VII. (continued 2)

Bland dem vida i kraft utmärkte sig, liksom i styrka, Samt högtrotsighet Phaeton stor, den herdarne alle Med en stjerna förliknade; så bland öfriga hjordar 140 Vandrande lyste han vida, ock var storståtelig bjesse. Blackige lejonets torrkade hud knäppt denne bemärkte, Förrn han rännde åstad mot den välvarskodde Herakles, Ämnande såra hans sida med hufvut och väldiga pannan. Den pårusande tjurn grep konungen strax i det venstra 145

Hornet med senfast hand, och till marken neder han böjde Nacken, så styf han än var; sen stötte han honom tillbaka, Tryckande på med skuldran, och han, ansträngande alla Musklernas kraft, uppreste sig rakt på yttersta basen. Kongen förvånades sjelf, och derjemte den krigiske sonen, 150 Phyleus, samt herdmännerne ock hos behornade korna, När Amphitryon's sons obändiga styrka de sågo.

Lemnande der de bördiga fält, nu desse till staden Sig förfogade båda, så hjelten Herakles, som Phyleus. Och såsnart som de tre folkhvimlande vägen beträdde, — 155 Läggande smalare stigen; tillrygga med skyndande fötter, Hvilken från stallen gerad vingården igenom var anlaggd, Men i den grönskade skogen befanns ej särdeles märkbar, — Der tilltalade nu kärälskelig son af Augeias Ättlingen till högthronande Zeus, som följde bakefter; 160 Lutande sakta sitt hufvud emot dess högra axel: Fremling, som hade om dig tillförne ett prat jag förnummit, Så alldeles, minsann, jag uti mitt sinne det likar. Ty en vandrande man från Argos, i ungdomens fullkraft, Lände till oss, en Achajer han var, från Helike's kustland. 165 Denne berättade då, så att flere Epejer det hörde, Hur bland Argeierna en, — han var sjelf närvarande —, dräpit Skräckeligt lejon och vildt, vidunderlig fasa för landtbor, Hvilket i Zeus' af Nemea lund djup kula bebodde. Jag ej känner bestämdt, om han var från det heliga Argos 170 Sjelft, eller bodde i sta'n Tiryns, eller ock i Mykene. Så nu berättade denne, och sade, att hjelten till födslen (Om jag för öfrigt sanningen minns) härstammar från Perseus. Icke jag tror, att en ann bland Aigialeerna detta Vågat, än du; och lejonets hud synbarligen röjer 175 Händrens väldiga bragd; den hud som dig sidorna täcker. Säg mig derföre först, (att jag väl i mitt sinne må veta, Hjälte, om nu jag gissade rätt, eller gissade orätt) Om densamme du är, som för oss, åhörande, nämnde Sagde Achaier från Helike's stad, och om rätt jag dig känner. 180 Säg mig, huru du dräpte det olycksbringande vilddjur, Samt hur det kom till Nemea's lund, den vattenförsedda. Ty du skulle ej träffa ett slikt vidunder i Apis, Fastän önskande se; det närer ej sådana nånsin, Men blott björnar och svin, och vargarnes skadliga yngel. 185 Derför förvånades alla, som då på berättelsen hörde; Somlige mente jemväl, att han ljög, den resande mannen, Och med en tanklös tunga besvek närvarandes öron.

Så nu talte, och drog sig från midten af vägen åt sidan Phyleus, att den för båda i bredd tillräckelig blefve, 190 Och att han lättare hörde hvad nu förtäljde Herakles, Hvilken med följande ord, ledsagande, talte till honom:

