PLUNDRARE

En dikt över sägenmotiv från Åland och Jurmo

Plundrare.

I.

I spetsen gick de askgrå skärens bonde. Man sade, att han sålt sin svarta själ för år och dagar sedan åt Hin Onde och fått i gengäld makt att träffa säl i prick på längsta håll och träffa truten, mot molnen ringlande, så den stöp ned i höterns bruna bädd på fraggigt ed med näbb i blod och vinge genomskjuten.

Hans växt var hög: tre alnar, fyra tum. Men år av ensam id (och kanske grubbel vid enslig skyttebådas bränningsbubbel) har nattens rakhet böjt, gjort ryggen krum. I skjul för skägget, eldrött, strävt som vildens, låg blekt ett anlet, och förrädiskt blå där brann en blick, ibland så ond som få, men ofta from som kristusbildens.

Det blåste storm. Den grova sjön låg på. I bondens fjät på bärgväg grå steg ödmjukt fiskarn, nödväxt, hundögd, rädd för nattens dater, van att jämt bli hädd som kältring och för feghet hån få smaka. Femhundra år tillbaka var bonden härskeppsviking, fiskarn träl, som pärtor spjälkte, ved på härdar lade.

Ed = en smal landremsa, som förbinder två större områden. — Näs används i sin egentliga betydelse av udde.

Och Tor vart död och Kristus född, ja väl. Men hur det gått, höll bonden än sin häl på fiskarns nacke, än hans härskarsjäl bjöd lydnad för de bud han föresade.

Och efter fiskarn bondens drängar följde, mot vädret stretande: två starka, grotta, snabbhänta gråsälsjägare, som måtta de grova huggen, dräpande i rappet.

Oktoberskymning långsamt stigen höljde. På bärget stod en tall. I kronan stormen ven. Då fiskarn gick förbi, han skalv vid klappet från gren, som slog mot gren.

Längst ut vid skärets stup mot väster, där havet sjöd i uddens bränningsfamn, ett jättebål av sönderhuggna mäster och gistna bord och bräckta spiror tronade med en galjonsbild kastad högst på bråten. När mörkret föll, när mullret dovast tonade i bränningarnas hålor, tändes bålet.

Men långt på vidden vroks i stormnattsvrålet ett skepp ur kurs. Man lopp till räddningsbåten. Då ljöd en röst: "Var signat, Kristi namn! Nu visar fyren, havets kyrka, målet. Nu vänder skeppets bog från villostråten mot blosset över vänlig, fridsvigd hamn."

II.

Tre värst från land en hög fregatt till spillror maldes. Liken flöto i ringar kring, där bränningarna bröto. Mot stranden drev en kullvräkt båt, en ratt.

Det dagades. Emellan klippor skruvat, låg, oskatt, akterskeppet än, och där kajutan ner mot vattnet krängde, en krans av eternell i fönstret hängde.

Längs vraket roddes bonden. Skyggt hans män mot fönstret sågo, som om hämnden ruvat bland evighetens blom. Man äntrade. Kajutan tycktes tom, men längst i tunga dunklet någon snyftade. Det var en flicka, omkring tio år, med lärftsvitt anlete och ramsvart hår, som grät och kramade i vänstra handen ett silverradband, men den högra lyftade som till en smekning hon mot bondens skägg. Han teg. Han bar sitt fynd till relingsranden. Han bar det högt och teg. De andras blod vart stelt som is. Men flickan låg blott, som om hon lagts i säng av mor, och såg blott mot bonden upp och sade: "Du är god".

Hans börda föll i havet. Men en vägg, en vit, en himmelshög, flöt upp ur det. Emellan vattnets plask och det, som följde, minuten växte till en evighet. Ett band av vålnads vita sjöröksöar orkansnabbt vältes över dödsmärkt hav mot vraket, som ett nålfint duggrägn höljde.

Från räcket bonden såg i djupets sjöar så fridsällt ner, som hade i en grav han blommor fällt, och blekt han log. Men skräck, en måttlös, vettlös, grep hans män. 1 båten de störtade och kapade med bilan dess spända lina. Deras ögon gråten begynte fylla, och dem tycktes vilan i döden mindre hemsk än vrakets däck.

Vid deras själars speglar fläck vid fläck i röda odådsnätter häftat fast och frätt och tärt som rosten i en klinga. Nu var det, som en gammal fjätter brast! De grepo efter böner, funno inga. Kring båten misten föll. Bakom dem ljöd en bränning och en annan bröt framför dem. Nu blir oktoberhavet deras död, om ej ett helgons böner tala för dem!

