Front matter (continued 4)

Den bekante frihandels- och tariffreformsifraren, Mr. Schoenhof, hade i uppdrag af regeringsdepartementet att undersöka priserna i Förenta staterna och Storbritannien och afgaf för några år sedan följ ande rapport:

»Hvad kläder och manufakturvaror i allmänhet angår, så finner jag, att bomullsvaror äro fullt ut lika billiga i Förenta staterna som hos oss. Shirting och lärft till samma pris som våra äro i synnerhet öfverlägsna i kvalitet, så vidt jag kunnat döma af artiklar, som varit till salu i detaljaffärer. Muslinsunderkläder för damer äro af mycket finare beskaffenhet och billigare i Förenta staterna. Icke heller kan jag finna, att herrskjortor af bomull äro billigare här. Om fabriksydda kängor och skor gäller detsamma. Hvad själfva utförandet och utseendet af de motsvarande artiklarna i stort sedt angår, så finner jag att Förenta staterna är öfverlägset i tillverkningsmetod. Detta är sant såväl i fråga om kläder som om kragar, manschetter och liknande artiklar.»

Sedan Mr Schoenhof aflade sin rapport, har priset på många artiklar fallit mera i Förenta staterna än i Storbritannien. Detta prisfall har varit så stort, att priset på bessemer, tackjärn och stål-»billets» är lägre i Pittsburg än i Middlesborough; det har gjort att amerikanska mattor kunna säljas i England; det har lockat amerikanska skeppsbyggare att begära tillåtelse att göra anbud på de nya engelska krigsskeppen och Clydes förtroendemän att köpa sitt nya, väldiga mudderverk i New York. Det har också satt den amerikanske fabrikanten af åkerbruksredskap i stånd att nå den engelska marknaden och stenbrottsägare att skicka granit från Maine till Aberdeen.

Nästa rubrik i arbetarefamiljens utgiftsstat, är »bränsle». I allmänhet sagdt, är detta mycket billigare i Förenta staterna än i Storbritannien. Om vi jämföra New York och London, så erhåller New York antracitkol lika billigt som London bituminöst kol. Det förra ger minst dubbelt så mycket värme och säges lämna tre gånger så mycket. I de tätast befolkade delarna af Förenta staterna öfverskrider priset på kol icke två dollars pr ton. I de stora västra Pennsylvania- och Ohiodistrikten är det icke mer än en och en half. Amerikanaren förbrukar mera kol under vintern, dels på grund af det kallare klimatet och dels för den rymligare bostaden. Sakkunniga ha funnit att procenten af amerikanarens eller engelsmannens inkomst, som går till bränsle, ställer sig lika—d. v. s. sex procent.

I England tillskrifver man tullen de antagna högre lefnadsomkostnaderna i Förenta staterna. En liten undersökning skall snart visa att denna uppfattning är en smula ogrundad. De förnämsta, högt taxerade artiklarna i Mc-Kinley-billen äro fem: 1) extra fint siden från Frankrike; 2) fina ylle- och linnevaror från Storbritannien; 3) extra fina linnevaror från Tyskland och Frankrike; 4) dyrbara viner från Frankrike; och 5) Havannatobak och cigarrer. Tullen på alla dessa saker är mycket stor. Yllevarorna 60 procent af värdet, siden ännu högre, champagne 32 sh. pr dussin etc., etc. Sådan är vår »demokratiska» budget. Det finns icke en arbetare i Amerika, som använder någon af dessa artiklar. Det betraktas som god politik att högt beskatta de rikas lyxartiklar och i stället ha te, kaffe och råsocker tullfria. Det är icke troligt, att denna politik skall förändras eller ens modifieras, huru mycket det än talas om en tariffreform. Den benägenhet Storbritannien nu visar att lägga tullbördan på det rika fåtalet, som har styrka att bära den, är lika framträdande i republiken. Arbetarens lifsförnödenheter skola fortfarande vara tullfria i republiken och blifva snart fria konungariket, och de rikas lyxartiklar skola mer och mer beskattas i båda länderna.

Farmarens supponerade olyckliga ställning i Förenta staterna brukade ofta framhållas, med påpekande af att till följd af tullen på maskineri blefvo hans åkerbruksredskap onödigt fördyrade. Men då amerikanaren numera behärskar världsmarknaden i fråga om åkerbruksmaskineri och exporterar sådant, så beröres farmaren icke längre af tull på den utländska varan.

Förenta staternas framträdande som exportör af fabriksvaror, på grund af reducerade priser, är en af de senaste årens märkligaste företeelser. Här äro några få exempel: År 1893 exporterades åkerbruksredskap till flera delar af världen för ett belopp af 5,000,000 dollars, kopparvaror för 4,500,000, bomullsvaror för 12,000,000, järn och stål samt fabrikat af dessa metaller för 30,000,000, vagnar och andra åkdon för mer än 2,500,000, trä och trävaror öfver 25,000,000 dollars. Amerikanska möbler exporteras numera i stor mängd.

År 1892 exporterade republiken lika mycket järn- och stålvaror jämte metallerna själfva, som den importerade, nämligen för 28,000,000 dollars i båda fallen.

Musikinstrument, värderade till 1,800,000 dollars. exporterades, glas och glasvaror för 8,000,000, läder och lädervaror för öfver 10,000,000, papper och pappersvaror öfver 1,500,000 (några engelska tidningar tryckas nu på amerikanskt papper), instrument för vetenskapliga ändamål för 1,300,000, klockor och ur för öfver 1,000,000 dollars.

Exporten af fabriksvaror ökas årligen, men måste—i motsats till Storbritanniens—alltid förbli obetydlig i jämförelse med värdet af den inhemska totalproduktionen af fabriksvaror. Denna beräknades 1890 till 8,750,000,000 dollars. Värdet af britiska fabriksvaror 1888 var icke fullt hälften så stort—4,100,000,000 dollars.

Välståndet i en ny kontinent som Förenta staterna beror icke af den utländska utan af den inhemska handeln. I samma mån som det nya landet blir mer och mer i stånd att fylla sina egna behof, måste den utländska handeln aftaga.

Huru kunna vi inför de ofvan anförda fakta förklara den engelska uppfattningen, att lefnadsomkostnaderna äro större i Förenta staterna? Helt enkelt på följande sätt: Ehuru det är sant, att för ett pund sterling kan massan af folket nu erhålla mera lifsförnödenheter i Amerika än i England, och ehuru den amerikanske arbetaren har stora fördelar framför den engelske, så följer icke nödvändigt däraf att den amerikanske arbetaren lefver lika billigt som sin engelske kamrat— långt därifrån.

Amerikanaren har större inkomster och vill icke undvara en mängd saker, som i Europas gamla länder skulle betraktas som lyx. Han förtjänar mer och använder mer. Därför är det i en mening sant, att lefnadsomkostnaderna, såsom den amerikanske arbetaren lefver, äro större för honom, än för den engelske, såsom han lefver. Men detta kommer däraf, att han lefver på ett annat sätt. För de artiklar, som äro absolut nödvändiga, är kostnaden mycket mindre i det nyare landet.

Den amerikanske arbetaren och hans familj kan verkligen lefva mycket billigt, om de vilja det. Men de kunna också lefva slösaktigt såsom i andra länder. Vi ha ett bevis härpå i utländska arbetares utgifter, synnerligast bland ungrare och italienare, hvilka på de senare åren i stor mängd emigrerat till Förenta staterna. Det vanliga priset, som dessa främlingar betala till värden på matstället, är tio cents om dagen för födan. De sofva vanligen i träskjul, uppförda åt dem af deras arbetsgifvare. Under tider af industriellt tryck, som de nuvarande, är förmågan att lefva billigt och ändå godt af största betydelse för arbetsklassen i Förenta staterna och skyddar människan från mycket lidande, som eljes skulle ha följt med arbetsbristen. Detta är en ny erfarenhet för den nuvarande generationen af amerikanare och snart öfvergående, såvida icke tron på kapitalets fasthållande vid guldmyntfoten åter rubbas. En tvetydig not i denna fråga, utfärdad af sekreteraren i finansdepartemanget i maj förra året, paralyserade landets affärsrörelse för tillfället. Förbättringen har blifvit fördröjd genom den förestående nya lagstiftningen angående tull på importerade varor.

Huruvida Amerika är arbetarens Eldorado eller ej, beror på arbetaren själf. Han och hans familj kan nu lefva billigare än en familj i Storbritannien, om de vilja lefva lika enkelt. De äro i samma ställning som en gammal skotska, hvilken jag en gång kände. Tillfrågad, om hon kunde lefva på en viss uppgifven summa om året, svarade hon: »Ja, ja visst, jag kunde lefva på hälften, men jag kunde göra slut på dubbelt så mycket.» Det vill säga, ett pund sterling, förståndigt användt af arbetaren och hans familj, skall förskaffa dem mera af lifvets nödtorft i det nya än i det gamla landet—ett förhållande, som troligen kommer att ha viktiga följder på båda sidor af Atlanten i en icke aflägsen framtid.

_________________________________________________________________

DE NATURLIGA OLJE- OCH GASKÄLLORNA I VÄSTRA PENNSYLVANIA

(Ur Macmillans Magazine, Januari 1885)

En kort historik öfver upptäckten af olja och gas. Borrningsmetoden och produktens användning. Förmögenheter vunna på obetydligt kapital. Möjligheterna af dess användning i framtiden.

Att det nya brännämne, som jorden nyligen slungat ut, skulle tillvinna sig allmän uppmärksamhet, kan icke väcka förvåning, ty helt visst har aldrig något liknande varit sett. Det distrikt, som af alla på hela jordens yta torde vara rikast på underjordiska skatter, är Västra Pennsylvania, som till sin hufvudstad har det rökiga Pittsburg. Sydost från staden ligger det ryktbara lagret af brännkol, kändt och användt öfver hela Amerika från Atlantens hafskust till Colorados silfvergrufvor. Ådran är från sju till nio fot djup och omfattar en yta af tvåhundra kvadratmil. Den har ett så gynnsamt läge för brytning, att tusentals tons koks ha sålts för tre shillings och sex pence pr grosston, lastad på järnvägsvagn. Denna affär har nått en snabb utveckling, till och med för detta land, ty de män lefva ännu, som byggde den första koksugnen, under det att i dag finnas mellan nio- och tiotusen ugnar. Det är endast tjugo år sedan koks första gången användes i masugn. Under år 1882 tillverkades 138,001,840 bushels. [1]

[1] En bushel = 36,35 liter.

Rakt i öster från Pittsburg ligger Westmorelands gaskolfält, hvarifrån de östra städerna erhålla sitt förråd af gaskol. Denna kolådra är från fem till sex fot djup och brytningen sker så lätt, att Pennsylvania- järnvägsbolag får kol lastadt på lokomotivtendern för ungefär tre shillings pr grosston. Fältet sträcker sig i ost och sydost från staden, längs Monongahela- och Youghiohenyflodens stränder. Det är ur grufvorna på dessa stränder, som många städer—till och med så aflägset belägna som New Orleans—förses med gaskol. Den årliga produktionen öfverstiger 7,000,000 tons.

Om vi nu från bränn- och gaskollagren vända oss mot norr, så komma vi på ett afstånd af hundra mil (eng.) från Pittsburg till oljeregionen. Hur hastig utveckling upptäckten af bränn- och gaskol än haft, kan den icke jämföras med den enastående framfart som upptäckten af petroleum haft.

Det är endast 22 år sedan jag, i sällskap med några vänner, besökte Storey Farms ryktbara oljekälla vid Oil Creek. Oljan rann då från källan ut i den lilla viken, där ett par flatbottnade pråmar lågo fyllda, färdiga att flottas ned till Alleghenyfloden på en bestämd dag i hvarje vecka, då viken afstängdes genom en tillfällig fördämning. Detta var början till oljeaffären. Vi köpte farmen för 39,000 dollars, och vi hade så liten tro på jordens förmåga att för någon längre tid lämna de hundra fat om dagen, som källan då gaf, att vi beslöto göra en damm, som kunde rymma hundra tusen fat olja, hvilket förråd vi värderade till 975,000 dollars, när tillgång upphörde. Olyckligtvis för oss läckte dammen förskräckligt; afdunstningen förorsakade oss äfven förlust, men vi fortsatte att låta oljan rinna dag efter dag för att ta igen skadan, tills flera hundra tusen fat på detta sätt hade gått förlorade. Vår erfarenhet med farmen kan vara värd att omtala. Dess värde steg till 4,870,000 dollars, det vill säga att bolagets aktier såldes i marknaden på denna basis. Och ett år lämnade den i utdelning 975,000 dollars—en icke oäfven ränta på det insatta kapitalet: 39,000 dollars. Men detta är ett undantagsfall; många millioner dollars ha gått förlorade på oljespekulationer. Endast ett par år förut hade samma olja sålts för ett par dollars flaskan såsom ett osvikligt botemedel för alla verkliga eller inbillade sjukdomar, som hemsöka människosläktet. Den kallades då för »Seneca-olja»—»det stora indianska läkemedlet»—därför att indianstammar med detta namn, hvilka då bebodde distriktet, brukade skumma oljan i viken. »Det oöfverträffliga läkemedlet» säljes nu för mindre än 75 cents pr fat, och det är egendomligt att personer, som så ifrigt köpte det för två dollars flaskan och gåfvo intyg om dess läkande kraft, nu anse att alla dess dygder försvunnit, när det kan köpas för en cent. Så mycket gäller det hemlighetsfulla i materia medica.

