V.

Raymisfesten.

Peru fastade.

Hela det vidsträckta riket späkte sig till den förestående högtidsfesten, som skulle vara i tre dagar och nätter och börja den morgonstund, då solen nått södra ändpunkten af sin bana och åter skulle vända tillbaka samma väg, till glädje för sitt utvalda folk, för hvars skull den utstrålade sitt ljus och sin värme. Dagar och nätter före den stora dagen voro Cuzcos omgifningar fyllda med menniskor, som från när och fjerran vandrat till den stora festen; denna fick i hufvudstaden sin högtidliga prägel genom incas och hela den stora kungliga familjens närvaro.

Likt ett oändligt brokigt band slingrade sig landsvägen till Cuzco mellan bergen, fylld som den var af en oräknelig folkmassa i prålande, färgrika dräkter. Alla hade samma mål för sin vandring.

Ett förvirradt sorl af musik, sång och skratt steg upp i den klara, molnfria luften. Det glödande solljuset kastade sina strålar på dyrbara baldakiner, under hvilkas tak guvernörer, högtstående embetsmän och officerare, alla med incablod i sina ådror, bekvämt hvilade, burna af raska tjenare.

Dyrbara fjäderbuskar på fantastiskt formade hufvudbonader vajade för den lätta, svalkande brisen från bergen. Men de lägre folkklasserna hade smyckat sig med condorens eller andra roffoglars fjädrar; deras drägters olika färger betecknade de olika distrikt, till hvilka de hörde.

Kvinnornas sällsamma hufvudbonad bestod vanligen af ett trästycke, ett snöre eller en träring, lagd kring hufvudet och utpyntad med yllefransar, metallplattor och perlor, eller ett parasolliknande hufvudtyg, bildadt af fjädrar, som satts på stjelkar och fastgjorts vid bandet, som omgaf hufvudet.

Folkmassorna äro mycket sparsamt försedda med matvaror — under fastetiden före Raymisfesten får endast rötter, majs och potatis ätas — och drycken är källornas vatten. Men trots dessa tarfliga födoämnen äro alla uppfyllda af den lifsfröjd och glädje, som känneteckna hela nationen.

Man äter denna magra kost på Incas befallning, glädes och fröjdas enligt hans önskan och lefver i hoppet om rikligt undfägnande med härligt majsbränvin, som skall gratis utdelas på festdagarne, och saftigt kött från hundratals får, som presterna under festen bestå den annars på vegetabilier lefvande befolkningen.

Ju närmare man kommer staden, desto större blir trängseln. Folket, fritt från allt arbete, lägrar sig dels på höjderna kring Cuzco, dels i dess omedelbara närhet, på gator och torg eller hos vänner och fränder i staden.

På Cuzcos flere tusen kvadratmeter stora torg är trängseln störst.

Ehuru en stor del af torget är afspärrad af soldater, hvilka bevaka platsen framför templen och de till dessa förande gatorna samt det reserverade området för de olika processioner, som skola der ordnas, äro ändock fyrtio till femtio tusen stads- och landtbor församlade på torget och angränsande gator, lägrade under bar himmel och längtansfullt afvaktande nästa morgon, då Inca jemte hela sin familj, bestående af hustrur och öfriga slägtingar, uppgående till flere tusen personer, samt prester och alla honoratiores skola begifva sig i högtidlig procession från det i närheten af solgudens tempel belägna stället till den plats på torget, der solens uppgång skall inväntas.

Men lika starkt som skrattet och pratet hörts från landsvägen, lika tyst och stilla är det i Cuzco.

Staden med sina dystra tempel och officiella byggnader manar till allvar — ett allvar som ej ens solens ljus och värme kan förtaga. Byggnadernas karaktär lägger sin mörka stämning öfver de intågande landtborna och påminner dem om Incas närhet och om det mystiska och öfvernaturligt hemlighetsfulla, som hvilar öfver staden med dess festklädda murar.

En väntansfull tystnad råder, och med djup vördnad helsar folket på dem, som på grund af börd och makt ega rättighet att närma sig Incas person.

Raymisfestens högtidlighet förökas ytterligare genom det för Incas slägt och folket så kärkomna budskap, hvilket talrika sändebud rundt omkring mångfaldiga gånger under dygnet med hög röst utropa, nämligen nyheten om den nyfödde Inca, landets blifvande herskare.

Öfver torg och gator, längs gränder och kanaler fortplantar sig underrättelsen, öfver bergen och ner i dalarne, långt ut öfver det ofantliga riket bringas af tusentals chaquis det välsignade budskapet: Incan har födts en son genom solens nåd, som ett tecken till den högstes välsignelse öfver land och rike.

Medan tätare och tätare skaror strömma in i den stora staden och uppfylla den med sitt dämpade, dofva sorl, hvilar öfver drottningens slott och de detsamma omgifvande trädgårdarne ett fridfullt lugn.

Genom de stora lummiga löfträden, som delvis skugga öfver den låga men temligen vidsträckta byggnaden och delvis hindra nyfiknas blickar att tränga in, kastar dagsljuset ett mildt skimmer ned öfver den kringbyggda gården med sina fontäner, träd, växter och blommor, hvilkas fina aromatiska doft tränger in mellan de smala fönsternischerna och de dyrbara väfnader i olika färger, som framför ingången bilda portièrer.

De höga rummen ligga intill hvarandra och bilda, inneslutande trädgården, en rektangel. De äro rikt dekorerade med guld och silfver; möblerna äro dyrbart juvelsmyckade men tunga och sällsamt utskurna ur stora trästycken i form af fantastiska djurimitationer.

Uppför väggarnas fina polerade granitytor slingra sig egendomliga, i ädla metaller imiterade blommor och växter. Golfven bestå af stenflisor, belagda med mattor, och taken täckas med dyrbara väfnader, som i hörnen uppbäras af smäckra förgyllda trästänger och gifva hvarje rum likhet med en stor dyrbar baldakin.

Inne i ett af de stora svala rummen, der matt guldglans och purpur glida samman i lugn färgverkan, ligger Incas äldsta syster, drottningen, moder till hans förstfödde son.

Bredvid den slumrande modren, som hvilar i en med dyrbara lätta täcken och draperier klädd säng, står vaggan med den nyfödde; i en halfcirkel omkring den sitta Incas systrar orörliga, fyra till antalet, alla enligt lagen hans medhustrur, men utan den äldsta systems drottningsvärdighet.

Inca sjelf står bredvid vaggan och betraktar med glada och ömma blickar sin sofvande son.

I rummen intill äro på ena sidan, bakom den tjocka portièren, tjenare och de för modrens och barnets vård nödvändiga personerna samlade, tillika med läkarne, som äro ifrigt sysselsatta att tillreda örter och drycker åt den höga patienten; i rummet åt andra sidan, som för tillfället är omdanadt till en löfsal, med solgudens beläte i drifvet guld, resande sig ur dess ena ända, omgifvet af ljus och rökelseskyar, står öfverstepresten jemte några af sina underlydande.

Den gamle presten med sin trots åldern höga och imponerande figur och sitt väldiga hufvud, hvars yfviga gråhvita hår ger honom ett patriarkaliskt utseende, står framåtlutad framför altaret och betraktar med spändt intresse inelfvorna af ett slaktadt kid af vicunaracen; det är helt svart utan någon fläck och räknas sålunda som ett heligt djur.

Öfverstepresten har öppnat lammets sida och uttagit tunga och hjerta; han läser i dem den unge konungasonens framtid; han har lyckats uttaga dem hela och detta är ett godt varsel. Lungorna har han uppblåst och sammanbundit öppningen. Öfver den darrande muskelmassan står han nu försjunken i djupa funderingar.

De första glada förväntningarna vid påbörjandet af arbetet ha farit sin kos, och det hvilar ett tungsint uttryck öfver hans ansigte.

Länge står han försjunken i sina betraktelser, glömmande allt omkring sig, medan en del af Incas talrika slägt i det angränsande rummet med nyfikenhet och otålighet vänta på signalen att få komma och taga del af resultatet utaf hans undersökningar och få tillåtelse att framföra sina lyckönskningar till konungaparet och taga den nyfödde prinsen i skärskådande.

Omsider reser sig presten från sin lutande ställning; han går ett par steg fram mot den stora gudabilden, som föreställer solen och dess strålar, blickar upp mot den gyllene bilden, som emellanåt förmörkas af den uppstigande rökelsen, hviskar några ord och lägger djurets inelfvor framför stoden.

Efter att i ett angränsande rum hafva gjort toilett och förberedt sig på det välkomsttal, hvarmed han skall bjuda incasonen välkommen till hans blifvande rike, begifver han sig in till den väntande församlingen.

Här ordnas tåget af ceremonimästarne, hvarefter öfverstepresten och hans medhjelpare jemte tjugo till trettio män af incastammen, iförda präktiga kläder, som bjert sticka af mot presternas enkla mörka dräkt, tåga genom offersalen till drottningens rum.

De ställa sig i en halfcirkel bakom drottningens systrar.

Öfverstepresten och hans närmaste medhjelpare ha närmat sig Inca, som tagit sin son i sina armar och ställt sig bredvid drottningens bädd.

Öfverstepresten tager en guldvigg — enligt traditionen den, som solen gaf den första Inca och hans hustru — berör dermed barnets panna och nakna bröst och säger med djup och klangfull röst följande, allt under det han har sina ögon fästa på ett korsliknande födelsemärke på barnets bröst.

»Barn af jord, som genom solgudens allmakt fått lif, välkommet till ditt nya hemland!

Du har kommit till oss som ett nytt och kärkommet tecken på, att solen ännu allt jemt älskar sitt utvalda folk och allt jemt vill låta sina rika nådestrålar lysa öfver det rike, som han skänkt sina ställföreträdare på jorden, hvilka alltid skola förblifva hans närmaste barn, så länge de uppfylla de löften, de gifvit honom.

