DANSEN PÅ FRÖTJÄRN

I.

Kroken heter en sjö, som ligger inom Raslinge, Hulinge och Stora Hammars socknar. Den sträcker sig från Frötjärns häll i norr till Falla forsar i söder. Mellan Frötjärn och Raslinge är sjön smal och grund med vassrika stränder och ett yvigt sjögräs, som endast lämnar en trång ränna öppen för båtarna. På västra stranden ligga Stenbyböndernas gårdar, Storgården, Lillgården och Mellangården, som också kallas Losätra. På norra stranden ligger Frötjärn och på den västra Frösevi, en utgård under Bourmaistrarnas Hilleborn. Kring Raslinge klint gör sjön en vid båge. Där lyser en vit kyrka ut över bukten, och där är vattnet djupast och mörkast. På klintens sydsluttning ligger Herrlestorp, släkten Schagers stamgods. Sjön svänger nu åt väster och når, smalnande mellan höga stränder, berget Vesslan. Bakom Vesslan ligger Hoby, bergmästare Rygells gård. Från berget studsar sjön tillbaka mot sydost. Här går en ström med ständigt oroliga små vågor och virvlar, ett ständigt sorlande glitter ända fram till Bånga. Åter flyter sjön ut i en vid bukt, stillsam med låga, odlade stränder; svänger varligt kring lövträdsuddar och riktar sin spets mot söder, mot Falla. Det är Kroken, en ganska djup sjö med stränder av granit mellan Raslinge och Vesslan med höga grå hällar, som här och var öppnas i gulröda, skimrande skrevor, med mörka skogar av gran och tall, med björkar vid Frötjärn, ekar, lindar och lönnar vid Vassbro, med de präktigaste åkrar vid Bånga, med gruvor vid Hoby, svarta smedjor vid Falla.

På Kroken färdades mamsell Malin Hamrin, när hon om lördagskvällarna for till dansgille. Hon var då om dags den, som dansade mest i Raslinge, och aldrig behövde hon sakna tillfälle eller kavaljerer. Det dansades på Herrlestorp, det dansades på Falla, det dansades vid pingst och Johannes och skördefest på Stenby backe. Men på Bånga dansade fänrik Billman var dag i veckan, så snart ett kjoltyg fanns att tillgå, och dansade med mycken kraft och hurtighet. Mamsell Hamrin rodde helst till Bånga. Gården var ett ungkarlsnäste med dåligt rykte, och kära far Hamrin såg ogärna, att hon tog den vägen. Kära far var eljest en beskedlig karl, som gav dottern all tänkbar frihet. Hon brukade den så länge och grundligt, att det till sist blev skvaller och ledsamma ord i lönndom.

Då kom Rygell från Hoby och tog henne till sig. Han ville lära henne att arbeta. Fin sömnad räknade han inte för arbete. Han gjorde henne till fru på Hoby, som då var hans enda gård och ett skräpigt och förfallet näste. Hon fick bara två pigor, som tillika skulle mjölka korna och klippa fåren, hon fick inte ett enda dagsverke av drängarna varken i köksträdgården eller parken. Hon skulle arbeta. Och hon arbetade. Men om helgdagskvällarna rodde hon över till Bånga eller till Falla eller gick till fots hela den långa vägen till Hilleborn, där det också dansades. Det kunde Rygell inte lida. Hon dansade bort sina krafter och hennes krafter voro hans, så sant som maten var hans, som hon åt. Han knappade in på maten, lilla frun fick svälta. För skams skull kunde hon inte glupa på bjudningarna, och hemma fick hon litet. Från dansen lät hon icke omvända sig utan arbetade, dansade och svalt. Till slut blev hon liten och lätt, så att fänriken svängde henne, som man svänger en fjädervippa. En midsommarnatt dansade hon tolv timmar i sträck på Bånga. Då bröt blodet fram ur lungorna, kavaljeren blev röd och damen vit. Hon dog under linden på Bånga. Där leker väl själen än, när linden blommar.

Bergmästare Rygell rodde själv över och hämtade kroppen. Han rodde så taktfast och lugnt att alla människor förvånade sig, ty på den tiden var han inte så känd i Raslinge. Han begravde hustrun i Hulinge och trivdes sedan illa i den socknen. Då köpte han Frötjärn, som ligger avväga, en halvmil från stora landsvägen och ungefär lika långt från Raslinge kyrka. Ensamheten passade honom bäst, han var en hart när otröstlig änkeman, fast sorgen kom litet till synes.

På Frötjärn uppförde han en manbyggnad av sten i två våningar, putsad, med stor stentrappa och med sandstensornament kring dörrar och fönster. Inredningen blev därefter, ganska frikostigt tilltagen. Han gav stället i morgongåva åt sin andra hustru, en prästdotter från Stora Hammar. Hon var tjugu år yngre än bergmästaren, och han önskade att den ensliga gården skulle bliva hennes änkesäte. Han ägnade mycken omsorg åt trädgården, gärdade den med dubbla häckar och diken, djupa som gravar. Han satte galler för bottenvåningens fönster, införskrev från Danmark tvenne jättestora doggar med svarta, hiskliga gap och satte en enögd, besvärligt ful karl till rättare. Rygell hade själv förlorat vänstra ögat och ansågs i övrigt vara ovanligt ful.

Frötjärn ägde likväl sina behag. Trädgården hade full södersol och var särdeles rik på rosor. Rummen voro lagom stora, något mörka, möblerade med de vackra Battwhylska möbler, som räddades vid stora branden på Falla anno 42. Fru bergmästarinnan fann sitt nöje i att hålla dessa möbler fria från damm och mal. Hon födde dessutom sin man tre barn, en gosse och två flickor, vilka av någon anledning sändes till släktingar för att uppfostras. Huruvida hon hyste någon böjelse för dans är okänt. För resten dansade man inte längre så flitigt kring Kroken. Stenbybönderna skördade numera för Rygells räkning och funno ingen anledning att dansa. På Frösevi satt mamsell Hamrins bror Karl som arrendator under sin svåger. På Herrlestorp vankade gamla nåden Schager av och an, vred sina händer och räknade skulderna på fingrarna utan att de därför blevo färre eller lättare att gälda. På Falla var allting slut. Gamle greven och grevinnan bodde som inhyseshjon i bottenvåningen, som förut varit ekonomivåning, och unge greven tjänstgjorde som bruksbokhållare. Bånga var väl ännu i Billmans ägo, men skulderna växte oavlåtligt.

Kommerserådet Bourmaister kallade bergmästaren till Hilleborn. Där steg ingen in utan att först ha skrapat smutsen av fötterna. Men när bergmästaren såg de dyrbara mattor, som täckte golvet redan i förstugan, nöjde han sig icke med att skrapa utan drog av stövlarna och lämnade dem på trappan. Det roade kommerserådet. Han höll sig emellertid allvarsam och gick rakt på sak.

— Min bäste Rygell, sade han och höjde sig något på tåspetsarna, Billman lär ska sitta trångt på Bånga. Vaba? Och nu förljudes det, att min bäste herre skulle vilja fiska i grumligt vatten. Lyd mitt råd och låt bli. Min bäste herre har grävt gropar förr, sägs det. Namnet börjar bli beryktat. Det är inte riktigt honnett, och väcker till sist ont blod.

Härtill svarade Rygell:

— Seden tar man sig i ungdomen, herr kommerseråd. När jag gick i latinskolan, hade jag ingen matsäck. Då satte jag mig bredvid dem, som hade. Och vad som föll ur deras påsar, och vad de ratade, det tog jag och mättade mig. Sen dess har jag för vana att taga upp, vad andra tappa. Men vill kommerserådet satsa något på Bånga, så tör väl Billman hålla sig kvar ett år eller två.

Kommerserådet visste inte, hur han fort nog skulle bli av med bergmästaren. Gubben tassade i strumplästen ur rum i rum, som om han inte funnit vägen ut. Och det tycktes kommerserådet, att han med sitt enda öga upptäckte så många dolda sprickor och hemliga skavanker i all härligheten, att Hilleborn inte längre kunde räknas för ett solitt och burget hem. Billman fick sedermera någon hjälp av kommerserådet men icke tillräcklig.

Rygell blev allt sämre tåld vid Kroken. Hans båt, som var ett svarttjärat åbäke till eka, utsattes för åtskilliga missöden och sjönk slutligen utanför Raslinge klint tack vare två borrhål i akterbrädan. Rygell sam som en gammal utter och lyckades även föra sin rättare i land. Han hette Jon och var sin husbondes redskap både i stort och smått. Efter den betan gingo de ogärna i båt. Bergmästaren skaffade sig en stadig trilla och en seg och sedig häst, som inte ens de svarta smederna vid Falla förmådde skrämma. Hovarnas takt och hjulens gnissel voro snart väl kända kring Kroken. Den som hörde dem, släppte genast vad han hade för händer, gick in i sitt hus, reglade dörren och sköt till fönsterluckorna.

Vad fru bergmästarinnan beträffar, var och förblev hon så gott som okänd för grannarna. Ingen såg henne, ingen visste någonting om henne. Tiggare, som vågat trotsa de hiskliga danska doggarna och den ännu hiskligare rättaren, påstodo, att hon var trind och saktmodig och givmild. Hennes andhämtning var plågsamt kort och tung, antingen på grund av fetma eller därför att hon led av astma. Hon talade föga och lågmält. Hon gick tyst och följde alltid utmed väggarna. Hon skydde färger, så att man i halvdunkel svårligen urskilde hennes gestalt. Ansiktet var gulgrått, ögonen höll hon alltid nedslagna, som om hon sökt någonting på golvet.

I början av femtiotalet dog bergmästarens andra hustru. Få människor hade reda på, när det skedde, eller hur det skedde. Även begravningen försiggick i all tysthet. Ett urblekt, från hattkullen slakt hängande sorgflor angav, att bergmästaren åter var änkling. Under två eller tre månader var hans öga rött och sjukt av gråt.

II.

Bergmästarens tredje hustru tillhörde den släkten Backe, som före Siedlar och Bourmaistrar ägt och bebott Hilleborn, åtta mantal ypperligt frälse i Hulinge socken. Gården har sitt namn efter Hillarius Petri, hertig Karls skrivare. Hans far var prästen Petrus, kallad Petter Slägga, en styvsint och nitisk man, som för den rena lärans skull förföljdes under Johan. Tre år levde han fågelfri i Hoby skogar, hårt ansatt av konungens män. Till sitt försvar använde han en vanlig smedsslägga och fick därav namnet. Hans sonson, Jacobus Hillarii, var en särling och druckenbolt, därtill stor scepticus, lärjunge av Cartesius. Han skrev sig Jacobus Baccalaureus Artium, och härav kom det sig, att gemene man kallade honom Jacob Backe eller Jacob på Backen, vilket passade förträffligt, eftersom Hilleborn verkligen ligger i en backsluttning. Namnet gav han i arv åt sina efterkommande och även gården fastän illa skuldsatt. Hans sonsons sonson var den siste Backe på Hilleborn, en skötsam karl, ihärdig i arbete och omtanke, sparsam ända till snålhet. Han gifte sig med en rik köpmansdotter, som icke var särdeles väl känd. Grannarna gjorde narr av honom för den töitans skull, och prästen i Hulinge vägrade henne nattvarden, vilket ock dessförinnan hade skett i staden. Det var tungt nog för Backe, men tyngre hade han väl burit för att få behålla Hilleborn. Likväl gick det honom illa. Hustrun slog på stort och mannen måste cedera. Han fördes till häktet i Örebro. När han med länsman bredvid sig körde ned på Frötjärnsslätten, just där man förlorar Hilleborn ur sikte, skall han ha bitit sig i högra armen för att öppna pulsådern. Även härutinnan misslyckades han. Med honom försvann släkten från Hilleborn och från trakten.

Den levde dock kvar i Västergötland och Småland. Vårvintern 57 reste bergmästare Rygell omkring i Västergötland för att uppköpa hästar. I medio av mars anlände han till Skara och träffade där en Petter Backe, pensionerad fanjunkare, som drev handel med hästar. Det blev livligt ordbyte och snart nog tvist och träta. Rygell ville draga sig undan, men Petter Backe släppte honom icke. Han påstod, att främlingen skällt honom hästtjuv och ville prompt ha vittnen på hans mun. Han tillkallade sina vänner, gesäller, löst folk, avskedade knektar och en hop lustiga scholares. De drevo bergmästaren kors och tvärs över torget ropande, att en utböling icke skulle komma med skamsord till ärliga västgötar. Gubben lunkade snällt undan men fastnade till sist i en fyrkant av slädar och såg sig ingen utväg. Då drog han av helgdagsrocken, stoppade plånboken innanför byxlinningen och gjorde sig redo att slåss. Men när nu gubbarna kommit varandra in på livet, är det troligt att fanjunkaren misstrodde sina krafter eller att något annat kom i vägen. Han ryggade nämligen baklänges, höll händerna för ögonen och ropade:

— Nej, tvi, det var den fulaste karl, jag har sett. Nej, tvi, om jag tar i det vidundret. Låt oss då hellre dricka öl tillsammans.

