DANSEN PÅ FRÖTJÄRN (continued 2)

Dansen på Frötjärn.

VII.

I mitten av juli lämnade kommerserådet Bourmaister Hilleborn. Det påstods, att gubben givit sig ut på resor i samma ärende, som kort förut major Billman, och att han var i samma trångmål. Rygell, som väl kände kommerserådets hjälpkällor, lämnade då Frötjärn, och de båda herrarnas vägar korsades gång efter annan till stor förtret för kommerserådet. Barbro Backe levde under denna tid ganska indraget, sökte icke sällskap och hyste intresse endast för de redogörelser, som varje postdag anlände från bergmästaren. Klockan på Kungshällen ringde sällan, magister Ekmarck och flickorna på Frötjärn leddes gruvligt.

En afton, då magistern återvände från ett besök i prästgården mötte han en yngling, vars dräkt och uppförande tycktes honom bra egendomliga. Han gick nämligen av och an som en skiltvakt framför allén till Frötjärn. Då och då böjde han sig ned med händerna stödda mot knäna och blickade ivrigt sökande upp mot gården. På huvudet bar han en hatt som i ålder och skröplighet kunde tävla med herr magisterns egen grågröna cylinder. Syrtuten, av bästa kläde men sliten och lappad på åtskilliga ställen, var synbarligen tillverkad för en person av spensligare byggnad, och magistern tyckte sig ha sett det stackars plagget i greve Ulrich von Battwyhls garderob. Den besynnerliga utstyrseln fullständigades av ett spanskrör utan doppsko, uppslitet som en sönderpiskad rotting och sammanhållet nedtill medelst segelgarn.

Magistern slog sig i språk med ynglingen och fick genast besked. Hans namn var Karl-August, smed från Falla. Under den stora fest- och skövlingsnatten, som lyktade så illa, hade han varit major Billmans närmaste man och hjälpare. Majoren hade lovat honom en viss Brita till äkta. Och då smeden sedermera erfarit, att sagda Brita var en fin mamsell och majorens dotter, hade han funnit skäligt fresta sin lycka. För den skull hade han skaffat sig snygga kläder och begivit sig till Frötjärn men kände sig nu oviss om sin framgång och rädd för hundarna.

Magistern åhörde ynglingens berättelse med välvilja och lovade att hjälpa honom till rätta. Han bad honom slå sig ned i diket, där väldiga kardborrblad skyddade för upptäckt. Magistern skulle underrätta mamsell Billman, och om hon upptog frieriet väl, skulle hon säkerligen göra honom ett besök i diket. Karl-August tackade, drog försiktigt upp syrtuten och satte sig på skinnbyxorna bland kardborrbladen.

Magistern fullgjorde samvetsgrant sitt uppdrag. Brita Billman vägrade visserligen att besöka smeden, men för att skämtet icke skulle gå om intet, beslöt man att styra ut kammarpigan Tilda på det präktigaste och låta henne gälla för mamsell Billman. Hon ifördes en storblommig kattunsklänning, som ytterligare garnerades med rosetter och bandstumpar i olika färger, på huvudet en schäferhatt likaledes behängd med grannlåt, parasoll och silkesvantar, som råkade bli så omaka att den ena var röd den andra blå. Stolt över denna utstyrsel kråmade sig Lillgårds-Tilda som den finaste mamsell och trippade oändligen nätt och förnämt genom allén fram till kardborrdiket. Magistern och mamsellerna försummade icke att på lämpligt avstånd iakttaga hennes fukter. De sågo henne vanka fram och tillbaka vid mötesplatsen, alltmera dröjande på stegen och allt otåligare viftande med parasollet och de brokiga handskarna. Av smeden sågo de inte skymten.

Den myckna grannlåten hade skrämt Karl-August till den grad, att han sakta låtit sig glida ned till botten av diket. Här låg han ganska väl dold och lyssnade med oro till kjortelns fras och mamsellfötternas nätta tripptripp. Han insåg, att han varit alltför djärv och övermodig. Han beslöt att förhålla sig fullkomligt stilla för att dymedelst trötta ut mamsellen.

Men den föregivna Brita Billman hade annat i sinnet. Hon förstod, att stackarn var illa däran, hörde honom pusta där nere på dikesbotten. Hon började slå med parasollet bland kardborrarna, hon vräkte bladen åtskils och upptäckte ett högrött ansikte och ett par förskrämda ögon som sneglade under lugg upp mot henne. Tilda låtsades vara mycket vred, hon stack efter honom med parasollskaftet, överöste honom med skymfliga tillmälen och beskyllde honom för att vilja göra henne, en fin mamsell till spott och spe i var mans mun. Okvädinsorden verkade uppmuntrande på smeden, han satte sig på dikeskanten, vändande ryggen åt mamsellen och sade:

— Det var överenskommet, att mamsell skulle komma ned till mig i diket, om hon ville mig något.

Tilda ändrade då ton, hon slog sig ned bredvid honom och talade så vänligt, att han efter en liten stund ville kyssa henne på mun. Men hon avböjde, sägande:

— Karl-August förstår väl, att med en mamsell och majorsdotter kan det inte gå så kvickt. Nej, han får nog vara beredd på att fjäsa för mig många kvällar, innan han kommer så långt.

De lovade varandra att mötas följande kväll och skildes efter upprepade bugningar och nigningar, som beredde magistern och hans flickor ett ogement nöje. Men för smeden blev det en tungsam och besvärlig tid. Då bruksklockan ringde ut om kvällen, kunde han varken unna sig mat eller vila. Han måste tvätta och putsa sig som en greve, han måste smyga sig in i Fallas trädgård för att i all hast rafsa åt sig några blommor, han måste slutligen halvspringande tillryggalägga dryga fem fjärdingsväg för att på slaget nio möta sin vän. Och därmed hade hans lidanden endast tagit sin början. Mamsellen visade fuller väl, att hon var dotter av en knekt. Hon exercerade sin tillbedjare mitt på landsvägen, lät honom gå, göra halt, skrapa med foten, buga, svänga hatten, göra knäfall, kyssa på hand. Kyssa på mun fick han däremot icke, den lärdomen skulle komma först senare, då hans maner och conduite möjligen kunde anstå mamsell Billmans friare.

Denna lek fortsattes några dagar och den som först tröttnade var icke smeden utan Lillgårds-Tilda. Hon blev plötsligt styvsint och vresig och menade, att om Brita Billman ville skaffa sig ett nöje, kunde hon själv spatsera ut på vägen och driva gäck med pojken. Saken fick då förfalla, och smeden väntade några aftnar förgäves i kardborrasket. Fjärde kvällen gick Tilda åter ut till honom men denna gång i en kammarpigas skepnad. Vad som då avhandlades i diket är okänt. Smeden tycks dock icke ha tagit skämtet illa utan sprang alltjämt lika flinkt den långa vägen från Falla och glömde inte ens att tvätta sig. Slutligen fick rättaren Jon nys om saken. Han tussade hundarna på pojken och drev honom tillbaka över Stenby backar.

Jon i Losätra hade av Rygell begärt Tilda till hustru och fått hans löfte. När han nu såg, att flickan var eftersökt, blev han ivrig på giftermålet. Tilda vägrade, och bonden i Lillgården var inte angelägen om mågen men vågade inte sätta sig upp mot Rygell. Då gick magistern till Barbro och bad henne medla till flickans förmån. När Barbro hörde, att flickan hyste ömhet för en fattig smedspojke, sade hon:

— Inte vill jag hjälpa henne till fattigdom. Det är bäst att hon tar Jon i Losätra.

Magistern sade:

— Fru Barbro har förstånd för tio. Men om flickan en vacker dag blir led vid sin enögde gubbe, vem skall då hjälpa henne att fly?

Barbro svarade:

— Jag förstår halvkväden visa. Det är sant, att jag ville fly från Frötjärn. Och det är sant att Tilda hjälpte mig. Jag får väl därför lov att gälda min skuld. Men har bergmästarn givit Jon sitt ord, så vinner jag ingenting med böner. Då är det bättre jag talar med Jon.

Hon kallade rättaren till sig och bad honom avstå från flickan. Hon bad honom besinna, att Tilda var den vackraste jäntan på trakten. Jon inföll:

— Och jag är den fulaste karlen näst bergmästarn, som ingen liknelse är eller kan vara. Men just för den skull går jag inte ifrån, vad jag har i sinnet. Det ser jag, att många unga karlar vill beta på den ängen. Men jag ska visa, att jag är kar att ta det bästa i socknen. För allt vad de ha skrattat åt mig.

Och då Barbro gjorde ännu ett försök att övertala honom, sade han:

— Bergmästarinnan vet inte, vad det vill säga, att i all sin tid gå hädd som en snok. Om hon ändock hade hundra friare bland de grannaste så är det jag som ska ha henne. Det blir min heder.

Barbro menade, att han kunde ha rätt. Hon tillsade honom att bestämma dagen för lysning och för bröllop. Tildas utstyrsel ville hon själv besörja, likaså bröllopet. Men som flickan säkerligen skulle bli surmulen och besvärlig, ville hon inte längre ha henne på Frötjärn. Hon föreslog, att Jon redan nu skulle taga flickan med sig till Losätra. Stugan hade stått obebodd i flera år och behövde väl rustas upp. Jon hade redan orlov ur tjänsten och kunde när som helst flytta till Losätra. Jon tvekade men samtyckte. Han ställde den dagen med flyttningen. Om aftonen kom han åter till Barbro och var då ännu mera tveksam och osäker. Han sade:

— Är det bergmästarinnans mening, att Tilda och jag ska flytta samman nu genast?

Barbro svarade:

— Det är min mening. Jon är gammal och klok. Han ska nog veta att hålla henne i ära.

— Det är klart, svarade Jon. Efter en stund tillade han: Och skulle det inte gå i längden, så tör det väl inte vara värst. Eftersom vi i alla fall ska giftas till hösten.

Svarade Barbro:

— Nog vore det bäst, att Tilda finge krona. Eljest skulle det heta, att Jon missbrukat flickan och tvungits att gifta sig. Då blir det väl liten heder?

Jon medgav, att hon hade rätt och prisade hennes förstånd. Men han misstänkte, att Barbro ställt försåt och beslöt att vara på sin vakt. Och när Tilda ställde sig lugn och nöjd att lämna Frötjärn, ökade det endast hans misstänksamhet.

Det påstods sedermera, att Barbro velat hämnas på Jon. Hon hade också sina skäl att hysa agg till rättaren. Först och främst hade han skulden till hennes plågsamma sjukdom, som för varje dag förvärrades. Det var nämligen Jon, som välte henne i diket under bröllopsresan, vare sig nu detta berodde på att han såg illa eller att han tagit sig för mycket till bästa. Vidare hade Jon två gånger upptäckt hennes rymningsförsök och varskott bergmästaren. Magister Ekmarck, vars minnen ligga till grund för denna skildring, förnekar emellertid på det bestämdaste att Barbro Backe någonsin låtit leda sig av hämndlystnad.

Säkert är, att Barbro lade en snara för honom och att han gick i snaran, blind som en spelande orrtupp.

Hon sände Alexander Fielding till Losätra. Han var tjugufyra eller tjugusju år, ganska välväxt och med ett vackert ehuru något oregelbundet ansikte. Han lade sig mycket vinn om sin dräkt, sina händer, sina naglar, sitt hår som var friserat i tupé med en liten vårdslös lock vid högra tinningen. Som hans panna hade en svagt blåvit färg, gjorde den där mörka lilla locken en förträfflig verkan. Han var för övrigt en beskedlig gosse men kunde sällan lämna ett ungt fruntimmer i fred.

Han kom till Losätra en lördagsafton. Tilda satt på trappan och täljde en pinne till dörrklinkan. Jon vitlimmade taket i storstugan. Genom fönstret såg han, att Fielding böjde sig ned över Tilda och viskade med henne. Han såg också, att flickan rodnade. Han tänkte: Nu kommer det. Antingen har bergmästarinnan skickat hit honom för att skrämma mig, eller också har han kommit, för egen räkning. Om jag håller mig i styr, så får jag väl veta.

Efter en stund öppnades dörren och Fielding trädde in i stugan. Han slängde en hagelbössa och en jaktväska på pinnsoffan. Ur väskan drog han upp en tingest av halm och tyg och höll den framför näsan på Jon.

— Ser du, vad det här är för slag, blindbock?

