Front matter (continued 3)

En vän till mig köpte en skeppslast säd i Leith, hvarför frakten från New York kostat en dollar pr ton; det kostade honom nittiosex cents pr ton att transportera den trettiofem mil inåt landet. En annan köpte sexhundra ton tackjärn vid Lake Superior, hvilket kostade i frakt till Liverpool fyra dollars pr ton; han betalade 2 dollars 87 cents pr ton åttio mil på järnväg från Liverpool till sina fabriker. För denna summa transportera våra godståg räls femhundrasextio mil, mot åttio mil i England. Om Europa ägde vår fördel af fri konkurrens inom sitt kommunikationsväsen, skulle tillgodogörandet af hennes resurser blifva öfverraskande till och med så sent som nu. Enligt min åsikt ha vi alla skäl att vara glada öfver vårt järnvägssystem. Dess nackdelar äro obetydliga och dess fördelar ofantligt öfverlägsna alla andra system i världen.

Amerikas folk kan le åt sina järnvägsmagnaters och fabrikanters försök att trotsa de ekonomiska lagarna genom »truster», »kombinationer», »pools» eller »differenser» eller något liknande. Låt dem endast hålla fast vid systemet: fri konkurrens. Håll fältet öppet. Frihet för alla att sätta in pengar i järnvägar när och hvar kapital behöfs och med lika villkor för alla. Frihet för alla att inlåta sig i hvilket affärsföretag som helst under lika villkor för alla.

Någon öfverdrifven vinst af kapital eller monopol kan icke vara permanent hvarken inom kommunikations- eller fabriksvärlden. Hvarje försök att uppehålla den slutar med nederlag, och detta nederlag står alltid i proportion till det dåraktiga försökets tillfälliga framgång. Det är helt enkelt löjligt att några män samlas i ett rum och försöka att genom fattandet af beslut förändra de stora lagar, som härska inom affärsvärlden och som alla äro underkastade, både järnvägspresidenter, bankirer och fabrikanter.

Antagligen har trusten snart spelat ut sin roll som högsta mod inom affärslifvet, och ett annat lika flyktigt påhitt visar sig, när nästa period af prisfall inträffar; men det finnes icke den ringaste fara för att sunda affärsprinciper kunna taga allvarsam skada af någon af dessa rörelser. De enda personer, som hafva något att frukta af trusterna, äro de, som äro nog oförståndiga att gifva sig in i dem. Konsumenten och transportören, icke fabrikanten och järnvägsägaren, äro de, som hösta in skörden.

Sedan det föregående skrefs, har en ny sort uppträdt på skådebanan i skepnaden af »Presidenternas öfverenskommelse—en öfverenskommelse mellan gentlemän», hvari medlemmarna förbinda sig att kontrollera, undertrycka och inskränka utvecklingen af vårt präktiga järnvägssystem, under en tid då landet lika väl som någonsin förr behöfver denna utveckling. Dessa gentlemän ämna icke bygga järnbanor, som skola gifva allmänheten förmånen af sund täflan, eller tillåta att sådana byggas hädanefter. Man kan med säkerhet förutsäga att denna leksak skall, liksom sina föregångare, bli förkastad för en annan och att samma personer, som nu äro mest förtjusta öfver den nya skallran, då skola betrakta den med djupaste förakt och gå framåt i den rätta riktningen som hittills och utveckla järnvägssystemet, närhelst och hvarhelst de se ett gynnsamt tillfälle. Närhelst redan existerande järnvägar kräfva af publiken mer än skälig inkomst af insatt kapital eller af kapital, som skulle behöfvas för att fördubbla existerande linjer, skola konkurrerande linjer byggas—till lycka för landets intressen—som ha större fördel af billiga transportkostnader än att tillförsäkra utdelning åt kapitalister. Och närhelst en tantième kan erhållas genom järnvägsobligationer, skola bankirer—äfven till lycka för landet—med glädje skaffa dem afsättning, utan att spörja om några monopol skola kullkastas af de nya linjerna.

Det står icke i mänsklig makt att för mera än en kort tid, en mycket kort tid, erhålla ovanlig profit på kapital, antingen det står i kommunikations- eller fabriksaffär, så länge som alla ha rätt att täfla. Och denna frihet, kan man med säkerhet antaga, att amerikanska folket icke ämnar låta inskränkas. _________________________________________________________________

ENGELSK-AMERIKANSKA HANDELSFÖRHÅLLANDEN

(Ur ett tal i »The Chamber of Commerce», Halifax, Sept. 1900)

Kontrasten mellan de två ländernas kommersiella metoder. Den roll tariffen spelar i handeln. Tulltariff i Förenta staterna— frihandel i Storbritannien, en jämförelse mellan resultaten.

PÅ tröskeln till denna stora fråga möta vi det alltid lika nya diskussionsämnet: frihandel versus protektionism. Det finns endast ett slags frihandel, men det finns två slags protektionism. Först: det britiska slaget, och så det amerikanska, mycket olika, i sanning, såväl i teori som praktik. Protektionism i Britannien betyder helt enkelt, att folkets föda skall beständigt fördyras för konsumenten och följaktligen jordens värde beständigt och artificiellt höjas. Den amerikanska uppfattningen af protektionism är den, som föresväfvade Mill. Den ansluter sig till Adam Smiths lära, att målet, som bör eftersträfvas, är riklig tillgång på en artikel till billigaste pris under fritt varuutbyte. Han förlorar aldrig konsumenten ur sikte. Om vi ha skäl att tro, att ett lands resurser endast behöfva utvecklas för att åstadkomma bättre och billigare tillgång på en artikel, än något annat land vore i stånd till, så tro vi med Adam Smith, att det kan ibland vara klokt att betala denna artikel dyrare för en tid, om slutet blir en större marknad. Adam Smith var ingen vild doginatiker i frihandelsfrågan; han har tvärtom uttalat som sin mening, att han lika väl kunde vänta ett Utopien på jorden som en genomförd frihandel, t. o. m. i Britannien. Och när det gällde ändringar i lagliga bestämmelser, hade han alltid en punkt klar: att de måste ske varsamt och utan allvarlig skada för handeln, sådan den är. Här äro två exempel, som belysa skillnaden mellan protektionism i England och Amerika. Under unionskriget sårades och retades amerikanska folket af den fientlighet, som visades, icke af britiska folket, utan af britiska regeringen. Amerikanarna beslöto att inskränka bruket af engelska produkter så mycket som möjligt och i synnerhet att göra sig oberoende af deras järn- och ståltillförsel, krigets senor, synnerligast som de af Englands fientliga hållning och byggandet af Alabama icke voro lika säkra som—tack vare försynen!—de nu äro, att krig mellan de två länderna icke kan uppstå. Orätt, tillfogad nationer eller folk, medför alltid vedergällning, och hvarje framkallad fiende är en fara, som när som helst kan explodera. Alabama gaf oss trettio års oafbruten protektionism och sätter oss i stånd att öfversvämina England med vårt stål. Regeringen frågade fabrikanterna huru stor tull, som fordrades för att förmå dem att börja det nya företaget att tillverka stål. Dittills hade vi icke drifvit denna rörelse med vidare framgång. Trettio procent begärdes och erhölls. Alla känna till resultatet. Amerikanska nationen har billigare stål än någon annan, icke ens den britiska undantagen, och förser en stor del af världen med denna vara. Amerika är utan all motsägelse det land, som nu står främst i fråga om ståltillverkning. Nu tro vi att tillfälligt tullskydd, sedermera reduceradt till en fjärdedel af dess första utsträckning, är till fullo försvaradt. Tag det andra fallet: de bästa männen inom hvarje nation måste alltid sträfva efter att befordra nationens materiella framsteg genom att införa nya arbetsområden, och det ansågs, att genom lämpligt tullskydd under någon tid skulle Unionen kunna fylla landets behof af socker billigare än att taga det från utlandet. Men detta experiment misslyckades fullständigt. Vi hade begått ett misstag, tullen afskaffades, och socker blef åter fritt. I det ena fallet var tullskydd fördelaktigt, i det andra icke. Jag tror att, som det gått i Förenta staterna, kan det också komma att gå i andra länder. Hvarje nation vill försöka att inom egna gränser tillverka en artikel, som lofvar bli billigare och bättre, än när den tages utifrån, och vi måste tåligt afvakta resultatet af dessa försök. Alldeles som Förenta staterna afskaffade sockertullen, så tror jag att andra nationer skola ansluta sig till den amerikanska uppfattningen i tullfrågan, att det är oklokt med permanent tullskydd och att en nation, som försöker vinna fördel genom ständig beskattning af en artikel, är lik en man, som försöker lyfta sig genom att dra sig i håret. Ehuru jag är teoretiskt öfvertygad om att det ibland kan vara klokt af en ung nation att insätta kapital och intelligens på experiment i nya förvärfsgrenar, hvilket alltid är förenadt med särskild risk, så är jag icke desto mindre en anhängare af Adam Smiths lära, att önskemålet måste vara fritt varuutbyte mellan alla världens nationer, endast underkastade behofvet af inkomst; men denna inkomstfråga är af vikt.

Ni kommer ihåg att Mr. Chamberlain en gång svärmade för en »Zollverein» i hela britiska riket; ni skulle ha frihandel inom dess gränser, liksom vi ha inom Unionens fyrtiofem stater, hvilket vid första påseende förefaller att vara en lysande idé. Men efter öfverläggning med kolonisterna vid jubileet tillkännagaf Mr. Chamberlain, att han icke kunde förmås att vidröra ämnet med tång. Det är godt när en statsman ändrar mening, då han finner den oriktig. Britiska kolonierna inse att de måste taga största delen af sin inkomst af tull på importerade varor, och därför tycktes en »Zollverein» vara olämplig. Äfven andra hinder föreligga. Förenta staterna ökar till exempel tullen på fint raffineradt socker med en summa motsvarande den hvarmed hvilken som helst annan nation söker uppmuntra produktionen—detta anses icke vara mera än rättvist mot våra egna sockerfabrikanter.

Därför är det för närvarande troligt, att nödvändigheten af inkomster och olämpligheten af att anskaffa dem genom inhemsk tull tvingar britiska kolonierna att fortsätta med hög tull på importartiklar, synnerligast sådana, som kunna rubriceras som lyx—det vill säga, sådana saker, som icke användas af de många fattiga, utan af de rika. Detta är en folklig politik, och det är väl kändt hvilken stor makt »röster» äga för politikern. Samma inflytanden tror jag skola göra sig gällande i Förenta staterna. Jag känner icke till något mera inkomstbringande sätt eller något så tillfredsställande för de röstande. Det öfverraskar er kanske, men jag tror det är sant, att under vår nuvarande tariffpolitik undslipper massan af amerikanska folket faktiskt tullafgiften. De använda nästan endast—jag tror jag kan utelämna »nästan»—hemmagjorda saker: hemmagjord tobak, vin, spritdrycker och öl, hemväfda bomulls- och ylletyger, till och med siden, användbart, ehuru icke så fint som det utländska, och alla dessa artiklar äro för närvarande förvånande billiga. Jag hade nyligen ett bevis därpå. En familj i burgna omständigheter, men icke rik, reste hvarje år till England med sina fem barn för att besöka släktingar. Förut hade de sparat in resan genom att köpa kläder och andra artiklar. Frun sade, att numera köper hon ingenting i England, därför att kläder ställa sig billigare i New York. Det finns många andra bevis härpå. Vi finna att våra tjänare, som åtfölja oss på våra resor, köpa en hel del saker i New York; men var goda och kom ihåg, icke lyxartiklar afsedda för rikt folk. På dessa, hvilka vi kunna vara öfvertygade om att vår rika klass aldrig afstår ifrån, kunna vi genom höga tullar erhålla all den inkomst, som behöfs, utan att efterfrågan blir mycket minskad. Republikens förmögna klasser dra sig icke för utgifter i fråga om lyx; och fint siden, fint linne, fina spetsar, finaste yllevaror, fina viner och skotsk whisky och engelskt öl räknas till våra lyxartiklar.

Lägg märke till att denna politik skall icke längre först och främst fullföljas för tullskydd, utan endast för inkomst. Äfven om protektionism som en politisk åtgärd afskaffades, är det troligt att sådana artiklar skulle bli beskattade—massorna skulle fordra det. Det är ett stort misstag att tro, att det är de få och icke de många, som yrka på tull på importerade lyxartiklar. Min åsikt är att sådana tullar icke bli afskaffade i vår tid. Det är det mest populära sättet att skaffa landet inkomster.

Det är en ny företeelse inom handeln mellan nationerna, hvilken icke bör förbigås. Det kan tagas för afgjordt att råmateriel i lyckligt lottade delar af världen nu hafva uppnått förmågan att draga till sig kapital och skicklighet, så att de som regel kunna bearbetas på platsen. De olika folkslagen utveckla öfverraskande duglighet. Indiens fattiga män och kvinnor, Mexikos peoner och Amerikas negrer ägna sig med framgång åt fabriksverksamhet. Likaså kineser och japaner. Britannien och Förenta staterna förse dem med hufvudmän för de olika företagen, och för skötandet af de automatiska maskinerna fordras ingen utpräglad skicklighet hos arbetaren. Vi kunna vänta stora förändringar af denna omständighet. Det tillkommer Britannien, länge den förnämsta och en gång enda fabriksidkande nationen af betydelse, och äfven Förenta staterna att på alla områden söka nå det högsta inom industrien. Förändringar, som närma sig revolution, kunna uppstå af denna orsak. Sir Thomas Sutherland talade nyligen till sina bolagsmän om antagligheten af att beställa ångskepp i fjärran östern. Men jag tror ändå att han först försöker att få dem i Britannien eller Amerika —det är långt att ropa ända till fjärran östern.

