LJUSLÅGAN

I.

För mångfaldiga år sedan,[224] då staden Florens helt nyligen[225] hade gjort sig till republik, levde där en man, som hette Raniero di Raniero. Han var son till en vapensmed och hade lärt sin fars yrke, men han tyckte inte mycket om att utöva det.

Denne Raniero var en den starkaste man.[226] Det sades om honom, att han bar en tung järnrustning lika lätt, som en annan bär en silkesskjorta. Han var ännu en ung man, men hade redan givit många prov på sin styrka. En gång hade han varit inne i ett hus, där de hade lagt upp säd på loftet. Men däruppe hade hopats för mycket säd, och medan Raniero befann sig i huset, brast en av loftsbjälkarna, och hela taket höll på[227] att störta ned. Alla hade då skyndat bort utom Raniero. Han hade sträckt upp armarna och hållit emot taket, ända tills folk hade hunnit hämta bjälkar och störar för att stötta upp det.

Det sades också om Raniero, att han var den tappraste man, som någonsin hade funnits i Florens, och att han aldrig kunde få nog av strid. Så snart som han hörde något oljud på[228] gatan, rusade han ut från verkstaden, i hopp att det hade uppstått ett slagsmål, vari han kunde taga del. Om han endast[229] fick draga blankt,[230] stred han lika gärna med simpelt lantfolk som med järnklädda riddare. Han gick fram som en galning i striden utan att räkna sina motståndare.

Nu var Florens inte synnerligen mäktigt på[228] hans tid. Folket där bestod mestadels av ullspinnare och klädesvävare, och dessa begärde ingenting bättre än att i fred få bedriva sitt arbete. Det fanns gott om[231] duktiga karlar, men dessa voro inte stridslystna, utan satte en ära i[232] att det i deras stad skulle råda bättre ordning än annorstädes. Raniero klagade ofta över att han inte var född i ett land, där det fanns en konung, som samlade omkring sig tappra män, och sade, att han i så fall[233] skulle ha kommit till[234] stor ära och värdighet.

Raniero var stortalig och högröstad, grym mot djur, hård mot sin hustru, inte god för någon att leva med. Han skulle ha varit en skön man, om han inte tvärsöver ansiktet hade burit flera djupa ärr, som vanställde honom. Han var snabb att fatta beslut,[235] och hans handlingssätt var storslaget, fastän ofta våldsamt.

Raniero var gift med Franceska, som var dotter till Jacopo degli Uberti, en vis och mäktig man. Jacopo hade inte tyckt mycket om att giva sin dotter till en sådan slagskämpe som Raniero, utan hade i det längsta[236] motsatt sig giftermålet. Franceska hade tvungit honom att ge vika genom att säga, att hon aldrig skulle gifta sig med någon annan. Då Jacopo äntligen gav sitt samtycke, hade han sagt till Raniero: “Jag tror mig ha sett, att män sådana som du ha lättare att[237] vinna en kvinnas kärlek än att behålla den, därför vill jag taga det löftet av dig, att om min dotter får det så svårt hos dig,[238] att hon vill återvända till mig, så skall du inte hindra henne.” Franceska sade, att det var onödigt att avgiva ett sådant löfte, emedan hon höll Raniero så kär,[239] att ingenting skulle kunna skilja henne från honom. Men Raniero gav löftet genast. “Det kan du vara viss om, Jacopo”, sade han, “att jag inte skall söka att kvarhålla någon kvinna, som vill fly mig.”[240]

Franceska flyttade nu till Raniero, och allt var gott emellan dem. Då de hade varit gifta några veckor, föll det Raniero in,[241] att han skulle öva sig med målskjutning. Han sköt till måls några dagar mot en tavla, som hängde på en mur. Han blev snart skicklig och träffade målet varje gång. Till sist tyckte han sig vilja försöka att skjuta mot ett svårare mål. Han såg sig om efter[242] något lämpligt, men upptäckte intet utom en vaktel, som satt i en bur ovan gårdsporten. Fågeln tillhörde Franceska, och hon var mycket kär i[243] den, men Raniero sände likafullt en sven att öppna buren och sköt vakteln, då den svingade sig upp i luften.

Detta tycktes honom vara ett gott skott, och han berömde sig därav för vem som helst, som ville höra på honom.

Då Franceska fick veta,[244] att Raniero hade skjutit hennes fågel, blev hon blek och såg stort på honom.[245] Hon undrade över att han hade velat göra något, som måste vålla henne sorg. Men hon förlät honom det genast och älskade honom liksom förut.

Allt gick nu åter väl en tid.

Ranieros svärfar, Jacopo, var linvävare. Han hade en stor verkstad, där det utfördes mycket arbete. Raniero trodde sig ha funnit, att det blandades hampa i linet på Jacopos verkstad, och han höll inte inne med detta,[246] utan talade om saken här och där i staden. Äntligen fick också Jacopo höra detta prat, och han sökte genast få slut på[247] det. Han lät flera andra linvävare undersöka hans garn och vävnader, och de funno, att allt var det finaste linne. Endast i en packe, som var bestämd att säljas utom Florens, funno de någon blandning. Jacopo sade då, att bedrägeriet hade blivit begånget utan hans vetskap och vilja av någon bland hans gesäller. Han förstod dock genast, att han skulle få svårt att förmå folk att tro detta. Han hade alltid haft stort[248] rykte för ärlighet, och han kände det tungt,[249] att hans heder hade blivit fläckad.

Raniero däremot bröstade sig över att han hade lyckats avslöja ett svek, och han skröt härmed, även då Franceska hörde det.

Hon kände stor sorg och på samma gång likadan förvåning, som då han sköt fågeln. Medan hon tänkte härpå,[250] tyckte hon plötsligen, att hon såg sin kärlek framför sig, och den var lik ett stort stycke skimrande gyllentyg. Hon kunde se hur stor den var och hur skimrande. Men ur ena hörnet var en flik bortklippt, så att den inte var så stor och härlig, som den hade varit från början.[251]

Dock var den ännu så föga skadad, att hon tänkte: “Nog kommer den att[252] räcka så länge, som jag lever. Den är så stor, att den aldrig kan taga slut.”

Det gick åter en tid, under vilken hon och Raniero voro lika lyckliga som från första början.

Franceska hade en broder, som hette Taddeo. Denne hade varit i Venedig på handelsresa, och där hade han köpt sig kläder av silke och sammet. Då han kom hem, gick han och prålade med dessa, men i Florens var det inte brukligt att gå dyrbart klädd, så att det var många, som gjorde narr av honom.

En natt voro Taddeo och Raniero ute på vinkrogarna. Taddeo var då klädd i en grön kappa med foder av sobel och en violett tröja. Raniero lockade honom nu att dricka så mycket vin, att han somnade, och tog sedan av honom hans kappa och hängde upp den på en fågelskrämma, som var uppsatt i en kålgård.

Då Franceska fick höra detta, blev hon åter vred på Raniero. Och med detsamma såg hon framför sig det stora stycket gyllentyg, som var hennes kärlek, och hon tyckte sig se hur det minskades, medan Raniero skar bort stycke efter stycke.

Efter detta blev det åter gott mellan dem en tid, men Franceska var inte mer[253] så lycklig som förr, därför att hon alltid väntade, att Raniero skulle begå någon handling, som kunde skada hennes kärlek.

Detta lät inte heller länge vänta på sig,[254] ty Raniero kunde aldrig hålla sig stilla. Han önskade, att människor alltid skulle tala om honom och berömma hans mod och oförvägenhet.

På den domkyrkan, som då för tiden[255] fanns i Florens, och som var mycket mindre än den nuvarande, hängde högst uppe på ena tornet en stor, tung sköld, och den hade blivit uppsatt där av en bland Franceskas förfäder. Det lär[256] ha varit den tyngsta sköld, som någon man i Florens hade förmått föra, och alla inom Ubertis släkt voro stolta över att det var en av dem, som hade förmått klättra upp i tornet och hänga den där.

