EN POLITISK SALONG I BRYSSEL. (continued 2)
Reading edition
[s. 231] Av ovanstående anteckning ser man att Fersen ej allenast fasthöll vid madame Sullivan, utan att han gärna ville bilda ett hem med henne — han tänkte ännu ej på ett giftermål, den tanken kom för honom först när han definitivt skulle flytta till Sverige och det gällde att för alltid skiljas från henne — men hennes närhet tyckes i alla fall ha blivit honom snart sagt oumbärlig. Något definitivt beslut tyckes han emellertid ej kunnat fatta — eller kanske var madame Sullivan osäker också hon — och livet gick sin gamla gång, med visiter och uppvaktningar hos högtställda personer, med besök på teatern, middagar och små husliga tvister mellan tre män kring denna kvinna, som i många år fängslade och fasthöll dem. Hemförhållandena blevo ej bättre, då i maj 1794 sällskapet ökades med en ny medlem, madame Sullivans son M. Franquemont — också han tyckes varit son till storhertigen av Württemberg — som var officer och som Fersen synes ha avskytt minst lika mycket som hans syster. "Baron de Franquemont", skriver han i dagboken den 15 maj, "anlände i går tillsammans med en annan officer, utan att förut ha underrättat oss, i schäs med tre posthästar, han är stor, klumpig, illa uppfostrad och med ett vulgärt utseende; det är också annars ett avskyvärt subjekt som kommer att ge sin mor mycket bekymmer, det är det som oroar mig." Och dagen därpå skriver han: "Jag går ej på teatern, jag är sorgsen för att hennes son anlänt och för madame Elisabeths död", och ännu nästa dag: "Herr Franquemont uppför sig ännu väl, men han är uppfostrad som ett svin, simpel och med ett vulgärt utseende samt har fåfängan att ej vilja lära sig något och förbli illa uppfostrad; han svarar sin mor oförskämt och det kommer ej att dröja länge innan han ber henne dra åt skogen." Och den 20 maj skriver han ännu: "M:lle de Franquemont och hennes bror ha redan grälat och vardera å sin sida framfört till modern vad illa den andra sagt om henne. I sanning en lycklig mor som kallat till sig två så dåliga subjekt!!"
Då Bryssel för andra gången hotades av fransmännen och en evakuering blev nödvändig framställde sig den Sullivan-Crawfordska konflikten för honom skarpare än någonsin förr. Ett par dagboksanteckningar finnas, som vittna därom.
21 juni. Jag var förtvivlad över utsikten att lämna Bryssel och åter irra omkring i nya trakter, i synnerhet efter det sätt, som han antagit mot mig och som ännu mer skulle skilja mig från El.
24 juni. El. gjorde sina anordningar för resan. Jag var hela dagen förfärligt melankolisk över tanken att nödgas resa, jag har haft det bra här, åtminstone så bra som det är möjligt innan min ställning och mina affärer blivit ordnade. Jag känner att jag ej kan leva ensam, jag måste ha någon och El. är den enda som passar för mig. Jag kan ej heller besluta mig för att bosätta mig i Sverige. Jag är alltför van vid andra länder, och för övrigt vill El. ej fara dit, men med El. i England skulle jag vara mycket nöjd och lycklig.
28 juni. El. och Simolin skola resa kl. 1/2 12 och jag 1/2 1, ty han har haft ännu en scen med henne och det är mycket bättre att jag reser åt mitt håll. Jag har också beslutat att ej mera genera honom, varken genom att bo i samma hus eller äta middag hos honom. Jag är mycket förtvivlad över att lämna Bryssel, där jag haft det bra.
Senare tyckes Fersen, åtminstone under enstaka perioder av sitt liv, ha förenat sitt öde med Sullivans, och då han 1799 definitivt reste för att bosätta sig i Sverige tänkte han allvarsamt på att gifta sig med henne, men övergav denna tanke i betraktande av att hans släkt utan tvivel ej skulle varit för giftermålet — och kanske även, som han själv har sagt, emedan hon ej ville följa honom till de för henne främmande förhållandena och till snöns och köldens föga lockande land.