Från denna lilla början för tjugo år sedan kan platsen nu (1885) leverera 70,000 fat olja dagligen. Sistlidna 1 november funnos i cisternerna icke mindre än 38,034,337 fat—ett tillräckligt förråd för att fylla världens behof under några år. Till den 1 januari 1884 har denna oljeregion afkastat 250,000,000 fat, och ännu ökas tillflödet dag för dag. För att transportera denna enorma massa ha 6,200 mil järnrör blifvit lagda. Oljan pumpas genom dessa från källorna—hvilka uppgå till ett antal af 21,000—till kusten omkring 300 mil därifrån.

Värdet af petroleum och dess produkter, exporterade år 1877, belöpte sig till 61,789,438 dollars. År 1883 värderades exporten endast till 45,000,000, ehuru antalet gallons (656,363,869) var nästan dubbelt så stort som exporten 1877. Totalsumman af allt, som exporterats till den 1 januari 1884, öfverstiger 625,000,000 dollars. Det kan med full tillförlitlighet sägas, att oljekällorna i Västra Pennsylvania lofva att lämna så riklig afkastning innan de äro uttömda, att hela nationalskulden kunde betalas därmed.

Vi komma nu till den senaste upptäckten af våra underjordiska skatter, nämligen de naturliga gaskällorna, hvilka hastigt börja framträda omkring Pittsburg. Just som den naturliga ojlan syntes på ytan af Oil Creek, så märktes i distriktet nordost om Pittsburg, på femton mils afstånd, små gasstrålar som bubblade upp ur vattnet å vikarna. Sumpgas hade för flera år sedan upptäckts på tjugo fots djup och användes ibland af farmarna vid sockerkokning af lönnsaf. Medelpunkten för detta distrikt för naturlig gas är den lilla staden Murraysville i Westmoreland. I en liten kvarnränna på platsen hade man märkt en större gasmängd än vanligt, och några spekulanter verkställde för femton år sedan borrningar efter olja men när de borrat 900 fot djupt, så fanns där ingen. Sju år därefter beslöt ett annat sällskap att försöka på ett ännu större djup. De hoppades naturligtvis att finna olja, men när de borrat till ett djup af 1,320 fot, inträffade en fruktansvärd explosion, som slungade borren i luften och krossade allt i spillror. Dånet af den lössläppta gasen hördes ända till Monroeville, som låg fem mil därifrån. Den fängslade kraften hade ändligen befriats och blef en ny rikedomskälla åt Västra Pennsylvania —redan förut alltför rikligen välsignadt, känner läsaren sig kanske hågad att tilllägga. Sedan fyra rör, hvartdera två tum i diameter, hade blifvit lagda från brunnens mynning och strömmen ledd genom dem, antändes gasen, och hela landskapet upplystes på många mils omkrets. Detta värdefulla brännämne lät man förfara under hela fem år, därför att inga kapitalister kunde förmås att riskera 200,000 dollars till rörledningar för att leda oljan till bruk och fabriker, där den kunde bli till nytta.

Jag besökte detta område förra veckan och såg nio källor, som alstrade gas. Från de tre största steg gas ännu upp i luften. En underbar syn, i sanning! Gasen rusar upp genom ett sextumsrör, som sträcker sig kanske tjugo fot öfver ytan, med en sådan hastighet, att den fattar icke eld inom sex fot från rörets mynning. Om ni blickar upp i den klara, blåa rymden, så ser ni framför er ett dansande guldglänsande andeväsen, utan synbar förbindelse med jorden, gungadt af vinden och sväfvande omkring i alla riktningar i ständigt skiftande former. Då gasen från källan träffar lågans medelpunkt och delvis går genom den, vrider sig den lägre delen af massan inåt och åstadkommer den härligaste verkan—en verklig eldpelare, med fotställningen omsvept af graciösa veck. Och icke ett spår till rök förnimmes.

Redan leda fyra särskilda rörlinjer—af hvilka två äro åtta tum i diameter—gasen från detta distrikt till fabriksanläggningar i Pittsburg, och en femte linje leder det till våra bessemerstålbruk, på nio och tio mils afstånd. En annan linje af tiotumsrör håller på att läggas.

Omkostnaden för rörläggning är under nuvarande låga priser och med rätt till fri genomväg beräknad till 7,500 dollars per mil, så att kostnaden för en linje till Pittsburg kan sägas uppgå till omkring 135,000 dollars. Borrningen kostar omkring 5,000 och tillgår på följande sätt. Först uppsättes en lyftkran och ett sextumsrör af smidesjärn drifves ner genom jorden, tills det träffar berget, från 75 till 100 fot. Stora borr, vägande tre- à fyratusen skålpund, användas nu; dessa stiga och falla från fyra till fem fot i slaget. Den gas, som erfordras för att drifva dessa borr, ledes genom smala rör från de närgränsande källorna. Sedan ett åttatums hål blifvit borradt till ett djup af omkring 500 fot, sättes ett 5 5/8-tums rör af smidesjärn ned för att utestänga vattnet. Så borras hålet sex tum vidare i diameter, tills gasen träffas, då ett fyratumsrör sättes ned. En tid af fyrtio till sextio dagar åtgår vanligen för att borra brunnen och träffa på gasen. Den största kända källan beräknas lämna omkring 30,000,000 kubikfot gas på tjugofyra timmar, men hälften däraf anses som produkten af en god brunn. Trycket af gasen, då den utgår ur brunnsmynningen, är nästan eller fullt 200 skålpund per kvadrattum. En mätare, som jag undersökte, visade ett tryck af 187 skålpund. Till och med i våra fabriker, där vi använda gas, nio mil från källan, är trycket 75 skålpund pr kvadrattum. Vid en af källorna, där ett förråd af rent vatten befanns önskvärdt, fann jag en liten ångmaskin, som arbetade genom direkt kraft från gasen, sådan den kom ur brunnen, och ett utmärkt vattenförråd erhölls på detta sätt från ett källdrag i dalen.

Det finns naturligtvis olika meningar rörande gasbältets läge och utsträckning. Tillräckligt många brunnar ha redan blifvit borrade i Murraysvillesdistriktet för att bevisa, att bältet är ungefär en half mil bredt och sträcker sig fem eller sex mil i sydostlig riktning från Murraysville. De brunnar, som borrats längre bort, ha blifvit fyllda med saltvatten i sådan mängd, att gasen blifvit nästan afstängd. Ty fastän gas steg upp till ytan, var det i så ringa mängd, att den icke kunde vara till någon nytta, utan endast visade, att den fanns. Sakkunniga på detta område ha därför antagit, att gasen i sådana källor ligger under ett lager af saltvatten. Flera brunnar ha blifvit borrade i Pittsburg och dess omnejd, men samma olägenhet af saltvatten har inträffat där. En vän, som är hemma i geologi, underrättade mig om att gasbältet går 6,000 fot djupt ned nära Pittsburg, och hans teori är, att denna sänkning blifvit fylld med saltvatten, hvilket omöjliggjort borrningsförsöken i detta distrikt. Om djupare borrning eller någon plan att utestänga vattnet skall kunna öfvervinna svårigheten, återstår att se. Nordväst om Murraysville har man icke gjort vidare försök för att utröna gasbältets utsträckning.

Om någon af mina läsare vill taga en karta öfver Västra Pennsylvania och följa Alleghenyfloden omkring tjugo mil från Pittsburg, så skall han träffa på staden Tarentum, som är medelpunkten i det andra gasdistriktet. Flera stora källor ha påträffats där, och det är mycket troligt, att framtiden kommer att därstädes bringa i dagen ett jordområde liknande Murraysvilles. En nyligen borrad brunn kan fullt jämnställas med dem, som finnas i det senare distriktet. Kapitalister ha nyligen låtit leda denna gas i rör, nedlagda i flodbädden, till Pittsburg; och jag betviflar icke att innan årets slut dessa linjer skola vara i verksamhet och Tarentumdistriktet gifva oss ett stort gasförråd.

Nu kommer jag till det tredje distriktet, hvars hufvudstad utgöres af Washington (Pennsylvania), som ligger tjugufem mil söder om Pittsburg. Jag åkte ut till denna plats och stannade öfver natten hos en god vän, som bodde tolf mil från källorna. Dessa hade blifvit antända, och hela himmelen var klart upplyst af deras sken. Ehuru afståndet var så stort, var det som om vi varit midt inne i en rasande eldsvåda. Följande morgon åkte vi ut till källorna. En rörlinje, som leder produkten från en af dessa källor till järnfabrikerna längs Ohiostranden vid Pittsburg, hade redan blifvit lagd, och ännu två rörlinjer äro under arbete. Hvad vi här sågo liknade hvad vi sett i Murraysvillesdistriktet, utom att gasen leddes från källmynningarna i rör längs marken, i stället för att skjuta rakt upp i luften. När vi från landsvägen blickade ned på den första källa vi blifvit varse nere i dalen, sågo vi en ofantlig, rund öppen plats, hvars grönska var afbränd och jorden brunstekt af lågan. Ringen var fullkomligt cirkelrund, eftersom vinden drifvit flammorna i alla riktningar från periferin inåt. Verkan af den stora, gyllene flamman, som slickade marken, och gungade och hvirflade med vinden i alla riktningar, var öfverväldigande. Förstörelsens ängel, Apollyon, tycktes ha stigit upp ur sin afgrund.

Amerika antages vara det land, som emottager de flesta emigranterna, men flyttningar fram och åter öfver hela jorden bli mer och mer vanliga. Den anglo-sachsiska rasen är icke benägen för stillasittande. Då jag stannade för att klifva öfver en gärdesgård och komma fram till den brinnande afgrundsanden, föll min blick på följ ande skrifna anslag:

»Offentlig försäljning.

Undertecknad, som ämnar afflytta till Australien, försäljer vid offentlig auktion torsdag

September 25

sin bostad i den Mrs Andrew Carlisle tillhörande farmen, en och en half mil öster om Hickory, på Hickory och Washingtonvägen, hela sin egendom af

Hushålls- och Köksmöbler, bestående af byråar, sängar, sängkläder, stolar, bord, fat, kokspis—med ett ord, allt hvad jag äger. Försäljningen kommer att börja precis klockan 1, då villkoren skola tillkännagifvas.

William Tiplady.

A. W. Cummins. Auktionsförrättare.»

Hvad i all världen kan förmå mr Tiplady att lämna denna härliga trakt, ett af de vackraste jordbruksdistrikten i hela Amerika—lämna den just då oväntade skatter upptäckas under hans fötter? Många gissningar framställdes, men den troligaste var att han hade släktingar i Australien och ville sluta sitt lif bland dem. Ingen af oss hade förr hört namnet, men det liknar många af de sammansatta namn, som väckte vår förvåning, då vi gjorde vår åktur genom sydvästra England, hvarför vi antogo att mannen var från moderlandet. Den ene brodern hade förmodligen lämnat det gamla hemmet för antipoderna, medan den andre sökt republikens beskydd. Det är sant att vår ras är det äkta nomadfolket, som ständigt vandrar på jorden, utan rast eller ro.

Då vilade händerna på det vibrerande röret vid brunnen—det behöfs starka nerver för att gå så nära intill det skrikande bruset och den hvirflande lågan—öfverraskades vi af dess isande köld. Vid en brunn, där en träbetäckning hade placerats öfver ventilerna, var röret till följd af kondensationen beklädt med ett islager af ett åttondedels tums tjocklek. Nya brunnar gräfvas, och det är tydligt att Washington County är bestämdt att lämna sin andel af den gas, som användes i Pittsburg.

Huru ställa sig nu den naturliga gasens ekonomiska utsikter? Den första frågan är naturligtvis: huru länge kan den räcka?

Personer, som bäst känna till oljeområdet, hvarmed naturlig gas står i nära gemenskap, försäkra mig att efter tjugo år skall det nu kända förrådet icke vara uttömdt. Det är icke antagligt, att vi ännu ha upptäckt hela gasterritoriet; det är tvärtom mycket antagligt, att afbrottet i bältet nära Pittsburg endast beror på ett lokalt fel, och att sydväst om staden skall bältet befinnas vara många mil i utsträckning. Det blir troligen ett upprepande af oljeregionens historia. Månad efter månad har det skrikits, att jorden icke kan tåla denna uttömning. Icke endast floder utan haf af olja skola uttömmas, om de dagligen länsas på 70,000 fat. Spekulanter visa sig emellanåt och köpa milliontals fat, i tro att förrådet skall minskas, men hvarje spekulation har visat sig vara förfelad. Petroleum för 10 dollars pr fat ansågs vara billigt pris; då den sedan erhölls för 5 och slutligen för endast 1 dollar, skänktes den ju bort. I dag köper man den för ungefär sjuttio cents, och tillgången är större än någonsin. Det lofvar att bli samma förhållande med naturlig gas.

