MÖRKSENS GÄRNINGAR.

Äventyrsroman i fyra kapitel.

KAP. I.

Det hade varit en fruktansvärd afton. Blåköpings stadshotell hade skakats i sina grundvalar, och dettas källarmästare hade med list och böner förmåtts att langa fram betydligt mera av det åtrådda ransonerade fluidet än han från början tänkt sig. Men när klockan slog tolv var det i alla fall obönligt slut, och herrarna måste gå.

Handlanden Erlandssons svensexa hade varit glad. Och glada voro också deltagarna när de vandrade Storgatan framåt för att vädra av sig det värsta innan de drogo sig tillbaka till sina bäddars kvava iden. Deras glada skratt ekade mellan husväggarna och väckte mången förtretad borgare, som enligt stadens sed gått till sängs redan klockan tio.

Men så småningom minskades den glada skaran, splittrad i smågrupper, som drogo av åt olika håll utefter tvärgatorna, och till sist återstod av det glada laget endast handlanden Erlandsson själv samt två av vännerna, som på grund av hans uppsluppna och äventyrslystna sinnelag beslutat att följa honom hem.

Erlandsson lät sig rätt beskedligt föras den gamla kända vägen, utan andra eskapader än att han nödvändigt ville stanna för att flirta med vaxdockan i fönstret till Lundströms manufakturaffär, varjämte vännerna fingo ingripa för att avstyra ett hotande slagsmål mellan festföremålet och en lyktstolpe, som på ett lömskt och brutalt sätt sökt lägga krokben för det.

Så småningom svängde man emellertid om hörnet till Erlandssons gata, men där uppstod genast nya komplikationer. Utanför Erlandssons port stod en droska. Och icke nog med att den stod där, utan—o fruktansvärda frestelse för en företagsam man,—ingen kusk fanns inom synhåll.

»Var—hupp—var har kuschken ta-tagit vägen?» var den fråga som Erlandsson ställde till den sovande hästkraken.

Kraken fortsatte lugnt sin lur utan att bevärdiga Erlandsson med ett svar.

»Nu—nu ska vi åka!» var Erlandssons nästa yttrande, och med glatt mod gjorde han sig redo att bestiga kuskbocken.

»Nä hörru, inga dumheter!» sade vännerna. »Gå och lägg dig nu!»

»Nej, va fadren,—hupp—nu ska vi ta en prome—homenix i vagn. Jag kör! Hoppa upp—hopp gubbar!»

Men fyra händer grepo honom hövligt men bestämt och sköto honom innanför porten.

»Nu går du upp och lägger dej i alla fall, min kära Erlandsson», sade vännerna. »Och inga dumheter.»

»Tyst», sade Erlandsson. »Det är någon i trappan.»

Vännerna lyssnade.

»Det är nå-hågon i trappan», viskade Erlandsson hest. »Det är kanske in-hinbrott, hupp.»

»Inte», svarade en av vännerna, som hade Sherlock Holmesanlag. »Det är naturligtvis någon, som skall resa med nattåget. Nedgående från Stockholm passerar ju en stund efter ett. Så har han beställt en droska och nu är kusken uppe och hjälper till med kofferten.»

»De-he ger jag tusan», anmärkte Erlandsson. »Nu—hupp—går jag upp och knyter mig.»

»Ja gör det, gamle sjörövare», svarade vännerna. »Hej på dej! Tjing!» Och arm i arm tågade de ut ur porten och fortsatte sin glättiga väg nedåt gatan.

Men Erlandsson stod kvar och lyssnade till ljudet av deras avtåg, och när han tyckte att de hunnit lagom långt spred sig ett slött leende över hans ansikte.

»Nu ska vi å-håka i alla fall», lallade han och dinglade ostadigt med beslutsamt ut genom porten.

Hur han kom upp på kuskbocken vet endast han själv och hans skyddsängel—eller hans skyddsängel och han själv, för att nämna dem i rangordning—men dit kom han, och plötsligt väcktes den sovande skinkmärren av ett rapp.

»Opp och hoppa, gamle stridshingst», lallade Erlandsson och åter ven piskan. Märren ryckte till, satte ena benet framför det andra, upprepade proceduren och droskan började rulla. Ett rapp till och märren föll in i sin jämna lunk.

Erlandsson hojtade och körde, dubblerade ett hörn med ett par millimeters luft emellan droskan och en lyktstolpe och befann sig åter på Storgatan.

Men spritångorna började göra Erlandssons hjärna alltmera oredig, ögonlocken föllo igen och han nickade till, katten vad han satt obekvämt. Men när han flyttat sig ett trappsteg ned, så att ryggen satt mot kuskbocken och benen hängde dinglande över fotstödet satt han skönt. Och då somnade handlanden Erlandsson som ett gott barn.

Hästen fortsatte sin jämna lunk.

KAP. II.

Efter en timmes uppfriskande sömn vaknade Erlandsson. Han visste inte vad han vaknat av, men ekot av en röst klingade ännu i hans själ.

Erlandsson gnuggade sig i ögonen och såg sig omkring. Var tusan var han. Mörkt var det som katten, men så mycket var i alla fall klart, att han satt på fotsteget till kuskbocken på en droska, som outsägligt sakta rullade på en landsväg. På båda sidor sträckte sig öppna fält, en bäck porlade, stjärnorna tindrade och allting var poetiskt.

»Var fåglarna är jag?» frågade Erlandsson och äntrade upp på sittbänken. Men i detsamma vaknade ett svagt minne. Svensexan, en droska utanför porten, och han klev upp och körde! Jo, visst, nu kom han ihåg. Det var ett ganska bra påhitt. Han log.

Men leendet stelnade hastigt på hans läppar, ty ur droskans djup ljöd åter ett rop:

»Kusken! Kusken!»

Det var en kvinnlig röst, och Erlandsson drog ofrivilligt in tömmarna, varvid hästen med största beredvillighet stannade.

»Vad i—», sade han och böjde sig över kanten.

Det var mycket riktigt ett kvinnligt väsende som hängde halvvägs ut genom vagnsfönstret.

»Kusken, vad vill detta säga? Var är min man?»

Erlandsson blev arg, och det kan man knappast förtänka honom. Var det ett sätt, att bombardera honom med frågor. Hur farao skulle han kunna veta var kvinnans man var? Han visste ju inte ens var han själv var.

Han svarade med en motfråga:

»Var innerst i Kappadosien kommer fruntimret ifrån?»

»Var jag kommer ifrån?» frågade damen indignerad. »Var jag kommer ifrån? Som om han inte skulle veta att han var beställd för att hämta mig och min man till tåget, och jag kom ner och sa åt er att gå opp och hjälpa min man ner med kofferten, och sen steg jag in i droskan för att vänta och då måste jag ha somnat och så—ooo. Det är ju inte kusken!»

Damen hade stigit ut på landsvägen och Erlandsson, som artig kavaljer, hade genast skyndat till hennes sida.

»Det är väl ingenting att tjuta för», sade Erlandsson brutalt. »Hon var väl inte så förtjust i kusken att hon inte tål att se en annan karl?»

»Ooo!» kved damen, som genast hade sin slutsats klar. »Goda boven, mörda mig inte. Min man har alla pengarna. Snälla banditen, låt mig behålla livet!»

»Lugna sig, frun, lugna sig», sade Erlandsson. »Jag vill er inget ont. Jag är handlanden Erlandsson, och är inte farlig alls.»

Damen fattade genast mod, men i stället för att känna lättnad och glädje vid denna underrättelse blev hon ursinnig.

»Jaså, ni är ingen bov, skurk?» skrek hon. »Vad menar ni då, usling, med att uppföra er som en bandit, lymmel? Hur vågar ni röva bort en ärbar kvinna?»

»Snälla frun», sade Erlandsson. »Jag har inte alls menat något illa. Det har bara hänt mig detsamma som er. Jag var lite trött, och klev upp på kuskbocken för att sätta mig och vila en stund, och så somnade jag, och så måste hästen ha skenat med oss. Jag är fullkomligt utan skuld.»

»Hur kan man komma på en sådan idé som att klättra upp och sätta sig att vila på en kuskbock?» frågade damen en hårsmån mildare.

»Det gör jag alltid», upplyste Erlandsson trohjärtat.

»Ja», sade damen och steg åter i vagnen. »Nu får ni vara så god och köra mig tillbaka till stan. Och jag tycker det blir synd om er, när min man får tag i er. Han är hemskt häftig och svartsjuk, och stark som en björn. Och vi skulle ha rest till Köpenhamn med nattåget.»

Lätt bleknande klev Erlandsson åter upp på kuskbocken, fick med någon svårighet hästen att vända och körde sedan i lunk tillbaka åt samma håll som han kommit.

I det mörka perspektiv som öppnade sig framför honom brann en enda svag hoppets stjärna. Det kunde ju hända, att karlen rest ensam till Köpenhamn.

KAP. III.

Men medan handlanden Erlandsson och bleckslagaremästare Olssons lagvigda (ty det var hon) på detta relativt fridfulla sätt färdades kring landsvägarna, var det inte utan att Blåköpings grundvalar i någon mån började darra på nattkulan, och det är ju strängt taget inte att undra på. En kusk, som förlorat sin droska och en man som förlorat sin hustru böra tillsammans kunna åstadkomma ett rätt gott resultat.

Som läsaren utan tvivel redan anat, upptäckte kusken och bleckslagaremästaren när de kommo ned med kofferten, att såväl droskan med dess dyrbara innehåll som även hästen totalt försvunnit, och bägge blevo i hög grad upprörda, kanske mest den äkta mannen. Han hade ju också icke blott förlorat sin lagvigda maka utan det var även sannolikt att han skulle få sina sovvagnsbiljetter makulerade, för att inte tala om utsikten att få släpa den tunga kofferten uppför trapporna igen.

Kusken var den, som först i någon mån fattade galoppen.

»Vart har herrns fru dragit i väg med min droska?» frågade han högljutt förebrående Olsson. »Det blir en dyr historia för herrn.»

»Dra åt skogen», svarade Olsson, med rätta indignerad över detta försök att lägga skulden för det skedda på hans redan tyngda axlar. »Det är väl er förbaskade hästkrake som har dragit i väg med både droskan och min lagvigda och olyckliga maka.»

»Att hon är olycklig kan den förstå, som känner herrn», sade kusken bitande. »Men det kan väl herrn förstå, att någon måste ha kört märren.»

»Hon har skenat», skrek Olsson. »Min hustru ligger sönderslagen någonstans på gatorna.»

»Skenat?» svarade kusken och log hjärtligt. »Herrn känner inte min gamla märr. Jag håller herrn ansvarig för förlusten.»

Olsson hörde inte på kusken, och i synnerhet inte på det örat, utan satte helt plötsligt i väg nedåt gatan. Av lätt insedda skäl travade kusken genast efter.

»Hörnu herrn», hojtade han. »Vart skall han hän?»

»Jag skall till järnvägsstationen och se om min hustru är där», svarade han och satte full fart. Kusken följde så nära han kunde.

Vid järnvägsstationen fanns icke den saknade, men däremot stodo både nedgående snälltåget och ett uppgående persontåg inne, det senare på närmaste spåret.

»Hon kanske är ombord på tåget», sade Olsson till kusken, och trots sakens osannolikhet äntrade de över persontågets plattform och klevo ombord på Malmötåget.

Många fruar fanns där men ingen av dem var Olssons, och den sovkupé han abonnerat gapade sorgligt tom.

Med tungt hjärta steg han av tåget, följd av kusken, som vördsamt påpekade, att det kunde vara så gott att Olsson lämnade en revers på droskans och hästens värde när som helst, eftersom det var tydligt, att frun avvikit med ekipaget.

Olsson svarade inte. Han skulle naturligtvis haft god lust att krossa skallen på kusken, men han ansåg sig beklagligtvis inte ha tid.

Han tog ett skutt upp på persontågets plattform, men i detsamma satte persontåget i gång. Kusken följde trofast efter.

Brådskande skyndade Olsson tvärs över plattformen, slängde upp grinden, tvekade ett ögonblick och hoppade sedan av. Kusken följde efter, men när han stod på trappsteget hade tåget ökat farten betydligt, och han tvekade även han. Denna tvekan avgjorde hans öde. Vagnen som han stod på passerade perrongens kant, gled ut bland bangårdens spår och växlar, han stod inför valet att hoppa av och eventuellt bryta benen av sig, eller följa med tåget, och efter hastigt men moget övervägande stannade han kvar.

Olsson såg inte ens efter sin outtröttlige följeslagare och fordringsägare. Han rusade utan dröjsmål bort från järnvägsstationen och till polisdito, som han med överhängande fara att bli haffad för oljud och förargelseväckande beteende, lyckades väcka för att ange den hemska händelse, som utspelats.

Inom kort var stadens poliskår, inklusive detektiven Hemliga Karlsson ute på spaning efter det förkomna åkdonet med dess innehåll.

KAP. IV.

En konduktör vid en svensk järnväg är ofta en höggradig gentleman, men det finns undantag även från denna regel, och ett av dessa undantag tycktes det vara som förde befälet å det tåg, som med den ungefärliga hastigheten av en bättre torparskjuts—detta drama utspelades nämligen under kristiden—förde kusken norrut.

Konduktören visade nämligen en illvillig glädje när han upptäckte, att den nye passageraren saknade biljett, och vägrade envist att tro på hans uppgifter om hur han kommit ombord på tåget, samt fordrade avgift.

I synnerhet denna senare begäran upprörde kusken i hög grad. Han ansåg sig nämligen vara lömskt enleverad av tåget och Olsson i kompani, och icke utan visst fog för ett skadeersättningsanspråk, varför han naturligtvis helt tvärt vägrade att lämna ifrån sig ett öre. Då stannade konduktören tåget vid Svältebo anhalt, förpassade med en kraftig spark droskkusken ned på perrongen och körde sedan vidare, hjärtlöst lämnande sin förre fripassagerare utan föräldravård och tak över huvudet mitt i natten.

