vidkommer, så skola vi nu ej derom tvista, eller bekymra oss. Det kan tillsvidare få betyda, och beteckna, allt möjligt, och hvad helst man vill, ty derpå ligger här (till en början) ingen vigt. Det är endast sjelfva handlingen som här är fråga om, och som utgör sjelfva hufvudsaken; och ej de handlande personerna, ej sakerna, som här omtalas, ja — ej ens de skilda orden, som deri ingå, eller härvid blifvit begagnade. Ty detta åter utgör en helt och hållet skild fråga, i och för sig, som med den förra (d.v.s. med sjelfva handlingen) egentligen har ingenting att skaffa. Ty väl slår den sednare frågan här ställd i ett sammanhang med den förra; men är deraf dock i det hela laget, eller i ett visst annat afseende — oberoende. Vi hafva tiliförene redan förklarat karakteren af denna myt, och bevisat att sjelfva andemeningen deraf är, att visa — det menniskan sjelf är orsaken till sin olycka, d.v.s. till det mer eller mindre lyckliga tillstånd, hvaruti hon vanligen befinner sig; och detta förnämligast genom sin olydnad. Här återfinna vi således ej mindre den Grekiska än den bibliska traditionen om Pandora och Eva. Men härvid tillkommer nu (enligt den Finska myten) såsom ett nytt skäl till menniskans olycka — icke sä mycket den sinliga eller köttsliga lusten, eller d.s.k. begärelsen att olagligen vilja tillegna sig andras egendom — hvilket då det sker medelst rof, eller såkallade vikingatäg (enligt Skandinavernas åsigt) ansågs, tvärtom, för en ridderlighet; men ingalunda så, om det sker medelst ett otillåtligt tillgripande af hvad som tillhör en annan — och hvilket i det hela är oförenligt med den Finska karakteren, som i detta fall uttalar sig ganska vackert i det finska folkfilosofemet: toista toisen vehnenen, toista toisen vehkanenkin. Och att häröfver således skryta, eller brösta sig, är oförståndigt, ja otillständigt, och anstår derföre ingen hederlig man. Hvarföre ock följden icke uteblir; ty på brottet följer alltid straffet. Vidare lär man sig af denna myt, att menniskan sällan är nöjd — med sin lott, eller med hvad hon har och äger; utan önskar sig alltid — något bättre; ty det heter ju:

Kuin oisi usseemmat soanut!

Eller som Svensken säger: mera vill — mera ha. Och äfven denna menniskans egenskap är — lika naturlig, som lofvärd; hvilken, om den å ena sidan oroar henne, och ger henne bekymmer — bålar den henne (å andra sidan) och för henne ett steg framåt; hvilket här är en ny, och ganska lärorikt framhållen sanning. Och således om naturen än sparsamt här utdelat sina gåfvor, d.v.s. begåfvat oss (eller vårt land) endast med små smulor af sina rika håfvor, så böra vi derföre dock icke klaga, och vara missnöjda, utan böra vi vara nöjde och belåtne; emedan de — genom vår flit, och vårt arbete — riktigt använda, kunna mångdubblas; och derigenom bereda en rik välsignelse öfver vårt fattiga land. (Kal. 38 Run. p. 300-314). Sådan är nu i allmänhet, enligt vår mening, uppfattnigen och tendensen af den här ifrågavarande Sampomyten. Och vi tro att den, såsom sådan, skall försvara sin plats.

Hvad sedermera vidkommer de båda, skilda, härvid begagnade orden — så är det naturligt att äfven de icke kunna vara utan sin i detta afseende egna, och synnerliga, betydelse. Hvad således nu till en början först vidkommer det här förekommande ordet Sammas (hvilket ingalunda är ett diminutivum af ordet Sampo; såsom Dr Donner behagat förklara det) så anse vi det vara bildadt af, eller rättare sagdt — en variation, eller en skild läsart af det Finska ordet saamas (eller saamasi) eller rättare sagdt, det är samma ord, ehuru — olika prononceradt, enligt hvad saken och verssatsen fordrar; derigenom att, i det sednare ordet, det dubbla a blifvit förenkladt; emot det att det enkla m deremot, i det föregående ordet, blifvit fördubbladt. (På samma sätt, och af enahanda anledning, har man i vestra Finland, t.ex. af förnamnet Tuomas, bildat namnet Tommi). Måhända har detta skett endast för att mera intonera, eller att här på stället gifva en större vigt, och betydelse, åt sjelfva ordets egentliga bemärkelse; d.v.s. för att äfven i formelt afseende, sålunda på något sätt utmärka detsamma, med hänseende å sin betydelse, från det dermed liktydiga ordet saamas (eller soamasi) — bildadt af ordet saama och pronominalsuffixen si. Och hvilket ordagrant betyder "ditt byte", din inkomst, "din fångst", d.v.s. "hvad du fått, eller erhållit". I hvilket fall det således, såsom ett supinum, eller substantivum, bildadt af verbum saan (och det — äfven enligt en annan etymologisk förklaring, hvilken vi straxt skola anföra) t.ex. kan betyda "din skatt", på samma sätt som juomas, juomasi (af juon) betyder "din dryck", och tuomas, tuomasi (af tuon) "hvad du hemtat"; — helst Finskan icke har något annat motsvarande ord som betyder skatt, än vero, som egentligen betyder ränta, procent. Härvid är dock den skilnad att saamas betyder en skatt, eller en skörd, en inkomst, m.m. som redan är inbergad, hvaremot saatava (bildadt af samma stamord) betecknar en dito som bör stå att fås, och hvilken man således icke ännu erhållit.