Vid glastillverkning—som i Pittsburg har en ofantligt stor utsträckning—lär gas vara mycket mera uppskattad än kol, därför att den är förmånligare för produktens kvalitet. En firma i Pittsburg har redan tillverkat spegelglas, största storlek och fullt jämförligt med det bästa importerade franska, tack vare gasen som bränsle. Vid järn —och i synnerhet ståltillverkningen förhöjes kvaliteten af det rena, nya brännämnet. Hvarken i stålrälsfabrikerna eller järnbruken ha vi på öfver ett år användt ett enda skålpund kol. Skillnaden är häpnadsväckande. Där vi förut hade nittio eldare i fullt arbete vid ångpannorna och använde 400 tons kol om dagen, kan den besökande nu promenera längs den långa raden af ångpannor, och han ser endast en man i tjänstgöring. Som rummet är hvitlimmadt, synes icke ett spår af forna dagars otrefliga eldningssätt, och skorstenarna utsläppa ingen rök. De förnämsta järn- och glasfabrikerna i Pittsburg använda numera (Januari 1885) ganska allmänt gas som bränsle. Gasen är icke endast billigare än kol i och för sig, den sparar ofantligt mycket arbete, och pannor och roster ta icke så fort skada som förr.

Följande utdrag ur en kommittérapport till amerikanska ingeniörsföreningen vid ett nyligen hållet möte ger en föreställning om betydelsen af det nya bränslet.

»Naturlig gas är, näst hydrogen, det kraftigaste af de gasartade bränslena och, om rätt tillämpad, det mest besparande, enär nästan hela dess teoretiska värmeeffekt kan tillgodogöras vid afdunstning af vatten. Fri från alla förstörande element, i synnerhet svafvel, åstadkommer den bättre järn, stål och glas, än kolbränslet gör. Den ger jämnare värme, då intet öppnande af dörrar eller tomrum i rosten lämna den kalla luften tillträde, och, rätt ordnad, regulerar den ångtrycket, så att mannen, som sköter pannorna, har icke annat att göra än att se efter vattnet. Och äfven han vore öfverflödig, ifall man vågade lita på en så flyktig vattenkontrollant. Pannorna komma att räcka längre, och färre explosioner komma att inträffa genom expansion och kontraktion på grund af att kall luft strömmar in på den upphettade metallen.

*

»Ett experiment gjordes för att beräkna värdet af gas som bränsle, i jämförelse med kol, vid framkallande af ånga. Därvid användes en retort eller ångpanna af fyrtiotvå tums diameter, tio fot lång med fyratums tuber. Det eldades först med utvalda Youghioghenykol, brutet i ungefär fyratumskuber, hvarmed ugnen »laddades» så, att det bästa möjliga resultat skulle erhållas. Nio skålpund vatten afdunstadt per skålpund förbrändt kol var det uppnådda resultatet. Vattnet mättes af två mätare—en i uppsugningen och den andra i utdrifningen. Vattnet inmatades i en förvärmare vid en temperatur af från 60° till 62°; förvärmaren placerades i värmgången, som gick från pannan till eldstaden vid såväl gas- som kolexperimentet. Vid beräkningarna användes normalmåttet i Pittsburgsdistriktet—en bushel på sjuttiosex skålpund. Sexhundraåttiofyra skålpund vatten afdunstades per bushel, hvilket utgjorde 60,9 procent af kolets teoretiska värde. När gas brann under samma panna, fast med olika ugn och med ett skålpund gas till 23,5 kubikfot, befanns vattnet vara 20,31 skålpund; 83,4 procent af de teoretiska värme- enheterna voro tillgodogjorda.

Ångan var under atmosfäriskt tryck, i det att där fanns en tillräckligt stor öppning att förhindra mottryck. Förbränningen af gas och kol påskyndades icke. Det visade sig att om lägsta radens tuber tilltäpptes, samma kvantitet vatten kunde afdunstas med kol; men om gas användes och alla tuber (i den mot skorstenen vända ändan) tilltäpptes, utom sådana som voro nödvändiga för förbränningen, så befanns det, då trycket mot flamugnen var tre uns och elden som kraftigast, att ungefär samma resultat erhölls. Häraf syntes framgå, att mesta afdunstningen skedde mot pannans sidor.»

De enda analyser af detta naturliga bränsle, som hittills blifvit gjorda eller publicerade, förskrifva sig från vår förnämste kemist, Mr. Ford.

Dessa analyser äro af gasprof från röret, då gasen kommer in i våra stålrälsfabriker efter att ha passerat nio mil från källorna.

Mr. Ford skrifver sålunda till mig:

»Härmed bifogas fyra af mina nyaste analyser, hvilka gjordes samma dag profven anskaffades. För närvarande äro dessa undersökningar ännu i fröet. Jag skulle vilja—utan att anses lägga mig i stålbrukens laboratoriearbeten—taga prof från de olika gaskällorna och göra en samling af deras salter. Jag tror mig ha upptäckt några mycket intressanta omständigheter rörande dessa salter, men det skulle vara oförsiktigt att ännu uttala min mening i detta ämne, då jag icke haft tid eller tillfälle att samla de olika salterna och såmedelst bekräfta min första uppfattning.

Min upptäckt af det förhållande, att naturlig gas från tid till tid förändras till sin kemiska sammansättning, kommer nog att öfverraska många och öppnar nya fält för tanken. Innan dessa resultat offentliggöras, skulle jag vilja försäkra mig om, huruvida gasen från andra källor förändras, som den från Murraysville, och om gas i några källor förändras, under det att den i andra förblir densamma, så uppstår helt naturligt frågan: Hvilket slags källa kommer att visa sig vara varaktigast? Denna omständighet att gasen förändras i samma källa skall säkert sprida nytt ljus öfver frågan om ämnets uppkomst och, om jag vågar säga det, möjligen ökadt ljus öfver ämnet petroleum. På grund af alla dessa skäl har jag icke velat offentliggöra mina resultat, förrän jag bekräftat min uppfattning genom upprepade analyser.

Eder S. A. Ford.»

Analyser af naturlig gas.

Gas af Gas af Gas af Gas af Gas af 9/8 9/12 9/15 9/22 9/1 Proc. Proc. Proc. Proc. Proc. ——————+———-+———-+———-+———-+———- Karbolsyra nil. 0,61 0,81 nil. 0,67 Oxygen 2,60 0,40 0,61 0,61 2,90 Oljegas 0,80 0,61 0,81 0,61 2,45 Koloxid 0,40 0,61 0,81 0,40 3,82 Hydrogen 3,58 29,75 2,94 89,67 31,52 Sumpgas 88,40 68,78 94,02 78,72 39,97 Nitrogen 4,29 nil. nil. nil. 19,35

Såvidt jag vet äro Mr. Fords undersökningar de enda, som blifvit gjorda, och innehålla allt hvad man hittills vet om naturlig gas.

Huru, hvarest och i hvilken utsträckning naturlig gas alstras i de undre regionerna kunna vi endast gissa oss till. Så mycket är dock tydligt bevisadt, att gas blifvit funnen i hvarje väderstreck rundt Pittsburg utom i nordväst, och att gasbältet är omkring en half mil bredt nära Murraysville. Men detta behöfver därför icke vara gränsen för tillgången, ty just som jag skrifver detta kommer underrättelsen, om att en stor brunn borrats i Canonsburgh, som ligger åtta mil från källorna jag besökte i Washington County. Dessutom har en ny region väster om Canonsburgh nyligen blifvit pröfvad, och gas därifrån användes nu i fabrikerna vid Beaver Falls, Pa., tjugofem mil väster om Pittsburg.

Vi kunna därför med skäl antaga, att Pittsburg är medelpunkten för ett gaslager på många kvadratmil och i stånd att frambringa all gas, som den nuvarande generationen kan använda både för industriella och för hemmets behof. Vid slutet af innevarande år skola åtta rörlinjer leda gasen till staden och ändå skulle mycket mera kunna erhållas. Två af dessa linjer ha rör, som äro 55/8 tum i diameter, fyra äro 8 tum, en 10 tum och en 12 tum i diameter.

Många teorier ha blifvit framställda för att förklara detta bränsles förekomst. Den mest antagliga hörde jag af professor Dewar från Cambridge, som nyligen besökt oss och som erhöll ett djupt intryck vid åsynen af denna nya rikedomsgrufva. Han påstår att gasen destilleras från oljan eller från ofantliga lager af ämnen, som sakta förändras till olja, och därför skola vi, långt efter sedan oljeregionen slutat att ge så riklig afkastning, ännu ha god tillgång på gas. Ju tunnare oljelagret är, dess lättare försiggår destilleringen. I stället för sitt fula rykte att vara världens smutsigaste stad, hvilket den onekligen nu är, skall »rökiga Pittsburg» måhända kunna göra anspråk på att kallas världens renligaste stad. Härmed må vara hur som helst, men jag tror icke att någon känner sig böjd för motsägelse, då jag påstår att med sådana resurser, som jag här sökt skildra, är Pittsburg hvad underjordiska skatter vidkommer medelpunkten i det rikaste distrikt i den hittills kända världen.

Anmärkning. Så riklig har användningen varit och så stort slöseriet med detta naturliga bränsle (sedan artikeln skrefs), att till och med de källor, som tycktes vara outtömliga, ha blifvit dyrbara i trots af deras knapphet. Och gasen, som flammade genom de slösaktigt vida rören och belyste de små städernas gator med fem fots höga lågor, mätes numera ut i mätare—utdelad i tusentals kubikfot. _________________________________________________________________

DEN TREBENTA STOLEN

Plan for världsarbetet

Arbetets, kapitalets och affärsduglighetens trippelallians nödvändig för framåtskridandet. Hvar och en beroende af de andra— förenade oöfvervinnerliga.

Det borde finnas ett kompaniskap mellan trenne i den industriella världen, när ett företag startas. Den förste af dessa tre, icke i betydelse utan i tidsordning, är Kapitalet. Utan det kan intet dyrbart byggas. Därifrån kommer den första lifsgnistan in i den förut liflösa materian.

Sedan byggnaderna äro uppförda, utrustade och färdiga att börja sin industriella verksamhet, så uppträder den andre kompanjonen. Denne är Affärsdugligheten. Kapitalet har utfört sin roll. Det har skaffat alla medlen för tillverkningen, men om icke dugliga män leda företaget, går allt hvad kapitalet gjort till spillo.

Så kommer den tredje kompanjonen—sist i tidsordningen, men icke minst i betydelse—Arbetet. Om det icke gör sin del, kan ingenting uträttas. Kapital och Affärsduglighet kunna icke komma någon väg utan dess hjälp. Hjulen kunna icke gå rundt, utan att Arbetets hand sätter dem i gång.

Volymer kunna skrifvas om hvilken af de tre kompanjonerna, som är den förste, den andre eller tredje i vikt och betydelse—och frågan står precis på samma punkt. National-ekonomer, spekulativa filosofer och predikanter ha i hundratals år för oss framhållit sina synpunkter på detta ämne, men svaret har ännu icke funnits och kan aldrig finnas, därför att hvar och en af de tre är oumbärlig och hvar och en lika viktig för de andra två. Där finns intet företräde. De äro likställda medlemmar i den stora trippelalliansen, som sätter den industriella världen i rörelse. I historien kommer Arbetet före Kapitalet och Affärsdugligheten, ty då »Adam gräfde och Eva spann», så hade Adam intet kapital, och att döma efter fortsättningen, så var ingendera af dem välsignad med affärsduglighet. Men detta var innan industrialismens herravälde började och kapitalets stora förlagssummor behöfdes.

I vår tid äro Kapital, Affärsduglighet och Kroppsarbete benen på en trebent stol. När de tre benen stå starka och bastanta, så står stolen. Men låt ettdera försvagas och brytas, låt det ryckas ut eller slås sönder, så är det förbi med stolen. Och den blir aldrig till någon nytta, om icke det tredje benet kommer på sin plats igen.

Kapitalet, som tror att det är af större betydelse än någotdera af de andra två benen, har mycket orätt. Det behöfver deras understöd. Utan dem eller med endast ett af dem, slår det en kullerbytta.

Affärsdugligheten, som tror att benet, som den representerar, är det viktigaste, har mycket orätt. Utan Kapitalets och Arbetets ben duger den ingenting till.