— Det är väl en bulvan, svarade Jon. Fielding sade:

— Gott. Nu går du upp till björkhagen under Rösle klint och sätter den väl, så att det blir tro i morgon. Fördöme dig, om det inte sker efter ordning.

Jon invände, att man inte kunde skjuta orre för bulvan i juni månad. Det var inte god sed. Dessutom hade han inte tid att gå till Rösle klint. Ville patron jaga, borde han hellre ta nattkvarter i prästgården eller på Herrlestorp. Fielding sade:

— Nu gör du, som jag har sagt. Och säg åt Tilda att hon bäddar åt mig. Jag vill genast gå till sängs.

Jon tog lockfågeln under armen och lämnade stugan. I förbigående sade han till Tilda:

— Patron vill ligga här i natt. Det är bäst att vi gör honom till viljes. Han är styv och elak, så en kan bli rädd.

Tilda vände sig bort, sköt rygg och knyckte på huvut, som om hon vart mycket förlägen. Hon dröjde på trappan för att se, vart Jon tog vägen. Jon å sin sida släpade benen efter sig. Men så snart Tilda stigit in i stugan, vände han och sprang tyst och snabbt uppför yttertrappan eller stegen, som på stugans högra gavel leder till loftet. Han hasade sig på magen fram över tiljorna och fann snart en spricka tillräckligt vid för att han skulle kunna överblicka kammaren. Tilda, som stannat i förstugan, hörde stegen knaka och fraset över takplankorna. Hon steg nu in i storstugan och lät Fielding med ett tecken förstå, att leken kunde börja.

Fielding reste sig från soffan, sträckte på sig, gäspade, drog långsamt av sig rocken och lossade halsduken. Tilda öppnade sofflocket, tog fram bolster och kuddar och ristade dem. När hon hållit på en stund, började hon pusta och jämra sig över värmen. Hon knäppte upp klänningen och blottade axlarna. Fielding sneglade på henne från sidan. Han vred sina små mustascher, strök sig över ansiktet och gäspade. Tilda gick fram till honom och började fingra på knapparna i hans skjorta.

— Det är grant det där, sade hon. Är det riktigt guld?

Fielding sade:

— Det är inte lönt, att Tilda ber om de här knapparna. Hon får dem inte.

Han gick ifrån henne och ställde sig vid fönstret med ryggen utåt kammaren. Han bad henne raska på med bäddningen. Tilda klagade ånyo över värmen och krängde av sig klänningen ända ned till midjan. Hon makade sig långsamt och under många krumbukter bort till Fielding och stötte honom med armbågen i sidan. Fielding stirrade oavvänt ut genom fönstret. Tilda sade:

— Vad ser han efter? Jon skulle ju gå ända till Rösle klint. Han lär väl inte komma tillbaka i brådrasket.

Nu förlorade Jon besinningen. Han reste sig så häftigt att han stötte huvudet ganska illa mot takbjälken. Han rusade utför stegen och sprang bort till skogsbrynet. Där slängde han lockfågeln. Han sprang tillbaka till stugan. När han vikit om knuten, stannade han och blev stående alldeles förvirrad. På bänken framför stugan satt Alexander Fielding, fullt påklädd och med bössan mellan knäna. Han frågade:

— Har du redan varit vid Rösle klint?

Men Jon sade:

— Jag trodde väl att patron var i stugan hos Tilda.

Fielding reste sig, ryckte på axlarna, rynkade pannan.

— Det ska tusan sova i bondstugor, sade han. Det är för kvavt. Jag går till prästgården. Vad lockfågeln beträffar, så kan Jon behålla den. Mig lockar hon inte.

Därmed gick han.

Jon var alltjämt lika förbryllad. Han hade sett Tilda bjuda sig åt Fielding lika grant och oblygt som ett körsbär bjuder sig åt skatan. Och likväl flög skatan sin kos utan att röra körsbäret. Jons ansikte ljusnade så småningom till ett brett flin. Han gick in i stugan. Tilda satt på kanten av soffan, hon var vresig och sur och låtsade inte se Jon. Jon log nu ännu bredare men nöjde sig med att säga:

— Vad Tilda ser bedrövad ut. Han var väl inte närgången, patron?

Härpå svarade hon ingenting. Men Jon kunde tydligen skönja, att hon gäckats i sina förhoppningar. Och det gladde honom så, att han inte ens gitte ondgöra sig.

Dagen därpå red magister Ekmarck förbi Losätra. Han hade predikat i stället för prästen, som var sjuk. I lön hade han erhållit god kost, och efter vad det ville synas rikligt att dricka. Han satt något bakåtlutad i sadeln med vänstra handen i sidan och blickade morskt rakt fram. När Tilda fick se honom, tog hon förklädet och viftade.

Jon sade:

— Ja, det är ju också en kar. Ska du inte bjuda honom dricka?

Därtill var hon genast villig, hon sprang ned till vägen, grep grållen utan vidare i tygeln och ledde honom upp till stugan. Magistern svängde sig ur sadeln, hälsade något förstrött och tumlade ned på bänken. Jon förde hästen till stallet. Han ställde sig bakom stalldörren och lyddes. Efter en stund kom Tilda ut med en mugg dricka, som hon förde till magisterns mun. Han tog muggen ifrån henne och sköt henne åt sidan. Tilda satte sig bredvid honom och lade handen på hans knä. Magistern makade sig längre bort på bänken. Tilda sade:

— Nu ska Ekmarck torka sig om mun.

Magistern svarade:

— Fin om truten går aldrig säker. Maka dig jänta.

Men Tilda flyttade sig ännu närmare, tog sitt förkläde och gjorde en åtbörd, som om hon ville torka magistern om mun. Jon steg då fram och närmade sig. När magistern fick se honom, sade han:

— Tag bort henne.

Jon sade:

— Det har en väl inte hört förr, att Ekmarck är blyg för ett kvinnfolk, som vill pussas.

Magistern blåste nu upp sig väldeligen.

— Du est en luns, Jon. Tror du, att jag som lever bland fröknar och mamseller, vill bli kelad av en bondkvinna? Det skulle vara, om hon vore riktigt mjuk i hullet och vit i hyn. Ja, en lilja, din luns, eller en ros. Inte omakar jag mig för en vanlig åkervippa.

Jon betraktade sin kvinna uppmärksamt och med bekymrad min. Slutligen sade han:

— Inte för att jag ser någonting hos henne. Men det vet väl magistern, vad hon var fjäsad.

Magistern svarade, att den som gärna vill bli fjäsad, väl kan truga och locka sig till det. Och den som söker i svinstian efter herden finner väl alltid en galt. Han överöste dem med en sådan massa ordspråk och visdomsord, att Jon kände sig förkrossad och yr som efter en lång predikan. Och Tilda snyftade högljutt bakom förklädet. Han reste sig och vacklade fram mot stallet, men Jon som tyckte sig ha själva prästen till gäst, skyndade att hämta fram grållen och hjälpte magistern upp i sadeln. Ekmarck klappade honom på huvudet och sade:

— Som du ser ut, Jon, kan du inte räkna på något bättre. Var därför nöjd med det du har. Ingen lär springa bort med henne. Gud signe er båda.

Han red sin väg och ännu bakifrån sedd uttryckte hans gestalt så mycken värdighet, att Jon kände sig helt ödmjuk. Han satte sig bredvid Tilda och strök henne över skuldran.

— Inte är jag grann, sade han, och inte är du grann. Så det kan lämpa sig till hjonelag. Men du får lova mig att inte snegla efter andra karar. Helst du ser, att det inte lönar sig.

Tilda tog då förklädet och skrek så ilsket att det hördes ända ned till Stenby.

— Må pocker ta dig, din luns! Var det inte en smed från Falla som sprang varenda kväll till Frötjärn bara för att få lukta på kjorteln min? Kan du neka till det, din lögnhals? När det ändå var du, som tussade hundarna på honom. Eljest vet en väl inte, vad det hade blivit i diket. Inte är jag snarvacker, men nog duger jag åt vem som helst.

Jon blev ännu mera bedrövad och nedslagen. Han sade:

— Var det en smed från Falla? Jag trodde, att det var en herrekar, eftersom han hade hatt och käpp och långrock. Nej nu ser jag, att jag tagit miste i många stycken. Inte kunde jag tro att det var en smedskrake. Varför hade jag då så brått?

Tilda förändrade nu sitt sätt. Hon gav honom heta ögonkast, och när han gick in i stugan, tassade hon efter och strök sig gång på gång mot hans rygg. Hon försökte också att komma i famnen på honom, men han snurrade runt och vände ryggen till. Tilda bad honom att inte tänka på den där smeden. Hon ville inte se honom vidare, hon längtade efter att få gå till prästen och ta ut lysning. Jon fattade sitt beslut, han sade:

— Det blir inte tal om lysning, förrän jag har träffat smeden. Nog ska jag veta, om det är en kronbrud, jag får. Eljest är det ingen heder med dig, och då får det vara.

Han begav sig till Falla och frågade efter smeden Karl-August. Men han fick det beskedet, att smeden körts ur tjänsten. Han hade försummat sitt arbete för att springa till Frötjärn, till sin käresta. Jon erfor en viss tillfredsställelse. Han måste allt ha varit bra galen i Tilda, den där, tänkte han. Skulle han väl eljest ha burit sig så tokigt åt? Nej det är nog säkert, att Tilda är grann.

Och han beslöt att taga ut lysning så snart han av smeden fått försäkran, att det gått ärbart till där borta i diket. Han sökte pojken både när och fjärran, begav sig slutligen ända upp till Älvsnäs för att se, om han fanns bland flottningskarlarna. Ett stycke norr om Hoby mötte han en trashank, som gick och plockade blåbärskart i skogen. Jon frågade, om han kom från Älvsnäs och om han där sett smeden Karl-August. Trashanken svarade, att han själv hette Karl-August och att han varit smed vid Falla. Jon frågade, om han var densamme, som för någon vecka sedan brukade stämma möte med Lillgårds-Tilda vid Frötjärn. Pojken jakade.

Jon grep honom då i strupen och skakade honom duktigt. Pojken, som var alldeles utmattad, kunde icke försvara sig. Han sjönk på knä i mossan och det var inte långt ifrån, att Jon strypt honom. Emellertid besinnade han sig, släppte sitt grepp och sade:

— Så litet är det för mig att ta livet av dig här i skogen. Jag lägger dig under en rot, och du ser inte dagen mer. Men säger du sanningen, så vet jag inte, hur väl jag vill dig. Sanningen får sen vara vad den vill.

Smeden lovade att tala sanning. Jon frågade, om det varit skamsgärning mellan honom och Tilda. Smeden svarade nej, han hade icke rört henne. Han svor de dyraste eder. Men Jon trodde honom icke. Han sade:

— Det är bättre att lita på, vad en ser. Nu ska du följa mig hem, så får jag se, hur hon beter sig.

Smeden måste följa honom. När de kommo fram till Losätra, lät han smeden gå ensam in i stugan och ställde sig själv på lur vid fönstret. Smeden gläntade på dörren och gjorde miner åt Tilda, att hon skulle vara försiktig. Men vare sig att hon inte förstod hans miner eller att glädjen över att återse honom blev henne övermäktig, kastade hon sig genast om hans hals och kysste honom. Smeden viskade henne i örat, att Jon stod på lur vid fönstret. Tilda sade:

— Låtsas bara, att du inte vill veta av mig och låt mig hållas.

Hon omfamnade honom ännu häftigare och gav honom under tiden tysta förhållningsorder. Smeden strävade emot, stötte och knuffade henne men tycktes för svag att kunna slita sig loss. Jon trädde nu in till dem. Tilda gav till ett skrik och rusade in i spiselvrån. Men Jon småskrattade och sade:

— Inte lurar du mig så lätt, Karl-August. Du visste nog att jag stod vid fönstret, eljest hade det väl inte tövat, förrän Tilda fått bukt med dig. Patron på Vassbro kom hon ingenstans med och magistern sa henne sanningens ord. Men en fattig smedspojke, som sprungit var dag från Falla till Frötjärn och mistat tjänsten för hennes skull, den tör väl inte ha vägrat sig.

Han befallde Tilda att duka fram mat och dryck. Hon gjorde så och stack därvid de bästa bitarna till smeden. När smeden ätit sig mätt, sade Jon:

— Var inte buskablyg du utan tag jäntan i famn och tacka henne för maten, som du tycker det bäst faller sig.

Tilda började genast krumbukta med kroppen och gick villigt emot honom. Men smeden förstod nu, hur landet låg. Han sade:

— Det ska ingen förmå mig att ta den där jäntan i famn eller ens i hand. Hon har skaffat mig mera förargelse än någon annan på jorden.