Ordet Sampsa åter, som ursprungligen här förmodligen ägt samma betydelse, är troligen uppkommet deraf, att anhangspartikeln pa, för mera eftertryck, blifvit ordet tillagdt; hvaraf man således erhållit ordet sammaspa. Och då nu detta långa och trestafviga ord, eller då detta daktylon (hvaruti bokstafven p numera ingått) sedermera skulle, i och för meterns skull — såsom en spondé, eller en troché — inpassas i versen, måste det åter (med bibehållande af denna particula enclitica pa) stympas, eller förenklas till ett tvåstafvigt ord; hvilket icke kunde ske annorlunda än derigenom att bokstafven p nu, enligt det allmänna bruket, efter språklagen, flyttades — från slutet af ordet, och ställdes midt uti detsamma; hvarigenom skulle uppstå det kakofonetiska ordet sampas; hvilket på grund af de språk- och ljudlagar, som blifvit anförda i "Forskningar uti sjelfva grundelementerna af det Finska språkets grammatik" (sid 36) — i poetiskt afseende, och för större emfoni, blifvit utbytt — ena gången emot ordet sampsa, och — andra gången emot ordet sampo (ett ord af samma form som lempo). Följden häraf blir således att alla tre orden, sampsa, sampo, och sammas, beteckna en och samma sak, och utgöra sålunda ett och samma ord. (Castréns förklaring det ordet sampsa är en förvrängning af det ryska dopnamnet Samson, lemna vi för öfrigt i sitt — välförtjenta värde). Den som icke åtnöjer sig med denna förklaring, utan påstår att ordet sammas sjelf är ett stamord, må derföre åtnöja sig här med en annan. Liksom ordet hammas (tand) har i genetivus hampaan, och liksom lammas (får) har i genetiven lampaan, så måste nu äfven sammas rätteligen ha i genet. sampaan. Vi finna således huru, och på hvad sätt p ljudet, i analogi med språkets lagar, kommit att ingå i detta ord; och sedan det engång väl kommit dit, är det ej så lätt att få det derifrån. Sålunda hafva vi t.ex. namnet sampa-linna, nära Abo, der bokstafven p förekommer äfven i nominativus. Vida vigtigare skulle jag anse den omständigheten förtjena att uppmärksammas — att sammas är ett ord som icke, åtminstone i denna bemärkelse — numera, återfinnes i vårt språk här i landet; hvilket är fallet — äfven med många andra ord, som — under tidens längd, derifrån försvunnit (och detsamma gäller äfven om namnet Jompainen, hvaraf i Finland icke återstår något minne). Det måste derföre antingen vara lånadt från ett annat språk, eller ock utgör det en arkaism, d.v.s. ett föråldradt talesätt, som numera från språket redan dött ut, och försvunnit. Att det för språket fordom åtminstone icke varit främmande, bevisas deraf att det var kändt, och ännu begagnades på de Svenska Finnskogarne, utan att ordet derföre förefinnes i något annat språk. Att det måste vara en arkaism, skönjes äfven deraf, att redan Sturleson (född 1179) på flere ställen omtalar det Finnar, ännu på hans tid, bebodde de Skandinaviska skogsbygderna; hvilka Finnar dock vid digerdöden 1350, nästan totalt utdogo, men hvilka dock i språket qvarlenmat några spår af sin tillvaro; och hvilket ännu skönjes hos den närvarande generationen. Så t.ex. heter moder på de Svenska och Norrska Finnskogarne öfverallt på Finska munna — ett ord hvilket icke numera någorstädes återfinnes i vårt Finska språk. Blott på ett ställe, i en gammal runa, förekommer hos Ganander (sidan 60) ordet munnu såsom betecknande ett qvinnonamn — till ett bevis att det fordom åtminstone funnits i språket, ehuru det numera ej förekommer i något lexikon. Och likaså heter ordet flicka öfverallt på Finnskogarne, å Finska, muksa — ett ord hvilket likaledes ej mera i vårt språk återfinnes; men hvaraf spår dock förekommer i Tschudiska ordet mutsa, och i Olonesiska ordet mutsoi (som betyder brud, ungmor). Äfven på Baskiska (som talas i den Spanska provinsen Biscaya) heter flicka moza. Ett ord hvaraf annars åtskilliga ättlingar, och samslägtingar, förekomma på många — äfven vidtaflägsna språk och tungomål. Så t.ex. ordet mus'a, som på Mandingo språket i Afrika betyder "hustru", och detsamma betyder musee, på Jalunka, och mussu, på Socko-språket (som, är en dialekt af Mandingo) äfvensom massari på Beetjuana spr. m.fl. och hvilka ord tillhöra samma ordklass som det Latinska ordet musa, och det Engelska miss; och äro på långt håll beslägtade med Svenska ordet mö, det ny Persiska made, och det Tyska magd, m.fl. A andra språk deremot får samma ordklass en i detta afseende motsatt bemärkelse, såsom fallet är t.ex. med musch på Ryska, mies på Finska, och mas på Latin; hvilka ord alla deremot betyda man.