Bergmästaren fann det icke rådligt att vägra. Han bjöd fanjunkaren och hela hans sällskap på varmt öl. När drycken gjort sin verkan, började gubbarna skrodera. Fanjunkaren bullrade som en tom tunna, Rygell bjöd över snabbt och fåordigt. Fanjunkaren skröt med sitt stall, Rygell svarade:

— Nog har jag fler gårdar än du hästar och bättre.

Då krossade fanjunkaren sitt krus och ropade:

— Din himla hund! Vet du vem jag är? Jag är Petter Backe till Hilleborn. Det är jag. Fast den knävla Bourmaister sitter på gården. Jag är välborne herr Petter Backe till Hilleborn. Känner du gården, gubbe?

Rygell svarade:

— Gör väl det, eftersom jag har pant där för femton tusen riksdaler.

Nu blev fanjunkaren stillsam, sörplade ur ett nytt krus och talade med sig själv i ölfradgan. Att bergmästaren hade pant i Hilleborn, som för alla Backar var ett förlovat land, det krossade honom. Men när han nått botten i kruset, kände han sig åter vara karl att ta fatt på leken.

— Nog tror jag, att du är rik, sade han. Men vad har du för glädje av dina rikedomar, ditt åbäke? Flickorna lär väl sky dig som pesten.

Svarade Rygell:

— Två gånger var jag gift. Och det var behagliga fruntimmer av god härkomst och fin uppfostran. Tör väl hända, jag gifter mig en gång till, men inte blir det med någon fanjunkaredotter.

Fanjunkaren försjönk i än djupare funderingar. Slutligen sade han:

— Har du pant i Hilleborn, så är du min landsman mycket mer än det här knävla packet. Du skall äta vid mitt bord och sova under mitt tak.

Där halp inga föreställningar. Fanjunkaren och hans vänner satte bergmästaren i släden och det bar av. Sålunda fördes Rygell mot sin vilja och nästan med våld till Barbro Backes hem.

Det var en liten gård halvannan mil söder om Skara. En rödmålad stuga, gråspräcklig av väder och vind, fattigdom och mossa. Petter Backes barn mötte på förstukvisten, en hel hop, gossar och flickor, däribland Barbro, som var äldst och husmor. Fanjunkaren gitte inte föreställa gästen, han sade endast:

— Här är en kar, som har pant i Hilleborn. Duka nu upp, om du har något.

Han gick genast in på sin kammare för att sova bort ölruset. Bergmästaren ställde sig vid järnugnen i salen och betraktade Barbro, som gick från och till bordet med duktyg, tallrikar och glas. När allt var färdigt, stannade hon kvar för att betjäna honom men deltog icke själv i måltiden. Bergmästaren åt grundligt och unnade sig god tid. Sedan han tagit två gånger av varje fat, suckade han djupt och sade:

— Nu tackom och lovom Herren! Mamsell lilla ska vara så god och läsa en bordsbön.

Han reste sig, slöt ögat, knäppte händerna. Barbro betraktade honom med förvåning. Hans rygg var kullrig, huvudet så framskjutet och nedtyngt, att hakan med två väldiga, grågula skäggtofsar nästan vilade mot bröstet. Stora blågrå öronlappar stodo rakt ut från huvudet, ansiktet var oregelbundet och uppsvällt, vänstra ögonhålan tom, hoprynkad i ett mattgult ärr. Endast munnen var välskapad, liten med fylliga, bågformade, ljusröda läppar. Framtänderna jämna och friska.

Barbro läste dröjande sin bön, här och var stapplande på orden. Men Rygell fann hennes röst obeskrivligt mild. Han torkade ögat med rockärmen, bugade till tack för välfägnaden och klappade Barbro under hakan. Barbro neg. De stodo en stund helt nära varandra och visste varken att säga något eller att gå var åt sitt håll. Slutligen frågade han efter hennes ålder, som var nitton år. Vidare frågade han, om hon någonsin sett en fulare gubbe. Barbro svarade, att hon aldrig sett någon så ful. Bergmästaren tog henne då på nytt under hakan och sade:

— Nog finns det vackra unga karlar vid Kroken, där jag bor. Men det är i alla fall jag, som råder över dem alla. Det är roligt det, mamsell. Vad henne beträffar, lilla mamsell, så tycker jag om henne. Hon är mild och lågmäld. Hon är så vacker, så det lyser om henne. Vacker och välväxt.

Barbro skrattade och sade:

— Herrn ska inte ha omak med artigheter. Jag har redan den jag håller av och lyssnar inte till andra. Följ mig nu, så skall jag visa herrn till sovkammaren.

Han följde henne uppför den mörka trappan, som luktade av mögel och fattigdom. Han tog efter henne, men hon slank behändigt undan och lämnade honom ensam i mörkret.

Följande morgon gick han ned till stallet och mötte där fanjunkaren, som frågade, när han tänkte resa. Rygell svarade, att han först ville se hästarna. Men när han väl kom in i köpenskapen, blev han åter sig själv, kinkig och vaksam, stor på sitt och mäkta vresig mot fattiglappen. Det förtröt Petter Backe. Likväl ville han icke vara ohövlig mot gästen utan sökte vända alltsammans i skämt, sägande:

— Mig tycks, att bror kikar oftare åt köket än åt stallet. Skulle mina flickor behaga bror bättre, så kan vi lägga handeln på den bogen.

Genast svarade Rygell.

— Ja, Barbro. Om jag får Barbro.

Fanjunkaren blev bestört över att hans plan lyckats så hastigt och väl. Han gjorde invändningar. Förliden vår hade han hyst en ung Bourmaister, brorson till kommerserådet, en knävel att ha hand med hästar. Han hade lärt Barbro rida och fanjunkaren fruktade, att flickan fäst sig vid pojken.

Rygell sade:

— Då har hon fäst sig vid en fattiglapp, och det kan aldrig vara meningen. Vad det lider, ska jag vräka kommerserådet själv från Hilleborn. Gå nu in och lova flickan Hilleborn eller vad hon behagar. Kära bror ska också få en dusör, som förslår.

Nu tog fanjunkaren illa upp. — Dra för knävel i våld! ropade han. Tror kära bror, att jag säljer mina flickor åt fula gubbar? Slå i stället till och köp hästarna, så kan vi alltid tala om det andra sedan.

De gingo in i salen, och Barbro tillkallades. Hon skulle vara köpvittne.

— Räkna upp hästarna, befallde Rygell, och nämn priset för var och en.

Fanjunkaren räknade upp hästarna och nämnde priset, varvid han efter god sed tilltog en rundlig prutmån. Men bergmästaren lade pengarna på bordet utan att pruta, och där summan var ojämn, rundade han av uppåt. Han vände sig till Barbro.

— Vad säger nu mamsell? Är jag kanske ett uns vackrare i dag än i går?

Barbro svarade:

— Jag tycker att bergmästaren är fulare vid dagsljus.

Rygell besinnade sig några ögonblick. Därpå sade han:

— Här i rucklet är det aldrig tal om annat än Hilleborn. Som om den gården vore så präktig. Jag har väl det, som är bättre. Men nu lovar jag mamsell att inom år och dag köpa Hilleborn och ge henne i morgongåva.

Petter Backe slog samman händerna. En värre skrävlare hade han aldrig mött! Vem hade bjudit Hilleborn till salu? Och hur kunde han om än aldrig så rik, köpa, när ägaren icke ville sälja?

Rygell svarade:

— Det blir min sak. Men har mamsell räknat på att komma till Hilleborn med Bourmaisters brorson, så har hon räknat bra galet, eftersom kommerserådet har egna söner. Nej, räkna hon omigen, mamsell. Mitt bud står till klockan fem i kväll.

Klockan fem höll han med släden utanför framför trappan. Han lyfte just piskan ur hållaren, när Barbro kom ut till honom.

Hon sade:

— Jag hör, att bergmästaren lovat hjälpa far, ifall jag gör honom till viljes. Gå in till far då och gör upp. Det är inte lönt att avslå hjälpen.

Och när han icke genast steg ur, blev hon otålig.

— Se så, stig ur nu. Räck mig tömmarna, jag ska köra hästarna till stallet.

Tre veckor senare stod bröllopet. Brudgummen drog alla kostnader, utrustade bruden på det präktigaste och klädde upp svärfar, svägerskor och svågrar.

Vigseln förrättades om morgonen, och redan vid middagstid lämnade brudparet bröllopsgården. Under första dagsresan inträffade den olyckan, att vagnen stjälpte i ett dike. Därvid blev fru Barbro illa klämd och klagade över smärtor i bröstkorgen. Resan måste avbrytas vid närmaste gästgivargård. En läkare tillkallades, han kunde varken finna benbrott eller annan allvarlig skada. När det led mot natten, och då Barbro alltjämt klagade över smärtor, gick bergmästaren in till henne och satte sig på sängkanten. Han sade:

— Barbro behöver inte förställa sig. Jag vet nog, varför hon jämrar. Men jag vill, att Barbro skall vara nöjd. Sov hon sött i sin säng, jag finner väl annan liggplats.

Han blev emellertid sittande på sängkanten med armarna hängande över gaveln, huvudet vilande mot armen. Han andades tungt med ett snörvlande ljud. Barbro trodde, att han somnat. Men ljudet blev allt starkare och mera jämrande. Barbro frågade:

— Vad är det nu med bergmästaren?

Han svarade:

— Jag har en sådan vånda.

Barbro satte sig upp i sängen. Hon ville lugna honom och lade sina händer på hans huvud. Plötsligt vände han sig om, grep henne kring handlovarna, klämde och skakade. I det svaga ljuset från nattlampan fick hans ansikte en askdunkel färg, det friska ögat glänste som ett svart kol, läpparna glänste. Han sade:

— Du har det bra, du. Du är nitton år. Du kan ödsla. Å, det gräver i mig, att jag ska vara så gammal. Det gräver i mig. Sjuttio högst åttio år varar en människas liv. Det står i Skriften du! Sen är det slut. Å, herregud!

Och han började tala om sina gårdar, sina fält, sina gruvor, ugnar, hammare. Han talade som ett barn om sina leksaker, sina älsklingar, sina favoriter, sina nya leksaker, som ännu gömma många hemligheter, många nöjen. Han talade också om Barbro. Han räknade:

— Då du blir trettio, då blir jag sjuttioåtta. Herregud, sen är det slut. Du förstår, jag dör. Det är slut alldeles. Och då är du ung. Du är ung, du.

Hon frågade:

— Vad vore svårast att lämna: gårdarna eller mig?

Han svarade:

— Alltsammans. Det är ingen skillnad. Alltsammans.

Men Barbro trodde, att hans vånda gällde henne. Hon bedyrade, att det verkligen sved olidligt i bröstet. Säkert hade hon tagit allvarlig skada därborta i diket.

— Trösta sig! bad hon. Bergmästaren blir hundra år och mer till. Och säkert blir han änkling för tredje gången.

Han slog ifrån sig, den sorgen skulle han aldrig överleva. Men tydligen fann han någon tröst i Barbros ord. Han satte sig till rätta, kröp upp mot sänggaveln, slog armarna kring knäna. Barbro förundrade sig åter över hans utseende, mest över hans läppar, som voro så egendomligt friska och röda, så ungdomligt mjuka.

— Ja, sade han, den som lever återhållsamt och ärbart blir gammal. Far blev nittiofyra. De säger, att jag ska bli blind på andra ögat också. Men vad gör det mig, om jag bara får leva.

När nu Barbro såg honom lugnare, lade hon sig ned och drog täcket upp under hakan. Plågorna började på nytt och hon jämrade sakta. Hon bad honom berätta om Frötjärn och om gårdarna däromkring. Så skulle hon glömma plågorna och kanske somna. Han var genast redo. Han berättade om sitt rike vid sjön Kroken, landet från Frötjärn till Falla. Han talade också om Hilleborn. Då sade Barbro:

— Och när nu Hilleborn blir mitt, då gör jag med Hilleborn, vad jag vill? Lova! Vill jag bo på Hilleborn, så bor jag på Hilleborn. Och vill jag skänka bort Hilleborn, som man skänker bort ett äpple, så kan ingen hindra mig.

Bergmästaren hajade till. Det flög för honom, att hon kanske ville locka honom i en fälla, att hon någonstans dolde vittnen, som kunde edfästa ett löfte. Han vred sig omkring och sökte med den enögda blicken i alla vrår. Men när han slutligen böjde sig fram och betraktade flickansiktet, mjukt, sömnstilla, med det vaga leende, som varken är list eller lycka endast ungdom, kände han sig lugnad. Och besinnande att ett löfte, givet åt ett halvsovande barn i en vittneslös kammare icke har särdeles stor giltighet, sade han:

— Alltsammans hör Barbro till. Barbro får allt i morgongåva. Lilla Barbro skall vara som en drottning. Alla måste lyda min Barbro, unga som gamla.

Halvt i sömnen upprepade hon:

— Unga som gamla, alla —

III.

