2. Hvardagsskönhet.

Invid mitt barndomshem fanns en lång hag-väg, tätt bevuxen med kort gräs, så att den såg ut som täckt med en gångmatta af grön sammet. Men så fort man började gå på vägen, fann man vid hvarje steg att också här funnos stickor och vissna löf, småsten och gropar: det var blott när man såg tillbaka och framåt, som vägen syntes alldeles grön och sammetslen. I synnerhet när man såg framåt!

För ungdomen ser framtiden ut som denna gröna stig. Snart får man dock erfara huru mycket mindre jämn lifvets väg är, än den ter sig för det framåtblickande ögat. Det står icke inom människoviljans makt att helt omdana lifsförhållandena, och därför ligger lyckan, som de gamle sade, “i gudarnas knän“, icke i svaga människohänder.

Men ehuru det således endast till en del beror på oss själfva, om lifvet blir lyckligt, kunna vi själfva afgöra om det skall bli rikt och skönt.

Detta senare beror på om vi lära oss se, höra, gå ...

Många röster afbryta: “Vi äro lyckligtvis hvarken blinda, lama eller döfva!“ Men för att veta om vi värkligen kunna se, höra o. s. v. måste vi kunna svara nej på en fråga:

Ha ni aldrig någonsin tråkigt?

De flästa medgifva då helt visst, att de ofta känna ledsnadens blyhätta öfver sitt hufvud, den, som gör allt tungt, grått och olustigt.

Men nu är det så att de, som värkligen kunna höra och se, för dem kan ledsnaden visserligen skymta förbi, men vågar ej närma sig dem annat än på höfligt afstånd.

Det skulle således finnas olika sätt att se, att gå och att höra?

Helt visst.

Den ena människan ser till exempel att där står ett hus, där en träddunge och att där ligger en oslagen äng.

Den andra människan ser också huru täckt huset ligger inbäddat i det gröna; huru vackert solljuset glimmar på trädens löfvärk; huru mångskiftande ängsblommornas färger blandas med hvarandra.

Den förstnämda människan märker väl att stormen viner och att fåglarna sjunga. Men den andra förstår hvad stormen talar, och fågelkvittret ger återklang i hennes hjärta. Den ena ser på taflor med öfverhalkande ögon; taflorna säga honom intet, han känner sig ej rikare eller gladare genom att gå och tänka på de djupa färgerna, det själfulla uttrycket i ett konstvärk. Han läser en bok för att få tiden att gå; ej för att få näring åt sin tanke, sin inbillning, sin känsla. Men den andra människan går omkring i sitt arbete med konstvärkets, med bokens lif i sin själ.

Den förstnämda människan kan nog se andra människors yttre företeelser, men märker ej ens om de äro värkligt vackra eller icke, ty hon söker ej själen i dragen, ej lifshistorien i uttrycket. Tusende ting, som röra andras sorg eller glädje, arbete eller hänförelse, äro för en sådan människa dolda. När hon talar, blir det därför också blott om ytligheter, pängar eller nöjen, mat eller kläder, vind eller väder — ingen blir vare sig klokare, bättre eller gladare därigenom. Och hör hon andra tala innehållsrika ord, då gå dessa som moln högt öfver hennes hufvud, falla icke som fruktbringande rägn öfver hennes själs marker.

Man finner således, att det icke är alla som se, hvilka ha två ögon i hufvudet; icke alla som lefva, hvilka gå omkring på ett par friska ben.

En af de största andar, som mänskligheten ägt, är, som de flästa veta, den tyske diktaren Göthe, hvilken föddes 1749 och dog 1832. Han hade således haft ett ovanligt långt lif, men ej blott detta, utan äfven ett ovanligt rikt. Ej genom en mångfald af yttre öden, utan därigenom att han ända från sin tidiga barndom förstod att lefva, förstod att med vakna sinnen och öppen själ tillägna sig konstens, naturens och människolifvets rikedomar.

Bland de otaliga visa ord han yttrat om konsten att lefva är också detta:

“Man borde hvarje dag se en vacker tafla, höra någon god musik, läsa i en värdefull bok och göra åtminstone en god gärning.“

Genom att vi följa denna Göthes lefnadsregel kunna tider, hvilka äljes skulle förflyta tomma och tråkiga, för oss erhålla ett rikt värde, liksom den grå vadmalsvåden, hvilken sägnen låter Sigrid den fagras make pryda med pärlor och ädelstenar.

“Men för oss är det alldeles omöjligt att följa den regeln“, invända några röster. “Vi ha inga taflor hemma; på museum kan man ju inte gå hvar dag. Och hur ofta bjudes man på opera eller konsert eller ens vacker musik i sällskapslifvet? Böcker — ja, dem kan man lättare få. Men har man boken, finnes ofta inte tid att läsa den. Och goda gärningar! Jag undrar just hur mycket godt man kan göra med sin veckolön — som skall räcka till allt möjligt annat också!“

Och dock är det alldeles säkert, att äfven den, som bor där hvarken museer eller musiknöjen finnas, som sällan ser en ny bok och som kanske ej ens kan lefva på sin veckolön — hon eller han kan i alla fall följa Göthes visa råd för att ge lifvet innehåll!