Men utan att här numera tala hvarken om Olof Trälälja eller om Birkebeningarne, m.fl. kunna vi ej blott i filologiskt utan äfven i etnologiskt afseende — bevisa dessa forntida Finnars tillvaro; ty utan att fästa oss dervid att sjelfva namnet Wermland (det skrefs i äldre tider Warmaland) af många anses hafva uppkommit af Finska ordet voara-maa, äfvensom att Ölmähärad (hvilket i gamla pergamentsbref skrifves Ylmähärad) fått sitt namn af finska ordet ylämaa, eller att sjön Kymmen ännu i dag, oförändradt, bibehållit sitt Finska namn (myckel annat att förtiga) så vilja vi nu här t.ex. blott anföra att det finnes en stor och folkrik by, invid Klarelfven, i norra delen af Dalby, i Ekshärads socken, bärande det Finska namnet Höljys (ett namn som påminner om byn Höljö i Nurmis socken, och om byn Höljäkkä i Pielis socken) och hvilken by i urminnes tider, d.v.s. i flere hundra år — ägt en helt och hållet Svensk befolkning; men hvars invånare, det oaktadt — än i denna dag, af de andra sockneboarne — allmänt kallas "Höljys Finnarne". Också var det i denna by, hvilken endast ligger några mil från byn Aspeberget på finnskogen, som kyrkan förlades till den nu sednast — till följd af min framställning — härstädes bildade, såkallade "Norra Finnskoga Församling". Hvad som blifvit sagdt om Höljys, gäller äfven om Treskog, en ännu större svensk by, inom Gunnarskogs socken. Vare detta, i förbigående sagdt om de fordom här boende primitiva, eller ursprungliga Finnarne, af hvilka vi ännu kunna spörja spår i sjelfva det här än i dag begagnade Finska språket.

Vi hafva nu således, genom våra vandringar år 1817 på Finnskogarne i Dalarne, sålunda lyckats att få reda på den genuina betydelsen af ordet sampo, hvarom de "lärde", i mera än i 50 års tid tvistat, och hyst olika tankar, ja — utbytt de löjligaste meningar, utan alt ens kunna ana till det rätta förhållandet. Om man nu således antager, hvad af många redan förut blifvit framhållit, nemligen att en del af den vid floden Dvina fordom boende finska folkstammen (känd, i de skandinaviska sagorne, under namn af Biarmer) fordomdags troligen äfven erlagt någon slags skatt till "Pohjola", eller till dem af sina stamförvandter, hvilka boende mera nordligt kring sjelfva flodmynningen, och invid hafskusten, der de (enligt Sturleson) i ett tempel enkom vårdade, och förvarade, den beryktade Jumalabilden — så är det mer än troligt, att denna skatt bestod i säd (hvaraf folket skulle lefva, och hvilket ännu i dag utgör folkets vigtigaste lefnadsvilkor). 1 detta fall hafva vi genast till hands en annan, och en ny, förklaring af ordet sampo, som än närmare bekräftar den förra, och nogare bestämmer hvaruti denna skatt egentligen bestod. Också heter det derföre ej förroskull om Wäinämöinen, då han seglade till Pohjola:

Tuopi laivalla eloa, Aluksella aartehia. (Kal. 18 R. v. 619, 620)

Det heter derföre i en gammal Runa (införd i Mehiläinen 1836, Toukok.) om Tuiretuinens son, då han for till Pohjola, att han läksi viemään vetoja, moarahoja maksamahan (åter ett nytt ord på begreppet "skatt").