Men nu gick Raniero en dag upp till skölden, hängde den på ryggen och kom ned med den.

Då Franceska fick höra detta, talade hon för första gången med Raniero om det, som plågade henne, och bad honom, att han inte skulle på detta sätt söka att förödmjuka den ätt, som hon tillhörde. Raniero, som hade väntat sig, att hon skulle berömma honom för hans bragd, blev mycket ond. Han svarade, att han länge hade märkt, att hon inte gladde sig åt hans framgång, utan endast tänkte på sin egen släkt. — “Det är något annat jag tänker på”, sade Franceska, “och det är min kärlek. Jag vet inte hur det skall gå med den,[257] om du fortsätter på detta sätt.”

Efter detta kommo de ofta att växla onda ord, ty Raniero råkade nästan alltid att företaga sig just det, som Franceska minst av allt kunde tåla.

Det fanns på Ranieros verkstad en gesäll, som var liten och halt. Den där karlen hade älskat Franceska, innan hon gifte sig, och fortfor att älska henne även efter hennes giftermål. Raniero, som visste om[258] detta, företog sig att driva gyckel med honom, framförallt då de sutto till bords.[259] Det gick till sist så, att mannen, som inte kunde tåla att bli gjord till ett åtlöje, då Franceska hörde det, en gång rusade på Raniero och ville strida med honom. Men Raniero endast hånlog och sparkade honom åt sidan. Då tyckte inte den stackaren, att han ville leva längre, utan gick bort och hängde sig.

Då detta hände, hade Raniero och Franceska varit gifta bortåt ett år. Franceska tyckte alltjämt, att hon såg sin kärlek framför sig som ett skimrande stycke tyg, men på alla sidor voro stora flikar bortskurna, så att det var knappast hälften så stort, som det hade varit från början.

Hon blev mycket förskräckt, då hon såg detta, och hon tänkte: “Stannar jag[260] hos Raniero ännu ett år, kommer han att förstöra min kärlek. Jag kommer att bli likaså arm, som jag hittills har varit rik.”

Då beslöt hon sig för att lämna Ranieros hus och gå och leva hos sin far, på det att inte den dag måtte komma, då hon hatade Raniero lika mycket som hon nu älskade honom.

Jacopo degli Uberti satt i vävstolen med alla sina gesäller arbetande omkring sig, då han såg henne komma. Han sade, att nu hade det skett, som han länge hade väntat, och bad henne vara välkommen. Han lät genast allt folket upphöra med arbetet och befallde dem att beväpna sig och stänga huset.

Sedan gick Jacopo bort till[261] Raniero. Han träffade honom på verkstaden. “Min dotter har i dag kommit tillbaka till mig och bett, att hon åter skall få leva under mitt tak”, sade han till sin måg. “Och nu väntar jag mig,[262] att du inte tvingar henne att vända tillbaka till dig efter det löfte, som du har givit mig.”

Raniero tycktes inte taga detta mycket allvarsamt, utan svarade helt lugnt: “Även om jag intet löfte hade givit dig, så skulle jag inte ha fordrat att få tillbaka en kvinna, som inte vill tillhöra mig.”

Han visste hur mycket Franceska älskade honom, och han sade till sig själv: “Hon är här åter hos mig innan kvällen.”

Hon syntes dock inte till varken den dagen eller den nästa.

Den tredje dagen gick Raniero ut och förföljde ett par rövare, som länge hade oroat de florentinska köpmännen. Han lyckades övervinna dem och förde dem fångna till Florens.

Han höll sig stilla ett par dagar, ända tills han kunde vara viss om att denna bragd skulle vara känd över hela[263] staden. Det gick dock inte,[264] som han hade väntat, att den förde Franceska tillbaka till honom.

Raniero hade nu haft den största lust att med lag och rätt tvinga henne[265] att komma tillbaka till honom, men han tyckte sig inte kunna göra detta för sitt löftes skull. Det föreföll honom dock omöjligt att leva i samma stad med en hustru, som hade övergivit honom, utan han drog bort från Florens.

Han blev då först legosoldat, och snart nog gjorde han sig till anförare för en frikår. Han var jämt i strid och tjänade många herrar.

Han vann mycken ära som krigare, såsom han alltid hade förutspått. Han blev slagen till riddare av kejsaren och räknades som en storman.

Innan han drog från Florens, hade han givit ett löfte vid en helig madonnabild i domkyrkan att skänka till den heliga jungfrun det förnämsta och yppersta, som han vann i varje strid. Framför den där bilden såg man ständigt dyrbara gåvor, som voro givna av Raniero.

Raniero visste alltså, att alla hans bragder voro kända i hans födelsestad. Han undrade mycket på att inte Franceska degli Uberti kom åter till honom, då hon kände till all hans framgång.

På den tiden predikades det till korståg för att befria den heliga graven, och Raniero tog korset och drog ut till österlandet. Dels väntade han, att han därute skulle vinna slott och län att råda över, dels tänkte han, att han nu skulle vara i stånd att utföra så glänsande bragder, att hans hustru åter skulle få honom kär[266] och vända tillbaka till honom.

II.

Natten efter den dagen, då Jerusalem hade blivit erövrat, var det mycken glädje i korsfararlägret utanför staden. Nästan i vartenda tält firades dryckeslag, och stoj och larm hördes vida omkring.

Raniero di Raniero satt också och drack med några stridskamrater, och hos honom[267] gick det nästan vildare till än annorstädes. Tjänarna hunno knappast att fylla på[268] bägarna, innan de voro tömda på nytt.

Men Raniero hade det största skäl[269] att fira ett stort gille, därför att han under dagen hade vunnit större ära än någonsin förr. På morgonen, då staden stormades, hade han varit den förste, som hade bestigit murarna, näst efter Gottfrid av Bouillon, och på kvällen hade han blivit hedrad för sin tapperhet inför hela hären.

Då plundring och mord hade tagit slut och korsfararna i botgörarkåpor och med otända vaxljus i händerna hade dragit in i den heliga gravens kyrka, hade det nämligen blivit honom förkunnat av Gottfrid, att han skulle få vara den förste, som fick tända sitt ljus vid de heliga lågor, som brinna framför Kristi grav. Det tycktes Raniero, att Gottfrid på detta sätt ville visa, att han ansåg honom som den tappraste i hela hären, och han var mycket glad åt det sätt, varpå han hade blivit lönad för sina bragder.

Frampå natten, då Raniero och hans gäster voro i det bästa lynne,[270] kom en narr och ett par spelmän, som hade vandrat omkring överallt i lägret och roat folk med sina upptåg, in i Ranieros tält, och narren bad om tillåtelse att få berätta ett löjligt äventyr.

Raniero visste, att den narren stod högt i rop[271] för lustighet, och han lovade att lyssna till hans berättelse.

“Det var en gång så”, sade narren, “att Vår Herre och Sankte Per hade suttit en hel dag i det högsta tornet på paradisets borg och sett ned på jorden. De hade haft så mycket att titta på, att de knappast hade haft tid att byta ett ord. Vår Herre hade hållit sig stilla hela tiden, men Sankte Per hade än klappat i händerna[272] av[273] glädje och än vänt bort huvudet med avsky. Än hade han jublat och lett, och än hade han gråtit och ömkat sig. Äntligen, då det led mot slutet av dagen,[274] och kvällsskymningen sänkte sig över paradiset, vände sig vår Herre till Sankte Per och sade, att nu måtte han väl vara nöjd och belåten. ‘Vad är det jag skulle vara belåten med?’ frågade då Sankte Per i häftig ton. — ‘Jo’, sade Vår Herre saktmodigt, ‘jag trodde, att du skulle vara nöjd med det du har sett i dag.’ Men Sankte Per ville inte låta blidka sig. — ‘Det är sant’, sade han, ‘att jag i många år har klagat över att Jerusalem skulle vara i de otrognas våld, men efter allt det, som har hänt i dag, tycker jag, att det lika så gärna hade kunnat få vara, som det var.’