Måtte du alltid kunna vandra i deras fotspår på den långa vandring här nere, som vi önska dig!

Måtte det goda, det kraftiga och mäktiga i naturen förläna dig förmågan att lära dig skilja mellan godt och ondt och visa dig vägen till rättvisans enkla, men af dina förfäder solidt och starkt uppbyggda tempel! Der, under solgudens skyddande tak önska vi, att du alltid skall vara på din plats när du en gång skall döma!

Då skall ock folkets tacksamma och beundrande blickar följa dig. Dess böner och välgångsönskningar skola omgifva dig som ett skyddande pansar. De tappraste krigare skola skydda dig och de dinas härd.

Måtte du aldrig glömma, trots den upphöjda ställning du är kallad att intaga, den lära, på hvilken ditt rikes framgång är bygd: ödmjukhet och tacksamhet; aldrig glömma den allsmäktiga kraft, som gömmes i naturens sköte, som tolkas af bäckens sorl, löfvets hviskning, foglarnes qvitter och skogens djupa suck — allt ljud från naturens stora verkstad. Det är solen, som sjunger sina tankar in i våra hjertan och som spåras i allt. Det faller ej minsta snöflinga mellan bergen, det kommer ej den svagaste suck från hafvet långt i fjärran utan att solens stämma höres deri, mild, varnande, kallande och uppmuntrande.

Således finnes den gud, hvilken du tillhör, öfver dig, omkring dig, mäktig och hemlighetsfull, osynlig och dock allt upplysande, och du sjelf är en bild af hans strålar.

Lycklig den, som höga makter gifvit förmågan att kunna tolka solens röst i naturen, lycklig den, som får kalla sig hans son! Måtte du alltid blifva värdig denna lycka, det är den innerliga önskan de alla hafva, hvilkas hjertan klappa för dig från haf till haf, mellan bergens snöiga toppar och dalens doftande blommor och som genom mig önska dig välkommen till ditt rike! Välkommen, barn, välkommen i solen namn!»

Öfverstepresten träder tillbaka. Ceremonien är slut och Incas närmaste samla sig kring den nyfödde, beundra honom och lyckönska föräldrarne.

Den gamle presten, följd af sina medhjelpare, går genom salarne ut i trädgården, förbi nyfikna och intresserade släktingar till Inca, hvilkas lägre rang ej tillåter dem att ännu vinna tillträde till honom.

Med stor uppmärksamhet beskåda de den förbivandrande presten, i hvars ansigte de förgäfves söka någon upplysning om offerdjurets spådom.

Prestens anletsdrag förbli orörliga, han helsar till höger och venster åt Incaättlingarna, som gifvit plats för honom.

Endast en ledsagar honom, det är öfverste Tiracca, som han upptäckt i trädgården och gifvit ett tecken att följa sig.

De gå ut genom en bakdörr, som leder från slottet, och genom en öfverbyggd gång står i förbindelse med en flygel af soltemplets vidsträckta byggnadskomplex. De vandra genom salar förbi tjenare, prester och chaquis, till dess de stanna i ett hörnrum, der smala fönsternischer sitta högt upp under taket och endast tillåta ett sparsamt ljus tränga in.

Rummet är enkelt möbleradt; ett par tarfliga hvilobänkar beklädda med gamla öfverdrag, tvenne stora bord, det ena stående midt i rummet, samt några stolar utgöra hela bohaget.

På väggarne hänga i rader quipus af olika längd och färg. I den matta belysningen bilda de med sina olika knutar och färger fantastiska figurer, som göra ett egendomligt hemlighetsfullt intryck.

Öfverstepresten drager omsorgsfullt igen efter sig de tunga portièrerna och sjunker ned på hvilobädden med ett trött uttryck, medan han lutar det mäktiga hufvudet mot handen. Med en gest bjuder han Tiracca att taga plats vid bordet midt emot sig. Den gamle prestens nyss så lugna, obevekliga ansigte har fått ett bekymmersamt, lidande uttryck; han suckar flere gånger djupt och för de magra händerna, som han knäppt ihop öfver pannan, fram och tillbaka. Omsider bryter han tystnaden.

»Jag har från min systerdotter, d. v. s. din hustru, mottagit ett meddelande, som mycket bedröfvat mig. Er dotter har haft otur med sin fästman — förbindelsen har gått om intet, och hon nekar nu att välja någon annan, men vill underkasta sig öfverhetens val och taga den, som bestämmes till henne vid Raymisfesten. Din hustru ber mig hjelpa er. Hvarmed skall jag vara er behjelplig? Ha ni tänkt på någon annan i stället, som möjligen behagar flickan?»

»Ja, svarade Tiracca efter någon tvekan, det finnes nog en, som jag tror min hustru skulle tycka om ...»

»Din hustru», afbröt öfverstepresten.

»Ja, jag menar, fortsatte Tiracca i något förvirrad ton, den unge höfdingesonen från sista kriget, som jag för närvarande undervisar ...»

»Itos» frågade presten.

Tiracca nickade.

»Jag skall se, hvad jag kan göra åt saken i morgon ... hur långt har du hunnit med honom?»

»Hans utbildning är färdig. Under den tid, jag haft honom om hand, har han gjort stora framsteg; han förstår nu quipus, har blifvit van vid sin omgifning, och genom mildhet och finkänslighet hafva vi lugnat hans upprörda sinne. Inom kort skall han vända tillbaka till sin stam.»

»I morgon skola hans känslor ställas på ett svårt prof», svarade öfverstepresten; »bäst vore att ej låta honom få tillträde till templet. Åsynen af den unga qvinnan af hans stam, som i morgon skall invigas till solens brud ...»

»Yelva!» utbrast Tiracca, i det han reste sig upp med en häftig åtbörd.

»Ja, Inca har så bestämt», fortsatte presten, och efter det samtal, jag haft med henne, kunde icke något bättre val träffas.

»Och jag som trodde, som i det längsta hoppades att ännu en enda gång få råka henne ...!» Tiracca fullföljde ej hvad han börjat säga — de sista orden dogo bort i en sakta hviskning.

Han bugade sig djupt för den gamle patriarken, hvars ansigte för ett ögonblick lifvades af en satirisk blick, och lemnade honom ensam.

Öfverstepresten reste sig och gick bort mot den portièrförsedda väggen, drog det tunga draperiet åt sidan och blickade ut.

Han såg ut öfver en till tempelbyggnaderna hörande mindre gårdsplan.

Från gårdens motsatta sida, der ett högt galler reste sig, hördes en dämpad qvinnoröst.

Öfverstepresten gick långsamt öfver den solbelysta planen och stannade framför gallret, som begränsade en i rektangulär form anlagd trädgård. På en bänk under skuggan af ett träd satt en ung kvinna. Hon var klädd i en hvit tunica, öfversållad med små förgyllda solar. Hennes mörka hår hängde fritt nedåt ryggen.

Hon lutade hufvudet tillbaka mot trädets stam och stirrade upp genom löftaket med drömmande blick, under det hon sjöng. Hennes sång ljöd än dämpad, än starkare.

Öfverstepresten lyssnade; han hade all möda att uppfånga orden. Det var hennes hemlands sånger, som hon återigen uppstämde.

Han betraktade vemodigt den unga qvinnan några ögonblick, hvarefter han sakta vände tillbaka samma väg som han kommit.

Inkommen i sitt rum satte han sig vid det stora bordet och slog med en liten hammare ett par slag på en träbricka på bordet.

Portièren slogs åt sidan, och en äldre man med ärevördigt utseende, iförd presternas enkla drägt, trädde in.

»Förlåt, om jag låtit dig vänta, broder» — började öfverstepresten efter att hafva pekat på en stol vid bordet och vänligt nickat till svar på den andres vördsamma helsning — »men för dagar som dessa räcker min stofthydda blott dåligt till. Jag är gammal, mycket gammal, och jag känner hur åldern allt mer tar ut sin rätt».

»Solen bevare dig ännu länge, broder, i ditt för land och rike så vigtiga värf», svarade den andre. »Jag sjelf har ännu mycket att lära af dig, innan jag vågar tänka på att kunna på värdigt sätt efterträda dig på den höga plats, man tänkt en gång bereda mig.»

»Derpå måste du snart vara beredd. Jag är färdig att nu när som helst företaga den sista långa vandringen ... Ja, jag är trött, trött af att utspana och tolka det, som framtiden bär i sitt sköte; mina ögon börja neka att göra sin tjenst; min tanke förvirras af bilder, som ej kunna tillskrifvas verkligheten, utan endast en trött, öfveransträngd hjerna. Endast på detta sätt kan jag förklara hvad jag i dag sett i det offerdjurs kropp, hvari vår unge incasons framtid låg gömd.»

Öfverstepresten lutade sitt hufvud mot händerna och stirrade framför sig med bekymmerfull min.

Hans blifvande efterträdare kastade på honom en frågande, orolig blick.

»Hvad har händt», bröt han omsider tystnaden, »och hvad har du sett i det heliga offerdjurets inelfvor? Med spänd väntan bidar man din tolkning. I ditt välkomsttal till incasonen berörde du ej med ett enda ord, hvad du sett.»

Öfverstepresten hade rest sig, medan den andre talade, och stod nu framför den långa raden af quipus, som hängde på väggen.

Efter några ögonblicks sökande framtog han en af dem, betraktade den omsorgsfullt och lade den på bordet framför sin kollega.