Vi kunna härvid icke undgå att i förbigående anmärka det slägtskapsförhållande, som i detta fall synes (ehuru på längre håll) förete sig emellan ordet sammas och det finska ordet siemen (frö. korn, säd, eller egentligen — utsäde) och hvilket ord återfinnes i många ej blott med Finskan beslägtade tungomål, utan äfven i andra, och forntida, språk. Så t.ex. utan att här tala om det latinska liktydande ordet semen, och dess ättlingar (såsom t.ex. seme, på Italienska, och semicute, på Spanska, m.fl.) deriverade kanske, eller åtminstone beslägtade med ordet serere (så) så heter säd äfven på Ryska sämja — på Jakutiska (vid Kolyma floden) samen — på Sanskrit, sumana, o.s.v. hvaremot same, och sämen, på såväl forntida som nutida Teutoniska egentligen betyder säden hos djuren, och är ursprungligen samma ord som sajo, på Lappska — saad på Irländska — saed, på Anglosaxiska — sal på Alemanniska — saat på Tyska, och — säd på Svenska. Med anledning häraf skulle man kanske kunna tillägga ordet sampo (sammas) en alldeles ny förklaring, eller en betydelse, som dock derföre icke motsäger, men snarare bekräftar, och öfverensstämmer med den förra. Då ordet ruis (genet. rukiin) som motsvarar begreppet "råg", icke tyckes vara genuint finskt, är det nog möjligt att råg, liksom säd, i allmänhet i de uräldsta tiderna betecknades med ordet siemenet, som numera betyder "utsäde". Åtminstone betecknades så den råg, som skall sås, och hvarom här tyckes vara i fråga; och derföre om, som sagdt, sampsa är Pellervoinens son, så vill detta, med andra ord, icke säga annat än att utsädet hör åkerbruket till (pellon siemenet). Att folkpoesin äfven gör den döda naturen till — både lefvande, och talande, är ju redan, af gammalt en erkänd sak. Om sådant varit förhållandet, och om (t.ex. till följd af missväxt) hungersnöd, eller brist på säd (utsäde) inträffat i Pohjola, efter Louhi (enligt Kalevala runorne) genom Wäinämöinen, gaf Ilmarinen i uppdrag att anskaffa nysäd, utsäde, eller en slags ny skatt (uusi sampo) — han, som (att redan sluta efter namnet,) var luftens, klimatets och väderlekens Herre, och på hvilken det således berodde att befordra årsväxten, och som dessutom tyckes hafva varit en alltigenom verksam, driftig och inflytelserik personage, för att ej säga en mycket konstförfaren man — så var det allsicke underligt om dertill erfordrades ej allenast mycken tid, utan om detta medförde honom mycket bråk och besvär, många lidelser och förargelser, hvilket skalden här (i 10 R. v. 320-416) poetiskt tyckes vilja påpeka, och afmåla, genom de många olikaslags former, och skepnader, som härvid visade sig för hans rika fantasier, och bemödanden; och hvarvid allt måste åstadkommas genom trollkraftens allmakt, såsom utmärkande den tidens högsta kunskap och visdom. Dessutom då Ilmarinen (enligt hvad redan sjelfva namnet utvisar) var luftens och väderlekens representant, så var ju ingenting naturligare än att man skulle vända sig till honom, med böner om en lycklig skörd, eller nysäd (uusi sampo). Att han sedermera, i menniskoskapnad, deltager i de andras vikingafärd — är ingenting ovanligt, och antyder blott att en ny mytisk dikt här blifvit tillskarfvad den förra. Lika troligt, och lätt förklarligt, är det äfven att (t.ex. vid ett missväxt- eller hungersår) sådane äfventyrare som Lämminkäinen, och hans sällskap, ansett sig berättigade att till föda, eller utsäde, få dela med Louhi det sädesförråd, hvartill de i tiden måhända varit henne, på sätt och vis, behjelplige att inbringa och ihopsamla, eller — att återbörda den skatt man gifvit henne i goda dagar. Åtminstone kunde Wäinämöinen hafva skäl att få häraf en andel, såsom den hvilken, genom Ilmarinen, förskaffat henne den. Och då hon nu härpå icke ville ingå, är det likaså icke att förundras, om de vågade på kuppen att om natten (d.v.s. sedan alla andra insomnat) inbryta sig i hennes sädesmagasin, för att derifrån bortföra d.s.k. "skatten", eller tulla hennes sädesförråd; hvarvid det i sanning icke fordrades någon konst att bära säckarne (eller säcken) i båten. Detta minskar derföre icke, eller nedsätter, Wäinämöinens popularitet — enär han hade förutsagt henne detta. Det var snarare här — en bragd, en ny idrott, eller en bedrift han ville utföra. Men eftersatt, och upphunnen på vägen, uppstod det naturligtvis en häftig strid, om mitt — och ditt. Hvarvid, enär de härom handskades, större delen af säden halades öfver bord, och folades i sjön, d.v.s. for åt fanders, och försvann i vågorna; men hvarvid dammet och stoftet deraf steg med vinden — upp mot skyn, under det de tyngre kornen sjönko ned till bottnet, och de lättare drefvo med vågorne till land; och hvarefter Louhi återvände endast med den toma säcken.

Kantoi kannen Pohjolahan, sai rivan Sariolahan,

Härvid bör observeras att ordet kansi, här på stället, icke torde betyda "lock"; utan deriveradt troligen af ordet kannan (jag bär) betecknar det något hvarmed, eller hvaruti, något bäres. Och således här på stället kan betyda säkki eller pussi — ord hvilka, hvardera, icke äro ursprungligen finska; och för hvilkas begagnande det således ursprungligen måste hafva funnits något genuint finskt ord, motsvarande det ungefär, af samma skäl, dermed beslägtade ordet kontti, som troligen äfvenså torde vara deriveradt af ordet kannan. Hvad åter det andra fyllnadsordet rivan beträffar, så är det ej blott lika möjligt, utan äfven lika troligt, att man här begagnat sig af det svenska ordet rifva, som att derivera det från det Finska ordet ripa (handtag). Ty har man flere såbeskaffade exempel, der radikala svenska ord blifvit i sednare tider infuskade i språket, t.ex. parma (barm) Top. 3 15; paarna. (barn) Top. 10. 20; kalkki (skalk) Top. 1. 38; pelsi (päls) Top. 3, 11 manni (man) Top. 5, 15, o.s.v. Sålunda skulle det så mycket omtvistade ordet Kirjokansi — egentligen komma att betyda en "brokig säck", eller något dylikt; och det så mycket mer som en sådan säck (eller matta) såsom Louhis enskildta tillhörighet, i stället för att på något sätt stämplas, eller särskiljas ifrån andras — troligen varit på något vis med egna tecken, eller figurer, utmärkt. Runorna tillägga väl att af de smulor af sampo, som med vågorne flöto i land, hade Wäinämöinen (enligt 43 R. v. 297, o. ff.) med glädje hoppats att ännu vinna en god skörd, och för landet lyckligare dagar. Hvilket allt mera har afseende på säden, än på trolltrumman.