Bergmästaren sparade varken på tid eller pengar, när det gällde att bereda Barbro en glädje. Han gjorde täta stadsresor och medförde varje gång någon ny leksak eller klädnad eller smycke eller vad eljest kan förnöja en ung kvinna. Barbro tackade med nigningar och goda ord. Och bergmästaren sade:

— Bevars, jag vet hur det skall vara. Jag har varit gift två gånger förr. Kvinnfolk tycker om sånt där.

En morgon spände han två par oxar för största skrindan och körde till staden. Nyheten spreds genom fem socknar, folk gjorde sig ärende ut på vägarna för att se, vad bergmästaren skulle hämta i skrinda så här års. Fram mot kvällen kommo oxarna i sakta mak stretande med en taffel av så väldiga mått, att skrindan tycktes färdig att gå i flintor. Då sades det allmänt, att bergmästaren äntligen mött sitt öde, att han gick i barndom och att om också skrindan höll så skulle helt säkert det Rygellska väldet vid Kroken falla sönder.

Till sist var Frötjärn alldeles uppfyllt med allehanda bjäfs, schweiziska speldosor, tyska klockspel, italienska lutor, fågelburar med flerfaldiga sorters sångfåglar, fiskkupor och annat krafs. Bergmästaren fann då nya medel att förnöja Barbro. Han skaffade henne en kammarpiga och två leksystrar eller sällskapsdamer. Kammarpigan var Tilda i Lillgården, en hurtig flicka, som blev Barbro till behag. Leksystrarna voro Lotten Schager från Herrlestorp och Brita Billman från Bånga. Lotten Schager fick till uppgift att lära Barbro spela på det stora åbäket till taffel. När änkenåden på Herrlestorp hörde, att hennes välborna dotter skulle förvandlas till en liten musikmamsell, blev hon mycket bedrövad och kände nu först till fullo, vilken olycka fattigdomen är. Men bergmästaren satte flickan utan vidare krus i vagnen och med lika litet krus lassade han av henne vid Frötjärn. Brita Billman kom självmant. Hennes far flackade land och rike omkring för att skaffa pengar, och var han nu befann sig var ovisst. Men till Bånga kommo utmätningsmännen och förseglade löst och fast, stort och smått. Brita såg sig då ingen annan råd än att söka tjänst på Frötjärn.

Det blev vår, glänsande gullvivor i rabatternas mörka mylla, äppelblomst på svarta, fuktiga grenar, vita sippor under ljusgrönt björklöv. Flickorna vandrade långsamt och makligt omkring i trädgården. Barbro med armarna i kors under brösten och huvudet något framåtböjt. De andra, oroligare i sina rörelser, än böjande sig till marken efter blommor än lyftande armarna upp mot trädgrenarna. De dröjde vid buskar där fåglarna redan börjat häcka. Svartvingade flugsnappar med vita, ulligt mjuka bröst fladdrade oförskräckt omkring dem, ärlor, finkar, rödbröst gitte knappt väja. Allt detta betraktade bergmästaren med största välbehag. Han smög sig ut på terrassen, där en tät och ganska förvildad rosenhäck gav ett gott gömställe. Han granskade Barbro och fann, att han ingalunda betalt detta stycke ungdom för dyrt. Hon var verkligen välväxt, mjuk och behaglig i alla sina rörelser. Höfterna vaggade icke som tarvliga flickors höfter, hon bar sin kropp med styrka och lätthet. Hennes hals lyste vit med ett svagt skimmer av bärnsten.

Ibland följde han henne ned i trädgården och gick då ett par steg bakom henne. Han böjde sig än åt höger än åt vänster för att bättre kunna betrakta hennes armbågar, som doldes av den pösande kjolens veck. Någon gång kom han henne så nära, att hon kände hans andedräkt. Och när hon hunnit ned till stranden eller när hon stannade vid grinden, som leder ut till vägen, hände det, att han helt plötsligt grep henne i armen eller tog henne om livet och förde henne tillbaka in i trädgården. Eljest rörde han henne icke.

Och han fann ännu ett sätt att bereda henne nöje. Han förde till Frötjärn en viss magister Ekmarck, en karl i fyrtioårsåldern, en riktig slarver som för dryckenskaps och många upptågs skull körts ur latinskolans tjänst. Han var en mästare i allt, som är onyttigt. Han trollade med kort och tärning, han härmade alla djur och alla människor på det förträffligaste sätt, han deklamerade med mycken känsla, trakterade luta och flöjt och sjöng med en något hes men kraftfull stämma. Han var vidare den störste pratmakare, som gått i ett par nedkippade stövlar, han kände alla människor, sprang i alla gårdar och förde allt skvaller på gott och ont från socken till socken. Han sjöng för Barbro och gjorde sina konster. Rygell, som aldrig haft tid att lyssna till gyckelmakare, skrattade omåttligt och kunde icke alltid skilja mellan det avsiktligt löjliga och det patetiska, vilket förtröt magistern. Ekmarck förde då Barbro upp på Frötjärns häll, som också kallas Kungsstenen. Härifrån är utsikten vidsträckt, till vänster ser man över Stenby och Raslinge ända bort till Vesslan, åt höger ser man över det flacka Vassbrolandet Bånga och längst i söder Fallas vita murar. Barbro frågade om man även kunde se Hilleborn. Magistern spejade förgäves. Slutligen klättrade han upp i en tall, som står längst ute vid stupet. Från tallens topp kunde han skönja taket på Hilleborn. Han föreslog, att man skulle uppföra ett utsiktstorn något högre än tallen. Bergmästaren sade:

— Jag har lovat Barbro, att hon skall få se Hilleborn både utan och innan och så mycket det henne lyster. Därmed får hon vara nöjd.

Barbro visade intet missnöje, men bergmästaren var hela den dagen sur och tvär och såg snett på flickornas lekar. Han kunde inte längre förstå, att vuxna människor ville förslösa sin tid så gagnlöst. Magistern lät sig icke avskräckas, han tog till lutan och sjöng i skymningen så att göken vaknade och begynte gala. Genast var magistern färdig att härma göken och det blev dem emellan en ursinnig sångartävlan, som ändade med att göken drog sig ur striden med ett sprucket och ängsligt kuku.

— Det var göken, sade Ekmarck. Han har nu dött för sin fåfängas skull och ligger på rygg i mossen. Låt oss ta fatt på de andra.

Han härmade människorna, som bo vid Kroken. Han härmade gamle greven på Falla, när han en söndagsmorgon kliver ut på smedjebacken för att hälsa sitt folk som inte längre är hans och ängsligt vaktar sig för att vända dem den del av ryggen där syrtuten skiner i kapp med solen. Han härmade hennes nåd på Herrlestorp, när hon plirande och rädd att begå ett brott mot etiketten, stiger ut på trappan för att möta en gäst, om vars börd och ställning hon ingenting vet. Han härmade bröderna Fielding på Vassbro, sprättar och kvinnotjusare, han härmade patron Sundin på Haddinge när han äter i kapp med sin hjärtevän den store kreaturshandlaren herr Gellin och så småningom armbågas bort från fatet. Plötsligt sköt han rygg, tryckte ned huvudet, så att hakan vilade mot bröstet, slöt vänstra ögat. Han ryckte till sig Barbros redikyl och hängde den över armen, med tunga steg lunkade han fram över hällen, då och då böjde han sig ned och tog upp en kotte, ett strå, en sten, granskade den, luktade, bet i den och stoppade den med ett belåtet grymtande i påsen. Bergmästaren sade:

— Vem ska nu det där vara? Kanske det är rättarn, eftersom han är enögd.

I stället för att svara smög sig Ekmarck alltjämt förvriden på samma sätt, bakom Barbros rygg, böjde sig ned så att hans panna snuddade vid hennes nacke, slöt ögat, vidgade näsborrarna och andades in hennes doft med synbart välbehag. När Barbro kände den kittlande heta pusten brast hon i skratt och ropade:

— Det är bergmästaren!

Magistern återtog hastigt sin rätta gestalt, förläget leende gick han bort mot Rygell och bad honom icke tycka illa vara. Bergmästaren reste sig långsamt och begynte stiga nedför hällen. Han vände sig om och sade:

— Som man bäddar får man ligga. Föder jag en lathund får jag väl inte ta det illa, att han rapar mig i synen. Men nu ser jag, att Barbro inte leds på Frötjärn, och då får jag väl gå till det som är nyttigare.

Samma afton for han till Hoby och därifrån ända upp till Älvsnäs, där timmer skulle flottas. Han stannade vid älven en vecka. När han återvände till Hoby, möttes han av rättaren på Frötjärn.

— Vad gör du här? frågade Rygell. Har de nu slutat att sjunga och trolla på Frötjärn?

Rättaren sade:

— Sjunger gör de, så att en aldrig får sova. Och nu trolla de, så att jag tänker det blir knappt med sömn för bergmästaren. De ha trollat till sig en eka. När jag for, höll magistern på och tjärade botten därnere vid hällen.

Rygell lät spänna för trillan och körde till Frötjärn. Han höll bakom ladulängan och kom osedd in i trädgården. Fönstren stodo öppna, han hörde magistern och flickorna sjunga. Barbro stod på terrassen och klippte rosenhäcken.

Bergmästaren letade utmed stranden efter ekan. Han tog en stör och gick långt ut i vassen för att undersöka sjöbottnen. Ingenstans fann han någon eka. Han steg då upp till Barbro och hälsade. Hon sade:

— Det var gott att bergmästaren kom. Här börjar bli ensamt.

Han räknade på fingrarna:

— Barbro har två leksystrar, en magister och en kammarpiga. Hur kan det vara ensamt?

Barbro svarade:

— Minns inte bergmästaren, vad han lovade, när han tog mig med till Frötjärn? Han lovade, att alla skulle lyda mig, gamla som unga. Nu tänker jag bygga en klockstapel på hällen, och när det blir helgdagskväll, skall jag ringa samman till dansgille.

Rygell gick förbi Barbro utan att svara, han gick in i salen, där magistern och flickorna alltjämt sjöngo och spelade. Han tog lutan från magistern och hängde den på väggen. Han befallde honom att stiga in på gårdskontoret, där han skulle få vidare besked. Han befallde flickorna att skyndsamligen packa sig ned i köket för att sköta de sysslor, som där kunde finnas att sköta. Nu var det slut med dagdriveriet, eho, som ville äta, skulle ock arbeta. Undantagandes Barbro, som enligt överenskommelse hade sin frihet.

När allt sålunda var ordnat, magistern fängslad vid pulpeten och flickorna satta till grova och tunga göromål, gjorde han sig redo att återvända till Hoby. Men Barbro ställde sig i vägen för honom och påminde honom än en gång om löftet. Bergmästaren svarade, att han icke kände annat löfte än det, han givit inför prästen. Han sköt Barbro åt sidan och steg upp i vagnen. Barbro ställde sig med foten på vagnssteget och ville inte gå därifrån, förrän han erkänt sitt löfte.

Rygell sade:

— Ja, jag lovade, att folk här vid Kroken skulle lyda Barbro. Det är sant. Men Barbro lovade mig inför prästen att vara mig underdånig och lydig …

Barbro brast i skratt.

— Bergmästaren tör inte vara god att knäppa nötter med, sade hon. Men nog vill jag försöka.

Hon svängde sig hastigt om och sprang ned i trädgården. Bergmästaren dröjde en stund villrådig, han satte trillan i gång och körde långsamt ned på vägen. När han åkt ett stycke, fick han se rättaren, som svängande med armarna och hojtande kom springande tvärs över havreåkern. Bergmästaren hoppade ur trillan, som ännu var i gång och lunkade ut på åkern.

— Frun, flämtade rättarn, frun har gett sig ut på sjön. Det är kammarpigan, som hämtat henne i ekan. Nu ror de mot Frösevi brygga. Om bergmästaren kör upp på Hillebornsvägen, så kan han genskjuta —

Byvägen, som leder från Stenby till Hilleborn, skär Hobyvägen vid pass en kvarts mil från Frötjärn. Det blev en dryg sväng, och bergmästaren körde så hårt, att trillan dansade från dikeskant till dikeskant. När han kommit ett stycke fram på byvägen, fick han fri utsikt över sjön. Han såg, att ekan redan landat vid Frösevi brygga, och att Barbro ensam stigit i land. Hon tog genvägen över ängarna upp till Hillebornsvägen. Hon gick inte särdeles fort. Bergmästaren saktade farten och måste likväl vänta en stund vid vägskälet. Han trodde, att hon skulle vika av inåt skogen och höll sig redo att lämna häst och kärra i sticket. Men Barbro närmade sig helt lugnt. Som vanligt höll hon armarna korsade under brösten, huvudet något framåtböjt. Bergmästaren frågade, vart hon ämnade sig. Hon svarade: Till Hilleborn.

— Sätt dig då upp i trillan. Det är onödigt att du tröttar dig. Helst du har den där värken i bröstet.

Hon satte sig upp i vagnen och de körde i sakta mak ett stycke framåt. Efter en stund frågade Barbro:

— Hur långt är det nu till Hilleborn?

— Det är väl en kvartsmil.