»Se här», sade den gamle; »innan jag berättar dig hvad jag i dag sett, så vill jag visa dig denna quipus, som står i förbindelse med berättelsen om en syn, som en af de första öfverstepresterna för lång tid sedan haft. Den mystiska sägen, som berättas i denna quipus har gått i arf från prest till prest, och så som jag nu ämnar förtälja dig den, så har min företrädare en gång förtäljt den för mig. Jag ser på de quipus, som finnas rörande denna sak, att man tvekat om synens rätta tolkning; också jag har tvekat i det längsta — tills i dag.»

Öfverstepresten tystnade återigen, lutade sig tillbaka i stolen och stirrade ut genom det smala fönstret, där en bit af söderns himmel var synlig.

»För många år sedan, dagen före Raymisfesten och samma dag en af vårt rikes största konungar föddes, hade den då lefvande öfverstepresten följande dröm.

Det syntes honom, som ginge han nere vid det oändliga hafvet längs stranden och stege upp på en ödslig klippa, från hvilken han såg solen sjunka i hafvet. Han beundrade den härliga utsigten, naturens majestät och lyssnade till hafvets melodiska brus, då vågorna i smekande famntag gledo in mot den finsandade stranden.

Allt andades frid och lugn.

Då började plötsligt tjocka moln draga upp på horisonten, solen gled blodröd ned bakom dem, vågorna höjde sig, bullrande och mäktiga yrde de sitt hvita skum kring klippan, der han satt, medan högljudda kommandoord trängde genom rymden. — Det mörknade mer och mer.

Ett fruktansvärdt oväder bröt löst, blixtarne ljungade, och den vrede guden lät åskan mullra öfver hafvet.

Ett ofantligt skepp dök fram, närmande sig klippan, der han hvilade sig. Det var helt och hållet hvitglänsande — både skrof, master och segel.

På skeppet hvimlade det af hvitklädda män med främmande, ljusa anletsdrag.

Längst fram i förstäfven stod anföraren; han bar en hvit kjortel, på bröstet ett stort kors, spjut och andra vapen hade han i händerna. Han vinkade, och stormen lade sig; vågorna lugnade sig och det ljusnade åter, ett egendomligt ljus, då solen ej lyste. Skeppet gled in till stranden, besättningen gick i land, krigslystet och rofgirigt sågo de sig omkring.

Plötsligt gled solgudens präktiga tempel fram, våra soldater samlade sig i tusental framför den heliga byggnaden och striden begynte. Luften genljöd af skrik och jemmerrop, de våra drefvos tillbaka efter fåfäng strid, öfverallt blixtrade de hvites svärd. Våra krigsmäns pilar studsade tillbaka mot de pansarklädda främlingarna. Folket drefs in i helgedomen och ett förfärligt slaktande började. De främmande höggo skoningslöst ned män, qvinnor och barn. De vadade i blod.

Templets inre skonades ej af våldsverkarne. Då allt var förstördt, röfvade de solgudens stora beläte och buro det bort på sina axlar.

Framför den blodiga skaran gick anföraren, och efter honom incakungen i sin praktfulla rustning, sorgbunden och med dystert ansigte. På hans bröst hade anföraren hängt det stora korset, som han burit i striden.

Krigarne vände tillbaka till skeppet med sin dyrbara fånge och sitt byte.

Stäfven vändes mot hafvet, och skeppet seglade i väg, men allt efter som det gled ut på hafvet, såg öfverstepresten, huru de hvita männen inbördes stredo om solgudens guldbild och det öfriga bytet, om hvars delning de ej kommo öfverens. Till slut förflyktigades det hela som en blodröd dimma och försvann vid horisonten.»

Öfverstepresten tystnade.

»Och hur har man förklarat denna syn?» frågade den andre, som med spändt intresse betraktat den gamla quipus, som öfverstepresten lagt på bordet framför sig.

»Den visar tillvaron af ett land långt borta på andra sidan oceanen — ett land med ett krigiskt och mäktigt folk, som en gång skall komma till oss öfver hafvet för att plundra våra hem, röfva våra egodelar och söka lära oss sina egna seder och bruk.»

»Men detta strider ju mot vår religion, som säger att hafvet begränsar det, som vi kalla för verlden», afbröt den andre.

»Ja, hvem vet», fortsatte öfverstepresten. »Nog påbjuder oss vår religion denna tro — men ändå! ... Tanken flyger så lätt och formar sig så gerna efter hvad man sjelf vill se och tro. — Denna quipus mäler vidare, att Perus kungar skola sitta mäktiga och oåtkomliga i sitt rike, till dess detta mystiska tecken, denna korsliknande figur, hvars innebörd tyvärr ingen af oss mäktar förklara, åter visar sig hos någon incason.»

»Och du tror verkligen, broder», frågade den andre med tviflande min, »att denna syn i förbindelse med ett kors kan tilläggas en så stor betydelse, hvilken faktiskt strider mot den lära, som förkunnas för folket».

»Folkets lära!» svarade öfverstepresten. »Folket lär sig hvad vi anse vara bäst för det och behöfver ej någon lärdom utöfver lifvets enklaste grundsatser. Derför är ock folket lyckligt och belåtet. Hur ofta har jag ej önskat mig dess lätta och glada förklaring af tillvarons gåtor! Dess lif är en sträfvan att behaga incan och solen, för det är höjden af mensklig lycka majsbränvin och kött, och efter slutad jordevandring väntar det samma en glädjefull färd till solens ljusa hem — ett återseende af sina kära — och dermed knut på den tråden! Men vi andra, vi prester i templets tjenst — när ålderdomen närmar sig och den fysiska kraften slappar, hvad hafva vi att trösta oss med i vår ensamhet, hälst då tviflen gnaga i vårt inre och börja resonnera med det vi kalla samvete!»

De båda presterna sände hvarandra en lång blick.

»Men vi måste dock stå fasta, broder, om ej för vår egen skull så för det folks, som utan vår enighet skulle gå till botten, och som med solens hjelp skall segerrikt taga upp kampen med hvilken fiende som helst — ja, äfven om han kom dragande öfver hafvet emot oss ... Men låtom oss hoppas, att den dagen aldrig skall komma!»

»Aldrig?» afbröt den gamle i tviflande ton och med en betydelsefull nick; »den kommer, broder, så sannt som jag i dag sett ett kors på den nyfödde incas bröst och i det heliga offerdjurets inelfvor de tecken, som i början tyda på frid och lycka, men bakom hvilka en mörk och hotande framtid ligger gömd.»

»Men», fortsatte han, »det är blott du, min efterträdare, som fått veta detta och, icke sannt, du låter det blifva vår hemlighet, endast vår. För folket få alla tecken endast båda ljus och solsken — och så äfven för dem, hvilkas bröd vi äta. När allt kommer omkring, så är det ju endast på illusioner, vi bygga vår tillvaro. Men kom nu, jag är trött och behöfver hvila! Följ mig ned i min trädgård, der hemtar jag friska krafter till kommande dagars arbete, och under tiden vilja vi besöka solens brud och ytterligare förbereda henne till det öde, som i morgon väntar henne.

Den gamle reste sig, och stödjande sig på sin väns arm, gick han ut i den stora, skuggiga och ljumma trädgården.

En hvit slöja hvilar öfver Cuzco.

På den stora öppna platsen äro tusenden och åter tusenden af menniskor församlade, hvilka under högtidlig tystnad se den gryende dagen randas.

Å alla gator, torg, vägar, längs bergssluttningar och bergsskrefvor väntar en oräknelig mängd på det stora ögonblicket.

Torget är på trenne sidor begränsadt af byggnader, och på den fjerde — den åt östern är det fritt. Denna sida vetter åt en stor dalsänkning, som öppnar en vidsträckt utsigt öfver mark, vatten och himmel. Midt för dalsänkningen har på hvardera sidan den tallösa mängden lägrat sig, medan den kungliga familjen tagit plats på en stor balustrad, så att den är synlig för allas blickar.

En kolossal baldakin, åt hvars purpurfärg den gryende dagen ännu ej förmår gifva glans, är utspänd öfver Inca och hans hof.

Med undantag af Coja, drottningen, äro alla, som ha incablod i ådrorna och tillhöra Cuzcos samhälle, församlade deruppe.

Deras drägter äro rika, på olika sätt draperade och utsmyckade, samt kostbarare, ju närmare de enligt rangordningen placerats intill kungen, hvilken med ett drömmande uttryck har sina ögon riktade mot öster och följer den vaknande morgonen.

Intet ljud stör den högtidliga tystnad, som hvilar öfver det hela. Morgonbrisens andedrägt sveper sakta in öfver staden och kommer draperier och standarer, fjädrar och fransar i hufvudbonaderna att röra sig. Färger och prydnadsglitter blanda sig i den matta belysningen samman med luftens gråblå ton, som synes liksom spegla alla färger.

Denna tystnad och orörlighet som alla iakttaga symboliserar naturens och menniskans oförmåga att kunna lefva eller fröjdas under solens frånvaro.

Den hvita dimslöjan skingras omsider, violetta strimmor synas på himlahvalfvet, stiga och glida tillbaka — det är solens förposter, som börja sin fäktning med den hastigt tillbakavikande natten.

Strimmorna glida in mellan nattens mörkblå skuggor, taga ansats, storma fram dragande med sig knippen af ljusgula och röda strålar och kasta kaskader af sådana upp mot zenith. Nattens skuggor draga sig tillbaka, deras mörka ton ger plats för ett ljusblått skimmer, som sprider sig öfver himlahvalfvet, följdt af morgongryningens färgspel. Starkare och starkare lågar det vid horisonten, röda färger i alla naturens oräkneliga nyanser komma fram, kasta reflexer långt ut i rymden. Varmare och varmare lågar det, och ögat tröttas och bländas af ljushafvets vågor.

Plötsligt går en rörelse genom mängden. Inca har rest sig, och alla följa hans exempel.