Fastän det ser ut som om nationerna mer och mer söka att själfva fylla sina förnämsta behof, så tror jag dock, att ökningen af befolkning och rikedom, som skapar nya behof och utvidgar området för de redan befintliga, icke endast håller varuutbytet mellan nationerna kvar på dess nuvarande ståndpunkt, utan äfven ökar det i viss mån. Hur obetydlig är icke handeln på utlandet, äfven i bästa fall, mot den inhemska! Oaktadt Förenta staterna förra året (1899) exporterade fabriksvaror för åttio millioner pund (400,000,000 dollars) var det icke fullt futtiga fem procent af totalpriset på dess fabrikstillverkning, öfver 1,800 millioner. Man behöfver icke frukta, att världens behof skola minskas—Britanniens enda omsorg är att bli det land, som bäst kan fylla dem.

Så stå för närvarande de engelsk-amerikanska handelsförhållandena. I dessa tider af sekterism och partisplittring synes det vara af ytterlig vikt, att en sammanslutning af intelligenta män i hvarje centrum,—där hvarken rang, rikedom, parti eller trosbekännelse kunna utgöra hinder för medlemskap—uteslutande arbetade för sitt lands fred och välfärd, med utsträckt blick äfven till alla länders alla folk, ett broderskap, som ser det egna bästa i det gemensamma bästa. Dessa män dela icke den vanliga politikerns trånga uppfattning, som i kriget mot andra land ser en fördel för sitt eget och, fruktar jag, ser ännu klarare sin egen popularitet. För handelsnationer, sådana som Storbritannien och vår unga republik—hvilken nu börjar dela världshandeln med moderlandet—finnes ingen grad af framgång i någon del af världen, hvari de icke äga andel. Hela världen står i skuld till de nationer, som i större mån fylla deras behof. Därför är Britanniens och Amerikas största intresse: fred. Därför är det också en klok politik att uppehålla fred, ett allvarligt politiskt missgrepp att rubba den, enär vi icke kunna förstöra en annan nations välfärd utan att skada vår egen. En skenbart tillfällig vinst af andras ofärd är verkligen förlust till sist. Detta är kanske att se allt för långt in i framtiden, men steg, som leda dit, böra tagas redan i våra dagar. Första steget ligger i att lämna föreställningen, att handeln följer flaggan; verkliga förhållandet är att handeln följer, dit spåret till den bästa fördelen leder. Handeln respekterar inga flaggor; det lojala Kanada köper sina »Union Jacks» i New York. Kanadas handel på republiken är tre gånger så stor som på England och större än med alla andra nationer tillsammans. Förgäfves söker någon nation politiskt eller nominellt herravälde på främmande område med afsikt att vinna fortfarande affärsförmåner under frihandel och lika lagar för alla. Den försäkrar sig om och fasthåller endast den marknad den kan bäst fylla. Att offra millioner i penningar och tusentals människolif för att erhålla politiskt öfvervälde i ett nytt landområde kan ibland vara nödvändigt i politiskt syfte, men aldrig i handelsintressen. Vi skola ha kommit ett steg framåt, när det öppet förkunnas att politisk eröfring icke är nödvändig för att eröfra ett nytt landområdes handel. Denna sanning behöfver Amerika lära sig på nytt, då hon försöker att få politisk makt öfver Filippinerna. De britiska och amerikanska intressena äro skyddade, när samma lagar gälla för alla nationer. Båda ländernas intressen rörande utländsk handel ha blifvit desamma och borde leda till samma politik: Öppen dörr och Fred—tillåtelse för alla nationer, alla folk att följa egna utvecklingslagar i fullkomlig frihet. Vi ha nyligen haft många bevis på sanningen af det gamla påståendet, att »blod är tjockare än vatten», betydligt mycket tjockare, som jag tror, mellan medlemmarna af vår egen ras. I den nu framträdande dragningen till hvarandra mellan alla engelsktalande—och allt hvad detta innebär—se vi gryningen till en ny känsla—raspatriotism; en känsla af stolthet och hängifvenhet, som den ena halfvan af rasen ger åt »Union Jack» och den andra å »Stars and Stripes»—den andra af de två flaggor, som gemensamt svaja öfver alla engelsktalande, ty intet samfund, hvari vårt tungomål talas, existerar utan att lyda under en af dessa symboler. Silfverkanten på de mörka krigsmoln, hvilka tyvärr nu sväfva öfver de båda grenarna af rasen, är att krigets utgång skall ännu fastare sammanbinda de båda nationerna. Vi kunna säkert, jag tror fullkomligt säkert, antaga att mellan de två nationerna, hvilka äro ett folk, ingen skiljaktig mening någonsin kan uppstå, som icke kan afgöras i vänskap, eller att någon regering i någotdera landet skulle vara nog stark eller illasinnad att motsätta sig folkens önskan, att deras tvistigheter icke må afgöras med svärdets bittra skiljedom. Den dagen är förbi, då engelsktalande män skola uppmanas att döda hvarandra på slagfältet. Solen kommer aldrig mer att lysa öfver ett sådant skådespel. Vi ha hunnit förbi detta stadium och vändt om bladen för alltid i denna fasaväckande historia.

Hur skall framtiden gestalta sig under inflytandet af denna nya makt —raspatriotismen, som nu dagas för oss? Vår egen ras isynnerhet har anlag för den sjukdom, som kallas laudhunger. Storbritanniens röda flagga förkunnar sitt öfvervälde öfverallt i världen. Vi ha utsträckt vårt område tre tusen mil från Atlantens stränder till Stilla hafvets, från S:t Lawrence till Mexikogolfen och, ändå icke nöjda, fruktar jag, att vi följa Englands farliga exempel och annektera utländskt område. Sanningen är att vi alltför troget följt Skriftens ord, som säger oss, att de saktmodiga skola besitta jorden; och hvilket, enligt vår humorist, Mark Twain, förklarade alltsammans—vår ras är så saktmodig. I alla händelser synas vi ha skyndat oss upptäcka, att det sanna och enda säkra beviset på jordens rätta besittningstagare var— att de talade engelska.

Denna utvidgningsepok måste snart gå öfver. Det är utvecklingens lag, att hvarje land skall, om det kan, styra sig själft. Så gör Kanada; Australien håller på att förvärfva sig själfständighet, och båda ha sina egna tulltariffer till och med mot Englands produkter. Sydamerikas sjutton republiker, som nyligen lydt under Spanien, äro alla oberoende under egen styrelse. Det är endast under utvecklingsperioder som aflägsna makter kunna styra och behärska ett folk, men under denna tidpunkt kunna regeringens åtgärder vara af så välsignelsebringande art, att äfven sedan det nya samhället själft öfvertagit ledningen af sina angelägenheter, blir bandet mellan moder och barn icke endast oslitet, utan starkare än någonsin förut. Kanada och Australien lämna starka bevis härpå. Genom den visa, välvilliga, fredliga och tillmötesgående politik, som följts, har inom riket skapats en raspatriotism, som hvilar på moralisk styrka, den mäktigaste af alla, som hvilar icke på lag, utan på kärlek. Britanniens framgång i sin kolonialpolitik är en af de största triumfer en nation någonsin vunnit, kanske den allra största. Endast fredliga och icke krigiska medel kunde ha åstadkommit denna seger, långt mera ärofull än en eröfring genom våldsmakt och långt varaktigare, hvilket framtiden kommer att visa.

Storbritanniens flagga svajar öfver Kanada och Australien. Genom folkets önskan äro de en del af det fast förenade hela, och nu är frågan om denna rassammanslutning skall stanna inom britiska riket eller slutligen utvecklas till ett förbundsråd för hela rasen, ledande de internationella angelägenheterna, innefattande världsfreden och låtande hvarje särskildt land sköta sig själft under egen regering, antingen det önskar en krönt eller okrönt republik. Jag beskylles för att en gång, och det var icke så längesedan, ha spått, att vår engelsktalande ras skulle en dag åter vara förenad. Här är ett lämpligt fält för vår Handelskammare att odla, ty det ligger i riktningen: frid på jorden och människorna en god vilja. För det närvarande kunna de åtminstone bruka sitt inflytande för att stärka det vänliga förhållandet och närmandet mellan de två grenarna. Jag har glömt att nämna ett af de bästa, kanske det allra bästa, resultatet af vår tillfälliga tullpolitik. Det har tillfört oss många britiska yrkesidkare för att uppsätta industriella företag och sålunda utveckla våra tillgångar—Clark och Coats från Paisley, Dolan från Yorkshire, Sanderson från Sheffield och sist, men ingalunda minst, en stor skatt från Halifax. Hvem kunde begära att vi skulle öfvergifva vår tanke på protektionism, om vi lyckades fånga sådana som Firth. Vi utlämna dem icke mot en konungs lösen; vi behöfva så många vi kunna få af Halifaxkvaliteten. Närhelst våra tariffer passa, må alla taga en grundlig hämnd, komma hit öfver och glädja sig åt frihandeln i Unionens fyrtiofem nationer. Republiken uppmanar dem att komma, alla som en. Den har högsta tull på importerade ädelstenar och dyrbarheter, men dessa ovärderliga skatter gå tullfria.

Det är icke endast för sin industriella skicklighet de skulle bli värderade, utan som länkar, hvilka binda samman det gamla och det nya landet, modern och barnet. Några af firmans yngre medlemmar bli bofasta ibland oss, deras barn gifta sig med amerikanare, eller, om de besöka det gamla hemmet, ingå de förbindelser där, och den riktige engelsk-amerikanen är resultatet. Denne visar sig kanske vara den nye mannen, hvilken äger båda rasernas förtjänster och styrka och ingenderas fel och svaghet och som i alla händelser, det kunna vi vara förvissade om, skall vara den främste lärjungen i raspatriotism och arbeta för att det gemensamma medborgarskapets dag skall uppgå inom vår ras vidtfamnande gränser. _________________________________________________________________

"BUSINESS"

(Ur ett föredrag vid Cornell University, 11 Jan. 1896)

»Business» är ett omfattande ord och är i sin ursprungliga betydelse uttrycket för hela skalan af människors sträfvanden. Samma egenskaper, såsom skötsamhet, energi, koncentrering och intelligens, vinna framgång i alla grenar af »business», från medicin till manufakturvaror.

»Business» är ett omfattande ord och är i sin ursprungliga betydelse uttrycket för hela skalan af människors sträfvanden. Prästens »business» är att predika, läkarens att bota sjuka, skaldens att skrifva vers, universitetsprofessorns att undervisa och de studerandes »business» är, skulle man kunna tro, af den ofantliga uppmärksamhet som ägnas däråt, att spela fotboll. Jag ämnar icke tala om »business» i denna vidsträckta betydelse, utan företrädesvis följa definitionen i »Century Dictionary»:

»Merkantila och yrkesmässiga företag af hvarjehanda slag; sysselsättning, som fordrar kunskap i bokföring och finansiella metoder; bedrifvande af handel samt penningtransaktioner af alla slag».

Belysningen, som följer, är betecknande och definierar klart denna uppfattning af »business». Den lyder på detta sätt:

»Det förekommer sällan, att personer med böjelse för studier förvärfva något anseende för kunskap i business».

Men vi måste gå ännu ett steg längre för att mera tydligt förklara hvad »business» är, så som jag ser saken. Är en aflönad järnvägspresident eller bankdirektör eller en aflönad tjänsteman af hvad slag som helst en »businessman»? Strängt taget, icke. För att en person skall vara i »business» måste han vara åtminstone delägare i det företag han leder och ägnar sitt intresse åt samt för sina inkomster vara hufvudsakligen beroende af företagets framgång och icke bara af sin aflöning. Denna synpunkt utesluter hela den aflönade klassen. Inga af dessa äro nu »businessmen», men många af dem hafva varit det och varit det med framgång. Den, som är en verklig affärsman, kastar sig i och slungas omkring på affärslifvets vågor, utan lifräddningsboj i skepnad af aflöning—han riskerar allt.

VAL AF LEFNADSBANA

Förmögenhet kan icke erhållas genom aflöning, hur hög denna än är, och affärsmannen sträfvar efter förmögenhet. Om han är klok, så lägger han alla sina ägg i en och samma korg och tar sedan väl vara på denna korg. Gör han affärer i kaffe, så ägnar han sin uppmärksamhet åt kaffe; gör han affärer i socker, så ägnar han sig åt socker och låter kaffet vara—han blandar inte ihop dem, utom när han dricker sin kopp kaffe med socker i. Om han gräfver kol och säljer dem, så ägnar han sin uppmärksamhet åt »svarta diamanter»; om han äger och säljer skepp, så ägnar han sig åt skeppsfart, och han upphör att försäkra sina egna skepp, så snart som han har kapital att undvara och kan tåla förlusten af ett utan risk af ruin; om han tillverkar stål, så håller han fast vid stål och håller sig på långt afstånd från koppar; om han bearbetar järnmalm, så håller han fast därvid och bryr sig icke om annat slags grufdrift, allraminst silfver och guld. Detta är därför, att en man kan grundligt sköta endast en affär, och endast en duglig man kan göra det. Jag har ännu aldrig träffat på en människa, som fullt förstod två olika slags »business»; ni kan lika lätt träffa på någon, som tänker på två språk samtidigt.