De körde ytterligare ett stycke. Då märkte Rygell, att hästen ville svänga av åt vänster. Det var Barbro som sakta och varligt drog i vänstertömmen.

— Vill du nu vända? frågade Rygell, och Barbro nickade. Men bergmästaren gav hästen ett duktigt rapp.

— En får väl något veta, vad en vill, eljest blir det snett och vint. Nu kör vi till Hilleborn.

Barbro gjorde ett försök att kasta sig ur vagnen, som hade god fart. Bergmästaren grep henne i kjolen. Han räckte henne tömmarna och sade:

— Vill du hellre fara ensam, så går jag hem igen.

När Barbro fått tömmarna i hand, vände hon med ett så häftigt ryck, att hästen blev skrämd och satte av i sken mot Frötjärn. Bergmästaren lade armarna i kors och lät henne hållas. Så småningom fick hon bukt med hästen, och de kommo oskadade fram till Frötjärn. Men när Barbro skulle stiga ur vagnen, kunde hon inte längre hålla sig upprätt, utan bergmästaren måtte bära henne in i huset.

Bergmästaren stannade sedan någon tid på Frötjärn och skickade rättaren i sitt ställe till Hoby. Lotten Schager och Brita Billman skötte från morgon till kväll sina sysslor och sattes till så grovt och tungt arbete, att leklusten alldeles förgick. Vad magistern beträffar, höll Rygell honom under lås och regel på gårdskontoret och tvang honom med svält och ännu mer med törst att arbeta. Kammarpigan hade återvänt till föräldrarna i Lillgården.

Barbro vandrade alltså ensam i sin trädgård och hade intet annat att förnöja sig med än de luftslott, hon byggde. Med bergmästaren talade hon föga, men de ord, som växlades, voro vänliga nog. En dag frågade Rygell, om hon inte leddes vid att gå sysslolös.

Barbro svarade:

— Hur skulle jag kunna ledas, som har så mycket i tankarna?

Bergmästaren sade:

— Jag vet nog, vad Barbro tänker på. Hon tänker på, att jag lovat henne Hilleborn. Det löftet står jag för. Och har väl redan något i görningen. Men hon får tåla sig till hösten. Först måste jag ordna affärerna med Bånga.

Barbro sade:

— Och när nu Hilleborn blir mitt, då gör jag med Hilleborn vad jag vill. Och vill jag skänka bort Hilleborn, som man skänker bort ett äpple, så kan ingen hindra mig.

Den gången blev bergmästaren varken ond eller rädd. Att skänka bort Hilleborn, som man bjuder ett äpple, föreföll honom övermåttan löjligt. Han skrattade sitt tysta skratt, som egentligen endast bestod i att den kullriga ryggen guppade och ögat rann.

— Nej, tokigare än ett tokigt kvinnfolk, det finns inte. Men Barbro har slitit för länge på bröllopskläderna. Sätt nu på sig en grov kjortel och se till att någonting blir uträttat. I mjölkkammaren finns det göra för mer än en. Där kan Barbro börja.

Barbro svarade:

— Nog kan jag kärna bergmästarens smör. Men löftet, som han gav mig, det skall han hålla, vilket han vill eller ej.

Barbro Backe tog från kistbotten den grova arbetsdräkten och begav sig till mjölkkammaren. Den ligger tätt intill ladugårdslängan och utanför trädgårdens häckar och diken. Huset har två dörrar, av vilka den ena vätter åt stallgården, den andra utåt ängarna och sjön. Här ställde sig Barbro med sin kärna, och under det att hon kärnade, sjöng hon. Magisterns lustiga visor hade hon glömt och Lotten Schagers ballader. Hon hade aldrig lärt sig annat än barnvisor, om troll och jättar och skogsrå och hon sjöng:

Det gjorde arbetet lättare och kom henne att glömma smärtorna i bröstet. Men sången oroade bergmästaren. Han tog ofta vägen förbi mjölkkammaren, dröjde vid husknuten och lyddes med hand bak örat. Ibland satte han sig på mjölkpallen, som stod utanför gaveln och blev sittande rätt långa stunder, sysslolös och tungsint.

Och det hände en gång, när Barbro sjöng en visa om vårens blommor, att han gick ut på fältet och letade samman en handfull gullvivor. Han masade sig långsamt fram till dörren, bidade till dess att Barbro slutat sjunga och sträckte då det gula knippet på rak arm in genom dörröppningen.

Barbro tackade och fäste blommorna vid sin klädnad. Men bergmästaren blev helt förlägen, väl ej för blommornas skull utan därför att han spillt så mycken tid vid mjölkkammardörren. Han for till Hoby och stannade i skogarna mer än en vecka.

IV.

Vivecka van Deen, dotter av bergsrådet van Deen på Falla och hans hustru Anna Rosenhane, gifte sig anno 1807 vid tjugu års ålder med capitainen greve Ulrich von Battwyhl, känd för sitt sneda ansikte och sin obegripliga enfald. Vad som förmådde mademoiselle van Deen till äktenskapet, var troligen den omständigheten, att greve Ulrich i henne såg ett orakel, vars råd ovillkorligen måste lydas. Och lilla Vivecka hyste en ödesdiger passion för att ombedd eller oombedd förmana och ställa till rätta.

Under trettio års tid ingicks icke ett äktenskap inom Raslinge, Hulinge och Stora Hammars socknar utan att grevinnan Vivecka först rådfrågats av oroliga föräldrar eller kärlekskranka ungdomar. Hon hade ett utomordentligt milt och oförståndigt och kärleksfullt hjärta och hennes råd gingo alltid i positiv riktning, så snart hon spårade minsta tecken till öm böjelse. Resonemangsäktenskap voro henne innerligen emot, likaså varje klokt hänsynstagande till materiella omständigheter. Hon övertalade fattigt gott folk att älska varandra. Och det påstods icke utan skäl, att den stora fattigdom som på fyrtio- och femtitalen lade Kroken och dess stränder under Rygells skräckvälde, till icke ringa del hade sin orsak i grevinnan Viveckas rådgivande verksamhet.

Efter stora branden på Falla anno 42 tog denna verksamhet ett brått slut. Den grevliga familjen råkade i en fattigdom, som på grund av ovana vid att tigga sig fram, så småningom blev nästan fantastisk. Var greven och grevinnan vistades åren 42—48 är okänt. Hösten 48 fann Rygell dem i ett ödestorp norr om Gårsnäs. Grevinnan var då fullständigt nedbruten, minnesslö och en smula enfaldig. Greven var visserligen också enfaldig men icke annorlunda än vad han från födseln varit, snarare då en smula mer rådig, sedan han nu blivit sin kära Viveckas stöd och förmyndare. Rygell erbjöd dem fri bostad i bottenvåningen på Falla, som bergmästaren återuppbyggt, därtill några andra förmåner. I gengäld lovade greven att vårda slottet och parken. Sonen Ludvig togs från det skäligen knappa nådebröd, han ätit hos släktingar, och gjordes till bruksbokhållare. Herrskapet på Falla levde således numera i omständigheter, som voro ungefär lika avlägsna från ödestorpets nöd som från den van Deenska härligheten. Greven matade höns, uträttade en del småsysslor, och bjöd vid högtidliga tillfällen ”sina smeder” på brännvin. Trots sina sju och sjuttio år var han utomordentligt rörlig, trippade på tå, huvudet tillbakakastat, det strida vita håret rakt till väders. Händerna höll han vanligen på ryggen under syrtuten, så att skörten putade och guppade värdigt som stjärten på en tupp. Hans stämma liknade tuppens i gäll styrka.

Grevinnan höll sig för jämnan i sin länstol, stilla som en sovande. Hon gav varken råd eller befallning. Hon skulle på gamla dagar ha varit en fullständigt onyttig människa, om hon icke förstått att bereda en alldeles förträfflig dryck, en holländsk pomeranslikör enligt grevens utsago men som i själva verket endast bestod av brännvin och pomeransskal jämte ytterligare två eller tre kryddor. Denna dryck skattades högt av herrarna kring Kroken.

Man får nämligen icke tro, att den grevliga familjen sedan den åter kommit till ett visst välstånd, saknade goda vänner och trogna grannar. Prästen i Raslinge, som en gång i tiden haft grevinnan att tacka för sitt skäligen magra pastorat, skrev alltjämt ett ode till hennes födelsedag och uppläste det under överdrivna vördnadsbetygelser. Grevinnans födelsedag var i själva verket de tre sjösocknarnas stora fest. Visserligen dansade man icke längre på Falla, men minnet av otaliga danser, och av otaliga kärleksmöten under den ömma grevinnans beskydd, begicks ännu med en viss pomp och ståt. Kvällen förut anlände från Herrlestorp, från Bånga, från Vassbro, Haddinge, Frösevi, Hilleborn hela lass av den första sommargrönskan, de första juniblommorna. Greven vågade icke bryta en kvist på Falla, det var därför nödvändigt, att grannarna kommo honom till hjälp. I junikvällens skymning gledo yppigt grönskande små holmar in mot Fallas brygga, där greven, resande sig på tåspetsarna och öppnande stora famnen ungefär som en kråkskrämma, hälsade dem med ett gällt:

— Tyst, mina vänner, tyst! Vivecka får ingenting ana.

Och grevinnan Vivecka anade ingenting. Hon satt i sin länstol, mild, sömnig, glömsk av allt. Varken smedernas druckna sorl eller gästernas kiv och skratt eller grevens gälla befallningar, när han från slottstrappan ledde arbetet, förmådde återkalla henne till en värld, som hon lämnat för länge sedan.

Det år, då Barbro Backe blev Krokens härskarinna och mejerska på Frötjärn, fick grevinnan Viveckas födelsedag en särskild betydelse tack vare tre omständigheter. Gumman fyllde sina sjuttio och det grevliga äktenskapet sina femtio. Den tredje omständigheten var den, att Rygell utfärdat ett ännu strängare förbud mot att skada eller ens rubba något, stort eller smått på Falla. Detta förbud var en skymf mot herr greven som städse vårdat park och slott exemplariskt, det var vidare en skymf mot samtliga herrarna kring Kroken, som någon gång när den förträffliga pomeransen led mot sitt slut råkat trampa i en eller annan rabatt eller bryta några värdelösa grenar. Skymfen svaldes emellertid och man kom endast överens om att bereda grevinnan en pompösare hyllning än någonsin förr.

Till det ändamålet hämtade herr greven med hjälp av sin son ur källarens djup tvenne ankare brännvin, avsedda för smederna. Vidare smög han sig så nätt in till den sovande Vivecka och lossade nyckelknippan från hennes förklädesband.

— Nu min käre Ludvig, sade han till sonen, skall vi bereda din kära mor ett nöje genom att välfägna hennes gäster. Du känner mamma, Ludvig, det är riktigt i hennes smak.

Och de båda grevarna dukade på marmorbordet under almarna, dukade upp vad huset och den stackars grevinnan förmådde, vilket icke var särdeles mycket. Några pepparnötter, några skorpor, en bit skinka, en ost och något mer. Desto präktigare var servisen, gammalt ostindiskt, ett van Deenskt arv, som tillfallit Battwhylarna efter branden. Vidare ett schatull av rosenträd och ebenholts försett med sex flata flaskor. Dessa flaskor buro olika inskrifter men innehöllo alla grevinnan Viveckas förträffliga pomerans. Greven återlämnade nyckelknippan till sin hustru klappade henne på axeln och sade:

— Det sker till din ära, min Vivecka. Det blir en triumf!

Vid åttatiden anlände herr Hugo Schager från Herrlestorp med en vagnslast drivhusblommor. En halvtimme senare började båtarna anlända, båtar från Stenby, från Frösevi, Haddinge, Vassbro, Bånga. Smederna lossade och släpade det gröna och blommiga bråtet upp på gårdsplanen. Humlor, getingar och bin församlades i stor myckenhet och fyllde luften med ilsket surr, hundarna skällde och greve Ludvig skrek:

— Pappa, var ska jag börja? Var ska jag sluta?

Greve Ulrich besteg slottstrappan för att därifrån leda arbetet. Hans plan var att resa tre äreportar, den ena vid trappan, den andra vid parkgrinden, den tredje vid bryggan. Och från port till port en välvd gång av löv och blommor.

På gårdsplanen rådde en utomordentlig förvirring. Mellan gästerna uppstod gräl och mellan gästerna och greven och mellan gästernas drängar och smederna på Falla. Bröderna Fielding, som fört två båtar lönnlöv från Vassbro, tålde inte se lönnlövet från Stenby. De vräkte undan böndernas kransar och skyndade att hänga upp sina egna. Den dödssjuke Karl Hamrin förde en hel endunge från Frösevi, han sade:

— Enar och granris är alltid vackert.

Men hans enar blevo utskrattade och vräkta över ända. Och nu kom Anton Sundin, grevinnan Viveckas systerson, bred och myndig, herre till det präktiga Haddinge, som han visserligen förlorat på spel, dryckjom och dryghet. Han förde en flottilj av fyra pråmar, och han kom uppför backen som en vandrande skog, följd av halvtjoget drängar, var och en med gungande, skälvande lindar över axlarna.

