Front matter (continued 2)

"Nej, vid Gud", sad' Ola sorgligt, "Dö, det får du ej, af hunger. Jag skall ut och skaffa föda, Menniskor om hjelp anropa, Och om än de voro hårda Som den kala, gråa klippan, Kunna de väl icke neka, Då jag tiggande dem beder. — Om en timma är jag åter. — Trösta dig till dess, mitt hjerta; Efter stormen, regn och sorger, Låter Gud ju solen skina… Glädje kommer efter smärta, Trösta dig dermed, mitt hjerta."

Nu tog Ola vangringsstafven, Mätte skogens smala gångstig Fort, som krafterna tilläto. Kom så fram till herregården, Mötte straxt vid porten Grefven; Räckte ut sin hand och sade:

"Ack, ers nåd, der hemma ligga Barn och maka, sjuka, svaga, Färdige att dö af hunger. Öfver dem er mildt forbarma." "Usling", ropte Greven harmfullt; "Har jag icke hela året Hulpit dig och likväl kommer Du med slika klagovisor. Gå och kom ej mera åter." "Aldrig skall jag återkomma", Suckade den arme Ola; Gick så fram till kyrkobyen, Kom till rike Nämdemannen, Bad om blott ett enda qvarter Mjölk, till lindring uti nöden. Vredgad svarar Nämdemannen: "Tiggare, så tätt som flugor, Stå här hela da'n och skrika, Veta icke hut om qvällen. Likväl hafva vi beslutit: Hvarje by skall föda sina. Gå och kom ej mera åter!" "Aldrig skall jag återkomma", Suckade den arme Ola; Gick så vidare till Prosten, Satte sig längst ned vid dörren, Talte om sitt hårda öde. Prosten reste sig från bordet, Gäspade helt tungt och sade: "Jag kan icke hjelpa alla! Gå till Grefven, som du tjenar. Han har lofvat att försörja Sina fattiga för sommarn. Gå och kom ej mera åter." "Aldrig skall jag återkomma", Suckade den arme Ola, Och gick stapplande på gården. Plötsligt kallade en stämma, Mild som flöjtens ljud i kvällen, Honom till att återvända, Och med lättadt hjerta ställde Han sin kosa in i köket. Der fick han utaf Prostinnan Tvenne kannor mjölk och tvenne Stora kakor bröd, som gåfva. Med ett: "Gud välsigne eder!" Tog han afsked af Prostinnan, Och gick fröjdefull mot hemmet.

"Anna, Anna", ropte Ola, "Dö, det skall du ej, af hunger! Barnen skola det ej heller; Ty, ifrån Prostinnan bringar Jag båd' mjölk och bröd tillräckligt Att oss allesamman mätta… Nu är tid att vara glade…" Glade blevo också alla. Barnens matta blickar lyste Klart, som morgondaggens droppar Lysa i små blomstrens ögon, Och så fort som sädesärlor, Trippande på åkern plocka Kornet upp ur svarta mullen, Plockade små barnen hvarje Smula bröd, som föll på golfvet Upp och stoppade i munnen. Men den stackars Anna kunde Ej det minsta bröd förtära. Endast litet mjölk hon hällde Uppå sin förbrända tunge, Prisande derjemte alla Goda människor och Ola. Mest för det hon ej fick höra Barnens jemmerrop i natten.

Redan hade sömnens engel Stänkt sitt valmodoft i hyddan, Och försänkt i ljuvlig slummer Barn och maka, — när som Ola Smög ifrån sin hustrus sida Och gick ut i vilda skogen. Här föll han på knä och sade: "Fader! Du, som ser till hjärtat, Styrk mig uti denna stunden, Och förlåt mig, om jag syndar, Ty jag har för morgondagen Ingen hjelp i vida världen, Och jag kan omöjligt längre Se hur barn och maka svälta. Styrk mig derfor, milde Fader! Och förlåt mig, om jag syndar"… Så han bad. Steg upp från marken Tog en knippa furugrenar, Lade dem vid stuguväggen, Lockade ur stål och flinta Eld, och blåste sedan varligt Tills det började att brinna. — Sorgligt glad i själ och hjärta Gick han nu intill sin maka, Slingrade kring henne armen, Sjönk så neder invid barmen, Ögonen tillsamman lyckte, Och en kyss på kinden tryckte.

