Till Läsaren! (continued 2)

Då ridån gick upp framträdde Oberon och svängde sitt trollspö i luften och sedan han försvunnit liksom förposten vid en attack, framkommo så småningom för mitt häpna öga de lefvande bilderna af:

Sten Sture den yngre, hvilken, dödligt sårad genom Christina Gyllenstjerna, öfverlemnar sitt svärd till Gustaf Wasa;

Den sköna drottning Margot från sitt fönster gifvande signal till morden på Hugenotterna;

Drottning Christina och Axel Oxenstjerna, i det ögonblick den förra nedlägger sin krona;

Gustaf Adolf och Seaton, korsande sina värjor;

Erik den 14:de vid sitt staffli målande sin Catharina;

Grefven af Haga rådfrågande zigenerskan om sina framtida öden;

Maria Stuart gående till döden: en bild, så rörande, att jag icke kunde återhålla utropet: olycklig för sin skönhet! och inom mig önskande att de tre röde männen kunnat komma henne till hjelp;

Kalifen i Bagdad, skummande af raseri öfver enleveringen ur seraljen, hvilken verkstälts af don Juan med tillhjelp af silkesstegen;

Kardinal Mazarin besökande Narcisse Rameau å dårhuset;

Carl den tolfte vid Fredrikshall i det ögonblick den dödande kulan träffar honom; jag kom dervid att tänka på Tegnérs sång, i mot- och medgång lika;

Erik den 14:des barn, ett offer för brödraskulden, sägande fäderneslandet farväl;

Ludvig den 14:de och madame Maintenon, öfverläggande om en “lettre des cachets“; och slutligen den härliga trion Andersson, Pettersson och Lundström, jublande öfver den erhållna lottsedeln.

Sedan den sällsynta hustrun, jag menar markisinnan, betygat värden allas vår tack för en konstnjutning lika sällsynt som en flicka som inte vill gifta sig, återvände vi till salongen; jag hade nu i kikarn att få veta något om herr Jönssons äfventyr i Spanien, i hvilket afseende jag vände mig till Ferdinand Cortes, som stod försjunken i betraktande af en grupp i marmor, Aurore och Polixena, men den gamle tvärviggen låtsade ej höra mig, och hade icke sennor Ruy Bias tillstött, hade jag väl i detta nu varit lika okunnig derom, som skomakarn och grefvinnan, att deras förtrolighet skulle ge anledning till giftermål efter trumma. Egentligen fick jag icke veta något annat än att kapten Roqvefinette öfverraskat herr Jönsson, då han begagnade sig af fruntimmersstegen för att komma upp på en balkong; att följden deraf blef en duell på spanska, och då konstnärens hämnd icke var tillfredsstäld dermed, han måste ge denne fullmakten på lyftandet af en större penningsumma. Under det man föredrog ett nummer ur den afbrutna offerfesten, sade jag värden farväl; jag ber tusen gånger om förlåtelse att jag tröttat er, invände han artigt och uppmanade fostersonen att söka rätt på min rock.

