Front matter (continued 2)

Sedan Emilia utsagt dessa sista ord, frambruto tårarne hos de båda flickorna. Ehuru väl det ej klär en karl att vara gråtmild, kunde jag dock ej förhlifva känslolös och äfven mina ögon fylldes med tårar. Jag tog ett hjertligt afsked. Emilia följde mig med ljus, hvarunder hon yttrade sin ledsnad öfver att hennes far icke var hemma till aftonen, men tillade, att han alltid säkrast träffas hemma om morgnarne.

Hela den följande dagen sysselsattes mina tankar, huru jag skulle kunna utforska dessa flickors lefnadssätt och förhållanden under den tiden jag först lärde känna Emilia. Slutligen trodde jag mig kunna få någon upplysning i den tarfliga lilla trädbyggningen, der jag såg dem första gången, då jag kom från kyrkogården. Jag gick dit och fick veta att en vaktmästarenka bebodde och egde den. Gumman träffades hemma och jag frågade om hon kunde gifva mig önskad upplysning angående ett par unga flickor som — — Säkert de från Köpenhamn, afbröt gumman mig. Jo, de hette Kindblad, må ni tro; de kommo hit på våren här om året. Hvad de lefde af vet vår Herre: men nog fick jag hyran med besked. Af solen fick de sin frukost och tårar var deras qvällsvard. Nog var de sedesamma menniskor och innerliga mot hvarandra. Syskon sade de sig vara; Gud ska veta hur det var, ty hvad behöfde såna der resande att säga sanningen. En gammal man hemtade dem hit och densamma förde dem härifrån. Med tårar skiljdes de ifrån honom, mod glägje emottogo de honom. — Gud välsigne dem, hederliga va de emot mig. Sörja gjorde de, stackars flickor. Sy kunde de, och det var också deras arbete. Men intet kan jag säga herrn, hvar de nu är — —

Jag lemnade gumman, som, ehuru ifrig att upplysa, dock icke kunde gifva mig några upplysningar af vigt. Jag ämnade gå hem, då jag under vägen träffade den hemlighetsfulla gubben, med hvilken jag, som läsaren torde påminna sig, engång kom i samtal på ett värdshus. Gubben hälsade vänligt på mig, påminte mig om vår sista sammanvaro och bjöd mig enträget på societéten för att dricka ett glas äggtoddy på aftonqvisten. Jag tackade för bjudningen men afslog den, emedan hans sällskap föreföll mig mindre angenämt, ja vidrigt. Han bad mig då besöka sig i hans qvarter, hvilket, på hans beskrifning, var i samma hus, som de unga flickorna bodde. Jag skiljdes ifrån honom, men följde på afstånd hans steg. Gubbens väg ledde åt Nikolaitorget framåt Arseniigatan. Vid hörnet af ett större hus stod en resvagn och en betjent vid vagnsdörren med en lykta i handen. Af skenet tyckte jag mig se och igenkänna Emilia Kindblad. Jag förmodade, att min förtrollerska skulle, måhända för alltid, lemna staden, och var just i begrepp att hälsa, då en bekant röst ropade: "god afton bror Hamster." Det var Robert P. med sin fru, min halfsyster Johanna, hvilka just kommit till staden i sällskap med Snabbstedt. Notarien skulle nu söka att åvägabringa förlikning mellan far och barn. Men den förre önskade process, ehuru barnen ville godvilligt afstå det mesta åt honom. Imellertid hade desse ett godt stöd i Snabbstedt; ty han hade en särdeles förmåga att uttrycka sig med lätthet, och han talade med hela värman af sin öfvertygelse, om hvad han verkeligen ansåg höra till hederns och ärans fordringar.

Hemkommen, sysselsattes mina tankar af den oförklarliga likheten emellan Emilia och Johanna. Med dessa tankar och med föresats att förklara Emilia min kärlek, så snart jag blef ense med mig sjelf att kunna lyckliggöra en maka, insomnade jag.

Sjuttonde Kapitlet.