Raniero förstod nu, att narren talade om detta, som hade hänt under dagens lopp. Både han och de andra riddarna började lyssna med större intresse än i början.

“Då Sankte Per hade sagt detta”, fortfor narren, i det han kastade en illfundig blick bort till riddarna, “lutade han sig ut över tornets tinnar och pekade ned mot jorden. Han visade Vår Herre en stad, som låg på en stor, ensam klippa, som sköt upp ur en bergdal. ‘Ser du de där likhögarna?’ sade han, ‘och ser du blodet, som svallar på gatorna, och ser du de nakna, eländiga fångarna, som jämra sig i nattkölden, och ser du alla de rykande brandtomterna?’ Vår Herre tycktes ingenting vilja svara honom, utan Sankte Per fortsatte med sin jämmer. Han sade, att nog hade han många gånger varit vred på den där staden, men inte hade han velat den så illa, som att där skulle komma att se ut på detta sätt. Då svarade äntligen Vår Herre och försökte göra en invändning. — ‘Du kan dock inte neka till att de kristna riddarna ha vågat sina liv med den största oförskräckthet’, sade han.”

Här blev narren avbruten av bifallsrop, men han skyndade sig att fortsätta.

“Nej, stör mig inte!” sade han. “Nu minns jag inte var det var jag slutade. Jo, det var sant,[275] jag skulle just säga, att Sankte Per torkade bort ett par tårar,[276] som trängde fram i[277] hans ögon och hindrade honom från att se. ‘Jag kunde aldrig tro, att de skulle vara sådana vilddjur’, sade han. ‘De ha ju mördat och plundrat hela dagen. Jag förstår rakt inte,[278] att du brydde dig om att låta korsfästa dig för att skaffa dig sådana bekännare.’”

Riddarna upptogo skämtet väl.[279] De började skratta högt och muntert. “Vad, narr, är Sankte Per så vred på oss?” ropade en av dem.

“Var tyst nu och låt oss höra om inte Vår Herre tog vårt försvar”,[280] inföll en annan.

“Nej, Vår Herre teg stilla för det första”,[281] sade narren. “Han visste väl[282] av gammalt, att då Sankte Per hade kommit riktigt i farten,[283] så var det inte lönt att motsäga honom. Han gick på med sitt[284] och sade, att Vår Herre inte skulle bry sig om att säga honom, att de till sist kommo ihåg till vilken stad de voro komna och gingo till kyrkan på bara fötter i botgörardräkt. Den där andakten hade ju inte varat så länge, att det var lönt att tala om den. Och därpå böjde han sig än en gång ut över tornet och visade nedåt mot Jerusalem. Han visade på de kristnas läger därutanför.

‘Ser du hur dina riddare fira sin seger?’ frågade han. Och Vår Herre såg, att det var dryckeslag överallt i lägret. Riddare och knektar sutto och sågo på syriska danserskor. Fyllda bägare gingo runt,[285] med tärningar rafflade man om krigsbytet och ——”

“Man hörde på narrar, som berättade dåliga sagor”, inföll Raniero. “Var inte detta också en stor synd?”

Narren skrattade och nickade åt Raniero, liksom ville han säga: “Vänta, jag skall allt betala dig.”

“Nej, avbryt mig inte!” bad han på nytt. “En fattig narr glömmer så lätt vad han skulle säga. Jo, det var ju detta, att Sankte Per frågade Vår Herre med den strängaste röst om han tyckte, att han hade mycken heder av det där folket.[286] Härtill måste vår Herre förstås svara, att det tyckte han inte att han hade. ‘De voro rövare och mördare, innan de drogo från hemmet’, sade Sankte Per, ‘och mördare och rövare äro de ännu i dag. Det här företaget kunde du lika gärna ha låtit vara ogjort. Det kommer intet gott ut av det.’”

“Nånå, narr!” sade Raniero med varnande röst.

Men narren tycktes sätta en heder i att pröva hur långt han kunde gå, utan att någon rusade upp och kastade ut honom, och han fortfor oförfärat:

“Vår Herre bara böjde på huvudet, likt en, som erkänner, att han blir rättvisligen bestraffad. Men nästan i samma ögonblick lutade han sig ivrigt framåt och såg ned med mer uppmärksamhet än förut. Sankte Per tittade då ned, också han. ‘Vad är det du ser efter?’[287] undrade han.”

Narren utförde detta med mycket livligt minspel. Alla riddarna sågo för sina ögon både Vår Herre och Sankte Per, och de undrade vad det var, som Vår Herre hade fått syn på.[288]

“Vår Herre svarade, att det var just ingenting”,[289] sade narren, “men han fortfor i alla fall att se nedåt. Sankte Per följde riktningen av Vår Herres blickar, och han kunde inte finna annat, än att Vår Herre satt och såg ned i ett stort tält, utanför vilket ett par saracenhuvuden voro uppsatta på långa lansar och där en mängd präktiga mattor, gyllene bordkärl och dyrbara vapen, som voro tagna inne i den heliga staden, voro uppstaplade. I det där tältet gick det till[290] på samma sätt som överallt annorstädes i lägret. Där satt en skara riddare och tömde sina bägare. Den enda skillnaden kunde vara, att där stojades och dracks mer än på något annat ställe. Sankte Per kunde inte förstå varför Vår Herre blev så nöjd, då han såg dit ned, att glädjen riktigt tindrade ur hans ögon.[291] Så många stränga och förfärliga ansikten, som han såg där, tyckte han sig knappast förr ha sett samlade kring ett dryckesbord. Och den, som var värd vid gästabudet och satt högst uppe vid[292] bordet, var den förfärligaste av dem alla.

Det var en trettiofem års karl, förfärligt stor och grov, med ett rödbrusigt ansikte, som var överkorsat av ärr och skråmor, med hårda nävar och stark, bullrande röst.”

Här höll narren inne ett ögonblick, liksom om han fruktade att gå vidare, men både Raniero och de andra tyckte om att höra honom tala om dem själva och bara skrattade åt hans närgångenhet. “Du är en djärv karl”, sade Raniero, “låt nu se vart du vill komma!”[293]

“Äntligen sade Vår Herre ett par ord”, fortfor narren, “som gjorde, att Sankte Per förstod vad han gladde sig åt. Han frågade Sankte Per om han såg fel[294] eller om det verkligen förhöll sig så, att en av riddarna hade ett brinnande ljus bredvid sig.”

Raniero ryckte till vid dessa ord. Han blev nu vred på narren och sträckte ut handen efter en tung dryckeskanna för att kasta den i ansiktet på honom,[295] men han betvang sig för att få höra om karlen ville tala honom till heder eller vanheder.

“Sankte Per såg nu”, berättade narren, “att ehuru tältet för övrigt var upplyst av facklor, hade verkligen en av riddarna ett brinnande vaxljus bredvid sig. Det var ett stort, tjockt ljus, ett sådant, som var avsett att brinna ett helt dygn. Riddaren, som inte hade någon stake att sätta ner det i, hade plockat ihop en hel mängd stenar och lagt omkring det för att få det att stå.”

Bordssällskapet brast i högljutt skratt vid dessa ord. Alla pekade på ett ljus, som stod på bordet bredvid Raniero och som var alldeles sådant, som det narren hade beskrivit. Men på Raniero sköt blodet uppåt huvudet,[296] ty detta var det ljuset, som han för ett par timmar sedan hade fått tända vid den heliga graven. Han hade inte kunnat förmå sig att låta det slockna.

“Då Sankte Per såg det där ljuset”, sade narren, “fick han ju klart för sig vad Vår Herre hade blivit glad åt, men på samma gång kunde han inte låta bli att en smula ömka sig över honom. ‘Jaså’, sade han, ‘det var den där riddaren, som i morse sprang upp på muren närmast efter herren av Bouillon och som i kväll fick tända sitt ljus före alla andra vid den heliga graven.’ — ‘Ja, så är det’, sade Vår Herre, ‘och som du ser, har han sitt ljus ännu brinnande.’”