O Augeiades, hvad du mig tillsport för det första, Det har du sjelf på punkten minsann helt lättligen gissat. Nu vill jag säga dig ock, vilddjuret beträffande, saken, 195 Hur som den lyktade sig, emedan du längtar att höra; Utom, hvadan det kom; förty, fast många de äro, Ingen ibland Argeierna dock förvisso det sade. Af odödliga någon, förmode vi endast, för offren, Vredgad uppå Phoroneiska män det onda dem påsändt. 200 Ty anrusande alla Piseerna, liksom en störtflod, Lejonet rastlöst ödde; och mest de Bembiniaier, Boende närmast till, olidliga härjningar kände. Aldraförst mig denna bedrift pålade att lykta Eurystheus, och mig bjöd nedgöra det skräckliga odjur. 205 Men då tog jag mitt böjliga horn, och det hålkade kogret, Fullt med pilar, och gick; och i andra handen min klubba, Barkomgifven, och väldig, och gjord af skuggigt olivträd, Lagom stor, den jag sjelf vid Helikons heliga sida Hittade, ryckande upp tättsittande röttren med stammen. 210 Men när sedan jag kom till den ort, der lejonet dvaldes, Se, då tog jag bågen, och förde till rörliga vredet Strängen, och fästade genast dervid smärthysande pilen. Förande ögonen kring, jag sökte det skadliga odjur, Om jag finge det se, förrn det mig hunnit bemärka. 215 Redan var middagstid, dock ingenstädes dess fotspår Kunde jag än bli varse, ej heller förnimma dess rytning, Ej af menniskor någon befann sig vid valln, och på åkern Sågs vid besådda fåran ej en, som fråga jag kunnat, Utan i fållorna höll blek rädsla dem samtligen stängda. 220 Föttren jag hvilade ej, kringsökande löfviga berget, Förrn jag lejonet såg, och derhos försökte min styrka. Just nu vandrade det vid aftonens stund till sin kula, Mättadt både af kött och af blod; den raggiga manen Kring nedsölad af dräp, och den dunkelblickande synen, 225

Bröstet jemväl; med tungan sitt skägg omslickade busen. Men jag gömde mig strax i de skuggiga buskarna undan, Uppå den skogiga kulln, afbidande lejonets ankomst Och då det nalkades, sköt jag emot veklifvet åt venster Fruktlöst; ty ej trängde sig piln den hvassa, igenom 230 Köttet; men, studsande åter, den föll i grönskande gräset. Men det lyfte påstund sitt blodiga hufvud från jorden, Häpet, och lopp omkring öfverallt, med ögonen båda Blickande, samt framviste de hiskliga tändren i gapet. Det jag en annan pil motsände från senan å nyo, 235 Ledsen, att så den förra mig för onyttig ur handen, Träffade ock i midten dess bröst, der lungan har säte. Men likväl i dess hud mångsmärtlige pilen ej trängde, Utan ned vid fötterna föll, fullkomligen gagnlös. Tredje gången jag ville, i själn uppbragt på det högsta, 240 Bågen spänna, men mig, med ögonen gloende, märkte Det omåttliga djuret, och kring knävecken det svängde Långa svansen, till strids sig rustande; hela dess nacke Fylldes af vrede, och manen sig högt uppreste, den gula, Hos det rasande djur; som en båge kröktes dess ryggrad, 245 Medan det drog sig hop, veklifvet inunder och ljumskem Liksom då vagnbyggmästarn, i mång värf kunnige mannen, Grenarna böjer utaf lättspjelkiga fikonträdet. Värmda i elden förut, till beslag åt stolen på axeln, Men ur händerna flyr långbarkiga fikonträdet, 250 Böjdt, och sin kos med ett endaste skutt borthoppar i fjerran: Så det förskräckliga lejon mot mig anrusade våldsamt, Sökande såra min kropp; jag pilarna då med den i ena Handen sträckte, och kappan som hängde på axlarna dubbel; Men med den andra jag höjde min torra klubba, och anföll 255 Hufvud och tinning; i tu jag slog med detsamma den torra Skogsoliven emot det högofantliga odjurs Lurfviga skalle. Så damp det omkull från höjden till marken, Innan det nalkades mig, samt stod nu på darrande fötter, Lutande hufvudet neder; ty mörker om ögonen båda 260 Kom, när hjernan med kraft vardt sönderkrossad i skålen. Men odjuret jag då, förbluffadt af smärtorna tunga, Varsnande, förrn det återigen hann samla sig krafter, Dängde emot obändige nackens muskel i förväg,