Grymt du bedrog, Lif med din hägring, som skimrande log. Döden, ack! döden allena Skall oss förena.

Följande dagen om aftonen, då jag spatserade af och an på mitt kammargolf, instörtade Axel Segerman med det mest förtviflade utseende. Jag frågade honom om han träffat sin far. Nej, svarade han, till min tillfredställelse. Men hjelp mig nu i en mycket värre affär och följ mig utan dröjsmål! Jag har genom ett förhastande kanske förstört hela min framtid, gjort mig olycklig — tag dina instrumenter med dig: jag vill under vägen berätta för dig hela förhållandet. — Vi följdes åt.

— Du vet hvar kamraterne L. och M. bo. Jag gick dit för att enligt öfverenskommelse följa med dem ut; men i anseende till de mörka trapporne gick jag vilse och knackade på en dörr som var belägen en våning högre, än jag trodde. En för mig okänd flicka öppnade och kom mig öfverraskande till mötes med ett ljus i handen; af min förlägenhet såg hon tydligt att jag gått vilse — och vid min ursäkt erbjöd hon sig att lysa mig ned för trappan. Med en artig komplimang skiljdes vi åt. Jag hade ännu ett par trappsteg qvar; men under det jag famlade i mörkret, möter mig en manlig basröst som genast i vredesmod öfverfoll mig med oqvädingsord; den obekante fattade mig dessutom i bröstet och ville hindra mig att komma undan. Uppbragt deröfver, då jag intet ondt visste med mig, fattade äfven jag min motståndare och gaf honom en sådan stöt, att farstun dervid gaf eko. Endast ett doft sorl hördes och allt blef tyst. Jag tviflar om mannens återfående, känner ej personen och vågar ej vidtaga några åtgärder till hjelp, utan beder dig förbindligast följa mig och göra hvad som står i din förmåga.

Med deltagande skyndade jag att hjelpa, om hjelp icke vore för sen. Men huru stegrades ej min bestörtning, då han förde mig till samma hus, der flickorna Kindblad bodde. Jag ilade trapporne uppfor, då jag möttes af en jungfru med lykta. "Jag är läkare, sade jag, har någon skadat sig här i huset?"

— Ja visst har kapten fått sig en dugtig smäll; men ondt krut förgår ej så lätt.

— Han lefver således ännu — och hvar finns han?

— Han blef uppburen på sina rum och vårdas der af sina döttrar.

— Jag följer med dig, sade Axel Segerman. Vid öppnandet af dörren trädde Emilia emot mig. Vittnar ej er ankomst, sade hon, att ni är en Herrans engel, som åter besöker oss i nödens stund. Hon fattade min hand och ville ledsaga mig till den sjuke, men varseblef i detsamma Axel, hvilkens åsyn försatte henne i bestörtning.

— Mamsell Emilia, sansa er, för mig till er far! — Låt löjtnant Segerman stanna qvar här; det är han som kallat mig hit.

— Löjtnant Segerman! utbrast Emilia.

— Mitt namn är verkeligen Segerman. Det som händt kan ej ändras. Jag har kommit hit, ej allenast för att förklara mig, utan ock för att godtgöra — om sådant mer kan ske — hvad jag oförvållande brutit. Gå in du, min värde vän Hamster, spara icke på din berömda skicklighet och tillåt mig att få stanna här så länge.

Ack min Gud! — tänkte jag — huru skall detta lyckligen slutas och jag skyndade till den sjukes säng. Här fann jag Ida sittande bredvid sängen badande hans tinningar. Så snart hon borttog handduken, igenkände jag genast den mystiske gamle mannen, hvilken jag en gång råkat på värdshuset och hvilken för några aftnar sedan bjöd mig in på societéten; han låg nu der sanslös, mållös och utan känsel.

