II

ETT ÅR SENARE

FÖRSTA BILDEN

På Solö. Ett rum i götisk stil. Solsken.

INGRID svartklädd, sitter vid fönstret och sömmar.

"Uti min örtagård det stod en gång en ros så röd, så röd som allt mitt hjärteblod. Men under bladens bjärta glöd i mullen grodde sorgens bleka lilja.

"De skira färger fullo af för stormens lek och gny. Skall väl ur sommartidig graf den rosen gå i blomning ny? Tungt är att vattna sorgens bleka lilja.

"Mitt hela lif i väntan går, dess ström ej stämmas kan. Snart örtagården öde står. Där en gång rosenglöden brann nu vissnar äfven sorgens bleka lilja".

Låter sömnaden sjunka, stirrar själsfrånvarande ut i solskenet.

"Ju vissare I liten därupp med desto större makt han draga skall sin gifvare till denna nejd tilibaka." Så lödo prestens ord. Det är min kraft, min själs förtröstan, som skall Waldemar frälsa. Men ack, hvar stund min svaghet mera blottar: Jag kan ej hoppas, mäktar icke tro, så länge än hans öde dunkelt är!

Stiger upp

Ett år har redan gått i oviss bidan. Min ungdom svinner och min tid förtärs — Därute drager lifvet stolt förbi med bröllopsgillen, sång och sommarjubel! Ut vill jag — ut, att mina bojor kasta och blomstersmyckad blanda mig i vimlet — Förgäfves! Ringen i hafvets djup min hand och fot förlamar. Uti minnets cell som fånge jag är till evig hopplös väntan dömd.

Sjunker ned med ansiktet gömdt i sina händer.

FRU RIKISSA inträder sakta utan att Ingrid ser upp.

Ack, barn, låt ej din tanke ständigt stinga på nytt i detta sår, om det skall gro!

INGRID reser sig åter

Blott döden, moder, skingra kan de kval, som efter Edra råd mig själf jag redde, när af min hand jag trohetstecknet drog!

* * * * *

FRU RIKISSA

I sorg och grubbel fånget är ditt sinn. Ännu du hoppas bör på bättre skiften; att ej förtvifla har mig lifvet lärt

INGRID

Du, moder, led en gång som jag?

FRU RIKISSA

Ja, barn, En sorg lik din jag hade i min ungdom, fast aldrig än dess hemlighet jag yppat. Nu till din tröst jag därom tälja vill:

Herr Peder han var sig en riddare su båld, ut drog han i verlden den vida att kämpa för Krist mot de hedningars våld. Då runno mina tårar så strida. Väl stridare månde de rinna ändå, när skeppen buro bud öfver hafvet det blå: Herr Peder ligger döder under palmer i söder, rätt aldrig han med Eder i brudsäng skall gå under solen.

Jag sörjde i nätter, jag suckade i år, då vände min gråt igen att flyta. "I blifven min, stolts jungfru, och torken Eder tår! På Solö skola sorgetankar tryta." Så talade herr Sten. Han var käck och glad och ung, och bodde i sin borg allt sä stolt som någon kung. "Herr Peder ligger döder under palmer i söder, men utan hjärtegamman varder lefnaden tung under solen."

Han log och hjöd mig handen. Då helades mitt sinn. Slik giljare väl kunde det beveka! Snart drog i Solöborgen vårt bröllopsfölje in; så lustigt hördes gigarena leka. Men frammannför gick våren och strödde blommor mång', och under himlafästet jag hörde som en sång: "Herr Peder ligger döder under palmer i söder, men själen ser i himmelrik med fröjd vår lefnads gång under solen."

INGRID

Hur lycklig, moder, var din lott mot min! En varm och djup och tårdränkt hjertesorg är himmelsk lust mot denna dofva oro, som stjäl mitt hjärtas tro, min viljas makt, — som all min kraft att sörja krossat har till stoft och mängt som gift uti mitt blod. så att af fridlös ångest städs det brinner.

Står orörligt stirrande, försjunken i plågsamma tankar, utan att lyssna till moderns ord.

FRU RIKISSA

Mitt kära barn, slå dessa tankar bort! Var viss, snart kan sig allt i gamman vända.