Kungen tager en bägare och fyller den med en jäst dryck af majs ur en ofantlig, förgyld dryckeskanna. Han stirrar oafbrutet mot den punkt, der solen skall visa sina första strålar; han skuggar med venstra handen för ögonen, som bländas af den strålande reflexen.

Så gör han plötsligt ett tecken. Baldakiner dragas åt sidan, och kungen stiger upp på en mindre plattform, så att han blir fullt synlig för allt folket.

Himlen är nu ett enda eldhaf borta i öster.

Den första fina strålen från den uppstigande solen bryter med ens fram och ilar från himlahvalfvet ner till det väntande folket.

Kungen svingar bägaren öfver sitt hufvud. Signalen är gifven, och ett jubel stiger på en gång från hundratusen strupar upp som en helsning till guden, medan musikens toner blanda sig i jublet, som i stora ljudvågor fortplantar sig i fjärran. Det är en ocean af hänförda rop och toner, som kommer foglarne att förskrämda tiga med sin morgonsång och gömma sig mellan trädens löf. Herdarnes hjordar långt uppe bland bergen skingras och djuren söka ängsligt sin tillflykt i klipphålor och bakom stora klippblock.

Kungen sträcker ut sin hand med bägaren och dricker solen till, hvarefter han lemnar den till sin närmaste släkting, som likaledes dricker derur, och så går den från den ene till den andre inom slägten, så länge den stora kannan har vin att gifva.

Man omfamnar och lyckönskar hvarandra; från talrika behållare rågade med majsbränvin fyller folket sina enkla stop till brädden, dricker, dansar, sjunger, skrattar och fröjdas — allt enligt lagen, hvilken påbjuder dem glädje från detta ögonblick och så länge festen varar.

Öfverstepresten närmar sig Inca i spetsen för presterskapet, lyckönskar honom och inbjuder honom enligt ceremonielet till coricancha — solgudens palats.

Kungen vinkar nådigt åt honom, tager plats i sin tronstol, som af hans närmaste slägtingar upplyftes och bäres högt öfver mängden, medan riksbanerets regnbågfärgade tyg utvecklas som ett tak öfver monarken.

En stor orkester går i spetsen, derefter Inca, öfverstepresten och de andra presterna, så alla af incastam och hela den stora vidt utgrenade familjen.

Då tåget passerat öfver den inhägnad, som medelst en kordong af soldater varit reserverad åt konungen och hans slägt, ljuder folkets jubel än starkare, öfverröstande musiken. Blommor strös framför Inca, som vänligt helsar åt alla sidor.

Sakta går processionen framåt, folket sluter sig till och bildar ett oändligt tåg, som långsamt slingrar sig öfver platsen och längs hufvudgatorna, i hvilkas blomsterklädda byggnader alla tak och dörröppningar äro fyllda af festklädda menniskor, som vinka och ropa, medan blommor i oerhörda massor regna ned öfver den omtyckte och uppburne monarken.

Vid slutet af ena hufvudgatan höja sig soltemplets yttermurar i kall, imponerande värdighet. Här stannar tåget. Musiken tystnar och drager sig tillbaka. Kungens bärstol nalkas ingången till en gata, som å ena sidan begränsas af soltemplets långa ytterfasad.

Det är vid dödsstraff förbjudet alla, som ej hafva incablod i ådrorna, att beträda de fyra gator, som omsluta det heliga templet.

Kungen och hans familj aftaga sig sandalerna och beträda — enligt ritualen — barfota ingången till det heliga stället.

Sakta och tyst rör sig processionen på den heliga marken hän mot ingången, och viker derefter af in på tempelgården, å hvars ena sida sjelfva templet har sin plats, medan längs yttermurens invändiga sida talrika mindre byggnader äro belägna, hvilka dels utgöra bostäder för templets många prester, dels äro helgade åt månen, stjernorna, blixten, hafvet eller bergen.

Framför ingången till solgudens tempel reser sig ett mäktigt altare, öfverhöljdt af blommor och frukter, spanmål och välluktande örter. Framför detta ordnar sig processionen i en stor halfbåge, och presterna placera sig framför de olika tempel, till hvilka de höra.

Inca lemnar nu processionen och går fram mot solgudens tempel, vid hvars ingång öfverstepresten väntar honom.

Denne berör med den heliga guldviggen kungens hufvud och bröst; derefter går kungen ensam ett par trappsteg upp och in genom portalen.[F]

Inca har i samma ögonblick, han blifvit ensam, aflagt sin hufvudprydnad och passerar nu genom tvenne förrum, hvilkas väggar, tak och golf bestå af tunna, uthamrade guldplattor, som endast svagt upplysas af det halfljus, som ofvanifrån genom smärre öppningar i taket tränger in. Der uppe växa gräs och blommor, hvilkas långa stänglar hänga ned för balkarna, ensamma och färglösa i det dunkla rummet.

Sedan kungen gått genom rummen, drager han portièren till hufvudsalen till sides. Det intensiva ljuset derinne bländar honom för ett ögonblick; han för handen upp till ögonen och helsar med en ödmjuk, bugande rörelse upphofvet till den glans, som från salens motsatta sida strålar honom till mötes.

Så höjer han åter sitt hufvud, hans ögon äro klara och strålande, och han stiger in i salen, det heliga rum, der solens bild är uppställd.

Långt borta i den stora salen, i hvilken solstrålarne ohindrade kunna intränga från det ögonblick, solen höjt sig öfver bergen, skimrar och glänser bilden i gyllene prakt.

I en massiv guldplatta, trettio fot hög och lika bred, är inristadt ett anlete, omkring tjugu fot i diameter, med ett lugnt, fridfullt uttryck. Dess ögon tyckas hvila, liksom uttalande en välkomsthelsning på den från motsatta sidan af hallen inträdande konungen.

Denne går några steg framåt, och liksom bländad af solgudens glans, faller han ned på knä och lutar pannan mot den med guldplattor belagda golfytan. Derpå reser han sig och går långsamt och med helsande åtbörder förbi de bilder, som, tjugufyra till antalet, i tvenne rader stirra mot honom med sina guldsmyckade ögon.

Det är Incas förfäder.

På venstra sidan om ingången äro de manliga, på högra de qvinliga förfäderna representerade.

Alla dessa döde ha genast efter döden blifvit balsamerade och iförda sina präktiga drägter, så som de buro dem i lifstiden. I ögonhålorna äro guldstycken insatta. Liken äro placerade på stolar, som hvila på fotstycken. Hufvudena äro böjda nedåt; anletsdragen visa den naturliga, mörka hyn; håret är hos några svart, hos andra gråsprängdt. Armarne äro korsade öfver bröstet. Öfver dem alla hvilar ett uttryck af frid — de förefalla som en samling allvarliga menniskor, försjunkna i stilla andaktsöfning.

Kungen går långsamt förbi sina förfäder och närmar sig gudabilden.

Framför denna stå tolf stycken flera fot höga vaser af drifvet guld, alla fyllda med frukter, spanmål och blommor.

Om ett ögonblick har kungen kastat sig ned framför gudabilden och hänsjunkit i bön till sin allsmäktige fader.

Ute på den stora gården, der det blomstersmyckade altaret är beläget, har en rastlös ifver rådt från det ögonblick, då Inca försvann i templet. Presterna ha lemnat sina platser framför templen och äro nu sysselsatta med att träffa de förberedelser, som föregå offrandet af de talrika får, hvilkas inelfvor skola uppbrännas å altaret och hvilkas kött skall utdelas till det väntande folket.

Vid ena ändan af gården dukas ett långt bord med platser för incafamiljen. Der framsättas kötträtter i olika tillredning, potatis, fisk, majs, bröd. Framför Incas plats har lagts ett af soljungfrurna särskildt tillagadt bröd af ofantliga dimensioner, af hvilket Inca skall utdela ett stycke till hvar och en af sin familj jemte en bägare vin.

Öfverstepresten har tillsammans med de honom närmast i rang stående presterna begifvit sig in i ett af templen, nämligen solgudens brudtempel, hvilket nu innesluter den unga qvinna, som denna dag skall invigas till honom.

Framför templet stå tvenne härolder med blickarne fästade på soltemplet, väntande det ögonblick, då Inca skall lemna det.

Så höres en skarp signal: Inca träder ut.

Musiken stämmer upp, och de närvarande börja en sång. Inca går långsamt hän mot brudtemplet, hvilket öfverstepresten jemte kolleger lemnat med en ung, hvitklädd qvinna emellan sig.

Öfverstepresten öfverlemnar henne nu till Inca, som med tårfyllda ögon omfamnar qvinnan och leder henne bort mot altaret.

Hennes långa hvita slöja drages undan, och Yelvas drag blifva synliga.

Tvenne prester träda fram. Den ene har en vinkanna, den andre en bägare i handen.

De leda Yelva uppför altaret, in mellan blommor och frukter. På ett mjukt läger i altarets midt knälar hon ned.

Derefter fylla presterna bägaren med en blandning af vin och en dekokt på örter, som ega en stark narkotisk verkan.

Yelva har rest sig; hennes mörka ansigte är orörligt, endast ögonen ha en egendomlig fuktig glans.

Hon vänder hufvudet långsamt åt sidan och omfattar med en enda lång blick nejden omkring sig. Derpå lutar hon hufvudet tillbaka och blickar uppåt. Hennes läppar röra sig såsom till bön.

Med en hastig rörelse för hon så bägaren till munnen och sjunker ögonblicket derpå tillbaka på sin blomsterbädd, i ett dvalliknande, känsellöst tillstånd.

Musiken spelar, presterna gå ned från altaret och sjunga derunder en enformig, monoton sång.