— Undan med krafset! skrek han. Här ska Sundins skog stå. Dunder och slagregn den som rör ett träd i min skog.

Nu grälade drängar och smeder. Och knappt var denna tvist bilagd förrän en ny uppstod. Jägmästar Wendt, som en gång i tiden varit trolovad med Karl Hamrins syster, kunde inte lida att se Frösevis enar försmådda. Han tog Stenbybönderna till hjälp och ställde upp enar i dubbla rader på ömse sidor om trappan. Falla blev då likt ett sorgehus, och det togs som dålig varsel. Men gubben Wendt slog på bösskolven och fräste, så att ingen dristade flytta Frösevi enar.

Hugo Schager, som ängsligt vaktade sina dyrbara drivhusblommor, ropade:

— Vad är meningen, go vänner? Har vi kommit hit för att gräla? Vad bergmästarn ska skratta åt oss, när han ser, att vi inte ens kunna resa en äreport åt grevinnan Vivecka!

— Han har rätt, sade Anton Sundin. En skall befalla och de andra lyda. Gör därför som jag säger!

Men greven sade:

— Min bäste, är jag inte herre här? Är det inte min stackars hustru? Är det inte mig, som bergmästarn förföljt i trettio års tid? Skulle jag inte veta, vad som passar?

Och smederna begynte ropa:

— Drängarna ska bort! Bort med dynggreparna!

Vartill drängarna genmälde:

— Svartnosar! Byxlösa!

De trängdes och gåvo varandra knuffar. Smederna voro flera till antalet, men, då de kommo direkt från valsverket, halvnakna och illa utrustade gentemot drängarna, som gingo i broddade storstövlar. Sundin var därför hågad att låta sitt folk slåss. Greven åter ansåg det nödvändigt att lugna sinnena. Ett brännvinsankare ställdes på gårdsplanen och överlämnades åt drängarna och Stenbyfolket. Smederna förständigades att tömma sitt ankare i bruksbacken.

Greven tog därpå schatullet i famn och förde sina gäster ned till gula paviljongen i parken. Här tömdes några glas och förlikning ingicks. Man beslöt att rätta sig efter grevens plan. Endräkt var nödvändig, om man skulle åstadkomma något, som kunde hedra grevinnan och förarga bergmästaren. Gubben Wendt drog fram ett par kortlekar ur stövelskaften. Natten var lång och ljus, äreportarna kunde resas på ett par timmar. Herrarna bänkade sig kring bordet.

Vid tiotiden anlände major Billman. Han kom i sällskap med Albrecht och Gert Bourmaister, kommerserådets son och brorson. Förödelsen på gårdsplanen, där löv och blommor kastade om varandra redan börjat vissna, roade dem. Billman grinade och sade:

— Vad detta är likt Raslingarna! Och vad det ska glädja vännen Rygell.

Han gick ned till paviljongen, och inkommen hälsade han icke utan vräkte sig tungt på en stol. Han satte en halvfylld flaska till munnen och tömde den. Han var stor och bred, rödbrusig och svartmuskig, hans skägg var strävt, grovt som tagel och pekade rätt ut.

— Jag är ledsen, sade han. Tvi vad jag är ledsen. Min flicka tjänar piga på Frötjärn.

Greven sade:

— Kära bror skulle inte använda så chockerande uttryck. Kan det var ett nöje att kalla sin dotter piga?

— Jag har varit borta två månader, fortsatte majoren. Jag har besökt åtta av mina käraste vänner och alla åtta uppsade vänskapen. I morse kom jag hem. Jag red förbi Frötjärn. Då fick jag se en piga, som bar ett ämbar skulor till svinhuset. Hon hade en kort grå kjol och den höll hon upp med näven, som pigor bruka. Den där är välgjord, tänkte jag. Alldeles som man tänker om pigor. Jag red tvärs över havren för att se på henne. Det var Brita. Det var Brita Billman.

Herrarna vid spelbordet låtsades icke höra. Majoren fortsatte:

— Då red jag till Hilleborn. Det vet ni, att jag ber hellre fan om hjälp än den apan. Men jag red till Hilleborn. Hör nu på Raslingar! Det är likadant i Hulinge. Det finns inte pengar på Hilleborn. Gubben tror jag inte, men sonen tror jag eftersom han är knekt. Inga pengar. Han är fast som vi. Han har skulder som vi. Han är gjord efter samma beläte. I morgon säljer jag Bånga.

Det blev oro vid bordet. Herrarna fällde korten och betraktade varandra med häpna, förskräckta blickar. Här och var glittrade ett stänk av skadeglädje, men förskräckelsen var större. Slut även på Hilleborn? Skulle Rygells rike ökas med ännu en provins? Fattiglapparna kring Kroken förlora sitt sista skydd?

Majoren fortsatte:

— Bjud er nu åt Rygell med hull och hår, med döttrar, hustrur och fänad. Så kvittar han mot skuld. Sen är det slut. Vad tar han nu ifrån mig? Jag äger inte en stol, inte ett bord, jag äger inte de här trasiga sulorna. Jag äger inte så mycket, att jag kan köpa fem alnar svart tyg åt Brita Billman. Ä! Vad gör det mig, när hon i alla fall håller kjolen i näven som en piga. Men i morgon säljer jag Bånga. Kvittar mot skuld, och får inte ett rundstycke. Slut. Adjö. Vart går jag sen?

I sin stora enfald var greven genast redo att bjuda honom en fristad på Falla. Majoren tog honom i famn och kramade, så att gubben kippade efter andan.

— Du hjärtans stolle. Vill du bli vräkt? Ska jag bo på Falla? Var då? I källaren? Men du är en hjärtans kar och nu ska jag hjälpa dig att resa en äreport åt grevinnan.

Han sprang tvärs över rummet och sparkade upp dörren. — Holla! ropade han. Smeder och drängar, ohoj! Brännvin! Brännvin!

Och han behövde icke ropa länge förrän de kommo, drängarna tungt stegande i stövlarna, smederna tassande barfota, svarta, brända av eld och dricka. Majoren ordnade dem i två led ansikte mot ansikte. Han sade till greven:

— Hämta mera brännvin. Gör som jag säger Ulrich. Hämta ett ankare och ställ vid grinden. Nu ska vi visa, att grevinnan Vivecka är det förnämsta fruntimret vid Kroken. Den äreporten du har tänkt dig, kan passa för Brita Billman, som tjänar piga på Frötjärn. Mer brännvin!

Till herrarna vid spelbordet sade han:

— Såna stackare, mina vänner! Har ni sprungit hos gumman i trettio år, ätit hennes mat och druckit hennes vin och vill nu löva med löv, som redan vissnat? Finns det inte friskt löv på Falla? Men därför att Rygell sagt nej, vågar ni inte bryta en gren, inte en kvist, inte en kotte. Så ska ni också lämna gummans pomerans i fred, struntar!

Han tog schatullet och gick ut till smederna. Han kommenderade: Upp med käften! Han gick hela raden utefter och hällde en duktig slurk i var strupe.

— Så, pojkar. Rättning. Var har ni yxorna? En yxa eller såg per man. Giv akt. Nu springer ni efter yxorna, pojkar. Helt om marsch. Språngmarsch. Språng! Marsch! För knäveln rör på skankerna ludna bestar.

Men en av smederna ville inte springa. Det var en ung karl, som inte kände vanorna. När kamraterna med fladdrande skjortor rusade sicksack mellan träden, gick han helt lugnt uppför gången och stannade ett ögonblick för att riva sig på benet. Då föll majoren över honom med hela sin tyngd, skakade honom och släpade honom tillbaka till paviljongen.

— Du ska springa.

Smeden svarade:

— Inte lyder jag dig, om du inte är som folk.

Majoren lade sin näve över pojkens nacke och sade tämligen lugnt och lågmält:

— Ska jag vara som folk? Du är tokig. Vad heter du?

Han hette Karl-August.

— Det är fint, sade majoren. Det är kungligt. Karl-August, vill du gifta dig med Brita Billman, som tjänar piga på Frötjärn?

Smeden svarade:

— Det beror väl på. Jag är ny i orten, så jag känner inte pigorna.

Majoren rev upp västen och drog fram sin revolver, som han bar i hölster vid svångremmen. Han behöll sedermera revolvern i hand hela natten och använde den som kommandostav.

Till smeden sade han:

— Nu räknar jag till tre. Sen skjuter jag dig.

Och han räknade: Ett —

Smeden såg honom rakt in i ögonen.

— Ja, du är galen nog till det, du.

Och han satte av, kastande som en hare mellan träden.

Under fyra timmar gick förödelsen över Fallas park. Sågarna gnisslade, yxorna sjöngo. Ett trettiotal träd och buskar fälldes, ännu fler avskalades. Alla trädgårdsmöbler av träd jämte en god del av staketet sönderhöggs till ved. Klockan tolv voro äreportar och lövgångar resta, så lummiga och rika, att de kunnat anstå ett furstligt bröllop.

— Vilken triumf, ropade greven. Vilken triumf för Vivecka och för oss alla!

Greve Ludvig sade:

— Kära pappa, bara vi inte bli vräkta —

Men gamle grevens klena förstånd var nu alldeles omtöcknat. Han omfamnade Billman och grät av tacksamhet och glädje. Det tycktes honom, att vännen återerövrat Falla och insatt honom och Vivecka i alla deras rättigheter. Han trodde, att de stora festernas och överflödets tid åter var inne.

Han förde sina gäster fram till bordet.

— Kom, mina vänner, låt oss äta och dricka.

När han nu såg den skrala anrättningen, blev han förlägen. Och för att trösta sig och sina gäster började han tala om den dyrbara servisen, vars make varken fanns på Hilleborn eller Frötjärn.

Billman lyfte då sin tallrik över huvudet och krossade den mot bordskanten.

— Rygell! skrek han. Är det inte bättre att krossa var tallrik? Vi dumma raslingar! Hade vi bränt våra gårdar, kalhuggit våra skogar, lagt våra åkrar för fäfot! Nu är det hans.

Wendt sade:

— Bättre att det är hans. Han förstör ingenting.

Billman böjde sig ned över honom och viskade:

— Bättre? Var det bättre att han tog Malin Hamrin ifrån dig? Var det bättre att han pinade ihjäl henne? Är det bättre att han lockat Brita till Frötjärn?

Albrecht Bourmaister sade:

— Jag tror att Billman konspirerar. Vad har han för ont i sinnet?

Billman svarade:

— Inte värre än vad jag själv lidit och andra med mig. Aldrig hade jag trott, att en hel socken skulle låta sig ätas av en enda varg.

Mitt på gården hade han lagt upp ett väldigt bål. Han gick nu fram till bålet, lade en risknippa på vindsidan och tände. Lågan svepte raskt in i bålet och steg med mycken kraft. Smeder och drängar som sovo i klungor här och var på planen och i parken, skreko högt i sömnen, vaknade och begynte stimma och springa runt bålet. Billman sade:

— Syns den här elden från Hoby? Lägg mera på, pojkar, tag av stängslet och bänkarna i parken.

Hugo Schager, bröderna Fielding och Stenbybönderna hade i tid dragit sig ur leken och begivit sig hem. De kvarvarande slogo sig ned på lämpligt avstånd från elden. Smederna flyttade sitt brännvinsankare och lägrade i närheten. Majoren strövade fram och tillbaka, hans breda svarta skugga dansade på Fallas vita mur. Plötsligt sprang han bort till bordet, tog tre tallrikar och ställde upp dem mot tre trädstammar.

— Nu, sade han, ska vi se, om jag kan sikta i det här eldskenet. Det påstås, att min salig stamfar var den säkraste andskytten vid Kroken. Särskilt styv om nätterna. Han var nämligen tjuvskytt till yrket, gubben —

Han siktade och träffade tallrik efter tallrik. Greven mumlade halvsovande:

— Vilken triumf för Vivecka.

Gert Bourmaister sade:

— Låt nu vara, Billman, eller tag ett annat mål —

Billman svarade:

— Jag får väl göra dig till viljes. Maka åt er bröder och giv mig plats. Jag sitter för sista gången i laget.

— Sista? Sista? mumlade greven. Var nu inte ledsen. Drick, drick! Pomeransen är god —

Och Hamrin sade:

— Nej var inte ledsen. Se på mig, som är dödsdömd både av doktorer och klokt folk. Jag är inte ledsen. Jag dricker. Sommaren är varm och skön. Det doftar så gott. Det är så mjukt på marken. Varför skulle jag leva, när det blir vinter?

Billman förhöll sig nu tämligen lugn. Ingen anade, vad han hade i sinnet. Mer än en timme blev han sittande bland vännerna och deltog om också fåordigt i deras samtal och skämt. Ibland lyfte han sig upp på händerna, sträckte på halsen och stirrade ned i parken. Gert Bourmaister, som satt ytterst i kretsen, frågade:

— Vad ser du efter? Kommer det någon?