HERR STEN inträder. INGRID märker det icke. FRU RIKISSA besvarar hans spörjande blick med en stum åtbörd. Han gör en axelryckning och står en stund likasom väntande. Till sist:

Det sägs att tiden helar alla smärtor: då månde denna snart ock vara läkt. Ty kommer jag, min dotter, dig att mäla om stora ting. — Så hör mig!

INGRID återuppvaknande.

Tala fader!

HERR STEN

Nåväl! — Då fullt ett år re'n har förgått se'n junker Waldemar dig öfvergaf, så är för dig han död. Emellan Eder må hvarje band för alltid van löst!

INGRID gör en åtbörd af den högsta öfverraskning.

Ulf Tuvesson, hvars rikedom och slägt allt landet känner väl, har nu af mig begärt din hand och med mitt gillande i dag allt re'n han kommer för att få mitt löfte af din egen mun besegladt.

FRU RIKISSA

Se, Ingrid, hastigt sannas mina ord!

INGRID liksom för sig själf

Men Waldemar, som ringen frälsa skall —

HERR STEN

Ej mer om honom! Föga hopp du har, när prestens råd ej ännu frukter burit. För slika griller du ej offra må den afundsvärda lott, som här dig bjuds.

INGRID

Den lotten tycks mig föga afundsvärd att af min fader till ett svek jag dömes.

HERR STEN

Hvad? Svek! Dig junkern svikit har, ej honom du!

INGRID

Min fader, den klenod, som genom hjärtats dom mig dyrast var, jag gaf som lösen för mitt hjärtas lycka, och himlamakter ropade jag an. Mer helig ed, mig tycks, blef aldrig svuren, mer heligt offer icke bringas kan. Din dotter är för stolt att slikt förgäta; jag måste bida —

HERR STEN

Litar du då än på detta offer?

INGRID efter ett ögonblicks tvekan.

Sant än syns mig ordet: "I offrets vånda ligger offrets kraft" — Förvisso är min vånda svår — —

HERR STEN

Ja, väl! Men om jag riktigt fattat prestens råd, så löses denna kraft och varder dåd blott i den mån du däruppå förtröstar. Jag af din tvekan granneligen ser: Du känner våndan, tror ej på dess lön och kan ej tro därpå. Så har du sjelf den dunkla gatan löst till egen båtnad.

INGRIDS ansigtsutttyck och åtbörder förråda en häftig inre kamp.

EN SVEN inträder anmälande:

Ulf Tuvesson med många män i följe just nu i borgen drager in.

HERR STEN

Se till att för hans folk ej god förplägning fattas!

Svennen går.

Jag går att riddarn helsa. Hit till Eder jag honom för. Nu sansa dig, mitt barn. att din trolofvade du väl må möta.

Går.

INGRID

Till all min smålek alltså äfven den att oåtspord förenas med en annan än den mitt hjärta själfmant gaf sitt val.

FRU RIKISSA

Säg, har då Waldemar din älskog än?

INGRID söker länge efter svar.

Ack, för min blick är allt blott natt och gåtor!

FRU RIKISSA

Ja, barn, en moders öga bättre ser än ditt, som gråtit nyss så mången tår. Allt ligger ljust och klart. De band ha brustit. som vid det flydda fängslade ditt lif, och du är fri. Ditt hjärta har dig löst. När på ditt offer du ej mäktar tro, då är den stolthet blott bedrägligt sken. som dömer dig till ny och fåfäng väntan. Tänk på din moders ungdomssaga, barn. och fatta mod! Men tyst, jag hör dem nalkas.

Dörren öppnas af svenner. ULF TUVESSSON inträder förd af HERR STEN.

FRU RIKISSA

I varen välkommen, herr riddare god! Vårt hus stor heder I gören. Och ljusare tider och gladare mod tillbaka till Solö I fören.

HERR ULF

Min tack, fru Rikissa, för den hälsning så god! Till Solös fridfulla nejder så tidt min varmaste längtan stod från rikets rådslag och fejder.

INGRID för sig själf

En riddersman han är i skick och blick, i later som i dater.

HERR ULF fattar Ingrids hand

Jungfru Ingrid! Mitt ärende kännen I. Kommen jag är med ära till Eder att gilja. Herr Sten redan sport, att I ären mig kär, och styrkt af hans löfte och vilja jag beder, att nu Eder egen mund, den rosenfagra, må säga, hvad själf I menen om sådant förbund, och om denna hand jag skall äga.