Narren talade nu mycket fort, allt under det[297] han emellanåt kastade en lurande blick på Raniero. “Sankte Per kunde alltjämt inte låta bli att ömka sig en smula över Vår Herre. ‘Kan du inte förstå varför han har det där ljuset brinnande?’ sade han. ‘Du tror visst, att han tänker på din pina och död, då han ser det. Men han tänker inte på något annat än den ära, som han vann, då han blev erkänd som den tappraste i hären näst efter Gottfrid.’”

Vid dessa ord skrattade alla Ranieros gäster.

Raniero var mycket ond, men han tvang sig att skratta, han också. Han visste, att alla skulle ha funnit det löjligt, om han inte hade kunnat tåla en smula skämt.

“Men Vår Herre motsade Sankte Per”, sade narren. “‘Ser du inte hur rädd han är om ljuset?’ frågade han. ‘Han sätter upp handen för lågan, så snart någon lyfter upp tältluckan, av fruktan[298] för att draget skall blåsa ut det. Och han har beständigt arbete[299] med att jaga undan nattfjärilarna, som flyga omkring det och hota att släcka det.’”

Det skrattades allt livligare, ty detta, som narren sade, var rena sanningen. Raniero hade allt svårare att styra sig. Han tyckte, att han inte kunde fördraga, att någon skämtade med den heliga ljuslågan.

“Sankte Per var ändå misstrogen”, fortsatte narren. “Han frågade Vår Herre om han kände den där riddaren. ‘Han är just inte den, som ofta går i mässan eller nöter bönpallen’, sade han. Men Vår Herre kunde inte rubbas från sin mening. ‘Sankte Per, Sankte Per!’ sade han högtidligt. ‘Kom ihåg, att efter detta skall den där riddaren bli frommare än Gottfrid! Varifrån utgå mildhet och fromhet om inte från min grav? Du skall få se Raniero di Raniero hjälpa änkor och nödställda fångar. Du skall få se honom taga vård om sjuka och bedrövade, såsom han nu tar vård om den heliga ljuslågan.’”

Åt detta skrattades ohejdat. Det föreföll mycket löjligt för alla, som kände Ranieros lynne och levnadssätt. Men han själv fann både skämtet och skrattet olidliga. Han störtade upp och ville tillrättavisa narren. Han stötte härvid[300] så häftigt mot bordet, som inte var något annat än en dörr, upplagd på lösa bockar, att det vacklade, och ljuset föll omkull. Det visade sig[301] nu hur mån Raniero var om att behålla ljuset brinnande. Han dämpade sin vrede, så att han gav sig tid[302] att taga upp det och liva upp lågan, innan han rusade på narren. Men då han var färdig med ljuset, hade narren redan skyndat bort ur tältet. Raniero förstod, att det inte skulle löna mödan[303] att förfölja honom i nattmörkret. “Jag råkar honom väl en annan gång”, tänkte han och satte sig ned.

Bordsgästerna hade emellertid skrattat ut,[304] och en av dem vände sig till Raniero och ville fortsätta skämtet. “Det är dock ett, som är säkert, Raniero, och det är, att du denna gången inte kan komma att sända till madonnan i Florens det dyrbaraste, som du har vunnit i striden”, sade han.

Raniero frågade varför han trodde, att han denna gång inte skulle följa sin gamla vana.

“Av intet annat skäl”, sade riddaren, “än att det dyrbaraste, som du har vunnit, är den där ljuslågan, som du i hela härens åsyn fick tända i den heliga gravkyrkan. Och den lär du väl inte vara i stånd att sända till Florens.”

Åter skrattade de andra riddarna, men Raniero var nu i sådant lynne, att han kunde ha företagit sig den oförvägnaste handling bara för att få slut på[305] deras skratt. Han fattade raskt sitt beslut, kallade till sig en gammal väpnare och sade till honom: “Gör dig i ordning, Giovanni, för långresa! I morgon skall du resa till Florens med denna heliga ljuslåga.”

Men väpnaren sade ett tvärt nej till denna befallning. “Detta är något, som jag inte vill åtaga mig”, sade han. “Hur skulle det vara möjligt att rida till Florens med en ljuslåga? Den skulle vara utsläckt, innan jag hade natt utom lägret.”

Raniero frågade den ene efter den andre bland sina män. Han fick samma svar av dem alla. De tycktes knappast taga hans befallning för allvar.[306]

Det var givet,[307] att de främmande riddarna, som voro hans gäster, skulle skratta allt högre och muntrare, alltsom det visade sig, att ingen bland Ranieros män ville utföra hans befallning.

Raniero råkade i allt större upphetsning.[308] Till sist förlorade han tålamodet och utropade: “Denna ljuslåga skall ändock föras till Florens, och eftersom ingen annan vill rida dit med den, skall jag själv göra det.”

“Tänk dig för, innan du lovar något sådant!” sade en riddare. “Du rider ifrån ett furstendöme.”

“Jag svär er, att jag skall föra den där ljuslågan till Florens!” ropade Raniero. “Jag skall göra vad ingen annan har velat åtaga sig.”

Den gamle väpnaren försvarade sig. “Herre, det är en annan sak för dig. Du kan taga med dig ett stort följe, men mig ville du sända ensam.”

Men Raniero var bragt utom sig och övervägde inte sina ord. “Jag skall också resa ensam”, sade han.

Men härmed hade Raniero nått sitt mål. Alla i tältet hade upphört att skratta. De sutto förskrämda och stirrade på honom.

“Varför skrattar ni inte mer?” frågade Raniero. “Detta företag kan väl inte vara annat än en barnlek för en tapper man.”

III.

I daggryningen nästa morgon steg Raniero till häst. Han var klädd i full rustning, men över denna hade han kastat en grov pilgrimskåpa, på det att inte järndräkten skulle bli alltför upphettad av solstrålarna. Han var väpnad med svärd och stridsklubba, och han red på en god häst. Ett brinnande ljus höll han i handen, och vid sadeln hade han fästat ett par stora knippen långa vaxljus, för att inte lågan skulle behöva dö ut av[309] brist på näring.

Raniero red långsamt genom den långa belamrade tältgatan, och så länge gick allt väl. Det var ännu så tidigt, att dimmorna, som hade stigit upp ur de djupa dalarna runtom Jerusalem, inte hade skingrats, och Raniero red fram liksom i en vit natt. Hela lägret sov, och Raniero kom lätt förbi vaktposterna. Ingen av dem ropade an honom, ty den täta dimman hindrade dem att se honom, och på vägarna låg ett fotshögt, dammlikt stoft, som gjorde hästens steg ohörbara.

Raniero var snart utom lägret och tog av på vägen, som ledde till Joppe. Han hade nu bättre väg, men han färdades alltjämt långsamt för ljuslågans skull. Den brann dåligt med ett trött, dallrande sken i den täta dimman. Ständigt kommo stora insekter, som med smällande vingslag störtade sig rätt mot ljuset. Raniero hade fullt arbete[310] med att vakta det, men han var vid bästa lynne och tyckte alltjämt, att det värvet han hade åtagit sig inte var svårare, än att ett barn hade bort kunna sköta det.

Emellertid blev hästen trött vid den långsamma färden och satte av i trav.[311] Då började ljuslågan flämta för draget. Det hjälpte inte, att Raniero sökte att skydda den med handen och med kåpan. Han såg, att den var alldeles färdig att[312] slockna.

Men han hade ingen lust[313] att så snart uppge saken. Han hejdade hästen och satt en stund stilla och grubblade. Han hoppade till sist ur sadeln och prövade på att sätta sig upp bakfram, så att han med sin kropp skyddade lågan för vind och drag. På detta sätt lyckades det honom att hålla den brinnande, men han märkte nu, att färden skulle komma att ställa sig[314] besvärligare, än han från början hade trott.

Då han hade kommit över bergen, som omge Jerusalem, upphörde dimman.[315] Han red nu fram i den största enslighet. Det fanns varken människor eller byggnader eller gröna träd och växter, endast kala höjder.