Kastande bågen bort och det månghopsömnade kogret. 265 Kraftfullt strypte jag sen med väldiga händerna bakfrån Fattande tag, att icke mitt kött det refve med klorna; Ändatill marken med makt bakhasarna tryckte jag neder Med anträngande häl, och dess sidor försvarte mig låren, Tills jag bogarna ock utspännde, och ställde det upprätt, 270 Andlöst; blef så det väldiga lif ett byte för döden. Sedan besinnade jag, på hvad sätt hårhalsiga huden Af det dödade djur jag skulle från lemmarna draga; Gräselig mycket besvär; emedan med jern det ej kunde Afflås, icke med sten eller träd, då jag gjorde försöket. 275 Men den tanken ibland odödliga någon mig ingaf, Att med egna dess klor fråndraga lejonet huden, Snart afflådde med dem jag, och svepte om lemmarna skinnet. Att det blefve mig värn i den skarpansättande striden. Detta, min vän alltså, var banen för Nemea's lejon, 280 Som mång smärtor förut tillskyndade menskor och boskap.

[Slutet saknas,]

XXVI. Idyllen.

BAKCHANTINNORNA.

Ino och Autonoa, och den äppelkindta Agaua, Sjelfva trenne till tal, tre danslag förde till berget, Men då de brutit sig lummiga löf af den mossiga eken, Lefvande murgrönsblad, och asphodelos, vexande lågländt, Tolf altaren de byggde uppå renrödjade ängen; 5 För Dionysos nio, och trenne för Semela voro, Och då med händren ur skridet de tagit de fejade offren, Lade de dem vördsamligen ned på de doftiga altar, Såsom dem sjelf det lärde, och gillade sjelf Dionysos, Pentheus skådade allt från otillgängelig berghäll. 10 Under ett hemlands träd, den åldriga mastix, förborgad. Honom varsnade först Autonoa, skriande hiskligt, Samt kringspridde, i det hon med föttren dem plötsligen påsprang, Offren åt yrande Bakchos, som oinvigde ej skåda, Sjelf hon rasade, strax de öfriga rasade alla. 15 Pentheus flydde förfärad sin kos, och dessa förföljde, Lyftande manteln upp från gördlarna till knävecken. Pentheus talte då så: hvad är det J viljen, o qvinnor? Det, Autonoa svarte, du förr skall veta än höra. Modren vrålande nu, omfattade sonen vid hufvut 20 Likasom vrålet höres ifrån lejoninnan med yngel, Ino hon återigen bröt väldiga skuldran med bladet, Trampande magen med föttren; Autonoa gjorde detsamma. Men de öfriga qvinnor fördelade resten af köttet, Och ankommo till Thebe, med blod nedsölade alla, 25 Bringande pest hem, icke mer Pentheus åter från berget, Qvittar mig lika; men ingen försöke att med Dionysos Stöta sig; kunde väl ock långt svårare lida än detta, Fyllde han nio år, eller går på det tionde redan; Vare jag sjelf oskyldig, och mig oskyldige gille! 30 Detta orakel ifrån Zeus, aigisförarn, må äras: Fromes söner ha lycka och fröjd; ofromes de ha ej. Hell Dionysos, som Zeus, den högste, på Drakanon's snöberg, Sedan han öppnat sitt väldiga lår, nedlade, ett spenbarn! Hell skön Semela äfven, och hell dess samtliga systrar, 35 Kadmosdöttrarna, högt af många hjeltinnor besjungna, Derför att detta de gjorde, på maning utaf Dionysos, Ett otadeligt värf! Man klandre ej gudarnes rådslag!

XXVII Idyllen.

DAPHNIS OCH FLICKAN.

Daphnis.