Medlertid flög stormens ande Fram och härjade derute, Blåsande alltjämt på elden, Som i alla fyra hörnen På den sommartorra hyddan Spridde hungrande sin flamma… Taket föll uti detsamma, Och de blefvo alla — döde… Gråt med mig vid deras öde Du, som har ett menskohjerta; Men gå bort, med blod och smärta, Du, som i ditt överflöd Nekar uslingen få bröd.

Längtan från Staden.

(1842.)

Jag längtar hä'n från stadens qvalm Till skog och dal och sjö. På landet under björk och alm Jag lefva vill och dö.

Här är väl roligt några da'r Att gå och se uppå Hur herrar, damer, par om par, Med stolta steg framgå.

Här finnas många stora hus, Och granna äfvenså; Men lefva jemt i sus och dus, Är vådligt ändå.

Hvar menska glömmer att hon är En menska, tror jag visst; Man pratar, ljuger, skrattar, svär Och bugar först och sist.

Farväl, o stad, med all din prakt Och all din herrlighet! I fjärran dal, i okänd trakt Ett bättre hem jag vet.

Der är så ljuft att lyssna till Den glada lärkans sång Och orrens lek och trastens drill Och bäckens muntra språng.

Der hemtar jag vid källans brädd Min dryck ur hennes sköt, Och njuter se'n på blommors bädd En sömn så god och söt.

Der spelar vinden nu som förr I skogens täta snår — Och vid den lilla hyddans dörr Min väna flicka står.

Hos henne, skild från stadens qvalm, Jag lefva vill och dö På landet under björk och alm Bland skog och dal och sjö.

En Mulen Stund.

Hemskt hviner stormen genom öde lunden, Och sopar marken ren i kulen höst, Men ännu hemskare på hjertegrunden En storm hörs hvina i mitt eget bröst, Der lidelsernas hvirvelvindar hejdlöst rasa Och svepa allt i mörker, natt och fasa.

Det var likväl en tid för mig då lifvet Låg skimrande i hoppets ljusa glans, Då det på hvarje blad deraf stod skrifvet, Att tro och vänskap uti verlden fans; Den tiden flytt, jag tror ej sådant mera, Ty menskligheten känner ingendera.

Nej, stolta mänsklighet, du är och blifver En rosa sminkad hycklerska som går, Och under svekets helgonmantel drifver Ditt fräcka gyckelspel från år till år, Du säger dig från själva himlen stamma, Men jag tror förr du är en afgrundsflamma.

Det visar du fullkomligt i din vandel, Som är en väfnad af bedrägeri Med Dygd och Samvete du driver handel Och smider nästan lömskt i slaveri, Du smädar oskulden, du ler åt smärtan Och droppar sorgens gift i ädla hjärtan.

För dig finns intet heligt här på jorden, Och ingen himmel lär du tro uppå, Väl är du englamild och söt i orden Men djefvulsdragen skymta fram ändå Inunder masken af den lånta drägten Förstelnande, som bistra nordanflägten.

Jag känner dig… du skall ej mer mig dåra Med fagra löften och med sirligt tal, Väl kan du ännu länge hjärtat såra Och fråssa sniket af dess bittra qval. Men — aldrig kan du fängsla detta sinne, Och sångarfåglarna, som bo derinne.

Så diktade jag vildt i feberyra Till tröst för hjärtats sjuka fantasi, Men sångens engel rörde vid min lyra, Och allt blev åter frid och harmoni. Förlåt mig mänsklighet de djerfva orden, Ty mulna stunder gifvas ock på jorden.

Men dessa fly, och ack, de ljusa komma Som lärkor qvittrande i grönklädd vår Och hoppets rosor spricka ut och blomma Och glädjens näktergal i barmen slår Och bättre toner ifrån lyran klinga, Ty, "Skaldens sorger äro ändå inga".