— Tillåt mig mamsell, sade jag, i det jag tog den sjukes hand, undersökte pulsen och fann hufvudgärden blodig. Både blånader och djupa sår tillkännagåfvo, att här var ingen tid att förlora. Jag framdrog min lansett och öppnade ådern. Blodet framströmmade ur hans arm, hvilken ock tycktes vara skadad. Jag anade faran och beslöt att uppbjuda hela min förmåga för att åtminstone återkalla honom till sans. Detta lyckades mig småningom. Efter en lång pinsam väntan öppnade han ändtligen ögonen och sade med matt röst: Tack herre, tack! Ni har en stor belöning att vänta af den Högste för ert bemödande. Gör mig ännu en tjenst och säg mig, om jag har lång tid öfrig. Derefter suckade han tungt och tillade: "det är af mycken vigt för mina barn, att jag får känna mitt tillstånd. Jag önskade äfven att tala med notarien Snabbstedt; känner doktorn honom?"

— Jag svarade ja.

— "Om jag dör, så är det ute med mina barn. Gud, om jag finge lefva ett år till! Känner ni min herre, att jag processar med Segermans barn? Går jag nu bort så här hastigt, så förklarar lagen mina stackars flickor för arflösa; de få då intet, de måste åter börja kämpa med fattigdom och brist, likasom den tiden då jag processade om min sednare hustrus arf, sedan hon afled i Köpenhamn, och hvilket arf hennes slägtingar ville förneka mig af skäl, att de trodde sig kunna öfverbevisa mig om att hafva haft falska betyg, den tiden jag gifte mig med henne. Jag tog det säkra för det osäkra och for öfver med mina båda flickor hit till Åbo, i hopp att ännu träffa min ovärderliga första maka, och bönfalla om hennes tillgift, samt föreställa henne mina båda flickor. Men så snart jag i Åbo erhöll den underrättelsen, att hon blifvit för längre tid sedan död, återstod mig icke annat, än att genast återvända till Köpenhamn och qvarlämna mina döttrar; och då kände mina flickor fatfigdomens börda. Något bevisligt ondt kunde man i Köpenhamn icke påbörda mig, utom att jag forbytt namn. Jag fick sådeles lyfta hälften af arfvet, och skulle fått alltsammans, om jag hade stannat qvar; men jag längtade att få hvila der min vagga hade stått. Ledsnaden öfverföll mig och den är ej annat än en slags olycklig hemsjuka, som tvingar anden att, för hvad pris som helst, återvända till det land, der hon först skådat dagens ljus. Nu är jag åter i detta land: alla illusioner hafva försvunnit, och blott den kalla, jernhårda verkligheten grinar emot mig med förvridna drag."

— "Känner ni min son Axel Segerman, som är löjtnant?"

— Ja, svarade jag, han är en bra karl. — — Jag hade således klart för mig min olyckliga moders förförare. De marter jag kände inom mig, voro tusenfalldiga. Jag hade så ofta suckat ve och förbannelse öfver den nedrige bofven, och nu låg han der, ett offer för den eviges hämnd, hvars domar äro outransakeliga. Jag samlade all min styrka, för att bibehålla lugn och svor inom mig att iakttaga en helig tystnad. Och dessutom: han var ju dock min far! —

— "Jag kan ej dö, vidtog åter den sjuke, innan jag får sluta min son Axel till mitt bröst och af honom bedja om tillgift för de lidanden, jag förorsakat hans mor. Han skall ock hafva en syster, född efter min bortresa, som lär heta Johanna; äfven henne önskade jag se. Var god och sänd bud till komminister Mannert, och bed honom kalla hit min son och min dotter, om de på något tänkbart sätt kunna anträffas; men mycket snart, medan jag ännu har full sans och krafter att förordna om min yttersta vilja."

Jag lemnade den sjuke, hos hvilken Ida ensam qvarstannade. När jag gick ut i salen, märkte jag att en förklaring egt rum emellan Axel och Emilia. Hon satt och höll Axels hand i sin; ymniga tårar sköljde hennes kinder, och han syntes äfven högst upprörd och skakad i sitt innersta. Jag närmade mig dem i den öfvertygelsen, att de hade lärt känna hvarandra; öppet ville jag säga Axel hvad jag tänkte, ty jag förutsåg att här snart skulle blifva ett afgörande ögonblick. Samla dina själskrafter Axel, började jag, då du på din faders önskan går att tala vid honom. Jag skall gå och bereda honom på din ankomst: men du får för all del ej säga honom, att det var du som störtat honom i det beklagansvärda tillstånd, i hvilket han för närvarande befinner sig.