INGRID utan att se upp

Ulf Tuvesson! Min faders ord må skänka Eder handen, mitt hjärta lyder andra makters bud.

HERR STEN halfhögt.

Gods död! Hvad? Trotsar hon?

Hejdar sig vid ett förstulet tecken från fru Rikissa.

HERR ULF som släppt Ingrids hand.

I svaren stolt, skön jungfru. Icke nu jag dristade om Edert hjärta bedja, och jag svär, att icke förr vårt bröllop firas skall än detta hjärtas gunst jag vunnit har.

Fattar ånyo hennes hand.

Men intill dess den fagra handen bäre som tecken af mitt löfte denna ring.

INGRID drager undan handen

Af Edert käcka tal man märka kan att kvinnors ynnest Eder billig tycks. Så hören då jämväl den ed jag svär: Ej förr min hand skall bära denna ring än detta hjärtas gunst I vunnit hafven!

HERR STEN

Besinna väl, min dotter, dina ord!

FRU RIKISSA

Förspill ej af en nyck din lefnads lycka!

INGRID

Ack, lycka! — Inför denna ring jag ryser. Dess gyllne skimmer endast minner mig om den, som fordom blänkte på min hand och som jag offrade. — I veten hvarför — — Ja, märken väl, herr Ulf: om jag en gång som husfru träder in i Eder borg skall hotande den tanken städs mig följa att han, den andre, återkomma kan. Af oviss oro skall mitt sinne täras, och lust och löjen fly från Edra salar, och om Ulf Tuvesson det sägas skall att han ett osällt gifte korat sig.

HERR ULF

Nej, jungfru Ingrid, gladeligt jag tror på ljusa framtidsdagar, när en gång I Eder svåra sorg förvunnit hafven. Ej tröst skall Eder tryta, ty jag sett att Eder stolta håg mot höjden trår.

INGRID

Fullväl jag vet, att man herr Ulfs gemål stor heder skall bevisa.

HERR ULF

Kännen I jämväl den fröjd som heter: städs att söka ett högre nå?

INGRID

Ett högre? På hvad sätt?

HERR ULF

Som falken stiger går mitt ödes bana, min ätt i landet ädlast är och äldst, i dessa ådror flyter kungablod, och denna hand har redan ofta pröfvat att rikets tyglar hålla. Hafven akt, stolts jungfru! Lätt det händer att en dag en krona sätts på Edra gyllne lockar. Kan sådant hopp ej lifva Edert mod?

INGRID står länge stum, träffad af hans ord. Till sist:

Ja — ja — Det vore lön för all min kvida, det vore tröst för hvarje stund af kval! Att gifva lifvet stora syftens glans, att stolt och hjältelik dess färd gestalta — — Hvad sällsam eld som tändes i min själ vid dessa tankar, eggande och ljufva! Och underbara syner dyka fram ur flydda drömmars aningsfulla dunkel — — — — — — I fjärran står en stad. Dess torn och vallar i solen glimma. Vinden leker lätt med fanor, vimplar, band och blomsterslingor, och rymden dallrar utaf klockors dån. Från gatorna och torgen glammet går med presters sång och klangen af basuner. Och sakta drager upp mot kungaborgen ett festligt tåg i bjärta skrudars prakt. Högst rida två i flammande skarlakan. Hör! Folket jublar —

HERR ULF leende.

"Hell vår fagra drottning!"

Medan Ingrid ännu står halft försjunken i sin syn, sätter herr Ulf, utan att hon gör motstånd, ringen på hennes hand, som han därpå höfviskt kysser. Fru Rikissa omfamnar Ingrid: riddarne vexla ett handslag.

ANDRA BILDEN

Hos Ran: En stor praktfull sal med genomskinliga väggar. Utanför stå sällsamma bjärta jätteblommor, vaggande af och an i vattnet Längre bort skymta stund efter annan hafsvidunder fram och försvinna åter i dunklet.

RAN och WALDEMAR sitta tillsammans under en tronhimmel och åse TÄRNORNAS dans.

TÄRNORNA

Systrar, låten visor klinga genom hafvets klara rymder, låten dansar lätt sig svinga öfver silfversanden hän! Fröjder våra fjät bevinga. Tröst åt själ, som trår och längtar hvita lemmars lek vill bringa, smidig, smäktande och vän.

