INNEHÅLL.
Hjalmar Johannes Runeberg translation
Läsaren behagade observera anmärkningen till 1:sta sångens 1:sta shloka.
I. Arjunas nedslagenhets Yoga. II. Yoga genom Sankhya-forskning. III. Yoga genom handling. IV. Yoga genom visdom. V. Yoga genom handlingens försakande. VI. Yoga genom självkuvande. VII. Yoga genom urskiljande kunskap. VIII. Yoga genom det Oförgängliga Högsta Eviga. IX. Yoga genom den kungliga Visdomen och den kungliga Hemligheten. X. Yoga genom härskandet. XI. Yoga genom anblicken av den Världsomfattande Skepnaden. XII. Yoga genom hängivenhet. XIII. Yoga genom särskiljande mellan Fältet och Fältets Kännare. XIV. Yoga genom skiljande från de trenne krafterna. XV. Yoga genom nående av den Högste Anden. XVI. Yoga genom det gudomligas skiljaktighet från det demoniska. XVII. Yoga genom skiljaktigheten hos de trenne slagen av tro. XVIII. Yoga genom befrielse på grund av försakande. Anmärkningar. Fotnoter.
AUM!
Här begynner HERRENS Sång.
Inledning och 1:sta kvädet.
DHRITARASHTRA kvad:
På Kurus slätt och Pliktens, o Sanjaya, vad gjorde väl mitt folk och Pandu's söner, 1 då lystna efter strid de samlats där?
SANJAYA kvad:
Se'n han betraktat Pandu's söners skara, steg kung Duryodhana till Drona fram 2 med dessa ord: "Betrakta denna krigsmakt som tillhör Pandu's söner, och som ordnats med klokhet av din lärjunge, — en son 3 av Drupada! Se alla dessa hjältar och starka skyttar, väldiga som Bhima och som Arjuna; — Drupada med vagnen, 4 Virata, Yuyudhana; Dhristaketu och Chekitana; Kashis bålde kung och Kuntibhoja, Purujit och Shaibya, 5 den väldige; — den tappre Uttamauja; — Subhadras son, den starke Yudhamanyu; 6 Draupadis ätt med sina starka vagnar. Hör även våra furstars namn, och känn, — o främste bland de återfödde du, — 7 de yppersta bland män i våra leder: Du själv och Bhishma, Karna, segrarn Kripa 8 Vikarna, Asvatthama, Saumadatti, och många andra hjältar, som försaka sitt liv för mig, och äro väpnade 9 med skilda slag av vapen, stridsförfarne. Dock ringa synes mig vår här, fast ordnad av Bhishma, medan deras synes väldig, 10 fast Bhima ordnat den; — så må då alla 11 försvara Bhishma, och ej fly ur striden!"
Nu blåste Kurus' ålderstigne stamfar den ärorike, i sin lur, som ljöd 12 liksom ett lejons rytande; och lurar och horn och pukor gåvo återsvar 13 med väldigt buller. — Från den andra sidan, på vagnen med de vita hästarna, besvarades den manande fanfaren av Krishna, Mästaren, samt av Arjuna, den höge Pandusonen, och de blåste 14 i tvenne lurar av gudomlig art; ty Han, som segrat över Sina sinnen, bar en av Jättens knotor danad lur, och Dhananjaya[1] blåste "Gudagåvan". 15 Och Bhima, Vargabuken, blåste "Paundra";[2] och konung Yudhishtira, Kuntis son, och Nakula och Sahadeva blåste 16 i "Segern", "Honungstonen" och "Juvelen"; och Kashis höge kung, och Dhrishtadyumna, Virata och Shikandi, Satyaki 17 som aldrig böjts, Drupada och hans söner, Subhadras son, den mäktigt väpnade, 18 de blåste alla sina skilda lurar, vars genklang skalv i dina söners hjärtan, o Dhritarashtra, och som fyllde himlen 19 och jorden med sitt dån. — Men Pandus ättling, Arjuna, vars banér bar Apans bild,[3] då han förnam att dina söners skara sig ordnat, och att pilarna och spjuten 20 snart skulle flyga, tog han upp sin båge och kvad till Den som kuvat alla sinnen:
ARJUNA kvad:
"Du Oföränderlige! styr min vagn 21 emellan båda härarna; — jag längtar att rätt betrakta dem, med vilka jag 22 i detta nyssbegynta krig skall kämpa, — att skåda dem, som här församlat sig och vilja tjäna uti stridens vimmel 23 sin furste, Dhritarashtras onde son."