Paris, herde jemväl, den förståndiga Helena bortstal; Mera är dock min Helena värd, som herden sin kysser.

Flickan.

Pråla ej, pyssling, så bålt; det säges att kyssen är vansklig.

Daphnis

Finns dock ljufvelig fröjd i de vanskliga kyssarnas njutning.

Flickan.

Munnen sköljer jag ren, och spottar så kyssen å färde. 5

Daphnis.

Sköljer du läpparna? Godt, räck fram dem igen till att kyssas.

Flickan.

Passar för dig, att kyssa en kalf, ej lediga jungfrur.

Daphnis.

Pråla ej så; ty snart som en dröm dig ungdomen flyktar.

Flickan.

Drufvan till russin byts, och den torrkade rosen ej bortdör.

Daphnis.

Kom till oliverna der, att jag får dig en saga berätta. 10

Flickan.

Vill ej; äfven tillförne du svek mig med ljuflig en saga.

Daphnis.

Kom då till alnarna der, för att höra en stund på min syrinx.

Flickan.

Sjelf ditt sinne förnöj; mig lyster ej jämmerligt böra.

Daphnis.

Ve, ve, bäfva också, du flicka, för Paphia's vrede!

Flickan.

Paphia ger jag farväl; blott Artemis vare mig huldrik! 15

Daphnis.

Tyst! eller skjuter hon dig, och du fastnar i trassliga nätet.

Flickan.

Skjuto hon fritt, om hon vill, oss deremot Artemis bistår. — — — Kom mig ej när med din hand, eller ock jag dig klöser i läppen.

Daphnis.

Icke du Kärleken flyr, ej flydd af en endaste jungfru.

Flicka.

Flyr helt säkert; vid Pan; men du sjelf bär oket beständigt. 20

Daphnis.

Akta, att guden ej gifver dig bort åt en slemare make.

Flickan.

Mången har friat, men ingen ännu mitt sinne behagat.

Daphnis.

En bland de många är jag, hit kommen som friare äfven.

Flickan.

Hvad skall jag göra, min vän? Af besvär är bröllopet uppfylldt.

Daphnis.

Ej har bröllopet qval, ej ringaste smärtor, men danslag. 25

Flickan.

Ja, man säger likväl, att hustrur för männerna rädas.

Daphnis.

Snarare herrska de städs; hvem skulle väl hustrurna rädas?

Flickan.

För barnsängen jag rädes; en pil af Eleutho är plågsam.

Daphnis.

Artemis, din herrskarinna, ju är barnföderskors drottning.

Flickan.

Men bli moder jag räds; att min dejliga hy jag ej miste. 30

Daphnis.

Föder du älskade barn, nytt ljus du i sönerna skådar.

Flickan.

Säg, hvad skänk du mig ger, om du Ja får, bröllopet värdig.

Daphnis.

Hela min hjord skall du hafva, och lunderna alla och hagen.

Flickan.

Svär, att du, bröllopet efter, mig ej oviljande lemnar.

Daphnis.

Ack, visst icke, vid Pan, om du ock bortjaga mig ville. 35

Flickan.

Bygger du kamrar åt mig, uppbygger du boning och fållor?

Daphnis.

Bygger kammar åt dig, och vallar beskedligt din boskap.

Flickan.

Men åt min åldrige far hvad, hvad för besked vill jag gifva?

Daphnis.

Han skall berömma ditt val, när friarens namn han förnummit.

Flickan.

Säg mig detta ditt namn; ett namn ock fägnar oss ofta. 40

Daphnis.

Daphnis är jag> och min fader är Lykidas, modren Nomaia.

Flickan.

Af välbördiga född; jag åt dig dock sämre ej heller.

Daphnis.

Icke så fasligt förnäm; du ju eger Menalkas till fader.

Flickan.

Visa mig nu din lund, och hvarest din koja är uppbyggd.

Daphnis.

Kom då och skåda, hur spenslige der cypresserne blomma. 45

Flickan.