Och slutligen—låt det icke bli glömdt—har Arbetet orätt, gränslöst orätt, då det tror sig vara viktigare än de andra två benen. Den föreställningen har varit en källa till många sorgliga misstag.

De tre äro likställda kompanjoner i ett stort verk. Förenade kunna de göra underverk; skillda är ingendera af någon betydelse. Det nyligen tilländalupna århundradet har tack vare dem blifvit lyckligare än något af sina föregångare. Öfver hela världen är mänskligheten bättre, än den har varit i moraliskt och materiellt hänseende, och jag hyser den fasta tron, att den skall nå högre och renare plan, än den mest sangviniske någonsin drömt om.

Kapital, Affärsduglighet och Arbete måste vara förenade. Den som försöker att utså oenighet mellan dem är en fiende till alla tre.

(Utdrag ur ett tal i Homestead vid öppnandet af »Library Hall» och »Working men's Club»—en gåfva till arbetarna därstädes af Mr. Carnegie.) _________________________________________________________________

JÄRNVÄGAR FÖRR OCH NU

(Ur ett tal vid ett möte för järnvägsmän i New York, Jan. 1902)

Järnvägsväsen på sjuttiotalet: räls, system, hastighet, löner och metoder. Framtidens järnvägsväsen. Järnvägsmannens behof och ansvar.

Det är med en känsla af stor tillfredsställelse och stolthet jag tänker på att jag började som telegraftjänsteman vid järnvägen och steg till direktör för Pittsburgbanan på Pennsylvaniajärnvägen. Det skulle måhända vara af intresse att anställa en jämförelse mellan några järnvägsförhållanden förr och nu.

Vi järnvägsmän uppmanas alltid att hålla skarp utkik. Det är en af de förnämsta reglerna, men det kan också vara nyttigt att kasta en blick tillbaka och ge akt på framstegen, som blifvit gjorda.

När jag hade äran att bli järnvägsman, var Pennsylvaniajärnvägen ännu icke färdig till Pittsburg. Efter några mils diligensresa mellan två stationer och en besvärlig färd öfver bergen kunde passageraren vara i stånd att komma till Filadelfia på järnväg. Rälsen i bergstrakterna voro af järn, fjorton fot långa, importerade från England och lågo på stora huggna stenblock, ehuru banan passerade genom skog och »sleepers» skulle ha kostat obetydligt. Bolaget hade ingen egen telegraflinje utan var beroende af Western Unionlinjen. Direktören, Mr. Scott, den ryktbare Thomas A. Scott, som sedan blef järnvägspresident, kom ofta till telegrafstationen i Pittsburg för att samtala med sin förman i Altoona, generaldirektören. Jag var då en ung telegrafassistent och gjorde hans bekantskap genom att telegrafera för honom.

Jag erhöll då den ofantliga lönen af tjugofem dollars i månaden, och han erbjöd mig trettiofem som sin sekreterare och telegraferare, hvilket syntes mig en förmögenhet. Låt mig lyckönska er till den stora stegringen af era aflöningar, sedan den tid, då Mr. Scott erhöll 125 dollars i månaden—1,500 om året. Jag minns att jag mycket undrade öfver hvad en människa skulle ta sig till med en så ofantlig summa pengar. Jag hade icke då tänkt på en användning: att han kunde ge bort en del af öfverflödet. De förmåner en person har af sin rikedom diskuteras ofta, men rikedomens största förmån är, att dess ägare kan vara andra till gagn. Jag tjänstgjorde någon tid, innan jag fick en påökning af tio dollars i månaden. Det var ju en öfverväldigande inkomst mot 1 dollar och 20 cents i veckan, som jag började med i en bomullsfabrik.

Det är en af de mest glädjande företeelserna i vår tid, att under nuvarande förhållanden arbetslönerna stiga och priserna på lifsförnödenheter falla. Ingen nation har intagit en så lysande ställning som för närvarande vår i fråga om arbete. Hvarenda nykter, duglig och villig man finner sysselsättning mot en aflöning, som med skötsamhet och en god hustru sätter honom i stånd att göra en liten bra besparing för ålderdomen. De, som äro nog lyckliga att vara gifta veta huru mycket som beror på en hustru, som kan sköta om hushållet, och de som icke ännu äro gifta böra betänka detta. Det finns intet, näst hans eget goda uppförande, som en arbetares framgång och lycka, så mycket beror på, som en god och duglig hustru. Tillåt en person, som, nästan utan afsikt och önskan, blifvit betungad med litet mer än nödtorftig bärgning, uppriktigt säga er, att hvad man har därutöfver innebär ganska litet—och detta lilla sällan något godt. Alla borde sträfva efter en nödtorftig bärgning, ty utan en sådan, har Junius klokt anmärkt, kan ingen människa vara lycklig. Ingen människa skulle vara lycklig utan den, om den står att vinna; och jag uppmanar hvar och en att spara något under dessa goda dagar och sätta in på en sparbank eller, ännu bättre, skaffa sig ett eget hem.

Men för att återgå till järnvägsväsendet. Direktör Thomson öfverraskade en dag Pittsburgs invånare med tillkännagifvandet, att någon gång i framtiden skulle Pennsylvaniajärnvägen transportera hundra vagnar om dagen. Den tidens vagnar lastade åtta ton netto. Vi hade små lokomotiv och banvallen var förskräcklig att skåda. Rälsen voro alltför lätta och skarfjärnen voro gjutna. Jag vet att en vintermorgon funnos fyrtiosju brustna skarfjärn på min järnvägsafdelning. På en sådan bana var det vi forslade våra tåg. Olyckshändelser voro också mycket vanliga. Vi hade inga kabysser på godstågen, och tågbetjäningen måste vara ute i alla slags väder. Banan var enkelspårig, och då vi saknade telegraf, så måste tågen i händelse af försening »run curves». Det vill säga, att en signalerare gick förut, hvarpå tågen följde och mötte hvar helst de kunde—stundom med rätt allvarsamma sammanstötningar i de skarpa kurvorna. Det tyckes icke finnas något, som genomsnittsjärnvägsmannen har så svårt att lära sig som den omständighet, att två tåg icke med framgång kunna mötas på en enkelspårig bana. Till och med på Pittsburgsafdelningens linje lärde vi oss aldrig riktigt den läxan.

Såsom telegraftjänsteman tog jag hand om vår egen järnvägstelegraf, när den var uppsatt; och jag tror att det var jag, som gaf den första unga kvinnliga telegrafisten anställning vid järnvägen—åtminstone påstås det så. Vid denna tid hade direktören att göra allt; det fanns ingen att dela ansvaret med. Det antogs att ingen underordnad kunde anförtros att telegrafera tågtider eller sköta om en reparation, och Mr. Scott och jag, hans efterträdare, voro i detta fall de löjligaste människor jag någonsin sett. Vi voro själfva ute vid hvartenda inträffadt missöde och arbetade hela natten. Ibland var jag icke hemma på en hel vecka åt gången och fick knappt tid att sofva, utom en liten blund då och då i en godsvagn. När jag nu ser tillbaka, så förstår jag hvilka stackare till direktörer vi voro, men jag hade ett storartadt föredöme i Mr. Scott. Det tog någon tid, innan jag lärde mig, men jag gjorde det ändå till slut, att de duktigaste direktörerna—sådana som ni har nu för tiden—aldrig själfva göra något arbete, som är värdt att tala om. Deras åliggande är att sätta andra i arbete, medan de tänka. I mitt senare lif tillämpade jag lärdomen, så att mina affärer ha aldrig gjort mig besvär. Mina unga kompanjoner skötte arbetet och jag nöjet, och den uppfattningen skulle jag önska att ni alla hyste, att där som är ringa glädje, där är också ringa framgång. Den arbetare, som är glad öfver sitt arbete och skrattar bort dess missöden, är säker om framgång, ty det, som vi göra lätt och med glädje, blir alltid väl gjordt. När ni ser en president eller direktör eller annan arbetschef dignande under sina skyldigheter, nedtryckt af bekymmer och med ett ansikte så bedröfligt, som om han vore en domare, utfärdande en dödsdom, så var öfvertygad om att han fått större ansvar, än han kan bära, och bör få hjälp.

Jämför till exempel tågens hastighet. Vi trodde att vi på den stora Pennsylvaniabanan nått fullkomligheten, då ett passageraretåg uppsattes, som gick mellan Pittsburg och Filadelfia på tretton timmar, ungefär tjugusju mil i timmen. Det döptes till »blixttåget». Detta var inte därför, att vi tyckte att blixten var så långsam, utan därför att vi tyckte, att tåget gick så förskräckligt fort. I dag gör Empire-state-expressen dubbelt så stor hastighet, hvilket är världsrekordet. Men låt oss icke mera göra oss skyldiga till misstaget att tro, det vi ha nått fullkomligheten. Under nästa generation komma tågen att gå med en hastighet af hundra mil i timmen, dubbelt så stor som nu, precis som tågen nu gå dubbelt så fort som för trettio år sedan. Banan skall varda rak. Som Skriften säger: »Hvad krokigt är»— det vill säga kurvorna—»skall rätt varda».

I de nu vidtagna förbättringarna på åtskilliga linjer tror jag icke att många direktörer se tillräckligt långt framåt. På några ställen använda de en half million dollars, där de borde ha användt dubbelt så mycket, och jämna kurvor, som de borde ha slopat. Antagligen kommer en blifvande direktör att säga, att de slösat bort en väldig hop pengar. Endast raka järnvägslinjer skola finnas år 1950 eller ännu tidigare.

Men det finns ett annat område, där framåtskridandet varit lika stort och af ännu större betydelse, än det vi nyss talat om. Det är omsorgen för järnvägsbetjäningen, dess ställning, förmåner, aflöningar och pensionssystem, hvilket våra förnämsta järnvägar känt sig manade att stifta, så att de, som år efter år arbetat för en bestämd lön och icke kunnat förvärfva någon förmögenhet, skola med lugn kunna emotse en tryggad ålderdom, icke såsom föremål för barmhärtighet, utan som fullt berättigade till sitt underhåll genom redbart och långvarigt arbete. Jag vet ingenting, som så höjer och förbättrar tjänstgöringen å en stor bana eller så bidrager till dess säkerhet, som en stab, hvilken känner sig lugn i medvetandet, att sedan den åldrats i tjänsten, är dess ålderdom tryggad genom pensionssystemet. Det kommer icke att dröja länge, innan hvarje järnvägsstyrelse inser det ovärderliga— jag ville nästan säga det nödvändiga—i att tillförsäkra sig en stab af pålitliga, intelligenta och redbara män, besjälade af esprit de corps för det verk de tjäna. I de byggnader, som nu uppföras vid transportstationerna, inrättas läsrum och bibliotek; i några fall—i synnerhet på Santa Fé-linjen—hör jag, att de anskaffat biljarder och andra tillfällen till oskyldig och nödvändig förströelse. Sist men icke minst—ha vi i dessa byggnader och inrättningar med ändamål att sammanföra människor till deras gemensamma bästa ett bevis på att arbetsgifvare mera än förr inse sina förpliktelser mot underlydande.

Järnvägsmännen äro särskildt att lyckönska, därför att hvarhelst några åtgärder blifvit vidtagna till deras förmån, så ha de visat sig uppskatta dem genom att begagna sig af dem så mycket som möjligt.

Järnvägsbolag kunna icke bättre använda sina penningar än till upprättande af flera och större institutioner af detta slag. Det bolag, som i detta fall gör mest för sina arbetare, gör äfven mest för sina aktieägare. Och det blir denna bana, som järnvägsmannen känner sig mest hemmastadd på, känner stolthet öfver, offrar sitt arbete åt och på hvilken han utsätter sig för de faror, som följa med hans yrke —ett nytt bevis på att hans intressen och kapitalets intressen icke äro motsatta utan gemensamma.

Jag har förut användt liknelsen om kapital, affärsduglighet och arbete såsom benen på en trebent stol. Stolen kan icke stå upprätt utan stöd af alla tre benen, och det är onödigt att tvista om hvilket af dem som är viktigast. Det kan aldrig afgöras, och om det kunde afgöras, skulle det vara till ingen nytta, sedan det stora faktum återstår, att de alla tre äro absolut nödvändiga för en sådan framgång som den vårt lands stora järnvägslinjer haft.

Männen inom järnvägsvärlden äro att lyckönska till den ställning de intaga såsom den nyktraste arbetarekorporation i världen. De äro ett exempel för arbetskamrater på andra områden, där deras inflytande kan vara till oberäknelig välsignelse. Intet beslut en person fattar kan lända honom till större gagn, än beslutet att afhålla sig från bruket af alkohol. För drinkaren finns ingen plats i vårt järnvägssystem. Han borde sannerligen icke ha plats någonstädes.