Tuost on siemenen sikiö, Alku onnen ainoaisen, Tuosta kyntö, tuosta kylvö — Tuosta kasvu kaikenlainen; Tuosta kuu kuumottamahan, Tuosta päivä paistamahan Suomen suurille tiloille, Suomen maille mairehille. (Kal. 43 R. 297-304.)

I detta fall har man åtminstone icke blott fått bemärkelsen af Pohjola närmare, och geografiskt bestämd, jemte en förklaring hvarföre der sedermera var brist på spanmål, utan äfven att der den tiden fanns en qvinna, benämnd Louhi, eller Louhiatar, (Lovehetar) som synes hafva varit landets regentinna, eller herrskarinna; och på hvars minsta vink — såväl beväpnadt manskap, som skepp och farkost, stod till reds. Att hon kallas Pohjan akka, innebär en hederstitulatur, och nedsätter henne icke; ty akka i forntida språket innefattade, (liksom ukko) en stor vördnadsbetygelse; och innebär ordet akka, ännu i Lappska språket — en slags ärebetygelse, (t.ex. Maderakka, Sarakka, m.fl.) Icke måtte det väl vara henne, hvarom Tacitus i 45 Kap. säger — "femina dominantur", och tilllägger; "hic Sveciae finis"? Men besynnerligt förefaller det oss likväl, i anledning häraf, att då Norrmännen ofta härjade och plundrade, eller krigade i Biarmaland, så omnämnes det sällan och aldrig — att der funnits någon konung, eller regent, hvilket dock är det första, hvarvid man naturligtvis i krig fäster sig. Alla dessa långa, många, och vidlyftiga historier (i det hela mera onödiga) om Sampo, och dess uppkomst, m.m. går deremot sammas myten, — i sin mera enkla och förädlade form — alldeles förbi; men fäster sig i det stället så mycket mera vid sjelfva hufvudsaken, som går ut på att visa det menniskans, såväl fordna som närvarande, lefnadsförhållanden basera sig på hennes eget lefnadssätt, och uppförande. d.v.s. det innehåller, kort om godt, en moral — i få ord.

[36] Att sluta af Kalevala (10 Run. 271-276) synes det som dertill nära nog ej blott skulle fordrats en trollkonst (en öfvernaturlig förmåga); åtminstone utvisa v. 320-416, att dertill erfordrades ej blott mycket besvär, utan äfven en lång lid, att få Sampo i stånd; hvilket här ofta är fallet med att indrifva skatter.

[37] Hvilket tyckes antyda, och ge tillkänna, att hon verkligen var i stort behof deraf, eller i en nödträngd belägenhet, som man säger.

[38] Den egentliga hufvudsaken, som nu skulle följa, och som upplyser gåtan — men som här likväl saknas — hafva vi redan förut meddelat angående Sammas, och mer än tydligt förklarat i De proverbiis fennicis, p. 10.

[39] Numera voro argonauterna således tre; förra gången — endast två.

[40] En skatt, och ett sädesförråd, kan man dela; men icke en trolltrumma, solen eller qvarnen.

[41] Det såkallade "nio talet" spelar hos fornfinnarne alltid en stor roll, liksom ej mindre i den Indiska än i den Skandinaviska mytologin, der det t.ex. talas om 9 himlar och 9 jordar.

[42] Detta tyckes ytterligare besanna vår förmodan att med Sampo, åtminstone här på stället — betecknades säden, som inskjuter sina rötter i jorden, och måste med plogen behandlas, Härom heter det i 10 R. v. 427-432.

Siihen juuret juurutteli Yheksän sylen syvähän. Juuren juurti moa-emähän, Toisen vesiviertehesen. Kolmannen kotimäkehen.

Det var i anledning häraf äfven (enligt en annan Runa) de många qvarnarne sattes i gång.

[43] Att sluta bäraf, äfvensom af den omständigheten att farkosten roddes med årar, af två man — måtte den (åtminstone i skaldens tanke) ej hafva varit bland de största, och endast afsedd att begagnas på smärre insjöar och floder.

[44] De få delar af Sampo som härvid flöto i land, åstadkommo der samma underbara verkan, och effekt, som, i förra fallet — delarne af Sammas; nemligen att de befordrade vegetationen, och således — behörigen kultiverade — befrämjade fruktifikationen, eller sädesproduklionen. Skilnaden är dock den, att allt detta låter tänka sig till följd af sädeskornen, men icke tillföljd af några bilar af trolltrumman.

[45] Kalevala-runorne sakna likväl här det bästa, nemligen — sjelfva qvintessensen, hvilken numera äfven från folkmedvetandet tyckes vara försvunnen i Finland; men hvilket vi varit lycklige nog att attrappera hos Finnarne i Dalarne. "Kuin oisi usseemmat soanut!" heter det. Se — der ha vi det! Menniskan är aldrig nöjd! Vi hafva der åter en ny lärdom, och en djup sanning att iakttaga — allt inom dessa få rader — en sanning som går, och gäller, så länge verlden står, och — lifvet räcker. Och hvem är sedan orsaken dertill annan, än menniskan sjelf och — hennes oförnöjda sinne. Men denna myt förvarar ännu dessutom en annan djup sanning, hvilken vi hittills icke berört, eller förklarat, ehuru den här kanske närmast alluderar på Finnarne sjelfva. Den innebär, och utvisar nemligen, att menniskorne under sina husliga sysslor, och fredliga värf — beredt sig sin egen olycka, genom begagnandet af svärdet, såsom ett mordvapen — äfven om man, å andra sidan, dermed någongång lyckats vinna några förmåner. Måtte ej blott enhvar af oss, utan måtte äfven alla Europas regenter — lägga detta på sitt sinne! Nej — på sitt samvete! Måhända är detta ock orsaken, hvarföre Finnarne (så vidt man af historien känner) icke i fordna tider (såsom andra folkslag) sökt sina idrotter i krig och bardalek, utan — i fredliga yrken.