Här blev Raniero anfallen av rövare. Det var löst folk, som följde med hären utan lov och levde av rov och plundring. De hade legat gömda bakom en bergkulle, och Raniero, som red baklänges, hade inte sett dem, förrän de redan hade omringat honom och svängde sina svärd emot honom.

Det var väl[316] tolv män. De sågo eländiga ut och redo på usla hästar. Raniero såg genast, att det inte skulle vara någon svårighet för honom att bryta sig igenom skaran och rida ifrån dem. Men han förstod, att detta inte läte sig göra,[317] utan att han kastade ljuset ifrån sig. Och han tyckte dock, att han, efter de stolta ord han hade talat förra natten, inte så lätt ville avstå från sitt företag.

Han såg då ingen annan utväg än att ingå en överenskommelse med rövarna. Han sade till dem, att som han var väl beväpnad och red en god häst, torde det bli dem svårt att övervinna honom, om han försvarade sig. Men eftersom han var bunden av ett löfte, ville han inte göra dem motstånd, utan låta dem taga vad de önskade utan strid, endast de lovade att inte släcka ut hans ljus.

Rövarna hade väntat sig en hård kamp. De blevo mycket glada över Ranieros förslag och började genast plundra honom. De togo från honom både rustning och gångare, både vapen och penningar. Det enda, som de läto honom behålla, var den grova kåpan och de båda ljusknippena. De höllo också ärligt sitt löfte att inte släcka ut ljuslågan.

En av dem hade hoppat upp på Ranieros häst. Då han märkte hur god den var, tycktes han känna en smula medlidande med riddaren. Han ropade till honom: “Se där, vi ska väl inte vara för hårda mot en kristen. Du ska få min gamla häst att rida på.”

Det var en usel krake. Den rörde sig så stelt och styvt, som om den hade varit av trä.

Då rövarna äntligen voro borta och Raniero gick att sätta sig upp på den usla hästen, sade han till sig själv: “Jag måtte ha blivit förhäxad av den där ljuslågan. För dens skull får jag nu rida framåt vägen som en galen tiggare.”

Han förstod, att det skulle vara klokt av honom att vända om, därför att företaget verkligen var outförbart. Men en sådan stark åtrå att genomföra det var kommen över honom, att han inte kunde motstå lusten att fortsätta.

Han drog alltså vidare. Han såg alltjämt omkring sig samma kala, ljusgula höjder.

Om en stund[318] red han förbi en ung herde, som vallade fyra getter. Då Raniero såg djuren beta på den nakna marken, undrade han om de åto mull.

Den där herden hade troligen ägt en större hjord, som hade blivit stulen från honom av korsfararna. Då han nu fick se en ensam kristen komma ridande, sökte han göra honom vad ont han kunde. Han rusade mot honom och slog med sin stav efter hans ljus. Raniero var så bunden av ljuslågan, att han inte en gång[319] kunde försvara sig mot en herde. Han endast drog ljuset intill sig för att skydda det. Herden slog efter det ännu ett par gånger, men så blev han stående förvånad och hörde upp att slå. Han såg, att Ranieros kåpa hade råkat i brand, men Raniero gjorde intet för att kväva elden, så länge som ljuslågan var i fara. Det syntes på herden, att han kände sig skamsen. Han följde länge efter Raniero, och på ett ställe, där vägen gick fram mycket smal mellan två avgrunder, kom han och ledde hästen åt honom.

Raniero log och tänkte, att herden säkert höll honom för[320] att vara en helig man, som företog en botövning.

Framemot aftonen började Raniero att möta människor. Det var så, att ryktet om Jerusalems fall hade spritt sig ned till kusten redan under natten, och en mängd folk hade genast gjort sig i ordning att draga dit upp. Det var pilgrimer, som i åratal[321] hade väntat på tillfälle att få komma in i Jerusalem, det var nyanlända trupper, och framför allt var det köpmän, som skyndade dit upp med foror av livsmedel.

Då dessa skaror mötte Raniero, som kom ridande baklänges med ett brinnande ljus i handen, ropade de: “En galning, en galning!”

De flesta voro italienare, och Raniero hörde hur de ropade på hans eget tungomål: pazzo, pazzo! som betyder: en galning, en galning!

Raniero, som hela dagen hade vetat[322] att hålla sig så väl i styr, blev häftigt uppretad av dessa ständigt återkommande rop. Med ens hoppade han ur sadeln och började att med sina hårda nävar tukta de ropande. Då folket märkte hur tunga de slag voro, som föllo, blev det allmän flykt, och han stod snart ensam på vägen.

Raniero kom nu åter till sig själv.[323] “De hade sannerligen rätt, som kallade dig för pazzo”, sade han, i det han såg sig om efter ljuset, som han inte visste var han hade gjort av. Äntligen såg han, att det hade rullat från vägen ned i en grop. Lågan var släckt, men han såg eld glimma ur en torr grästuva tätt bredvid det och förstod, att lyckan hade varit med honom, så att ljuset hade hunnit att tända gräset, innan det hade slocknat.

“Detta kunde ha varit ett ömkligt slut på mycken möda”, tänkte han, medan han tände ljuset och steg upp i sadeln. Han var ganska förödmjukad. Det syntes honom nu inte mycket troligt, att han skulle lyckas med sin färd.

Mot aftonen kom Raniero till Ramle och red fram till ett ställe, där karavaner brukade få natthärbärge. Det var en stor, överbyggd gård. Runtomkring funnos små avbalkningar, där de resande fingo ställa in[324] sina gångare. Där funnos inga rum, utan människorna fingo sova bredvid djuren.

Det var överfullt med folk, men värden skaffade dock rum för Raniero och hans häst. Han gav också foder åt hästen och mat åt ryttaren.

Då Raniero märkte, att han blev så väl behandlad, tänkte han: “Jag börjar nästan tro, att rövarna ha gjort mig en tjänst, då de togo ifrån mig min rustning och min häst. Säkert kommer jag lättare genom landet med min börda, om man håller mig för en galning.”

Då Raniero hade lett in hästen i spiltan, satte han sig på en kärve halm och höll ljuset mellan sina händer. Det var hans mening att inte sova, utan hålla sig vaken hela natten.

Raniero hade dock knappast satt sig ned, förrän han inslumrade. Han var förfärligt trött, han sträckte under sömnen ut sig, så lång han var,[325] och sov ända till morgonen.

Då han vaknade, såg han varken till ljuslågan eller ljuset. Han sökte i halmen efter ljuset, men fann det ingenstädes.

“Det är någon, som har tagit det ifrån mig och släckt det”, sade han. Och han försökte tro, att han var glad över att allt var slut och att han inte behövde fullfölja ett omöjligt företag.

Men på samma gång han tänkte så, erfor han tomhet och saknad. Han tyckte sig aldrig ha haft större lust att lyckas med något, som han hade föresatt sig.

Han ledde ut hästen, ryktade den och lade på sadeln.

Då han var färdig, kom värden, som ägde karavanseriet, fram till honom med ett brinnande ljus. Han sade på frankiska: “Jag måste taga ditt ljus ifrån dig i går, då du somnade, men här har du det åter.”

Raniero lät ingenting märka,[326] utan sade helt lugnt: “Det var klokt av dig, att du släckte det.”

“Jag har inte släckt det”, sade mannen. “Jag såg, att du hade det brinnande, då du kom, och jag trodde, att det var av vikt för dig, att det skulle fortfara att brinna. Om du ser hur mycket det har minskats, förstår du, att det har brunnit hela natten.”

Raniero lyste upp av[327] glädje. Han berömde värden mycket och red vidare i det bästa lynne.

IV.

Då Raniero bröt upp från Jerusalem, hade han ämnat att fara sjövägen från Joppe till Italien. Men han ändrade detta beslut, sedan han av rövarna hade blivit plundrad på[328] sina penningar, och beslöt att fara över land.[329]

Det blev en lång resa. Han drog från Joppe norrut utefter Syriens kust. Sedan gick färden västerut längs med Mindre Asiens halvö. Sedan åter mot norr ända upp till Konstantinopel. Och därifrån hade han ännu en ansenligt lång väg fram till Florens.