Underafdelning och specialitet är dagens lösen.

HVARJE MAN I SITT YRKE ELLER SIN SPECIALITET

Jag har framför mig många representanter för alla slags studerande. Om jag kunde se in i edra hjärtan, så skulle jag finna många skiftande former af ärelystnad; de flesta sökande utmärkelse i något af de lärda yrkena. Några vilja bli jurister, andra präster, läkare, arkitekter, elektrici, ingeniörer, lärare, och hvar och en ställer upp för sig ett mönster, ett hedradt namn, som intagit första platsen i något af dessa yrken. De blifvande juristerna framför mig skulle vilja täfla med forntidens Marshall och Story eller nutidens Carter och Choate; prästen ville vara en Brooks eller en Van Dyke; läkaren en Janeway eller en Garmany; redaktören ville vara en Dana; arkitekten en Richardson, och när han nått sin ärelystnads mål, så skulle han vara nöjd. Åtminstone tror han det nu. Med dessa klasser har jag egentligen icke något som helst att göra i dag, därför att alla dessa äro yrkesentusiaster. Men när hufvudegenskaperna för att lyckas i de lärda yrkena äro de samma, som betinga framgång inom affärslifvet, kan mycket af hvad jag har att säga tillämpas på er alla.

Ibland er finnas sådana, som skulle vilja segla på det ovissa haf, som kallas »business», och arbeta för att förtjäna pengar, stor förmögenhet och till slut bli millionärer. Men jag är öfvertygad om att, om också detta är främst i edra tankar, så är det icke allt ni sträfvar efter på affärsbanan; ni känner att där gifvas tillfällen att visa duglighet, företagsamhet, energi, omdöme och alla de bästa dragen hos människonaturen, samt äfven att affärsmän mycket gagna det samhälle, de lefva i.

Jag vill försöka att sprida litet ljus öfver vägen till framgång, att peka på klipporna och skären i det förrädiska hafvet och ge några vinkar om sättet att styra ert skepp eller ro ert nötskal och om det hastiga eller det långsamma årtaget vinner i längden.

STARTEN I LIFVET

Låt oss då börja med början. Är någon af de blifvande affärsmännen här framför mig, då han för sig utmålar framtiden, nöjd med att se sig hela sitt lif arbetande för en bestämd aflöning? Icke en enda, det är jag säker på. Här har ni skiljegränsen mellan affär och icke-affär; den ene är husbonde och beror af förtjänsten, den andre tjänare och beror af sin lön. Naturligtvis får ni alla börja som aflönade tjänare, men alla få icke sluta där.

Ni har litet svårt för att komma i gång, mycket svårt i allmänhet, men här gör sig undantagsstudenten gällande. För honom finns ingen svårighet; han har vunnit sina lärares uppmärksamhet, och de känna en mängd affärsmän. Han har fått premium, han är den förste i klassen, han har visat ovanlig förmåga, grundad på karaktärsdrag, som komma att göra sig gällande i täflingen. Han har bevisat sig äga aktning för sig själf, har oförvitliga vanor, godt förstånd, ordningssinne, outtröttlig flit, och hans lediga tid användes till sökande efter kunskap, hvari han finner sin högsta glädje.

Ännu en viktig sak: hans finanser äro alltid i godt skick, han lefver strängt på sina inkomster och sist, men icke minst, han har visat, att han finner glädje i sitt arbete. Dessutom har han vanligen en kraftig garanti för framtida flit och gagnande ärelystnad—han är icke belastad med rikedom. Det är nödvändigt, att han själf banar sig väg i lifvet. Han är icke millionär, han bara ämnar bli det. Han har ingen rik far eller—det som är ännu farligare—en rik mor, som kan och vill understödja honom i lättja, i fall han skulle misslyckas; han har ingen lifräddningsboj, han måste simma eller gå till botten. Innan denne unge man lämnar universitetet, är han en bemärkt man. Mer än en bred väg står honom öppen. Dörren öppnas, innan han behöfver knacka, han väntas af den insiktsfulle arbetsgifvaren. Icke hans professors skrifna betyg—ty betyg måste vanligen läsas och läsas mellan raderna—utan ett ord eller två sagda till affärsmannen, som alltid är på utkik efter unga undantagsstuderande, har tillförsäkrat den unge mannen allt hvad en ung man behöfver—en början. Det oskattbaraste förvärf, som en arbetsgifvare kan vinna åt sin affär är undantagsynglingen—ingen affärsuppgörelse är så gifvande som denna.

Det är naturligtvis oändligt mycket svårare för genomsnittsstuderanden; han behöfver vanligen söka efter sysselsättning, men slutligen finner äfven han en början.

UTVÄGAR TILL FRAMGÅNG

Det är undantagsstudentens bana, som belyser vägen till framgång. Vi behöfva icke alls bekymra oss om honom, han är »all right». Han har blifvit kastad i sjön, men han behöfver ingen lifboj, han behöfver icke klemas med, han kan simma; han är icke född för att bli dränkt, och ni ser hur han år efter år trotsigt möter vågorna, tills han är i spetsen för ett stort »business». Hans början var naturligtvis icke i spetsen, utan vid foten—lyckligtvis; därför har hans framåtskridande alltid skett uppåt. Om han börjat uppifrån, skulle han icke haft tillfälle att sträfva högre. Det betyder icke mycket hur han börjar, ty han äger egenskaper inom sig, hvilka med säkerhet skola åstadkomma ett visst resultat, hvart han än kommit. Han fortfar på en mycket liten lön, uträttar småsysslor, mycket obetydligare än han vet sig kunna utföra, men han utför dem med yttersta noggrannhet.

Men så en vacker dag inträffar något, som ådrager honom hans närmaste förmans uppmärksamhet. Han har något att invända mot ett förslag och tror att det kan förbättras, eller han erbjuder sig att biträda i en annan afdelning än sin egen; eller han stannar en dag senare än vanligt vid sitt arbete eller kommer tidigare en morgon, därför att det var något, som skulle göras nästa morgon, och hvilket han för säkerhets skull ville sätta sig in i i god tid. Hans principal har kanske äfven varit litet orolig öfver samma sak och kommit tidigt till platsen. Han träffar på den unge mannen, som visar att han icke endast utför sitt aflönta arbete, utan äfven tänker på affärens framgång. Det kan också hända, att principalen en dag föreslår en viss åtgärd rörande en af kundernas konto; det åligger kanske den unge mannen att sköta denna gren af bokföringen—en mycket viktig gren. Principalen önskar stoppa denna kredit, hvilket måhända skulle vara till olägenhet för kunden. Den unge mannen känner kunden, har ibland besökt honom i affärer, burit upp penningar—eller försökt att göra det—och invänder blygsamt, att denne är en präktig karl, som måste vinna framgång, som sköter sin affär redbart och klokt och endast behöfver tillfälligt öfverseende för att kunna reda sig förträffligt.

Principalen har förtroende till den unge mannens omdöme och duglighet, tycker kanske att det är litet djärft af en kontorist att framställa något sådant, men säger till honom: »Sköt om den här saken, men passa på att vi icke förlora något. Vi vilja naturligtvis icke skada våra kunder, utan om vi kunna hjälpa mannen utan för stor risk, så göra vi det gärna». Den unge mannen tar saken om hand, och följden visar, att han hade alldeles rätt; kunden blir en af firmans allra bästa kunder, en som icke utan stor svårighet kunde lockas öfver till en annan.

Eller kanske att den vakne unge mannen har gifvit akt på fabrikens försäkringspoliser och deras förfallodag; han ser att denna blifvit försummad—att några af försäkringarna äro förfallna. Det angår icke honom, han har icke betaldt för att sköta om firmans försäkringar; i en mening—den inskränkta meningen—åligger denna syssla en annan man, men han vågar påpeka omständigheten och föreslår, att premierna skola erläggas. Men—lägg nu märke till fördelen af allmän läsning och bildning!—denne unge man har läst tidningar och tidskrifter och lärt känna flere »affärsknep», som ibland bedragit försäkringstagaren på hans försäkring, och i samband därmed har han studerat nya och billiga försäkringsmetoder. Han föreslår, att den eller den polisen öfverflyttas till ett annat, solidare och äldre bolag. Ni ser, mina herrar, att vår tids affärsman måste läsa, ja studera och gå till roten af en hel mängd saker, så att han kan undgå de falluckor, som på alla sidor omgifva en affär. Den arbetsgifvare, som icke insåg hvad en sådan ung man, ehuru i en kontorists anspråkslösa ställning, duger till, är icke värd att arbeta hos.

ANDRA STEGET UPPÅT

Antag att den unge mannen är elektriker eller ingeniör och kommer från Sibley, som är ett bra ställe att komma från. I det stora fabriksföretag, som är nog lyckligt att ha försäkrat sig om hans duglighet, har han kanske en mycket anspråkslös befattning; men han upptäcker att ett par ångpannor icke äro riktigt säkra, att maskinerna eller motorerna äro byggda på falska mekaniska principer och förbruka en mängd bränsle, och att användningen af maskinerna är förenad med risk. Han ser, att entreprenören fuskat med grunden under den; eller han kommer oförmodadt in i fabriken en natt för att se, om allt står bra till, och upptäcker att mannen, som har vakten, icke är att lita på och att en olycka lätt kunnat ske. Han känner det vara sin plikt att ingripa och rädda fabriken från undergång. Han gör upp en ritning öfver maskineriet och lägger fram den för sina principaler med förslag att afhjälpa bristerna, enligt de nyaste vetenskapliga principerna, som han lärt sig i Sibley. Arbetsgifvaren är naturligtvis icke hågad för utgifter och är förargad öfver att hans maskineri icke är sådant det skulle vara. Men äfven om hans vrede tar sig utlopp, låter han, när stormen väl är öfver, den unge mannen förklara hvad ett par tusen dollars nu kunde rädda, och resultatet är, att Sibleypojken får tillsägelse att sköta om saken och laga att allt blir ordentligt gjordt.

Denne unge mans lycka är så godt som redan gjord. Äfven om han ville, skulle han icke kunna dölja sitt ljus under skäppan, hvilket den blifvande affärsmannen just icke är vidare benägen att göra—han är bara och uteslutande »business». Han lider icke af tillgjordhet eller falsk blygsamhet. Han förstår sitt »business», och han är fullt medveten och stolt öfver den omständigheten att han förstår det—det är en af de många fördelar Sibley gifvit honom—och han är besluten, att hans principal icke skulle, åtminstone i denna sak, veta mindre än han. Ni får aldrig uraktlåta att upplysa er arbetsgifvare. Man kan icke hålla en sådan ung man som denne tillbaka; och låt mig tala om för er, att ingen arbetsgifvare vill hålla honom tillbaka. Det finns ännu en person, som är lika glad öfver att upptäcka den unge mannen, som den unge mannen är öfver att upptäcka sig själf, och denna är hans arbetsgifvare. Han är värd en million, hvarken mer eller mindre, men det vore naturligtvis icke till hans nytta att få den, medan han ännu är så ung.

Han har nu tagit två steg uppåt. Först, han har fått en god början och, för det andra, han har visat sin principal, att han är mer än vanligt duglig. »Han har kommit», som fransmännen säga, och han har kommit för att stanna. Hans fot är på stegen och det beror på honom själf, hur högt han klättrar. Han är en af de mycket få, som kommit öfver tröskeln till hela affären.

Men det är mycket som återstår att göra. Denne unge man har nit och duglighet, och han har visat att han har den oundgängliga egenskapen —omdöme. Och han har visat ännu en oundgänglig egenskap—att hela hans intresse är i affären. Han visar ifrån sig de lockande frestelserna, som omgifva unga män, och koncentrerar sin uppmärksamhet, sin tid och sina krafter på uppfyllandet af sin plikt mot sin arbetsgifvare. Alla andra studier, sysselsättningar och alla nöjen undanträngas af »business», som härskar oinskränkt. Hans aflöning stiger, naturligtvis. Om han händelsevis råkat få anställning hos en arbetsgifvare, som icke förstår att uppskatta hans förtjänster så finns det andra arbetsgifvare, som funnit, att här är den sällsynta företeelsen—undantagsynglingen—i deras konkurrents tjänst, och det är mycket antagligt att vår unge hjälte kommer att byta om principal. Det händer icke ofta, men ibland tvingas en ung man att göra det. Som regel är arbetsgifvaren endast alltför tacksam, att en sådan ung man kommit till honom, och han är angelägen att få behålla honom. Men förtroende är något, som behöfver lång tid att gro, och det är en lång väg från högt aflönadt biträde till jämnlikhet som delägare.