Det goda förhållande, som på det hela taget råder mellan järnvägsbolagen och deras arbetare, borde vara glädjande för båda parter. Man kan vara säker på att så alltid är förhållandet, när tjänstemännen äro intelligenta och sympatiska och känna sig vara en del af en enda stor organisation, innefattande alla från spårväxlaren till lokomotivföraren och upp genom alla graderna till presidenten själf, hvar och en en N. Y. C. eller en P. R. R. eller en C. B. & Q. eller en D. L. & W.-man [1].

[1] Beteckningar för de olika järnvägsbolagen.—Ö. a.

På en järnväg finns ingen plats för osämja mellan arbetsgifvaren och arbetstagaren, ty presidenten eller direktören äger icke järnvägen mer än någon af betjäningen gör det—alla äro, som sagdt, medlemmar af samma kår. Alla äro lika mycket bolagets tjänare.

Tjänstemännen måste därföre betrakta tåg- eller linjepersonalen eller lokomotivföraren såsom goda kamrater, och dessa å sin sida måste inse att de föreskrifter, som utgå från tjänstemännen, städse åsyfta järnvägens sanna bästa.

Det finns ett annat drag af glädjande betydelse. Vägen till befordran är klart utstakad. Flera, som nu inneha chefsplatser, började sin bana som underordnade, och deras förtjänster, icke andras gunst, ha hjälpt dem fram. Hvarje arbetare i järnvägsindustriens armé bär, som Napoleon sade, en marskalkstaf i sin ränsel. På järnvägsmännen hvila stort ansvar; de ha allmänhetens lif i sina händer.—Jag behöfver inte säga den resande allmänhetens, ty hos oss resa vi alla. Sträng nykterhet, outtröttlig vaksamhet, okufligt mod och plikttrohet fordras af dem, och att dessa egenskaper äro karaktäristiska för kåren, därom vittna det anseende och den aktning de tillvunnit sig af tacksamma medborgare. _________________________________________________________________

JÄRN OCH STÅL HEMMA OCH UTRIKES

(Ur The Iron Age, 1898)

Jämförelse mellan handelsförhållanden inom järnbranschen i Förenta staterna och utrikes. Dessa metallers framtid.

Storbritannien har hittills varit i stånd att tillverka och sälja stål billigare än Tyskland. (Tyskland kommer nu före Storbritannien med 6,000,000 tons mot 5,000,000). England hade försteget i Europa. Det hade försteget i världen. Men dess ställning har blifvit förkonstlad. Det kan icke producera koks under 2 1/2 dollars pr ton. Det kostar omkring 3 dollars vid stålbruken. Det kan icke uppehålla sin nuvarande tillgång på malm. Denna blir allt dyrare och dyrare. Det har varit mycket beroende af Bilbaogrufvorna i Spanien, men deras malm har förlorat i värde, och ägarna vilja icke längre ansvara för kvaliteten. Britiska fabriksidkare få ta malmen som den kommer, och den blir ovillkorligen knappare år efter år. Under sådana förhållanden är det icke möjligt för Storbritannien att tillverka stål lika billigt, som vi kunna göra i Pittsburg. och sedan skicka till England. Dessutom ha England och andra utländska nationer blifvit vår afstjälpningsplats för hvad vi ha för mycket, hvilket betyder mer, än den oinvigde skulle kunna misstänka. Carnegie-stålbolaget tillverkar öfver 200,000 tons stål i månaden, och direktör Schwab sade häromdagen till mig, att han trodde att inom kort skulle en tredjedel däraf gå till utlandet.

Tysklands ställning är också onaturlig. Där finns naturligtvis högt tullskydd. Genom sammanslutningar äro fabriksidkarna i stånd att hålla uppe priset på den inhemska marknaden. Detta gör det möjligt för dem att skeppa ut och sälja billigt. De försöka äfven att göra världen till sin afstjälpningsplats. Men där ligger skillnaden: de dyra priserna i Tyskland inskränka förbrukningen. De utomordentligt billiga priser, som äro rådande här—3 skålpund stål för 2 cents—öka förbrukningen. Tyskland har byggt på sand. Jag är en inbiten protektionist, men endast när vi ha skäl att tro, att vi genom tillfälligt tullskydd kunna skaffa förbrukaren tillgång på en gifven artikel bättre och billigare, än han kunnat köpa den utrikes. Om vi icke kunna göra det, så tror jag icke på tullskyddet. Tyskland öfvergifver denna sunda ekonomiska princip och har tull för tullens skull, och den tyske förbrukaren får ingen fördel. Detta är falsk politisk ekonomi.

Det är endast en sak vi ytterligare behöfva för att utvidga vår exporthandel i järn och stål, och det är regelbundna ångbåtslinjer på åtskilliga af jordens länder. Vi kunna aldrig hoppas att få sådana bekvämligheter som Storbritannien, därför att Storbritannien importerar från alla delar af världen en sådan myckenhet af varor, som vi lyckligtvis åstadkomma själfva. Därför kunna Storbritanniens skepp taga last tillbaka, och kostnaderna bli billigare. Men äfven denna olägenhet kunna vi öfvervinna genom det lägre priset på våra varor. Om vi kunde återgifva Förenta staterna dess rättmätiga ställning som världens skeppsbyggare, så skulle vår uppmärksamhet snart riktas på upprättandet af regelbundna ångbåtslinjer—och detta hinder skulle undanrödjas. Till och med nu har exporthandeln vunnit en sådan utsträckning, att den framkallat flera nya ångbåtslinjer, och vi skola så småningom segra. Jag har länge framhållit nödvändigheten af ett skeppsvarf i New York, och det måste komma. Kapitalet skall inse att det här har en god marknad, enär både stål och trävaror äro billigare i New York än i Belfast. Det dröjer icke länge förr än kapitalet drages dit.

Äfven om våra nuvarande skeppsvarf utvidgas, så är det godt om plats i New York för ett stort varf. Det är nästan förödmjukande att se St. Paul och St. Louis, New York och Paris, det ena efter det andra bege sig af till Southampton för att läggas i docka där, enär ingen docka i New Yorks stora hamn kan hålla dessa små skepp. Ja—små skepp. Jag kom öfver i Kaiser Friedrich, »made in Germany». Efter en resa på ett sådant skepp kan man icke tänka på något annat. Vi hade en svår öfverfart, den svåraste jag någonsin varit med om, och ändå den allra bekvämaste.

Sammanslagningen af järn- och stålintressena var endast en naturlig utveckling. Om vi skola sälja 3 skålpund stål för 2 cents, måste det vara tillverkadt i milliontals tons. Det är ganska kinkigt äfven för de största fabrikerna.

Granska redogörelsen från de senaste två åren öfver de stora stålbolagen, hvars resultat blifvit allmän egendom genom deras årliga rapporter, eller hvilkas egendom varit i inkasserarens händer. Resultatet skall utvisa, att 3 skålpund stål för 2 cents förorsakar de bästa bland dem bekymmer. Därför, när affärer börja att förlora pengar, så se de sig om efter tröst, och »konsolidation» är något liknande »Mesopotamien»—ett mycket tröstefullt ord. Det är icke min mening att anställa några betraktelser öfver dessa affärers skötsel. Långt därifrån. Det är icke skötseln, utan ställningen jag talar om. Stål kan icke tillverkas och säljas så lågt som hittills skett, utan att vålla skada åt alla dessa affärsföretag.

Sammanslutning är klok och nödvändig. Den är ett steg i den rätta riktningen. Stålfabrikanten måste nöja sig med en obetydlig vinst pr ton. Om en fabrik tillverkar 2,500,000 tons årligen, så behöfver den icke förtjäna så mycket pr ton för att hålla björnen från lifvet.

Fastän förbrukningen af järn och stål är ofantlig, så stiga icke priserna. Jag tror icke att vi kunna öka konsumtionen, därför påstår jag att tillverkningsförmågan öfverskrider våra verkliga behof. Om det förhållit sig annorlunda, skulle vi ha sett en stor rusning i pris, hvilka nu fortfara att hålla sig låga. I själfva verket allt för låga, för att våra vänner skulle kunna lämna en vacker utdelning.

Järnvägsföretag äro mycket blomstrande, synnerligast i Västern. Man behöfver icke befara, att icke all räls som tillverkas skall gå åt. Ännu en sak, användningen af järnbjälkar kommer att tilltaga i detta land, ifall priset hålles nere vid dess nuvarande ståndpunkt. För närvarande använder ett litet land som Tyskland tre gånger så mycket bjälkar som Förenta staterna. I Tyskland tänker ingen på att bygga ett vanligt hus, utan att göra det eldfast. Här bygger millionären sitt hus eldfast, fastän jag känner flera millionärer, som nyligen byggt eldfarliga sådana. Nej, det vanliga boningshuset i Förenta staterna skall i en snar framtid uppföras brandfritt såsom i Tyskland. Men för närvarande skulle hela förrådet af byggnadsmaterial, som användes i Förenta staterna, kunna tillverkas af Carnegie Steel Company. Det är ett mycket obetydligt »business», men det är ett bevis på möjligheten af större bruk och användning af stål och järn. _________________________________________________________________

MANCHESTERSKOLAN OCH VÅR TID

(Ur The Nineteenth Century, Februari 1898)

Den britiska uppfattningen, att hvarje nation är särskildt kvalificerad för endast en industrigren, diskuterad och bestridd.

Under det att ex-premiärministern Rosebery nyligen i Manchester prisade Manchesterskolans frihandelstriumfer, besvor utrikesministern Goluchowski i Wien Europas nationer att förena sig mot den ödeläggande konkurrensen med de transatlantiska länderna: »Vi måste kämpa skuldra vid skuldra mot den gemensamma faran», utropar han, »och väpna oss för striden med alla till buds stående medel»—»Europas nationer måste i slutna led försvara sin tillvaro.»

Sålunda mötas ytterligheterna, och vi se ännu en gång huru mycket, som beror på synpunkten. Om Manchesterskolans förutsägelser gått i fullbordan, så skulle billigare varor från andra sidan hafvet hälsats med jubel som en ekonomisk fördel och en välsignelse för emottagarna, i stället för att betraktas som en hotelse mot deras tillvaro. Hvarje hamn skulle stå öppen för denna varuflod, och de nya länderna, som utsände den, skulle bli hälsade som välgörare. »Fritt varuutbyte» var lösen, men när den gafs drömde ingen om att de varor, som de nya länderna skickade till de gamla, kunde taga skepnad af konkurrerande fabriksartiklar, hvilket gör hela skillnaden.

När för sextio år sedan ångan på land och haf—ångbåt och järnvägståg—började sitt revolutionsverk, blef dess skapare, Storbritannien, beläget på en grund af kol och järnmalm, helt naturligt platsen för dess utveckling. Världen förhöll sig endast som åskådare, medan det tyglade ångan och började slå mynt af den. Om något annat land ville ha någon förmån af de nya uppfinningarna, måste det vända sig till Storbritannien. Storbritannien hade upptäckt sin bestämmelse och skulle snart bli världens verkstad.

På scenen uppträdde Manchesterskolan—Villiers, Cobden, Bright och kolleger—och begärde att till fördel för massan af folket skulle tull på födoämnen afskaffas. Upphäfvandet af dessa tullar, hvilket gick under namnet »frihandel» i Storbritannien, i motsats till »protektionism», har mycket litet gemensamt med den modärna protektionismen, sådan denna nu uppfattas i andra länder. Sådana tullar kunde aldrig ha försvarats af nutidens protektionist, därför att tillgången på födoämnen omöjligt kunde ökas därigenom. Det enda riktiga försvaret för tullskydd, enligt den kosmopolitiske protektionisten, är då det kan fullt bevisas, att det bidrager till ökandet af den inhemska produktionen af en vara, som är nödvändig för nationens behof. Och vidare, att konkurrens inom landet snart skall resultera i att nationen erhåller bättre och billigare varor inom sitt eget land, än det någonsin kunde få från främmande länder.

En pålaga under sådana villkor bestyrkes af John Stuart Mills bekanta paragraf, om hvilken John Bright en gång sade till mig, att »den skulle komma att göra mera ondt i världen, än det goda alla hans skrifter kunde göra», och förklaras af Marshall såsom sund eller osund, allt efter omständigheterna, och är hvad som i vår tid menas med protektionism utom England.

Förhållanden, som stå i samband med denna tull, ha icke förändrats, och därför består Manchesterskolans verk fortfarande. Om en sådan tull nu lades på födoämnen, så skulle den ha alldeles samma verkan, såvida icke genom någon märkvärdig upptäckt Storbritanniens jord kan alstra en sådan rikedomen på födoämnen, att den fyller landets behof. Då skulle en tillfällig skatt antagligen vara berättigad för att utveckla det nya företaget.

Af anförda skäl förkastar den modärne tullifraren lika kraftigt tullen på födoämnen i Storbritannien, som någon frihandlare kan göra.