En del af dem, som läsa detta, se i sina hem, om icke riktiga konstvärk, så dock en eller annan afbildning af dylika, men de ha vant sig att betrakta dem ungefär som möblerna: som något hvilket hör till och man ej vidare tänker på. Börja nu värkligen se på dem; söken upptäcka konstnärens tanke och känsla i dem — och dessa afbildningar skola för er bli lefvande, ge er daglig glädje genom sin åsyn!

Och, om ej ens sådana afbildningar finnas i hemmet, så har man i alla fall bilder och taflor rundt omkring sig, i hemmet och utom det: de vackert blommande växterna i fönstret; det lilla rödkindade, klarögda barnet; en gummas fina, gråa hufvud; här midt emot en ung arbeterska, som med behagfulla, lätta och mjuka rörelser sköter sin syssla; där far en landtman till torget: han ger en präktig bild af kraft och hälsa, då han med fast hand tyglar sina hästar. Äro ej träden här borta en tafla, där de stå med sin rimfrost på de fina grenarna? Är ej kyrkspiran eller bärgstoppen vacker, där den tecknar sig mot himlens aftonguld?

Den, som är nog lycklig att bo på landet, kan i naturens skiftningar, vid landtlifvets sysslor, dagligen finna nya taflor. Äfven där naturen icke är i vanlig mening vacker, kunna seende ögon upptäcka så mycket att glädjas åt: hedens röda ljung, eller åkerns gula vågor, skogens gröna djup, eller aftonhimlens färger.

Men musiken? Ja, också den kan man i viss mån skaffa sig själf. Har man ej öra för skogens och böljans melodier, för fågelkvittret och biens surr, för pärlande skratt och ömma tonfall — då blir man nog ofta utan sitt dagliga musiknummer! Men har man icke öra för alla dessa toner från lifvets stora strängaspel, då är man nog inte häller bland dem, som skulle kunnat helt öppna själen ens för de största mästares toner!

Böcker finnas sällan godt om i svenska hem. Hos oss anse tyvärr äfven de rika, att de i allra främsta rummet böra spara på böcker och läsa blott hvad de kunna få låna — ehuru i ett värkligt bildat hem möbler och kläder hällre borde vara enklare och böckerna flera! Dock finnes det nästan alltid någon utväg för den, som allvarligt vill nå fram till världslitteraturens haf. Baden där kunna ha sina faror, liksom baden i det öppna hafvet. Men man kommer upp ur dem friskare, starkare, vackrare än förut — vackrare, emedan en rikare själ ger oss ett själfullare anlete!

För den, som endast har några få goda böcker inom sitt räckhåll, återstår det att dess mer fördjupa sig i dem man har. Och så kan man ju än flitigare vända bladen i naturens och människolifvets båda väldiga värk! Ofta kan man genom att följa en enda plantas utveckling lära mer, än af en afhandling; från en arbetarhustru får man kanske höra en lifshistoria, mer gripande än en roman; hos en gammal backstugusittare kan man finna en lefnadsvishet, djupare än hos mången lärd. Ty visheten och poesien finnas icke blott inom bokpärmarna, det kommer man snart att upptäcka!

De goda gärningarna slutligen?

Ungdomen vet icke, att den öfvar en god gärning endast därigenom att — i hälsa och glädje, i godhet och oskuld — finnas till! En sådan ungdom är helt enkelt tillvarons största skönhet och största välgärning för de åldrande, de af lifvets sorg och möda brutna.

Men både ung och gammal ha dessutom möjligheten att äfven på annat sätt göra godt, och icke en utan många gånger om dagen. Räcka våra pänningar ej så långt — ehuru de med omtanke räcka icke så kort — så finnes vår arbetskraft, som kan förmå en del. Och alltid finnes den finkänsliga vänligheten mot de lidande, med hvilken vi kunna göra godt, om också både pänningar och tid fattas oss.

Och dessutom finnes det inom hemmet så många goda gärningar att öfva! Där kunna familjens medlemmar på mångfaldigt sätt lätta arbetet eller spara stegen för hvarandra; där finnas tillfällen att försvara den oskyldigt angripna; att ställa till rätta en oordning, som annars skulle vållat ledsamheter; att uppmuntra eller trösta med ord, blick, leende; att dämpa tvister eller häjda förtal och tomt prat, genom att föra något bättre på tal. Vid arbetet, i kamratkretsen, i lifvet skall vanan att gå vår väg fram i värksam välvilja göra lifvet ljusare, rikare, skönare för vår omgifning och därigenom för oss själfva.

Alla inse nog nu, att det icke var öfverdrift i mitt påstående att man — om också under enformigt arbete, tunga sorger, tryckta förhållanden — förmår lefva ett rikt lif! Den fattigaste skall kunna äga mer af tillvarons värkliga skönhet och rikedom än den, som synes besitta allt världens goda, men som icke har en lefvande själ att omfatta det med.

Ty konsten, naturen, böckerna, människorna äro våra, blott i den mån vi själfva älska dem. Hängifvenhet är villkoret för all tillägnelse, vare sig af kärlek, godhet, vishet eller skönhet. Endast den, som ger, äger något ...

Detta är en af lifvets skönt allvarliga sanningar, hvilken vi visserligen kunna meddela hvarandra som ett råd, men hvilken hvarje människa hvar dag af sitt lif själf måste efterlefva för att värkligen inse.