Men han låtsades icke höra utan kastade sig åter in i samtalet. Först när elden började slockna och dagen nalkades med röda flammor och glittrande vita moln, blev han åter orolig.

Och plötsligt sade han:

— Nu gitter jag inte vänta längre.

Någon frågade:

— Vad väntar du på?

— Min stamfar tjuvskytten, sade han, brukade tända en eld i skogen för att locka sina ovänner till sig. Ser du någon i parken, Gert?

Gert svarade:

— Någonting ser jag, som rör sig. Jag tror, att det är en gubbe —

— Hans ovänner, fortsatte Billman och reste sig från sin plats. Hans ovänner ville ogärna möta honom, den hedersgubben. Men han lockade dem till sig i skogen. Nu ser jag också, att det är en gubbe. Vem kan det vara? Å, en sån fuling!

Sundin sade:

— Det anar mig, att Billman väntar storfrämmande. Låt oss se efter.

De reste sig och gingo nedför sandplanen, stannade vid stängslet. — Vem är det? frågade greven, som såg illa. Han klev över det till hälften nedbrutna staketet och tog några steg in i parken. Plötsligt vände han helt om, slog ut med armarna, spretade med fingrarna. Han viskade hest och gällt:

— Det är bergmästarn! För tusan, mina herrar, hjälp mig då. Vad vill han här? Är han drucken?

Han lyfte än det ena benet än det andra men kom icke ur fläcken. Han nöp i byxorna, ordnade västen, slätade ut syrtuten. Och under tiden närmade sig bergmästaren. Han gick med krokiga knän och starkt framåtböjd lik en bonde som lukar jorden. Då och då rafsade han till sig en avbruten kvist, en nedtrampad blomma, vände den mellan fingrarna och tycktes ganska villrådig. Hunnen fram till äreporten rätade han på sig och upptäckte nu sina åskådare. Han drog sävligt av sig hatten och gjorde en bugning, som herrarna skyndsamt och artigt besvarade. Greven stammade:

— Min käre! Min bäste! Herr Rygell, var välkommen!

Bergmästaren tog några steg baklänges, satte handen som en kikare för ögat och betraktade ståten. Därpå vände han sig till herrarna, som alltjämt stodo kvar vid staketet.

— Hur tycker herrarna, att här ser ut? Man kan tro att en svinhjord gått fram här och bökat. Likvisst måste det ha varit bra stora svin.

Greven sade:

— Betänk då min bäste, att det är Viveckas födelsedag. Hon fyller sjuttio år. Det ska glädja henne att se bergmästarn. Stig då på min bäste, stig på!

Bergmästaren sade:

— Tackar som bjuder. Eljest är jag kommen att säga upp greven till fardag. Vad förstörelsen beträffar, får jag väl kräva ersättning vid domstol.

Han steg upp på gårdsplanen och närmade sig bålet. Billman stod ensam kvar vid de rykande bränderna. Då bergmästaren kommit på några stegs avstånd, höjde han revolvern och sade:

— Inte närmre, Rygell, inte närmre.

Rygell låtsades varken se eller höra men vände tämligen hastigt. Han blev varse de krossade tallrikarna. Han tog en korg, som stod under marmorbordet och började plocka upp skärvorna.

Albrecht Bourmaister sade:

— Lugna dig, Battwhyl. Han tör hitta så pass värde i lumpen, han plockar, att det ersätter, vad du förstört.

Han tog Gert under armen och gick bort till marmorbordet. Sundin, Wendt och Hamrin hade dragit sig längre ned i parken, greven hade gömt sig i lövgången för att få gråta i fred med sin son.

Nu sade Billman:

— Varför hotar du oss, Rygell? Låt lumpen vara och res på dig. Allt, vad du äger, har du plockat på våra sopbackar. Låt lumpen vara, säger jag dig.

Han vände sig till Bourmaistrarna.

— Mina herrar, sade han, gå åt sidan. Jag vill tala med Rygell. Jag vill se om det finns bot för girighet.

Avståndet mellan Billman och Rygell var nu vid pass tjugufem eller trettio fot. Majoren lyfte revolvern och sade:

— Stå genast upp. Eljest skjuter jag dig. Du vet, att jag skjuter.

Rygell rörde sig långsamt, framåtböjd, nedhukad så att de långa grå skäggtofsarna släpade på marken. Han plockade skärva efter skärva och underlät icke att syna och passa ihop deras kanter, innan han stoppade dem i korgen. Han tycktes alltjämt varken se eller höra Billman, men när första skottet brann av, kastade han sig med otrolig vighet baklänges och undgick kulan. Gert Bourmaister skyndade till hans bistånd, böjde sig ned för att stödja hans huvud.

Billman ropade:

— Undan, Bourmaister! Nu får han nåden!

Bourmaister kastade sig då fram över Rygell. Kulan träffade honom under skulderbladet. Han gjorde ett försök att resa sig men föll på sidan över Rygells bröst och förlorade sansen.

Billman bar honom in i slottet. Rygell reste sig hastigt och utan hjälp. Han var fullkomligt oskadad. Han sade till herrarna:

— Jag reser efter länsman. Om herrarna låter Billman fly, så blir ni delaktiga i mordförsök och kanske dråp. Kom det ihåg.

Albrecht Bourmaister svarade:

— Hämta hellre en läkare. Bergmästarn har ju intet ont vederfarits.

Men bergmästaren fann det viktigare att hämta länsman. Då uppstod bland smederna en rörelse, som till sin upphovsman hade smeden Karl-August, densamme som Billman förmått att springa. De trängde sig rusiga och ursinniga kring bergmästaren och hotade honom till livet, om han gjorde sak mot Billman. Haddinge drängar, måhända hetsade av sin husbonde, förenade sig med smederna. Rygell slog ikull två av de närmast stående. Säkerligen hade han blivit ihjälslagen om icke Albrecht Bourmaister och Wendt med våld släpat honom in i slottet. Falla belägrades hela natten av smederna. Ingen släpptes ut, som kunde misstänkas vilja gå Rygells ärenden. Endast Karl Hamrin fick fri passage för att hämta läkare. Likaså Anton Sundin, som i smyg vältrade ut till de belägrande ännu ett ankare brännvin.

V.

Smeder och drängar vakade över Falla hela natten och hela morgonen. Bergmästaren vakade över Billman. Majoren förhöll sig fullkomligt lugn och stilla. Han såg sin olycka fullkomnad, det fattades honom ingenting. Men fram på förmiddagen begynte drängarna knota. De ville föra Billman till Bånga för att sedan i lugn och ro återvända var och en till sitt. De bultade på porten och hotade att krossa fönstren.

Allt detta buller och stoj väckte grevinnan Vivecka. I förstone trodde hon, att elden var lös, men likgiltig för allt här i världen hade hon ingen brådska att komma ur sängen. Så småningom kom hon på andra tankar. Hon erinrade sig dagens betydelse och trodde, att de sedvanliga hyllningarna tagit sin början. Bullret föreföll henne väl larmande, men Ulrich hade antytt att någonting stort var i görningen. En verklig triumf!

Grevinnan Vivecka längtade icke längre efter triumfer, hon längtade efter vila, en fullkomlig, tyst, ljuvlig vila. Men alltför länge hade hon varit slottsfru på Falla för att kunna stanna i sängen, när gäster från tre socknar stimmade utanför porten. Pliktkänslan förmådde mer än rädslan för elden. Hon makade sig sakta och varligt och med många suckar och stönanden ur sängen.

En timme senare trädde hon ut i den långa, välvda gång som i bottenvåningen leder tvärs genom huset från gavel till gavel. Grevinnan bar sin högtidsdräkt av grått, tjockt men här och var tämligen nött siden. Vissa ränder angåvo, att den förr i tiden garnerats av spetsar. Som grevinnans figur under de nio länstolsåren tilltagit betydligt i omfång, var kjolen tämligen kort, en brist som i någon mån utjämnades av ett tilltråcklat släp, vars siden var av en något ljusare och rätt obestämbar färg. Det gulvita håret låg i stora bucklor över tinningar och öron, en helt liten och mager fläta hade av förbiseende lämnats lös och hängde spikrakt ned över Maria Stuartskragen. I vänstra handen höll grevinnan en luktdosa utan svamp och lock och i den högra en lornjett med ett enda spräckt glas, vilket i och för sig icke hade någon betydelse, eftersom hon var mer än halvblind.

Stödjande sig mot väggen följde hon gången ut i förstugan. Här mötte hon sin man, sin son och Karl Hamrin. De hade nyss fört fruktlösa underhandlingar med de rusiga smederna, som alltjämt eggades av Sundin och Wendt till nya våldsdåd. Greven skyndade emot sin hustru och omfamnade henne gråtande. Hon missförstod hans rörelse.

— Ack kära Ulrich, sade hon, varför gråter du? Är det inte skönt för vart år som går?

Hon gick fram mot porten, greven höll henne tillbaka. Hon lyckades framställa det där barnsligt egensinniga och förväntansfulla leendet, som tillhör alla födelsedagar från vaggan till graven. Hon slog honom med lornjetten över fingrarna.

— Ånej, Ulrich, nu vill jag se, vad du har ställt till. Se så, se så — jag vill se.

Och hon drog ifrån regeln och steg ut på trappan. Den väldiga äreporten grönskade mitt framför henne och på alla sidor trängdes hopar av människor. Att det var svarta halvklädda smeder och druckna drängar, kunde hon icke se. Hon trodde att vännerna i Raslinge, Hulinge och Stora Hammar så mangrant församlats. Detta kärleksbevis väckte hennes ömma hjärta till nytt liv. Hon neg några gånger åt höger och vänster, men rörelsen blev henne övermäktig, hon brast i gråt. Och då hon icke hade någon näsduk eller solfjäder för att dölja sitt gamla av gråten förvridna ansikte, vände hon sig mot väggen och torkade sina tårar med klänningsärmen.

Smederna å sin sida, som, då porten öppnades, väntat sig majoren eller möjligen bergmästaren, blevo alldeles förbluffade över att möta hennes nåd. Och när grevinnan först ägnade dem sina nådigaste nigningar och sedan vände sig bort för att gråta, kände de sig skamsna och djupt nedslagna. De stodo där med hängande armar och sänkta blickar. Och där det ännu fanns en mössa på huvudet, drogs den skyndsamt av antingen genom ägarens försorg eller närmsta grannes.

Allt detta iakttog herr greven från sitt fönster. Hans rädsla förvandlades till stolt glädje. Vem kan också se Vivecka, tänkte han, utan att beundra och hylla henne? Han skyndade ut på trappan, slog armen kring sin hustrus liv och med handen behagfullt lyftad ropade han:

— Leve hennes nåd, mina vänner. Länge leve grevinnan Vivecka. Nå så hurra då, era tölpar!

Smederna hurrade. Och som avståndet mellan sorg, vrede och glädje är vida kortare för den rusige än för den nyktre, flammade glädjen plötsligt upp som en eldsvåda. Gubbar och pojkar togo varandra i famn och började dansa. De, som förut bevakat bakvägarna och fönstren, skyndade upp på gårdsplanen för att taga del i dansen, skrattet och hurraropen. Jublet ekade över Fallaviken och nådde väl ända till Raslinge kyrka. Greven njöt sin och Viveckas triumf. Bergmästaren begagnade tillfället att osedd komma till stallet, där häst och trilla väntade.

Men när han svängt nedför bruksbacken och kört ett stycke utmed stranden, blev han varse trenne båtar, som med tämligen stort mellanrum sinsemellan, roddes mot samma mål, Falla. Bergmästaren lät hästen stanna, han ville anteckna sig till minnes alla dem som i dag besökte Falla. Det skulle bliva nödvändigt att till tinget instämma ojäviga personer, som kunde vittna om förödelsen i parken.

Den första båten hörde prästgården till, kyrkoherden satt vid styret antagligen tuggande och omtuggande sitt ode till grevinnan. Den andra båten hörde Herrlestorp till. Bergmästaren urskilde rätt väl hennes nåds kantiga former och långnästa profil. Sonen Hugo satt vid årorna och i fören halvlågo två eller tre av döttrarna, till hälften dolda bakom väldiga, färgstarka och hjulformade buketter.

Den tredje båten kände bergmästaren varken till form eller färg. Han stirrade så länge och uppmärksamt på de tre personerna i båten, att ögat började svida och rinna. Han blundade. När han åter kunde se klart, igenkände han Lillgårds-Tilda. Hon låg på magen i fören och hennes huvud, betäckt med en blå och rödrutig schalett, reste sig som en gallionsbild. Magister Ekmarck skötte årorna hurtigt men något ojämnt. I aktern satt Barbro Backe.

Bergmästare Rygell ansåg det nu vara klokare att tills vidare uppskjuta besöket hos länsman. Han återvände till Falla, lämnade åkdonet på stallgården och begav sig ned till bryggan. Några karlar ställde sig i vägen för honom och gjorde hotande åtbörder. Han sköt dem åt sidan, varligt men med ett så hårt grepp i skuldrorna att de icke funno skäligt följa honom. Han lunkade ned till bryggan, ställde sig tätt intill äreporten, gömd i dess yviga grönska. Härifrån åhörde han prästens ode och kunde mycket väl se, om det så behagade honom, den stora omfamningen mellan hennes nåd från Herrlestorp och grevinnan. När de båda gummorna beredde sig att arm i arm vandra uppför lövgången, ropade unge greven:

— Här kommer ännu en båt. Den känner jag inte. Det sitter en bondjänta i fören.

