II. DEN FORNNORDISKA MAGIEN.

105

Runor och galdrar.

Den förut omnämde isländske skalden och vikingen Egil Skalle-Grimsson gästade i det tionde århundradet en bonde i Värmland. Då skalden satt med sina män till bords, fick han se, att en kvinna låg sjuk borta på gafvelbänken. »Hon smärtades svårt», heter det. Bonden, hennes fader, meddelade då, att hon länge varit sjuk.

»Det är ett ihängset ondt», sade han, »ingen natt får hon sömn. Det är, som om hon vore förhäxad.»

»Har man pröfvat något som bot för hennes sjukdom?» frågade skalden.

»Runor hafva ristats», svarade fadern, »det var en bondeson här i närheten, som det gjorde. Men sedan vardt det vida värre. Kan du göra något för en sådan ohälsa?»

»Måhända», svarade Egil, »blir hon icke sämre, om jag ser en smula om henne.»

När han var mätt, gick han bort, där kvinnan låg, och talade med henne.

Han befallte sedan, att man skulle lyfta bort henne ifrån bänken. Det gjordes. Han undersökte liggstället och fann en hvalfiskbard, på hvilken kvinnan legat, och på den voro runor ristade. Han läste dem; och strax tog han upp sin knif, täljde bort dem och kastade sedan de fiskbenflisor, hvarpå de sutto, in i spiselelden. Hela hvalfiskbarden brände han också upp. Därpå kvad han:

106»Ej man runor riste,

om man ej dem reder!

Mången vådligt villad

vardt af dunkla stafvar:

tio mörka tecken

täljda skifvan gömde.

Det har kval och kvidan

kvinnan länge vållat.»

Sedan ristade han på ett nytt fiskben nya runor och lade det under bäddens kudde, hvarå kvinnan därefter hvilade.

»Då förekom det henne», säger sagan, »som om hon vaknade upp af en sömn, och hon sade sig vara frisk, fastän krafterna ej voro stora. Och hennes fader och moder blefvo öfvermåttan glada, och de bjödo Egil njuta den gästvänskap, han äskade.»

Af denna lilla berättelse framgår synnerligen tydligt de forntida nordboarnes uppfattning af runorna och den makt, som ansågs bo i dem.

Bondesonen, som måhända haft för afsikt att rista kärleksrunor på fiskbensskifvan, hade emellertid såsom oskicklig i runkunskapen ej ristat de för ändamålet rätta runorna. Först när den runkunnige skaldens rätta läkedomsrunor värkat, blef hon frisk.

Detta, som för nutiden endast ter sig såsom skrock och vidskepelse, stod för våra förfäder i det närmaste samband med hvad de höllo för lifvets högsta visdom.

Odin själf blef allvis, först sedan han gjort sig runkunnig. Af honom äro runorna uppfunna; det heter i Havamal:

»Runor skall du finna,

rätt tydda stafvar,

mycket stora stafvar,

mycket starka stafvar,

som mäktige talarn tecknat,

som rådande makter ristat

och yppersta Åsen rest.»

107Runorna ansågos ej som rent yttre tecken utan såsom mystiska, med inneboende kraft.

Då man förmådde åt ett begrepps, en saks benämning gifva en yttre form medels vissa af dessa runor, och man med dem äfven kunde gifva uttryck åt det man ville, att detta begrepp, denna sak skulle värka, ansåg man sig ha så införlifvat dessa senare med sig själf, att man hade full makt öfver dem.

När skalden Egil skar in de rätta runor, som särskildt bjödo hälsa, blef sjukdomen vanmäktig.

Hvad man med dessa runor för öfrigt ansåg sig kunna åstadkomma, är omtaladt i en af Eddans sånger, där valkyrjan Segerdrifva gifver Sigurd Fafnesbane undervisning i deras bruk.

»Segerrunor du läre,

om du segra vill;

rista dem på svärdets hjalte,

några vid udden,

några vid äggen,

och nämn två gånger 'Ty'.

»Ölrunor du läre,

om en annans hustru,

som du tror, skall blifva dig trogen;

rista dem på hornet

och på handens rygg,

märk nageln din med 'Nöd'.

»Hjälprunor du läre,

om hjälpa du vill

från fostret födande kvinna;

rista dem på handlof

och rundt kring leden,

bed om dugande disers hägn!

»Lär bränningsrunor,

om bärga du vill

segelhästen på hafvet;

rista dem på stammen

108och på styrbladet,

bränn in dem med eld i åran!

Hur bränning bryter

och bölja svartnar,

hinner du då hamn från hafvet.

»Stjälkrunor du läre,

om sjuka du vill bota

och kunna för sår sörja;

i barken du dem riste

rundt om stammen,

hvars löfstjälkar åt öster luta!

»Målrunor du läre,

att ingen skall mäkta

sin sorg med svek dig gälda!

Dem må du sno,

dem må du snärja,

dem alla må du samman sätta,

när mäktige män

mötas på ting

och fara att dom fälla.