Beten, J getter mina; jag vill koherden besöka.

Daphnis.

Tjurar, beten beskedligt, att jungfrun jag lunderna visar.

Flickan.

Hvad har du för dig pyssling? Min barm vidröra du vågar.

Daphnis.

Först vill jag blifva bekant med de mognande äpplen du eger.

Flickan.

Ha, jag hisnar, vid Pan; din hand tag genast tillbaka! 50

Daphnis.

Lugna dig, älskade mö! Hvi rädes du? Hur du är lättskrämd!

Flickan.

Men du mig kastar i diket, och sölar min ståtliga klädning.

Daphnis.

Se, det mjukaste skinn jag vill breda inunder din mantel.

Flickan.

Ve, ve, äfven du gördelen tog; hvarför då den lösa?

Daphnis.

Förstlingsgåfva åt Paphia jag vill gördeln förära. 55

Flickan,

Stanna, eländige! Strax man kommer; jag hör ju ett buller.

Daphnis.

Ja, för hvarandra cypresserna der förtälja ditt bröllop.

Flicka.

Af min mantel en trasa du gjort; jag blottad är vorden.

Daphnis.

Annan mantel och bättre minsann jag ärnar dig gifva.

Flickan.

Lofvar mig allting ge; knappt ger du på slutet ett saltkorn. 60

Daphnis.

Måtte jag sjelfva min själ dig på köpet kunna förära!

Flickan.

Artemis, var nu ej vred; din ensling är mera ej trogen.

Daphnis.

Eros jag offrar en kalf, en ko åt dig, Aphrodita.

Flickan.

Jungfru jag vandrade hit, men hustru beger jag mig hädan.

Daphnis.

Ja, som mor och gemål, barnsköterska, mera ej jungfru. 65

Så, ungdomliga sinnet af kärlekens fröjder berusadt, Desse smekte hvarann; sig pöste den snattade bädden. Flickan, stigande upp, gick dän för att getterna valla; Ögonen sänktes af blygsel, men varmt slog hjertat i barmen; Han sig till korna begaf, förtjust af det ljufliga mötet. 70

XXVIII. Idyllen.

SLÄNDAN.

Slända, spånadens vän, skänk af den blåögda Athanaa, Du, med hvilken de husvårdande matmödrarne syssla städs, Följ otvekande oss hädan till Neileus' så berömda stad, Der bland spensliga rör prålar ett grönt tempel, åt Kypris vigdt. Dit begäre af Zeus vi oss en välvindig seglats att få? 5 Att jag måtte min vän skåda förtjust, älskad af vännen min, Af Chariters, de ljufljudigas, plantskott, af min Nikias, Att dig, formad med stor konst af det mångmödsama elfenben Jag må lemna uti händerna af Nikias' hustru sjelf. Du med henne till manskläderna skall spinna en mängd af tyg, 10 Många äfven utaf finaste sort, qvinnornas högtidstyg. Ty lammödrarna, två gånger hvart är klippta på betesmark, Skänka mjukaste ulln Theugenis, skönhäliga läkarfrun. Så arbetsam är hon, älskar jemväl hvad de förståndiga. Ty jag ville dig ej gifva till overksamt och arbetslöst 15 Hus, emedan dock stammar ifrån egen vår landsort hän. Ty ditt fädernehem byggde en gång Ephyrern Archias, Den Trinakriska öns merg, och de storsinnade männers stad. Flyttad bort till en man, hvilken sig lärt mången förträffelig Läkdom, jagande hän skräckelig farsot från de dödliga. 20 Du med Ionerna nu skall i Milets tjusande bygder bo, Att skönsländig må ock Theugenis bli nämnd af sitt landsmansfolk, Samt att städs du jemväl vare af sångvännen en minnespant. Detta säkert skall en säga en ann, skådande dig: så högt Skattas liten en skänk. Värde har allt, gifvet af älskade. 25

XXIX. Idyllen.

FAVORITEN.