[46] Så t.ex. studera vi visserligen Grekernas och Romarnes mytologi, men ofta kanske utan att närmare uppfatta idolernas inre, djupa, höga, och andliga betydelse, som utmärker deras egentliga karakter; i det vi åtnöja oss endast med att litet attrappera dem på ytan, antingen med penseln, eller grafstickeln.

[47] Så t.ex. då Pohjola (hvilken förklaring, och betydelse, man än vill gifva ordet) likväl alltid är ett ej blott historiskt, utan äfven ett geografiskt namn (omock någongång poetice förbytt till Päivilä, eller Sariola), så synes det oss åtminstone — minst sagdt — löjligt, att sätta det i förbindelse, och i beröring med Kalevala, som är ett heltochhållet poetiskt fingeradt och uppdiktadt namn; hvilket, såsom sådant, ingenstädes står i verkligheten till finnandes (jemf. Litter. Sällsk:s protokoll, då det diskuterades om — hvad titel man skulle gifva boken). Ty såvida det icke förekommer hvarken bland de flere hundra finska runor, och folksånger, jag insamlade i Savolax, eller bland dem Topelius meddelat från samma landsort som Lönnrot, icke heller bland de af v. Schröter, v. Becker, Ganander, Porthan, Lencqvist, Maxinius, m.fl. i tryck utgifna, så påstå vi att namnet Kalevala, liksom Wäinölä, är af Lönnrots eget fabrikat. Också vet han derom icke säga annat än — "Wäinölän vainiolla, Kalevalan kankahalla". I poetiskt afseende är häremot ingenting att anmärka; det står, (betraktadt såsom en dikt) för Lönnrots räkning, liksom Runola (ett annat epos) står för vår. Men att utgifva det för en finsk folkdikt, är ett underslef, som icke anstår någon — allraminst Lönnrot. Och att i detta fall inblanda Pohjola med Kalevala är en nonsens, som icke låter förklara sig, och strider emot sjelfva det sunda förståndet, såvida nemligen grundstenarne här, (till samma skådespel) äfven måste stå på samma bas, och icke — den ena på jorden, och den andra upp — i himmelen. Och slutligen — månne det ej i historiskt afseende härvid hade hört till ordningen, äfvensom ej mindre till sanningens och rättvisans grundsatser, än till humanitetens och billighetens fordringar, att Lönnrot härvid äfven bordt hafva uppgifvit — hvarifrån, och af hvem, han erhållit de skilda sånger han här begagnat. Ty då de flesta af dem, och måhända de bästa, redan förut — genom offentligt tryck — blifvit af andra, allmänheten meddelta, ser det åtminstone så ut såsom Lönnrot, genom förtigandet, eller förhemligandet bäraf, velat tillräkna sig, ensam, förtjensten af alltsammans, liksom han varit barnslig nog att tillerkänna sig sjelfva idén af deras samlande och utgifvande — såsom sin uppfinning.

[48] Det hörde fordom till saken — ej blott i vårt land, utan äfven bland flere andra folkslag, och utvisade en slags ärebetygelse och aktning — att ej nämna saker, och personer, vid deras rätta och vanliga namn, (hvilket ansågs nog trivialt, d.v.s. simpelt), utan medelst ett visst annat, dem tillagdt, säsom deras epitet. Liksom Svenskarne ofta (isynnerhet vid begåendet af deras andaktsstunder) kalla Gud till Herren (äfven ofta till Du) så kallade Finnarne honom fordom till Ukko (Gubben) emedan detta ord, redan ensamt, i sig innebär en viss vördnadsfull betygelse. Så t.ex. hörde jag 1817, bland Finnarne i Säfsen, en 70 års gammal gubbe, benämnd Ronkainen, hemma ifrån byn Hön, hvilken kallade Gud för Wanha mies ("den gamle mannen"). Han svor nästan vid hvartannat ord, och på det högsta förundrade sig, då han fick höra mig tala "Finlands finska", (något som han förut aldrig hade hört) — vid det han ena gången sade: voi vanha mies! (motsvarande ungefär då vi säga "kors bevars!") — andra gången: voi Herra yhtä taivaallista! (svarande ungefär emot orden: "kors Gubbevars"!) hvarvid han, för omvexlings skull, stundom inföll — voi vanhakas (kors "den gamle") och hvarmed han likaså förstod Gud. Af samma orsak tituleras björnen till "Ohto", och "mesikämmen"; vargen, till "Hukka" och "raipahäntä", o.s.v. Det måste derföre förefalla enhvar högst oförklarligt att en Professor i Finska språket och litteraturen, kunnat vara till den grad korkad, att han enkom skrifvit, och utgifvit, en afhandling angående den Finska Guden Ukko; och det ehuru jag redan i Svensk Litteratur-Tidning 1817, för den 7 Juni, i detta afseende mer än tillräckligt upplyst honom om det rätta förhållandet härmed. Det vore ungefär detsamma som om man skulle ge sig att beskrifva den svenska Guden Du eller Vår Herre. Ja det var bland Israeliterna fordomdags stundom vid lifsstraff förbjudit att benämna Gud vid sitt namn (3 Moseb. 24 K. v. 16).