Uti få ord sökte Axel öfvertyga Emilia om sin ånger och anhöll om försoning, och i det han stod upp betäckte han sitt ansigte med näsduken. Sansa dig och var en man, sade jag till honom; medvetandet att du ej med öfverläggning gjort det onda, bör ju styrka dig. Ännu en gång tog han Emilias hand, tryckte den och försäkrade vid Gud, att han var lika oskyldig som olycklig, samt tillade med själsstyrka: hvad som än kan hända mig, vill jag söka bära det som en man egnar och anstår. Om jag på något sätt kan försona mitt ofrivilliga brott genom att erbjuda dig och din syster min broderliga vänskap, så är jag er för lif och död! Vill du alltid vara min syster, Emilia får jag kalla dig syster Emilia?

— "Ja min bror," sade hon, i det ett par silfvertårar dallrade öfver hennes ögons klara blå botten, och de omfamnade hvarandra hjertligen.

Nu inträdde den efterskickade komministern, som ögonskenligen öfverraskades af Emilias och Axels omfamning. Uti komministerns blick skymtade för öfrigt ingen oro, ingenting som stack af mot hans alltid lugna väsen. Mig förestod att gifva honom upplysning om allt som hade tilldragit sig.

Mycket förundrad afhörde han min berättelse, men ännu mera bestört blef han öfver den gamle kaptenens andra giftermål och båda sednare barn. Men huru skulle jag skildra uppträdet i trappan mellan far och son? När jag, så skonsamt som möjligt, omtalat äfven detta, blef komministern rörd ända till tårar. Han beklagade Axels hårda öde, vändande sig derefter till Emilia, sägande: det är säkert mamsell Kindblad?

— Ack min herre! ni är en Guds tjenare, vill ni icke vara god och gå in för att tala vid min far, han har säkert ganska mycket att säga er?

— Det är min pligt, mamsell; men tillåt mig först att föra en syster i era armar. Hon vill genom er söka och vinna ett samtal med sin far; jag hoppas, att äfven hon skall få smaka den himmelska glädjen, att hvila vid ett försonadt fadershjerta.

I detsamma inträdde Robert P. åtföljd af sin hustru.

Några få ord af komministern upplyste Johanna om förhållandet med systern. Under tiden voro Emilias blickar uppmärksamt fästade på Johanna. Hennes ögon hvilade bönfallande som en engels på den allvarsamma systerns drag. Hon ville i dem söka det systerliga hjertat, hvarom den andlige gifvit henne förhoppning. Den ädla Johanna, som förskräckt afhört komministerns förklaring af förhållanderna, såsom ock underrättelsen om att fadren var sjuk, talade några ögonblick med sin man och båda hastade derefter att med hjertiighet omfamna Emilia. Ida kom äfven ut och förestäldes Johanna. Imellertid gick jag till den gamle, som låg orörlig likasom i en dvala. Emilia inträdde skönare än någonsin, upprörd af de händelser, som inom så kort tid timat.

— "Hvar är min son?" pustade den gamle, hvilken återfått sansen. Utan omsvep upplyste jag då, att han var tillstädes, men jag tillade att återseendets rörelse skulle öka faran af hans tillstånd.

Gubben aktade ej min varning, utan befallte Emilia kalla in Axel.

Ynglingen inträdde, kastade en ångerfull blick på den döende fadren, störtade, utan att kunna framstamma ett ord, fram till sängen och tryckte hans iskalla hand till sina läppar.

Högt snyftande slöt fadren denna son till sitt hjerta, som han engång så omenskligt öfvergifvit, och utbrast endast: "min son Axel!"

