XI.

Några dagar derefter satt, en vacker morgon, fru Ebba jemte hennes båda döttrar och Sigrid i samma rum, der de sednast arbetade på mattan. Peder var sysselsatt med att läsa öfver en läxa. Flickorna höllo just på att fullborda mattans blommor.

Hastigt slogs dörren opp och in trädde, med lätta, lifliga steg, en lång och smärt yngling. Han sköt med handen undan de rika lockarna, som af den hastiga rörelsen kommit i oordning, gick gladt fram till fru Ebba och sade: ”Här är jag nu ändå. Guds fred morkär; och mina syskon.”

Vördnadsfullt bugade sig sonen och kysste sin moders hand. Systrarna sprungo opp med ett utrop af öfverraskning. Hebla klappade gladt ihop sina händer och ett silfverklingande skratt ljöd från de fylliga läpparna, i det hon slog båda armarne om brodrens hals. Derpå tog hon med sina små händer på hans båda friska kinder, vände hans ansigte emot sig, tittade honom skälmskt i ögonen och sade: ”Se, du fågel, du kom ändå!”

”Käre min son”, sade nu fru Ebba, ”välkommen till hemmet. Var jagten ej lycklig, efter du kommer så snart åter?”

Johan vände nu bort sitt leende ansigte ifrån sin syster, och ställde sig inför fru Ebba. ”Se, morkär, icke ernade jag komma hem ännu, men jag gick i morgons från Qvidja, för att söka spåra opp en varg, som jag i går aftse kastade en kula uti. Skaran bar lätt, och skidorna foro som på glas. Det var så vackert derute. Spåren förde mig ned på den vida Vapparn. Fjärden låg så bländande skär, endast lätt rodnad af ett svagt återsken från skyn, och ikring mig blänkte och gnistrade snön likt millioner diamanter. På afstånd susade vinden svagt i de snötyngda granarnas och furornas kronor. Det var så vackert, så friskt, så lifvande. Jag blef allt varmare om hjertat och, skam att säga, brydde jag mig slutligen icke om att förfölja vargen, utan for blott fram öfver den blänkande ytan. Jag tyckte till slut nästan att jag var en vind der jag ilade fram. Och huru jag for och huru mitt hjerta blef varmt, så måste jag svänga mig fram öfver Ispois fjärden, förbi den vackra udden, der fru Karin Månsdotter, den tiden hon satt här på slottet med kung Erik, ibland lär ha fått vandra i det gröna. Och jag måste tänka på henne, der hon nu sitter i sin enkesorg på Liuxala, och säges vara så god och så from. Så for jag allt framåt sundet, bara för att få komma och för far och mor gladligen visa min kärlek och vördnad, få skämta en stund med systrarna, och prata om verldsvigtiga saker med dem, och sen tillbaka till Qvidja åter.”

Ett gladt leende for öfver de friska läpparne, då han yttrade de sista orden. Fru Ebbas blick hvilade med djup och innerlig moderskärlek på den älsklige ynglingen, hennes förstfödde.

”Hvar lemnade du ditt sällskap, herr Enevald Fincke och Olof Classon?”, frågade Kathrina.

”I sina sängar på Qvidja. Efter de voro softutor och ännu ej klockan fyra i morgons voro vakna, när jag började rusta mig till färd, så väckte jag dem ej. Få se hvad min gamle Johan Bertelson må säga, när jag ej återkommer. ”Ja, ja,” tillade han skrattande, ”jag får väl bannor, tänker jag. Men se, mina snälla, goda systrar, hur flitigt ni arbeten för er kringsvärmande bror. Rätt nu är ju hela mattan färdig. Och jungfru Sigrid äfven, så mycken möda J gören eder för mig. Den är i sanning för god att trampas af mina fötter. Jag har hittils varit ett sådant medgångens bortskämda barn, J hafven alla varit så goda emot mig, men kommer en gång sorgens dag, så skall jag luta mitt hufvud ned på dessa af kära händer stickade blommor, och de skola påminna mig om mina kära, och jag skall bli glad åter, om än jag är långt skiljd från dem.”