De britiska uppfinningarnas—ångbåten och järnvägen—storartade framgång och alla däraf föranledda fördelar väckte helt naturligt till lif de mest sangviniska uppfattningar af De förenade konungarikenas ställning och storhet. Manchesterskolans apostlar voro de mest sangviniska af alla och detta var lärdomen de erhöllo af de då rådande förhållandena:

»Naturen har visligen föreskrifvit, att jordens alla nationer skola vara oberoende, hvar ock en med sin mission. Den ena har fått fruktbar jordmån, den andra rika grufvor, den tredje stora skogar. En har fått solsken ock värme, en tempererad zon och en annan kallare klimat; en nation skall fylla den uppgiften, en annan den och en tredje skall göra något annat—alla samarbetande, hvar och en på sitt särskilda sätt, och bildande ett stort harmoniskt helt.»

Hvilken skön målning! Så kom det andra postulatet:

»Det synes tydligen att vårt älskade land, Storbritannien, har blifvit tillerkändt den höga missionen att förse sina systernationer med fabriksvaror. Våra fränder på andra sidan hafvet skola sända till oss med våra skepp sin bomull från Mississippidalen, Indien skall sända sitt jute, Ryssland hampa och lin, Australien sin fina ull, och vi, med vår tillgång på kol och järnmalm för våra fabriker och verkstäder, våra skickliga ingeniörer och yrkesarbetare och vårt stora kapital, vi skola uppfinna och konstruera det erforderliga maskineriet och väfva dessa råämnen till fint tyg åt nationerna; allt skall förfärdigas af oss, så att det blir passande för människor att använda. Våra skepp, som komma hem lastade med råvaror, skola återvända till alla delar af jorden, lastade med dessa förädlade produkter. Detta utbyte af råämne mot fullfärdiga produkter är en följd af naturlagarna och gör hvarje nation till den andres tjänare—förkunnande människornas broderskap. Frid och sämja skola råda på jorden, den ena nationen efter den andra måste följa vårt exempel och fritt varuutbyte härska öfverallt. Deras hamnar skola stå vidöppna för att emottaga våra färdiga artiklar, likasom våra stå öppna för deras råmateriel.»

Sålunda sågo manchesterskolans tro och hopp ut—ett ganska berättigadt hopp efter hvad som föregått. Låt det vara sagdt i rättvisa mot dessa stora och goda män, att den bild de tecknade, och som vi försökt porträttera, blef realiserad: Storbritannien blef världens verkstad, och hvar och en af de stora nationerna spelade den föreskrifna rollen och utförde de ålagda sysslorna. Ingen nation— icke ens den amerikanska—har haft en sådan framgång eller samlat en sådan rikedom genom fabriksindustri, som Storbritannien gjorde under detta skede af sin historia. Af prospekten från Barrow Steel Company framgick att förtjänsten varit 30 à 40 procent om året, och att den ett år gått upp till den nästan otroliga summan af 60 procent på hela kapitalet. Detta är endast ett exempel på Storbritanniens oerhörda framgång, då hela världen låg vid dess fötter och innan en till det yttersta drifven konkurrens hade minskat och i många fall omöjliggjort all vinst. Belöningen—huru stor den än var—tillkom med full rätt den nation, som skänkte världen ångan, som invigde maskineriets tidehvarf och gjorde världen till gäldenär för alltid.

Naturens lag tolkades sålunda af manchesterskolan, att en stor olikhet ifråga om tillgångar fanns i de respektiva länderna på jorden och att denna olikhet äfven sträckte sig till deras mäns och kvinnors duglighet samt att fabriksföretag med framgång endast kunde bedrifvas i Storbritannien. Att verktygsstål, eller något slags stål alls, kunde tillverkas utom där—att de finaste ylle-, linne- och bomullstyger kunde fördelaktigt fabriceras i andra länder—voro föreställningar, som icke kunde falla någon in, och om de gjort det, skulle de hälsats med löje.

Det är knappast möjligt att dessa kloka män, ledare af manchesterskolan, skulle ha antagit att jordens förnämsta nationer— eller de som ämna bli det—skulle nöja sig med att spela den underordnade roll, som de fått sig tilldelad, ifall fabriksfältet stått öppet för dem. Själfva grundstenen i manchesterbyggnaden var öfvertygelsen, att de olika nationerna af naturen voro hänvisade till rollen af råämnesproducenter, därför att detta var deras enda möjlighet. Men nu finna vi tvärtom att, efter en period af tvunget medgifvande, ha nationerna med sällspord enighet sträfvat efter att få dela den högre uppgiften att bearbeta råmaterialen till färdiga produkter åt sig själfva; och hvarken britiskt kapital eller britisk skicklighet har fattats för att tillförsäkra dem framgång. Det är på detta sätt som täflan med den aflägsna östern möjliggjorts. Långt ifrån att nationernas tillgångar ha varit obetydliga och olämpliga för bearbetning eller deras befolkning oduglig, som manchesterskolan antog, har deras framgång inom fabriksindustrin i allmänhet varit öfverraskande stor. Tyskland har blifvit ett af de största fabriksländerna. Frankrike och Schweiz ha nästan monopoliserat sidentillverkningen i Europa. Ryssland håller på att anlägga stål- och metallfabriker under ledning af de skickligaste amerikanska konstruktörer. Två af dessa fabriker äro nu i full verksamhet och kunna täfla med de bästa i Amerika, hvilka tjänat som mönster. Japan och Kina anlägga fabriker enligt bästa och nyaste metoder, alltid med engelskt maskineri och vanligen under engelsk ledning. Mexiko väfver bomullstyg och fabricerar papper, och två bicykelfabriker äro under uppförande där. Indiens jute- och bomullsfabriker tilltaga i antal, och i Bombay anläggas maskinverkstäder. Det påstås att en engelsk maskinfirma hvarje vecka skickar ut en komplett maskinuppsättning för en ny fabrik. Om Amerika är det öfverflödigt att tala.

Sålunda har hvarje nation afböjt den roll manchesterskolan tilldelat den och försöker att själf tillverka sina varor. Politisk ekonomi säger nu, att det är till människosläktets bästa, att transportkostnaderna, som fördyras genom det långa afsändandet mellan producenten och fabrikanten, inbesparas. Tillverkning, som på vissa håll försökes af små nationer, skall utan tvifvel misslyckas och öfvergifvas, men i det stora hela skall framgång vinnas.

Några länder, i synnerhet Tyskland och Amerika, uppträda nu som exportörer af många konkurrerande artiklar till och med till Storbritannien. Och den erfarenhet, som andra nationers män länge haft af oräkneliga artiklar »made in Britain», får briten nu själf lära känna. Han märker att äfven han fått litet med af människonaturens skröplighet, alldeles som andra nationers människor. Tjogtals artiklar »made in Germany» irritera honom; kontrakt med amerikanska maskinfirmor att leverera lokomotiv till London, Dublin och Edinburg väcka hans stora ogillande. Glasgow afböjer ett amerikanskt anbud på vattenledningsrör och tar dem hos en fabrik i Glasgow till högre pris. När en stor bicycle-utställning äger rum i London, så finns där ingen plats åt amerikanaren. Allt måste vara »home-made ». Posten måste befordras med saktgående hemmagjorda skepp, äfven om den därigenom blir fördröjd. Men allt detta är bara sådant, som vi kunde vänta och som vi böra ursäkta. Det är en dålig medborgare, som icke föredrar och hjälper sitt eget land hellre än främmande, men engelsmannen skulle kunna inse, att tysken och amerikanaren och andra äro lika patriotiska. Han bör förstå att med samma känslor som han ser sitt land öfversvämmas af konkurrerande artiklar, »made in Germany» eller Amerika, ser naturligtvis den patriotiske tysken och amerikanaren konkurrerande artiklar, »made in Britain», öfversvämma deras.

Nu märker man att naturen mera ädelmodigt, än det antogs, fördelat sina mineralier, kol, kalk och malmer, och äfven att naturen begåfvat männen och kvinnorna de flesta land med förmåga att under de nya förhållandena bearbeta sina egna råämnen, i många fall icke så bra, men i ett eller två särskilda fall lika så bra som briten eller amerikanaren.

Det underbara maskineriet—hufvudsakligast engelsk upptäckt—i järn-, stål- och textiltillverkning gör det möjligt för Indiens hinduer, Mexikos peoner, Amerikas negrer, kinesen och japanen att idka fabriksrörelse, ofta under ledning af mera omsorgsfullt utbildade yrkesmän från England och Amerika.

De få yrkesskickliga personer, som behöfvas för hvarje stor fabrik, kunna lätteligen erhållas från de äldre industriländerna.

Genom att använda automatiskt arbetande maskineri har en stor del sådant tränadt mekaniskt arbete, som man finner i Storbritannien och Amerika, gjorts obehöfligt, och det har blifvit möjligt att förlägga fabriker i länder som tills nyligen tycktes ägnade att åstadkomma endast råmateriel. Öfverallt ser man inflytandet af detta nya maskineri. Det är nu tydligt att råmaterialet har makt att attrahera kapital och äfvenså arbete och åstadkomma tillverkning i den trakt där råmaterialet finns, och att tränadt arbete håller på att förlora den makt det en gång hade att draga till sig råmaterial från fjärran trakter. Detta är icke förändring; det är revolution.

De kunnigaste och bästa bland ett lands medborgare vilja naturligtvis utveckla alla dess tillgångar. De kunna icke anse det vara rätt att dölja de talanger de fått och inse klart, att naturens mening är, att många nationer skola äga den mångväxlande industriens välsignelser. Allt detta kunde manchesterskolan icke rimligtvis förutse.

Det är glädjande att iakttaga nationernas industriella framsteg under de nya förhållandena. Om en eller två blifvit de förnämsta fabriksidkarne åt alla de andra, så skulle endast dessas säregna begåfning fått tillträde till uppfinnings- och utvecklingsarbetet. Nu ha alla nationers olikartade genier gynnsamma tillfällen för sina krafter. Det är också glädjande att se huru de olika nationerna utmärka sig i olika grenar. Sålunda har Frankrike nästan monopoliserat det superfina inom textilen, liksom det länge varit främst i fråga om alla artiklar hörande till damtoaletten. Storbritannien har öfvermakten i väfmaskineri. Likasom det uppfunnit järn- och stålindustrien, så är det nu i färd att utveckla en sidogren: tillgodogörande af koks i möjligast största utsträckning—en sak, hvari till och med amerikanarna ha misslyckats. Amerika är främst i elektriska apparater och verktyg. Tyskland i kemiska färger och har nyligen uppfunnit en kondensator för ånga, som visar goda resultat, samt dessutom en ny, märklig metod för pansarplåttillverkning. Den materiella utvecklingen befordras i hög grad genom samfälldt arbete af de olika nationaliteternas intellektuella krafter och egenartade begåfning.

Den lifliga konkurrens, som nu börjat mellan nationerna och som bäst bidrager till åstadkommande af goda resultat, bör välkomnas och uppmuntras af alla, som kunna höja sig öfver den trånga synpunkten på den enstaka fördelen för en eller annan liten geografisk vrå, utan kunna se hvad som gagnar människosläktet i dess helhet.

Världens industriella utveckling går i en annan riktning än den förespådda, men det storartade arbete, som manchesterskolan utfört, får icke förringas eller glömmas. Villiers, Cobden, Bright och deras medhjälpare gjorde vid upphäfvandet af lifsmedelstullarna sitt land en tjänst, som det icke kan vara nog tacksamt för. Deras sträfvan för fredssaken och för allt, som de ansågo skulle bidraga till skapandet af ett nationernas broderskap, ger partiets ledare plats i de goda gärningarnas historia. Att någon af deras förutsägelser icke gått i fullbordan—beroende på krafter, som sedan deras tid blifvit satta i verksamhet—behöfver icke kasta någon skugga på deras insiktsfulla klokhet eller minska värdet af deras arbete.

»Frihandel», sådan manchesterskolan såg den utbredd öfver hela jorden, innebar utbytet af olika, icke konkurrerande artiklar och af råmaterialier mot fabricerade varor. Nationerna hade då ännu icke börjat att allvarligt täfla med hvarandra i tillverkning af samma slags artiklar. Om detta icke kan realiseras, sedan de förnämsta nationerna numera bearbeta sina egna råmaterialier och fylla sina egna behof, täflande med hvarandra i världsmarknaden, så kunna vi likväl lyckönska oss till att något ännu bättre än manchesterskolans ideal för världens framåtskridande håller på att skapas.