Stum af smärta betraktade jag denna scen, utan att störa den heliga tystnaden.

Nu inträdde äfven Johanna och knäföll vid sin brors sida, under det komministern upplyste, att äfven hon vore hans barn.

— "Jag känner dig Johanna, mitt dyra barn. Ja, mina barn, denna dag är en redogörelses dag; I skolen stanna qvar här, jag vill upprätta mitt testamente. Komministern torde vara god och sätta sig ned för att skrifva."

— Herr kapten, svarade komministern, doktor Hamster kanske skrifver och jag skall bevittna.

— "Hamster, säger ni! hvarifrän härstammar denne Hamster?"

— Han är son till en Mathilda Hamster, hvilken tidigt lemnade honom värnlös. Hon förkortade genom sorg sitt unga lif och anhöll på sin dödssäng att få anförtro sin späda son åt er första hustru, hvilken äfven vårdat honom med samma omsorg som sina egna barn, och påkostat hans uppfostran.

— "O Gud, bistå mig! äfven han är min son. Jag förförde den oskuldsfullaste och renaste qvinna, jag mördade hennes lugn — — — ah, gif mig ett glas vatten — öfvergif mig ej mina barn."

Alla utbrusto vi i tårar. Gubben föll åter i vanmagt. När han åter kom sig före, kallade han mig till sin säng.

— "Du pant af min och Mathildas första kärlek, kalla hit din mor — men nej, hon kommer ej — hon svarar ej. Det är så stumt omkring de dödas läger, vinden hviskar i syrénhäckarne, månan tindrar mellan löfven; men ingen svarar oss, då vi sitta vid den älskades graf och gråta och fråga — och gråta å nyo, derföre att vi intet fått något svar. Men när vi suttit länge — länge — så flyger en aning, liksom en stjerne-gnista genom själen, och för ett ögonblick se vi — men det är genast borta igen. Hvad var det som skymtade för vår själs syn, hvad var det som klingade i våra öron? — jo ett: välkommen efter! Således: välkommen efter, är de dödas tröst till de lefvande; och band efter band brista och hyddan lutar småningom, och det blir ljusare för anden. Men träffar på engång evighetens klara dag vår själs öga, då ryggar det tillbaka, då sluter det sig och förvillelsen träder i stället för klarheten. Tro är ett behof för menniskobjertat och dess törst efter ljus och sanning är redan början till tro. Men då folket vandrar i skymning och hjertat ej får tillfredsställa denna törst i okunnighetens ofruktbara öken, då går det likt Araben, som dricker kamelblod i stället för vatten, på sin ökenresa; då blir tron vantro och det himmelska sinnet fanatism; då badar sig den arma menniskosjälen liksom fogeln i sand, när den ej kan få vatten. Men se! jag tror att min Mathilda för mig öppnat himmelens port, för att visa mig en skymt af dess hemlighet. Månne det är så? — Mitt förstånd är förmörkadt, jag är således ingenting annat än en religiös vanvetting, ett af dessa ömkliga, halfsanna väsen, som flaxa och flaxa utan att komma till någon höjd, och likväl tro sig sväfva i högre rymder, ana mycket, men veta intet: som i en oupphörlig förvirring blanda tro med vantro, hopp med fruktan, kärlek med hat. Jag är karrikaturen af en himmelens son, och bibehåller, liksom karrikaturen, för att vara det, några drag som äro sanna, som i sjelfva deras skefhet bibehålla pregeln af något bättre. Hvar äro mina barn? — kommen alla hit. Axel — fortfor den gamle — jag vet att du och Johanna hafven anspråk på hela egendomen efter er mor: men efter Gud förlänar mig detta ögonblick, då jag ännu kan upprepa min önskan, så beder jag, att ni delen lika med dessa värnlösa flickor, hvilka äro fremlingar i detta land, der de icke en gång äga så mycket som en moders stoft att befugta med saknadens tår; anse dem för edra rätta syskon! Hafven I något emot denna önskan?"