Och han berättade för Jon, hur som major Billman på Bånga bjudit honom sin dotter till äkta. Han berättade vidare, hur Tilda lurat honom och utstyrd i mamsellens kläder lockat honom till många galenskaper. Nog hade han funnit henne bra grov i hyn och snedväxt som en lagårdspiga. Men mamsell är ändå mamsell, och han hade funnit det hedersamt att umgås förtroligt med dottern till en major. Därför hade han skrutit inför kamraterna och för att visa, vilken kaxe han var, försummat tjänsten. När sedan sanningen uppdagades, hade han genast lämnat orten skamsen över att han låtit sig bedragas av en bondtös.

Jon sade:

— Det där tror jag, så mycket jag vill. Låt oss sova på saken.

Han tillsade flickan att reda tre nattläger, ett i kammaren åt gästen, ett i köket åt sig själv och ett på loftet åt Jon. När allt var i ordning, bjöd han dem vänligt godnatt och klättrade upp på loftet. Han hade inte legat lång stund, förrän smeden kom upp till honom, och bad att få dela bädd. Jon frågade, om han inte fått ligga i fred i köket. Smeden svarade:

— Det vill jag inte säga något om, varken ja eller nej. Men ska någon ligga därnere, så ska det väl vara Jon. Eftersom jag hör, att Jon tänker ta ut lysning till söndan.

Jon menade, att det nog skulle bli bra med lysningen. Han makade emellertid åt sig och gav smeden plats.

Följande morgon sade Jon:

— Nu vet jag, hur det är ställt. Pojken här har legat vaken hela natten och det behövdes bara, att hon vände sig därnere, så spratt han i kroppen som en abborre. Lysning ska det bli, men det ska bli mellan er båda.

Han talade så milt och vänligt, att smeden höll på att falla honom om halsen. Men Tilda kände honom bättre. Hon förstod, att det var arghet, och att han ville locka dem att förråda sig. Hon sade:

— Då får I allt släpa Karl-August med tång till prästen.

— Det har jag väl makt till, menade Jon. Han tog honom i armen. Men smeden förstod avsikten. Han slet sig hastigt lös och rusade på dörren. Och när Jon kommit ut på gården, såg han pojken springa för brinnande livet inåt skogen. Jon ropade efter honom:

— Karl-August! Vill du inte ha henne?

Han vände sig om i språnget och skrek: — Nej, nej, nej! Därpå fortsatte han och försvann i skogen. Jon vankade en stund av och an och kunde icke besluta sig. Men när nu Tilda kom ut till honom, förgråten och uppsvälld i ansiktet och så ödmjuk att hon kysste hans rockärm, sköt han henne sakta ifrån sig och sade:

— Ja, det är synd om Tilda, men jag kan inte hjälpa henne. Att patron på Vassbro gick ifrån henne, det bryr jag mig inte om. Han är så illa grätten. Och vad magistern beträffar, så var han bra drucken. Men att den där stackarn skyr dig, så han kan springa andan ur kroppen, det vittnar bra illa. Packa dig i väg till Lillgården. Jag går till Frötjärn och talar om för bergmästarinnan, att jag åtrat mig.

Tilda grät överljutt men packade lydigt samman sina tillhörigheter och lämnade Losätra. När hon hunnit till Storgårdsladan, hörde hon sitt namn viskas. Hon steg av vägen och gick in i ladan. Där i halvmörkret stödd mot väggen och ännu flämtande efter loppet, stod smeden. Tilda gick fram till honom och gråten stillades.

Barbro Backe infriade sitt löfte, gav Tilda god utstyrsel och höll bröllop på Frötjärn. Det sägs att hon sedermera skall ha givit Karl-August en smedja, i så fall den vid Hilleborn. Andra åter påstå, att hon icke lämnat dem någon hjälp, och att de under många år levde i yttersta armod.

VIII.

Då kronan skulle dansas av bruden, ställde sig major Billman främst bland kavaljererna. Men bruden gick honom förbi, och ingen av tärnorna ville dansa med honom. Ty om han också undgått sitt straff, hade han likväl blodsskuld. Dessutom dansade han alltför vilt, han kramade som en björn, och hans styva strida skägg rev styggt på kind och hals.

Han försökte då sin lycka hos fruarna och gick ända därhän att bjuda den sura änkenåden på Herrlestorp till dans, hon klippte med ögonen som en vresig uggla och låtsades icke förstå hans anbud. Till sist bjöd han Barbro. Hon skakade på huvudet. Han sade:

— Ska jag ha den skammen, att ingen vill dansa med mig?

Barbro smålog och svarade:

— Den illa gör, han illa far.

— Det är sant, återtog Billman efter en stund. Jag handlade illa, när jag sköt Gert Bourmaister i stället för bergmästarn. Men något gott har jag väl gjort sedan dess. Fru Barbro ska veta, att Gert ligger i drängflygeln. Kommerserådet kan inte fördra medikamentlukten. Utan Gert ligger i drängflygeln. Men det är en bra bit dit och fröknarna kan inte springa där för ofta. Nu har jag flyttat till honom, eftersom jag inte längre har något hem, och nu är det jag som ömsar förbanden. Jag ger honom att dricka, och jag fördriver tiden med kortspel och sånt. Vill inte fru Barbro ge mig en dans?

Barbro lovade honom en dans. Billman sade till Sundin:

— Där sitter fru Barbro, som jag håller för att vara den vackraste kvinnan vid Kroken, där sitter hon nu så trött efter mjölkmätning och smörkärning, att hon inte orkar dansa. Rygell pressar musten ur sina husdjur. Men så sant som jag dansade andan ur fru Malin, så sant ska jag dansa med fru Barbro till dess att hon släpper både stäva och kärna.

Härutinnan höll Billman ord. Han dansade med Barbro till dess att hon miste sansen. Hennes sjukdom tog från den stunden en elak vändning, och det är verkligen sant, att hon aldrig mer kom att röra varken stäva eller kärna. Fyra dygn låg hon till sängs. Det spred sig ett rykte, att hon dött, och ryktet blev så allmänt trott, att Billman fann det vara rådligast att lämna Hilleborn och trakten. På femte dagen for prästen i Raslinge okallad till Frötjärn. I allén mötte han så många av sina församlingsbor, att han trodde dödsbudet redan utgått och att folk strömmade till för att se den döda. Men ingen visste besked. Tjänarna stodo icke att anträffa, huset var tillbommat, fönsterluckorna påskruvade. Alexander Fielding hade klättrat upp i asken, som står vid östra gaveln för att kasta en blick in i magisterns rum, men han hade varken lyckats upptäcka Ekmarck eller någon annan. Anton Sundin hade försiktigt klappat på porten utan att få svar. Nu vågade ingen bulta varken på dörr eller fönster av rädsla att störa den sjuka.

Prästen sade:

— Ligger hon i själatåget, så behöver hon mig. Och är hon redan död, så behöver hon mig ännu bättre. Jag vill knacka.

Han gick bort och dundrade försvarligt på porten. Efter en stund öppnades den, och Barbro trädde ut följd av magistern och flickorna. I stället för arbetsdräkten bar hon nu sitt brudelin och tycktes raslingarna vackrare än någonsin fastän blek och avmagrad. Prästen tog henne i famn, vilket också var nödvändigt, ty väl utkommen på trappan var hon nära att falla. Prästen rådde henne att åter gå till sängs, men Barbro förklarade, att hon kände sig bättre och, att hon just var på väg till klockstapeln för att ringa vännerna samman. När prästen hörde detta, bugade han sig och började samtidigt gräva i alla den gråslitna rockens fickor. Slutligen tog han fram ett gulnat papper, satte brillorna på näsan och började med ljudlig röst läsa upp ett ode till Barbro. Däri antogs hon visserligen redan vara död men genom att med skickligt anbragta hostningar dölja vissa ord och vändningar lyckades han göra det rätt passande för tillfället. Dikten var väl funtad och lämnade gott bevis på kunnighet även i den hedniska och klassiska mytologien, men som den var tämligen lång, var Barbro upprepade gånger nära att sjunka samman. Prästen gav henne då en sträng blick över papperskanten och höjde rösten. När han äntligen slutat gjorde han ånyo en bugning och sade i samma andedrag:

— Den här struntdikten är just ingenting värd. Jag har gjort bättre och kommer om Gud vill att göra ännu bättre. Hennes nåd, grevinnan Vivecka, var i sin välmakts dagar så glad i mina dikter, att hon ibland och inte så sällan sände ett och annat till min stackars hustru. Och var skulle hon eljest fått några godbitar åt mig och barnen?

Barbro frågade, hur hon bäst skulle kunna visa sin erkänsla och vilka läckerheter, som smakade herr kyrkoherden bäst. Han svarade:

— Strunt i läckerheterna, fru bergmästarinna! Gället är förbålt klent, och varför skulle jag inte säga vad var man vet? Finns det någon av de här församlade, som jag inte är skyldig tio riksdaler eller mer? Nej, men de kräver mig inte, och de dra inte av, när jag döper eller viger eller begraver dem. Men bergmästarn kräver mig dagligdags. Och när jag en gång skall begrava honom, är jag säker om att inte få ett rundstycke för liktalet. Så må det också bli därefter.

Barbro sade:

— Var nu inte vred på bergmästarn. Jag lovar och sätter mitt ord i pant på, att han före hösten skall efterskänka kyrkoherdens skuld och kanske också på annat sätt förbättra hans ställning.

— Den som kunde lita på det! sade prästen. Jag skulle då skriva ett nytt ode och mycket vackrare. Det här var egentligen ämnat till fru Malins begravning, hon som dog i dansen på Bånga.

Barbro sjönk nu ned på trappan, som det tycktes skälvande av gråt. Men när raslingarna trängdes omkring henne ängsliga och ivriga att trösta, tog hon plötsligt händerna från ansiktet, strök håret ur pannan och skrattade med blänkande tänder. Raslingarna drogo sig något skamsna och förlägna tillbaka, men Barbro sade:

— Jag var nyss så bedrövad, att jag trodde min sista stund var kommen. Men herr kyrkoherdens fagra ode, änskönt skrivet till en annan, har förjagat all min ledsnad. Nu ber jag er alla hjälpa mig att fördriva tiden under några veckor eller kanske månader. Kommen tidigt till Frötjärn och lämnen mig sent. Jag lider av en oro, som måste förjagas.

De ropade alla, att de ville vara fru Barbro till tjänst. Hon lovade å sin sida att efter förmåga göra dem återtjänst. Och där hennes förmåga brast, skulle bergmästaren säkert komma till hjälp, helst han samma dag i brev lovat henne allt, vad hon begärde. På Frötjärn skulle det inrättas så, att var och en kunde finna sin smak tillfredsställd. För Anton Sundins räkning skulle ett bord med de yppersta läckerheter ständigt stå dukat. Greve Ulrich hade att bestämma över viner och likörer. Hugo Schager fick rätt att styra och ställa i drivhus och trädgård och delade endast makten med Karl Hamrin. Vad slutligen magistern beträffade, skulle han leda dansen och leken och i skämt och lustiga upptåg söka överträffa bröderna Fielding eller låta dem råda.

Härmed voro alla till freds och under några veckor framåt trodde raslingarna, att de återupptäckt Schlaraffenland eller voro åtminstone övertygade om, att den gamla goda tiden återvänt till Krokens stränder. De ägnade Barbro samma dyrkan, som förr kommit grevinnan Vivecka till del. Och deras enda bekymmer var, att Barbro alla galna och tokroliga upptåg till trots för varje dag blev alltmera tungsint. Hon lämnade dem, innan dansen fått fart, innan leken blivit rätt lustig. Stödd av magistern klättrade hon mödosamt uppför hällen vid sjön och tog plats på klockstapelns sockel. Härifrån kunde hon se lekarna i trädgården, dansen på ängen, flickorna som med nakna ben och högt uppskörtade kjolar letade under pilarna efter snäckor och av vattnet slipade stenar. Men oftast slöt hon ögonen och lutad mot klockstapelns bjälkar försjönk hon i en sorts dvala, som dock icke var sömn. Hon pressade ihop käkarna mycket hårt, läpparna vekos upp som bladen i en blomkalk, halsmusklerna spändes och svällde. Magistern frågade, om det var smärtorna i bröstet som plågade henne. Hon svarade:

— Nej, nej. Jag önskar bara att de skulle skrika där nere, skratta, hojta, skrika. Så att jag ingenting annat hörde, ingenting.