Offerdjuren hemtas och slagtas genast med hjelp af hundratals händer. Med hastiga snitt tagas hjertan och öfriga inelfvor ut och läggas på altaret, under det köttet lemnas ut till den på torget tålmodigt väntande menniskomassan.

Öfverstepresten har hela tiden knäböjt framför altarets ena sida. Medels en konkav metallspegel samlar han solstrålarne i en brännpunkt och tänder dermed en hög af bomull och andra lättare antändliga ämnen. Snart hvirflar röken rundt omkring altaret och små lågor sträcka girigt sina tungor upp mot den sofvande skogens dotter.

Lågorna stiga allt högre och högre ...

Sången och musiken i tempelgården förenar sig med folkets jublande sång derute. Festens glanspunkt har börjat — njutningens stund är inne — köttet, det så ifrigt åtrådda köttet från de slagtade fåren är för folket tillika med majsbränvinet den högsta njutning, som festen kan skänka detsamma.

I en mäktig pelare hvirfla lågor och rök upp i den molnfria luften, och röken drifves i tunna moln långt ut mot skogarne i söder som en sista helsning från en qvinna, som med glädje offrade sig sjelf i hopp om att blidka de hemlandets gudar, som förtörnade öfvergifvit sitt folk. — — —

Dagen skrider hän. Festmåltider och sång, dans och upptåg af alla slag sprida glans öfver Inca och hans hof.

På bergen rundt omkring tändas glädjeeldar. Folket drager genom gatorna, sjungande solens lof, uppfylldt af tacksamhet och glädje.

Solen har gått till hvila; redan tindra stjernorna, och Inca har jemte sina anhöriga för länge sedan lemnat solgudens tempel.

Der inne vakar i mörker och tystnad en hedersvakt kring det utbrända altaret.

Det är män och qvinnor af incastammen, som samma dag blifvit af kungen i nåd parvis förenade och som denna natt, enligt lagen, vaka och bedja vid solgudens altare.

Härinne hvilar en ung man; han har lagt armen kring sin bruds lif och stirrar bort mot den lysande vestern. Det är Itos med sin unga brud, Tiraccas dotter, som lugnt lutar sitt hufvud mot hans bröst.

Han stirrar in i den glödande aska, som gömmer qvarlefvorna af en af hans till okänd framtid invigda stam.

I de glödande resterna af den stora offerelden, formar sig den döende elden och den ännu uppstigande röken till fantastiska figurer, af hvilka han söker sluta sig till framtiden; men först och främst letar han efter svaret på den för honom oförklarliga gåta, som lärt honom vända hat till kärlek, blodtörst till vänskap — denna hos Inca och hans folk outgrundliga förmåga att kunna genom det goda, det blida, tygla och binda menniskans hämndlystnad, binda den i mildhetens och kärlekens olösliga länkar.

Morgonrodnaden kastar sitt fina skimmer öfver staden och nejden. Dagen gryr öfver alla de tusen slumrande varelser, som dansat sig i sömn och nu med de första solstrålarne skola börja från början igen och ånyo fira solens fest.

En flock flyttfoglar drifver öfver staden. Deras vingslag höras som ett enformigt brusande. Högt uppe, der skogen slutar och bergens enformiga konturer taga vid, slår sig flocken ned.

Den ordnar sina vingar och hvilar ut, innan färden åter går framåt — mot nord. —

Solen stiger upp öfver horisonten. Folket vaknar. Foglarnes vingar bredas ut, upp i höjden bär det åter igen. Vingarnes sus dör bort, i detsamma folkets morgonsång börjar dernere.

Ty dagen har åter börjat — en ny dag för solens barn.

ETT BESÖK HOS AZTEKERNA

Ett besök hos Aztekerna.

Staden Mexiko hade i det 14:de århundradet ett förtjusande läge. I den stora dalsänkningen lågo stora sjöar blänkande i solskenet; kraftfulla skogar af cypress, ceder och ek kransade bergen; på marken växte majs och aloe, blomsterrika trädgårdar inramade boningshusen och mellan alla dessa blommor och gröna skogar simmade på sjelfva sjön aztekernas Venedig — staden Mexiko — med sina hängande trädgårdar, på afstånd lik en stor praktfull blomsterbukett med färger i hundratals skiftningar, hvars glans återspeglade sig i sjöns blåa, lifsglada färg.

Nu hafva sjöarna dragit sig tillbaka och efterlemnat jorden gnistrande af salt. Mexico ligger högt upp på torra landet. Skogarna äro förstörda, trädgårdarna försvunna och af befolkningen har endast en bråkdel hållit sig uppe. Men ännu i dag har den misshandlade naturen nog af skönhet qvar för att påminna om tiden före europeernas skoningslösa förstörelseverk. Låtom oss nu åter försätta oss tillbaka till det 14:de århundradet!

Vi stiga ned för bergen, ned på det förr sumpiga, men tack vare aztekernas energi redan då torrlagda landet. Vi passera mindre byar och öfverskrida välodlade trakter, der män och qvinnor syssla med åkerbruk.

Deras redskap äro dels af trä och dels af koppar. Man håller just på att så majs. Med en träpinne borra de hål i jorden och lägga fröna deri.

I stället för gärdesgårdar plantera de en hägnande växt. Dess rötter, som kokas, lemna ett närande födoämne; af växtsaften bereds olika drycker, och bladfibrerna gifva stoff till kläder och papper.

Utom de gräfda kanalerna, som skära hvarandra mellan åkerfälten, ser man här och der stora fördjupningar i marken. Dessa begagnas i krigstid som fallgropar. De öfvertäckas då, så att man ej anar deras tillvaro. På bottnen af dessa gropar placeras små spjut, hvilkas spetsar äro gjorda af sten eller koppar och neddoppade i en giftig vätska. Detta utgör en del af Mexikos försvar åt landsidan.

Några azteker gå förbi oss. Det är en välvuxen, kraftig ras med ljus hy, svartglänsande hår, tjocka läppar, örnnäsa och bakåtlutande panna. Skägg bäres sällan. Qvinnorna se bra ut, äro välskapade och ha kraftiga former.

Dräkten består för båda könen af en tunika, som når från halsen till knäna och fasthålles af ett bälte kring lifvet. Den har nedtill ett skjortformigt utseende och består af ett lätt bomullstyg af olika färger. Armarne äro nakna. På fötterna bäras sandaler. Qvinnorna bära korallband om halsen, berlocker i öronen samt smärre ringar i näsan.

Folket delas i olika rangklasser. Öfverst står kungen och bredvid honom öfverstepresten. Efter honom komma adeln, presterna och krigarne. Derefter köpmän och handtverkare och lägst slafvarna. Rättskipningen handhafves af en öfverste domare, en domstol på tre man och en underdomare, som väljes för ett år i sänder.

Kungen eger ingen dömande myndighet. Rättsproceduren är muntlig. Sakerna afgöras i allmänhet med vittnen, som måste svärja vid solguden på sanningen af sin utsago.

Eden aflägges sålunda, att fingrarne först beröra jorden och sedan munnen.

Talas osanning inför rätten, är straffet lifsstraff. Låter någon domare muta sig eller försummar att infinna sig i rätten, blifver han första och andra gången varnad, tredje gången offentligen rakad öfver hela hufvudsvålen och afsatt.

Fängelserna äro usla, straffen stränga. Tjufnad straffas med döden.

Kungens regering får ej öfverskrida en viss gräns. Enligt presternas utsago bildar talet 52 en högre tidsenhet, och anse de, att jorden skall förgås vid slutet af en sådan. Kungen får ej regera längre än 52 år. Öfverlefver han denna tid, skall han abdikera till förmån för sin äldste son.

Hvarje 52 års cykel är åter delad i fyra perioder, hvardera på 13 år.

Dessa fyra perioder betecknas med fyra hieroglyfer: Kanin, Rör, Flinta och Hus.

Året delas i 18 månader med 20 dagar på hvardera, efter hvilkas förlopp fem dagar, hvilka betraktas som olycksdagar, inskjutas.

De ha äfven lärt sig, att året ej har jemt 365 dagar. Derför inskjuta de efter hvarje 52 års cykels förlopp en tidrymd af 13 dagar.

Talsystemet är mycket enkelt. Man har särskilda tecken för talen 1, 2, 3, 4, 5, 10, 15, 20, 400 och 8000.

Öfriga tal sammansättas af dessa. Sättas tecknen bredvid hvarandra, betyder det att talen skola adderas, sätter man det ena öfver det andra, betyder det att talen skola multipliceras.

Tecknet för 1 är en cirkel, för 3 tre cirklar; tecknet för 20 hade formen af en flagga, för 400 af en fjäder och för 8000 af en pung.

Bland de många egendomligheterna inom aztekernas kulturlif må särskildt nämnas Kungens ordenskapitel. Aspiranterna till kungens af aztekerna svärdsorden — Tichutliorden, den enda som fanns — fingo icke åberopa sig uteslutande på förnäma relationer, utan måste dessutom oundgängligen hafva utmärkt sig i krig.

Den, som skulle upptagas i denna orden, blef tillsagd att infinna sig i krigsgudens tempel på en bestämd dag.

Tillsammans med många inbjudna och en stor hedersvakt aftågade då aspiranten till templet. Efter att hafva kommit dit upp, helsade han på guden. Derpå tog presten genast i tu med att genomborra aspirantens näsa med ett tigerben och en örnklo — symboler af kraft och hurtighet. I den genomborrade näsan infördes en bit glasagat, som sedermera utbyttes mot det egentliga ordenstecknet, en dyrbar, i guld infattad ädelsten.

Sedan presten sålunda behandlat näsan, började han enligt formuläret att utskälla aspiranten med alla de skällsord, hvarmed språket var så rikligt försedt.

Från skällsord öfvergick presten omsider till handgripligheter, och den stackars aspiranten blef genompryglad enligt alla konstens regler, tills han totalt mörbultad och med sönderrifna kläder nedsjönk vid den upphetsade prestens fötter.

Allt detta måste aspiranten ödmjukt och utan knot underkasta sig. Ingen klagan, ingen ovilja fick höras ifrån honom, ty i så fall hade han ögonblickligen blifvit utkörd, derför att han ej bättre än en kvinna förstod att beherska sitt sinne.

Efter detta profs lyckliga genomgång fördes han till ett rum i templet, der han skulle tillbringa fyra dagar fastande och offrande till guden sitt eget blod, som han fick fram genom att sticka sig med kaktustaggar. Ett helt år hölls han derpå afspärrad från sin familj. Derefter blef han i stor procession med musik afhemtad och förd till krigsgudens tempel, hvarest investituren försiggick.

Hans hår bands upp i en knut på hjessan och pryddes med färgade fjädrar. Han ifördes vackra kläder, broderade med hans insignier. Derefter öfverlemnade presten med ett kort afskedstal båge och pil till honom, och nu var den nye riddaren färdig att visa sig för kvinnornas beundrande och männens afundsjuka blickar. Ett sorl af beundran och lyckönskningar mötte honom, då han med sin juvelsmyckade näsa framträdde för publiken.

Allt eftersom vi under vår vandring närma oss staden, se vi det stora solgudens tempel tydligare afteckna sina pyramidformiga konturer mot himlen.

Detta tempel kunde på den tiden räknas som ett af verldens största och dyrbaraste palats.

I många år arbetades derpå, och allt eftersom aztekernas makt förökades, växte templet i storhet och prakt.

Sedan vi passerat stadens vallar och bryggan, som för öfver vallgrafven, stå vi vid foten af en mur, den s. k. tempelmuren, som omgifver och skyddar tempelbyggnaderna. Den är byggd i fyrkant, flera tusen fot lång och 10 fot hög och består af sandsten och kalk.

Öfverst är den försedd med ett bröstvärn, som midt på hvar och en af de fyra sidorna afbrytes af ett torn, hvars nedre del bildar en ingångsport.

Både bröstvärn och torn äro prydda med ormfigurer i upphöjdt arbete.

Då vi stiga in i tempelgården, finna vi platsen stensatt med flata stenar och ytterligare afputsad med en sort cement, som gör den mycket glatt.

Det är en egendomlig tafla, som tempelgården erbjuder åskådaren. Hvart man än kastar blicken, ser man afskurna pyramider, stora och små, upptill krönta med smärre torn med förgyllda kupoler, framför hvilka röken af den eviga elden, som underhålles på hvarje torn, långsamt stiger uppåt i den sommarklara luften. Solen kastar sina glittrande strålar mot pyramidernas slipade granitytor, hvilka afbrytas endast af trappornas snöglänsande marmorsteg. I detta ljushaf af rena, ädla färger irrar ögat omkring, oroligt sökande en hviloplats, ty man förvirras i början af alla dessa glänsande reflexer.

Vi gå in i denna skog af pyramider. Allt är tyst och stilla. Endast presterna i sina svarta kappor gå in uti eller ur templen.

Der se vi tempelväktaren lägga ny ved på bålet, och der se vi små processioner af barn mellan 8 och 15 år ljudlöst gå ned för tempeltrapporna och försvinna — det är de blifvande presterna, som redan från sin tidigaste barndom läras till det ansvarsfulla yrket.

Hvilken högtidlig tystnad och hvilket lugn råder icke här inne!

Ingen fågelsång, inga blommor, inga träd, endast stenbyggnader, hvilkas lugna harmoniska former och enkla stil visa oss aztekernas framstående konstsinne och låta oss få ett begrepp om den ihärdighet, hvarmed denna nation slägt efter slägt, århundrade efter århundrade dragit sitt strå till stacken för att få fram en bild af konstens eviga symbol.

Arkitekturen var för aztekerna en fri konst, som ej var underkastad någon byggmästares s. k. ekonomiska kritik.

Den sökte förena teori och praxis till ett samladt helt, som också, om man betraktar nationens dåvarande kulturståndpunkt, höjde den högt öfver den småaktighet, som nu för tiden vanligen kväfver arkitekturen och gör de flesta af dess utöfvare endast till tjenare åt byggmästarne, som sjelfva merendels sakna allt intresse för estetik och konstsinne.

Möjligen insågo också aztekerna redan då, att ansvaret för ett lands mer eller mindre lyckade arkitektur ej endast faller tillbaka på dess arkitekter utan också i första rummet på dem, som af småaktigt lokalintresse uppoffra skönhetens enkla lagar för surrogatets uppstyltade obetydlighet. Arkitekturen var för aztekerna en klenod, bearbetad af forntidens mästare i olika former och kommen för att beskyddas och förskönas, ej för att sönderplockas af en oförståndig ekonomi.

Låtom oss stanna ett ögonblick framför tempelgårdens hufvudtempel, en pyramid i form af en rektangel 250 fot lång och 200 fot bred vid marken. Den är 100 fot hög och består af fem inåt lutande afsatser, af hvilka den öfversta bildar en platform af 8000 kv.-fots yta. Uppför denna mycket branta terasspyramid för en rad granittrappsteg. Dessa börja i det ena hörnet och leda från terass till terass i sned riktning, långs yttersidan, på så sätt, att det är nödvändigt att gå hela bygdnaden rundt fyra gånger, innan man hinner upp till öfversta steget.

En procession på väg till toppen företer ett ytterst måleriskt skådespel, med sina i purpur strålande dräkter, sin rikedom af guld och silfver och sina vackra brokiga fjäderbuskar. Pyramidens inre består af jord, sten och lera, och är, såsom förut nämndt, utanpå beklädt med polerad granit.

I östra hörnet af pyramidens topp stå tvenne torn, 60 fot höga.

Dessa hafva hvardera tre våningar, den nedersta murad i sten, de två öfre af cederträ, bärande en målad och på olika sätt dekorerad och förgylld träkupol. Endast den nedersta våningen har ingångsdörr. I de öfre våningarna är de aflidna konungarnas aska förvarad.

Dit upp kommer man endast med hjelp af stegar.

Också här står framför hvarje torn stenkaret med sin eviga eld, jemte en stor trumma af ormskinn.

Detta är Mexikos alarmtrumma, som användes, när fara står för dörren.

Tornens nedre rum äro heliga, rikt dekorerade med guld och silfver.

I ett af dessa har den store solgudens bild sin plats. Den är huggen i svart agat och föreställer en ung man — odödligheten.

Underläppen är genomborrad af ett kristallrör med en grön fjäder inuti. Håret hänger i en fläta ned åt ryggen, upptill samladt af ett guldband. Öronen äro af guld; från deras nedersta kant utgå trådar formade som sicksacklinier, symboler af syndarnas böner, hvilka höras af honom. Hufvudet bär röda och gröna fjädrar, halsen är omgifven af talrika, dyrbara smycken, som hänga långt ned på bröstet. Kring armarna slingra sig ormar af guld.

I venstra handen bär han en spegel af guld, infattad i dyrbara fjädrar, betecknande gudens förmåga att se allt, som tilldrager sig på jorden. I högra handen håller han fyra pilar: straffsymbolen.

Guden sitter på ett säte, klädt med rödt tyg och broderadt med dödskallar.

På fötterna har han klockor af guld. Vid den högra är bunden framfoten af en hjort, symbolen för snabbhet.

Öfver axeln hänger en svart och en hvit kappa.

Framför guden står den stora offerstenen, rikt ornerad och skulpterad.

I de öfriga rummen finnas olika gudabeläten föreställande månen, stjernorna (särskildt Venus), jorden, vattnet, elden, vinden.

Denna senare afbildas som en fågel. Vingarnes sus framkallar åska, ögonen blixten.

Jorden tänkes flat, strandbrädden är dess begränsning.

Aztekerna uppfattade jorden som buren af giganter. När de byta om bärtag, uppstår jordskalf.

I öfrigt äro rummen praktfullt utstyrda. Väggarna äro klädda med stuck eller med ofantligt mödosamt uthuggna reliefer, framställande olika episoder ur gudarnes lif, omgifna af mystiska tecken och hieroglyfer.

Bland annat ser man människans härkomst sålunda förklarad.

I skapelsen är vattnet det första elementet. Af vattnets gudinna, som är alltings moder, föddes jorden, som sedan genom solen blir människornas moder.

Af de öfriga gudabelätena må nämnas eldguden, som är naken, svärtad och har en röd sten i läppen.

Vid de fester, som firas till hans ära, går det mycket barbariskt till.

De olyckliga krigsfångar, som skola offras och af hvilka det alltid finns ett stort förråd, kastas först på glödande kol. Därifrån släpas de till offerstenen, hvarest de fasthållas af män. Därpå träder prästen fram och tilldelar offret med sin skarpa stenknif ett enda djupt snitt i bröstet. Därpå uttager han hjärtat och lägger det framför guden.

Aztekernas dödsförakt tillskrifves de begrepp, de hade om lifvet efter döden.

I vanliga fall trodde de, att de döda skulle företaga en mycket farlig vandring genom bergspass och öknar och kämpa med ormar och aligatorer, innan själen kom till sin hviloplats.

De tappre krigare, som föllo i krig och de krigsfångar, som offrades till gudarna, kommo genast till solens hem, nämligen den östra delen däraf.

Kvinnor, som dogo på slagfältet, kommo till solhemmets västra del.

Hos solguden skulle krigarne bära solskifvan på sina axlar från dess uppgång till zenit, hvarefter den mottogs af kvinnorna, som buro den till dess nedgång för att aflämna den till underjordens invånare, som buro den tillbaka till krigarna.

Den lediga tiden tillbragte krigarna med jakt och kvinnorna med husliga göromål.

Till underjorden kommo alla, som dogo på sjuksängen.

Att vara aztekisk präst var ingen vandring på rosor.

Prästerna invigdes redan vid fem års ålder till sitt blifvande kall. Vid en ålder af femton år trädde de i direkt tjänstgöring. De fingo aldrig gifta sig.

Till hvarje tempelfest måste de bereda sig genom lång fastetid, själfspäkning medels kaktustaggar och därtill genomborrades tungan med träpinnar. De fastade, pinade och plågade sig ända till hysteriskt raseri, under hvilket de ibland sprungo i sjön och försvunno.

Nere i den stora tempelgården funnos utom först nämnda tempel sjuttio till åttio andra pyramidbyggnader samt dessutom bostäder för prästerna, gladiatorstenen och en stor dansplan för tempelfesterna.

Gladiatorstenen var cirkelrund och hvilade på en 9 fot hög afskuren pyramid.

Här placerades vid festliga tillfällen krigsfångar, en och en i sänder, med ena foten fastlänkad vid stenen.

Hvar och en af dessa fångar, som ensam förmådde försvara sig med ett svärd mot ett visst antal azteker, hvilka en efter annan angrepo honom, återfick friheten.

I det vi närma oss utgången, som är midt emot den ingång, genom hvilken vi beträdt tempelgården, se vi ett stort fyrkantigt stenaltare, 15 fot högt, från alla sidor tillgängligt medels stentrappor.

Detta altare är den plats, på hvilken aztekernas kungar och adel samt ledamöterna af den förut omtalta orden efter döden förvandlas till aska.

Det är rätt intressant att lägga märke till, att aztekerna, liksom många andra folkslag, som tillbådo gudabeläten, alltid brände sina döda.

I sammanhang härmed må följande bruk nämnas. När en släkting dött, tillvaratogo de askan och förvarade den i en urna, som de placerade på en hylla i hemmet. Vid högtidliga tillfällen, gästabud och dylikt, framsattes de olika urnorna på bordet, och där, vid glada bacchanaler, tömde de bägarne för sina aflidna släktingar, önskande dem all lycka i striden med alligatorerna i de dödas rike och uttalande den önskan, att de snart måtte som vänner råkas i solens sköte till gemensam jakt å de sälla jaktmarkerna.

När likbränning infördes i Mexiko, vet man ej med bestämdhet, ej heller orsaken hvarför sättet att jorda de döda öfvergafs.

I det vi nu lämna tempelgården, befinna vi oss på en stor, med stenhällar belagd plats.

Midt framför oss se vi kungens palats, som är bygdt på en låg afskuren pyramid, delad i trenne afsatser.

Denna pyramid är målad i bjärta färger. Dess inre innesluter stensatta rum och gallerier. Platsen ofvanpå densamma intages af palatsets byggnader, som äro stora envåningshus, två till tre hundra fot långa.

Byggnaderna bestå ytterst af en korridor, som omgifver alla fyra sidorna, och som genom en mängd ingångar står i förbindelse med de inre delarna af palatset, alltsammans uppfördt af sandsten och prydt med marmor och porfyr.

Kolonnerna äro af sten och uppbära den tunga, rikt dekorerade gesimsen, som, uthuggen i sandsten, framställer blommor, växter, ormar och blad i yppig rikedom samt dessutom figurer i stuckrelief, målade och — liksom hos egypterna — endast afbildade i profil.

Den kolossala byggnadskomplexen, som vi genomvandra, innehåller allt, som hör till en rik, mäktig och njutningslysten monarks bostad. Den inrymmer rum för uppvaktning, harem, gästrum, badrum, rättegångssalar, hallar och gårdar med trädgårdar och fontäner.

Kungens mottagningsrum äro rikt prydda med ciselerade guldplattor och mångfärgade snäckskal, infattade i silfver. Pilastrar och pelare, mellan hvilka dörröppningarna finnas, äro liksom de yttre pelarna dekorerade och utvisa en tillstymmelse till kapitäl och bas.

Sedan vi passerat utgången, befinna vi oss inom ett ögonblick på en af Mexikos gator.

Dessa äro ej breda, men raka och snygga och belagda med stenhällar.

På båda sidorna om gatan stå envåningshus 25—30 fot höga.

Här och där skäras gatorna af kanaler, hvilka liksom i Venedig genomkorsa staden.

Men under det Venedigs arkitektur utmärker sig för den obeskrifliga prägel af ädelhet, som efterlämnar ett oförgätligt poetiskt intryck och särskildt förhöjes af det majestätiska lugn, som marmorns grundton breder öfver det hela, så ligger det öfver aztekernas Venedig ett bländande skimmer, ett helt fyrverkeri af söderns glödande färger, hvilkas rikedom och naturliga skönhet afhjälper arkitekturens brister.

Byggnaderna äro nämligen uppförda af en naturlig, porös, rödaktig, mycket nyansrik sandsten, som gifver färg och värme åt fasaderna. Fundamentet höjer sig uppöfver gatan, så att golfytan ligger 4—5 fot öfver gatans nivå och 10—12 fot öfver kanalens vattenyta, detta af hänsyn till markens sumpiga beskaffenhet.

På detta fundament hvila envåningsbyggnaderna.

Fasaden består af mer eller mindre fritt stående pelare, mellan hvilka ingången är anbragt, samt smala fönsteröppningar med eller utan rutor af selenit, eller också i själfva muren uthuggna pelare med början till ett doriskt kapitäl.

Hufvudsimsen, som upptill afslutar denna naturstenfasad, består af en vanlig sims jämte fris och arkitrav.

Frisen är dekorerad och skulpterad. Man ser blommor, grenar, ormar och figurer à la grecque, allt utarbetadt med mycken noggrannhet och finess.

Fasadernas olikartade behandlingssätt afbrytes här och där af smärre trappor, som föra upp till taket. Detta har ingen lutning, utan är platt och belagdt med jord eller lera samt omgifvet af ett slags attika åt gata och gård.

Där uppe finnas de s. k. hängande trädgårdarna, i hvilka en mångfärgad och rik blomsterprakt utvecklar de mest tjusande taflor.

Blommor och vinrankor hänga ned öfver murarna, hvilkas vackra färg bildar en präktig relief för hela denna naturpoesi.

Ser man ned åt en sådan gata, smälter det hela tillsammans i horisonten till ett blomsterhaf, som längst bort begränsar de skogklädda stränderna. När därtill kommer befolkningens måleriska dräkter, som här inne i staden utveckla sig i all sin originalitet, så har man framför sig en tafla af sällsynt pittoresk natur.

Låtom oss stiga in i en af byggnaderna! Ingången är ej stängd med någon dörr, men framför dörröppningen hänger en matta af skinn, försedd med små klockor eller metallbitar, som gifva ljud, så fort man vidrör mattan.

Väggar och golf äro glättade i gips och kalkputs. De förra äro smyckade med bildhuggeriarbeten i en fris, eller målade i lifliga, i synnerhet blå och röda färger, eller också dekorerade med mattor af bomull och fjädrar.

Möbleringen är sparsam och består mest af mattor af skinn samt låga trästolar och bord, utskurna af hela trästycken i djurimitation.

Sofplatserna bestå af mattor med kuddar af bomull och äro försedda med sängomhängen.

Angående själfva byggnadssättet bör nämnas, att hvalfkonstruktioner äro okända. Där stenkonstruktioner användas, gifver man öfversta delen af de motsatta väggarna en lutning, så att de mötas i en vinkel.

Rummens form påminner således mycket om våra gamla ryggåsstugor — dock med den skillnad, att aztekerna ej ha fönster i taket utan på väggen. Genom de smala fönstergluggar, som utestänga det skarpa dagljuset och låta rummen kännas svala och angenäma, ha de utsikt till den kringbyggda gården, hvars bakgrund vetter åt en kanal.

Gårdsfasaderna äro rikt försedda med pelare, som bilda en arkad, hvarest familjen vanligen tillbringar dagen, under det barnen leka kring gårdens stora blomstersmyckade vattenfontän, en prydnad, som alltid finnes i hvarje förmöget hem. Af dekorativa föremål i trädgården se vi olika vaser, och långt inne i en nisch, till hälften gömda i skuggan, gnistra ett par rubinröda ögon fram emot oss. Dessa tillhöra hemmets gudom, hjälparen i nöd och sorg, den alltförmående lifskraften, solgudens representant, som här är installerad, bekransad och smyckad efter råd och lägenhet.

Vaserna äro större och mindre. De större äro fyllda med blommor; de mindre, af växlande former, tjäna till att förvara bröd, majs, frukt, kort sagdt allt, som hör till mat och dryck. De stå vanligen placerade i nischer kring solguden, på det att han själf först må förse sig och sedan välsigna maten.

Men rummet, i hvilket vi befinna oss, är tomt på lefvande väsen. Vi se hvarken män eller kvinnor; inga slafvar, inga lekande barn på gården — allt är tyst och stilla. Endast fontänens små plaskande vattenkaskader afbryta stillheten. Tomma och öde ligga också gator och kanaler, då vi träda ut.

Förklaringen härtill låter ej länge vänta på sig.

Det är en af solgudens högtidsdagar, och allt, som kan gå eller krypa, har följt signalerna från tempelkrönet och samlat sig i och utanför tempelgården för att närvara vid den stora offerfesten, som börjar vid solens nedgång.

Solen sjunker; dess afskedsstrålar kasta sitt guldstänk öfver sjön. Bergen omkring och i synnerhet de förgyllda kupolerna på tempeltornen glittra i bländande glans.

Af nyfikenhet dragna till samma plats, komma vi just lagom för att få se prästernas och krigarnes procession. De förra äro i full ornat, d. v. s. svartmålade öfver hela kroppen med gula eller röda ränder och utsirningar, med långt hår, bälten om lifvet, svarta kappor öfver axlarna och säfsandaler på fötterna. Krigarne äro i full rustning, och de förnämare af dem hafva högst brokiga fantasirika dräkter. Inom sin blåa och purpurfärgade tunika bära de ett två till tre tums lager af bomull, som i striden är afsedt att hejda stötarna af fiendens spjut och lansar.

Utanpå tunikan bära de ett pansar af tunn guldplåt och utanpå detta en kort, ytterst vacker kappa af sällsynta fjädrar. På hufvudet hafva de en med fjäderbuskar prydd hjälm af trä eller skinn, föreställande hufvudet af en fågel eller ett rofdjur med öppet gap. Vapnen bestå 1:o af sköld, gjord af bamburör och öfverdragen med guld eller silfver, ofta så stor, att den täcker hela personen, 2:o af båge, pilar, lansar, kastspjut och stenslungor.

Långsamt slingrar sig den stora processionen kring pyramiden i högtidlig tystnad upp mot templets helgedom.

Der uppe äro hundratals fångar samlade. De veta, hvilket grymt öde som väntar dem, men ändå är det med ett tindrande förhoppningsfullt uttryck, som deras anleten vända sig mot den nedgående solen, ty de veta, att när dess strålar nästa gång breda morgonglans öfver bergen, äro de upptagna som välkomna gäster i solgudens sköte.

Mörkret faller hastigt på. Stjärnorna tändas och facklorna lysa från templets krön i den blåsvarta natten.

Offrens blod gjuter sig i röda strömmar utför tempeltrappornas branta, slippriga steg.

Intagna af fasa öfver detta naturfolks barbariska seder, lämna vi nu staden. Offrens skri, folkets triumferande jubel och musikens vilda, skärande toner ledsaga oss på återvägen. Hunna till de kringliggande bergens krön, kasta vi en sista blick på staden, som ligger gömd i sjöns hvita dimma. Det tyckes oss, som om den eljes blida och fridfulla vattnets gudinna, alltings moder, nu ville kväfva i sitt famntag allt, som lider och jublar der i den sköna staden.

PYRAMIDERNA I ARIZONA.

Pyramiderna i Arizona.

I nordvästra Arizona, Nya Mexico, Utah och Kolorado finnes i de nu ödsliga öknarne ruiner af ett kulturfolks byggnadsarbeten, som ännu i dag kunna räknas till en ensamstående märkvärdig byggnadskonst. En gång för många århundraden tillbaka var detta ökenland betäckt med storartade städer, och folket själft stod i civilisation högt öfver landets nuvarande invånare. Rester af dessa städer, som med sina ruiner af torn och spiror bilda en mycket karakteristisk arkitektur, ligga som Egyptens forntidsminnen delvis begrafna i ökensand eller äro de likt svalbon anbragta högt uppe mellan Koloradolandets otillgängligaste cañons. Mellan klippor, bestående af marmor, granit och kalksten, hvilka under årtusendens lopp genombrutits och underminerats af den mäktiga Koloradofloden, hvars ström i styrka och otämjbart raseri säkert söker sin like i hela världen, hänga dessa byggnader, täflande i målerisk värkan med naturens fantastiska byggnadskonst.

Deras ålder går tillbaka långt före Amerikas upptäckt, och deras byggmästare tillhöra den s. k. moquisstammen, som liksom Pueblo-stammen i Nya Mexico, möjligen torde ha varit samma folk som mexikanerna vid tiden före eröfringen genom Cortez.

Deras byggnader påminna till formen om Egyptens pyramider: men medan dessa tjänade till att tillfredsställa kunglig fåfänga — ett jätteskal af sten inneslutande en sarkofag — så voro de amerikanska pyramiderna afsedda att hysa en stad med ett lefvande pulserande lif. Byggnaderna uppfördes af en sorts soltorkadt tegel eller sten flera fot tjocka, och våningarna höjde sig amfiteatraliskt uppefter, hvilande på en fyrkantig bas af intill trehundra fots längd, sålunda, att golfvet i den öfre våningen bildade undra våningens tak jämte terass eller platform för den öfre.

Sålunda fortsättes det uppåt med hvarje våning något mindre än den under belägna, tills det hela afslutades som en afskuren pyramid. På platformen här uppe voro torn och spiror uppförda, där skiltvakter voro posterade och hvarifrån man hade vid utsikt öfver näjden. I de nedre våningarna funnos inga dörrar åt fasaden, endast små fönster, gjorda af selenit eller kristalliserad gips, som blef klufven i blad.

Pyramiderna voro ihåliga. I midten sänkte sig en borggård, där vattenreservoiren var anbragt.

Äfven inåt gården funnos fönster och dörrar, men mellan ytterrummen och gårdsrummen lågo stora mörka förrådsrum, alla förenade genom passager och korridorer.

Kommunikationsmedlen voro ytterst egendomliga. I hela detta väldiga byggnadskomplex fans ej en enda trappa. Man begagnade endast stegar, ett visst antal för hvarje terrass.

Dessa stegar voro konstruerade som fallrep och kunde uppdragas när som hälst och derigenom hindra obehöriga att inkomma. Skulle man från pyramidens yttersida in i borggården, fick man först klättra upp på stegen till första våningen och derifrån genom en lucka i terassen krypa ner för en annan stege.

Luckorna tjänade dessutom som rökfång för härden, som vanligen var anbragt i samma rum, der luckorna voro belägna. Eller också begagnades sådana rum till kök, sofrum, eller till förmalning af säd.

I byggnaden fans tempel, som dessutom tjänade till församlings- och öfverläggningsrum och till — badrum. Detta gemensamma kallades Estufa. Det kunde antingen vara alldeles cirkelrundt eller ock omkring femtio fot i fyrkant. Det uppfördes vanligen i borggården, till hälften under jorden, med ett brant sluttande tak öfver; i ganska mycket påminde dess inre om våra nordiska hvardagsstugor. Längs de nedrökta, mörkbruna väggarne löpte bänkar, och i midten var en väldig härd, på hvilken brändes välluktande örter. Väggarne voro målade i kraftiga konturer, föreställande bilder af växter och foglar, räfvar och vargar, ibland krigiska bilder. Det var fullständiga frescomålningar, utförda i hvita, bruna, blå och i synnerhet röda färger, så starka att röken och tiden svårligen kunde tillintetgöra dem.

Ena väggen var helgad solguden. Där funnos sol- och månbilder i form af cirklar, som bröto sig genom halfcirklar och elipser, hvilket betydde moln; men öfverallt lyste blixten fram, målad i mäktiga zigzaglinier med pilspetsar i bjärta färger.

Tvänne människogestalter, som afslutade taflan, föreställde solgudens adjutanter, som med långa trumpeter för munnen anropade om rägn.

I estufan samlades pyramidens befolkning om våren för att under sång bedja om rägn, och efter lyckligt tilländabragta krigståg firade de derinne sina tacksägelsefester.

Detta folkslag, som i forntiden räknades i hundratusenden, försvinner nu mer och mer, dess byggnader ligga alla i ruiner med undantag af en och annan, som ännu bebos, och hvars invånare med orubblig seghet hålla på de nedärfda traditionerna och bruken trots yttre påtryckningar.

Deras religiösa tro är egendomlig. Hvarje morgon stiga moquisstammens medlemmar upp på terasserna, vända sig mot öster i knäböjande ställning och tillbedja solen.

Medan denna ceremoni pågår, hafva många af byns män vid klippans fot omgjordat sig med väskor, på hvilka små klockor äro fästade, och springa som gälde det lifvet å obanade vägar åt öster, solen till mötes, medan klockornas pinglande blandar sig med flodens brus.

När de sprungit en kvarts mil, vända de om, hvarpå befolkningen stiger ned från sina tak och ceremonien är slut.

Guden har en gång, enligt deras utsago, för århundraden till baka, klädd i mänsklig skepnad, vistats bland dem, och vid sin död lofvat att komma tillbaka till dem — från solen.

I denna tro lefva de ännu i dag. I århundraden hafva de hvarje morgon dag efter dag sändt en deputation att taga emot honom, ifall han skulle komma.

Moquisernas härkomst känner ingen: men bland spillrorna af detta folk lefva sägner om forntids storhet och kraft — deribland ock berättelsen om nordiska vildar, som fördrefvo dem från deras land ut i Arizonas ökenplatåer och bärgstrakter.

Eget nog är, att hoppet på deras jordiska förlossning sammanhänger med deras bostäder. Ju förr dessa förstöras af naturen och hemfalla i ruiner, dess förr skall solguden komma.

I en ej alltför aflägsen framtid skall denna stam vara utdöd. Endast lämningar af deras sällsamma byggnadskonst stå då kvar. Men längre än så skall nog minnet af detta folk lefve i historien — ett folk, inför hvars härkomst och lif man står undrande och frågande.

Följande arbeten hafva legat till grund för förf:s framställning:

Prescott: Perus eröfring.

Möllhausen: Vandringer gjennem det vestlige nordamerica.

Brasseur de Bourbourg: Monuments ancients du

mexique.

Meyer und Schmitt: Die Steinbildwerke von Copan und

Quirigua.

Carl Bovallius: Nicaraguan antiquities.

A. von Humboldt und Bouplandt: Reise in die Aequinoctial-Gegenden.

Garcilasso de la Vega: Historia general del Peru.

Squier: Peru.

Pedro, C. de Leon: Chronicle of Peru.

Reisz und Stübel: Todtenfeldt von Ancon in Peru.

Rafn: Americas opdagelse i det 10:de århundrade.

Kingsborough: Antiquities of Mexico.

Markham: A journey to the ancient capital of Peru.

m. fl.