DEN AFGÖRANDE FRÅGAN

Låt oss följa honom litet längre. Den unge mannens arbete i firmans tjänst har en dag framkallat nödvändigheten för honom att göra ett besök hos arbetsgifvaren i hans hem. Sådana tillfällen yppa sig allt oftare, den unge mannen blir känd och värderad i familjen; till slut spörjer principalen sig själf, om han icke någon dag kunde taga honom till kompanjon, och då kommer frågornas fråga: »Är han redbar och duglig?»—Låt mig dröja här ett ögonblick. Mina herrar, detta är den afgörande frågan, hvalfvets slutsten, ty ingen duglighet, hur stor den än må vara, är värd något utan redbarhet. När Burns skildrade Skotlands genius i »Visionen», kommo dessa egendomliga ord honom i sinnet:

»Hennes öga, äfven då det ut i tomma rymden såg, lyste klart af tro och heder».

Intet fördöljande, ingen beräkning, ingen spekulation på att vinna en oförtjänt förmån, aldrig en handling, hvars upptäckt skulle bringa er skam. Affärsmannen söker allra först hos sin kompanjon »ett redbart sinne», den, som, äfven för att tjäna honom, vek en hårsmån från den smala vägen, skulle genast förlora hans förtroende. Är han intelligent? Är han i stånd att bilda sig ett korrekt omdöme, grundadt på insikt och klarsynt förutseende? Unga män—ja, gamla män också— gifta sig förhastadt, hvilket är mycket oförståndigt af både de unga och de gamla. Men om ett kompanjonskap kan man säga, att det sällan ingås i förhastande. Det är icke en eller två egenskaper, som afgöra det, utan karaktären i sin helhet—tilltalande i många afseenden, icke frånstötande i något och med särskild duglighet i ett eller två.

Vi höra ofta talas om huru omöjligt det i våra dagar är för unga män att starta nya företag, därför att affärer ske i så stor skala, att det erforderliga kapitalet närmar sig millionen, och sålunda är den unge mannen dömd till en löntagares lif. Detta är sant endast i fråga om de stora korporationerna, i hvilka man icke kan bli delägare utan kapital. Ni kan köpa så och så många aktier för så och så många dollars, och som de unga män jag nu talar till äro fast beslutna att förr eller senare blifva sina egna herrar, så tror jag icke att anställning i en stor korporation—där hög aflöning är allt hvad de kunna vänta—är lika fördelaktig för dem som hos privata ägare.

Äfven presidenterna för dessa korporationer äro endast aflönade och således icke, i ordets strängaste mening, affärsmän. Huru skulle då en ung man, som arbetar under dem, vara annat än en löntagare hela sin lifstid?

HVAR FINNAS TILLFÄLLENA?

Mången affär, som länge arbetat med framgång under kompaniskap, förändras till bolag, aktierna erbjudas till salu, och lärda herrar, menlöst okunniga i affärer, och, stundom, spekulativt anlagda kvinnor samt—jag är ledsen att tala om det—ofta präster och artister äro förledda att köpa. Allmänheten köper affären, men de skulle hafva köpt mannen eller männen, som skötte affären.

Kommer ni ihåg historien om Travers? En vän bad Travers komma in och titta på en hund, som han tänkte köpa för att ränsa sitt konservatorium från råttor. Just som hundsäljaren skulle visa honom, hur utmärkt hunden gjorde slut på odjuren, kom en stor, väldig gammal råtta jagande hunden framför sig. Travers vän frågade honom:

—Hvad skulle du göra?

—Kö-kö-köpa råttan, svarade Travers.

Allmänheten köper ofta den oriktiga saken.

Det skulle vara ett förträffligt studium för er att ofta läsa de olika bolagsaffärernas fondnoteringar. Ni skall finna förteckningen i några tidningar. Lägg nu märke till aktiernas parivärde och det pris, för hvilket ni kan köpa dem. Det kan invändas att detta parivärde är fingeradt kapital, det är endast i ganska få fall det är så; i fabriksaffärer i synnerhet, tror jag, att motsatsen är regel. Kapitalet representerar icke helt och hållet egendomens värde.

Men det finns många bolag, hvilka icke äro bolag, och många exempel på kompaniskap, förändrade till bolag, där affären i själfva verket fortfar som kompaniskap. Om vi jämföra sådana institutioner med de stora bolagen, hvilkas ägare äro här och där och öfverallt, så finna vi en anmärkningsvärd olikhet. Tag till exempel världens stora ångbåtslinjer. De ibland er, som läsa, känna nog till att de flesta af dessa lämna ingen utdelning åt aktieägarna. Några af de största bolagens aktier ha sålts för halfva, till och med för tredjedelen af värdet. Dessa äro bolag helt enkelt, men om vi se på andra linjer på samma haf, som skötas af ägare, och för hvilka vanligen en stor affärsman, som är djupt intresserad, står i spetsen, så skola vi finna, att de hvarje år lämna stor utdelning och öka reservfonden med betydliga summor. Det är skillnaden mellan individualism och kommunism, tilllämpad på business, och mellan ägarna, hvilka sköta sin egen affär som kompanjoner, och ett bolag med tusen olika ägare, okunniga om affärer.

Denna motsats kan man finna inom hvarje affärsgren, i handel, yrkesutöfning, i finanslifvet och i kommunikationen till lands och vatten. Det är på samma sätt med banker. Många bankinrättningar ägas verkligen af några få affärsmän. Dessa blifva snart de ledande, och deras aktier stå alltid högt, i synnerhet om bankens direktör är den störste ägaren, såsom fallet är i de mest framstående bankaffärerna. I sådana delägarskapsbolag finnas alla tillfällen för den blifvande affärsmannen att blifva ägare, det vill säga delägare, ty de som leda sådana företag söka ständigt efter duglighet.

Var icke alltför kinkiga—tag emot hvad goda makter erbjuda. Börja, om ni nödvändigt vill, i ett bolag, men håll alltid blicken fästad på utsikten till en egen affär. Kom ihåg att hvarje företag kan lyckas, därför att det fyller ett särskildt behof hos allmänheten; det utför en nödvändig syssla, antingen det producerar en artikel, säljer den, eller vårdar och förvaltar kapitalet.

Det finns intet slag af »business», där icke framgång kan ernås.

EN AF FRAMGÅNGENS HEMLIGHETER

Framgång beror helt enkelt på ärligt arbete, duglighet och koncentration. Det finns alltid plats i toppen för undantagsmännen inom hvarje yrke. De behöfva icke sträfva efter gunst; det är snarare fråga om, hvem som skall lyckas erhålla deras värdefulla hjälp. Och som det är i hvarje yrke, så är det i alla affärsgrenar—godt om plats i toppen. Er sak är bara att komma dit. Sättet är ganska enkelt: Sköt ert »business» en liten smula skickligare än genomsnittsmannen på ert område. Om ni är aldrig så litet öfver genomsnittet, så är er framgång betryggad, om denna står i proportion till den grad af förmåga och intresse, som ni ådagalägger. I en affär finnas alltid några, som stå nära toppen, men det finns alltid ett oändligt mycket större antal nere vid bottnen. Och skulle ni misslyckas i att nå upp, så skyll icke på stjärnorna, utan på er själfva. De som misslyckas kunna säga, att den eller den personen hade stora fördelar, ödet var honom bevåget, omständigheterna gynnsamma. Det där pratet är icke mycket värdt. En man faller i midten af en ström, som han försöker hoppa öfver, och föres bort af vattnet; en annan försöker detsamma och landar säkert på andra sidan.

Pröfva noga dessa båda män.

Ni skall finna, att den som misslyckades saknade omdömesförmåga; han hade icke beräknat medlen att nå sitt mål; han var en oförståndig karl; han hade icke tränat sig; han kunde icke hoppa; han gjorde det på en slump. Han var lik den där unga damen, som på frågan om hon kunde spela fiol svarade: »Jag vet inte; jag har aldrig försökt.»— Den andre, som hoppade öfver strömmen, hade flitigt tränat sig; han visste ungefär hur pass långt han kunde hoppa. Och han visste fullkomligt säkert, att han kunde hoppa långt nog för att nå en punkt, hvarifrån han kunde vada till stranden eller taga ett nytt hopp. Han visade omdömesförmåga.

En ung man, som gjort sig känd för att utföra hvad han föresatt sig, skall finna huru hans arbetsfält växer år efter år och huru uppgifterna blifva större och större. Å andra sidan, den man, som måste erkänna sitt nederlag och be sina vänner om hjälp för att få börja på nytt, är verkligen illa däran.

Studerande vid våra skolor och universitet voro förr färdiga med examen redan i ton-åren. Detta ha vi ändrat, och de studerande äro i allmänhet äldre, när de börja kampen för tillvaron, men de ha naturligtvis lärt en hel del mer. Såvida den unge universitetsmannen icke hufvudsakligast använder sin tid för att inhämta kunskap i det ämne, som han tänker ägna sitt lif åt, så blir han, om han går in i en affär, undanträngd af yngre män, som börja i ton-åren, ehuru de sakna universitetsbildning. Detta säger sig själft. Nu är frågan: Skall den studerande, som vistats i teoriernas region, hinna fatt mannen, som har ett par års försprång på praktikens hårda och strängt uppfostrande fält.

Att detta är möjligt för den studerande är ju tydligt och att han i sitt senare lif kommer att äga bredare vyer, än den vanlige affärsmannen, som saknar akademisk bildning, är också tydligt, och det är naturligtvis slutet, som blir det afgörande; början är glömd och har ingen betydelse. Men om den studerande någonsin skall hinna fatt den, som först startade i täflingen, så måste det vara genom att äga starkare uthållighet; hans öfverlägsna kunskap och därpå grundade sundare omdöme måste slutligen förhjälpa honom till seger i täflingen. Det är tre brister, som vanligen känneteckna mannen, som startar, innan karaktären vunnit manlig fasthet, nämligen: bristen på sträng själfdisciplin, på allvarlig koncentration och på en allt behärskande ärelystnad. Den unge universitetsmannens vanor och den i en affär anställde ynglingens äro himmelsvidt skillda.

Det är en annan svårighet, som i de flesta stora affärsföretag möter den äldre mannen. Där råder nämligen en sträng civilförvaltning och befordran utan favoritsystem. Det ställer sig därför mycket svårt att få någon annan anställning än i de lägsta graderna. Man måste börja vid foten, och det är bäst för alla parter, synnerligast för den unge studeranden.

Undantagsstudenten borde naturligtvis öfverträffa undantags-icke-studenten. Han har större bildning, och bildning gör sig alltid gällande, om de andra egenskaperna äro desamma. Tag två män med lika naturlig begåfning och energi, samma ärelystnad och personliga egendomligheter, och den af de två, som erhållit den bästa, mest omfattande och mest lämpliga bildningen, har utan gensägelse en ofantlig fördel öfver den andre.

AFFÄRSMAN OCH SPEKULANTER

Alla äkta mynt hafva blifvit efterapade; efterapningen af »business» är spekulation. En affärsman ger valuta för sin inkomst och uppfyller en nyttig förpliktelse. Hans tjänster äro nödvändiga och komma samhället till godo; dessutom arbetar han ihärdigt för att utveckla landets tillgångar och bidrager sålunda till släktets framåtskridande. Detta är äkta mynt. Spekulation däremot är en parasit på affärsmännens arbete. Den skapar ingenting och fyller intet behof. När spekulanten vinner, så tar han pengar utan att lämna vederlag eller betala därför, och då han förlorar, tar hans medspekulant pengarna från honom. Det är ett rent hasardspel mellan dem, förnedrande för båda. Ni kan icke vara en hederlig affärsman och en spekulant. Tillvägagångssättet och syftet på den ena banan äro olycksbringande för den andra. Ingen affärsman kan spekulera hederligt, ty de som visat sig ha förtroende för honom ha rätt att vänta strängt fasthållande vid affärsmetoder. Fordringsägaren tar den vanliga affärsrisken, men vill icke veta af någon spekulationsrisk. Det äkta och det förfalskade ha intet gemensamt.

Att nittiofem procent af dem, som för egen räkning börja ett affärsföretag, misslyckas, låter otroligt, och ändå säger statistiken, att det förhåller sig så. Med siffror kan man bevisa hvad som helst, heter det, men det är dock ett faktum, att proportionen är mycket stor. Tro inte att jag vill afskräcka er från att försöka bli era egna herrar och skaffa er en egen affär, långt därifrån. Dessutom låter den blifvande affärsmannen icke afskräcka sig af något, som någon kan säga. Han är en sann riddare och säger med Fitzjames:

Om full af faror vägen är, dess större lockelser den bär.

Den unge mannen, som föresatt sig att bli en affärsman, låter icke hindra sig, och icke heller låter han sig lockas in på en annan bana —han skall göra en start och få pröfva sina krafter. Han måste gå på. Tids nog att besluta sig för lifslång träldom som blott löntagare, sedan ni först pröfvat på »business» och upptäckt, om ni är, eller icke är, en af de lyckligt lottade, som äga de erforderliga egenskaperna.