[49] Vi skulle, med anledning häraf, kunna meddela Hr Grimm den upplysning — att Gud heter, ännu i dag, på många Afrikanska språk sambi, t.ex. såväl på Kamba och Mandongo, som på Angola språket, och — zambi på Kongo språket, hvilket ord vidare återkommer ej mindre i Loango och Tambi än i Watje och Akra språket (se Jumalasta, ja hänen monenalaisesta nimittämisestä moailman erinäisillä Kielilä p. 46-48). Vi kunna om alla dessa småaktiga försök tillämpa det motto vi redan i bokens början anfört från Cicero.

[50] Angående denna "historiska grund", upplyses vi icke vidare. Det var numera åtminstone ingen "Brudfärd" i fråga. Ändamålet eller afsigten var ju endast att komma åt Sampo.

[51] Detta skall förmodligen förklara orsaken till Hafsvattnets sälta, såsom en följd (enligt Finnarnes förklaring) af Sammas ena tå.

[52] Nå nyss hette det ju, det han med afseende å innehållet af Kalevala-sångerna, fann likadana hjeltedikter bland Ostiaker, Samojeder, Tartarer, och andra närmare eller fjermare med Finnarne beslägtade folkstammar.

[53] Detta var nu således den store Castréns funderingar angående "Sampo-myten". Vi kunna, med allt detta, härvid icke inse — till hvilket resultat han kom.

[54] Det var egentligen Louhi, hvilken (enligt Runorne) förelade Wäinämöinen, såsom ett vilkor, om han ville slippa hem, — det han skulle förskaffa henne sampo, vid det hon frågade honom:

Taijatko takoa sammon, Kirjokannen kalkutella — Joutsenen kynän nenästä, Maho-lehmän maitosesta, Yhen ohrasen jyvästä, Yhen uuhen villasesta?

(Kal. 7. R. v. 311-316) eller, som det heter i 1 Uppl. (2 R. v. 164-169):

Taijatko takoa sammon Kirjokannen kirjaella — Yhen joukkosen sulasta, Yhen villan kytkyestä, Yhen otrasen jyvästä, Yhen värttinän muruista?

och hvarmed, i poetiskt afseende, antydes de många svårigheterna, och konsten att kunna åvägabringa den, — i likhet med de svårigheter, hvilka i 8 R. v. 95-98 antyddes Wäinämöinen att erhålla Pohjan neiti.

[55] Om Runorne stundom härvid inblanda ordet "Lappalaiset", tillföljd af sitt manér att relevera samma sak med andra ord, så bevisar det, att dessa inflickade ord, som förskrifva sig från en sednare tid — icke äro annat än skaldernas, och runosångarnes, egna interpoleringar, enär sjelfva ordet, och namnet Lapp — icke förekommer förr kändt i Historien, än från år 1177.

[56] Siit on polo Pohjolassa, elo leivätöin Lapissa.

[57] Jag påminner mig, i min ungdom, någorstädes hafva läst, att ett sådant slags redskap, eller instrument, skall fordomdags äfven hafva blifvit begagnadt vid bröllopen här i Nylandslän. I anledning häraf förtjenar kanske nämnas att redan Herodotus, som lefde för mera än 2,000 år sedan, tyckes hafva känt till trolltrumman; ty han omtalar att då Anakarsis återvände till Schytherna — firade han, enligt Kyzikernas plägsed, gudinnans fest — med en handtrumma i handen, och med bilder hängande på bröstet; för hvilken af honom antagna främmande sed, han blef skjuten till döds af Savlios.

[58] Det synes mig som Dr Donner redan skrifvit så mycket om denna "qvarnhistoria" (liksom förut om "tamburdibasen") så att hälften deraf redan kunde vara nog, helst (enligt vår tanke) resultatet af alltsammans är, och blir, en galimatias; hvarföre vi äfven öfverhoppat det mesta af dessa till ingenting ledande resonemanger.

[59] Om natten bars sampo ombord; och då man stridde derom, gick den sönder; en del flöt i land, och en annan del sjönk i sjöbottnet — huru passar det på solen?

[60] Af alla de många andra sampotolkarne, och förklararne, har deremot icke en enda omnämnt mig, mycket mindre upptagit den version af myten jag angifvit.