— Jag uppfyller gerna och med glädje min fars sista önskan här på jorden, svarade Axel, och i detsamma omfamnade han alla sina syskon, samt sist mig, sägande: August, du har varit dyrbar för min mor, dyrbar för oss alla, du skall dela vårt väl, du som broderligt delat vårt ve!

Med tårfulla ögon och matt röst, utbrast vår gemensamma fader: "Sedan jag anammat den heliga nattvarden, dör jag nu nöjd och har intet mera att uträtta på jorden."

Innan beredeisen till denna heliga förrättning försiggick, sade komminister Mannert: Vet ni hvem det var som mötte er i trappan?

— Nej! svarade den gamle med bestörtning.

— Det var er son Axel, förlåt och trösta honom!

Då stammade den gamle: "O Gud, det är din tillstädjelse! O min maka, min djupt förorättade maka, jag har förtjent allt detta!" — —

"Barmhertighet, barmhertighet jag tigger. — — — — — Vänd af din vrede, släck den låga af, Som fasansfull i mina ådror bränner! — Låt mig få bada uti tårars haf De brännsår på min arma själ jag känner! O! gif mig tro, lägg ned uti min själ En ljuf förtröstan, att din gudom finnes, Och att du vill den fallne andens väl, Och att din nåd i elfte stunden vinnes."

— "Kom min son, min Axel, kom till mitt bröst, jag förlåter och välsignar dig; förlåt du äfven mig!"

Axel kastade sig till fadrens bröst; ångrens och smärtans heta tårar fugtade den gamles darrande hand: far och son voro försonade.

Efter njutandet af en kort hvila, skedde förberedelsen och den gamle anammade nattvarden, hvarefter han, fullt sansad, fortfor:

— "Mina barn! ingen af er har företräde i mitt hjerta, ni ären mig alla lika kära. August! förbanna mig ej för din mors skull; hon den renaste dygdens infattning. Hon älskade mig för högt för att ej gifva vika för mina böner; hon litade på varaktigheten af mina känslor och blef en lekboll för mina ombytliga passioner, ehuruväl de bättre känslorna hade en god bundsförvandt i hennes hjerta. Jag har felat. Jag stod en brottsling framför hennes skuldfria själ; men hennes hjerta uppfyllde alltid så herrligt det sköna budet: att löna ondt med godt. Sedan Mathildas öde blef mig bekant hastade jag till ett giftermål med Axels och Johannas mor. Men för att tysta samvetets röst, reste jag en gång hemligt till Mathilda för att få se min August och för att erhålla den förfördas tillgift. På min framställan att vilja draga omsorg om hennes framtid, svarade Mathilda: 'Du har blifvit rik, blifvit stor sedan du öfvergifvit mig, du lär tro att du genom penningar kan gifva mig ersättning för allt mitt lidande; men du skall se att äfven den svaga qvinnan kan vara stark, kan vara lugn äfven sedan hennes ungdomsdrömmar försvunnit. Det är ej rätt af mig att dömma dig till ständig ånger, att rycka dig ur din verksamhet för andras väl. Jag skulle då för den Högste få ansvara för ditt fåfängt förspillda lif — men'" — — —

— "Jag föll på knä för min englagoda Mathilda och sade: din stolthet är oädel; om du blott visste huru högt jag ännu älskar dig! Mathildas svar var kort men värdigt och sansadt. Hon slöt det kära barnet till sitt bröst, hopknäppte händerna och riktade till himlen sina blickar, tillkännagifvande att hjertat uppsände sina önskningar på bönens vingar till Honom, som så underbart leder våra öden. Hon bad, bad att allt hennes lidande måtte snart slutas, om det så vore Herrans vilja; ty detta vilkor fästade hon vid hvarje bönesuck, som uppgick ur hennes fromma hjerta. Då vi båda hunnit hemta oss, frågade jag med smärtans och ångrens hela ångest: hvar får jag söka tröst Mathilda, du förstår mig ej mer, eger jag något hopp om din tillgift?"