Jag har försökt att teckna undantagsakademikerns väg från aflöning till kompaniskap. Det är ingen fantasibild; ingen enda dag går förbi utan förändringar inom firman, hvilka höja unga män till delägarskap; och i hvarenda stad går ingen förste Januari förbi utan att medföra befordringar. »Business» kräfver ungt, friskt blod för sin tillvaro. Om några af er äro missmodiga i denna sak, så låt mig berätta er två historier ur min egen erfarenhet, som bestämdt skola muntra upp er.

EN TECKNING UR LIFVET

Det finns en stor fabriksägare, den störste i världen i sitt yrke. Jag känner honom mycket väl, en präktig karl, som gör heder åt sitt »business». Då han började åldras, insåg han, liksom alla kloka män, att nytt blod behöfde införas i hans affär; att medan det ännu var jämförelsevis lätt för honom att leda det vidsträckta företaget, skulle det vara välbetänkt att sörja för dess öfverlämnande i goda händer, när han dragit sig tillbaka. Rika mäns söner ärfva sällan lust för affärer. Jag kan icke yttra mig om huruvida detta är bra eller illa. Men då jag ser på människosläktet i dess helhet, tror jag det är bra.

Om rika mäns söner hade fattiga mäns söners tvingande behof och däraf framkallade ärelystnad och förmåga, skulle det finnas färre utsikter för universitetsstnderande än nu. Det var icke till någon af sin familjs medlemmar denne man vände sig för att finna den nya kraften. En ung man anställd i ett bolag hade ådragit sig hans uppmärksamhet vid utförandet af några uppdrag för sin firma. Den unge mannen hade ofta ärenden till den äldre affärsmannen. Denne var klok och gick icke hastigt till väga. Hans duglighet var han snart på det klara med, men det var endast en punkt bland många andra. I hvilka förhållanden lefde den unge mannen, hurudana voro hans vanor, böjelser och kunskaper? Hurudan var hans natur, utom hvad som rörde hans verksamhet? Han fann alla svaren på sina frågor tillfredsställande. Den unge mannen, hvars far var död, underhöll sin mor och en syster; hans vänner voro präktiga unga män, ett par af dem något äldre än han; han studerade; han var road af läsning; han hade ädla böjelser. Jag behöfver knappast säga att han var en ung gentleman, med aktning för sig själf, den förkroppsligade hedern, ur stånd till något lågt eller simpelt; i få ord, ett mönster för en ung man och, naturligtvis, fattig—det säger sig själft.

Den unge mannen blef eftersänd, och millionären sade honom, att han skulle gärna vilja anställa honom i sin affär, om han hade lust att göra ett försök. Millionären uttalade öppet sin afsikt att finna en ung affärsman, som kunde sätta sig in i företaget och med tiden befria honom från omsorg. Det uppgjordes att han skulle under två år ha plats som bokhållare, underkastad en bokhållares villkor, som i detta fall voro mycket stränga, därför att han måste vara på fabriken några minuter före sju på morgonen. Han skulle få något högre lön, än han hade förut, och om efter två års förlopp ingenting blifvit sagdt å någondera sidan, var öfverenskommelsen slut, och hvar och en af dem fullkomligt fri. Han var helt enkelt antagen på försök. Den unge mannen förklarade stolt, att han ville icke ha det annorlunda.

Allt gick som förut. Innan de två åren voro förflutna, var principalen säker på att han funnit den ytterst sällsynta artikeln: en ung »businessman». Huru många egenskaper innefattas icke i detta ord— först och främst omdömesförmåga; ty utan omdömesförmåga kommer en affärsman icke långt. Principalen förklarade för den unge mannen, att han var belåten med honom, nöjd med hans arbete och uttryckte sin glädje öfver att ha funnit honom. Han hade nu vidtagit anordningar för att upptaga honom i firman. Men till hans häpnad svarade den unge mannen:

— Jag är mycket, mycket tacksam, men det är mig omöjligt att emottaga anbudet.

— Hvad står på? Ni passar mig. Passar jag inte er?

— Ursäkta, sir, men af skäl, som jag icke kan förklara, vill jag lämna min plats om sex månader, då mina två år äro ute, och jag ämnade just säga upp den, så att ni kan få den fylld.

— Hvart ämnar ni er?

— Jag reser utomlands.

— Har ni tagit någon anställning?

— Nej, sir.

— Vet ni icke hvart ni kommer att resa?

— Nej sir.

— Icke heller hvad ni skall göra?

— Nej sir.

— Jag har behandlat er väl, och jag tror mig ha rättighet att få veta det verkliga skälet. Jag anser att det är er plikt att säga mig det.

Skälet tvingades ur den unge mannen.

— Ni har varit alltför god mot mig. Jag skulle vilja ge mycket för att kunna få stanna hos er. Ni till och med bjöd mig till ert hem— ni har varit borta på resor—ni uppmanade mig att ofta hälsa på och att ledsaga er fru och er dotter till sådana underhållningar, som de önskade besöka—och jag—jag kan inte uthärda längre.

Nåväl, millionären upptäckte naturligtvis hvad ni alla redan förstått, att det händt den unge mannen precis detsamma, som skulle händt er under liknande förhållande—han hade blifvit kär i dottern. I vårt land skulle detta icke ansetts som en förbrytelse, och jag tillråder ingen af er att strida mycket emot känslan. Om ni hyser verklig kärlek till någon, så bry er icke om att föremålet är dotter till er principal och att ni får bära rikedomens börda. Men i det land, hvarom jag talar, skulle det hafva ansetts ohederligt af en ung bokhållare att fria till en ung dam utan föräldrarnas tillåtelse.

— Har ni talat med min dotter om edra känslor för henne? lydde frågan. Den unge mannen värdigades knappt svara.

— Naturligtvis icke.

— Aldrig sagt ett ord, som kunnat tydas däråt?

— Naturligtvis icke.

— Nå, sade han, jag ser ingen anledning hvarför ni icke skulle göra det. Ni är just den son jag skulle önska mig, ifall ni kan vinna min dotters hjärta.

Mycket egendomligt, men det var dock så, hade den unga damen samma åsikt som pappa—han var en sådan äkta man, som hon ville ha. Denne unge man är nu en lycklig affärsman.

ROMANTIK I »BUSINESS»

Jag har en annan historia, som hände i ett annat land. Båda svärfäderna ha själfva berättat mig historierna, och de äro stolta män, liksom jag är stolt öfver deras vänskap. Ni ser att business är icke endast detta hårda prosaiska lif, som vanligen skildras. Det bär inom sig romantik och känsla, och ju större ett affärsföretag är, ju framgångsrikare och nyttigare, desto mera romantik och fantasi träffar man på. De största triumferna, till och med i affärer, härröra från romantik, känsla och fantasi, i synnerhet inom en firma med världsrykte.

Den andra historien är så lik den första, att det är svårt att berätta den med någon framgång. Ni gissar er genast till upplösningen, och detaljerna i dessa händelser betyda ingenting. Det är som när jag berättade om slaget vid Bannockburn för mina unga brorsöner: Där stodo engelsmännen och där skottarna.

— Hvem vann, farbror? skreko alla tre på en gång med sublimt förakt för detaljer. Men i detta fall är det icke fråga om krig. Jag tar för afgjordt, att alla förvecklingar löstes genom fredlig öfverenskommelse.

Jag skall icke berätta historien i hela sin längd, som jag gjorde med den föregående; den är alldeles likadan med undantag af att den unge mannen i detta fall var anställd på vanligt sätt. Den unge mannens tjänster behöfdes, och han blef anställd.

Slutligen blef han millionärens privatsekreterare och med samma olyckliga resultat. Men i detta fall hade fadern bedt den exemplariske och duglige unge mannen att, medan han var borta, se till hans söner. Detta gaf anledning till besök å familjens landtställe och till lek och idrottsöfningar med sönerna. Min vän glömde att han hade en dotter, och det skulle han inte ha gjort. När ni blir icke endast hufvudmän för affärsföretag, utan också hufvudmän för familjer, så skall ni komma ihåg detta och inte endast tänka på sönerna. Privatsekreteraren, som fått i uppdrag att hålla ett öga på sönerna, hade på ett eller annat sätt missförstått de muntliga instruktionerna och gaf dem ett litet vidsträcktare fält. Dottern syntes behöfva mesta omsorgen. Men lägg märke till detta: Dessa båda unga män tillvunno sig sina principalers förtroende och erkännande först, och blefvo sedan kära i döttrarna. Ni kunna vara fullkomligt trygga, om ni taga dessa saker i samma ordning.

VÄRDET AF EN AFFÄRSBANA

Kanske det tillåtes mig, utan att jag alltför mycket afviker från ämnet för min text, att framställa några anmärkningar öfver det inflytande en affärsbana, i jämförelse med andra yrken, har på människor.

Först har jag då gifvit akt på att artistbanan gör folk småaktiga och framkallar afundsjuka, fåfänga och retlighet, just raka motsatsen till de egenskaper jag träffat på hos affärsmän. Man tycker att musik, målning och skulptur borde utöfva ett förädlande inflytande på de personer, som dagligen syssla därmed. Men erfarenheten säger något helt annat. Kanske är det därför, att konstnärernas arbete eller utförande är så personligt, så i ögonen fallande, så direkt framstäldt för publiken, att småaktiga känslor lätt väckas till lif; hvad anledningen än må vara, så tror jag ingen kan påstå motsatsen, då jag säger att konstnärer ofta bli fördomsfulla och trångsinta. Men förstå, att jag talar endast om klasser och om allmänna intryck; öfverallt träffa vi på undantag, hvilka göra genomsnittet ännu mindre tillfredsställande. Hvad de så kallade lärda yrkena angår, så iakttaga vi en ganska märkbar skillnad på den verkan de olika facken frambringa.

Inom den prästerliga klassen märkes detta icke så mycket i vår tid, därför att de ledande på detta viktiga område tillåta sig vidsträcktare vyer än förr och befatta sig mindre med bekännelser och dogmer och mera med de yttringar af synd och felaktigheter, som vidlåda det mänskliga lifvet i alla dess skiftande företeelser. Detta vidgar sinnet. Det har framhållits, att juridiken gör förståndet redigt, men trångt, och att jurister sällan ha stigit till högre chefsplatser med makt öfver sina medmänniskor. Detta innebär icke att män, som studera lagfarenhet, bli mindre dugliga lagstiftare eller statsmän och ledare. Om så vore förhållandet, skulle vårt land, framför alla andra, vara illa däran, emedan vi styras af jurister. Men de mest ryktbara amerikanare, som varit stora män, voro icke stora lagkarlar; det vill säga, att de sällan intagit någon rangplats inom yrket, men de ha begagnat sig af den oskattbara fördelen, som lagstudium förlänar en statsman, och utvecklats utöfver yrkets gränser. Det säges att den store lagkarlen och den store domaren måste befatta sig med redan fastställda regler och föreskrifter; lagkarlen följer föreskrifter, men härskaren öfver människor utfärdar föreskrifter.

KÖPMÄN OCH VETENSKAPSMÄN

Det förefaller, som om alla lärda yrken hade en viss benägenhet att göra sina utöfvares sinnen rediga, men trånga. Hvad som först erfordras på affärsbanan, är att affärsmannen skall kunna befatta sig med en ständigt växlande mångfald af frågor. Han måste äga en omfattande omdömesförmåga, grundad på mångsidigt vetande. Det är icke tillräckligt för vår tids store köpman och affärsman, att han känner sitt eget land väl, dess fysiska förhållanden, dess resurser, statistik, årsväxt, farleder, finanser, med ett ord, alla förhållanden, som röra icke endast det närvarande, utan som gifva honom data, af hvilka han med någorlunda säkerhet kan beräkna framtiden.

Köpmannen, hvars verksamhet sträcker sig till olika länder, måste känna till äfven dessa och likaså det viktigaste, som rör dem. Hans synpunkt får vara vid som världen; intet af vikt kan hända, som icke har inflytande på hans verksamhet: politiska förvecklingar i Konstantinopel; kolerasymptom i Östern; monsun i Indien; guldtillgången i Cripple Creek; förekomst af Coloradoskalbaggen eller en fallen ministär; krigsfara; sannolikheten af skiljedom i koloniala tvistefrågor—intet kan hända i någon del af världen, som han icke behöfver tänka öfver. Han måste äga en af de mest sällsynta egenskaper: förmågan att rätt bedöma människor. Han använder ofta tusentals personer och bör veta hur han skall kunna framkalla det bästa hos de olika karaktärerna; han måste äga organisationsförmåga— en annan sällsynt gåfva; han måste hafva handlingsförmåga, måste kunna besluta sig hastigt och klokt.

Dessa sällsynta egenskaper äro icke så absolut nödvändiga för specialisten i något yrke eller ämbete. Köpmannen följer en bana, som icke endast skärper hans förstånd, utan utvecklar alla hans själsförmögenheter; i motsats till andra banor leder den icke till fackkunskap eller ensidighet, utan utvecklar omdömesförmågan och handlingskraften. Ingen vetenskaplig verksamhet omfattar så många problem, ingen annan kräfver en så vidsträckt synpunkt på förhållanden i allmänhet. Därför tror jag att det med fullt skäl kan sägas om affärsbanan, att den måste vidga och utveckla sina anhängares intellektuella krafter.