Hvad verkan denna förändring kan komma att ha på nationernas ställning till hvarandra i framtiden, vore onödigt att grubbla öfver, enär förhållandena kunna ändras på en dag. En kemisk upptäckt, en elektrisk uppfinning, en växts egenskaper tillgodogjorda—hvad helst sådant eller andra icke alls otroliga öfverraskningar—kunna åstadkomma en genomgripande förändring. Socker af betor i stället för sockerrör har förstört denna produkt för Västindien, som tycktes ha monopol på socker. Upptäckten af Mesaba-järngrufvorna, förbättrade kommunikationer och ett par mindre omständigheter ha gjort Amerika till världens billigaste stålproducent, i stället för att helt nyligen ha varit den dyraste. Den basiska metoden har gjort Tyskland till en framstående stålproducent och lofvar att bli af lika stor betydelse för Storbritannien. Upptäckten af grufvor och ett utveckladt järnvägssystem ha gjort Ryssland till ett viktigt industriland. Tillgodogörandet af vattenfall för elektrisk kraft, ersättande kol, håller på att omskapa flera industricentra. Alla dessa förändringar förskrifva sig från i går.

Det är därför lika oklokt af en nation att förhäfva sig öfver nuvarande tillgångar och utsikter som att förtvifla. »Vi veta icke, hvad morgondagen bär i sitt sköte.» _________________________________________________________________

HVAD SKULLE JAG GÖRA MED TULLTAXAN, OM JAG VORE TSAR?

(Ur The Forum, mars 1895)

Fördelen af hög tull på lyxartiklar och låg tull på råämnen och lifsmedel. Ett par slående exempel på berättigad och icke berättigad tulltaxa.

Jag tycker riktigt om klangen i den frågan och skyndar mig att svara. Regeringens beräknade utgifter, enligt statssekreteraren Carlisles rapport för innevarande räkenskapsår (1895), är 424,000,000 dollars och beräknade inkomster 404,000,000 dollars, alltså ett deficit af 20,000,000 dollars. Han beräknar att nästa år skall lämna ett öfverskott af 30,000,000 dollars, under antagande af att utgiften är densamma.

Minskningen i pensionsutgifter nästa räkenskapsår uppgår till 18,000,000 dollars och minskningen ökas år efter år. Flottan fordrar mindre utgifter än förr, och tillökningen af befolkning och rikedom ger större inkomster, så att ingen anledning till oro rörande regeringens debet och kredit efter nästa år förefinnes, ehuru sekreteraren antagligen är en smula för sangvinisk angående intäkterna för i år under nuvarande lagar.

Af statsinkomsterna beräknades tullen detta år lämna 160,000,000 dollars och beräknas lämna 190 millioner nästa år. Och nu kommer frågan: Hvad skulle jag göra med tulltaxan, om jag ägde högsta makten?

Mitt första mål skulle vara att afskaffa all tull på de mångas lifsmedel och att lägga hög tull på de fås lyxartiklar. Massan af folket, som begagnar och förbrukar hemgjorda produkter, skulle jag icke beskatta, men den fina världens män och kvinnor, som, huru mycket det än kostar, kläda sig i det finaste ylle, elegantaste siden och fin-finaste linne, som Europa kan åstadkomma—de skulle få betala tullafgifterna. Den lilla rika klassen skulle under den nya tulltaxan bli ännu elegantare genom att betala kanske dubbelt så mycket för sin elegans som nu. Amerikanska folket, som använder amerikansk tobak och amerikanska cigarrer, skulle icke ha högre tull på dessa saker än nu. Men de rika och slösaktiga gentlemän, hvilkas fina luktorgan fordra havannaparfymen, skulle staten draga nytta af genom åtminstone fördubblad tull. Personer, som dricka champagne och fina gamla viner, och personer, som köpa gammalt makalöst och nytt makalöst utländskt glas och porslin, parfymer och liknande lyxartiklar, borde beredas tillfälle att sanningsenligt skryta med deras förhöjda värde. Det borde aldrig glömmas, att importerade artiklar användas af det rika fåtalet och inhemska produkter af det fattiga flertalet.

Den föreslagna ökningen af tull på utländska lyxartiklar skulle icke påläggas med hänsyn till skydd, utan endast med hänsyn till inkomst. Att denna politik oafsiktligt skulle en smula komma de inhemska tillverkarna till godo behöfver ju icke anses vara ett hinder. Fördelen blir i alla händelser mycket obetydlig, emedan dessa fina kvaliteter i ylle, siden och linnevaror icke tillverkas hos oss; likaså litet som dyrbara viner, cigarrer och hundratals fantasiartiklar. Men den inhemska tillverkningen förser hela marknaden med varor af ordinär kvalitet, som vanligen användas af flertalet.

Den hittills följda politiken har varit raka motsatsen. En hel sida skulle kunna fyllas med en lista på de rikas lyxartiklar, på hvilka den nya tulltaxan sänker tullen. Här äro ett par af de sänkta tullarna: porslin 50 procent, spegelglas och måladt glas 40, guldpennor 16, klockor 28, hattar 72, trikotvaror 72, flanell 68, sidenparaplyer 18, konjak och likörer 28, siden 40, handskar 30, konfektyrer, geléer etc., spetsar och broderier etc. 16, ylle och siden 10 à 20 beräknadt efter sitt specifika värde. Under nuvarande tulltaxa betalar den rike sällskapsmannen, klädd i superfint utländskt kläde, superfint linne, plyschhatt, glacéhandskar, fin sidenparaply och läppjande på sitt dyrbara gamla vin, 20 à 70 procent mindre tull än förr. Hans fina fru fläktar med sin solfjäder, viftar med sin broderade näsduk, visar sina utsökta spetsar och pryder sig i superbt siden till nedsatt pris och småler tacksamt mot den nye folkets vän, den förtjusande och snillrike unge mannen från West Virginia, som ber om ursäkt för att han icke lyckades nedsätta tullen på champagnen hon serverar honom och förklarar att det var icke hans fel, ty hans bill innehöll nedsättning äfven på denna vara. På hundratals fantasiartiklar, tillverkade af ylle, siden och linne, är tullen nu nedsatt. Denna nedsättning innefattar lyxartiklar, för hvilka tullen uppgick till två tredjedelar af hela inkomsten. I hela landet finns icke en enda arbetare, som använder dessa lyxartiklar. Sådan är vår »tullreform» för närvarande, och sådan är »skattebördan minskad för massan af folket». Egendomliga begreppsförvirring! Skatterna äro endast minskade för de rika.

Detta är icke någon partifråga, ty intetdera partiet har åsyftat att statsinkomst skulle först och främst erhållas genom tull på de rikas lyxartiklar, vare sig att frihandel eller tullskydd är ordningen för dagen. Bäst vore att lägga bördan på deras skuldror, som bäst förmå bära den, och mycket högre tull än någonsin borde läggas på dylika saker.

Det är en fullkomlig missuppfattning, att användningen af lyxartiklar skulle minskas, ifall tullen vore högre. Tvärtom, det höga priset ingår just som ett element i användningen af sådana saker. Men importen skulle minskas, om tullen höjdes på vanliga artiklar, därför att personer, som behöfva se på priset, finge utbyta den fördyrade varan mot en annan.

Men detta kommer ju icke i fråga med lyxartiklar, som endast köpas af de rika, för hvilka priset icke spelar någon roll. Fördubblad tull på champagne till exempel eller på utländskt porslin, ylle, siden, linne, spetsar, broderier etc. skulle icke hindra den förmögna klassen att köpa. Och äfven om den högre tullen för en tid minskade bruket af utländska produkter med en fjärdedel, så skulle inkomsterna ändå vara en fjärdedel mera, om tullen fördubblades. Och skulle en betydlig minskning i förbrukningen inträffa, vore det så mycket bättre. Detta moln har en silfverafvigsida, ty då skulle mera af landets rikedom komma den inhemska produktionen till godo. Och det skulle antagligen leda därhän, att den inhemska fabrikanten skulle till slut fabricera de finaste kvaliteter i textilvaror, ifall de utländska voro högt taxerade. Men det skulle gå åt många år, innan han kommer så långt, och dessförinnan skulle den naturliga ökningen af inkomster genom tillväxten af befolkning och rikedom godt kunna tåla vid den minskade importen. Om ett par år skall det minskade antalet pensioner—som nu slukar så mycket—befria regeringen från nödvändigheten att söka skaffa så stora inkomster.

År 1892 inkasserades följande summor i tull på importerade lyxartiklar åt de rika:

Yllevaror dollars 32,293,609 Sidenvaror » 16,965,637 Bomullsvaror » 16,436,733 Linnevaror » 10,066,636 Glas och porslin » 10,339,000 Vin, likör etc. » 8,935,000 Tobak och cigarrer » 11,882,557

Här är 106,000,000 dollars i inkomst af sju slags lyxartiklar, och här äro några andra, som inbrakte öfver 8,000,000 extra—juveler, vagnar, konstgjorda blommor, klockor, borstar, papper, parfymer och musikinstrument—eller 114,000,000 dollars af totalsumman 177,000,000,

Att nedsätta tullen på artiklar, som endast äro öfverflödsvaror och som inbringa två tredjedelar af tullinkomsten, är hela resultatet af det Wilsonska förslaget.

Den omständighet kan icke bestridas, att dessa artiklar icke blifvit importerade åt massan af folket. Denna får sina behof af ylle och siden fyllda af inhemska tillverkare. Den enda klass, som använder importerade tyger och utländskt glas och porslin, utländska viner och tobak är den förmögna. För att förekomma att det skall kunna sägas att en del saker, som i någon utsträckning brukas af den stora mängden, skulle fördyras genom den högre tullen, borde lagen bestämma att vanliga kvalitéer af ylle-, siden- och linnevaror skulle befrias från högre tull.

Ehuru i själfva verket endast de högre kvalitéerna importeras, skulle en sådan bestämmelse afväpna kritiken. Om 1892 års tull på dessa lyxartiklar hade fått kvarstå, så skulle den brist som nu oroar skattkammaren ha varit mycket mindre. Vi ha här en rik grufva att göra bruk af när lagstiftning härnäst förekommer. Om tullen på dessa lyxartiklar fördubblades och andra 114,000,000 inkasserades eller om den ökade pålagan minskade konsumtionen med en fjärdedel och regeringen erhöll endast hälften af ökningen, så skulle vi ha tagit 57,000,000 dollars skattebörda från de arbetande massornas skuldror och lagt den på den slösaktiga, nöjeslystna och fåfängliga klassen, som gärna kan betala sitt slöseri till förmån för sig själf och nationen. Om en tilläggstull af 50 procent försöktes, skulle inkomsterna snart ökas till nästan hela den extra beskattningen. Detta är hvarken protektionism eller frihandel och har intet att göra med någondera. Det är endast en inkomstfråga. Och det är medgifvet, att på intet sätt kan en behöflig inkomst klokare erhållas än genom tull på utländska öfverflödsartiklar. Min tulltaxa skulle fördubbla den nu gällande afgiften på alla dessa lyxartiklar.

Då man står ansikte mot ansikte inför det faktum, att den väsentligaste förändring Wilsonbillen åstadkommit är att ha nedsatt tullen med två tredjedelar af hela tullinkomsten uteslutande till de rikas förmån, så frågar man, hur en så insiktsfull, hederlig, varmhjärtad och nitisk man som Mr. Wilson kunde framställa sig själf såsom »lyftande en onödig och tung skattebörda från massan af folket». Förklaringen är snart gifven: han var oerfaren. Han hade icke studerat frågan. Jag betviflar storligen att han nu skulle vilja förfäkta samma mening. Det är en sak af allvarlig betydelse, att en sådan man som han är hänvisad till privatlifvet, endast därför att ett distrikt röstar på en annan. Genom vårt bruk att endast välja representanter, som äro bosatta i distriktet, gå vi miste om många dugande män. Mr. Wilson skulle nu vara ovärderlig, därför att han nu har det, som då fattades honom—sakkunskap. Det är just sådana män vi behöfva i vårt offentliga lif, och jag för min del hoppas på hans snara återvändande. En dag kommer han att föreslå högre tull på de rikas lyxartiklar och icke lägre—till uteslutande deras förmån.

Få personer förstå i hvilken utsträckning endast de rika köpa utländska väfnader. Tag till exempel yllevaror: år 1890 uppgick den inhemska produktionen till ett värde af 338,000,000 dollars. Värdet af de dyrbara importerade yllevarorna var endast 35,500,000 dollars. Priset per meter öfversteg betydligt de inhemska vanliga kvaliteterna, så att antalet meter troligtvis icke var mera än 6 eller 7 procent af totalförbrukningen.

Vi ha ett liknande resultat angående bomullsvaror: värdet af den inhemska produktionen var 1890 268,000,000 dollars och totalsumman af det importerade endast 28,000,000. Hvad siden angår, så uppskattades 1890 de amerikanska fabrikernas tillverkning till 69,000,000 och de importerade sidenvarorna till endast 31,000,000. Dessa äro också mycket dyrare per meter än de inhemska. Sedan 1890 har Amerikas sidenfabrikation mycket utvecklats och är mer och mer i stånd att tillgodose landets behof.