Fram under verldshvalfvets irrande lågor simmar vilsen en snöhvit svan, viljelös buren af vexlingens vågor öfver dess ändlösa ocean. Människosinne, du är den seglande svanen därute, din är den skönhet du ser i de speglande böljornas bild på din öde ban.

Hur till flygt du vingen breder är oändligheten stängsel. Vill du varda fri ditt fängsel, dyk till oss i glittret neder!

Hör, hvad dig väntar, hör!

Biktande blickars lockande lågor, klangers och dofters rusiga smek vagga dig vekt på vällande vågor, söfva och väcka i villande lek. Upp ur de brinnande lifsdjupen höja sig rosende syner, formbindningsyrans drömbilder röja sig genom förrädiska slöjors svek.

Ty med dem hvar ljuflig villas hemlighet vi listigt gömma, hur man tänder eldar ömma och hur älskogslängtan stillas.

Tänd dem och släck dem! Tänd!

Systrar, låten visor klinga genom hafvets klara rymder, låten dansar lätt sig svinga öfver silfversanden hän! Fröjder våra fjät bevinga. Tröst åt själ som trår och längtar hvita lemmars lek vill bringa smidig smäktande och vän.

RAN ger ett tecken åt de dansande att sluta.

Har denna lek ej längre ditt behag? Ditt öga stirrar mot ett namnlöst fjärran, din mun är stum och kysser icke mer din arm ej längre sträcks till varma famntag?

WALDEMAR

Jag lyss till hafvets underliga dån. Dess dofva sånger jämt jag söker tyda. Mig tyckes att jag hört dem förr, men vet ej när, ej hvar —

RAN

Kan mina tärnors glam ej grubblet ur ditt veka sinn förjaga, så kom till mig, läs svaret i min blick på hvarje fråga, som din tunga bränner! Jag älskar dig —

WALDEMAR utan att lyssna till henne.

Då rör sig i mitt bröst en hemlig oro; jag ett namn vill ropa. Det dyker fjärran upp ur vattnens brus men än ej fram till mina läppar hunnet det åter dränks i sorl och mörker —

RAN

Tärnor! Fort bringen vin! — I glömskans skira purpur din tankes köld till känsla tina skall.

WALDEMAR

Mig tycks ditt vin ej mer ha samma kraft. Snart kan mitt blod ej längre däraf eldas.

RAN

Då har ditt blod ej längre samma kraft att fröjdas åt sitt eget flödes yra, och ledan lurar i din slöa håg. Var på din vakt! Hon vill din lifslust stjäla.

WALDEMAR

Ja, jag är trött, ej vaka jag förmår. I drömlös slummer blott jag ville sjunka.

RAN

Ger icke ruset dig en drömlös ro?

WALDEMAR

Jag vaknar städs med häftigare törst. Är lifvet endast rus och törst? Skall ej en gång jag stärkt och fri ur dvalan stiga och vaken njuta svalkan i min själ?

RAN

Att vakna är att känna åtrån vakna och blott i slummern är din ande sval.

WALDEMAR

Så lät mig vakna när jag slumrar in och njuta slummerns sötma vakande!

RAN

Nu tronar ledan pä din trötta läpp! Bland önskningar, som fåfängt storma hän mot alltets gräns, den evigt vikande, och söka spränga hvarje väsens lag du irrar maktlös kring liksom en fjäril, som hungrig fladdrar ifrån ört till ört rundt om en blomsterskål, af honung full, och i sin ifver icke skatten varsnar.

WALDEMAR

Så visa mig hvad jag ej själf kan se!

RAN

Ja, om din tanke af mitt tal kan tyglas.

En blomma spirar ur ditt väsens rot, och blomblad fem hon upp mot ljuset slår i färger klara, skiftande och mjuka. En vällukt strömmar ur dess bjärta kalk och sänker dig uti ett saligt rus så snart den trolska doften in du andas.

WALDEMAR

Hur nämns hon?

RAN

Dina sinnens röda lilja. Dess åsyn dig förkunnar att du är, men när dess ånga genomträngt ditt väsen och du har läppjat kalkens klara saft, du lyfter lyckan upp dig till sin barm och alltet, du och blomman varda ett.

WALDEMAR

Har blomman spirat ur mitt väsens rot hvad är då jag, om icke hon jag är?

RAN skrattar

En lilja, rusad af sin egen doft — den gåtan löses blott i detta vin. Så drick då, Waldemar! Uti din dryck jag lägger liljan ned som must och krydda.