Under hela denna tid levde Raniero av fromma gåvor. Mestadels var det pilgrimer, som nu i mängd strömmade till Jerusalem, vilka delade sitt bröd med honom.

Oaktat Raniero nästan alltid red ensam, blevo inte hans dagar långa eller enformiga. Han hade alltid att vakta på ljuslågan, för vilken han aldrig kunde känna sig lugn.[330] Det behövdes bara[331] en vind, bara en regndroppe, och det skulle ha varit ute med[332] den.

Medan Raniero red på ödsliga vägar och endast tänkte på att hålla ljuslågan vid liv, föll det honom in, att han en gång förr hade varit med om något dylikt. Han hade en gång förr sett en människa vaka över något, som var lika ömtåligt som en ljuslåga.

Detta stod för honom så oredigt[333] till en början,[334] att han undrade om det var något, som han hade drömt.

Men medan han drog ensam fram genom landet, kom det oupphörligen för honom, att han hade varit med om något dylikt förr en gång.

“Det är, som om jag under hela mitt liv inte skulle ha hört talas om annat”, sade han.

En afton red Raniero in i en stad. Det var kväll, och hustrurna stodo i dörrarna och sågo efter sina män. Raniero såg då en, som var hög och smärt och hade allvarliga ögon. Hon påminde honom om Franceska degli Uberti.

I och med detsamma[335] kom Raniero till klarhet med[336] det han hade grubblat över. Han tänkte på att för Franceska hade visst hennes kärlek varit som en ljuslåga, som hon alltid hade velat hålla brinnande, och som hon ständigt hade fruktat att Raniero skulle släcka för henne. Han blev förundrad över denna tanke, men blev mer och mer viss på att det förhöll sig så. För första gången började han förstå varför Franceska hade lämnat honom och att det inte var med vapenbragder han skulle återvinna henne.

Den resan, som Raniero gjorde, blev mycket långvarig. Och detta inte minst därför, att han inte kunde färdas ute, då vädret var ogynnsamt. Han satt då inne i karavanseriet och vaktade ljuslågan. Detta var mycket hårda[337] dagar.

En dag, då Raniero drog fram över berget Libanon, såg han, att det höll på att draga ihop sig till ett oväder.[338] Han färdades då högt uppe bland förskräckliga klyftor och stup långt från alla människoboningar. Äntligen märkte han på ett klippkrön en saracensk helgongrav. Det var en liten fyrkantig byggnad av sten med välvt tak. Han tyckte, att det var bäst att taga sin tillflykt dit.[339]

Knappt var Raniero inkommen, förrän det bröt ut en snöstorm, som rasade i tvenne dagar. På samma gång uppstod en så förskräcklig köld,[340] att han var nära att frysa ihjäl.

Raniero visste, att det ute på berget fanns gott om kvistar och ris, så att det inte skulle ha varit svårt för honom att samla bränsle till en eld. Men han ansåg den ljuslågan, som han bar, mycket helig och ville inte med den tända något annat än ljusen framför den heliga jungfruns altare.

Ovädret blev allt värre, och till sist hörde han åska och såg blixtar.

Och en blixt kom och slog ned på berget tätt framför graven och antände ett träd. Och Raniero fick på detta sätt sin brasa tänd, utan att han behövde[341] låna av den heliga elden.

Då Raniero red fram[342] genom en ödslig del av Ciliciens bergstrakt, tog det slut med hans ljus. De ljusknippen, som han hade fört med sig från Jerusalem, voro för längesedan åtgångna, men han hade dock kunnat reda sig, därför att det utefter hela vägen hade funnits kristna församlingar, där han hade tiggt nya ljus.

Men nu var det ute med hans förråd,[343] och han trodde, att detta skulle bli slutet på hans färd.

Då ljuset var så nära utbrunnet, att lågan brände honom i handen,[344] sprang han av hästen, samlade ihop kvistar och torrt gräs och tände detta med det sista av lågan. Men det fanns inte mycket däruppe på berget som kunde brinna, och elden skulle väl snart vara slut.

Bäst Raniero satt och bedrövade sig över att den heliga lågan måste dö, hörde han sång från vägen, och en procession av vallfärdande kom tågande uppåt stigen med ljus i händerna. De voro på väg[345] till en grotta, där en helig man hade levat, och Raniero följde efter dem. Det fanns då bland dem en kvinna, som var gammal och hade svårt för att gå, och Raniero hjälpte henne och släpade henne uppför berget.

Då hon sedan tackade honom, tecknade han åt henne, att hon skulle ge honom sitt ljus. Och hon gjorde det, och även flera andra skänkte honom de ljus, som de buro.

Han släckte ljusen och skyndade nedåt stigen och tände ett av dem vid de sista glöden från den eld, som var tänd av den heliga lågan.

En middagsstund var det mycket varmt, och Raniero hade lagt sig att sova i ett busksnår. Han sov tungt,[346] och ljuset stod bredvid honom mellan ett par stenar. Men då Raniero hade sovit en stund, började det regna, och detta fortgick tämligen länge, utan att han vaknade. Då han äntligen spratt upp ur sömnen, var marken våt omkring honom, och han vågade knappt se mot ljuset, av fruktan[347] att det kunde vara släckt.

Men ljuset brann lugnt och stilla mittunder regnet, och Raniero såg, att detta kom sig därav,[348] att två små fåglar flögo och fladdrade ett stycke ovanför lågan. De smektes med näbbarna och höllo vingarna utbredda, och på detta sätt hade de skyddat ljuslågan för regnet.

Raniero tog genast av sin hätta och hängde den över ljuset. Därpå sträckte han ut handen efter[349] de små fåglarna, ty han hade fått lust att smeka dem. Och ingen av dem flög undan för honom, utan han kunde infånga dem.

Raniero blev mycket förvånad över att fåglarna inte voro rädda för honom. Men han tänkte: “Det är därför, att de veta, att jag ingen annan tanke har än att skydda det, som är ömtåligast av allt, som de inte frukta mig.”

Raniero red fram i närheten av Nicea. Han kom då i möte med[350] västerländska herrar, som förde en undsättningshär ut till det heliga landet. I denna skara befann sig också Robert Taillefer, som var en vandrande riddare och en trubadur.

Raniero kom ridande i sin slitna kåpa med ljuset i handen, och krigarna började som vanligt ropa: “En galning, en galning!” Men Robert tystade dem och tilltalade den ridande:

“Har du färdats långt på detta sätt?” frågade han honom.

“Jag har ridit på detta sätt ända från Jerusalem”, svarade Raniero.

“Har då ditt ljus varit släckt många gånger under vägen?”

“På mitt ljus brinner ännu samma låga, som då jag for från Jerusalem”, sade Raniero.

Då sade Robert Taillefer till honom: “Jag är också en av dem, som bära en låga, och jag ville, att den evigt brunne. Men törhända kan du, som har fört ditt ljus brinnande ända från Jerusalem, säga mig vad jag skall göra, för att den inte skall slockna.”

Då svarade Raniero: “Herre, det är ett svårt arbete, fastän det synes vara av ringa vikt. Jag vill visst inte råda er till ett dylikt företag. Ty denna lilla låga fordrar av er, att ni alldeles skall upphöra att tänka på något annat. Inte tillåter hon er att ha någon käresta, ifall ni skulle ha lust för sådant, och inte heller vågar ni för den lågans skull sätta er ned till ett dryckeslag. Ni får intet annat ha i tankarna än just denna låga och ingen annan glädje äga. Men varför jag mest av allt frånråder er att göra samma färd, som jag nu har frestat, det är därför, att ni intet ögonblick kan känna trygghet.[351] Genom hur många faror ni än kan ha bärgat lågan, så får ni inte ett ögonblick tro er säker, utan ni måste vänta, att den i nästa ögonblick skall svika er.”