— Vad hör Barbro?

Hon smålog, hon satte sig upp, slätade ut kjolen, ordnade schalen, korsade händerna i skötet. Hon såg ut som om hon ämnat berätta någonting riktigt omständligt. Men hon sade endast:

— För länge sedan fanns det en ung person, som jag höll av. En gång ropade han till mig: Du! Bara det ordet. Han hade väl sagt det förr många gånger. Men nu hör jag bara det där ordet. Därför ville jag, att de skulle ropa riktigt högt och skratta.

Men när raslingarna sågo, att Barbro lämnade dem, tappade de lusten att leka. De lägrade sig på gräsmattorna, under buskarna, nere vid stranden, somnade eller viskade med varandra, eller strövade långsamt utmed stranden bortåt Stenby eller Frösevi och glömde att återvända.

Barbro sade:

— Till sist blir det bara göken och trasten och den där lilla ivriga sävsångaren som föra väsen här på Frötjärn. Jag räknar då varken prästens snarkningar eller Sundins stånkande eller den stackars Hamrins suckar att åter en dag gått till ända. Nej, kära Ekmarck, jag litade för mycket på vännerna. Jag tör dock vara så pass ännu, att jag kan hjälpa mig själv någon vecka.

Dagen därpå gick hon åter upp till klockstapeln, fattade i repet och ringde av alla krafter. Snart voro alla församlade på hällen. Barbro betedde sig som om hon varit mycket förgrymmad. Magistern stod vid hennes sida, beväpnad med tvenne smidiga björkris.

— Här leva ni, sade Barbro, ganska sorglöst som barnen i pannkakslandet. Jag har nog sett, att vart par kuttrar på sin gren. Men att förströ mig eller ens göra så mycket, att jag inte dör av ledsnad, det gitter ingen. Jag sitter som en hök på hällen och vakar över duvorna. Och nu har jag upptäckt en fara, som törhända hotar mina duvor. Hören på! Varje afton vid sjutiden ser jag ett moln av damm stiga upp därborta vid alarna. Det växer mycket hastigt, och när det nått en viss utsträckning, faller det sönder som en dimma. Ur molnet kommer då en häst och en kärra, och både häst och kärra äro vederstyggliga att se. Hästen är grå som en gris, huvudet är oformligt och så tungt att det nästan släpar mellan frambenen, kroppen tycks svullen av surt hö. Det är dock ingenting mot kärran, som för mina ögon ser ut att vara behängd med nyflådda kohudar och därför ständigt omgiven av ett moln stora flugor. Nåväl, det där ekipaget stannar regelbundet i backen mitt för Frötjärns trädgård. En kar i lång grå kapprock och stor slokhatt vältrar sig ur kärran och lufsar bort till trädgårdsgrinden. Där stannar han en god stund och iakttar med intresse allt, som försiggår i trädgården. Och varen förvissade, att han räknar edra kyssar på sina feta fingrar.

— Fru bergmästarinnan, inföll nu Anton Sundin, skulle den där karlen vara fet och ungefär av min statur, och skulle han ha ett mycket runt och rödlätt och slätrakat ansikte, så är det säkerligen min dibror, oxhandlaren Gellin. För honom går jag i borgen. Det är en sate att vara stor i fatet, men eljest är han blyg och kruserlig. Vart år driver han hundratals oxar till Örebro, men jag tror inte att han skulle kunna locka ett fruntimmer tvärs över landsvägen.

Barbro sade:

— Är han så beskaffad, vill jag se honom på nära håll. Skaffa hit honom.

Sundin ställde sig nu på lur i häcken. Vid sjutiden syntes verkligen ett dammoln mellan alarna på Hobyvägen. Och ur dammolnet framkom en häst och en kärra alldeles så som Barbro beskrivit. Kärran stannade i backen, körsvennen vältrade sig ur och lufsade fram mot grinden. Men när nu Sundin tumlade fram ur häcken, vände han och började springa tillbaka mot kärran. Sundin hann upp honom, och de brottades. Barbro skickade bröderna Fielding till undsättning. Som de voro särdeles snabbfotade, hade de hunnit valplatsen, innan Sundin släppt sitt tag. De kastade sig över oxhandlaren, slog honom till marken och bundo hans fötter, ben och armar med grimskaftet. Han var likväl för tung att bära, varför de måtte lossa något på banden och skjutande honom framför sig förde de honom upp på hällen, där Barbro satt. Hon frågade honom med mycken stränghet, varför han spionerat på lekarna vid Frötjärn. Oxhandlaren bekände uppriktigt, att han hört märkliga ting berättas om det liv, som fördes på Frötjärn. Särskilt hade han lockats av den uppgiften, att de unga kvinnorna skulle vandra omkring i Frötjärns trädgård alldeles utan pynt eller rättare sagt just sådana, som den gode guden skapat dem. Det hade han gärna velat se och bekände, att han erfarit någon missräkning. Likväl hade de flickor, som barbenta och med högt uppskörtade kjolar letat snäckor vid stranden, berett honom ett nöje. Barbro sade:

— Jag tillstår, att herr Gellin inger mig avsky. Kan verkligen ett naket stycke människa förmå honom att skaka omkring i det där rysliga åkdonet? Jag vill då hellre tro, att herr Gellin fattat tycke för någon av flickorna och därför inte kan hålla sig borta från Frötjärn. Fall nu på knä och bekänn sin kärlek, herr Gellin.

Herr Gellin rodnade och slog ned ögonen. Han hade ovanligt långa och vackra ögonfransar och en slät hy. Men kinderna glänste av fett, och hakan låg i dubbla veck.

— Om jag törs bekänna, sade han, det ger sig väl i ändanom. Men ska jag falla på knä, så får Sundin vara bra och räcka mig handen.

Sundin hjälpte honom att intaga en passande ställning. Barbro ordnade flickorna i ett led och lät dem passera förbi. Herr Gellin granskade var och en ganska noggrant, men när Lotten Schager stannade framför honom och enligt befallning sakta vände sig ett varv runt, slöt han åter ögonen liksom i ett övermått av salighet. Han stack upp ett mycket tjockt och mycket rött finger, förde det till sin mun och pekade därefter på Lotten.

— Den! sade han. Och han reste sig utan hjälp, buren av en mäktig hänförelse.

— Den! upprepade han. Hon är lätt som en ung kviga, trind där hon ska vara trind, eljest är hon finlemmad. Och inte tror jag att hon stångas.

När Lotten såg sig vara den utvalda och hörde lovtalet, slog hon händerna för ansiktet och sprang ned och gömde sig under pilarna. Men Barbro sade:

— Varför springer Lotten och gömmer sig? Kanske har du här fått en passande friare.

— Ja, inföll magistern, man ska inte döma oxen efter hornen, inte hunden efter håren och inte Gellin efter hullet. Är han fet, så beror det på, att han har råd att äta.

Barbro sade:

— Allt beror på, vad han är villig att göra för sin utvalda.

— Ja, inföll nu åter magistern, och bättre en oxe som drar mig än en tjur som stångar mig.

Barbro befallde magistern att hålla inne med sina ordspråk. Hon frågade Gellin, vad han var villig bjuda för Lotten Schager. Efter något betänkande svarade Gellin:

— Hon ska gå klädd som en fin fru och hon ska få äta som en prinsessa. För vart barn ska hon få en present vid kyrktagningen, och det ska inte felas, om det så bleve tjoget. För resten ska jag lämpa mig efter henne så länge hon lämpar sig efter mig. Det är bra bjudet av en oxhandlare.

— Det är alldeles förträffligt, sade Barbro, men likväl inte nog. Allt detta är saker, som herr Gellin utan särdeles svårighet kan verkställa. Men gör nu som jag säger. Där nere står Lotten under pilarna, hoppa nu ner här, där hällen är som brantast. Lotten skall då förstå, att Gellin älskar henne, och röras av detta kärleksbevis.

Herr Gellin gick verkligen fram till branten och mätte djupet med blicken. Han böjde på knäna, antingen därför att han hisnade eller därför att han tänkte göra ett försök. Bröderna Fielding och magistern eggade honom, Sundin höll honom i rockskörtet, Hamrin sade:

— Ja, hoppa, hoppa. Det är alls ingen konst att dö.

Men prästen ropade:

— Herrn borde skämmas! Har jag så mycket förmöget folk i Raslinge, att jag kan avstå från en enda hederlig begravning? Tror inte herrn, att jag räknat på herrn? Men vad skulle det bli för begravning, om herrn gör sig till självspilling?

Gellin drog sig skyndsamt tillbaka från branten.

— Är budet för klent, sade han, så ska jag väl lägga till några tusen i morgongåva. Men hoppar gör jag inte. En mager och gesvint kar som Fielding skulle bryta ett ben, jag skulle bryta nacken. Jag är för fet.

Barbro frågade:

— Är det för mycket att dö för den man älskar?

Herr Gellin stirrade betagen på sin utvalda, som fortfarande dvaldes under pilarna. Han kysste på det tjocka röda fingret och det tycktes icke bekymra honom, att fröken Schager i stället för att räcka ut handen räckte ut tungan. Händerna satte hon framför näsan spretande ut med fingrarna, och vidare satte hon tummarna i öronen och viftade med händerna, kanske för att härma en kviga, som viftar bort besvärliga flugor.

Emellertid tog prästen i Raslinge upp Barbros fråga och svarade:

— Att dö för sin älskade, min nådiga, vill jag tillråda var och en som i likhet med mig är mycket fattig. Han befriar därigenom sin älskade och sig själv från ett stort elände. Hans barn bliva aldrig födda, och om dem kan man säga, att de sluppo undan för billigt pris. Dessutom kan hans död ge ämne till visor och kväden, lämpliga för skillingtryck. En förmögen karl som den här Gellin bör däremot vara mera aktsam. Ty uppriktigt sagt så blir man inte salig om man tar livet av sig och får under inga förhållanden en hederlig begravning.

Barbro neg för prästen och sade:

— Hos herr kyrkoherden är kristlig dygd förmäld med hednisk visdom. Jag ber därför herr kyrkoherden bliva bisittare i den domstol jag från och med i dag upprättat på Frötjärn. Det är nämligen min vilja, att var och en av dessa herrar i likhet med herr Gellin skall uppgiva, vem han älskar, varför han älskar och vad han är villig att utstå eller offra för sin älskade. Sedermera blir det min och herr kyrkoherdens förrättning att döma, om hans kärlek är värd detta namn. Men lämna mig nu i ro, att jag må rannsaka mitt hjärta. Ty jag vill vara en oväldig domare. Och dessutom är jag mycket trött.

Barbro dröjde den kvällen ganska länge på hällen. Hon sade till Ekmarck, som var hennes ständiga sällskap:

— Jag har ett oemotståndligt begär att mäta min dårskap med andras. Jag orkar inte längre arbeta. Jag ligger här och väntar att tiden skall taga slut. Men jag har inte längre något mått. Jag har endast mina tankar och molnen, som glida än hit och än dit. Jag kan inte styra dem och även om jag kunde, visste jag inte, varför de hellre borde gå hit än dit. Jag kan endast följa dem med blicken. Och sluta ögonen, när jag inte längre orkar följa.

IX.

Kärleksdomstolen på Frötjärn blev ganska vida beryktad, fastän dess verksamhet blott räckte några sommardagar och fastän dess domar aldrig vunno laga kraft. På herrgårdarna skrattade man åt Barbro Backes tilltag och menade, att hon nu funnit ett verksamt medel att hålla sin herre och man på vederbörligt avstånd. Ty vem kunde ha större skäl att frukta en dylik domstols utslag än bergmästare Rygell? Andra åter trodde, att Barbro ville göra ett slut på det lättsinniga levernet vid Krokens stränder. Och det går ännu en sägen, att Barbro Backe i Frötjärns källare låtit inreda fängelser, där odygdiga flickor och ynglingar fingo besinna brott mot kyskhet och anständighet. Det påstods vidare att hon på Kungshällen låtit resa ett praktfullt domaresäte och ett sådant tält, byggt av stockar, hudar och löv, som fordom brukades av konungens domare i finnbygden.

I verkligheten voro hennes tillrustningar mindre betydande. Hon lät flytta två eller tre av de stora, högkarmade ekstolarna från Falla upp på hällen. Och för att skydda dem mot regn och sol lät hon spänna ett lövtak från klockstapeln fram till tallarna vid branten. Det är väl möjligt att hon hade större tillrustningar i tankarna, men när hon hunnit så långt, mottog hon från bergmästaren ett brev, daterat i Örebro och av följande lydelse:

— Kära hustru!