Den morgonen vart nådens gärning övad mot männen utan nåd, som bragts att gråta. Och när de grubblat på sin räddnings gåta på undret, som dem hinna lät en lövad och fridfull vik med last av brott ombord, de tänkt: Guds öga, evigt vaket, oss skådade med barnets blick på vraket, den enda gudens makt att allt förlåta tog röst och talade med barnets ord.

III.

Förbi på vårblå havet flottan styrde. Ett skepp föll av mot askgrå skärets hamn. Kring branta stäven skummet yrde. Dess pik bar flagg, dess reling kungens namn.

Mångpundigt ankar föll. En båt tog land. Till gårds gick fogden, karsk, i blåa kappan. Och knektar följde. Bonden stod på trappan. Hans öga mätte havets fjärran rand.

Och det var vår. En oxel stod i blom. I hamnen lyste skeppets segel. På bron stod bonden, bidande sin dom för mord och rån till död på stegel.

I stugan bytas pilvasst smidda ord, och hullinglömska spörsmål fogden ställer. — På sparren hänger över högbänksbord ett radband i en krans av eterneller.

Det varsnar fogden: "Mig i handom giv det helga bandet!" — Bonden blek sig reser: "Ej helga bandet får du för ditt liv, i dödens väkt vid det min bön jag läser!"

"Du har det rövat, niding!" fogden slöt. Tog bandet ned. Men då ur bondens öga så avgrundshemsk den blåa viggen bröt som ljungeld ur en natt, där molnen snöga.

"På detta skär sen tusen år min ätt har bott och ryggås rest och jagat vida och kölar sträckt och övat strandens rätt och lagts i hög, som din, vid kungars sida.

Är niding jag, är niding du också! Blott mörk och blodig bragd att härska lär oss. Är stort ditt bo, är mäktigt mitt också! Med svagas lik är gödd den grund, som bär oss.

Är niding konungen? Kring havets hörn på rov han flyger under flagga brokig. Är niding blåa himlens konungsörn, som djupt i kidet sänker rovnäbb krokig?

Man tage konungen bak borgens vall! Man kulans bly i örnens hjärta skicke, när breda vingen sopar havets svall! Man dräpe mig! Men niding är jag icke."

Och tystnad föll. — — "Jag känt av livets ve långt mer än nog, och gärna mig beger jag den gud, som härskar bortom det, att se. När dödens port slås upp, förvisso ler jag.

Blott steglas ej jag vill och dras i träck och multna på en brink och trås av sulor. — Nu, fogde, mig tillbaka bandet räck, mitt kära band med silverkulor!"

En stig vid havet.

En stig vid havet.

Med slipade, jämna hällar: (en värstlång terrass mellan skog av tall och havsvidd, som höstliga kvällar gjort sträv och öde och kall) står Måsbergakusten.

I söder, långt i den mörknande cirkelns mitt, en lysboj blinkar i rött och vitt, och i öster, där havet i veckor stritt med brotten, en ledfyr glöder.

Över klippor, där dyningen sackar tillbaka i djupet från slipad rand med bubblande porl, — över klackar, i flisor bitna av isens tand, — över döda vågor av sand, där potentillorna sänka rottrådsnäten och blänka med gula kronor i solens brand, en gångstig leder. Där trampa sen hundra, och mer än hundra, år de tunga fötter, som klampa på arbetsstråten var höst och vår. Från byn till skötbåtshamnen! Från skötbåtshamnen tillbaka hem! Så skapades stigen, men skaparnamnen må här förtigas. Vem gläds åt dem?

Om stigen, som sådan, jag ordar. En yngling med pensel, staffli och palett har Måsbergakusten en vårdag besett, och när fjärden från röd- till blåviolett i kvällningen skiftar, fullbordar han tavlan. Den fyller kravet, som juryn ställer, och mer än det. På höstsalongen som nummer ett man prisar "En stig vid havet."

Den prisas för perspektivet, som låter blickarna glida mot himlarandens skyar i rosa och alabaster, den älskas för motivet: idyllen sida vid sida med havet, det episkt vida. Men intet den skvallrar om livet i gråa och fattiga byar, om dem, som med stormarna strida för några strömmingslaster.

Om dem vet duken ingenting. Och sett med deras öga, har horisontens vida ring och molnets bana, måsens sving, av färg och stämning föga. Tre färger vet det ögat av: den blå, som lovar bris från hav och fångst i bärgad sköta; — den grå, vår stugas fattigfärg och mossans på vårt låga bärg och stigens, som vi nöta; — den svarta, över kistan bredd, vår mödoköpta vilas bädd, där domens dag vi möta.

