6. Huru skola vi erhålla frisk luft i våra bostäder?

I det föregående ha vi sett, huru åsikterna om, hvad som är orsaken till luftens förskämning i slutna bonings- och samlingsrum, i senare tid undergått en ganska stor förändring. Under det man nämligen förr trodde, att det var den vid andningen afsöndrade kolsyran, som fördärfvade luften, är man numera af den åsikten, att kolsyran i detta fall är ganska oskyldig i jämförelse med åtskilliga andra giftiga, ännu ej närmare kända ämnen, som afsöndras från kroppen. Huruvida dessa återigen liksom kolsyran höra till kroppens naturliga (fysiologiska) afsöndringar eller uteslutande bildas vid de förruttnelseprocesser af olika slag, som försiggå i smuts och orenlighet, som finnas på kroppens yta eller i flere hålor, som mynna ut på kroppsytan, framför allt munhålan, och som nästan aldrig kan fullständigt aflägsnas, eller förekommas, denna viktiga fråga är ännu oafgjord. Och likväl vore dess besvarande af den största praktiska betydelse. Ty det är klart, att om kroppen afger giftiga ämnen äfven under fullt fysiologiska förhållanden, så kan man aldrig förebygga, att luften i ett rum, där människor vistas, bemänges med sådana; och man vore då, lika väl som när man trodde, att kolsyran var källan till luftförskämningen, uteslutande hänvisad till att söka så fort som möjligt bortskaffa dessa gifter genom luftombyte, således genom ventilation, ty deras bildande kunde ju icke förekommas. Härröra de åter uteslutande från smuts och orenlighet, bör man ju kunna förebygga luftförskämningen genom fullständig renlighet. Ehuru nu, som sagt, denna viktiga fråga ej ännu är afgjord, har man i utlandet på senare åren, icke minst på grund af praktiska erfarenheter, börjat fästa allt större afseende vid den senare synpunkten. Pettenkofer, den berömde hygienikern, har gifvit detta nyare uppfattningssätt ett kanske något drastiskt, men onekligen slående uttryck genom följande yttrande, som torde förtjäna läggas på minnet: “Om man har en gödselhög i ett rum, där man vill skaffa frisk luft, så är det bäst att först taga bort gödselhögen och vädra sedan“. Erfarenheterna från många skolor äro i detta afseende lärorika. Så länge man endast genom luftväxlingsapparater sökte åstadkomma frisk luft i skolrummen, fick man mycket otillfredsställande resultat, trots det man mångenstädes uppdref ventilationshastigheten ända därhän, att luftdraget blef störande; men när man införde obligatoriska skolbad, blef luften såsom genom ett trollslag väsentligt förbättrad.

Renlighet och luftväxling äro hufvudmedlen för erhållande af frisk luft. Af dessa är renlighet det viktigaste; hvaraf emellertid naturligtvis icke följer, att ventilation bör på minsta sätt försummas. I lokaler, där många människor vistas, t. ex. skolor, fabriker, kaserner o. s. v., äro särskilda luftväxlingsapparater nödvändiga; och i privata bostäder måste man fortfarande draga försorg om flitig vädring, hälst som det torde dröja länge, innan den grad af renlighet, hvarom här är fråga, hinner varda i afsevärd mån förvärkligad. Men man bör alltid ha i minnet, att där renlighetens fordringar för mycket åsidosättas, där är äfven den kraftigaste ventilering vanmäktig.