— Om jag inte misstar mig, sade kyrkoherden, så är det magister Ekmarck som ror. Jag känner slarven på knyckarna.

Greve Ulrich sade:

— Vem det än må vara, kära Vivecka, så anser jag det mest passande, att du tar emot dem här.

Grevinnan suckade, hon var redan förfärligt trött. Emellertid lyckades hon ännu en gång trolla fram sitt festleende, korsade armarna över den framskjutande magen och bidade.

Båten lade till tämligen ovarsamt. Magistern räckte Barbro handen, och hon steg i land. Greven närmade sig med framsträckt huvud och närsynt plirande ögon. Min nådiga, mumlade han, min nådiga, jag ber om ursäkt —

Barbro rodnade. Hon tyckte, att de båda gamla damerna betraktade henne bra ovänligt. Hon tyckte, att någon borde taga henne i famn och hälsa henne välkommen. Magistern, som såg hennes bryderi, ropade med hög röst:

— Herr greve! Fru grevinna! Detta är välborna fru Barbro Backe till Hilleborn, bergmästarns tredje hustru. Hon har kommit för att göra hennes nåd sin uppvaktning.

Barbro tog ett steg fram mot grevinnan, nöp i kjolen, lyfte den några tum från marken och neg mycket djup. Denna hälsning, som påminde om en hovnigning, var icke bruklig mellan damer av samma stånd. Fru Schager smålog med hoprynkad mun. Grevinnan besvarade emellertid hälsningen och mötte sin gäst på halva vägen. Barbro kysste hennes hand, och fru Schager log ännu syrligare. När grevinnan såg det unga huvudet ödmjukt böjt, greps hon ånyo av öm rörelse. Hon slog armarna kring Barbros hals, kysste hennes panna och grät med ögonen tryckta mot Barbros skuldra.

Fru Schager ansåg tiden vara inne att göra ett slut på dessa ömma scener. Hon tog grevinnan under armen och snarare släpade än förde henne uppför lövgången. Barbro följde, hon var tämligen förvirrad och visste icke att besvara herr grevens komplimanger. De stolta äreportarna och det vördnadsvärda slottet gjorde henne blyg och förlägen. Hon tänkte på den mossiga och förfallna stugan i Västergötland och fann, att hon varit bra djärv, som givit sig i lag med så förnämliga människor. Hon önskade att magistern eller Lillgårds-Tilda eller själva bergmästaren skulle komma henne till undsättning. Folket som alltjämt skrålade och dansade på gårdsplanen, skrämde henne. Hon snubblade över trappstegen. Albrecht Bourmaister, som gick vid hennes högra sida, tog henne om livet för att stödja. Han viskade:

— Jag hör att fru bergmästarinnan redan lagt Hilleborn till sitt namn. Är det inte väl tidigt?

Hon förstod honom icke. Magisterns presentation hade hon icke hört. Hon sade:

— Ja, bergmästarn har lovat mig Hilleborn.

Då släppte han så plötsligt sitt tag, att hon åter var nära att falla. Hon steg in i förstugan, hon följde alltjämt de båda långsamt framskridande damerna. Hon kom in i den mörka gången. Bländad av vattnets morgonsolsskimmer kunde hon i dunklet ingenting urskilja. Hållande händerna framför sig, gick hon efter fraset från grevinnans släp. Herrarna hade stannat i förstugan. Barbro befann sig ensam i gången som tycktes henne oändligt lång. En dörr öppnades tätt bredvid henne. Hon steg in i ett rum, som upplystes från tvenne fönster. En svartklädd herre trädde fram till henne och frågade, om hon kom från Hilleborn. Barbro jakade, kanske därför att hon icke uppfattat frågan eller därför att Hilleborn städse lekte henne i hågen. Den främmande sade:

— Han har återkommit till sans.

— Vem? frågade Barbro. Läkaren sade:

— Han ligger där. Mamsell får inte anstränga honom med något längre samtal. Jag tänker, att han kan flyttas till Hilleborn om några timmar. Jag går ut och tvättar mig.

På soffan mellan de båda fönstren låg Gert Bourmaister. Hans överkropp var naken, endast betäckt av ett lakan, som fått åtskilliga stora och små blodfläckar. Ansiktet var blekt.

Barbro kände genast igen honom. Hon rodnade häftigt men blev i nästa ögonblick lika blek som den sårade. Hon föll på knä vid soffan och började kyssa lakanet. Hon betraktade hans arm som hängde slappt ned över soffkanten, men hon vågade icke röra honom.

Plötsligt reste hon sig upp och böjde sig fram över honom.

— Se på mig, bad hon. Nej se mig in i ögonen.

Hon trodde, att om han såg henne djupt in i ögonen, skulle han där läsa förklaringen lika tydlig, självklar, ovedersäglig, som hon själv kände den.

Men han slöt ögonen och vred huvudet långsamt mot väggen.

Barbro lämnade Gert Bourmaister. Hon letade sig fram genom gången till förstugan men fann ingen människa. Hon steg då uppför trappan till övre våningen och kom in i en stor nästan omöblerad sal. Mitt på golvet stod bergmästaren och framför honom kommerserådet Bernt Bourmaister, en liten mager, kvickögd gubbe, som ständigt grinade och ständigt roade sig på andras bekostnad. Grevinnan och fru Schager hade tagit plats i en fönstersmyg. Tätt vid dörren stod Billman omgiven av sina vänner. Greven trippade av och an och pratade i ett utan att bliva hörd.

Kommerserådet skyndade fram till Barbro, tog hennes händer i sina och betraktade henne med en på en gång faderlig och lysten min.

— Detta är Barbro Backe. Jag känner den släkten på de briljanta ögonen. Mon dieu, min nådiga! Anledningen är sorglig men jag prisar mig bra lycklig att få kyssa en sådan hand —

Och nu, mina vänner, fortsatte han, vilja vi vädja till högre rätt. Min nådiga lilla har en förbålt sträng herre och man, vilket vi alla nogsamt känna. Saken är den, att stackars Billman, som står där, råkat i misshugg — ja i rent misshugg — skadskjuta min käre brorson Gert, som nu ligger någonstans mycket väl ompysslad och säkert utom all fara. Nåväl, min nådiga, bergmästarn vill partout inte låta nåd gå före rätt, han vill smida stackars Billman i järn och gud vet allt. Medgiv min nådiga, att det är för strängt —

Barbro frågade hastigt:

— Skall jag döma?

Utan att vänta på svar, sprang hon fram till Billman, sträckte sig på tå och slog honom med baksidan av handen över kinden.

— Seså, sade hon, nu är han straffad.

— Min gud, suckade kommerserådet, unna mig samma straff.

Barbro smålog.

— Å, jag slog honom hårt. Men nu kan det vara nog. Om jag inte misstar mig är herr Gert Bourmaister en fattig yngling utan särdeles stora egenskaper?

Kommerserådet sade:

— Han är en rätt vacker gosse, min nådiga, och dessutom min brorson. Några andra goda egenskaper känner jag inte hos Gert.

— Nåväl, sade Barbro, jag har själv varit fattig. Jag försäkrar er, att man betyder bra litet, när man är fattig. Nej inte ett smul. Låt därför saken falla, kära Rygell, och ro mig i stället hem. Och skulle han också vara en vacker gosse, som herr kommerserådet påstår, så finns det väl fler av den sorten.

— Ack, suckade grevinnan Vivecka, vars hjärta sårats av de grymma orden, så dömde man icke i min ungdom —

— Min nådiga grevinna, avbröt kommerserådet, så dömde redan drottningen av Saba, när hon vandrade den långa vägen till gamle Salomo. Just så. Och jag bjuder den unga drottningen av Frötjärn, av Kroken av hela det Rygellska riket min åttioåriga arm och mitt tjuguåriga hjärta.

Bergmästaren förekom honom, bjöd sin hustru armen och förde henne ned till bryggan. När båten kommit utom hörhåll, gjorde kommerserådet ännu en sirlig bugning utåt sjön, viftade med hatten och sade:

— Järngryta krossar lergryta. Bergmästarn är för visso av järn, men lilla Barbro Backe tyckes mig vara av härdat stål. Kanske kunna vi därav draga både nytta och nöje.

VI.

Kommerserådet ställde nu till med följande upptåg.

På Hilleborn levde en ung flicka, som gemenligen kallades mamsell Majken. Hennes farsnamn, börd och födelseort äro okända. Hon var svart och ganska vacker, möjligen tillhörde hon någon tattarsläkt. Hon gällde för att vara husmamsell på gården, men tog i själva verket ringa del i sysslorna. Kommerserådet, som trots sin höga ålder var en ivrig beundrare av könet, visade för Majken den största tillgivenhet, och det påstods allmänt, att hon var hans älskarinna.

Han beslöt att använda henne till ett ypperligt skämt, som på en gång skulle förödmjuka Rygell och så split och misstankar mellan honom och Barbro Backe. Till det ändamålet lät han flickan iföra sig sin helgdagsdräkt, vidare hämtade han från staden en gammal jurist och ökänd brännvinsadvokat vid namn Rådberg, en ful och snuskig gubbe, som närmade sig sjuttiotalet. Rådberg utpyntades som en ung brudgum och gjorde i den stassen ett ännu mera avskräckande intryck. Slutligen utvalde han bland sina drängar en axelbred och ståtlig ung karl, honom klädde han i lumpor.

På den tiden var det ännu sed i Bergslagen, att trolovade kort före eller kort efter första lysningen gjorde en rundresa bland grannar, släktingar och vänner dels för att mottaga lyckönskningar, dels för att göra sig påminda, så att det icke skulle felas gåvor och förning vid bröllopet. Det var också vanligt att en hoper ungt folk följde de trolovade från gård till gård för att dansa, sjunga eller eljest förlusta sig. Kommerserådet samlade ett dylikt följe, men i stället för ungdomar sökte han upp alla traktens gubbar och gummor, helst sådana, som hade ett anskrämligt yttre. Grannarna vid Kroken deltogo också i tåget, Hugo Schager, Anton Sundin, grevarna på Falla, Hamrin, bröderna Fielding och några fler.

En tidig junimorgon lämnade följet Hilleborn, instuvat i fem höskrindor, som drogos av oxar. Skrindorna voro präktigt utstyrda, mest dock med tistlar, törne, mollor, åkersenap, nässlor och annat ogräs. I första skrindan åkte brudparet, vackra Majken och den fule gubben Rådberg, vidare kommerserådet själv, gamle greven på Falla, som hade förbålt roligt, när han inte stack sig på nässlor och tistlar, Anton Sundin den tjocke, Abraham Lilja på Hviskingeholm som lockats med traktering och andra förmåner, två eller tre fattigstugubbar, lika många gummor och slutligen drängen, som höljts i lumpor. När de kommo ut ur skogen vid Frösevi manade Bourmaister de gamla att uppstämma någon vid dessa tillfällen övlig sång. Härtill hade de ingen lust, men Sundin och den gamle luvern Rådberg voro genast färdiga att sjunga visor av tvetydigt innehåll och med nog så grova refränger. Fattigstufolket skrämdes och ondgjorde sig över alla dessa hädelser och för att råda någon bot på eländet uppstämde de psalmen 462 ”Du som förhärdad gäckas —” Och då syndarna icke läto sig tystas, fortsatte de med Lucidors ”O evighet! Din längd mig fast förskräcker, som början har men ändan aldrig räcker. O evighet! en tid förutan tid —” Denna psalm räckte till början av Frötjärnsallén. Fattigstufolket tog då upp den nästa: ”Ho satans boning tänker på och de fördömdas pina — hans blod av fasa stelna må, hans kraft av ångst förtvina —”

Jon i Losätra, den enögde rättaren, var den, som först varsnade tåget. Han skyndade upp till gårdskontoret och varskodde sin husbonde. Rygell, som i nära ett halvsekel trotsat tre socknars samfällda ovilja, blev nu så rädd, att han fullständigt tappade huvudet. Han förstod att skälmstycket på något sätt skulle drabba Barbro och genom Barbro honom själv. En människa, som länge känt sig osårbar, blir ytterligt feg, när hon plötsligt upptäcker en ömmande, oskyddad punkt. Rygell lunkade omkring som den gången på torget i Skara. Han rafsade till sig några dyrbara papper och lufsade ur rum i rum för att finna ett gömställe. Barbro, som hört oljudet från vägen, lämnade genast mjölkkammaren och kom honom till undsättning. Hon tog ifrån honom papperna, drog på honom helgdagsrocken och slog snuset från krås och väst. Hon bytte kjortel och hängde en vid vit silkesschal över skuldrorna. När skrindorna körde upp på gårdsplanen, stod Barbro Backe på trappan, neg och önskade välkommen.