»Hugrunor du läre,

om högre än andra

du vill i visdom vara!»

Det var alltså, öfverhufvud taget, i lifvets viktigare förhållanden, man trodde sig kunna hjälpa både sig själf och andra genom att använda denna trolldom med runor.

Det samma gäller om galdrarne eller trollsångerna, hvilka likaledes ansågos härstamma ifrån Odin.

Af den utförliga skildring, som i Havamal lämnas af dessa trollsånger, må de mäst upplysande stroferna här meddelas. Det är Oden själf, som talar.

»Sånger jag kan,

som ej konungen vet,

som ingen i världen vet.

Den första heter hjälp,

och hjälpa den kan

för sorg och för sot

och för smärtor alla.

109»Den andra, jag sjunger,

de öfva borde,

som vilja läkare varda.

»Den tredje jag sjunger,

om mig tarfvas att få

fjättrar åt fiender mina:

äggarne deras

döfvar jag,

att hvarken slag eller slughet bita.

»Den fjärde jag sjunger,

om fängslat man har

med länkar lemmarne mina.

Då sjunger jag galdern,

att fri jag gångar,

från fötterna länkarne falla,

från händerna bort far bojan.

»Den femte jag sjunger,

om fiendespjutet

jag ser mot min fylking fara:

hur häftigt det flyger,

jag häjdar det dock,

jag binder det med min blick.

»Den sjunde jag sjunger,

om salen jag ser

brinna kring bänkade kämpar:

så bredt han ej brinner,

att ej bärga jag mäktar —

slik galder kväda jag kan.

»Den nionde jag sjunger,

om jag söker med nöd

bärga min båt på bölja:

då hämmar jag å vågen

vindens gång

och stillar den stormande sjön.

»Den tionde jag sjunger,

om jag trollkvinnor ser

lömskt genom luften fara:

strax jag det vållar,

110att vilse de fara

ut ur sin hamn, ur sin håg.

»Den sextonde sjunger jag,

när älskog jag söker

och jag ungmöns vilja vill vinna.

Den hvitarmades tankar

lockar jag till mig,

att helt hon mig skänker sin håg.» —

Vi hafva härmed fått veta, hvad man menade sig kunna uträtta med dessa magiska tecken och sånger, och skola nu se till, hvad fornkällorna kunna lära oss om deras praktiska användning, samt hurudana dessa i Havamal omnämda galdersånger i själfva värket varit beskaffade.

Det är tyvärr ej mycket, vi af källorna få veta om själfva bruket af runor och galdrar.

Visserligen förekommer det ideligen tal om trolldom, men mycket sällan säges det, huru denna utöfvas, eller hvilken metod man i de särskilda fallen använder, och ännu mera sällan lämnas någon beskrifning på detaljerna.

Användningen af runorna ensamt, utan galdrar, är sällsynt. Ett exempel gifves oss i den nyssnämda berättelsen om den isländske skaldens besök i den värmländska bondstugan. Ett annat erbjudes i Fritjofs fader Torsten Vikingssons saga, där kungadottern Oluf bringas att ändra ett en gång fattadt beslut därigenom, att en kafle, ett runsiradt stycke trä, blir i det afgörande ögonblicket kastadt i hennes sköte. Men om själfva inskriften säges intet.

Troligt är emellertid, att trollrunorna endast varit de allmänna runtecknen, framställda i synnerligen förvridna former. I en af sagorna heter det nämligen om en trolldryck:

»Det fanns inne i hornet allsköns runor, ristade och 111rödfärgade, dem jag ej tyda kunde: Haddingars lands långa ödlor, oskurna ax och många djurs slingringar.» —

Ofta nyttjas runor däremot i förening med galdrar. Äfven härom finnes i Egil Skalle-Grimssons saga en upplysande berättelse.

Då Egil var på ett gästabud tillsammans med konung Erik Blodyx' trollkunniga gemål Gunhild, drack han i botten hvarenda bräddad bägare, som bjöds honom, och han drack ur grannens äfven, samtidigt med att han lät sina skarpa speglosor hagla öfver ställets värd, en man vid namn Bård.

Då gick denne fram till drottningen och sade, att där var en gäst, som skämde ut dem: han drack aldrig så, att han icke sade sig törsta.

Drottningen och Bård blandade då hemligen gift i drycken och läto den sedan föras in. Bård signade bägaren och gaf den åt tärnan, som bar ikring ölet.

Hon bragte Egil den och bad honom dricka.

Han tog emot hornet, men som han misstänkte dess innehåll, tog han fram sin knif och stack sig i handen, hvarpå han ristade runor på hornet och stänkte blod på dem. Så kvad han:

»Ristom runor på hornet,

rodne hvar staf i blodet!

mumlom kraftord, medan

munnen vid randen dröjer:

lustigt dricka vi drycken,

däjan, den glada, oss räckte;

veta vi vilja, hur ölet

värkar, som Bård oss signat.