SANJAYA kvad:
Vid dessa ord av fursten styrde Krishna den fagraste bland vagnar mitt emellan 24 de båda härarna, — o Bharata, — just dit, där Bhishma, Drona och de andra av världens herrar ordnat sig till strid, och sade: "Skåda nu, o Prithas son,[4] 25 hur Kurus skaror samlat sig tillhopa!" Och Prithas ättling såg, hur många fränder 26-27 och vänner stodo rustade till kampen på båda sidor; och han kvad med sorg:
ARJUNA kvad:
O Krishna! Då jag skådar mina fränder 28 som längta att få möta mig i strid, då svika mina lemmar, tungan låder invid min gom; jag darrar, och mitt hår 29 sig reser högt av fasa; — min lekamen blir het och bävande, Gandiva[5] faller utur min hand, jag vacklar, och min själ 30 förvirras; — onda tecken, Keshava,[6] omvärva mig! — Ej heller kan jag vänta att något gott skall bliva mig till del, 31 om jag i striden dräper mina fränder! Ty jag, o Krishna, önskar icke seger, ej heller kunglig värdighet och njutning. Vad är allt detta, — vad är själva livet 32 för människan? Se, de som giva tronen och nöjena ett värde, möta oss 33 med strid och död, — försaka liv och skatter 34 blott för att dräpa oss, — sin närmsta släkt. Och fast de vilja bringa död åt mig, o Madhus bane, önskar icke jag att döda dem, — nej, icke ens för väldet i alla trenne världar, — mycket mindre 35 för någon jordisk tron. — Ack, glädjen flyr för alltid oss, — o Du som fäller härar, — om vi förgöra dessa syndare; 36 ty deras synder komma på vårt huvud. Så borde vi ju skona dessa söner av Dhritarashtra, våra släktingar; ty huru kunna vi, o Madhava, 37 väl fröjdas, om vi dräpa våra fränder? Fast deras tanke är på villospår, förvirrad genom lystnad, och ej ser att det är brott att plåna ut en släkt 38 och att bekämpa sina egna fränder, — säg, borde icke vi försaka synden, o Du som fäller härar? — vi, som inse, 39 hur mycket ont som föds av ätters död? Med varje ätt som slocknar, dör en dharma, — en helig ättehävd från urtids dar, — 40 och därigenom vållas laglöshet; av dennas välde ledas kvinnorna 41 till synd och brott, och kasterna förblandas; så föras ätterna och deras bane uti fördärvet; ättefäderna 42 berövas sina ris- och dryckesoffer, och alla kasters, alla ätters seder, som hållits heliga se'n urtids dar, 43 fördärvas, dö och falla uti glömska. Det säges ju, att i en ädel ätt, vars dharma glömmes, lider hela ätten 44 en avgrunds kval av ättlingarnas skam. Ve mig! till vilken synd vi dragit ut! Av lust till herravälde sträva vi 45 att plåna ut vår egen släkt från jorden! Om Dhritarashtras söner höjde vapnen och dräpte mig i denna strids tumult förutan motstånd och förutan värn, 46 då vore sådant lyckligast för mig!
SANJAYA kvad:
När furst Arjuna talat dessa ord på stridens fält, han släppte pil och båge 47 och sjönk mot vagnens bänk med dyster håg.
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet om det Eviga, — skriften om Yoga, — samtalet mellan Shri Krishna och Arjuna, — lyder det
FÖRSTA KVÄDET
sålunda; och det kallas: