EN HEMSK HISTORIA

Att bli kär när man ligger borta för att vila sina nerver, är ett av de mera meningslösa företag, som en ung man kan inlåta sig på, ty dels river kärleken upp hans redan förut trasiga nervsystem, så att han känner nervdallringarna ända ut i fingertopparna, dels verkar han därigenom så nervös, att flickan säkerligen inte tycker om hans uppträdande, utan drar sig undan, vilket åter har till följd, att han blir olyckligt kär och följaktligen mera nervös än någonsin. Som man ser, en mycket olycklig växelverkan.

Det var emellertid just detta, som Gustav Oscarson råkade ut för.

När, efter en arbetsam vinter och vår, hans läkare rådde honom att stryka arbete, vin och tobak från sitt program, och han, till följd därav reste till Vindö pensionat för att vila upp sig, mötte han där Gerda Palm, som var så söt, att Oscarson aldrig sett något så sött förr. Tyckte han!

Och följden blev den ovan antydda. Han blev kär, och samtidigt ökades hans nervositet i så oroväckande grad, att den sköna Gerda sprang långa vägar för att slippa att möta honom ensam.

Detta märkte Oscarson blott alltför tydligt, men vad han inte tänkte på var, att Gerda gärna var tillsammans med honom i andra människors sällskap. Saken var nämligen helt enkelt den, att hon tyckte mycket bra om honom, ja kanske till och med var en liten smula verliebt, men helt enkelt inte vågade vara tillsammans med honom ensam innan han kommit i bättre balans.

Men en ung man, som är kär, är energisk, och om det älskade föremålet skall lyckas undvika honom när de bo på samma lilla ö, och i samma pensionat, så måste hon vara i stånd att utföra underverk. Och det kunde inte Gerda.

På grund härav hände det, att när Gerda en vacker förmiddag satt på en soffa vid Flirtstigen och tittade på havet, uppträdde plötsligt Oscarson på vadplatsen och gick genast till anfall.

Han slog sig ned, tog hennes hand med sin högra och slog samtidigt en trumvirvel mot bänken med den vänstra. Hans hjärta slog 120 slag i minuten, men han var beslutsam.

»FrökenGerdajagälskarer!!» sade han med rasande fart. »Älskarnimej? Älskarnimej?? Svaraögonblickligenomniälskarmej!»

Gerda rodnade.

»Herr Oscarson—», började hon.

»Säjutsäjutgenastomniälskarmejannarsexploderarjag», sade Oscarson, skälvande i hela kroppen av nervositet.

Med ett plötsligt ryck slet Gerda sig lös.

»Nej!» sade hon hårt. »Ni är otäck. Jag blir rädd för er.»

Sedan störtade hon iväg.

»Gerdagerdagerdagerdagerdagerda!» skrek Oscarson förtvivlad och störtade också i väg. Fast inte åt samma håll. Först när han var inne i sitt rum slutade han att skrika, och slog sig i stället ned på schäslongen. Nerverna dallrade som telefontrådar i storm, och han kunde inte tänka, men en cigarr brukade ofta hjälpa för sådant, och han rusade upp och snurrade runt rummet för att leta reda på cigarrlådan.

»Enrökenrökenrökenrökvarkattenfinnscigarrerna!» mumlade han. Så fann han dem.

Men i detsamma han satte tändstickan mot cigarren kom han att tänka på sin värdinna. I ett svagt ögonblick hade han talat om för henne att doktorn förbjudit honom att röka, och som hon, såsom varande änka, inte hade någon att övervaka, hade hon gjort det till sin livsuppgift att hindra honom att någonsin få ett bloss. Till den ändan brukade hon allt som oftast slå ned på honom och nosa i hans rum för att upptäcka doften av tobaksrök.

Men Oscarson lurade henne. När han någon gång behövde en rök hemma ställde han in sin enda stol i garderoben och sig själv på stolen, ty han hade upptäckt, att en stor präktig ventil utmynnade där. Och när han blåste ut röken genom den, kunde han inte bli sedd, och ingen lukt blev heller kvar.

Alltså såg han sig om efter sin stol. Den var försvunnen, tydligen lånad för tillfället.

»Vemfankenhartattminstol!» röt Oscarson ursinnig. Sen satte han cigarren i munnen, gick in i garderoben, grep med händerna tag i ventilens underkant och hävde sig upp. Där hängde han sedan och rökte i lugn och ro, ty han var en stark karl, och nikotinen bredde sakta sitt ljuva lugn över hans uppslitna nervsystem.

Men medan han hängde där steg pensionatets tjänsteande, Johanna, in i Oscarsons rum för att städa, såg den öppna garderobsdörren, såg även Oscarsons underkropp hänga där, bleknade och störtade tillbaka ut, under upphävande av höga skrik.

Oscarson rökte vidare utan att höra oväsendet.

Men när den vrålande Johanna kom störtande nedför trappan mötte hon Gerda, som var på ingående, rödgråten och präktig efter en enslig stund i skogen. Sedan hon rusat från Oscarson, hade hon nämligen upptäckt, att hon älskade honom trots allt, och sedan hon följaktligen pipit en stund var hon nu på hemväg för att tvätta bort spåren efter tårarna.

Hon och Johanna möttes i trappan.

»Vad är det?» frågade Gerda oroligt, när Johanna fyrat av ett kraftigt illhoj mitt i hennes ansikte. »Vad har hänt?»

»Oooo!» svarade Johanna. »Kamrer Oscarson har hängt sig i sin garderob!»

Gerda tog trappan med två språng och ett skrik, som ställde Johannas prestationer fullkomligt i skuggan.

»O, Gustav, Gustav!» skrek hon. »För min skull!»

Om ett ögonblick var hon inne i hans rum och stirrade skräckslagen mot garderoben. Jo, där hängde hennes Gustav mycket riktigt, med benen och halva kroppen synliga i garderobsdörren och resten tydligen ovanför.

»O, Gustav, min älskade älskling!» skriade Gerda. »Kom ner, kom tillbaka till din Gerda.»

Och se: lugnt och stilla sänkte hennes Gustav sig ned, något förvånad kanske, men fullkomligt levande, och med ett skri av lycka kastade Gerda sig i hans famn.

Jag tror vi lämnar henne där.

MOTORDRIFT

När vi vandrade förbi logen kom agronomen ut, röd och förargad och torkade svetten ur pannan.

»Begriper någon av herrarna sig på motorer?» frågade han.

Nej, det gjorde ingen av oss. Janson och Rosenberg, som båda hade motorbåtar, svarade visserligen 'ja', men när de under en halvtimme krånglat med motorn, som skulle dra tröskverket men inte gjorde det, och blivit lika röda, svettiga ooh förargade som agronomen, gick sanningen upp för oss allesamman, inklusive agronomen, men icke för Janson och Rosenberg.

Sedan prövade vi vår uppfinningsrikedom litet var på tröskverksmotorn, men utan aningen av ett resultat. Annars brukar ju en motor åtminstone vara tillmötesgående nog att spluttra och fräsa litet, eller slå tillbaks när man vevar, men den här mottog vår uppmärksamhet med en kylig oberördhet som fullkomligt distanserade allt vad även den mest bortfjäsade av damerna uppe på turisthotellet kunde prestera i den vägen.

»Där ser herrarna», sade agronomen. »Det finns inga planer att få den rackarn i gång. Jag har hållit på i fyra timmar med honom, skruvat isär så mycket som jag vågat mig på, gjort rent överallt där jag misstänkte att ett dammkorn kunde sitta hindrande i vägen, men ändå går han inte.»

»Kanske är det just därför», sade den lilla notarien, som alltid varit en spyfluga.

»Tänk vad ni är kvick», svarade agronomen. »Det där skulle jag inte ha kunnat hitta på.»

Agronomens humör var tydligen lite kort.

Rosenberg gick fram till maskinen och granskade den noga.

»Tja, allt tycks vara i sin ordning», sade han när inspektionen var avslutad. »Jag kan verkligen inte förstå att den inte vill gå.»

»Det tror jag visst att ni inte förstår», sade agronomen. »Jag begriper mig inte något vidare på motorer, men jag kan skilja på en förgasare och en hästrävsa i alla fall, och det är alltid något. Kan herrn det?»

Rosenberg blängde ilsket.

»Kom, så fortsätter vi vår promenad», sade han.

Vi började rada ut ur logen, men plötsligt fick löjtnanten en lycklig tanke.

»Är det bensin i tanken?» frågade han.

»Nej», bet agronomen. »Det är bensol! Och nu ringer jag till stan efter en montör.»

Diskussionens vågor gingo högt under vägen tillbaka till hotellet. Rosenberg och Janson höllo styvt på att motorn var behäftad med något underbart och mystiskt fel, ty om det varit ett vanligt fel skulle dessa experter ofelbart ha upptäckt det, vi andra voro eniga om att motorn var betydligt mera felfri än Rosenbergs och Jansons motorkunskap. Vilket dessa båda herrar ansågo för sig i hög grad kränkande.

På eftermiddagen kom montören efter fyra timmars järnvägsresa, och vi infunno oss samt och synnerligen för att se hur det skulle gå.

Agronomen sade ingenting när vi tågade in på logen i hälarna på honom och montören, men Janson och Rosenberg förklarade som sin samfällda åsikt, att motorn knappast torde komma att snurra förrän ett antal av dess ädlare delar ersatts av nya.

Montören hörde på dem en stund medan han kliade sig bakom örat och betraktade motorn. Han vevade ett slag, men den var lika kall och otillgänglig som förut. En gång till tittade montören.

Så öppnade han bensinkranen och drog i gång motorn.