Pro primo hava vi nu träffat förberedande avtal med herr kommerserådet och riddaren B. E. Bourmaister angående inköp av dess egendom 8½ mantal Hilleborn i Hulinge socken. Vi nödgas dock meddela vår k. hustru, att köpehandlingen ej kan uppsättas och undertecknas före vår återkomst till Frötjärn.

Pro secundo hava vi på vår k. hustrus begäran

återtagit käromålet mot högvälborne greve Ulrich von Battwyhl m. fl. angående skadegörelse å vår egendom Falla. Vidare hava vi återtagit de av vår k. hustru i brev av den 18 dennes uppräknade kravmålen mot prästen, mot välborne herr Hugo Schager, mot herr Alexander och Robert Fielding samt mot Hamrin. Vidare hava vi till vår k. svärfar översänt det belopp, som Barbro i brev av den tjugonde sistlidne juni bestämt.

Den hedervärde oxhandlaren Gellin från Ånsta har meddelat oss att vår k. hustru alls ingen ledsnad har på Frötjärn utan omgiven av flera vänner och väninnor mestadels ungt och lustigt folk förströr sig alldeles förträffligt. Det gläder oss desto mera, som k. Barbro i ovannämnda brev klagade över att smärtorna i bröstet hindrade arbetet. Vi hoppas och tro att k. Barbro nu är fullt återställd till hälsan, och anse vi oss under sådana omständigheter kunna utan ömma betänkligheter uppskjuta vår återkomst till Frötjärn, helst en stackars gubbes närvaro väl näppeligen torde öka vår k. hustrus glädje.

Nedkallande den Högstes välsignelse över vår k. Barbro förblive vi Dess ömme och trofaste make

Carl Rygell c-d bergmästare.

Brevet innehöll på sätt och vis en chifferskrift, som Barbro genast tydde sålunda:

— Vi nödgas dock meddela vår k. hustru, att köpehandlingen ej kan uppsättas och undertecknas före vår återkomst till Frötjärn — — — under sådana omständigheter kunna vi utan ömma betänkligheter uppskjuta vår återkomst —

Och Barbro tänkte: Har herr bergmästaren redan gjort mig till viljes i så många stycken och har han framför allt verkligen i sinnet att infria sitt löfte beträffande Hilleborn, så är det min plikt och till och med ett nöje att kyssa marken under hans fötter. Min domstol skulle säkert ha tillerkänt honom en evinnerlig ära, men det är alltför tydligt att han avskyr min domstol. Jag skall därför avstå från mina vänner och mina nycker. Och jag skall lämna dem lika obekymrat, som ett bi lämnar en grann blomma utan honung.

Likväl ville hon först övertyga sig om, att bergmästarens brev icke lovat för mycket. Hon sände magistern till Hilleborn. Han återvände alldeles häpen över den omstörtning, han fått bevittna. Kommerserådet, hans son översten, hans sonhustru, barnbarn och trotjänare hade redan lämnat Hilleborn medförande större delen av bohaget. Barbro frågade, om det således icke fanns någon människa kvar på gården.

— Förvaltaren är kvar, svarade magistern och berättade, att han ganska enträget utfrågat förvaltaren angående orsaken till kommerserådets plötsliga uppbrott. Förvaltaren hade sagt, att kommerserådet råkat i fiendskap med bergmästarn och var och en visste, att i den striden var flykt bättre än fäkta. Dessutom hade han grämt sig över vackra Majkens giftermål med drängen och trivdes icke längre på Hilleborn. Huset stod nu öde och då sprickor och skavanker inte längre doldes av mattor, dyrbara möbler och bonader, såg det ganska ruskigt ut. Barbro frågade ännu en gång:

— Står då Hilleborn alldeles öde?

Magistern jakade. Barbro sade:

— Kära Ekmarck, vi ska nu leva för oss själva, och vi ska hålla oss tysta som möss. Sänd genast återbud till våra vänner, bind en näsduk kring klockans kläpp, så att inte ens vinden kan ringa folk till Frötjärn. Se det är villkoret för att bergmästarn skall låta mig taga Hilleborn i besittning. Men hur är det möjligt att hela huset kan stå öde? Det finns väl folk i flyglarna?

Magistern svarade, att drängarna och en del av tjänstefolket nu som förut bebodde flyglarna. Barbro tycktes icke nöjd med svaret. Magistern skyndade att sända återbud till gårdarna runt Kroken. Han var ganska ivrig att lyda Barbros befallning, ty det tycktes honom bra angenämt att under någon tid leva på Frötjärn ensam med Barbro Backe. Raslingarna läto sig emellertid icke genast avspisas. De togo titt och tätt sin väg förbi Frötjärn och gjorde sig ärende med att efterhöra fru Barbros tillstånd. Magistern lät i början av allén fälla en bom över vägen, och ställde vid bommen en pojke, som kunde ge de frågvisa besked. Raslingarna rodde då mangrant in i vassen under Kungshällen och väntade att Barbro som vanligt skulle stiga upp till klockstapeln för att se solen sjunka i Hilleborns skog. Men Barbro gick icke ens ned i trädgården och Raslingarna fingo återvända hem med tomma fiskkorgar och snopna miner. Enträgnast var oxhandlaren Gellin, han körde varje afton av och an på vägen och det dröjde inte länge, förrän Lotten Schager smög sig ned till grinden och gav honom möte. Barbro sände då Lotten till Herrlestorp och fick äntligen vara i fred. Magistern och Brita Billman voro hennes sällskap.

En dag sade Brita:

— Här leva vi som i ett fängelse. Robert Fielding skulle svarva mig en nystpinne, som jag behövde så väl. Men han får ju inte sätta foten på Frötjärns mark.

Magistern lovade, att han skulle ro över till Vassbro och hämta pinnen. Brita sade:

— Ro då ända fram till Bånga och hör efter, hur det står till med far.

Magistern sade:

— Inte är majorn på Bånga. Han sitter för jämnan hos Gert Bourmaister på Hilleborn.

Barbro, som satt mitt emot honom, steg nu plötsligt upp från bordet och gick bort till skänken. Hon drog ut lådor och rörde om bland silvret men återvände icke desto mindre tomhänt till bordet. Efter en stund sade hon:

— Man kan bra lite tro på magisterns ord. Sa han inte här för leden, att Hilleborn stod alldeles öde? Jag frågade ändå ett par gånger.

Magistern svarade ganska trumpet, att Billman inte var bofast på Hilleborn, och vad Gert Bourmaister beträffade, så räknade han honom inte, eftersom han ännu var så svag, att han knappast kunde stå på benen. Barbro frågade, var de båda herrarna fingo mat ifrån, när herrgårdsköket stod tomt. Magistern svarade:

— Maten bry de sig väl lite om, så länge de ha fullt upp med dryckjom. Och det tyckte jag mig förmärka, att de hade.

Barbro sade:

— Det vore en skam för dig, Brita, om du skulle sitta här i överflöd, under det att din far saknade det nödvändigaste. Låt oss genast gå ned i köket och packa ett par korgar fulla. Magistern kan hänga dem på en stång och rida över till Hilleborn.

Magistern blev ännu mera tvär och trumpen.

— Fru Barbro sade, att vi skulle leva för oss själva här på Frötjärn. Nu ser jag, att jag också är till överlopps. Illa sedd blir mångt betrodd, sägs det. Och nog får jag springa ärenden. Men skynda nu med korgarna, så ska det vara gjort i nafs. Dåligt skämt och sur fisk ska en inte tugga för länge.

Han sadlade sin grålle, Barbro och Brita buro ut stången med korgarna och lade den, så att den vägde jämnt över hästryggen. Magistern satte sporrarna till och brydde sig litet om, att läckerheterna dansade i korgarna. Men så småningom saktade grållen farten, och magistern gitte inte driva på. Han tyckte sig klarligen förstå, att Barbro hittat på ärendet endast för att få honom ur vägen. Han betänkte, att han länge nog ätit nådebröd på Frötjärn och att han för Barbro icke kunde vara annat än en besvärlig snyltare. Allt detta gjorde honom mycket nedstämd och på samma gång ursinnig. När han äntligen höll utanför drängflygeln på Hilleborn, lyfte han stången över hästens huvud, vräkte korgarna i backen och ropade:

— Här har du, Billman. Brita sänder dig täring.

Billman lutade sig ut genom fönstret och tillsade magistern att bära upp korgarna. De skulle alla tre äta sig sprickmätta och dricka sig under bordet till Britas ära. Men Ekmarck sade:

— Nu gitter jag inte stanna på bondlandet längre. I stan har man den fördelen, att nattvakten bär en till kurran.

Bourmaister stack sin nakna arm ut genom fönstret och viftade med en kortlek. Magistern lämnade hästen och korgarna åt en piga och steg upp till de båda herrarna. De satte sig genast till bords och började spela. Billman och Bourmaister hade tömt åtskilliga flaskor. Magistern skyndade att dricka i kapp, men när han druckit och spelat några timmar reste han sig plötsligt, kastade korten och sade:

— Det tör ändå vara bäst att jag rider hem. Det är mörkt om nätterna nu, och fru Barbro kanske saknar att inte ha en karl i huset.

Bourmaister, som på grund av såret talade litet och lågmält, fällde upp korten framför ansiktet och granskade dem.

— Du behöver inte vara orolig för hennes skull, Ekmarck, sade han. För vid pass ett år sen var jag en sorts ridknekt åt fru Barbro Backe. När jag lämnade tjänsten, trodde jag nästan, att hon skulle sakna drängen. Men det var inte fallet. Vad hon då saknade var pengar. Nu tror jag inte, att hon saknar någonting.

Magistern tog åter till korten för att avsluta spelet stående. Men majoren drog honom ned på stolen. Fru Barbro hade rättaren och flera manliga tjänare. Hon kunde väl inte vara annat än glad att slippa en sådan bönhas som magistern. Magistern svarade helt beskedligt, att Billman kunde ha rätt, och han stannade vid spelbordet och vid flaskorna. Men efter en stund blev han åter orolig.

— Det rinner mig i hågen, sade han, att fru Barbro i alla fall tör vänta mig hem. Hon är så angelägen att få underrättelser från Hilleborn.

Bourmaister sade:

— Det är tids nog i morgon. Då kan du hälsa henne, att bergmästarn drivit bort de flesta av den här släkten. Och att den siste Bourmaister ber om anstånd ännu en vecka, så ska han nog släpa sig hädan.

Billman brast i skratt.

— För alla de gånger jag sagt dig, Gert, att fru Barbro köper Hilleborn för din skull alldeles som bonden köpte stian för grisen. Du vore väl tokig, om du inte följde med i köpet.

Gert Bourmaister reste sig upp. Av sjukdom och dryckenskap var han så matt i benen, att han måste stödja sig mot bordet.

Han sade:

— Tror du Ekmarck ett enda ord av vad den där karn pratar?

Magistern svängde med huvudet fram och tillbaka. Han var så drucken, att han inte skönjde korten och likväl tycktes det honom att hans yrsel var långt ifrån tillräcklig. Han slängde med huvudet som om han velat slänga ut den sista droppen förnuft.

Han lallade:

— Kvinnfolk, gossen min, kvinnfolk släppa inte kammen förrän de tappat sista hårstrået. Så heter det, ja. Och Barbro har ett hår. Nej, gud vad det är vackert. Nog blir det en gosse — en gosse — en gosse — som reder ut Barbro Backes hår.

Bourmaister sade:

— Jag har lovat den här Billman, att när jag fått krafter i kroppen, ska vi slåss. Vi ska slåss på kniv eller hur han behagar. Nu lovar jag dig detsamma.

Han raglade bort till soffan. Billman skrattade överljutt och magistern gled långsamt ned från stolen.

Följande dag vid middagstid stannade magistern och hans grålle framför Frötjärns trappa. Han steg inte av hästen utan ropade, att fru Barbro skulle komma ut. När hon kom i dörren började han tala mycket fort och med snubblande tunga.

— Billman hälsar hennes nåd och tackar för maten. Den kommer nog att smaka. Vad den andra karn beträffar, jag menar Bourmaister, så var han full när jag kom och full när jag gick. Och full är han för jämnan, det ska påskynda sårläkningen. Eljest har jag ingenting att berätta mer än det att Billman och jag talade illa om hennes nåd och att den andre för den skull lovade oss smörj eller döden och djävulen, så snart han tillfrisknat. Nu vet hennes nåd det. Jo, han hälsade också, att han skulle släpa sig undan, så snart det behagade hennes nåd att taga Hilleborn i besittning.