Men Robert Taillefer höjde huvudet stolt och svarade: “Vad du har gjort för din ljuslåga, det skall jag väl veta att göra för min.”

Raniero var kommen till Italien. Han red en dag fram på ödsliga vägar uppe bland bergen. Då kom en kvinna springande efter honom och bad att få låna eld av hans ljus. “Elden är slocknad hos mig”,[352] sade hon, “mina barn hungra. Låna mig eld, så att jag kan värma min ugn och baka bröd åt dem!”

Hon sträckte upp handen efter ljuset, men Raniero höll undan det, därför att han inte ville tillåta, att något annat tändes vid den där lågan än ljusen framför den heliga jungfruns bild.

Då sade kvinnan till honom: “Giv mig eld, pilgrim, ty mina barns liv är den låga, som det är mig ålagt att hålla brinnande!” Och för de ordens skull lät Raniero henne tända veken i sin lampa vid hans låga.

Några timmar därefter red Raniero in i en by. Den låg högt uppe på berget, så att där rådde stark köld. En ung bonde stod på vägen och såg den stackaren, som kom ridande i sin slitna kåpa. Han tog raskt av sig den korta mantel han bar och kastade den till honom, där han satt på hästen. Men manteln föll då rätt ned över ljuset och släckte lågan.

Raniero påminde sig då den kvinnan, som hade lånat eld av honom. Han vände tillbaka till henne och fick sitt ljus tändt på nytt med helig eld.

Då han skulle rida vidare, sade han till henne: “Du säger, att den ljuslåga, som du har att vårda, är dina barns liv. Kan du säga mig vad namn den ljuslåga bär, som jag har fraktat på långa vägar?”

“Var blev din ljuslåga tänd?” frågade kvinnan.

“Den blev tänd vid Kristi grav”, sade Raniero.

“Då kan den inte nämnas annat än mildhet och människokärlek”, sade hon.

Raniero skrattade åt svaret. Han tyckte sig vara en sällsam apostel för slika dygder.

Raniero red fram mellan blåa kullar av skön skapnad. Han såg, att han var i närheten av Florens.

Han tänkte på att han nu snart skulle vara fri från ljuslågan. Han kom ihåg sitt tält i Jerusalem, som han hade lämnat fullt av krigsbyte, och de tappra krigare, som han hade kvar i Palestina och som skulle glädja sig åt att han återtog krigaryrket och förde dem till segrar och erövringar.

Då märkte Raniero, att han ingalunda erfor glädje vid att tänka på detta, utan att hans tankar hellre togo en annan riktning.

Raniero insåg då för första gången, att han inte mer var samme man, som hade farit från Jerusalem. Den där ritten med ljuslågan hade tvungit honom att glädja sig åt alla, som voro fridsamma och kloka och barmhärtiga, och att avsky de vilda och stridslystna.

Han blev glad, varje gång han tänkte på människor, som arbetade fredligt i sina hem, och det föll honom in, att han gärna skulle vilja flytta in i sin gamla verkstad i Florens och förfärdiga skönt och konstfärdigt arbete.

“I sanning! Denna låga har omskapat mig”, tänkte han. “Jag tror, att den har gjort mig till en annan människa.”

V.

Det var påsk, då Raniero red in i Florens.

Knappast hade han kommit in genom stadsporten, ridande baklänges, med hättan neddragen över ansiktet och det brinnande ljuset i handen, förrän en tiggare reste sig och ropade det vanliga: “Pazzo, pazzo!”

Vid detta rop störtade en gatpojke fram ur en portgång, och en dagdrivare, som inte hade haft annat arbete under lång tid än att ligga och stirra på himlen, sprang upp på[353] sina fötter. Och båda började ropa detsamma: “Pazzo, pazzo!”

Då de nu voro tre, som skreko, gjorde de nog mycket larm för att väcka alla gatans pojkar. Dessa kommo framrusande ur vinklar och vrår, och så snart som de sågo Raniero i hans slitna kåpa på den eländiga hästen, ropade de: “Pazzo, pazzo!”

Men detta var inte annat, än vad Raniero var van vid. Han red stilla framåt gatan utan att låtsa om[354] de ropande.

De nöjde sig inte med att ropa, utan en av dem hoppade upp och försökte blåsa ut ljuset.

Raniero lyfte ljuset i höjden.[355] På samma gång sökte han att driva på hästen för att undkomma pojkarna.

Men de höllo jämna steg med[356] honom och gjorde allt, vad de kunde, för att släcka ljuset.

Ju mer Raniero ansträngde sig för att akta lågan, ju ivrigare blevo de. De hoppade upp på varandras ryggar, spärrade ut kinderna och blåste. De kastade sina luvor mot ljuset. Det var endast därför, att de voro så många och trängdes med varandra, som de inte lyckades att döda ljuslågan.

Det var det största upptåg på gatan. I fönstren stodo människor och skrattade. Ingen kände medlidande med den galne, som ville försvara sin ljuslåga. Det var kyrkdags, och många kyrkogångare voro på väg till mässan. De stannade också och skrattade åt leken.

Men nu stod Raniero upprät i sadeln för att kunna bärga ljuset. Han såg vild ut. Hättan hade sjunkit ned, och man såg hans ansikte, som var avtärt och blekt som en martyrs. Ljuset höll han upplyftat, så högt han förmådde.

Hela gatan var ett enda vimmel. Även de äldre började taga del i leken. Kvinnorna viftade med sina huvuddukar, och männen svängde baretterna. Alla arbetade för att släcka ljuset.

Raniero red fram under ett hus, som hade ett burspråk. I detta stod en kvinna. Hon lutade sig ut över räckverket, ryckte till sig ljuset och skyndade in med det.

Hela folket[357] brast ut i skallande skratt och jubel, men Raniero vacklade till i sadeln och störtade ned på gatan.

Men då han låg där slagen och avsvimmad, blev gatan genast utrymd av folket.

Ingen ville taga vård om den fallne. Hans häst var den enda, som stannade bredvid honom.

Så snart som folkhopen hade dragit bort från gatan, kom Franceska degli Uberti ut ur sitt hus med ett brinnande ljus i handen. Hon var ännu vacker, hennes drag voro blida och hennes ögon allvarliga och djupa.

Hon gick fram till Raniero och böjde sig över honom. Raniero låg medvetslös, men i detsamma som ljusskenet föll på hans ansikte, gjorde han en rörelse och spratt upp. Det syntes, att ljuslågan hade all makt över honom. Då Franceska såg, att han hade vaknat till sans, sade hon: “Här har du ditt ljus.[358] Jag ryckte det ifrån dig, eftersom jag såg hur mån du var att behålla det brinnande. Jag visste intet annat sätt att hjälpa dig.”

Raniero hade fallit illa och slagit sig. Men nu kunde intet hejda honom. Han började långsamt resa sig. Han ville gå, men sviktade och höll på[359] att falla. Då försökte han att komma upp på hästen. Franceska hjälpte honom. “Vart vill du hän?” frågade hon, då han åter satt uppe i sadeln. “Jag vill till domkyrkan”, sade han. “Då skall jag följa dig”, sade hon, “ty jag ämnar mig[360] till mässan.” Och hon tog och ledde hästen åt honom.

Franceska hade från första stund känt igen Raniero. Men Raniero såg inte vem hon var, ty han gav sig inte tid[361] att betrakta henne. Han endast höll ögonen fästade på ljuslågan.

De voro alldeles tysta under färden. Raniero tänkte endast på ljuslågan och på att väl vakta den dessa sista ögonblick. Franceska kunde inte tala, därför att hon tyckte, att hon inte önskade få full reda i det, som hon fruktade. Hon kunde inte tro annat, än att Raniero hade kommit hem vansinnig. Ehuru hon var nästan övertygad därom, ville hon helst inte tala vid honom, så att hon skulle slippa att få full visshet.