[61] Jag var icke blott den som i Dalarne (Säfsen ligger i Dalarne, ej i Wermland) 1817 först upptäckte, och der upptecknade, samt 1818 i Upsala först förklarade och offentliggjorde sampomyten (De proverbiis fennicis p. 10) utan är det äfven jag som 1814 i Jockas först attrapperade, och likaledes i Upsala 1821 först publicerade — en akt af Kullervo-myten (Pieniä Runoja. 2. p. 26). Äfven var det jag som först hörde, och 1818 i Upsala meddelade allmänheten den finska myten om verldsägget, jemte en refräng angående legenden om syndafloden eller om svalan och fartyget (Pieniä Runoja 1. p. V). Hvilket allt jag (jemte mycket annat) meddelade inom det trånga utrymmet af 12+18 blad. Slutligen var det ock jag som, genom v. Schröter, i Upsala redan 1819, först offentliggjorde en fars ur myten angående d.s.k. Kojoisen poika, hvilken tyckes vara en pendant än till den af Ganander omtalta Soini, än till Kullervo — så framt han icke skall föreställa samma person.

[62] Detta tror sig förf. vidare hafva funnit i orden seppeli, hjulbössa; sepo, sepeli, sepukka, hund med en hvit ring kring halsen; sepään, omarma, omveckla; säppäle, en qvinlig hufvudbonad; sapra, hökopsa, höstack; sapora, fiskdam; (hvarföre månne han icke äfven här åberopat det betecknande ordet, saparo?) sappa, öppning i bakändan på en ryssja; sappi, galle, i anledning hvaraf talesättet päivän sappi betyder vädersol, o.s.v., o.s.v.

[63] Nemligen 1:o pä latin, år 1818, i "De proverbiis Fennicis" p. 1, 10 — 2:o på finska, år 1828, i "Otava" 1 D. p, 19, 20; och — 3:o på svenska, i den år 1834 utgifna "Förklaringen öfver Tacitus" (jemf. p. 32). Likväl gjorde jag icke så mycket buller och väsende deraf, som sedermera tyckes hafva blifvit en följd häraf.

[64] Så t.ex. liksom Castrén jemt och ständigt fantiserar om de "Altaiska folken", så drömde han alltjemt (under sina föreläsningar i finsk mytologi) om de finska afgudarne, (eller gudamakterna) vid det han vidt och bredt omtuggar samma slags abrakadabra, utan att ens veta hvad poesi, i allmänhet, och den finska (eller österländska) isynnerhet — vill säga. Något hvarom likväl sången om Björnens födelse, redan ensamt, hade bordt kunna upplysa honom.

[65] Med ett ord, om denna sak har redan så mycket blifvit både taladt och skrifvet, att det redan fyller, och utgör, en egenslags litteratur för sig, hvilken vi vilja kalla sampolitteraturen; hvaruti mera än tjugu vidtfräjdade författare och skrifställare inlagt sina idrotter. Resultatet af deras förklaringar, och uttydningar (jemte deras thy åtföljande vetenskapliga värde) vilja vi här — för att närmare kunna uppfattas och öfverskådas — i ett sammanhang korteligen framställa; ehuru vi, beklagligtvis nog, öfver dem alla nödgats draga — ett långt (svart) streck. Dessa deras förklaringar äro som följer: —

1. Ett musikaliskt instrument (Topelius, och en anonym) — 2. Sjelfva Guden, och — 3. Jumala-bilden (Elias Lönnrot) — 4. En möbel, eller en grann utstyrd klädkista (Fab. Collan) — 5. Ett Handelsfartyg, (Enligt en uppgift af Lönnrot, meddelad i Litteraturblad för medborgerlig bildning 1858, sid. 496.) — 6. En rik talisman (Rob, Tengström & Castrén) — 7. Frodes qvarn (Jak. Grimm & K. Simrock.) — 8. Enqvarngrotta (Castrén) — 9. Den gyllene morgonrodnaden (Grimm). — 10. Qvarnen som stod och malade pä hafsbottnet (Aasbjörnsen & Moe) — 11. En hemlig källa, och — 12. Källan till allt godt (Matth. Castrén). — 13. Jumala-templet (Castrén). — 14. En handqvarn, som malade af sig sjelft (Schiefner & Löwe) — 15. Ett moln (Mannhardt) — 16. Solen (A. Kuhn a J. Caesar, a O. Donner) — 17. Regnbågen (F.L. Schwartz) — 18. Den stjernbeströdda himmelen (En Runosångare) — 19. Hela det af Finnar bebodda landet, (En bonde) — 20. Det argonautiska tåget (O. Alcenius) — 21. En allegorisk framställning af Bildning och Kultur (Lönnrot) — 22. Trolltrumman (Friis, Europaeus, & Calamnius).

[66] Sanningen af ett gammalt svenskt ordstäf — "erbjuden tjenst, blir alltid försmådd", och af ett annat, hvilket lyder — "ingen är profet i sitt fädernesland", har jag mer än ofta varit i tillfälle att erfara. Detta har äfven nu sednast blifvit besannadt af ett visst annat sällskap, som valt till sitt "motto", ordet "Kohtuullisuus"; och hvars hufvudändamål säges vara att vilja befordra, och befrämja, nykterhet och måttlighet här i landet. — Ord, hvilka klinga ganska vackert för örat. Men då det gäller att bevisa det äfven med "handling" — då står detta sällskap ingenstädes till finnandes; ty hafva vi sökt det förgäfves. Också tyckes mig landets patriotiska "Ständer", äfven denna gång, i så måtto, hafva försofvit sig; och detta — icke "första gången". (Jemf. Något som torde förtjena att reflekteras uppå, och att — vid nu påstående Landtdag — närmare skärskådas, och öfvervägas. Helsingfors 1872.)