Barbro vände sig långsamt om och gick in i förstugan. Magistern dröjde vid trappan, han stirrade slött på hästhuvudet, väntade att grållen självmant skulle giva sig i väg. Eller väntade på något annat. Och efter en stund kom Barbro tillbaka. Hon lämnade honom ett förseglat brev och bad honom skyndsamt rida till staden för att bringa brevet i bergmästarens händer. Magistern nickade. Han frågade, om han kunde få vila en timme eller två på Frötjärn. Barbro svarade, att hon i så fall måste sända ett annat bud. Magistern nickade, stoppade brevet i rocken och samlade tyglarna. Han sade:

— Är det eljest någon hälsning?

— Bara vad som står i brevet och att jag väntar på svaret i åtta dagar men inte mer.

Magistern nickade för tredje gången. Han gav Barbro en lång blick och i det han vände hästen, sade han:

— Jag kan väl tillägga, att fru Barbro är vit som ett lakan i ansiktet. Att se in i hennes ögon, det är som att se ner i djupa brunnar utan vatten. Ingenting glänser där, det är bara svart. Det är bara tomma hål. Jag kan se skallen som den ska ligga på Raslinge körgård intill uppståndelsen. Jag kan säga det och mer till, sen jag nu lärt mig att tala illa om fru Barbro.

Han förde fingrarna till hattbrättet och red därifrån.

Fram på eftermiddagen red han in genom stadstullen. Han var då alldeles förbi av trötthet och ännu mer av törst. Han borgade en slant och gick till krogen. Gamla vänner togo emot honom på det hjärtligaste sätt, och han glömde snart sin sorg. Likaså glömde han brevet. Han tillbragte två dygn i sus och dus men råkade snart i klammeri. Fordringsägare döko upp i dimman och krävde honom för skulder, som rätteligen borde ha varit glömda. Tredje dagen uteslöts han på ett skymfligt sätt ur vänlaget. Det berodde på ett misstag, och han gitte icke försvara sin heder. Nu råkade han i slang med sämre folk och satt redan på tredje dagen i kurran. Hans kläder genomletades och tack vare denna omständighet kom brevet slutligen fram till bergmästaren. Själv hade han under de närmaste dagarna icke tid att tänka vare sig på brevet eller på fru Barbro. Stadsfiskal och borgmästare plågade honom med en massa frågor, som han icke gitte besvara. Fyra nattväktare framkastade vissa beskyllningar. Han gitte icke förneka. Hans tankar voro långt borta från dessa finkeldoftande kamrater och bistra lagmän. På sjätte dagen dömdes han till dryga böter. På sjunde dagens morgon erfor han, att bergmästare Rygell betalat böterna. Han brydde sig inte om att grubbla över denna frikostighet, men den förde hans tankar till Frötjärn. Och han beslöt att begiva sig dit, icke i fåvitsko dock, för sitt nöjes skull, utan i en alldeles bestämd avsikt. Han ville dränka sig i sjön strax nedanför hällen vid Frötjärn. Där vattnet, sett på något avstånd, är alldeles blått.

En solskensdag i medio av augusti återvände magistern till Frötjärn. Han red upp på stallbacken, svängde sig ur sadeln och lämnade åt vallacken att själv söka spilta. Piskande dammet ur nankinsbyxorna och den mellanblå syrtuten vandrade han ganska dristigt, som hans sed var, genom trädgården. Han tänkte i den stunden bra litet på fru Barbro eller på någon annan. Stora porten var stängd, fönsterluckorna tillslutna. Han gick ut på terrassen, som vetter åt söder, åt sjön. Rosenhäcken var vid denna tid så förvildad, att han endast med möda och under många förbannelser kunde tränga sig fram. Förvildad men icke oskön. Och halvt dold av törnet badade en järnkvinna sina regelbundet formade lemmar i ett träskgrönt vatten. Magistern plockade visset löv från hennes lockar, från hennes mun, axlar, barm. Vad här är stilla, tänkte han, vad jag är trött. Nu snart går jag ned till badstället.

Han höjde sig på tåspetsarna för att över rosor och syrener få en skymt av sjön. Han såg röda och vita pioner lysa mellan fruktträden, han såg grenar bugnande under rodnande frukter, han såg björklövet sakta vagga av och an, han såg säven buga.

Jag skall plocka blommor, tänkte han. Hur älskligt att plocka blommor. Jag har ingen käresta för buketten, men jag kan alltid hålla den i näven. Då ser Vår Herre att jag går i solen och plockar blommor. Ett sådant lamm, säger han. Och den skyller folk för att supa! Skriv upp i boken, att magister Ekmarck går spiknykter på Frötjärn och plockar blommor.

Men han kände rätt väl sitt elände.

Jag är en gammal hund, tänkte han, gnagen av mal och mått. Gamla hundar gömma sig, när stunden är kommen. Ingenting kan jag begynna, ingenting har jag att avsluta. Vad är jag? Känner bara buken, den hänger som en säck mellan stolpar. Röta är i hela min kropp. Själen tog visst Herren, jag förmärker den icke. Det hände en gång, att jag grät så förskräckligt. Mor skulle minnas det, som hon ojade sig. Det var hiskligt. Någon hade givit mig ett löfte och brutit. Det hände mig förr och det hände mig sen. Men den gången grät jag så hiskligt.

Han gick genom trädgården och betraktade blommorna. Han rev till sig några gula kalkar, några strån, några kvistar. Han höll det framför sig i öppna handen. Så vände han handen långsamt och kvistarna och blommorna och några vissna löv föllo till marken.

Nej, inte kan jag gråta mer, tänkte han, och inte kan jag plocka blommor. Vår Herre vet, hur det är fatt, han vet, varför jag kom till Frötjärn. Det gäller bara att få kroppen under vatten. Själen har jag tagit, men kroppen kan väl Ekmarcken sköta med själv. Ställ honom där det är tyst, ställ honom i Frötjärns trädgård och låt honom besinna sig. Så vet han, vad han har att göra.

Han dröjde ett ögonblick för att lyssna. Han tyckte sig höra röster nere från stranden. Om jag möter kvinnfolken, sade han till sig själv, så kom ihåg, att jag går runt hällen, där ingen ser mig.

Stillsamt med korta tunga steg, med armarna slappt hängande gick han utför stora gången, som leder till sjön. Jag blundar, tänkte han, och går rakt fram. Jag kränger inte av mig rocken. Paltorna ha gjort sin tjänst. Det enda skulle vara stövlarna. Ack, ack, varför skall jag behöva tänka på sådant strunt? Grållen tar Rygell, fast den egentligen är svärdfejarns i Örebro. Spänns han för plog så stupar han. Jag kunde ha skrivit några ord om Grållen —

Han slog sig tvärs över benen med spöt.

Vill du slippa undan, Anders lille? Gå på! Tvekar du, så blir det aldrig gjort. Tänk på, att sjön är blå. Jag minns en flicka med blå kjortel. Nu är det till henne jag går. Jag lägger huvut i hennes knä. Tänk — inte schasar hon undan mig som en ärbar flicka, och inte biter hon mig i läpparna som en slinka. Hon lägger sina händer över min nacke, tunga, mjuka, svala händer. Så trycker hon ned huvudet, trycker djupare. Tills jag spritter till för andnöd. Ett tag. Och så somnar —

Sjögräset krasade under fötterna, han ryckte till och dröjde i steget. Han gick långsamt bland stenarna, rädd att falla. När vattnet trängde genom stöveln, måste han slå upp ögonen. Han slöt dem åter, ljuset över vattenytan var plågsamt skarpt. Och utan att tveka gick han så långt ut i det blå vattnet, att det stod honom till midjan. Där stannade han, hejdad av en kvinnlig stämma. Men egentligen borde han icke ha stannat. Ty rösten ropade:

— Gå bara på, magistern, gå bara på!

Han vred huvudet åt höger och öppnade ögonen. På den skära, glittrande stenen som ligger kastad ett stycke utanför Kungshällen, satt en vitklädd flicka och bredvid henne ännu en, klädd i vitt. Och han tyckte sig skönja en hel rad av flickor, alla klädda i vitt och sittande som sjöfåglar på stenarna ända långt in under hällen. Han tänkte:

Det kan icke vara Barbro. Hon kan inte sitta så där på huk, det skulle göra för ont i bröstet. Det är säkert bergmästarns pigor och kanske Brita, som kommit ned till stranden för att bada. Skulle jag stanna och betrakta dem?

Men det var en tanke utan innehåll och mening. Magistern var redan en död man, drunknad i den leda, som ett olyckligt och lastbart liv alstrar. Han var en kropp utan själ, en förpinad, uttröttad kropp. Vad han ännu ägde av vilja, trådde oemotståndligt mot döden. Endast några ögonblick och ingenting annat skilde honom från målet.

Det är mig också värdigt, tänkte han, att dessa unga kvinnor med likgiltighet betrakta min dödskamp.

Trevande med foten bland stenarna fortsatte han sin färd. Vattnets kyla besvärade icke längre. En behaglig mattighet tyngde hans lemmar, ögonlocken voro sömntunga. Det susade i öronen. Genom suset urskilde han den milda flickrösten, avlägset, avlägset —

— Gå bara på, magistern, gå bara på.

Han tyckte sig igenkänna Britas röst. Han log.

Hon vet inte, vad hon säger. Hon tror, att jag gör det här på narri. Det är orätt av mig att inte skicka bort dem. Ett sådant skrik ett sådant leverne, när jag försvinner! Jag måste säga henne ett ord —

Och utan att vända på huvudet, ropade han:

— Vet — mamsell — vad jag tänker göra?

Svaret kom snabbt som eko från hällen.

— Magistern tänker dränka sig.

Då stannade han. Han kände över skuldrorna en kyla kyligare än vattnets. Bröstet klämdes ihop av en plötslig ångest, han kunde icke draga andan. Han dröjde på samma plats i flera sekunder, kanske minuter. Men slutligen blev han herre över sig själv. Han sade:

— Alldeles riktigt, jag tänker dö. Och jag förbjuder Barbro att medelst skrik eller på annat sätt söka hindra mitt förehavande.

Rösten svarade:

— Gå bara på. Ingen skall hindra.

Han gick verkligen på. Men han kände icke längre samma lugna, ljuvliga likgiltighet. Han var tvärtom mycket bedrövad, och han var ond, han var ursinnig. Det är Barbro Backe, tänkte han. Det kan icke vara någon annan än det där lilla vidundret. Kanske att hon är svagsint? En klok människa skulle inte kunna se mig dö så där utan vidare. Man räddar ju en hund. Jag dränkte en gång fyra kattungar — å, det var bra otäckt. Jag skulle inte vilja göra om den saken. Nej, det är bäst att dö. Människorna äro grymmare, än vad man vill tro. I synnerhet kvinnorna, ja, i synnerhet kvinnorna. Det bekommer dem inte alls. Ingenting! Å, alltid finns det någon annan, som fjäsar för dem. Där red jag på Grållen alldeles som vanligt. Jag hoppade av på stallbacken. Jag kliver omkring i trädgården. Och så faller det mig in, att jag aldrig mer vill plocka blommor och aldrig gråta mer. Just så var det. Tänk vilka dumheter! I kväll kunde jag ha lånat bergmästarns bössa och gått i vassen och skjutit änder. Eller jag kunde ha satt ut kräftburarna. Nu får du inga kräftor, min Barbro! Å, hon skaffar sig nog. Gå på säger hon. En sådan elak människa. Ja, nu är det bara att gå på. Hur skulle jag kunna vända? Skulle jag komma krafsande upp på strand, skaka mig som en våt hund? Usch nej, jag vill ju ner i säcken. Varför går jag så långsamt? Snart ropar hon igen. Gå på.

Och han skyndar. Det bryr honom icke längre att stenarna glida undan. Vattnet håller honom uppe. Han sträcker ofrivilligt ut armarna till simtag men trycker dem åter hastigt in till kroppen. Rörelsen för honom ännu ett stycke ut på djupet. Vattnet kittlar honom på hakan.