Om en stund hörde Raniero, att någon grät bredvid honom. Han såg sig om och märkte, att det var Franceska degli Uberti, som gick bredvid honom, och hon grät, där hon gick. Men Raniero såg henne bara ett ögonblick och sade ingenting till henne. Han ville endast tänka på ljuslågan.

Raniero lät föra sig fram till sakristian. Där steg han av hästen. Han tackade Franceska för hennes hjälp, men såg alltjämt inte på henne, utan på ljuset. Han gick ensam in i sakristian till prästerna.

Franceska gick in i kyrkan. Det var påskafton, och alla ljus i kyrkan stodo otända på sina altaren till tecken av sorg. Franceska tyckte, att det nu var så för henne, att varje hoppets låga, som hade brunnit inom henne, också var utslocknad.

I kyrkan rådde mycken högtidlighet. Det var många präster vid altaret. Domherrarna sutto mangrant[362] i koret och biskopen överst ibland dem.

Om en stund märkte Franceska, att det uppstod en rörelse bland prästerna. Nästan alla de, som inte måste närvara vid mässan, reste sig och gingo ut i sakristian. Till sist gick också biskopen.

Då mässan var ändad, kom en präst fram i koret och började tala till folket. Han berättade, att Raniero di Raniero hade kommit till Florens med helig eld från Jerusalem. Han berättade vad riddaren på vägen hade utstått och lidit. Och han prisade honom övermåttan.

Människorna sutto häpna och hörde på detta. Franceska hade aldrig upplevat en så ljuvlig stund. “O Gud”, suckade hon, “detta är mer lycka, än jag kan bära.” Hennes tårar strömmade, medan hon lyssnade.

Prästen talade länge och väl.[363] Han sade till sist med mäktig röst: “Nu kan det för visso synas en ringa ting, att en ljuslåga har blivit förd hit till Florens. Men jag säger eder: Bedjen Gud, att han ger Florens många bärare av evig eld, så skall det bliva en stor makt och lovprisat bland städer!”

Då prästen hade slutat tala, slogos domkyrkans huvuddörrar upp, och en procession, så god som den i hast hade kunnat ordnas, tågade in. Där gingo domherrar och munkar och präster, och de drogo uppför mittelgången fram mot altaret. Allra sist gick biskopen och vid hans sida Raniero i samma kåpa, som han hade burit under hela färden.

Men då Raniero hade kommit över kyrkans tröskel, steg en gammal man upp och gick fram emot honom. Det var Oddo, som var far till den gesäll, som Raniero hade haft på sin verkstad, och som för hans skull hade hängt sig.

Då denne man hade kommit fram till biskopen och Raniero, bugade han sig för dem. Därpå sade han med så hög röst, att alla i kyrkan hörde honom: “Det är en stor sak för Florens, att Raniero är kommen med helig eld från Jerusalem. Sådant har aldrig förr varit omtalat eller förnummet. Kanske att många också fördenskull töra komma att säga, att det inte är möjligt. Därför ber jag, att man måtte låta hela folket veta vilka bevis och vittnen Raniero har förebragt därpå, att detta verkligen är eld, som är antänd i Jerusalem.”

Då Raniero hörde dessa ord, sade han: “Nu hjälpe mig Gud! Hur kan jag äga vittnen? Jag har gjort färden ensam. Öknar och ödemarker må komma och vittna för mig.”

“Raniero är en ärlig riddare”, sade biskopen, “och vi tro honom på hans ord.”

“Raniero kunde själv veta, att härom[364] skulle uppstå tvivel”, sade Oddo. “Han må väl inte ha ridit alldeles ensam. Hans småsvenner kunna väl vittna för honom.”

Då skyndade Franceska degli Uberti ut ur folkhopen och gick fram till Raniero. “Vad behöves det oss vittnen?”[365] sade hon. “Alla kvinnor i Florens vilja gå ed på att Raniero talar sanning.”

Då log Raniero, och hans ansikte ljusnade för ett ögonblick. Men därpå vände han åter sina ögon och sina tankar mot ljuslågan.

Det blev stort tumult i kyrkan. Somliga sade, att Raniero inte skulle få tända ljusen på altaret, förrän hans sak var bevisad.[366] Till dessa sällade sig många av hans gamla fiender.

Då reste sig Jacopo degli Uberti och talade för Ranieros sak. “Jag tänker, att alla här veta, att det inte har rått alltför stor vänskap mellan mig och min måg”, sade han, “men nu vilja både jag och mina söner gå i god för honom.[367] Vi tro, att han har utfört bragden, och vi veta, att den, som har förmått bringa ett sådant företag till slut, är en vis och varsam och ädelsinnad man, som vi äro glada att få upptaga ibland oss.”

Men Oddo och många andra voro inte sinnade att låta Raniero åtnjuta den lycka han eftersträvade. De samlade sig i en tät klunga, och det var lätt att se, att de inte ville vika från sin fordran.[368]

Raniero förstod, att om det nu ginge till strid,[369] skulle de genast söka att komma åt[370] ljuslågan. Medan han höll ögonen stadigt fästa på sina motståndare, lyfte han ljuset, så högt han kunde.

Han såg dödstrött och förtvivlad ut. Det syntes på honom, att ehuru han ville hålla ut i det längsta,[371] väntade han endast nederlag. Vad båtade det honom nu, om han fick tända lågan! Oddos ord hade varit ett dråpslag. Sedan tvivlet en gång var väckt, skulle det spridas och ökas. Han tyckte, att Oddo redan hade släckt ljuslågan för alltid.

En liten fågel fladdrade in i kyrkan genom de stora, uppslagna portarna. Den flög rätt på Ranieros ljus. Denne hann inte att rycka undan det, utan fågeln stötte emot det och släckte lågan.

Ranieros arm sjönk, och tårarna trädde fram i hans ögon.[372] Men i första ögonblicket kände han detta som en lättnad. Det var bättre, än att människor hade dödat den.

Den lilla fågeln fortsatte sin flykt inåt kyrkan, farande förvirrat hit och dit, som fåglar bruka, då de komma in i ett rum.

Då brusade med ens genom hela kyrkan ett högt rop: “Fågeln brinner! Den heliga ljuslågan har antänt hans vingar!”

Den lilla fågeln pep ängsligt. Han flög ett par ögonblick som en fladdrande låga omkring under de höga valven i koret. Därpå sjönk han hastigt och föll död ned på madonnans altare.

Men i samma ögonblick, som fågeln föll ned på altaret, stod Raniero där. Han hade brutit sig väg[373] genom kyrkan, intet hade kunnat hejda honom. Och vid lågorna, som förtärde fågelns vingar, tände han ljusen framför madonnans altare.

Då höjde biskopen sin stav och ropade: “Gud ville det! Gud har vittnat för honom!”

Och allt folket i kyrkan, både hans vänner och motståndare, övergav att tvivla och undra. De ropade alla, hänförda av Guds under: “Gud ville det! Gud har vittnat för honom!”

Om Raniero är nu endast att säga, att han åtnjöt stor lycka i alla sina dagar och var vis och varsam och barmhärtig. Men folket i Florens kallade honom alltid Pazzo degli Ranieri, till minne av att man hade trott honom vara galen. Och detta blev för honom en äretitel. Han grundade en stormansätt, och denna tog namnet Pazzi, och den kallar sig på detta sätt ännu i dag.

Det kan vidare vara värt att nämna,[374] att det blev sed i Florens att varje år på påskaftonen fira en fest till minne av Ranieros hemkomst med den heliga elden, och att man därvid[375] alltid låter en konstgjord fågel flyga med eld genom dômen. Och torde[376] denna fest ha firats ännu i detta år, om inte nyligen en ändring har ägt rum.

Men om det är sant, som många förmena, att de bärare av helig eld, som ha levat i Florens och som ha gjort staden till en av jordens härligaste, ha hämtat sitt föredöme från Raniero[377] och därav uppmuntrats att offra och lida och uthärda, det må här vara osagt.

Ty vad som har verkats[378] av det ljuset, som under mörka tider har utgått från Jerusalem, det kan varken mätas eller räknas.