Så låt min penna tolka den fattiga stigen, vars glans blir blek i verkligheten runt omkring, och låt mig dikta om arma ting, om stormens och vågens och isens lek med kämpande fiskarbåtar! Och låt mig stigen befolka med dem, som trampat hans barr i nöd för stuga och hem och dagligt bröd och lyssnat i ångest till hav, som sjöd, och till mistsirenens låtar!

En vår — det var för längesen, när oppåt landet lärkan slog för skalder och artister, föll kvälln över fjärden med blodrött sken, och nordan fläktade bister.

Han ökar mot natten, han hastar till havs genom fladar och strömmar och sund, han viner, han piper, han kastar sitt yr över synrandens kokande grund.

Tre skyttar, på pass vid råkens rand, fly över skare, som skakar. Det mullrar omkring dem, det brakar, och isen skjuter i flakar med dånande skott från land.

Fåfängt trängde en klockas förvirrade klämt genom vårnattsdisen. Fåfängt kvinnor med facklor irrade borta på hemfjärdsisen.

Fåfängt på stigen i dagningen spejade, gråtögd, en barnaskara. Solskenet flödade. Byarna fejade havet och fästet klara.

Men trenne kors vid stigen, just där gloppet slår opp sin vida port mot havets blå och vita tegar, minner om förloppet av denna vårnatt. — Lutande och grå, de likna tiggarbarn, på post vid grinden, där över heden dimman duggar tät. Det vajar ingen minneskrans för vinden, och ingen bokstav sirar hårda trät.

Jag lämnar korsen i rägnen att rötas och multna med åren och griper på nytt till skärgårdssägnen, berättad en afton vid skötbåtsåren.

På den byiga olycksvåren blev sommaren kall, och tidigt skullade hösten kring himlarunden. Strandvattnen stego, vågorna rullade hotande in genom sunden.

En natt i oktober, när stormen körde sin jätteharv genom sjöarna, fjärran och klagande nödrop hörde folket på yttersta öarna. Kullstjälpt, en skötbåt med fjärdedagsdyningen drev i en bränning och bräcktes. Lotsen på vaktbärget såg den i gryningen, där den av virvlarna täcktes.

Men nog med dramer! Till aftonrodden ger fiskarn längs stigen i sakta mak, ger akt på havet och vädergrodden i väster och skyarnas seglande flak. Hans rygg har tidigt böjt sig i kut, och tidigt vid skot och vid åror ha mödorna tagit hans kraft i tribut och plöjt i hans panna fåror. Han sörjer blott för en enda sak: fångsten för morgondagen.

Han går ej till stämma med ryggen rak, han rider ej häst genom hagen, han håller ej gille med flagg över tak. En bonde är konung och patriark. En lots är herre vid ratten. En fiskare bygger på andras mark och strör över andras vatten de sjunkande nätenas flarn av bark.

Han tycks mig mer än en individ. En typ för ett kuvat släkte! Så långt som tankarna räckte bland strandbyggaröden i heden tid,

ser jag hans likar streta vid årorna, plöja sig fram genom mistkallt hav, trampa stigarna, rista skårorna först av alla i runprydd stav,

yxorna slunga mot furulommarna först i susande vildmarksdjup, stugorna timra för efterkommarna under mossiga bärgens stup.

Lommen är rotändan av trädet.

Vi kommo i samspråk om skärgårdsöden — vad här jag förtalt och annat till. — Man bävar väl ofta vid rodret i nöden, när snöbyn rasar och kursen går vill, när yret står tätt som en rappad vägg för stäven, och vågorna isa suden, och stänket fryser i hår och skägg, och man hör av en bränning ljuden.

Man skulle haft skötarna opp, men hann ej mänskan är långsam och stormen rapp. Man kommer hem som fattiglapp. Man tänker: jag säljer stugan till våren och söker mig jord i bondens skog, och svedjar och dikar och går bakom plog och bygger torp med åren. Man tänker så. Men — man kan ej.

Vi nådde hamnen och skiljdes åt. I skymningen såg jag länge hans båt mot blygråa gattet, tills dagern svek, och jag vandrade hem till byn.

Så gingo åren. En dag för min syn steg plötsligt på nytt den gamla vyn ur duken i ram av ek. — —

Det var som om ramens begränsning vek för ett vräkande hav, ett obeskrivet. Och stilla på stranden blommade livet på gänglig stängel med krona blek. Det var som ur stigens många tusen i sanden trampade mänskospår små lågor fladdrat. Det var ej vår. Det var höst, och i kojorna tändes ljusen.