Intill döden.

I.

Sunny Beach den 10 juli.

Käre vän!

Så har jag då till slut kommit till den här lilla platsen. Som du vet, ligger den som en oas midt på prärien; ett par klippor, litet skog, en sjö, det är det hela, men det är tillräckligt. När man är van vid prärie på alla sidor, van att gå som medelpunkten i en cirkel, så är det godt och hvilsamt för ögat att vara i en kuperad terräng, att inte alltid behöfva känna sig som världsalltets centrum, som en ensam fixstjärna i rymden. Här bland dungarna af asp och silfverpoppel kan man försvinna om man vill, och du anar inte, hur man njuter af det, när man som jag kommer från vidderna. Tidigt i soluppgången, innan jorden lagt af sin friska morgondräkt, är jag ute och går i det daggvåta gräset, lyssnande till koltrastens första hvissling i poppeln här utanför och härmfågelns morgonkvitter långt borta bland buskarna. När jag känner den starka luften fylla mina lungor, går det som en ström af eld genom ådrorna, och jag känner, att lifvets ljuflighet icke är långt borta.

Det finns inte mycket folk här. Några affärsmän från de närmaste städerna, en dam med en bleksiktig dotter och en ung änka. Änkan har mitt fulla gillande. Inte bara därför, att hon är den enda här, som man kan ha något nöje af att umgås med, utan därför att det är en verkligen förtjusande kvinna. Askblondt hår, mörkblå ögon, rak näsa, låg panna, smal mun. Dessutom är hon intelligent och jag tror, att hon har en hel del förträffliga egenskaper. Ännu känner jag ju henne så litet, att jag inte kan bestämt uttala mig om den saken, men det rättar väl till sig.

Nu tror du naturligtvis genast, att jag är kär i den där änkan? Du hyser ju den egendomliga åsikten, att jag blir kär i hvarje flicka jag ser. Jag vill emellertid först som sist underrätta dig om, att det är ett absolut misstag, och att jag hvarken är, tänker bli eller har varit i allra minsta grad »verliebt» i änkan. Hoppas därför, att du, när du skrifver, befriar mig från allt dumt prat om dylikt.

För öfrigt vore det inte alls att undra på om man i alla fall blefve fast för änkan. Det är hon värd.

Din vän

George.

II.

Sunny Beach den 15 juli.

Käre vän!

Visserligen har jag inte ännu fått svar på mitt förra bref, och som jag har det lindriga nöjet, att känna dig rätt väl, så har jag inte gjort mig några illusioner i den vägen, utan har beredt mig på att få vänta ett par år eller så, men som jag för ögonblicket inte har något bättre att företa mig, så kan jag ju, trots allt, kosta på dig ett par rader.

Orsaken därtill är, att jag har en liten nyhet att berätta dig. I förtroende. Så att jag antar, att du inte försummar någon tid, utan ofördröjligen låter den gå vidare till umgänget. Saken är den, att jag är förlofvad!! Inte riktigt än, visserligen, men inom en ytterst kort tid. Jag har ju inte friat än, men det tänker jag snart göra, och jag har naturligtvis på förhand sonderat terrängen så pass mycket, att jag kan vara säker om, att bli accepterad. Kanske till och med inte utan en viss glädje.

Jo ser du! Jag nämnde i mitt förra bref några ord om en ung, vacker änka, som bor här. Jag har redan beskrifvit hennes utseende, så att du vet, att det inte lämnar något öfrigt att önska, och sedan jag kastat en blick in i hennes själ, kan jag utan öfverdrift säga, att det är den härligaste kvinna jag hittills sett. Hennes sätt har jag hela tiden tyckt om, och hon tycks vara nöjd med mig, ty redan från början ha vi varit mycket tillsamman. Det är visserligen endast några dagar sedan vi sågo hvarandra för första gången, men det har varit tillräckligt. Jag smickrar mig med att vara i viss mån människokännare, och så småningom har jag upptäckt en mängd nya sidor af hennes karaktär. Jag har nämligen lagt märke till hvarje ord, hvarje smådrag, och har kommit till det resultatet, att hon är Kvinnan. Ju bättre jag lärde känna henne, desto mera kände jag mig dragen till henne, tills nu våra hjärtan äro knutna samman, med band, som endast döden kan lossa. Jag har funnit, att hon är den ädlaste och bästa kvinna som finns. Hennes själ är så ren, som nyfallen snö, ofläckad af koketteri, flirtlystnad och dylikt, som hör till den modärna kvinnans förnämsta kännetecken. För emancipation och dylikt moj intresserar hon sig inte alls, utan anser att kvinnans plats är hemmet. Äfven i andra fall är hon precis en sådan kvinna, som vi män älska. Jag är säker på, att hon icke är i stånd att älska mer än en gång i lifvet — sin första man, har hon nog mot sin vilja blifvit tvungen att gifta sig med, — och jag känner, att denna stora passion kommit till henne nu, ty en kvinna som hon skulle inte ge mig sådana blickar som hon gör, om hon inte älskade mig.