Ehuru det hör till goda tonen i Stockholm att vara maklig af sig som den hundraårige gubben, och jag bort till en hvilodag använda den dag jag, stäld mellan den gamla och nya tiden, hade qvar af mitt vistande ibland bedragne bedragare, hade jag emellertid icke blifvit väckt om morgonen förr än jag åter störtade ut i verldshvimlet, och för att få omvexling i programmet, beslöt mig för att taga en modern pension i skärskådande. Som ni vet, har Emilia Galotti flere gånger inbjudit den vandrande riddaren att göra henne den äran, men både när jag gjorde resan på repartition och ensam besökte Stockholm för flera år sen, hade, tack vare att man gör så godt man kan och inte som man vill, visiten uteblifvit. En glad öfverraskning skall jag derföre nu bereda henne, tänkte jag, och, lifvad som putsmakaren då han gisslat sina vänner i epigrammet, styrde jag kosan till norr. I Tyskbagarebergen fann jag hvad jag sökte och mottogs med mycken hjertlighet af pensionsfrun och magistern, jag tror att hans namn var herr Klam, och efter presentation för språkmästaren, monsieur Hercules och de unga eleverna, den vackraste rosenbuketten jag hittillsdags sett, åhörde jag föreläsandet af 3:dje delen 1:sta kapitlet ur historien om Napoleon och general Bertrand på S:t Helena; och jag får tillstå att pensionärerna i S:t Cyr, som jag lärde känna vid pariserpojkens bröllop, icke voro mera fransyska än dessa. Knappt var lektionen slut förr än de båda systrarne, Rosa och Violetta, lika hvarandra som två droppar vatten, med full hals ropande vår gode gudfar, omringade mig, och hvar för sig vigare än lilla katten, beröfvade mig den ena kyssen efter den andra; ett kärleksäfventyr kunde icke vara hjertligare, och hade salig grefvinnan sett mig i detta ögonblick — ett minnesblad för hela lifvet — så hade hon väl, som alltid retade mig med att den rätte kommer nog, häri sett början till en kärleksintrig. Som en sanningens vän må jag bekänna, att jag var lika generad som Frontin gift ungkarl, men min förlägenhet ökades ännu mer när Thomasine, Valentine, lilla Fadette, Valerie, Celine, Armide, Emma, Griselda, Delphine och lilla Julia och Gud vet hvad de hette, de sötungarne, erbjödo mig vänskap i döden, och, följande det goda exemplet, ville ge mig hvar sin kyss. Mitt öde var mig emellertid icke bevåget, ty just som ålderdom och dårskap beredde sig att leka röfvarhöfdingen, det vill säga tillegna sig de dyrbara skatterna, inkom den fulaste af de sju och flickornas allt i allom, jungfru Lena, och bjöd mig in till den gamla mamsellen Flora eller Nora Becker på ett glas vin. Jag fann pröfvostenen mycket hård, men tröstad deraf, att jag blifvit hedersledamot i flickornas studentförening, höll jag modet uppe som den gamle fältherren, och gick så tyst till målet som en skådespelares gång genom lifvet.

— Det var skada att ej af skämtet blef allvar, — inföll plötsligt fru Patapon, — liksom turken i Italien skulle ni eljest gjort en glänsande eröfring, eller rättare på det nya lotteriet erhållit en vinst, som för er kunnat bli både engel och huskors.

— Ja! men då hade också det lefvande spöket, — svarade morbror P., — ehuru i besittning af säkerhetsmedlen kärlek och pengar, fått klart för sig att det var inte hon som blifvit utsedd till gubbens maka, och hvem vet om ej en boja och krona af sådant slag skulle blifvit förkrossande.

— Jo, sådan onkel har jag! — yttrade Rosita vänd till fru P. — fin och grof, hur det faller sig, men också lätt förstådd som en rebus.

— Snarare tvärtom, tycker jag, — svarade fru P., i det hon betraktade ett arbete, hvilket sändts majoren af den ansvarige tidningsutgifvaren; — men då jag finner att alla giftermålsförslagen stranda, är det väl bäst att jag nedlägger vapen och låter giftomannen ensam behålla fältet.

— Nå, nu äro vi sams, — utropade gubben fryntligt, — och som den sista ressursen återstår mig att förena prat och handling, det vill säga återtaga tråden i berättelsen. Åtföljd af Emilia, hvilken förtjenar namnet af den värdiga hustrun, återvände jag till flickorna och dröjde ännu en stund i skolan, för att bevittna en musiklektion, hvilken leddes af herr Chapolard, af flickorna betitlad hofnarren och i öfrigt en herre, som förlorat sin röst; vi fingo till bästa en aria ur Puritanerna en duett ur Barberaren i Sevilla och tvenne romanser, Prinsessan och kolarflickan samt Hvita frun på Drottningholm, visserligen vackra, men så återgifna, att också en profet som jag vågade förklara att eleverna knappt hunnit öfver musikens A. B. C. Följde så en uppvisning af flickornas arbeten med pennan, det vill säga en hel mängd svartkritsteckningar, af hvilka Prinsessan Snöhvit och dvergarne, signerad Dalaröflickan, Carl den tionde Gustaf, under några timmar på Kronoborgs slott den 29 Oktober 1658 af lilla Nanna, Carl den 12:te vid Pultava af Leonie och ett äfventyr under riksdagsutblåsningen af Gabrielle voro särdeles framstående och gåfvo en försmak af konstnärslifvet. Vill onkel se min utkorades porträtt? sporde plötsligt lilla Rosa och satte under mina ögon en bild af Hobergsgubben; jag märkte dervid att hon smög någonting i min bakficka; det är ett bref och svar får onkel lof att skaffa mig, ty mitt hjerta är i Askersund, hviskade den lilla skälmungen; jag hade just på tungan, lek inte med Amors pilar vid så unga år, då en af döttrarne till herr och fru Möller, jag tror det var Clementine, så vida det inte var Graziella, åtföljd af ett par andra flickor, också narrade mig att se på en tafla, det var porträttet af Linkens Fia, under det hon lät kärleksbiljetten, som, för att bevara skenet, var hopvecklad till en papiljott, hamna bredvid den andra; jag går i kloster, suckade den giriges dotter, om ni ej skaffar fram den till Sigfrid, och dervid gaf hon mig en så förtjusande blick att jag, oroligare än en herre som vaktar sin måg, lät dagtinga med mig liksom fästningen i Boston. Inseende att, ehuru vänskapen varar längst, jag kunde råka illa ut om brefintrigen blefve upptäckt och möjligen komma att såsom giftermålskommissionären skyldra i en ung flickas dagbok, blåste jag till reträtt som friaren från Åbo. Jag bjöd sålunda farväl åt tanten och niècen, omfamnade i tankarne hvar en flicka som vill gifta sig redan i pensionen och skyndade hänförd liksom Jenny-entusiasten, samt innerligt förnöjd att ha blifvit qvitt kärlek och bryderi, direkte till Centralstationen för att fortskaffas till studentens majnatt i Upsala. Mitt ressällskap utgjordes af herrskapet Estelli eller far och dotter, den store trollkarlen Le Tort och ett yngre fruntimmer i skick och fasoner ej olik Frou-Frou, men då jag var trött efter de sömnlösa nätterna och jemväl Estelle annonserade att han vill ha lugn, blef samtalet mindre än intet och det hände mig liksom en fru som läser tidningarne, att jag slutligen somnade in i ett hörn af kupén. Med ett morgens Fischer väcktes jag i Upsala ur min sömn af Agander, Pagander och Winberg, hvilka voro mig till mötes på perrongen och sedan jag i förbifarten helsat på farbror Gabriel och lyckönskat honom att kriminalprocessen, som föranledts af ett giftermål för pengar, ändtligen nått ett slut, styrde vi kosan från jernvägen. Icke hunna långt på gatan, yttrade Agander, här äro rum att hyra, som anstå den hederlige bankiren, det skulle gudbevars vara jag det, och utan vidare fördes jag in i en våning nästan lika elegant som furstens smårum, hvarest jag välkomnades af skomakarn och hans fru, som egde huset. Under förvandlingarne af min toilette, öppnade Pagander, som är sannljugaren ex professo, sin språklåda ungefär på följande sätt: af gammalt vet farbror att äpplet ej faller långt ifrån trädet, det är derföre helt naturligt att jag försökt mig i operakomiken; också ser ni i mig tre hustrurs man och dock ungkarl i själ och hjerta, kan ni förklara det? och vore jag icke derjemte en man som har otur, skulle jag, om icke precist efter två års giftermål, kunnat presentera universalarfvingen för er, men oaktadt en son är allt hvad jag begär, ha tills dato studentens hustrur nekat mig all fadersglädje. Onkel må ej tro att han vill gifta bort sin hustru för det, inföll Winberg. Intet under derföre, återtog Pagander, att ni finner mig i sorgdrägt och sorg bor i mitt hjerta, lika djup som vid Domis död, men det är ett rättvist straff åt slösaren, om man så kan kalla en herre som spisar på månad, för det han fikade efter Suzettes hemgift, och under en bal i nattrock, det vill säga på maskraden i vindskammaren, lät förnuftet löpa bort med den lilla foten, som dolde sig i en guldbroderad toffel. Visserligen varnade mig Anna Lisa, den trogna själen och min f. d. flamma på en folkfest i Dalarne, för det gamla ordspråket lek inte med elden, men hyllande den satsen att lika barn leka bäst, gick ett frieri efter föreskrift af stapeln och följden har blifvit, att sedan jag har ätit upp min vän, jag är lika fattig som den, hvilken ingår ett giftermål af hunger.

Det är en nyttig lärdom för lärde, yttrade jag, och isynnerhet för den häftige friaren, som synes glömt att när pengarne äro slut, så är äfven kärleksreceptet af föga värde. Majkungen fann sig generad af detta yttrande, ungefär som spionen gripen på bar gerning, och först när jag öfverkorsade den förfallna skuldsedeln och lemnade honom den vanliga lifräntan löstes åter hans tungas band och han försäkrade att om jag finge se lilla kusin, eller med andra ord dottern till den nye regementschefen, hvars bekantskap han gjort i prestgården, och han nu valt till sin maka, så skulle jag hänförd trycka Hedvig till mitt hjerta och förenande båda få skäl att yttra i väl och ve Guds vilje ske. Formoso eller pudret verkade icke rigtigt på mig; emellertid låtsade jag tro på den föregifna skatten och i min tur skämtande föreslog jag att han skulle göra sig äfven till enkans man, han skulle derigenom komma i besittning af de 200,000 francs, som tillfallit henne i arf efter borgaren i Gent, som ömsevis vistats på Blå porten och Nya Holland. Rådgifvaren komplimenterades för sin idé, som likväl ej antogs af fruktan för den aflidna, och sedan de gamla gossarne, jag höll på att säga skolgossarne, tändt sina cigarrer, begåfvo vi oss ut, för att hos de begge bröderne, jag tror de hette Piccolet, få oss något till bästa. Just som vi passerade förbi de begge låssmederna vid Ågatan, ropade åldtgesällen med full hals, kors i herrans namn, trädgårdsflickan stötte barnet i ån, och mycket rigtigt kämpade lillan emot sitt åliggande under det fabriksarbeterskan, som lofvat efterse barnet, sprang på stranden lik en liten demon och ropade på hjelp. Tack vare konstapeln räddades barnet och inbars till hårfrisörskan för att väckas till lif, men då en herre och en dam bland åskådarne påstodo att det var öfverflödigt, då det redan var dödt, utbrast konstmakaren, å hör ni på dom då! och ändå rör det sig, och mycket rigtigt spärrade barnet upp ögonen som byskolmästaren vid löneförhöjningen, och tycktes fråga huru trolleriet gått till. Som den opåräknade hämnaren uppträdde jag och förehöll qvinnan att det var stor skam att så vårdas ett barn, och att, om jag kände operaskräddarn och hans hustru, hvilka voro barnets föräldrar, hon skulle få för hon pratade med mannen på väggen, en målare. Vi fortsatte nu vår färd och sedan jag köpt mig ett nummer af profbladet, i hvilket Tegnérs minne besjöngs och på ett särdeles roligt sätt skildrades kamrer Petterssons nyårsvisiter, hamnade vi i ett Bacchi tempel. Genom dörrintrigen blef jag den förstkommande och nu, liksom då jag var för första gången på teatern, fann jag mig generad af att alla sågo på mig. Advokaten Pathelin, som satt der inne och politiserade med brodern, den gamle magistern, gick mig emellertid till mötes och presenterande mig för tvillingbröderna Per och Pål Lavater inbjöd oss till sitt bord. Punsch reqvirerades, och det första glaset egnades åt minnet af 1844 och 1845, då vi formerade bekantskap och magistern vann priset för den vackra dikten fursten och borgardottern. Att den, som gengångaren, åter dök upp, var naturligt, men derjemte kom en sammansvärjning under frihetstiden på tapeten, för att inte glömma ett år af Gustaf den 3:djes regering, och båda tilltygades så illa, att jag utbrast: för all del Brutus släpp Cæsar! Vare sig att den puckelryggige läraren blef stött deraf eller att punschen började tryta, allt nog, brummande många vänner liten vänskap, lemnade han oss, men enär han känner alla, hamnade han genast vid ett annat bord. En stund af Emanuel Svedenborgs lefnad, berättad för hundrade gången, börjades der vid invigningen af en ny pokal och sedan vidtog berättelsen om ett uppträde vid en fjellbod, under det märkliga gästabudet vid Solhoug, men tack vare en scen ur lifvets strid, undgingo vi att höra slutet derpå. I triumf infördes nemligen Kägelkungen, en student som fått det namnet, till oss, och då han kom direkte från en timme på bysis, hade man inbjudit honom på en bål. Hans obestånd härledde sig från hans frikostighet mot debutanten och hennes far samt att han råkat i klorna på Rochus Pumpernickel, den skenhelige juden vid Svartbäckstullen; men sedan han med eden bekräftat att hans enda tillgångar bestodo uti hans gångkläder och böcker samt en fribiljett till morgondagens konsert, hade han frigifvits, till stor förargelse för björn och paschan uti en person. Punsch flöt nu i strömmar, och sedan vi lyssnat till en spelares monolog aflägsnade vi oss stilla och beskedligt som de stumma; man ville nu se mig på en enkel supé, men fruktande att den kunde efterföljas af diverse våtvaror, hvars inmundigande kunde göra mig till hjelten i ett småstadsäfventyr och jag i öfrigt ej ville sätta bröderna på prof längre, tackade jag för artigheten, sade dem farväl och återvände med nattåget till hufvudstaden.

— Till hufvudstaden, och hvarföre? — inföll majoren.

— Jo, emedan jag, — fortfor morbror P., — varnad af filantropen för jernvägsfebern i Vesterås, fruktade att, då jag ej hade lifassuransen till mitt skydd, blifva angripen af dess smitta, eller ock att få min kassa lika illa länsad som vid brandbeskattningen. Och nu har jag hunnit slutet på en liten berättelse utan namn, och jag har endast att tillägga, att då jag medför några minnen från Stockholmsresan, det vore mig kärt, om jag till de förtrogne finge öfverlemna dem; jag ber derföre majoren emottaga ett bord som dansar och resan till Californien af Farbror Florian;

fru majorskan: Drottningens musketörer eller en duell under kardinal Richelieus tid af Eugène Aram;

fröken Rosa: Drottningens menuett för piano och romanen en Nylands dragon på Lemos strand af Agne;

fröken Rosita: musiken till Ljungby horn och pipa samt en fattig adelsman af Jules d’Aubigny;

fru Patapon: En husaröfverstes memorier och här är brudgummen, i praktband;

fröken Garibaldi: Ingen under 50 år af röde Pierre och en kolteckning, apa och fästman eller prinsens trumpetare i fara, af okänd;

fröken Martha: Ingomar, skogens son, berättelse af Patkull och en röfvarhistoria från Henrik den 5:tes ungdomstid af Dinorah;

bror Rosenmüller: Dresden, Moskwa och S:t Helena eller öfverallt politik, af Johan Fredman;

bror Finke: Röfvarebandet på berget Maria Culm eller sista natten ur en skådespelerskas lefnad af Jacqvard;

bror Bläckstadius: Turkinnan Zetulbé i glas och ram samt romanen mor och dotter af lilla Adde;

bror Tuting: Två unga fruars memorier af Fiorina och min systerdotter och min björn i terra cotta;

och mäster Smith: Drottningen af Karthago i praktband och Ulla skall på bal, humoristisk pennteckning af Kusin Jean.

Sedan presenterna blifvit öfverlemnade fattade majoren sitt glas och yttrade: I sonetten, som vi sände morbror Pehr till afsked, lade vi honom på hjertat tänk på midsommaren, menande dermed endast att han icke skulle glömma ett hemkomstöl som stod för dörren, men uppmärksam och fin som diplomaten, har han äfven ...

— Haft tanken på silfverbröllopet i morgon, — inföll morbror P. — ja, det är sant, och jag har endast följt naturens röst då jag åter sökt landtlifvets lugn, trött som jag blifvit på scener ur Stockholmslifvet; undra må man ej då att jag, gladare än Brage i Walhall, tömmer mitt glas för återseendet af ett hem, hvilket jag hoppas äfven efter femtio år skall vara en fristad för de oberoende makarne och gifva mången gäst allt framgent som mig nu, orsak att utbrista: omgifne af eder är detta den lyckligaste dagen i min lefnad!