Vin och sanning derhos! o du älskade pilt, så sägs, Oss sannfärdighet höfs, som vi vore berusade. Jag skall säga dig ting, som förborgats i själens djup. Ej du älskade mig med ditt helaste hjerta, ej, Eller hur? Ty en hälft af mitt lif jag besitter blott, 5 Och den lefver i dig, men förlorad den andra är. Ja, så ofta dig täcks, o, jag lefver de saligas Dagar, när dig ej täcks, i en sorgelig dunkelhet. Huru skickar sig det, att på älskaren samka qval? Men om lyda du ville mig, gosse en äldre man, 10 Då långt bättre dig sjelf du befunne, och priste mig. Oss ett endaste bo i ett endaste träd inred, Dit ej smyga sig kunna de giftiga ormarna. Men nu fladdrar du kring, och i dag du på annan gren Dväljs, i morgon på ann; så du hoppar från qvist till qvist. 15 Om din tjusande blick ett berömmande ord sig vann, Till treårig en vän, eller mer, du berömmarn gör;

Den dig älskade först, du ej låtsar ha kännt tre dar. Af högmodige män du mig synes exempel ta. Älska, medan är tid, den som liknar dig aldramest. 20 Ty om sådant du gör, du förträfflig af medborgsmän

Nämns, och Kärlekens gud dig ej varder en oblid gud, Han som männernas bröst så behändigt att kufva vet, Som blödhjertig mig gjort, mig tillförene jernige. Men nu sög jag mig fast vid din doftande håningsmund. 25 Minns dock, huru du var än i fjol så förtjusande, Minns, att gråhår vi få, förrn vi hunnit att spotta knappt, Att vi skrynklige bli; men ej ungdomen återvanns Nånsin; vingar hon bär ju på hvardera axeln städs. Den bevingade nå med vår tröghet ej kunne vi. 30 Slikt påtänkande bör du dig visa ej mer så bål, Utan älskaren din du må möta förutan svek, Att, när mandomens skägg du en gång på din hake bär, Vi må helsade bli Achilleiske vänner två, Om mitt tal du förtror åt de irrande vindarna, 35 Om du säger i själn: låt mig lefva i ro, din tok! Jag, densamme, som nu till de gyllene äpplens gård För dig ginge, och fjerran till Kerberos, skuggors vakt, Då ej, bjuden också, till de ståtliga hofvens port Skulle gå med min fot, nu befriad från kärleksqval. 40

XXX. Idyllen.

ADONIS' DÖD.

Knappt Kypris sin Adonis fick skåda, liflös vorden, Med håret löst och skräckligt, Och med den bleka kinden, Förrn galten till sig föra 5 Hon bjöd de små Eroter; De vingade på stunden All skogen genomlupo, Den skräcklige de funno, Och fjettrade och bundo. 10 Den ene, snaran fästad, Drog efter sig den fångne; Den andre gick bakefter, Och högg uppå med bågen, Fram galten kröp förfärad; 15 Han fruktade Kythera. Då sade Aphrodita: Du aldravärrsta odjur, Du dennes lår har sårat? Du min gemål har bitit? 20 Men djuret svarte såleds: Jag svär vid dig, Kythera, Vid dig, och vid din make, Jag svär vid mina bojor, Vid denna jägarskara, 25 Att jag din sköna make Allsicke ville såra. Der stod han som en konstbild, Och utaf kärlek upptänd, Det nakna lår, han röjde, 30 Helt rasande jag kysste, Och sårade med tanden. Tag derför, Kypris, dessa, Tag dessa, näps, och afskär (Hvi har jag dem till ogagn?) 35 De kärlekssnikna tändren! Men om du dig ej nöjer, Så tag då dessa läppar. Hvi ha de kyssa vågat?

Då röjde Kypris miskund, 40 Och bjöd de små Eroter, Upplösa djurets bojor. Sen henne städs det följde, Gick aldrig mer till skogen, Och vid Adonisbålet 45 Sin galna kärlek ödde.