1. Inledning.

Den tiden är, såsom man kan hoppas, numera förbi, då det var nödvändigt att försvara tryckfriheten såsom ett skyddsmedel mot en usel och tyrannisk regering. Intet bevis torde längre behöfva uppställas mot det oriktiga uti, att en lagstiftande eller värkställande myndighet, hvars inträssen icke sammanfalla med folkets, skulle vara berättigad att föreskrifva detta åsikter eller att afgöra, till hvilka läror och bevis det bör tillåtas att lyssna. Denna sida af saken har dessutom så ofta och med så mycken framgång blifvit behandlad af tidigare skriftställare, att vi ej här behöfva uppehålla oss därvid. Ehuru Englands lag med afseende på tryckfriheten ännu i denna dag är lika litet frisinnad som under Tudorernas^[1] tid, är det föga fara för, att den värkligen skall tillämpas emot politiska meningsyttringar, utom kanske under någon tillfällig panik, då fruktan för uppror bringar ministrar och domare ur fattningen^[2]; och i allmänhet taget är det i konstitutionella 6länder icke att befara, att regeringen, vare sig den är fullständigt ansvarig inför folket eller icke, ofta skall försöka att utöfva kontroll öfver meningsyttringar, — utom i sådana fall, då den kan göra sig till värktyg för allmänhetens ofördragsamhet. Låt oss därför antaga, att styrelsen är fullkomligt ense med folket och aldrig tänker på att utöfva något tvång, annat än i öfverensstämmelse med hvad den anser vara folkets önskan. Men äfven under denna förutsättning förnekar jag folkets rättighet att utöfva ett sådant tvång vare sig direkt eller genom styrelsen. Själfva denna makt är orättmätig. Den bästa styrelse har lika liten rätt därtill som den sämsta. Den är lika farlig, ja, till och med farligare, om den utöfvas i öfverensstämmelse med den allmänna meningen, än om den utöfvas i strid mot densamma. Om alla människor utom en hade samma åsikt, och denna enda hade den motsatta, så skulle de icke hafva större rättighet att nedtysta denna enda person, än han att nedtysta alla andra, om han hade makt därtill. Vore det så, att en åsikt vore den enskildes tillhörighet, utan betydelse för någon annan än ägaren, — vore undertryckandet af en åsikt en oförrätt blott mot en enskild person, — då skulle det göra någon skillnad, om en sådan orättvisa tillfogades ett fåtal personer eller många. Men det särskilda onda, som ligger i undertryckandet af en åsikt, består däruti, att det är en stöld från hela mänskligheten, från eftervärlden såväl som från samtiden; från dem, som hysa en annan åsikt, i ännu högre grad 7än från dem, som biträda den undertryckta. Ty om den undertryckta åsikten är sann, så äro de förra beröfvade ett tillfälle att utbyta villfarelse mot sanning; om den är falsk, gå de miste om en nästan lika stor fördel, nämligen den klarare insikt uti och lifligare uppfattning af sanningen, som är en följd af dess kamp mot villfarelsen.

Vi skola i det följande undersöka och bevisa hvar för sig följande tvänne satser: Vi kunna aldrig vara vissa om, att den åsikt, som vi söka undertrycka, är falsk; och äfven om vi vore vissa därom, skulle dess undertryckande likväl vara ett ondt.