Kommerserådet sade:

— Vi ha kommit för att visa fru bergmästarinnan ett nog så vackert brudpar. Kanske blir det en slant på tallriken för de unga eller åtminstone en hjärtlig lyckönskan.

Barbro bad dem stiga upp i salen, där bergmästaren väntade. Kommerserådet lagade så, att Majken kom att gå mellan gubben Rådberg och drängen. Själv bjöd han värdinnan armen. När de gingo uppför trappan, frågade Bourmaister, om Barbro kunde gissa, vem av de båda som vore brudgummen. Barbro svarade:

— Att döma av åldern är det väl den där unge trashanken. Men att döma av stassen — och det håller jag för säkrare — är det den gamle sprätten.

Kommerserådet sade:

— Min nådiga tror då, att en ung kvinna mera ser till kläderna än till skinnet?

Barbro svarade:

— Det vet nog kommerserådet, att skinn kan köpas, både det som är slätt och fint och det som är skrynkligt. Det kan köpas likasåväl som granna kläder. Men vad en ung kvinna håller förmer, det är kärleken. Och jag menar, att den icke kan köpas om det så vore med livet. Det är en gåva, som Gud ger och som Gud tar. Välsignad vare Han.

Bourmaister märkte väl, att Barbro icke lät sig förbryllas. Han lade ut en ny snara, han sade:

— Min nådiga som är ung och vacker och därtill nygift kan säkert förklara texten för mig gamle. Vad är kärlek?

Svarade Barbro:

— Kärlek är försakelse.

Under det att kommerserådet grubblade över, hur han bäst skulle kunna fälla henne med hennes egna ord, trädde de och hela följet in i salen. På bordet hade Barbro låtit duka fram alla de förfriskningar, som äro vanliga vid ett dylikt tillfälle. Sockertårtor och mandelkonfekt, rhenskt vin att dricka brudparet till välgång och lycka. Bergmästaren skyndade att slå i glasen för att så fort som möjligt bli av med plågoandarna. Men kommerserådet höll honom tillbaka och sade:

— Vänta ett ögonblick, min bäste. Saken är ännu icke avgjord. Vi ha tvärtom kommit hit för att av bergmästarn eller ännu hellre av fru Barbro erhålla ett gott råd. Den här unga flickan, Majken, som jag av barmhärtighet upptagit i mitt hus och som betraktar mig nästan som en far eller åtminstone som en beprövad vän, har anförtrott mig sin brydsamma belägenhet. Hon har nämligen fått två giljare på halsen. Den ene är Rådberg, aktad jurist som var man vet och därtill smått förmögen. Den andre är den här drängen. Han äger platt ingenting förutom sin ungdom och till och med garderoben tycks vara skäligen bristfällig. Under sådana omständigheter har den kära Majken begärt mitt faderliga råd. Men jag erkänner, att jag trots min ålder och visdom inte ser fullt klart i saken. Skulle därför fru bergmästarinnan —

Barbro avbröt:

— Jag? Varför skulle just jag —?

Kommerserådet böjde sig ned och kysste hennes klänningsärm.

— Därför att en person med min nådigas utseende säkerligen förstår kärleksaffärer bättre än någon annan. Kanske har också min nådiga själv eller en syster eller en väninna befunnit sig i liknande belägenhet —

Barbro bleknade. Hon korsade armarna under brösten och tryckte dem ganska hårt mot bröstkorgen för att döva smärtan, som ständigt gnagde. Hon sade:

— Det är icke svårt att råda. Om det är sant, som kommerserådet påstår, att den där gamle mannen har sin rikliga utkomst, så bör hon gifta sig med honom och låta drängen löpa. Han finner väl i sin tur en kvinnsperson tillräckligt förmögen för att kunna köpa honom en gård.

Bourmaister bugade sig.

— Återigen har min nådiga dömt vist som drottningen av Saba. Själve bergmästarn, som är vår tids Salomo, kunde icke klarare utlagt en oklar sak. Men för mig enfaldige tyckes dock utslaget stå i strid med en sats, som min nådiga nyss uttalade: Kärlek är försakelse. Jag misstänker nämligen, att mamsell Majken i själ och hjärta föredrar ynglingen framför gubben.

De, som nu med ivriga och skadeglada blickar betraktade Barbro, funno henne så blek, att deras skadeglädje byttes i fruktan och medömkan. Hon drog schalen tätare om skuldrorna, som skälvde i frossbrytningar. Pupillerna vidgades till det yttersta, så att ögonen glänste svarta som en nattfågels ögon. Det dröjde en stund innan hon svarade:

— Kommerserådet tar fel. Jag motsäger mig icke. Om flickan verkligen håller av den där unga personen, kan hon icke ålägga sig en bittrare försakelse än den att vara honom utan. Likväl — vill hon hellre taga den mindre försakelsen, vill hon hellre försaka ett rikligt bröd, vackra gåvor, varma mjuka kläder för att leva med sin vän i armod — gott, jag avråder henne icke. Men om så sker — låt oss då kasta sten på dörren när vi gå förbi deras ruckel. Möter vi dem på vägen, så låt oss skratta åt dem, låt oss håna dem, låt oss spotta på dem. Låt oss trampa ned deras gröda, låt oss så tistlar på deras åkerlapp. Låt oss slå dem i ansiktet, när de äntligen komma för att tigga bröd och kläder åt sina ungar. Tvi dem, som plocka sin lycka, där den växer. Ja, ja, ja! Må de njuta den. Men vi ska kasta dem i fattiggraven. Och det skall varken finnas trä eller sten över den lyckan.

När hon sagt detta, brast hon i gråt, och var det första och sista gången, som någon av Barbro Backes undersåtar såg sin härskarinna gråta. Kommerserådet fann, att han träffat rätt och ville nu med hycklat deltagande strö salt i såret. Men när han med faderligt öppnad famn nalkades Barbro, avspisades han med en skälmaktig nigning och ett ganska illparigt leende.

— Herr kommerserådet skall inte hysa någon oro därför att jag fällde en så sträng dom över vissa lättsinniga människor. Kommerserådets skyddsling hör säkerligen icke till dem. Jag slår vad om att hon tager den friaren, som är bäst klädd och hädd.

Vadet ingicks och vadsumman bestämdes på Barbros förslag till tre tusen riksdaler. Kommerserådet fann summan väl stor men ville för skam skull inte neka. Han skrev en revers ställd till innehavaren, Rygell skrev likaledes en revers och de båda papperen lades på bordet. Nu uppmanades Majken att göra sitt val, och den stackars flickan råkade ur ett låtsat rakt in i ett verkligt bryderi. Drängen hade i trots av hennes dåliga rykte friat upprepade gånger, och det var endast fruktan för husbonden, som förmått henne att vägra. Nu visste hon varken ut eller in. Gummorna dunkade henne i ryggen och bad henne tänka med förståndet. Gubben var visserligen ful, men drängen skulle nog med tiden bli ful han också. Barbro sade:

— Eftersom mamsell verkligen tvekar, så vill jag lägga ytterligare en vikt i vågskålen till min förmån. Om hon tar gubben och jag således vinner vadet, så lovar jag att lämna de båda reverserna åt den där unga personen. Mamsell kommer på så sätt att göra hans lycka.

Kommerserådet grinade illa, han var icke särdeles angelägen att förlora tre tusen riksdaler, helst tiderna voro onda. Han sade:

— Eftersom min nådiga icke aktar för rov att inverka på vadets utgång, så torde det också vara mig tillåtet. Jag lovar därför, att om jag vinner och Majken tar den där trashanken, så skall han bland Hilleborns torp få åt sig utvälja det bästa.

Barbro skrattade:

— Kommerserådet är mig för slug. Men tillåt nu, att jag i förtroende ger Majken ett råd, som jag vill viska henne i örat.

Bourmaister hade svårt att hålla god min och svarade vresigt, att han i så fall också hade rättighet att viska något till Majken. Han tog henne kring huvudet och passade därvid på att nypa henne rätt försvarligt i örat. Han tillsade henne på det strängaste att välja drängen. Det blev nu Barbros tur. Hon viskade rätt länge med flickan, som i förstone icke tycktes fatta, vad Barbro tillrådde. Men plötsligt sken hon upp, neg djupt för Barbro, och vändande sig till kommerserådet, sade hon:

— Det är väl inte för mycket begärt, att hans nåd tillåter mig att tala i enrum med mina friare?

Bourmaister nickade, han kunde icke avslå en så billig begäran. Majken tog sina båda friare med sig in i nästa rum. I salen avvaktades utslaget med spänd förväntan. Kommerserådet gjorde ett överslag av skäl och motskäl och fann, att han ovillkorligen borde vinna vadet. Flickans tycke och löftet om torpet kunde väl uppväga löftet om de sex tusen riksdaler, som drängen i vidrigt fall skulle få att trösta sig med.

— Min nådiga, sade han till Barbro, skall säkerligen bli övertygad om, att unga kvinnor i allmänhet icke äga ett så klart och skarpt förstånd som fru Barbro Backe. Nej, de styras av sina ömma känslor. Det är på min ära skinnet och inte kläderna, som ge utslaget. I den leken kan trashanken för en gångs skull ha större chanser än sprätten.

Barbro smålog och menade, att han nog kunde ha rätt. I detsamma öppnades dörren och Majken och hennes tillbedjare inträdde i salen. Majken densamma som nyss men tillbedjarna ganska förändrade. Drängen tycktes ännu ståtligare, gubben ännu eländigare. Majken hade helt enkelt förmått dem att byta kläder. Hon gick fram till kommerserådet, och ehuru hon synbarligen var ganska rädd, lyckades hon likväl framstamma Barbros läxa:

— Som Johan numera innehar ett gott torp och dessutom äger sex tusen riksdaler, bör han väl vara klädd därefter. Och som herr kommerserådet förlorat processen, bör väl hans jurist vara klädd därefter. Därför tar jag den här välklädde drängen och gör därmed husbond till viljes, eftersom han nöp mig i örat och sa att jag skulle. Och fru Barbro gör jag också till nöjes, eftersom hon vinner vadet.

Kommerserådet betänkte sig ett ögonblick. Därpå svängde han om på klacken, vände sig till Barbro och sade:

— Jag erkänner mig besegrad. Jag avstår godvilligt från torpet, från pengarna ja, till och med från dig min kära Majken. Men efter ett sådant nederlag anhåller jag att fru Barbro måtte styrka mig med en måltid och att till festen inbjudes alla mina vänner härifrån till Falla.

Hans sista förhoppning var nu den, att Rygell, vars motvilja mot alla fester, allt stoj och fåfänglighet var väl bekant, skulle vägra och att därav en tvist skulle uppstå mellan honom och Barbro. Men även denna förhoppning slog slint. Bergmästaren tyckte sig ha undsluppit den elake gubbens anslag för gott pris och detta tack vare Barbro. Han gav henne fria händer.

Magister Ekmarck red runt Kroken och bådade folk till festen på Frötjärn. Han red från Frötjärn till Stenby, från Stenby till Raslinge prästgård, från Raslinge till Herrlestorp, från Herrlestorp till Falla, från Falla till Bånga, från Bånga till Vassbro, från Vassbro till Haddinge, från Haddinge till Frösevi, från Frösevi till Hilleborn, från Hilleborn till Frötjärn. Och så snällt löpte hans tunga och så ivrigt lovprisade han Barbro Backes skönhet och förstånd att han ingenstädes fick nej. Under hela sommaren eller så länge Barbro Backe levde, förblev han hennes trogne tjänare och utomordentliga sändebud.

Men när den första festen på Frötjärn snart följdes av en andra, en tredje, en fjärde, när folket kring Kroken tycktes vilja göra Frötjärn till platsen för ett enda oavbrutet sommargille, upptog magistern Barbros tanke att resa en klockstapel på hällen nere vid sjön. Här staplade han först upp ett väldigt stenkummel, varav man än i dag kan se spåren, och byggde på kumlet en liten klockstapel just lik den, som står bredvid Raslinge kyrka. Bergmästaren lät gjuta en liten klocka med mycket silver i malmen. Dess ton var ganska spröd, men hördes vida. När nu Barbro slutat sitt dagsverke — så länge krafterna stodo henne bi arbetade hon nämligen i mjölkkammaren — klättrade magistern upp i klockstapeln och ringde samman. Eho, som då hörde klockan, visste sig kallad till Frötjärn. Och det hände som oftast att många giggar stodo förspända, att många ekor lurade i vassen med lyftade åror och att många drängar och pigor stodo med hand bak örat för att vid första klämtning styra kosan mot Frötjärn.

Hur allt detta behagade bergmästare Rygell är okänt. Men det sägs, att han liknade en människa, som knappast märker sin vantrevnad eller sin olycka — därför att han bidar en större.

Det finns ännu människor där på trakten, som ganska väl minnas den sommar, då Barbro Backe höll hov vid Kroken. När magister Ekmarck sent omsider erhållit Ekersta pastorat, begagnade han sig av lediga stunder till att nedskriva sina minnen från denna sommar. Han betitlade manuskriptet: