»Kluddarens» midsommarsgille.

I.

»Kladdaren» var möllare och hette Strömvall. Hans kvarn låg djupt nere vid den lilla forsen och tog sig så poetiskt ut, att folk kommo långa vägar ifrån för att se den och rita af den. För resten var Strömvall en kladd i allt: i affärer, i allvar och skämt. Man kunde aldrig lita på honom, och det mesta han gjorde här i världen, var att han fattade en massa stora beslut, som han aldrig verkställde. Han köpte hem dyra saker för kvarnens drifvande men lät dem ligga och fördärfvas i ett skjul ute på gården. Han skref in sig i föreningar och gick aldrig dit, gjorde inrop på auktioner men betalte inte, förrän länsmannen kom för att göra utmätning. Han var allmänt ansedd för en stolle.

Och ändå gick det honom ganska väl i handom. Guds barn har, som bekant, ingen tur i kortspel, men »kladdaren» hade. Han kunde sitta och spela knack en hel kväll och gå med »obesedt» och ta hem alla tre spelen; han kunde köpa »tre friska» och få trumfess. Dessutom var han af aktad släkt och treflig i ett gladt lag, hade en snäll kvinna och rara barn. Så’nt kan hålla en karl uppe bra länge, om han bara inte gör för stora dumheter eller läser Sveriges rikes lag bakvändt.

Ni såg kanske aldrig »kladdarens» lilla Selma? Nej, jag kan tro det, och det är synd om er. För en gladare och rarare unge har då aldrig ränt i mellanblå strumpor och buteljgrön kjortel. Hon gick för resten aldrig — hon sväfvade fram lätt som ett sommarmoln: Till och med den gamle malätne pastorsadjunkten töade upp, när han såg henne, och sa en gång till klockaren, att ingen karl med något så när mänskliga krafter behöfde riskera att begå mened, om han inför Herrens altare lofvade att bära henne på sina händer i alla sina lifsdagar, amen. Men när den gamle enstöringen slutligen liknade henne vid en ceder på Libanon, ville inte klockaren vara med längre: hon var ju ganska liten till växten och inte var hon tvåtusen år gammal som cedrarna på Libanon skulle vara, efter hvad där stått i en tidning. Det skulle klockaren för resten hållit inne med, för följden af hans lösmynthet blef den, att han därefter fick larfva till annexförsamlingen, efter han inte fick åka med pastorn, som inte ville ha en gudsförnekare på sin skjuts, som han sa. »Att fåglarna i luften flyga öfver ditt hufvud, kan du inte hindra,» sa han, »men du kan hindra att de bygga bo i ditt hår.» Han trodde inte klockaren mer än jämt, för denne var god vän med klockare Nils Lilja i Billinge, han, som skrifvit en hel del rysliga böcker. Och så höll han »Allehanda för folket».

II.

»Kluddaren» var inte liksom »Kladdaren» ett öknamn utan ett hedersnamn. Så är det ofta nog med sådana namn, som allmogen ger någon af sin egen krets. Och hade Emil Ingvarsson kommit att lämna sin fäderneby, behöft slita för att komma fram och tagit konsten att »göra gubbar» på rena allvaret, hade kanske hans namn nu haft lika god klang som Calle Larssons eller Karl Aspelins, Vicke Andréns eller Jenny Nyströms.

Redan som barnunge visade Emil alldeles utpräglade anlag för konst så vidt det gällde att med teckning efterhärma naturen. Drack han mjölk eller kaffe och därvid spillde på bordet, såsom barn ju ofta nog för sed hafva, var det hans förtjusning att sitta och peta med fingret i våttet, tills han fick fram en gris, en ko, en häst eller en höna, allt efter som det föll honom in. Helst ritade han fyrbenta djur: de voro så lätta att skilja åt. Hästar hade yfvig man, kon horn och grisen knorr på svansen.

När pojken var 7—8 år gammal, hade han ritat af alla byns pojkar och märkligare kreatur med träkol eller tjära på faderns hvita stugulänga, så långt den räckte. Stryk fick han i långa banor och ovett utan all ände, men det var som att slå vatten på gåsen.

I skolan ritade han af »mästers» långa »snushorn» på svarta taflans framsida och den grannaste tösen på baksidan. Och det lyckades så bra, att han snart inte behöfde sätta ut tösens namn. När han nu fått smörj för den första bilden och glåpord af den afritades afundsjuka kamrater för den andra, snyltade han sig vanligen på friminuterna till en kaka eller karamell af den afbildade tösen. I nödfall höll han till godo med en kyss. För sådana hade han nämligen redan tidigt en utpräglad smak. Klockaren, som visste allt eller åtminstone sökte uppvisa skäl för allt, påstod att det kom sig däraf, att Emils föräldrar till en början mest lefde på kärlek och fåglasång, innan de blefvo rika och olyckliga i sitt äktenskap.

Med tiden blef han för resten »mästers» favorit. När den gamle katekesinpiskaren, som för öfrigt var barnkär och snäll trots sin bistra min, en dag gick åstad och fyllde femtio år, var det Emil, som tog mod till sig och skref följande kväde på svarta taflan inom en krans af rosor, liljor och lika märkliga som däjeliga blader:

»Af hjärtat nu vi önska,

att läraren måtte grönska.

Ty han är vår älskade lärare,

och ingen är oss kärare.

Må städse han bli rask och frisk

och vi vara snälla, så att vi slippa pisk.»

Det syns genast att detta kväde gick från hjärtat eller kanske snarare från ryggtaflan, som hade svårt att glömma gamla minnen, som tydligen gjort ett djupt, smärtsamt och outplånligt intryck. Också är ju sista versen mycket längre och innehållsrikare än de andra.

Men kvädet gick också till hjärtat. I glädjen och förtjusningen öfver dessa däjliga, rimmade rader och den väldiga spettkaka, som de andra barnen för sammanskjutna slantar beställt hos kantor Svenssons fru, som var konstnärinna i konsten att baka spettkakor, gick läraren så långt att han vid kafferepet i skolsalen högtidligen lofvade att låsa in rottingen. Men han sa också: »Ve den människas barn, för hvars skull den sedan varder åter framtagen och ve det barnets ändalykt!»

Under konfirmationstiden redde sig Emil mycket bra. Hans mor hade sytt ihop hans fickor och undersökte utan barmhärtighet hans kläder, innan han skulle gå till prästen. Fanns då någon penna eller pappersbit undangömd ens på de märkvärdigaste ställen, blef den utan miskund anammad. Hon var nämligen rädd att pojkarackaren skulle sitta och rita af pastorn också, bli bortkörd från konfirmationen och utskämd för alla sina dar i jordelifvet samt evigt fördömd i det tillkommande. Dag och natt tiggde hon pojken om att hålla sig i skinnet, och han gjorde så samt slapp fram.

Sedan börjades emellertid en period af tallösa kludderier och mycken visdiktning. I ett afseende var Emil Ingvarsson olik alla andra bypoeter: han var hvarken fruktad, hatad eller afundad, utan jämnåriga som andra sågo hans framgång med lugn. Hans visor såväl som hans bilder voro roliga, någon gång lite »klatschiga» men i alla fall, vare sig det nu gällde ord eller bild, så hjärtans godmodiga att man ordentligen slogs om att bli besjungen eller afkonterfejad.

— Hvarför kan du aldrig göra en liten vers om mig? sporde mer än en af byns täcka tärnor. Och egentligen var Emil aldrig rent omedgörlig, helst om tösen såg treflig ut och han i förskott fick ut sin skaldelön uti samma mynt, som han varit van att för sina bilder på svarta taflans baksida få uppbära under skoltiden.

Därför svärmade han också kring alla flickor, yr som en snurra, bara de sågo bra ut eller voro riktigt glada. Och därför hade nästan alla töser i byn en liten versstump af honom eller några kostliga bilder från dansgillen, lekstugor eller marknader. Han hörde hemma öfverallt liksom spelmannen, sotaren och tiggaren, fast mera välkommen än de två sistnämnda. Han förde solsken med sig, sa klockaren, och gamla gummor blefvo som unga jäntor, när de sågo och hörde honom. I prästgården var han som barn i huset och kallade prosten för farbror.

III.

»Kluddarens» fädernehem låg alldeles midtför »Kladdarens» kvarn. Gubben Ingvar hörde till dessa gammaldags trygga, säfliga, hjärtesnälla, menlösa slättbor, som voro så vanliga förr i världen, då sekterism, fackföreningar och spekulationer ännu voro en saga blott, då den fäderneärfda tron var för helig att ställas under debatt, om också den för de allra flesta var mest ett ord, då en cession väckte ordentligt uppseende och stämplade den, som gjort den, såsom en människa, den där visserligen ej förlorat medborgerligt förtroende, men som ingen kunde hysa förtroende till, och då en af de gamla släkterna i en by skulle ansett det som en evig skam att låta stamhemmanet gå ur släktens händer. Alla nyheter såg gubben med misstro; den nya tiden ville han inte höra talas om. Hade Abrahams, Isaks och Jakobs Gud låtit hans fader och förfäder väl gå, skulle han nog göra så allt framgent utan både dränering och »säckagödsel», sa Ingvar och nickade sakta.

Naturligtvis hade Emil och Selma ofta träffats och varit mycket samman under uppväxtåren.

Emil sa en gång till sin mor:

— Det är någonting särskildt med den flickan. De andra tösungarna här i byn äro som karameller: en kan inte låta bli att föra dem till munnen, men det blir en äcklig smak bakefter. Selma är mer som de här små sockerpullorna, som de ha i glasägg nere hos prostens påsktiden: de ä hvita och fina och vackra och alls inte klistriga, utan innerst sitter där ett kumminkorn, och det sätter krydda och smak på det hela. En får alltid gå och tvätta sig om händerna, när en har ätit karameller, men så är det inte med sockerpullorna.

— Hör du, pojke! sa gumman. Kan jag läsa rätt i dina ögon, så är du ju alldeles förtjust i barnet! Hm! Nå, har du inte frågat henne?

— Inte kysst henne en gång — och hon är väl nästan den enda af mina skolkamrater, jag kan säga det om.

— Ja, du har då alla dar varit en riktig slickemun!

— Därför är jag också led vid konfekt, om den ligger på en hylla, där jag kan ta den, när jag vill.

— Inte har jag något mot Selma — tala du vid henne! Egentligen har jag just inte tyckt mycket om din evinnerliga kurtis med töserna här. Men en mor ser ju igenom fingrarna med en hel hop, när det gäller hennes egen son, och en sak har jag alltid varit säker på: att ingen tös skulle behöfva gå och fälla tårar för din skull. Du kysser alla, liksom en annan pojke tar dem i hand. Men de äro glada vid dig — inte för din egen skull utan för de gåfvor, som vår Herre har gett dig — det ska du aldrig glömma. Och nu ska jag säga dig något. Majstången ska resas här i år, och här ska midsommarsgillet firas. Passa på vid något lämpligt tillfälle, kläm in henne i något hörn och släpp henne inte, förrän hon har svarat!

IV.

Glädjen stod högt öfver takåsen på »Kluddarens» fädernegård, och majstången likaså. I trädgården i den allra största bersån var dukadt ett rundt bord, där toddyvirke, punsch, vin och saft trifdes i idyllisk endräkt. Hit inbjödos »Kluddarens» bästa vänner och skolkamrater af båda könen allt emellanåt — ungdomen i allmänhet hade sina bord med »sammansalad» välfägnad ute på gården ett stycke från majstången. Naturligtvis betraktades det som en heder att bli inbjuden till Emils löfsal, och kringom den kretsade som kråkor en hel hop icke minst af byns rikaste och mest firade pojkar och töser från åbohemmanen.

Emil var ute och svängde sig i nästan hvarenda dans. Detta gjorde att hans bekanta gingo ut och in i bersån och sågo sig till godo »utan krus och suppleanger» — som barnmorskan sa, hon som alltid ville vara så fin, eftersom hon gått i »flickskolepensionsanstalt». Det gjorde, att bersån stundom var smäckfull och stundom alldeles tom.

Och på det viset bar det så till att ut på kvällskvisten, när sommarsolen redan hade sjunkit och trötta utdansade ben börjat bli tunga, kom Emil in i löfsalen och fann lilla Selma sittande där alldeles ensam. Röd och flämtande efter dansen — det riktigt ångade af henne.

Han trugade i henne ett glas saft och tog själf ett glas punsch. Och så sutto de där. Det lade sig med ens den där underliga stämningen öfver dem, som så ofta griper oss en sommarnatt. Allt gammalt färglöst är som förgånget, framtiden synes rosenfärgad men lika fjärran som den morgonrodnad, hvilken redan kan skymtas i öster. Man tycker det är så härligt att lefva, att man ovillkorligen måste tänka på döden — bara för att med tanken och drömmen mäta, hur mycket af lifvets glädje man skall kunna hinna att förvärfva, innan liemannen kommer.

— Du, Emil! sa Selma om en stund tveksamt.

— Nå?

— Du, som har satt ihop så många verser om hvar tös och hvar katt — höll jag på att säga — fast jag aldrig fått några, har du inte någon gång skrifvit några kärleksverser?

— Nej, du Selma. Det har jag inte. Men jag tror nästan att jag skulle kunna skrifva några i kväll.

— Tror du?

-. Ja, om jag får skrifva dem till dig — på riktigt rena, rama allvaret.

— Försök då! sade hon tyst och blidt.

— Men då vill jag ha en kyss för dem.

— Fy, nu är det slut med glädjen. Du, som har fått kyssar af hvarenda tös i hela häradet för dina verser. Det måtte vara gammalt för dig, och när du skulle skrifva på allvar, som du sa — — —

— Aldrig i lifvet har jag kysst dig.

— Nej, det har du inte.

— Just därför skulle det vara spritter nytt. Men är det nu så, att du inte vill ge mig en kyss, så ge mig ditt hjärta och den här lilla solbrända rara tassen — det har ingen gett mig förr.

— Det får bero på hur vackra verserna bli, sa hon skälmaktigt.

Så fick han då fram sin lilla »kluddebok» och sin blyertspenna. Och så satte de sig fram till bordet. Jag kan inte förklara hur det kom sig, men de satte sig tätt intill hvarandra, och han lade vänstra armen om lifvet på det lilla pyret. Folk, som förstår sig på det, säger att så går det lättast att skrifva kärleksverser en midsommarnatt.

Alltemellanåt stoppade han pennspetsen i mun och tuggade på den, men om en stund hade han i alla fall ett poem färdigt. Och så läste han upp det för henne. Hon hörde på med strålande ögon och blossande kinder.

— Nåå, Selma lilla? sa han och drog henne till sig.

— Var det första gång, voro nog inte verserna oäfna, sa hon. Fast jag nu inte förstår mig så mycket på det, eftersom jag aldrig har fått några verser förr.

— Nå, hjärtat, som jag skulle ha?

— Har du ditt kvar riktigt onaggadt?

— Jaa, du Selma.

— Så får du väl ha mitt, då, och ta mig hel och hållen.

Därmed lade hon armarna omkring hans hals.

— Ditt lilla spöke! Nu ska du också kyssa mig. Med första kyss, som du själf hjärtligt och uppriktigt och af innersta själ och hjärta ger mig, stryker du ett streck öfver alla andra, och så ä de glömda.

Där gled ett vemodigt leende öfver hennes lilla täcka anlete.

— Tror du? Är du säker att jag glömmer det lika fort som du? och att du glömmer dem själf?

— Ja, om du bara tänker på att du har gett mig ditt hjärta och din tro och hela ditt lilla väsen — det har jag aldrig bedt någon annan om eller fått det.

Så kysste hon honom varmt och länge.

— Vet du, hvilken vers jag tyckte bäst om? sa hon se’n.

— Nej.

— Den sista:

»Dör uti sin knopp

det skönsta kärlekshopp,

som i hjärtat opp

rann under lifvets lopp —

samla bladen ömt,

ty hvad ditt minne gömt

bär alltid sommarfägring,

och fagrast är just hvad du drömt.»

— Ja, hvad är kärleken annat än en sommardröm? Och är lifvet annat?

— Åjo — där är också höst och vinter — se’n.

— Men sommarminnena glömmas aldrig.

— Mina begynna nu — låt dem bli så många, att de räcka!