En sådan genomelak människa tänker han åter och åter. Jaså, det gör ingenting, att jag drunknar? När man inte med lugn kan se en hund drunkna? Vackert! Jag kunde ha lust att vända om bara för att slå henne i ansiktet. Sedan kunde jag hoppa ifrån hällen. Nej, jag skulle spotta på henne. Vad du är dum, skulle jag säga. Just det, ingenting annat. Vad du är dum! Föraktar mig så gränslöst, att du inte vill röra ett finger för min skull. Jag skulle vilja leva i hundra år bara för att få säga dig, att du är dum. Jag skulle säga till alla människor — dumma — skulle jag säga — dumma —

Han knyter händerna och lyfter dem högt över huvudet.

Då ropar Barbro:

— Stanna!

Magistern lystrar till. Det sorlar så. Han lyssnar. Och nu hör han alldeles tydligt att hon ropar:

— Stanna!

Magistern ler, slår upp ögonen och bländas av sol och vatten.

Det är så dags, kära Barbro, tänker han. Men jag är ändå bra glad —

Blodet spränger i tinningarna, blod och vatten sorla i bröstet. Han vill pressa samman läpparna, men de vika sig uppåt och nedåt, vika sig som en blomknopps blad och blotta tänderna.

Likväl känner sig magister Ekmarck ganska lycklig och vill i detta ögonblick verkligen dö.

Barbro Backes brev, som magistern glömde i sin ficka och som slutligen genom rättvisans försorg överlämnades åt bergmästaren lydde sålunda:

— Käre Rygell!

Jag kräver nu, att bergmästaren uppfyller sitt löfte, som var att giva mig Hilleborn utan förbehåll. Bergmästaren har flerfaldiga gånger frågat mig, vilka avsikter jag kunde hava med gården. Jag svarar nu som tillförne, att jag vill skänka bort Hilleborn, som man skänker ett äpple. Bergmästaren vill icke tro, att en förnuftig person kan handla så lättsinnigt. Mitt förnuft är emellertid av sådan beskaffenhet, att jag vill skänka Hilleborn åt den mig behagar.

Om bergmästaren icke inom åtta dagar efter brevets mottagande låter höra av sig, anser jag mig fri från alla förpliktelser. Och lämnar då Frötjärn. Vill åter bergmästaren uppfylla sitt löfte, skall jag för all framtid nogsamt rätta mig efter alla föreskrifter och befallningar samt förbliva bergmästarens lydiga

Barbro.

P. S. Jag sänder brevet med magister Ekmarck och är nu ensam på Frötjärn. Vad som talas om mig, vet jag icke men kan med sanning försäkra att mina handlingar äro ärbara. Bergmästaren har givit Jon i Losätra i uppdrag att efterforska, huruvida jag besöker Gert Bourmaister på Hilleborn eller han mig. Jag har icke sett Gert sedan den dagen på Falla, då han räddade bergmästarens liv. Och jag vill endast se honom en gång till i detta livet. Bergmästaren kan gärna vara mig följaktig vid det tillfället. Jag tänker då giva honom Hilleborn alldeles som han en gång skänkte Barbro Backe det största och vackraste äpplet på Skara torg.

D. S.

Barbro trodde, att bergmästaren genast skulle återvända till Frötjärn eller åtminstone besvara brevet. Hon förhörde sig om vägens längd och räknade ut, att magistern inom fem timmar borde anlända till staden. Hon gav honom ytterligare en timme för att finna bergmästaren. Klockan halv åtta på kvällen borde brevet vara framlämnat. Hon ställde sig framför pendylen, och för att noga utmäta den nödiga tiden började hon efterhärma bergmästarens rörelser. Hon föreställde sig, att Rygell satt i källarsalen eller på sitt rum. Hon satte sig vid bordet och låtsades äta, tuggande sävligt och grundligt, som bergmästaren plägade. Nu trädde magistern in i rummet. Hon gav honom en lång sidoblick, tuggade ännu en stund, torkade sig om munnen, nickade, räckte fram handen. Hon gjorde i släpande ton frågor om Frötjärn, om skörden, om kreaturen, om Barbro. Nu räckte magistern fram brevet. Hon tog det, granskade utanskriften, letade en stund efter brillorna, fäste dem varligt bakom öronen, tog åter brevet, vände det, bröt det och började läsa. Hon läste brevet i tankarna tre eller fyra gånger. Hon låtsades försjunka i tankar. Men på en sekund hade hennes tankar säkerligen hunnit lika långt som Rygells på en timme. Hon gav honom en timmes betänketid. Klockan nio stod hon alltjämt framför pendylen med pekfingret följande minutvisaren. Hon skrev på glaset:

Med anledning av kära Barbros brev kommer jag — kommer icke —

Hon förseglade brevet, skrev utanskriften, glömde inte ens att i runda fem minuter leta efter munlacket. Klockan tio var magistern färdig att resa. Klockan tre på morgonen, eller senast fyra eller allra senast fem skulle han vara på Frötjärn. Hon väntade hela natten framför pendylen.

Barbro Backe hade yppat sin hemlighet. Hon trodde, att varje minut, varje ögonblick fylldes av denna hemlighet, att tiden icke ruvade någonting annat. Hon hade öppnat buren för sin fågel och hörde ingenting annat än dess vingslag.

Hon väntade i sju dygn. Så småningom blev hon lugnare. Hon sade sig, att om bergmästarens svar icke anlänt inom ytterligare tjugufyra timmar, så var detta i själva verket ett svar. Ett svar som hon förutsett. Hon gjorde vissa förberedelser, brände och förstörde några minnen som hon medfört från barndomshemmet, ställde och styrde i huset, gav Brita Billman förhållningsorder för några veckor framåt.

Åttonde dagens morgon stod hon på stentrappan från dagningen till framemot klockan nio. Hon var endast klädd i underkjol och livstycke. När hon hörde klockan slå nio, ville hon gå in och göra sig i ordning. I dess ställe gick hon nedför trappan över gårdsplanen ned i allén. Hon gick ganska långsamt och höll ansiktet hela tiden vänt mot stora vägen. Vid grinden dröjde hon en stund, tog därefter av åt vänster, åt Hilleborn. Hon såg en man komma ut ur Fröseviskogen, hon trodde, att det var magistern. Åtminstone sade hon till sig själv: Där är han. Där kommer han. Nu blir det ett slut.

Hon såg, att mannen raglade och hon fann nu en förklaring till dröjsmålet. Bergmästaren hade svarat samma dag, men magistern hade stannat på krogen. Hon tänkte vidare: Det kan också vara Billman. Det sägs, att han super förskräckligt. Är det Billman, så borde jag vända.

Men hon vände icke. Hon gick alltjämt fram emot mannen, som raglade henne till mötes. Även sedan hon känt igen honom, gick hon med samma lugna, avmätta steg. Först när den druckne ställde sig i vägen för henne, stannade hon. De stodo några ögonblick ganska stilla, utan att se på varandra, utan att yttra ett ord. Den druckne steg åt sidan för att giva henne fri väg. Barbro böjde på huvudet. Gert Bourmaister grep efter hatten, men som han var barhuvad fick han endast den toviga luggen i hand. Då brast han i skratt, och skrattet vräkte ikull honom på dikeskanten.

Barbro började springa.

Strax efter tio ringde Frötjärns klocka. Robert Fielding som ständigt låg med sin eka i vassen, än för att jaga än för att fiska oftast för att i smyg kasta slängkyssar åt Brita Billman, landade redan vid fjärde klämtslaget och sprang upp på hällen. Då han varsnade Barbro i underkjol och livstycke, blev han förlägen men frågade, om han icke fick hjälpa henne att ringa. Hon räckte honom repet och sade:

— Upphör nu icke att ringa, förrän alla äro samlade, alla våra vänner från Frötjärn till Falla. Det är i dag vi ska hålla räfst- och rättareting. Upphör nu icke att ringa.

Och Robert Fielding, som var starkare i lydnad än i förstånd, upphörde icke att ringa. Brodern, Alexander, var den förste som hörsammade kallelsen. Han fick befallning att rida i sporrsträck från gård till gård för att kalla dem, som till äventyrs ej hörde ringningen. Under två timmars tid gled ett dammoln med stor hastighet från gård till gård runt Kroken. Det var Alexander Fielding, som på två timmar tillryggalade sex mil. Efter Haddinge började hästen halta och vid Frösevi steg Fielding i båten och rodde Hamrin och hans hustru till Frötjärn. De stego i land nedanför hällen, som då var nästan till trängsel fylld med raslingar och ett fåtal utsocknes. Ned genom trädgården kom Barbro Backe följd av grevinnan Vivecka och änkenåden på Herrlestorp. Barbro gick fram till Hamrin, fattade hans hand och hjälpte honom ur båten. Hon sade:

— Käre Hamrin, jag vill be er om ett råd.

Han svarade:

— Nej, begär icke råd av mig, fru Barbro. Jag skall snart dö, så snart att min hustru inte längre vågar förfärdiga sig annat än svarta kläder. För mig har allting en annan betydelse än för dem, som skola leva.

Barbro sade:

— Just därför begär jag ert råd. Men låt oss först stiga upp på hällen.

Hon tog hans arm för att stödja eller stödjas, men de gingo så illa ihop, var och en vacklande åt sitt håll att prästen trädde emellan, slog armarna kring deras liv och nästan lyfte dem över marken.

— Nu skall jag göra er en god tjänst, kära människor, sade han. Jag skall bära en del av er tyngd. Ho vet stunden, när sex raska karlar ska bära hela min tyngd?

Han förde Barbro till högsätet vid klockstapeln, till vänster om Barbro tog prästen och Hamrin plats, till höger de båda gamla damerna från Herrlestorp och Falla. Just i den stunden, då domstolens ledamöter intogo sina platser, anlände magistern till Frötjärn.

Barbro sade:

— Innan vi öppna dessa förhandlingar, vill jag vända mig till min vällärde rådman, herr Hamrin, anhållande om ett råd.

Hon talade med mycken högtidlighet men underlät icke att med leenden, skälmska blinkningar och miner uppmana var och en att göra detta upptåg så lustigt som möjligt. Också beredde man sig att njuta en glad dag, och ungdomarna höllo redan viskande rådslag beträffande lekar och danser.

Barbro fortfor:

— Jag vill fråga honom till råds i ett ärende, som för mig är av yttersta vikt. Det gäller en flicka, vars far var tillräckligt fattig för att önska, att hans dotter måtte bli väl betald. Dock icke så fattig, att han icke för skams skull måste hålla tyst med sin önskan.

— För skams skull, avbröt här prästen, låter man minsann inte bli. Utan därför att man misströstar om att lyckas. Hade den där fadern givit sin dotter rent besked, så hade hon säkert lurat honom. Nej, var det en klok karl, så lät han henne så sakta och vackert förstå att hon var till överlopps i hemmet. Och sedan hon på så sätt råkat i den dödssynd, som kallas misströstan, lät han henne förstå att en vacker kropp, ett behagligt sätt eller vad hon nu kunde ha för dygder, är någonting som man inte bör slumpa bort. Var det en klok karl, den där personen, som hennes nåd åsyftar?

Barbro svarade:

— Ganska klok. Ehuru i motsats till herr kyrkoherden mera förfaren i praktiken än i teorien. Han tillhörde en släkt, som varit rik och ansedd, en släkt som besuttit ett stort, vackert gods med många underlydande. Och han försummade icke att berätta vilket behagligt liv, som släkten fordom fört på det där godset. En österländsk sagoförtäljare kan inte beskriva paradiset ljuvligare än vad han beskrev — det där godset vars namn jag ännu icke vill nämna.

— Gott, sade prästen, jag hör att han verkligen var en förnuftig människa. Jag är nu övertygad om att flickan aldrig drömde om annat än att bliva härskarinna på godset.

— Herr kyrkoherden har rätt, hon drömde aldrig om annat. Och när friaren äntligen kom, ställde hon som villkor, att han i morgongåva skulle giva henne Hilleborn.

— Hilleborn? frågade prästen. Och genom hela församlingen gick en viskning: Hilleborn? Vem talar hon då om?

Men Barbro sade:

— Jag säger Hilleborn för att nämna en vacker gård, som vi alla känna. Nu ville det sig så illa, att friaren var en ganska fattig yngling. Hans namn ingav eljest förtroende, och man kan säga, att han om än ofrivilligt bedragit både far och dotter. För att visa, hur fattig han var tog han fram sin börs, som verkligen tycktes vara mycket mager. Och för att visa sin goda vilja köpte han för börsens innehåll det grannaste äpplet på torget. Det bjöd han flickan i morgongåva.