— "'Min förlåtelse eger du, jag vill ej uppskjuta längre med försoningen, ty jag behöfver sjelf ganska snart bedja om tillgift' — var Mathildas svar. Den scen som nu följde mellan oss två, så länge åtskiljda, såg och hörde ingen. Det var en af dessa själarnes sabbatsstunder, som vi ansågo alltför heliga att ens låta verlden ana dess tillvaro."

— "Ja, älskade söner! akten er att förföra oskulden; ty minnet af de lidanden, jag förorsakat Mathilda, har alltid förbittrat mitt lif. Ingen huld gestalt har kunnat bortjaga molnen ur min själ, ingen skingra oron i mitt hjerta, ingen fylla tomheten i mitt bröst; och då jag hörde att Mathildas hjerta hade stelnat, hennes kärleksfulla blick slocknat för alltid, då syntes mig att det enda som någon gång skulle kunna läka mitt samvetes sår, vore att nedstiga till henne i grafven. Jag tyckte min mannakraft bruten: Engel! utropade jag slutligen, jag följer dig snart: — men då höjde sig en röst i mitt innersta, som sade: 'Icke så! — du har ett mål att lefva för, du kan ännu godtgöra det onda du förorsakat' I min upprörda sinnesstämning ansåg jag denna ingifvelse komma frän Mathilda."

Här hemtade den gamle andan; en stark inre oro afmålade sig i hans anletsdrag och af hans hastiga, ofta afbrutna andedrägt kunde man sluta, att de inre stormarne ännu icke lagt sig. Efter en stunds tystnad började han åter:

— "Jag har en bön till er mina barn! förakta mig icke; jag har alltför länge föraktat mig sjelf. Döm ej hårdt öfver mig, jag står snart inför en rättvis men mild domare. — Jag var en glad, oförvägen, djerf yngling, som framför allt sökte fruntimmers gunst; jag blef ofta förtjust, än i den ena, än i den andra: jag var hvad man kallar fjäril, flygtig — brokig i själen, som dess vingar. Jag var lycklig i min glada verld af illusioner och drömmar. Framför alla dyrkade jag min Mathilda: hon framstod alltid för mig i ett himmelskt ljus; hon var fattig men god, hon var i mina ögon som ett helgon — ett himmelens budskap. Jag blef passioneradt kär i den goda glada flickan, som lik ett oerfaret lamm nalkades det lömska rofdjuret. Jag bedrog, jag förnedrade denna englarena varelse, bröt husfriden som en lömsk mördare. Att förråda vänskap för kärlek, tyckte jag vara en småsak, och att plocka den ros, som kom i min väg, ansåg jag för min rättighet. Men de blommor, som uppskjuta från lidelsernas rot, äro inga eterneller; de vissna så snart och förvandlas till vederstyggliga kardborrar. Vi männer kalla qvinnan för det svaga könet, på samma gång som vi, med skoningslös stränghet, just af de svaga fordra en styrka, den vi aldrig sjelfve ägt. I kännen för öfrigt Mathildas öde. — Efter att hafva brutit denna blomma, sväfvade jag till en annan, som jag såg uppspira i rikedomens sköte. Hennes hjerta var dock godt och ädelt, och icke så hårdt som den klingande metall, hvilken skulle blifva hennes hemgift: det var Axels och Johannas mor. Jag erhöll hennes hjerta och hennes hand; men äfven hon, den goda, den öfverseende, blef bedragen. Förgäfves sökte jag i hennes famn att finna glömska af mitt förra brott; jag var en gång insnärjd i förvillelsernas nät, jag försökte, men förgäfves att stadga mig. Min lefnad väckte uppseende, jag misshandlade min oförgätlige Marie — välsignelse öfver hennes stoft! — Jag nödgades fly från min lagliga maka, fly till fremmande länder. Der uppehöll jag mig nära två är. Men jag började sakna utkomst; ty ehuru indraget jag lefde, förslogo de medel jag medförde icke längre. Jag nödgades derföre blifva betänkt på att skaffa mig bergning. Jag hade vid min bortresa lyckats att af general-en-chef för det regemente, vid hvilket jag tjente i Finland, erhålla ett bevis, som innehöll att jag såsom stabskapten innehade tjenst vid X… regemente samt att jag städse förhållit mig väl och tappert. Försedd med detta intyg samt min stabskaptens fullmagt — utur hvilka dokumenter likväl namnet Segerman utplånades och Kindblad i stället insattes, till undvikande af upptäckt — reste jag till Köpenhamn om våren är 18—. — Icke utan svårigheter lyckades det mig att vinna inträde såsom löjtnant vid ett regemente. Genom ådagalagd skicklighet och välförhållande befordrades jag dock inom kort åter till kapten. Sedan lyckan åter började gry emot mig, var jag färdig att söka mig nya förströelser. Jag gjorde min kur hos dottren till en rik grosshandlare, Helmgardt, och erhöll med föräldrarnes samtycke ja af min 'hjertnybne' Caroline. Frukten af detta äktenskap äro mina döttrar Ida och Emilia. Jag sökte nu med rikedomens bländverk tysta samvetets röst; men Mathildas suckar, min Maries förebråelser förföljde mig i lifligä drömmar och jag upplefde samma sönderslitande marter, som förföljt mig allt sedan min otrohet mot Mathilda. Min andra hustru dog. Samvetsqvalen öfver mina brott blefvo olidliga; jag fick en tärande hemlängtan. Genom utsväfningar och påkommande ålder snart bragt till förtviflan, reste jag åter hit öfver; Här försporde jag att min förra lagliga maka äfven gått till sina fäder; jag fick således icke råka henne och bönfalla om den huldas tillgift. Hela naturen hade sammansvurit sig till hämnd öfver brottslingen: ingen ro i sömnen — och uppvaknandet… Ack! — på ena sidan om hufvudkudden samvetsqvalen, på den andra sjelf-föraktet. Nu står jag vid målet — I kännen nu min lefnad. — Nu sen I mitt straff — och så slutas nu min lek — den jag med kärleken ovärdigt bedrifvit."