Om utländska ylle-, siden och linnevaror voro klassificerade efter finhet och pris, så skulle det visa sig att varor af vanligt slag, som folk mest använder, icke längre importeras. De kunna icke heller bli det under nuvarande stadga. Så långt har den amerikanske tillverkaren eröfrat sin egen marknad. Ännu en sak är att beakta: en mycket stor del af de importerade väfnaderna utgöras icke af tyger, utan af särskilda fantasiartiklar, såsom snörmakerier, spetsar, garnérband och broderier—saker, som icke alls tillverkas hos oss.

Rörande kol och järnmalm, s. k. råmaterialier, så skulle den nya tulltaxan icke innehålla någon nedsättning, därför att en minskning af halfva tullen på en gång är ganska allvarlig, och det tar tid innan någon industri kan riktigt komma i gång efter en sådan vidtgående förändring. Dessutom är 40 cents tull per ton af malm och 30 cents per ton af kol jämförelsevis obetydlig. Detta gäller i allmänhet om järn och stål, hvilka nyligen ha varit föremål för två nedsättningar. Ty McKinleybillen nedsatte tullen lika mycket som Wilsonbillen gjorde det —ungefär 30 procent i hvarje fall. Att befria järnband till bomullsbalar från tull, då alla andra metallvaror äro tullbelagda, är den största fläcken på hela taxan—ett utslag af ren partianda och till skada för förbundssystemet. Hälften af den förra tullen skulle åter påläggas.

Konstverk skulle vara tullfria, och tafvelramar, hvilka nu äro belagda med tull, skulle gå fria. Den obetydliga afgiften betyder ju icke så mycket i och för sig; men besväret och tidsspillan vid taxerandet af priset på hvarje ram betager folk lusten att införskrifva konstskatter, hvilka alla förr eller senare finna sin stadigvarande plats i våra offentliga gallerier och bli sålunda folkets dyrbara egendom.

En viktig punkt i tulltaxan väcker icke en tiondedel af den uppmärksamhet, som den borde göra: den paragraf, som tillåter alla att införskrifva materiel och använda dem vid tillverkning af exportartiklar. Nittionio procent af alla tullar äro i detta fall efterskänkta. Detta är statsmannavishet och förtjänar att jämnställas med ömsesidighet och är ett oskattbart steg mot målet: utvidgad handelsrörelse för republiken. Detta skulle ingå i den tariff jag gjort upp, med undantag af att jag skulle efterskänka den återstående ena procenten också, så att det stode den amerikanske fabrikanten fritt att tillgodogöra sig hela världens marknad för hvad han köper till export, på frihandelsvillkor, och sålunda komma in i världsmarknaden med hvad han har att sälja under likställd täflan med Europas fabrikanter. När författare och talare utbreda sig öfver den amerikanske fabrikantens uteslutande från världsmarknaden på grund af skyddstullar, så äro de antagligen okunniga om den omständighet, att han för sina materialier icke erlägger mera tull än 1 procent, som regeringen innehåller som kostnadsersättning. Den nya tulltaxan skulle afväpna kritiken i detta fall genom att efterskänka äfven den fattiga ena procenten. Amerikanska fabrikanter skulle då ha frihandelns alla fördelar i striden om världshandeln.

Sådan utländsk ull, som på grund af klimatiska förhållanden icke kan erhållas i vårt land, men som är behöflig för uppblandning med vår egen produkt, skulle vara tullfri.

Inkomstskatt skulle icke finnas. Jag känner ingen statsman eller auktoritet, som icke ogillar och fördömer inkomstskatt. Mr Gladstone vädjade en gång till landet i denna sak och förklarade, att den skapar en nation af lögnare. Denna skatt kan vara rättvis i teorien, men i praktiken är den en sådan källa till demoralisation, att den kan sägas vara den mest fördärfliga form af beskattning, som uppfunnits sedan mänskligheten börjat lefva i ordnade samhällen. I krigstid äro alla medel tillåtna, och den enda ursäkten för en inkomstskatt är den mest tvingande nödvändighet. För närvarande finns ingen sådan nödvändighet. Regeringens inkomster måste snart gifva ett betydligt öfverskott, tack vare ökningen af befolkning och rikedom, och de kunna göra det nu genom högre tull på fåtalets öfverflödsartikiar.

Sockerfrågan är af vikt. Råsocker, sirap o. d. skulle beläggas med tull, undantagandes från sådana länder, som till gengäld gifva oss vissa förmåner. Förenta staterna förbrukar årligen 120,000>000 dollars värde af dessa artiklar, hufvudsakligast köpta från våra systerrepubliker i Södra Amerika och från Kuba. Det skulle vara klokt af oss att söka komma in på deras marknad och till ersättning lämna dem bättre villkor än andra nationer. Den inhemska sockerproduktionen skulle för närvarande mera gynnas af den nya taxan, under förhoppning att landet slutligen skulle komma därhän att kunna fylla sitt eget behof af denna vara. Experimenten med betor och sorghum (Sorghum = ett sockerhaltigt sädesslag) borde icke ännu uppgifvas.

Ömsesidighetspolitiken skulle återställas i sin vidaste utsträckning. Ökningen af vår export till länder, där denna politik råder, visar att Mr. Blaine hade rätt i sin tro, att med detta system, rätt ordnadt, ha vi tagit ett steg i den rätta riktningen för att skaffa vårt land tillgång till den utländska marknaden. Jag anser att vi borde ha något i utbyte från de länder, för hvilka vi öppna vår marknad för socker, sirap och tobak.

Ehuru det strider emot mina principer att beskatta lifsmedel för massan af folket, så skulle jag likväl vilja göra ett undantag för produkter från Kanada. Detta utan hänsyn till vare sig frihandel eller protektionism, utan som ett utslag af den högre politiken. Det är ett missgrepp af oss att bevilja handelsförmåner åt ett land, som lyder under en främmande makt, en monarki, som i själ och hjärta afskyr den republikanska idén. Om Kanada vore fritt och oberoende och ville dela kontinentens öde, skulle det vara en annan sak. Men så länge vi ha det på vår flygel som en möjlig fiende, icke för sin egen skull men underkastad befallningar från en europeisk makt, så borde vi låta förstå att vi anse det som en hotelse mot vårt lands fred och trygghet och att vi behandla det därefter. Kanada skulle icke vara inne i Unionen och utanför den på samma gång, om jag kunde hindra det. Och jag skulle lägga hög tull på alla produkter från Kanada, icke af illvilja utan af kärlek och i det hopp att det skulle inse att af nationerna på denna kontinent kräfves, att de äro amerikanska nationer och—det är min fulla öfvertygelse—slutligen en enda nation hvad den engelsktalande delen angår. Jag skulle icke bruka riset i vrede utan i kärlek—men bruka det skulle jag. Kanada skulle antingen vara en medlem af republiken eller också stå på egna ben, ansvarigt för sitt handlingssätt i fred eller krig, som andra nationer äro ansvariga, och skulle icke skydda sig genom att be en främmande makt om hjälp. Detta är, som sagdt, hvarken frihandel eller protektionism, men det är ett försvar af tullen. Jag skulle tullbelägga kanadensiska varor, så länge som Kanada fortfore att lyda under europeiskt välde.

Den nya tulltaxan skulle innefatta, att den är utfärdad under båda de politiska partiernas medgifvande, att ingen vidare tullagstiftning skulle förekomma under de nästföljande tio åren. Alldeles som vi hvart tionde år företaga en statistisk undersökning, så skulle vi revidera tulltaxan, låt oss säga andra året efter denna undersökning, så att vi kunde ha något att rätta oss efter. Om till exempel importen af någon vara, som icke uteslutande användes af det rika fåtalet, vid jämförelse med den inhemska tillverkningen utvisade, att den inhemska fabrikanten drifvit den utländska ur vår marknad, så skulle tullen på denna vara genast upphäfvas. Men om, å andra sidan, statistiken visade att importen af en vara vore som förut eller hade ökats i jämförelse med det inhemska produktionsresultatet, så skulle tullen på denna vara höjas. Det skulle vara omöjligt för den inhemska fabrikanten eller den utländske importören att influera afgörandet, därför att vi skulle äga siffror, som utvisade ställningen. Ingen skulle kunna bestrida dem. Den frågan skulle naturligtvis öfvervägas, huruvida den inhemske producenten styrkt möjligheten af att producera artikeln hemma, så att den kunde erhållas af förbrukarna på gynnsammare villkor än utifrån. Om en kommitté, tillsatt för att revidera tulltaxan, vore öfvertygad om att tillverkningen af den ifrågavarande artikeln icke lämpade sig för denna del af världen, så skulle det vara klokt att icke längre »skydda» den utan borttaga tullen, eller pålägga sådan endast för inkomstens skull.

Kommittén skulle intaga samma ställning till tullrevisionen som en naturälskare intager till frågan om att hugga ned träd. Det är så lätt att hugga ned ett vackert, ståtligt träd, men så omöjligt att återställa det. Det betyder jämförelsevis litet för landet, om en främmande vara har 5 eller 10 procent högre tull än nödvändigt. Men det är stor skillnad om den är 5 eller 10 procent lägre, än som behöfs för att sätta den sträfsamme inhemske fabrikanten i tillfälle att fortsätta en täflan, som slutligen skall resultera seger. I tullagstiftningen skulle regeln i alla tveksamma fall vara att taga det säkra för det osäkra. I en kommitté af detta slag skulle icke finnas spelrum för partiintresse, då dess uppgift är af rent juridisk karaktär. Allas syfte skulle vara att erhålla en inhemsk tillgång på sådana vanliga förnödenhetsartiklar, som kunna produceras under vår flagga, genom tillfälligt tullskydd, så att konsumenten kunde tillgodoses lika väl här hemma, som om han vore hänvisad till någon annan del af jorden. När det kan bevisas, att Förenta staterna icke kan uppnå detta resultat, då, men först då skulle tullskyddet upphöra och det endast bli fråga om att skaffa landet inkomst. Men med fåtalets lyxartiklar, på hvilka Wilson-billen så betydligt nedsatt tullen, skulle hvarken frihandel eller protektionism ha något att göra. På dessa skulle tullen vara mycket hög—endast för att skaffa landet inkomst. Ingen annan hänsyn skulle tagas vid påläggande af tull, ty inkomst är det eftersträfvade målet.

Men detta mål kan icke uppnås, förrän de nuvarande tullarna på lyxartiklar—hvilka lämna två tredjedelar af tullinkomsten— blifvit fördubblade. Och jag är öfvertygad om att sekreteraren Carlisles åsikt, att Wilson-billens lägre tull på dessa artiklar skall öka konsumtionen, är ett misstag. Dennas minskning eller ökning på grund af tullen är så obetydlig, att herrar teoretici skulle häpna däröfver. Priset gäller ingenting för det rika fåtalet.

Summa summarum:

1). Tullar skulle hufvudsakligast påläggas den slösaktiga, förmögna klassens utländska lyxartiklar, utan hänsyn till frihandel eller protektionism; endast till inkomst. Dessa lyxartiklar innefatta två tredjedelar af all tullinkomst.

2). Ingen inkomstskatt skulle erläggas under fredstid.

3). Redan stadgade industrier skulle icke ofta underkastas våldsamma förändringar, utan skulle få tid att sätta sig in i nya förhållanden. Sänkning af mer än halfva tullen på en vara på en gång är oklok och till och med farlig.

4). Ömsesidighetspolitiken är, att döma efter hvad som blifvit gjordt, den bästa att följa för utsträckning af vår utländska handel, och bör återställas.

5). Premium på socker af inhemsk råvara skulle icke upphöra, ty det har icke ännu blifvit bevisadt, att tillverkningen af bet- och sorghumsocker icke till slut kan tillfredsställande motsvara landets behof.

6). Sådan ull, som vi icke kunna producera men behöfva för blandning, skulle gå tullfri.

7). Alla konstsaker skulle vara tullfria, därför att de förr eller senare tillf alla offentliga institutioner.

8). Är tulltaxan en gång fastställd, så skulle tulllagstiftning endast få förekomma andra året efter hvarje statistisk undersökning, med undantag af ett sådant tillfälle som det närvarande, då en brist i nationalinkomsten och sund politik nödvändiggöra tullpålagor på de rikas lyxartiklar.

Sådan skulle den tulltaxa se ut, som skulle vara till fördel för den arbetande befolkningen och för alla dem, som lefva enkelt och anspråkslöst. Hvarken protektionist eller frihandlare skulle kunna kalla den sin, därför att den icke inginge i någotdera partiets intresse, utan endast som inkomst och byggd på den teori, att massans fördel befordras därigenom. Tullfrågan skulle icke höra till politiken, utan vara en blott och bart »business-question», och om tullagsstiftningen tillåtes hvila i tio år, så anser jag att landet skulle snart repa sig och börja sin marsch mot den lyckliga ställning —för så vidt som tullpolitik kan påskynda denna länge efterlängtade marsch—som karakteriserade åren mellan 1880 och 1890—denna tid, som i fråga om materiellt välstånd kan kallas republikens guldålder.

_________________________________________________________________