— Ett äpple, ett äpple! skrek greven på Falla. Min gud kära Vivecka, det var då ändå sämre än jag. Jag gav dig minsann en kaschmirschal och mammas gamla örhängen.

Skrattet ekade ut över sjön och över Frötjärns trädgård. De enda som icke skrattade, var Barbro och magistern, som just nu började sina dödsbetraktelser på stallgården och Karl Hamrin som aldrig skrattade av rädsla för blodstörtning.

Prästen sade:

— Jag vill hoppas, att flickan åt upp äpplet, om det var gott, kysste friarn, om han var vacker och körde honom på porten, om han verkligen var så fattig.

— Herr kyrkoherden gissar rätt. Allt det där skedde, just som herr kyrkoherden beskriver det. Och så till vida är händelsen icke särdeles anmärkningsvärd. Men det besynnerliga är, att i samma stund som ynglingen öppnade sin magra börs och offrade dess innehåll för att giva henne ett äpple i morgongåva — i samma stund greps flickan av en känsla, som mycket förundrat mig och som jag än i dag ej kan förklara.

— Och vad skulle det vara för en känsla? Fastän präst och till på köpet en smula skald förstår jag mig rätt bra på sådana där känslor. Driften är inte konstig, ta i hand, kyssa på mun, stöta ihop som biljardbollar, pang! För att skiljas sekunden efter. Därnäst kommer kärlekslängtan, vilken jag betraktar som en sublimerad drift, som en dimma över sjöns vatten. Den kan minsann ta underliga former och ibland rätt vackra, så att man tror, att guds änglar sväva över vattnet eller åtminstone en hoper nätta älvor i dans. Men vad är det annat än vatten? Stillastående vatten, som inte får rinna ut i havet och därför stiger som rökelse. Vatten är det och vatten blir det till slut. Därnäst kommer kärleken och ingenting annat kallar jag kärlek. Det är torra plikten att leva efter tio guds bud sida vid sida med ett kvinnokön, då och då ombesörjande att Herren Gud får en ny tjänare eller tjänarinna i stället för de gamla, som dö. Det kan vara tungt och det kan vara lätt, fult och vackert. Men därtill blevo vi födda, och den som går åt annat håll blir nog fördömd, åtminstone är det min förhoppning. Men när jag ser på fru Barbro, så tror jag nog, att hon menar någon galenskap. Kom bara fram med det, så ska jag döma både som präst och ledamot av domstolen.

Över Barbros huvud hängde lövtaket så lågt att hon kunde nå det, om hon lyfte armarna bra högt. Och fastän denna rörelse förorsakade en häftig smärta i bröstkorgen, började hon lossa och åter tillknyta rankorna i lövtaket och höll på därmed så länge hon talade.

— Nej, sade hon, det hade ingen likhet med herr kyrkoherdens känslor. Kärlek var det icke, eftersom hon alls inte hade lust att leva med den där ynglingen efter tio guds bud och kanske under strängt arbete. Inte heller var det någonting som kan liknas vid dimma. Tvärtom formade det sig till en bestämd önskan, nämligen den att till varje pris förvärva Hilleborn — eller vad nu godset kunde heta — och detta endast i avsikt att skänka det åt ynglingen alldeles som han hade skänkt henne äpplet. Men icke till tack för äpplet, vilket hade varit orimligt, utan snarare till otack. Ty sannerligen, hon föraktade honom. Hon fann honom bra futtig. Och ville hon skänka honom en furstlig allmosa, så var det endast för att visa honom sitt förakt.

— Åhå, min nådiga, det där var inte så konstigt. Det kalla vi präster högmod, ett riktigt förhärdat högmod. Det är en otäck synd, som särskilt hos kvinnfolk har stygga verkningar.

— Kanhända, svarade Barbro, som alltjämt sysslade med lövrankorna, men det var då ett högmod av egendomligt slag. Ty flickan visste, att den dag hon kunde skänka sin älskade Hilleborn, skulle hon själv vara en mycket föraktlig varelse. Hon skulle icke vara värd att lösa hans skorem.

— Min nådiga! ropade prästen förargad. Vad vill det här säga? Nu kallar ni honom er älskade eller rättare sagt flickans älskade. Och nyss tyckte jag mig höra, att han var föraktad, försmådd och helt enkelt körd på porten. Det liknar mest galenskap —

— Nej, sade Barbro, det liknar icke heller galenskap. Flickan hade hela tiden sitt förstånd och därtill ett ganska klart och beräknande förstånd. Hon visste, vad hon ville, och hon visste, vad hon ville undvika. Hon ville, att den där personen, som väckt hennes medömkan och förakt, skulle bliva en ansedd man. Hon ville inte se honom som snyltgäst hos rika släktingar. Och hon visste, att om hon finge se honom rätt eländig, raglande kanske och ovårdad som en riktigt förfallen person, så skulle hon göra ett brått slut på allting. Ja, jag tror, herr kyrkoherde att flickan helt enkelt ville skydda sig själv. Fast det inte syntes så, var hon kanske i själva verket ganska klenmodig och ömskinnad.

Prästen i Raslinge tog fram sin snusdosa, viftade med den väldiga rödbruna näsduken och beredde sig att göra många invändningar eller kommentarer. I detsamma lät Barbro händerna sjunka i knät och böjde sig framåt kanske därför att hon fick sikte på magistern, som långsamt och likt en sömngångare vandrade ned mot sjön. Som Barbro nu satt, såg prästen hennes ansikte tydligare än förut. Huden tycktes honom alldeles genomskinlig och glänsande blågrön som en opal. Kindknotorna trädde tydligt fram likaså käken i en skarp linje och hela kraniet. Prästen blev så förskräckt över denna förvandling, som han förut icke lagt märke till, att han förblev tyst, oavlåtligt betraktande Barbro. Och hela församlingen tycktes plötsligt fått upp ögonen för hennes eländiga tillstånd. Endast grevinnan Vivecka mumlade några ömma ord om den stackars flickan, som förlorat sin älskare, och Karl Hamrin sade:

— Nu förstår jag, vad fru Barbro ville fråga mig om. Fru Barbro ville fråga, om det är svårt att dö. Ja, kära. Det är så svårt. Allting täppes till redan i livet. Vägarna stängas till höger och vänster. Man drives fram på en smal väg, där det endast finns plats att sätta fot för fot. Man går mellan murar. Det blir allt trängre. Skuldrorna tryckas ihop, man kan inte röra armarna. Man tycker att man spänner alla muskler för att åtminstone stanna där som en propp med huvudet ännu i ljuset. Men då är det väl någon, som drar en i benen in i det svarta prånget.

Prästen skakade på huvudet och sade:

— Hamrin, Hamrin, vad är det för en synd du begår! Vet du icke, att döden är paradisets port? Ja, den är svart som ebenholts, rött kött vissnar under dess båge, knotorna vitna till marmor. Vad mer, kära Hamrin? Låt siraterna fara. Kan ditt vemod dö?

Barbro sade viskande:

— Tyst, herr kyrkoherde. Tysta, tysta. Se dit! Betrakta herr magistern, som blundande trevar sig fram i vassen. Vad kan han vilja? Skulle han till äventyrs vara beredd att dö? Må då ingen hindra honom, så få vi se, vem som har rätt, herr kyrkoherden eller Hamrin.

Magistern ville visserligen dö, men företaget blev besvärligare än vad han förmodat. När Barbro förstod, att han redan gripits av vattenyrseln, befallde hon att båtarna skulle sättas ut. Magistern förnam årslagen. Han var besluten att dö, dock tycktes det honom vidrigt att få hjässan eller ansiktet krossat av årorna. Han dök för den skull och sam på djupet utåt sjön. Efter en stund, som tycktes honom bra lång, sköt han upp till ytan bara för att se, om man ville låta honom dö i fred. Men båtarna hade under tiden kommit honom på endast ett par famnars avstånd. Han knöt handen och hytte åt sina förföljare, ropa förmådde han icke. Robert Fielding sköt till honom en åra, han stötte den tillbaka. Fielding stack då åran under armen på honom. Hängande med bröstkorgen över åran började magistern en egendomlig och lönlös strid. Han värjde sig tappert mot dem, som ville draga honom upp ur vattnet, men samtidigt trampade han oförtrutet för att icke sjunka. Hans uträkning var att trötta ut de där människorna som icke ville låta honom sjunka i fred. Men så småningom tröttnade han själv, blev alldeles spak och lät sig dragas upp. Han bars genom trädgården på korslagda åror.

Sedan magistern iförts torra kläder och något återhämtat sig, fördes han inför fru Barbro. Han var vid vresigt lynne, kläderna, som tillhörde bergmästaren, passade ingalunda hans figur. Pannluggen hade krusats av vätan och stod som en tovig buske över pannan. Han tedde sig ömklig, och flickorna fnissade, var han gick fram. Han avbröt Barbros hälsning, räckte fram ett brev, vars utanskrift var jämmerligen tillsuddad och sade buttert:

— Se här. Tag. Det är från bergmästarn.

Barbro tog brevet och vände på det. Hon frågade, hur hon skulle kunna läsa en skrift, som utplånats av vattnet. Magistern borde ha hållit brevet i mun som en hund eller gömt det på skyddat ställe.

Magistern sade:

— Som om hönan tänkte på tuppen, när hon ska värpa! Nej, min nådiga, jag hade alldeles glömt bergmästarn och även Barbro Backe. Det kan tyckas underligt allra helst det var för fru Barbros skull jag gick i sjön.

— För min skull? frågade Barbro. Låt höra!

— Det ska ske. Om inte för annat så för att få de där jäntorna en smula allvarligare. Det här ska ju vara en domstol? Nåväl, den som skrattar inför rätten, gråter på galgbacken. Jag älskar fru Barbro. Det vet gud och hela socknen. Och jag är då rasande säker på att fru Barbro vet det, hon ock.

Barbro hade öppnat brevet och sökte nu tyda den halvt utplånade skriften. Hon sade:

— Gå på.

— Det måtte vara min nådigas valspråk? Nå, det är säkert, att jag tjänade henne som en slav. Men hon gav mig korgen. Hon gav mig två korgar och skickade mig till Hilleborn. Där drack jag försvarligt — kunde jag göra annat? Och när jag druckit, talade jag illa om fru Barbro, som seden är bland försmådda friare.

— Rönnbären äro sura, avbröt prästen. Se där all vishets begynnelse. Man bör förakta, vad man inte kan nå.

Men magistern sade:

— Tvi dig, präst! Jag är ingen räv, vill jag ha bär, så klättrar jag. Därför red jag tillbaka till Frötjärn. Men när jag kom fram, stod fru Barbro på trappan och motade. Hon sände mig med brev till herr bergmästarn. Jag fick inte ens vila en timme på Frötjärn. Jag skulle rida i sporrsträck till staden. Där drack jag försvarligt — kunde jag göra annat. Och när jag druckit, glömde jag fru Barbro.

— Glömska, sade prästen, är all vishets fullkomning. Magistern var på rätter väg stadd, hur kom det sig att han slutade så illa?

— Det kom sig, sade magistern och svepte bergmästarns vida rock tätt kring sin lekamen. Det kom sig därav att jag i elfte timmen erinrade mig fru Barbro. Och inte bara fru Barbro utan en hel rad av kvinnor. När jag gick därute i vattnet, tyckte jag mig se dem sitta på stenarna granna och vita som måsar och tärnor. De fnissade och viskade och pekade finger alldeles som jäntorna där borta på kanten. Men allra längst in i hällen satt gumman mor som en annan grå stubbe. Och om hon fnissade, det vet jag inte, för hon hade dragit hucklet ned för ansiktet.

När magistern avlagt sin bekännelse, gick han hastigt bort till klockstapeln och stack huvudet in mellan stolparna liksom för att undersöka klockfalsen. Men prästen sade:

— Varför gråter du, Anders? Det är sant att du var stadd på rätta vägen till sinnesro. Och det är sant, att du klivit litet på sidan, vänt dig om och blivit en saltstod liksom Lotens stackars hustru. Men inte ska jag döma dig hårt, allra helst som du är prästvigd. Jag tänker, du får några duktiga rus och nattväktare och kurra och gäldstuga. Blir du hängd, så får du ta det med ro. Men blir du präst i en fattig församling, så beklagar jag dig.

(Vid dessa ord, som återfinnas i kyrkoherde Ekmarcks manuskript, har kyrkoherden i marginalen bifogat fyra röda utropstecken. Huruvida dessa äro ditsatta för att bejaka eller förneka prästens ord må lämnas oavgjort.)