Å andra sidan är den lärda banan oändligt mycket ädlare på ett sätt: den har icke till hufvudändamål att förtjäna pengar och är fri från den största faran på affärsbanan, hvilken i en betydelse är den sorgligaste af alla banor, nämligen om den beträdes på orätt sätt. Att förtjäna pengar är utan tvifvel bevekelsegrunden för de flesta unga män, som ägna sig däråt. Jag tror att om ni vill pröfva edra hjärtan, så skall ni finna att jag talar sant. Men om detta är den första, så skulle det icke vara den sista bevekelsegrunden.

En människa kan göra stor nytta genom att utveckla sitt lands tillgångar; genom att skaffa sysselsättning åt tusenden; genom att förbättra uppfinningar, som visa sig vara till släktets välsignelse och förhjälpa det framåt. Den framgångsrike affärsmannen höjer sig snart öfver blotta önskan att förtjäna pengar som huf vudändamålet för sina sträfvanden; denna är undanträngd af tanken på den nytta han kan göra inom sin verksamhetskrets. Köpmannen finner snart sin största glädje i utsträckningen af sina internationella affärsförbindelser— i sina skepp, som befara alla haf. Fabrikanten finner sitt största intresse och sin största belöning i sina biträden, sina fabriker, sina maskiner, i förbättringar och nya arbetsmetoder. Den vinst de få uppskattas icke så mycket för penningens egen skull, utan mera som ett tecken på framgång.

»Business» har sin romantiska såväl som sin prosaiska sida. Den unge mannen, som börjar i en bankaffär och befattar sig med kapitalplaceringar på hundra olika sätt—i järnvägsobligationer, i förlagslån till köpmän och yrkesutöfvare för att hjälpa dem utföra sina underverk—finner snart att »business» innehåller romantik och lämnar ett obegränsadt spelrum för fantasien. Hans inflytande kan göra sig gällande i hela vida världen. Ett enkelt bref af hans hand kan föra den resande till jordens aflägsnaste vrå. Han kan äfven vara sitt fosterland till tjänst i en kris, som Richard Morris, den framstående köpmannen i Filadelfia, hvilken kom general Washington till hjälp vid revolutionen, eller, såsom i vår tid, våra bankirer, hvilka vid flera kritiska tillfällen bisträckt regeringen med sitt guld för att afvända en öfverhängande olycka.

DEN ÖFVERVUNNA FÖRDOMEN MOT HANDEL OCH INDUSTRI

Om den unge mannen icke finner romantik i »business», så ligger felet icke hos »business», utan hos den unge mannen. Tänk bara på allt det underbara, det mystiska, som är förknippadt med utvecklingen af den mest andliga af alla makter—elektriciteten—med sin okända, kanske oanade kraft. Den unge man måste vara mycket trög och prosaisk, som icke efter att på ett eller annat sätt haft att göra med elektricitet känner sig lyftad från hvardagligheten till det hemlighetsfullas region. »Business» är icke bara dollars; de äro endast skalet—kärnan ligger ini och kommer affärsmannen till godo senare, när hans högre egenskaper, hvilka ständigt påkallas, hunnit utvecklas och mogna. Under militarismens och den råa styrkans öfvervälde rådde stort förakt för mannen, som utöfvade ett yrke. Huru fullständigt har icke detta ändrats! Men denna känsla har icke gamla anor, ty om vi blicka längre tillbaka, så finna vi att de äldsta familjer i världen voro icke så stolta öfver något som öfver den roll de spelade i »business». Ullsäcken och skutan finnas ännu i deras vapensköldar. Den för närvarande mest inflytelserike statsmannen i England är härtigen af Devonshire, därför att han har båda partiernas förtroende. Han är direktör i Barrow Steel Company. Af ledamöterna i det nuvarande konservativa kabinettet inneha sextiofyra direktörsposter i olika handels-, fabriks- och grufbolag.

Nu för tiden är det icke i Storbritannien tal om att hålla sig utanför handel och industri, utan tvärtom att få tillträde dit. Franska republikens president, som haft en så märkvärdig karriär, har hela sitt lif varit en affärsman. Den förra känslan af motvilja har alldeles försvunnit.

Ni minns att förre kejsaren af Tyskland ville göra sin vän, stålfabrikanten Krupp, till furste, men denne »businessman» var alltför stolt öfver sina fabriker och var sin faders värdige son och bad kejsaren om ursäkt, för att han icke ville degraderas från sin rang som »Stålkung». Herr Krupps son, som nu bestigit sin faders tron, skulle helt säkert svara på samma sätt. Nu är han monark, alldeles som kejsaren och, efter hvad jag känner om unge kung Krupp, lika stolt öfver sin ställning.

Den gamla fördomen mot affärsverksamhet har försvunnit från de starkaste bålverken i Europa. Förändringen har uppstått däraf, att affärsverksamheten blifvit förändrad. I forna dagar utfördes hvarje särskild arbetsgren i möjligast minsta skala, och små sysslor i små affärer alstra små människor. Dessutom måste hvarje man ägna sig åt detaljer, och i själfva verket bedref hvar och en yrke och handel på egen hand. Organisationsförmåga, företagsamhet, vida vyer och handlingskraft hade intet spelrum. I vår tid sker »business» inom alla grenar på en så gigantisk skala, att delägare i ett stort affärsföretag äro härskare öfver ett helt litet rike. En arbetschef kan ha flere män i sin industriella armé, än de tyska småkungarna hade under sina fanor.

Det sades fordom, att två personer med samma yrke kunde aldrig komma öfverens; nu råder den varmaste vänskap mellan yrkeskamrater, de besöka hvarandras kontor, fabriker och magasiner, visa hvarandra de olika metoderna, förbättringarna och uppfinningarna samt tillämpa dem oförbehållsamt i sina egna affärer.

Affärsföretagen äro alltför storartade för att alstra småaktig afundsjuka, och vid sidan af förvärfsbegäret finnes begäret efter framsteg, uppfinning, förbättrade metoder, vetenskaplig utveckling och stolthet öfver att lyckas i dessa viktiga punkter; så att den behållning en affärsman nu för tiden eftersträfvar och erhåller består icke uteslutande i dollars. Han får jämte dollarn något bättre, en kassabehållning i medvetandet att ha bidragit till höjandet och utvecklandet af det arbetsföretag, som han gjordt till sin lifsuppgift.

AFFÄRSBANANS BELÖNINGAR

Jag kan med fullt förtroende framhålla affärsbanan för er såsom en bana, hvilken lämnar fritt rum åt utvecklingen af en mans bästa egenskaper. Jag tror att den store köpmannens, bankirens eller fabrikschefens bana är gynnsam för utvecklingen af själsförmögenheterna, att den mognar omdömet och insikterna i olika ämnen, friar från fördom och håller själen frisk och mottaglig. Och jag vet att varaktig framgång vinnes icke utan genom ärlighet och redbarhet, genom oförvitliga vanor och tadelfritt lefnadssätt, genom ådagaläggande af god insikt och klokt omdöme i det mänskliga lifvets alla förhållanden; anseende och förtroende fly snart från den affärsman, som visar oförstånd i handel och vandel eller som är oregelbunden i sina vanor eller misstänkt för att icke vara fullt redbar. I hvarje annat yrke kan finnas plats för den oförståndige— oförståndig som ett barn utanför sitt speciella fack, men framgångsrik inom detta—men ännu aldrig har en oförståndig affärsman haft framgång. Om han saknar en sund, allt omfattande omdömesförmåga, så är han dömd till undergång.

Businessbanan är sålunda en sträng dygdens skola, och där finns en mycket hög belöning, som den ofta utdelar, och ingen annan bana kan utlofva: All den ädla välgörenhet den möjliggör. Det är »businessmän», vi hufvudsakligast ha att tacka för våra universitet, högskolor, bibliotek och uppfostringsanstalter, hvarom sådana namn vittna som Girard, Lehigh, Chicago, Harvard, Yale, Cornell och många andra.

Hvilket bättre minne kan en man efterlämna, än ett som åstadkommer så mycket verkligt godt och så säkert för hans namn till kommande släkten, hälsadt med välsignelse af tusenden inom hvarje årtionde, hvilka inom dess murar erhållit den dyrbaraste skatten: en sund och fri bildning? Detta är de mäns arbete, hvilka insågo att rikedom är anförtrodt gods, att under ägarens lifstid användas till medmänniskors bästa.

I fall några affärsmän skulle bli beskyllda för snikenhet, kunna vi med allt fog försvara dem som klass med de ord, som den hedervärde Thomas Cromwell använde till försvar för den store kardinalen: »Om de äro snikna i att förvärfva, så äro de kungligt frikostiga i att gifva, hvarom dessa lärosäten bära vittnesbörd.» _________________________________________________________________

STÅLTILLVERKNING I FÖRENTA STATERNA I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET [1]

(Ur the Review of the Century number of New York Evening Post, 12 Januari 1901).

Några skäl hvarför Förenta Staterna blifvit det förnämsta stålproducerande landet i världen. Jämförande priser på råvaran och ståltillverkning i detta land och utrikes.

[1] Med stål menas ej längre det härdbara järn, som ännu för några årtionden sedan därmed betecknades, utan benämningen stål omfattar nu för tiden allt järn, som under framställningen varit i flytande form, såsom bessemer, siemensmartinsjärn o. d. under det att hvad som endast varit halfflytande, såsom lancashire o. d., fortfarande kallas järn. Ett stålfartyg är sålunda ingalunda gjordt af härdbart stål utan af helt mjukt järn.—Ö. a.

Att skrifva om ståltillverkning i Förenta staterna under det senaste århundradet är verkligen att börja från början. I Mr. Swanks förträffliga bok: »Järn i alla tidehvarf» lära vi, att myndigheterna i Pennsylvania så sent som 1786 lånade Mr. Humphreys 300 pund under fem år för att sätta honom i stånd att försöka förvandla stångjärn till stål »lika bra som i England». Så sent som 1810 frambragtes i hela landet endast 917 tons stål, hvaraf Pennsylvanias del var 531 tons, eller mer än hälften af det hela. Det är egendomligt att den gamla goda staten, som var själfva hufvudplatsen för tillverkningen, ännu lämnar ungefär samma procent. Till och med 1831 var ståltillverkningen endast 1,600 tons, en summa, som sades motsvara allt som importerats, så att stålmarknaden för sjuttio år sedan delades jämnt med utlänningen. Men vid tillverkningen af detta stål användes cementeringsmetoden; degelstål kommer senare. Från 1831 till så nyligen som 1860 gjordes ringa framsteg i ståltillverkningen; totalproduktionen i Pennsylvania år 1850 var endast 6,000 tons, ännu hufvudsakligast cementstål. 1840 började Isaac Jones och William Coleman att tillverka stål i Pittsburg och rönte stor framgång. 1853 tillverkade Singer, Nimick & Co. med fördel gjutstål till sågar, verktyg, maskiner etc.; för samma ändamål bearbetade 1860 Hussey, Wells & Co. amerikanskt järn till stål af prima kvalitet som jämn produkt. Och 1862 upprättade Park Brothers & Co. det största hittills kända stålbruket, och flera hundra engelska arbetare införskrefvos för att tillförsäkra bolaget framgång. Denna firma använde också amerikanskt järn. Alla dessa affärsföretag funnos i Pittsburg.

Därefter blef täflan med det utländska stålet ganska skarp, tills inkräktaren slutligen tvangs att lämna fältet. I början kunde europeiska fabrikanter afstjälpa sitt öfverskott på utländsk botten och tvinga de amerikanska fabrikanterna att för hela sin tillverkning nöja sig med de ytterligt låga priser, hvilka inkräktaren endast accepterade för en obetydlig del af sitt. Den, som behärskar en gifvande inhemsk marknad, kan med stor fördel inkräkta främmande marknader. Under de senaste åren är det den amerikanske fabrikanten, som afstjälper sitt öfverskott på europeisk botten. Eröfra först den inhemska marknaden, så kommer den utländska till er af sig själf, lyder regeln i den internationella handeln.

Då jag skrifver om Coleman, Jones, Nimick, Singer, Hussey och Park, återföres jag i minnet till mina gossår. Som springpojke vid telegrafstationen i Pittsburg har jag lämnat dem månget telegram och med stolthet emottagit en igenkännande nick af dessa min ungdoms stora män. Hvar och en af dem stod så tydligt för min blick, då jag nedskref hans namn, som om vi ännu stode i daglig förbindelse med hvarandra. Om de började tala i nästa rum, så skulle jag kunna urskilja hvarje röst, innan ordet var uttaladt. Alla äro nu borta med undantag af den yngre af bröderna Singer, som ännu är min kompanjon och vän. Dessa äro stålets fäder i Förenta staterna. De »hafva gjort staten en tjänst». Frid öfver deras aska!