”Du elake bror”, sade Hebla ifrigt, ”tänker du då verkligen på att resa bort från oss?”

”Ja”, svarade Johan, och vände sig åter till fru Ebba, ”jag har just härom på Qvidja öfverlagt med mig sjelf. J veten huru vår nådige konung skrifvit och bjudit mig till sitt hof. Jag är nitton år, visst ville jag börja se mig om i verlden och uträtta bättre mannadåd, än endast klubba vargar och stundom björnar, och ville hellre vara en riddare för adeliga damer i Konungens hof, än skämta med bondtöserna på Qvidja. De bragder som nu i Finland erbjuda sig, äro icke sådana, som ett ungt svärd vill välja till invigning. Viljen J icke, kära morkär, härom tala vid herr Klas, och höra huruvida han nu vill låta mig fara.”

Fru Ebba log. ”Åter vill du att jag skall vara din taleman, hvarföre talar du icke sjelf med din far? Icke torde han neka dig.”

”Icke rädes jag derföre, men det är nu en gång så, att jag alltid kommer med mina böner till kära morkär, fastän J mången gång afslår dem, och herr Klas sällan nekar hvad jag begär. Kanske just emedan jag så sällan ber honom om något.”

”Denna gång afslår dock icke heller jag din begäran. Mig tyckes din önskan vara riktig. Du är vid den ålder att du kan tjena din konung, du behöfver se verlden, och i detta olyckliga land, der inbördes-kriget flammar opp i hvarje vrå, om än största lågan för ögonblicket är qväfd, der är nu ej rätta stället för en yngling, som vill öfva sig i ridderlige idrotter. Vi skola tala härom med din far, dock hafva han och jag åtskilliga gånger redan ordat oss emellan om saken. När han till frukosten kommer in, vilja vi väcka tal härom. Men säg mig nu, min käre son, huru det nu lefves på Qvidja?”

”Äfven derom ville jag tala vid eder, morkär. Jag fruktar att fogden far illa med folket.”

Fru Ebba reste sig hastigt. ”Gud bevare att så skulle förhålla sig. Ett sådant ohyggligt lefverne, som höres från Raseborg, från Grefve Axels underhafvande, måtte väl icke drabba någon der jag kan något förmå. Ett sådant pinande och skinnande lär väl heller ingen annorstädes komma i fråga, men mycket mindre vore redan illa.”

”Ja, vår granne på Kapellstrand ger ingalunda heller godt exempel. Folket der klagar mycket. De påstå att när herrn far ut kring ägorna, så begagnar han en liten vagn, som drages af hans bönder, i stället för hästar, och han sjelf kör och för piskan. Sådant kan väl Qvidja-fogden icke våga försöka; men jag träffade nyss Ola från Nygård, som öfver ansigtet hade en lång röd strimma. Den hade fogden slagit honom med ridspöet när han red förbi och karlen ej bugade sig nog djupt för honom. En annan karl, som sade sig heta Måns från Skogstorpet, mötte jag med hustru och barn på isen. De höllo på att vandra bort, för att de icke kunnat erlägga den skatt fogden pålagt torpet, emedan mannen legat hela vintern sjuk och hustrun hade svårt att ens skaffa dem hvad de för hvarje dag behöfde till att äta. Jag gaf mannen hvad han behöfde för att betala för sig, att han skulle få stanna qvar. Sådant der törs fogden ej företa i de närmare gårdarne, men kommer man på en mil från hufvud-gården, så börjar sådant spörjas. J ser således, morkär, att det är godt att jag vistas något derute, för att taga reda på oskick.”

”Var uppmärksam, min käre son, se till att allmogen ej må förtryckas, men se ock till att du icke tror på en hvar som löper med sqvaller. Sanningen måste alltid utletas innan man dömer. Visserligen äro våra underhafvande födde till att tjena oss, men att sörja för deras trefnad och lycka, och med godhet bemöta den ringe, måtte väl alltid vara herrarnes skyldighet, då de af Gud erhållit den stora förmånen att vara födda i ett högt stånd och äga makt och förmåga att skydda den ringa.”