Sedan kusken yttrat allt han hade behov av att säga, drog han en djup suck och letade sig fram till landsvägen för att till fots gå de åtta kilometerna till staden.

Men knappast hade han kommit ut på vägen förrän han hörde mullret av vagnshjul, som närmade sig, och konturen av en vagn skymtade otydligt i mörkret.

»Härligt, här kan man få åka», sade han till sig själv och stannade full av förväntan. Detta nöje var visserligen inte nytt för honom, men han hade ett behov av att komma fort till staden och utkräva skadestånd av sin f. d. passagerare.

Vagnen materialiserade sig långsamt ur mörkret, och plötsligt började kusken spetsa öronen. Det var något välbekant i dess kontur, som väckte hans uppmärksamhet, de trötta hovslagen påminde om en ädel springares som han kände till, och själva skramlet från vagnen verkade välbekant. Han steg fram på landsvägen och hejdade utan svårighet hästen.

Intet tvivel mera! Det var hans egen, saknade Stjärna på väg till staden efter sin utflykt.

En våg av våldsam vrede steg upp inom kusken, och med ett ryck förpassade han Erlandsson från kuskbocken. Varvid Erlandsson vaknade för andra gången.

»Va—va är'e?» frågade han sömnigt men uppskrämd.

»Nu är du fast!» tillkännagav kusken dovt, och drog fram en tändsticksask. »Nu ska vi se vad du är för en.»

»Åh katten», fortsatte han spakare, när stickans fladdrande sken upplyste ett glåmigt ansikte med hängande, ljusa mustascher. »Är det herr Erlandsson, som är ute och åker?»

Han hade många gånger kört herr Erlandsson från glada tillställningar, och ibland även burit upp och bäddat ned honom.

Då stack ett kvinnligt ansikte ut genom vagnsfönstret.

»Varför kör ni inte vidare?» frågade en vass röst. »Och vem är det ni talar med?»

»Jaså, frun, ja!» sade kusken. »Henne hade jag så när glömt. Herr Erlandsson! Herr Erlandsson!»—Det fanns både förebråelse och en viss grad av beundran i tonen.

Men Erlandsson reagerade inte. Slöheten hade oåterkalleligen sänkt sig över hans psyke och med fumliga händer fick han upp ett par tior ur plånboken.

»G'afton, åkar Enqvist», sluddrade han. »Kö' mej hem, som vanligt!»

Så stupade han på huvudet in i droskan, och kusken besteg sin gamla bock.

När droskan körde in på Storgatan slamrade den så, att inte ens Hemliga Karlsson kunde undgå att märka den, och vid hörnet av Tegelslagaregatan hejdades den följaktligen av stadens poliskår, förstärkt av bleckslagaremästare Olsson.

Alla betraktade varandra en stund under tystnad, och Olsson var den förkroppsligade förvåningen. Han hade sett kusken fara från sta'n med norrgående tåget, och här kom han nu lugnt körande sin droska mitt på Storgatan. Kuskens blick var hård. Han hade fattat ett dovt hat till bleckslagare Olsson.

Hemliga Karlsson steg fram.

»Hör nu Enqvist», sade han. »Vad skall allt det här betyda. Här kommer den här herrn och väcker upp polisen mitt i natten och säger att eran häst skenat med hans hustru, och att ni rest med tåget, och här kommer ni körande som vanligt. Var är hans hustru?»

»Hon kommer där», svarade kusken dystert, då fru Olsson i detsamma steg ur droskan och kastade sig i sin makes armar.

»Och det skall jag säga Karlsson», fortsatte kusken, »att min märr skenar inte, men faktum är, att den där herrn lurade opp mej i sin våning medan frun försvann med häst och vagn»—samtliga polisögon riktades misstänksamt på Olsson—»och sen lurade han opp mig på tåget för att bli av med mig. Men jag steg av vid Svältebo, och där mötte jag herr Erlandsson, som hade fått tag i skjutsen på något sätt, och kom körande hem med den igen. Om inte han varit hade jag nog aldrig fått se varken häst eller droska igen.»

Sex kraftiga polisnävar grepo bleckslagaremästare Olsson, och överkonstapel Flammén sade stolt:

»Sånt där kan man kanske göra i Stockholm, men inte här, för här åker man fast. Nu följer herrn med till kontoret.»

Och medan ännu fru Olssons förtvivlade skri dallrade i atmosfären, stack handlanden Erlandsson ut sitt sömniga huvud genom vagnsfönstret:

»Kö' hem, ha' ja sagt, Enqvist!» sade han.

Och Enqvist körde.