Den sjuke föll åter i dvala. Efter nägon stunds förlopp uppslog han ännu en gäng ögonen och med bruten röst och med uttryck, vittnande om att hans sinnen till nägon del blifvit gripne af yrsel, yttrade han: "Mig är gifvet att tala till menniskorna: den som hungrar och törstar efter upplysning höre hvad mig blifvit uppenbaradt: ty den eländiges bön tränger genom skyn, och då jag nu var stadd i bön på Mathildas graf, klyfde sig skyarna för min själs ögon och jag skådade all himmelens herrlighet. Och det var ett stort rum, som ingen gräns hade, fullt af ljus, strålande från tusende sinom tusende stjernor. Och en ljuflig harpoton med sång brusade mellan de tindrande stjernorna som dansade likt barnen på en julqväll. Och en röst talade till mig, men jag förstod den icke; ty den ljudade som harpoklang för mina öron. Men mig tycktes att Mathilda löste sig ur englaringen och nalkades mig och flägtade med sina vingar en ljuflig svalka kring min brännande panna. Och mina ögon klarnade och mina öron öppnades och jag förstod allt. Och jag hörde englarne säga: 'Säg barnen der nere, att de ej skola frukta sig, ty Gud är kärleken; men de skola nalkas honom såsom rätte barn sin älskelige fader, icke med bäfvan, utan med gladt mod och kärleksfull tillförsigt'." — — —

Här tystnade den sjuke, dödsarbetet började och hans stormiga oroliga lif slocknade ut.

Efter begrafningen flyttade Ida och Emilia till Robert och Johanna. Men med min glädje är det för alltid förbi; ty för båda dem jag älskat, får jag endast hysa en broders ömma vänskap.

Sådan är taflan till närvarande tid. Möjligen torde framtiden gifva anledning till en fortsättning deraf.

Slut.