Det var icke förrän 1864 som revolutionen i ståltillverkningen nådde till oss och järnåldern började ge vika för den nya Kung Stål. Detta minnesvärda år tillverkades vårt första bessemerstål; och stål, som hittills kostat sex à sju cents pr skålpund, har sedan sålts för mindre än en cent pr skålpund, under det att stål-»billets» till hundratusentals tons sålts, »tre skålpund stål för två cents». Till detta stål åtgår för hvarje skålpund två skålpund järnmalm, upptaget och transporteradt öfver land och vatten, 1,000 mil, ett skålpund koks, hvarför erfordrats ett och ett tredjedels skålpund stenkol, upptaget ur grufvorna, förkoksadt och transporteradt 50 mil, och ett tredjedels skålpund kalksten, tagen ur brottet och transporterad 140 mil, så att tre och ett tredjedels skålpund råmaterial har bearbetats till ett skålpund stål och erbjudits kunden för två tredjedelar af en cent, tre skålpund för två cents eller 15 dollars för 2,240 skålpund = en ton.

I fall jag uppmanades att förklara huru detta mirakel utföres, skulle jag icke kunna det, ty jag kan icke frigöra mig från fruktan att något misstag föreligger och att en affär, som åt en otacksam allmänhet lämnar denna dyrbara metall till så lågt pris, snart måste komma i klämma. Det skulle ovillkorligen gå därhän, i fall detta ytterligt låga pris räckte för en längre tid eller för alla sorters stål. Det finns icke tillräcklig profit för att täcka risken af att sälja tre skålpund stål för två cents. Men några af Förenta staternas största affärsföretag, som äga egen råvara, egna skepp och egna järnvägar samt äro mönstergillt inrättade och skötta, kunna sälja till detta pris, som icke lämnar något kvar till utdelning eller ränta på insatt kapital. Räntan uppgår till omkring två dollars pr ton och öfverskrider denna summa i de flesta fall. Förluster vid tillverkningen, olyckshändelser och reparationer samt vid försäljningar skulle beräknas till två dollars pr ton.

Detta låga pris möjliggjordes genom Sir Henry Bessemers uppfinning. Bessemerstålet sattes upp på konungatronen, och ingen monark tycktes vara så säker på en lång och obestridd regering; synnerligast sedan bessemerprocessen blifvit fullständigad af ett ungt geni, min vän Sidney Gilchrist Thomas, som upptäckte basiska defosforiseringsmetoden, hvarigenom orena malmer kunde användas vid tillverkningen af bessemerstål.

Många sammanstämmande orsaker ha möjliggjort priset på stål-»billets» till 15 dollars pr ton; den förnämsta är automatiskt maskineri, hvari Amerika utmärker sig. Att tillverkningen pågår utan afbrott är nästa orsak. Verkstäder, som äro 1,100 à 1,200 fot långa, bli vanliga; i dessa kommer råvaran in genom den ena ändan och utgår ur den andra fullt färdig, utan att en hand rört vid den och ofta till och med utan afbrott, utom för ny upphettning. Det talas nu om planer till nya fabriker i en sådan skala, att ett landområde på en och en kvarts mil erfordras; ensamt en verkstad skulle vara 3,000 fot lång. Ett hufvudvillkor för billig produktion är stor skala. Fabriker, som tillverka ett tusen tons stål om dagen, ha liten utsikt mot en fabrik, som tillverkar tiotusen. Vi finna denna lag inom alla industrigrenar. Den skapar ångskeppet på 20,000 tons och järnvägsvagnen på 50 tons. Förbättrade maskiner och användningen af elektricitet som drifkraft samt det nya af- och pålastningsmaskineriet äro alla bidragande orsaker till stålets prisfall.

Det finns dock en del af omkostnaden, som hvarje sociolog bör glädja sig åt att icke ha minskats, och det är lönen för det arbete, som utföres af människohand. Den har stigit och synes vilja stiga ännu högre. I ett af de största stålbruken var förra året genomsnittsaflöningen pr man—inberäknade alla pr dag aflönade arbetare, gossar och maskinister—högre än fyra dollars om dagen under trehundraelfva dagar. Ju färre arbetare som behöfvas, dess mindre blir arbetskostnaden pr ton och—tvärtemot den ofta uttalade åsikten—dessa arbetare stå just som arbetare betydligt högre än förr. Det är ett misstag att tro att människor bli endast maskiner; arbetaren från forna dagar skulle icke kunna sköta nutidens invecklade maskineri eller motsvara krafvet på intelligens och raskhet.

Om någon för fem år sedan frågat vårt lands stålfabrikanter, huruvida det fanns någon möjlighet att bessemerstålet kunde finna en rival, skulle icke en af tusen tvekat att svara ett kraftigt: »Aldrig!» Men en af de tusen, som varit mera förtrogen med nyare uppfinningar, skulle varit mindre bestämd och kanske antydt, att till och med bessemerprocessen kunde finna en rival.

Fördelarna vid Siemens Martin-metoden hade erkänts af åtminstone en firma, hvars representant hade sett den tillämpas utrikes. Cooper, Hewitt & C:o tillkommer förtjänsten att ha gjort första experimentet med den i Förenta staterna. Detta var 1868. Men den större kostnaden vid tillverkningen af detta slags stål inskränkte dess användning. Det var först vid upptäckten, att Thomas basiska process lämpade sig förträffligt för »open-hearth»ugnen, som martinstålet fick rang bredvid bessemerstålet. Det första basiska »open-hearth»stålet i vårt land tillverkades af firman Carnegie, Phipps & C:o i Homestead år 1888. I öppen härd tillverkas numera två slags stål, det sura och det basiska. Det senare är mycket billigare än det förra, ehuru det till och med är renare, enär den basiska processen fullkomligt aflägsnar alla »oarter». Basiskt »open-hearth»stål ersätter numera på många ställen svenskt järn, äfven till hästskor. Pansarplåt förfärdigas däraf. East-Riverbron bygges af surt stål, hvarför ett högre pris betalas; men detta kommer sig endast däraf att ingeniören icke är mottaglig för bevis. Den stora fördelen för Förenta staterna af den basiska metoden är, att våra enorma upplag af starkt fosforhaltig järnmalm kunna användas till stål, under det att bessemermetoden i den amerikanska tillverkningen kräfver jämförelsevis fosforfattiga malmer, på hvilka tillgången är ganska begränsad. Ståltillverkningen i öppen härd är i ständig tillväxt.

Sålunda har järnåldern, som slutade under förra århundradet, efterträdts af bessemerstålåldern, hvars regeringstid räckte endast trettiosex år, med början 1864, och som nu träder tillbaka för att lämna plats åt Siemens »open-hearth»stålåldern. Tillverkningen i öppen härd har numera i Storbritannien långt företräde för bessemer, och jag tror mig våga påstå, att det blir samma förhållande i Förenta staterna.

Försvinnandet af bessemeråldern har framkallat de södra staterna som en blifvande ståltillverkare, som eljes aldrig skulle kommit med i marknaden, emedan dess malmer äro olämpliga för bessemerprocessen, men troligen visa sig passa för »open-hearth»processen. Förrän Tennesseebolagets nya stålfabriker ha kommit i gång och arbetat någon tid, kan man icke med säkerhet uttala sig om, huruvida Södern kan blifva en medelpunkt för ståltillverkning, men efter alla tecken att döma ser det ut, som om den snart skulle blifva en ganska viktig faktor på detta område.

Stålets nuvarande medelpunkt utgöres af en kvadrat mellan Pittsburg och Wheeling, nordväst till Lorain, åt öster till Cleveland och åt söder tillbaka till Pittsburg. Inom detta område tillverkas mest stål. Ensamt Allegheny—Pittsburg inberäknadt—tillverkade 1899 nästan en fjärdedel af allt tackjärn i Förenta staterna, nästan hälften af »open-hearth»stålet och nästan 39 procent af all slags ståltillverkning. Och det ser icke ut som om denna region snart skulle bli undanträngd. Colorado skall otvifvelaktigt utvecklas i förhållande till hela Västkusten. Chicagos ställning som stålfabrikant är redan försäkrad. Det stora landet i sydväst visar icke benägenhet att tillverka stål i vidare utsträckning. I medlet af förra århundradet utgjorde de östra staterna ståltillverkningens egentliga hemort. Till och med i Pennsylvania tillverkades hälften af dess stål öster om Alleghenybergen. Sedan dess har riktningen gått snabbt åt den region, som kallas »Central West» och som har Pittsburg till sin medelpunkt. Öfverflyttningen af de stora Lackawanna järn- och stålfabrikerna i Scranton, Pa, till Buffalo, och Betlehemstålbolagets lysande triumfer i pansarplåt, kanoner och smiden som specialitet—hvilket gaf det en särskildt framstående ställning—äro bevis på att Östern icke är någon lämplig plats för tillverkning af vanligt stål. Historien om stålfabrikerna i Troy är ett annat bevis. Det finns ett undantag på denna marsch västerut—Harrisburg i östra Pennsylvania, som fortfarande är en framgångsrik och betydande tillverkningsort. Marylands-stålbolaget vid kusten har förmånlig export, men ännu viktigare för bolagets framgång är dess skeppsbyggeri, hvartill platsen på grund af tidvattnet är synnerligt välbelägen. Intet tyckes antyda, att medelpunkten för ståltillverkningen i detta land kommer att rubbas i det nya århundradet. Det är, som sagdt, i Centralvästern, och där tyckes den komma att stanna.

Men till och med där verka krafter, som kunna föranleda viktiga förändringar. Städerna vid sjöarna längs norra gränsen af centralvästerns region tillväxa snabbt; de äga fördelen af ytterligt låg transportkostnad till sjös och genom Wellandkanalen samt kunna lasta direkt på Europa. Men största betydelsen ha de låga fraktsatserna på Eriekanalen under mer än halfva året. Dessa ådraga sig uppmärksamhet, synnerligast sedan man gjort försök att slå ihop stambanans alla linjer till ett direktorat för att kunna fordra högre fraktsatser. Lackawanna järn- och stålbolagets förläggande af sina verk till Buffalo visar tydligt dragningen till sjöarna. Järnvägssammanslagningens politik lägger otvifvelaktigt an på att gynna de södra hamnarna och New York. Skillnaden mellan tre cents pr hundra för Baltimore och två cents för Filadelfia öfver New York visar, att trafiken fortfarande söker dessa hamnar och att New Yorks andel af skeppshandeln alltjämt minskas. Men det är icke antagligt att staden eller staten New York underlåter att försvara sin ställning genom det vapen, som New York äger framför alla de andra staterna i sin vattenfarled från sjöarna till New Yorks hamn. Jag tar detta för afgjordt och förutsäger en stor utveckling af stålindustrin i denna del af centralvästern, som ligger längs södra stranden af Eriesjön och som har den billigaste transportvägen till New York.

Ett af de utmärkande dragen för det nya århundradet är återgången till sjötransport för tyngre varor. På insjöarna finnas redan skepp, som lasta 7,000 tons. Pråmar skola göra regelbundna turer på Ohiofloden och på den utvidgade Eriekanalen samt äfven på kanalen från Chicago till Mississippi. Många andra sjövägar skola öppnas för transport af stål och stålfabrikat till en tredjedel, ofta en fjärdedel af fraktsatserna på järnväg.

Det är knappt troligt att någon bättre eller billigare metod för ståltillverkning står att uppnå, eller att stål utan förlust kan säljas billigare än två cents för tre skålpund. Det tjugonde seklet med alla sina kommande underverk skall troligen sluta med stålltillverkningen då som nu i öppen härd. Det ser icke ut, som om någon förbättring vore möjlig.

De senaste åren ha bevittnat exporten af vårt stål till andra länder. Republiken har icke endast fyllt sina egna behof, utan försökt att fylla hela världens; icke endast i stål, utan i tusen och en andra artiklar, hvilkas hufvudbeståndsdel utgöres af stål. Den billiga tillverkningen ökar dess användning i en utsträckning, hvarom vi knappast kunna bilda oss en föreställning. Ett exempel härpå af de många, som kunna anföras, är att för tre år sedan användes icke en ton stål till järnvägsfraktvagnar här i landet; nu användes tusen tons stål dagligen ensamt för detta ändamål. Järnmalm- och kolgrufvorna i Storbritannien bearbetas till det yttersta, och ändock ökas icke förrådet mycket. I Tyskland är det på samma sätt med undantag af att där finnas några mindre goda fyndorter, som kunna utvecklas, ifall priserna stiga, hvilket är antagligt. Ryssland har icke spelat någon vidare roll i stålindustrin; om landet vid århundradets midt kan fylla sina egna behof, är det godt. Utom i Förenta staterna, England och Tyskland tillverkas obetydligt stål. Förhoppningarna på Kina och Japan i detta fall komma nog på skam. Storbritannien och Tyskland kunna icke öka sin tillverkning mycket öfver den nuvarande, så att Förenta staterna tyckes vara det enda land, som kan tillfredsställa världens behof. Vårt förråd af järumalm räcker att motsvara all efterfrågan åtminstone under århundradets första hälft; hela århundradet hvad koks angår. Utan tvifvel komma nya lager att upptäckas innan de nuvarande äro uttömda.

Några år härefter skall exporten och tillverkningen af järn och stål från republiken till många delar af världen—hvilken export år 1900 beräknades till 129,000,000 dollars—bli så stor, att den bildar ett nytt kapitel i stålets rekordslående historia.