Löser ett stort, praktfullt blomster från sin barm och kastar i bägaren, som hon räcker Waldemar. Denne tömmer långsamt drycken. — Paus.

WALDEMAR reser sig.

O, ljufva domning, som dig sakta sänker i mina lemmar ned och kylan dränker uti det lena svall, den nya glöd, den strida ström, som brusar fraggigt röd igenom vällustvidgad barm och hjärta. Du målar bilder brinnande och bjärta, omsusande mitt sinn i salig dans. En mun — en ros, två ögons stjärneglans! Och tvänne hvita mjuka armar räckas emot ett bröst, hvars brånad blott kan släckas med innerliga famntags ljufva våld —

Sjunker ned inför Ran, omfattande hennes knän.

O skönhet, all min själ till dig är såld!

RAN böjer sig fram och trycker en lång kyss på hans läppar.

* * * * *

TÄRNORNA omsluta gruppen.

Se, flammor sig tända i sjudande sinnen! I fröjder sig vända de vikande minnen.

Och läpparne leka, blott kyssar de andas, och suckarne smeka, och blickarne blandas.

Och oron har somnat, som elden vill släcka, och tanken har domnat, som tvekan kan väcka.

WALDEMAR

Ännu en dryck! Af rusets röda natt jag fullt vill famnas! — —

EN TÄRNA frambär drycken.

WALDEMAR får, när han mottager bägaren, plötsligt syn på en guldring, som glänser på hennes hand, springer upp, rycker häftigt till sig ringen, utropande:

Hvem gaf dig denna ring? Hvar fann du den?

TÄRNAN

En gång lustvandrande i hafvets lundar jag i den hvita sand dess glitter såg.

WALDEMAR står länge stum stirrande på ringen. Till sist:

Ingrid — Ingrid! Min brud —! Det är hennes ring, den jag henne gaf! Hon bidar sin brudgum på Solö…

Blickar liksom vaknande, förfärad omkring sig.

Hvar — — hvar är jag?

Ha! Genom trollens list och djäfvulska funder är jag lockad och snärd, har jag svikit min brud. Hur kunde det ske? Förfördes min själ af sånger och syner? — Guds moder, du milda, alla helgon och heliga änglar, stån mig bi! Jag vill bort! Jag vill ut till frihet och ljus, till luftens sus genom sommarens soliga rymder!

RAN

Du människodåre, rasa ej så! Fåfängt du ropar, förgåfves du våndas. Min är du och min du förblir, Om du vänder till jorden åter, skall min makt dig draga tillbaka hit ned. Trotsar du den är du dödens.

Och hur vill du fly? öfver lömska djup, genom hväsande hvirflar går vägen fram. Vilse du vandrar i hafvets skogar, fångas du skall af vidriga drakar eller af rytande bränningar kastas mot hvassa klippor och sargas till döds.

WALDEMAR

Hällre dö än nesligt lefva som en trä I under tomma villor, känna sin andes lefvande kraft sina i sinnenas ökensand! Nej, jag vill bort; må det kosta lifvet! Ringa jag aktar det, bunden hos dig! — Ingrid? Ingrid! — jag kommer.

Vill störta ut. Tärnorna sluta sig samman och hejda honom.

RAN

Välan, så gå, du jordens blinde son! Men lyssna först till hvad jag nu förkunnar: Om hon, hvars ring din viljekraft har väckt, än lefver, bidande din återkomst, och icke bär en annans ring på handen, då är du fri och må därofvan stanna.

Reser sig

Men svek hon ditt minne — min fånge du är, och hit skall du vända tillbaka. Om ej, vid min eviga skönhet jag svär, min bittraste hämd skall du smaka.

Ty ej blott du utan allt hvad kärt du eger på jordens rund skall sjunka i hafvets djup, förtärdt af min vrede i samma stund.

Förr'n dagens sista stråle är släckt, må jorden du åter lemna, ty re'n innan nästa morgonväkt skall ett dröjsmål med skräck sig hämna.

På afstånd blir en hvitskimrande trappa synlig. Tvänne tärnor ledsaga Waldemar ut ur salen och uppför densamma.

DE ÖFRIGA TÄRNORNA

Förr'n dagens sista stråle är släckt. må jorden han åter lemna, ty re'n innan nästa morgonväkt skall ett dröjsmål med skräck sig hämna.