År 1799 är det sista året som beteckningen "El." förekommer i Fersens dagböcker eller i de noggrant förda räkenskaper, i vilka han under den nu skildrade tiden så ofta noterat sina inköp och utlägg för hennes räkning — det är utgifter för små smycken, konstsaker, kläder, drickspenningar åt hennes tjänare etc.
Lars von Engeström ger i sina "Minnen och anteckningar" en konturteckning av Fersen och hans liv i Frankfurt hösten 1797, som med all sin knapphet ger en åskådlig bild av Fersens liv och förhållanden under denna tid. Hans avbrutna politiska bana har visserligen genom Gustav IV Adolfs trontillträde ånyo upptagits, men han verkar för det yngre släktet av statsmän och diplomater, som nu utan skrupler trätt i förbindelse med republiken Frankrike, som en litet löjlig gengångare från gamla tider, vilka aldrig skulle komma åter, och de nyaste tidernas nye man Napoleon behandlade honom även i Rastadt, dit Fersen envisades att fara som Sveriges ambassadör, med utomordentlig högdragenhet, v. Engeström berättar:
"Greve Fersens levnadssätt i Frankfurt var ganska egendomligt. Hans dag tillbragtes på följande sätt: sedan han intagit sin frukost gick han ut, klädd i stövlar och en lång polsk pigesch med en trekantig plymhatt på huvudet. Då begav han sig till sin väninna fru Sullivan. Dit kom hans kalesch. Fru Sullivan och hennes dotter m:lle Franchimont satte sig däruti, och greve Fersen som blev deras kusk förde dem omkring på promenaden. Därefter gick greve Fersen hem, läste och skrev något, samt intog sin middag helt ensam. Hans legationssekreterare Pommeresche fick aldrig den äran att äta med honom. Efter middagen lät han frisera sig och kläda sig i hovdräkt med värja vid sidan och chapeau-bas och gjorde hövlighetsbesök hos prinsen av Nassau, som bodde i staden, friherrinnan Vrinz och några av de rikaste bland stadens bankirer, varefter han reste till fru Sullivan, där han tillbragte hela aftonen under tyst betraktande av denna sköna dam och åskådande då och då en miniatyr, som troddes föreställa drottningen av Frankrike."
Denna ironiska allegori över Fersens ideala och jordiska kärlek ger i alla fall kärnan i den tragik, som tryckte sin prägel på hela senare delen av Fersens vandrar- och enstöringsliv. Ty trots yttre ställning och glansen av ett namn, sådant som hans, trots den ynnest som Gustav III:s son visade sin faders trofaste tjänare och beundrare, var Fersen en skugga ur sitt eget förgångna. De av ständig oro, ständig motgång och de grymmaste sorger bräddade åren i Bryssel hade förtärt hans bästa krafter, och sitt behov av kärlek, vänskap och hemlycka hade han måst fylla från en ganska oren källa, som dessutom sakta sinade ut. Ett stort och upphöjt minne hade han burit genom livet, men icke förmått bevara utan att även det fläckats av det låga och ömkliga som smugit sig in i hans liv, kanske utan att han själv förstått eller velat det. Detta minne, det var just hennes bild, som Engeström antar att Fersen i smyg betraktade, Marie Antoinettes.
Låt oss en sista gång öppna Fersens dagbok och därur taga detta citat, som likt en oändligt smärtsam suck undslipper hans bröst: "— — jag känner alla dagar vad jag förlorat i Henne och huru Hon i allt var den yppersta, aldrig har det funnits, och aldrig skall det komma att finnas en sådan kvinna som Hon".
I Fersens dagbok återkomma ständigt dessa båda beteckningar "Elle" och "El". Det ena blev den hemlighetsfulla symbolen för det skönaste och största i hans liv, insigniet för hans kärlekslängtan, sådan han erfarit den i sina bästa drömmar, den andra inneslöt den erbarmliga ersättning, som en grym verklighet skulle bjuda honom och som vanan och ledsnaden narrade honom att taga emot.