Vår stålindustris inflytande på den inhemska utvecklingen kommer att bli underbart, ty den nation, som åstadkommer det billigaste stålet, har de andra nationerna vid sina fötter i alla dithörande affärsgrenar. Det billigaste stålet betyder de billigaste skeppen, de billigaste maskinerna, de billigaste tusen och en artiklar, af hvilka stål utgör en beståndsdel. Vi stå framför en så storartad utveckling af republikens industri, att världen ännu aldrig sett dess like.

Republikens ställning som stålfabrikant kan skildras i få ord: År 1873, således för endast tjugosju år sedan, producerade Förenta staterna 198,796 tons stål och Storbritannien 653,500 tons, mer än tre gånger så mycket. Tjugosex år senare, år 1899, tillverkade republiken två gånger så mycket som monarkien; de respektive siffrorna utvisade 10,639,857 och 5,000,000 tons, en åttafaldig ökning för monarkien och femtioenfaldig för republiken. Förenta staterna tillverkade nästan 40 procent af all stålproduktion i världen, hvilken uppgick till 27,000,000 tons. Industriens historia har intet motstycke att uppvisa.

Så har det varit; och hvad framtiden angår, så kommer måhända Förenta staterna, innan det nuvarande århundradet hunnit tillryggalägga en tredjedel, eller kanske endast en fjärdedel af sin bana, att tillverka mera stål än hela den öfriga världen tillsammans.

Farväl då, Järnålder! Hell kung Stål och lycka åt republiken, medelpunkten i hans rike, där han sitter på sin tron och utför sina stora underverk!

_________________________________________________________________

LEFNADSOMKOSTNADERNA I STORBRITANNIEN I JÄMFÖRELSE MED FÖRENTA STATERNA

(Ur »The Contemporary Review», September 1894)

Priset på lifsförnödenheter i England och Amerika. Hvarför amerikanaren kan njuta af lyxartiklar, som äro förmenade engelsmannen.

Om någon tillfrågades i hvilket fall rörande Förenta staterna engelsmännen äro mest på villospår, skulle det icke vara oberättigadt att svara: Angående jämförelsen mellan lefnadsomkostnaderna i det gamla och det nya landet.

Det skulle antagligen kräfva både tid och möda att söka rubba en så allmän uppfattning, som den, hvilken nyligen uttalades af en hög engelsk auktoritet, att »Förenta staterna skulle vara ett fullständigt Eldorado för arbetare, om lefnadsomkostnaderna icke vore så höga.»

Det är lätt att visa huru en sådan uppfattning kunnat uppstå. Engelsmannen kommer till New York och hyr ett åkdon, som flera timmar väntat på ångbåten; man affordrar honom ett orimligt pris; han beställer en flaska importeradt vin och finner det mycket dyrare än hemma. Han erfar att priset på kläder, beställda af importeradt tyg, är äfven mycket högre, och dessa omständigheter göra ett starkt intryck på honom, därför att de äro de första han mottager. Då han vid hemkomsten tillfrågas, hvarpå han stöder sin åsikt, att lefnadsomkostnaderna äro större i Förenta staterna än hemma, framhåller han oföränderligen dessa tre exempel och stannar där. Men dessa utgöra icke de hufvudsakligaste utgifterna ens för resande, ännu mindre för invånarna. På frågan, hur han fann hotellpriserna, erinrar han sig, att det kostar mindre i republiken, där priserna i de bästa hotellen belöpa sig till fjorton à aderton shillings pr dag—det senare priset det högsta i New York. För detta har han ett bekvämt rum och alla måltider—frukost, lunch, middag och kvällsvard. Han drar sig också till minnes, att han knappast kunde fått en sådan middag på hotell Metropole i London för samma summa af aderton shillings, som alla måltiderna och ett rum kostade i New York. På frågan, hur han fann reseomkostnaderna, räknar han efter litet och finner att priset är litet mer än hälften, första klass, äfven inberäknadt sofvagn. Det billigare priset på järnvägsresor och hotell uppvägas icke af extra betalningen för droskor och utländska viner. Den främmande köper inga kläder och om han är klok följer han amerikanarnas exempel och använder hotellets omnibusar eller de elektriska spårvagnarna; och sällan, om någonsin, beställer han en cab, som icke är en amerikansk institution. Men om den resande önskar hyra ett ekipage pr dag, vecka eller månad, eller för åkning till teatern eller en bjudning, så är priset därför icke dyrare i New York än i London—fyrtio eller femtio pund i mänaden, efter öfverenskommelse, och tolf shillings för en droska pr afton. För en åktur i parken en eftermiddag är priset på en vagn med två hästar till och med lägre i New York. Det är ett obestridligt faktum, att reseomkostnader—inberäknadt alla nödvändiga dagliga utgifter—äro mycket dyrare i Storbritannien än i Amerika. Men detta inverkar endast på de få resande, vanligen förmögna personer, och är af ringa vikt. Det väsentligaste är huru lefnadsomkostnaderna ställa sig för massan af folket, för löntagareklassen i de två länderna.

Låt oss lugnt betrakta saken. Flertalet arbetare—handtlangare inberäknade—har en årlig inkomst af 60 till 120 pund. Enligt den statistik, som upprättats af Arbetsbyrån i Massachusetts—den högsta auktoritet vi äga—ställa sig lefnadsomkostnaderna i England och Amerika sålunda:

Inkomst 300 doll. till 450 pr år Inkomst 450 doll. till 600 pr år —————————————————+————————————————- Utgifter Amer. Engl. Utgifter Amer. Engl. —————+———+————————+—————+———+———————- Lifsmedel 64 81 Lifsmedel 63 78,75 Kläder 7 7 Kläder 10,50 10,50 Hyra 20 13 Hyra 15,50 10,37 Bränsle 6 7 Bränsle 6 6 Diverse 3 3 Diverse 5 5 Summa 100 111 Summa 100,- 110,62

Detta visar de högre priserna i Storbritannien. Men sedan denna tabell uppgjordes, ha priserna mycket fallit i Förenta staterna, långt mer än i Storbritannien. I ett värdefullt engelskt verk »Folkets arbete och lif» uppgifver Charles Booth, att födan för en familj belöper sig till 50 à 60 procent af inkomsten. »Lifsförnödenheter», hvarmed här menas allt som ingår genom munnen, är den största utgiftsposten för en arbetarefamilj. Den sträcker sig från sextiofyra procent i Amerika till åttioen i England. Anledningen till denna skillnad är tydlig. Alla slags födoämnen äro naturligtvis billigare i Amerika än i England. Det förra landet exporterar dem till det senare. Tobak är mycket billigare. Amerika producerar tobak, och tullen är endast sex cents pr skålpund emot åttiofyra cents tull i monarkien—fjorton gånger så stor. Tullen på whisky är 40 cents pr gallon, således sex gånger högre i Storbritannien än hos oss, och whisky tillverkas billigare i Kentucky än i Irland eller Skottland.

Öltullen är i Amerika 96 cents pr tunna och i England 1 dollar 75 cents. Te och kaffe äro tullfria för amerikanaren, men belagda med tull för engelsmannen. Socker (råsocker) är tullfritt i båda länderna, utom i republiken en obetydlig tull på utländskt raffinad. När massorna i Storbritannien inse huru tungt de äro beskattade i jämförelse med Förenta staternas arbetare, komma de antagligen att framställa kraf på billigare tullsatser på sådana artiklar, hvilka komma under rubriken: lifsförnödenhter—framför allt på ett tullfritt frukostbord.

Det billiga priset på födoämnen i Förenta staterna skulle öfverraska en engelsk iakttagare, som ville studera denna fråga genom alla fyrtiofyra staterna och icke endast i New York eller städerna vid atlantiska kusten, till hvilka produkter från Västern måste transporteras.

Sedan vi nu sett, att tre fjärdedelar af en arbetarfamiljs utgifter gå åt till »lifsförnödenheter» och funnit att priset på dessa ställer sig billigare i Indianapolis än i Manchester, så komma vi till utgiften n:r 2: hyran. Denna slukar i Amerika 20 procent af familjens inkomst och i England 13. Den britiske arbetaren bor mera inskränkt. Den bättre klassen i Amerika har, som regel, tre eller fyra rum, i Storbritannien två. Hyran är onekligen mycket högre i det nya landet.

Den nästa viktiga utgiften är »kläder», hvilken representerar 7 procent af utgifterna såväl i Förenta staterna som i England. Detta öfverraskar kanske mången läsare, innan vi hunnit förklara anledningen. Kläder af finaste importerade tyger äro mycket dyrare i Amerika än i England, där tyget tillverkas, men kläder gjorda af amerikanska tyger äro mycket billiga och fullt brukbara. Tyget är tjockt och groft och icke så behagligt att vara klädd i—till och med gröfre än skotsk cheviot. Men massan af folket använder det, likasom hon använder ylleunderkläder af samma slag. Därför beröres arbetsklassen icke så mycket af tullen på fina yllevaror, hvilka endast importeras af de få rika. Jag har här framför mig annonser i amerikanska tidningar, af hvilka framgå att en färdigsydd kostym kan köpas för två eller tre pund—just samma pris som i Storbritannien.

Här är en sann historia i detta ämne. En bekant parlamentsledamot, som för någon tid sedan höll ett tal för sina valmän i det inre af landet, sade dem att lefnadskostnaderna voro mycket högre i Amerika än i Storbritannien och att priset på kläder var tre gånger så högt. En afskrift af talet skickades till hans vän, en af våra mest kända män i Förenta staterna, hvilken talaren ofta brukade besöka. En kort tid därefter aflade han, tillsammans med sin hustru, ett besök hos sin vän i republiken. En morgon visade sig värden vid frukosten i en ny kostym, som väckte allmän beundran. Den engelska damen förklarade att den var »mycket trefligare än den kostym hennes man hade». Värden frågade sin gäst, hvad han trodde att kostymen kostade; hvarpå den intet ondt anande engelsmannen svarade: »Well, den kostym jag har på mig kostar mig 7 pund, och jag antar att er i detta förskräckliga tullskyddade land måste ha kostat 12 pund.» Detta var hans uppfattning, sedan han noga granskat kostymen. »Well,» sade värden, »jag betalade precis fyra och en half dollars för kostymen, och jag skulle önska att ni ville ta den med er hem till England och visa den för edra valmän samt tala om historien.» Detta afböjdes dock under muntert skratt. Värden hade vid ett besök i byn händelsevis fått se en lastvagn från Boston, hvarifrån såldes färdiggjorda kläder, och frågade försäljaren, om han hade en dräkt som passade honom. »Ja,» svarade denne, »och om ni tar en kostym, så kan ni få den till partipris. Detaljpris är 6 dollars.»—»Det är bra. Skicka hem den.» Den sändes genast, med det ofvan nämnda resultatet. Det var naturligtvis amerikanskt material, icke så slätt eller så fint som det den ärade parlamentsledamoten hade, men likväl en bra och treflig kostym. Men priset var så lågt, att jag icke vågar gå i borgen för hållbarheten. För 15 dollars kan man få utmärkta kostymer.

När vi se på summan af extra fina yllevaror, importerade af Förenta staterna, se vi huru obetydlig den är, i jämförelse med totalförbrukningen af ylle. År 1890 var värdet på inhemska yllevaror 338,000,000 dollars. Importen af de dyrbara fina utländska yllevarorna belöpte sig endast till 35,500,000 dollars—och då priset per meter af den importerade varan säkerligen var dubbelt så högt som det inhemska, betyder detta icke mycket öfver fem procent af den förbrukade mängden. Och det är de få rika, som ensamt använda de dyrbara utländska varorna.

Det förhåller sig på samma sätt med bomullsvaror; värdet af landets egen produktion var 298,000,000 dollars, af det importerade 28,000,000, hvilket gör icke fullt fem procent af hela förbrukningen —under förutsättning af dubbla priset pr meter för den utländska varan. En arbetarefamilj använder bomullsvaror i en ganska betydande mängd.

Hvad siden angår, så ha vi följ ande siffror för 1890: tillverkning i amerikanska fabriker 69,000,000 dollars, importeradt siden 31,000,000. Det kan med säkerhet antagas, att priset på det importerade sidenet per meter var dubbelt så högt som på det inhemska, så att mer än fyra meter af amerikanskt siden köptes mot en af det utländska.

Medan vi uppehålla oss vid ämnet om kläder, vill jag anföra två exempel ur min egen erfarenhet. En amerikansk familj med många tjänare vistas en del af hvarje år i England. Tjänarna resa fram och tillbaka och ha sålunda tillfälle att köpa sina kläder, stöflar och skor etc. antingen i det ena landet eller i det andra. De manliga tjänarna fortfara att köpa kläder i det gamla landet. De kvinnliga tjänarna finna, att de göra billigare inköp i New York. Men alla köpa sina skodon i New York.

Det andra exemplet: En skotsk-amerikansk familj med fem barn tillbringar en del af hvarje år i Skotland. Den duktiga, sparsamma husmodern brukade förr förse sig och barnen med kläder i Glasgow. Vid sina senaste besök har hon icke köpt något på denna sidan, och jag hörde henne anföra som skäl härför, att hon köpte billigare kläder— i synnerhet åt barnen—i New York än i Glasgow.