Och jag älskar henne tillbaka. Du har alltid påstått, att jag haft lätt att bli kär, fast gud skall veta, att jag i det fallet legat långt efter dig. Jag erkänner nu, att jag ibland trott mig hysa ett visst intresse för en eller annan flicka, men först nu, när jag känner den verkliga kärleken, kan jag se hur löjligt små och obetydliga de där flyktiga intressena varit. Jag vill inte förnöta min och din tid med prat om detta. »En massa onödigt svammel», kommer du väl att kalla det. Allt hvad jag ämnar säga är, att denna gång är det »Intill döden», — »Jusqu’ à la mort».

Under de få dagar vi varit tillsammans, har jag haft oräkneliga tillfällen att tala om för henne mina känslor, men som jag ju mycket väl kan förstå, att det kan stöta hennes känsliga sinne om jag toge mig en sådan frihet, efter en så kort bekantskap, så väntar jag ännu en liten tid. Det var dock nära här om kvällen, att jag hade förlorat själfbehärskningen och låtit min känsla skena af med mig.

Utanför pensionatet där vi bo, hade vi gjort upp en lägereld och lågo i en ring omkring den berättande historier för hvarandra. Utanför eldens ljuscirkel kunde man då och då se en skugga smyga förbi, det var ett stinkdjur, platsen vimlar af sådana, och ibland förde vinden till våra näsor ett stänk af den ingalunda söta lukt, de utveckla.

Så småningom började elden brinna ned, och änkan och jag, som voro yngst i sällskapet fingo på vår lott att skaffa ved. Vi gingo därför bort mellan träden i parken för att leta upp grenar och kvistar. Det var en af de härligaste promenader jag haft i mitt lif. Vi dröjde kanske onödigt länge med att samla ett fång bränsle, men det blef likväl gjort till slut, och vi vände om. Änkan hade nu fått en idé i sitt lilla hufvud, att hon skulle bära veden och inte jag. På så sätt fick jag armarna fria, och du må tro, att det kostade en viss själsansträngning, att icke använda dem till sitt rätta ändamål. Försiktigt gingo vi fram mellan träden, då vi plötsligt kände en liten doft af stinkdjur. Det fanns tydligen ett i mörkret framför oss, och de skicka, som du vet, en liten varning, när de inte önska att bli störda. Men, milde gud, hvad tösen blef rädd. Hon släppte i förskräckelsen veden, och drog sig tätt, tätt intill mig, medan hon bad mig för all del skydda henne. Det var nära, att jag skulle ha klämt till då, men min vördnad för henne höll mig tillbaka. Hon lugnade sig emellertid förvånande raskt och vi fortsatte fram till elden. Den gången bar jag veden.

Du, med din vanliga misstänksamhet, och förmåga, att misstyda allt, kommer naturligtvis att tro, att hon af ren uträkning lät mig ha armarna fria, och att hennes skrämsel endast var låtsad. Men sådana insinuationer visar jag med förakt tillbaka. Denna unga dam är inte i stånd till dylikt svek. Hon är ingen vanlig »flirt», utan en kvinna, med hjärta af renaste guld.

Jag vet mycket väl att du kommer att skratta åt hela affären, och säga åt pojkarna, att »George har funnit den enda rätta igen», men jag bryr mig inte om det, ty, jag upprepar det, den här gången räcker det »Jusqu’ à la mort.»

Din vän

George.

III.

Sunny Beach den 18 juli.

Käre vän!

Det är endast tre dagar sedan jag sist skref till dig, men jag kan inte låta bli att underrätta dig, att denna plats, som hittills varit så trist och intresselös, nu plötsligt blifvit full af lif och solsken. I går kom det nämligen hit en gammal fru med sin unga dotter, en sjuttonårig liten tjufpojkstös med gropar i kinderna och glädje i ögonen. Jag måste verkligen kalla henne »en solstråle», fastän det är banalt och utslitet.

Tösen tar mig med sig ut i skog och mark hela dagen. Jag skall hjälpa henne att fiska och ro och göra det eller det. Allt användes jag till, och jag protesterar inte. En ekorre, som bor i parken, har lyckats uppväcka hennes intresse och hon finner den »gränslöst, förtjusande söt». I dag fick hon se en »gopher», en sådan där lustig, vackert tecknad, liten gnagare, sitta utanför det ihåliga träd där han hade sitt residens, och, vet du, tösen gaf sig inte förrän jag rökt ut den ur trädet och fångat den lefvande åt henne. När hon så haft den en halftimma, fick hon klart för sig, att »det var synd att ta den från sitt bo,» och så gick hon dit och släppte den igen. Sådan är hon. Litet nyckfull kanske, men med ett godt hjärta under det hela, och för öfrigt är hon en alldeles förtjusande flickunge. Jag känner, att hon så småningom får allt större makt öfver mig, och det får gå, ty jag känner också, att min känsla icke är af det vanliga, hastigt öfvergående slaget, utan något mer, djupare, mera äkta än de plötsliga, hastigt uppflammande och lika hastigt slocknande små böjelser, som du och andra små själar bruka vara välsignade med, och, än mer, nöjda med. Nej detta är en, om ej till åldern, så till själen mogen mans fasta, aldrig döende kärlek till en god kvinna.

Din vän

George.

P. S.

Jag nämnde visst, i något af mina föregående bref, ett par ord om en änka, som bor här. Hon är inte änka alls. Hennes man kom hit i förgår.