Då han kvädit detta, brast hornet sönder, och drycken flöt ned i golfhalmen.

Denna strof, som skalden här improviserar, visar sig alltså vara en värkande galdersång. Dess senare hälft, 112som han frammumlar öfver de på hornet ristade, blodbestänkta runorna, innehåller en indirekt uppfordran till den misstänkta drycken att röja sin sanna natur; och denna röjes.

I dylika poetiska tilltal till de liflösa tingen, framställda, liksom om dessa voro lefvande väsen, tyckas de gamles galdrar hafva bestått.

Detta blifver nästan med klara ord utsagdt i en annan sagoepisod.

Den store kämpen Ketil Häng hade blifvit utfordrad till holmgång af vikingakonungen Tramar, som af Oden fått den gåfvan, att intet järn bet på honom. Det svärdet, som Ketil nyttjade i tvekampen, bar namnet Dragvandel. Så heter det i sagan:

»Det tillkom den, som var utmanad, att hugga först, och Ketil högg Tramar på skuldran; men han stod lugn för hugget, ty svärdet bet icke på honom. Dock vacklade han åt sidan, enär hugget föll tungt. Därefter högg Ketil honom på den andra skuldran, men ännu bet svärdet icke.

Då kvad Ketil:

»Dragvandel, du slöas!

Slappande trolldom,

klinga, dig möter —

du mäktar ej bita!

Icke jag trott,

din ägg skulle stötas

från giftiga skuldror,

om ock Oden gaf giftet.»

Och han kvad åter:

»Hur är det, Dragvandel?

Hvi är slö du vorden?

Hur än jag hugger,

ej hårdt du biter;

förr du ej skälft

i sköldegny!»

113Då kvad Framar:

»Skälfver nu gubbens

skägg, när svärdet

sviker den karske —

till kamp han det äggar!»

Och Ketil återtog:

»Ej törs du oss ägga;

kamptröga karlar

månde till stora

hugg mig ej mana.

Bit nu, Dragvandel,

eller du briste!

Lyckan, den goda,

lämnat oss bägge.

Dock skall en tredje

gång den ej svika.»

Om en stund fortsatte han:

»Ej fara det finnes,

förr'n Dragvandel brister!

Tre gånger det svärdet

sviker oss ej.»

»Då vände han svärdet i handen och höll dess andra ägg fram. Kung Framar stod lugn, då svärdet träffade honom tvärs öfver skuldran. Det stannade ej förrän vid höften, så att den ena sidan fläktes helt från kroppen. Då dog kung Framar.»

Här uppfordrar alltså Ketil Häng med klara ord svärdet Dragvandel att bita, och motståndaren säger också uttryckligen om honom, att han äggar svärdet till kamp. Då nu dessa Ketils till värser formade ord värkligen leda till det önskade resultatet, så att vapnet till sist, och det med kraft, biter på den förtrollade motkämpen, så kunna de ej uppfattas annat än som en galdersång.

Det synes därför höjdt öfver allt tvifvel, att galdersångerna 114oftast och, så att säga, i hvardagslag varit dylika poetiska, af den tillfälliga stämningen inspirerade upprop till de liflösa tingen.

De hafva alltså i allmänhet ej utgjorts af bestämda, en gång för alla gifna trollformler.

Och när någon gång äfven dylika uttalas, visa till och med de sig vara tydligen riktade mot tingen själfva.

Något hänvändande till andar eller besvärjande af sådana förekommer icke.

När den mäktige trollkarlen Svan i Björnfjorden vill beskydda en man mot de fiender, som söka efter honom, går han med honom utanför huset, tager ett getskinn och viftar därmed öfver sitt hufvud, utropande:

»Varde tjocka och skrämsel och under — stora för alla dem, som efter dig leta!»

Härigenom uppkom »en så tät och förmörkande dimma, att förföljarne i förvirringen föllo af hästarne och famlade kring, några i en sumpmark, andra i skogen, där de höllo på att bryta ben och armar»; hvarefter de måste återvända hem med oförrättadt ärende.

Allt ådagalägger således, att man har tänkt sig runor och galdrar riktade icke mot dämoner, utan mot själfva tingens natur. —

Men ej blott mot de liflösa tingen utan äfven mot de döde kunde galdrarne vändas. Med dem kunde dessa kvädas upp ur sina grafvar, ja, någon gång så, att de i sin ordning sjöngo galder för den väckande.

För tvänne galdersånger af detta slag vilja vi redogöra, enär de bäst visa, hvilken underbart hög stämning och hvilket poetiskt djup sådana sånger kunde besitta.

Den ena är den, hvarmed sköldmön Hervar i Hervarsagan 115på Samsö manar upp ur grafven sin fader Angantyr för att af honom erhålla svärdet Tyrfing, som han har med sig därnere.

Denna sång låter den namnlöse skalden sköldmön kväda i den kända, majestätiska scenen, då ute på ön, efter solens nedgång, eldar låga upp ur högarna, i hvilka hennes fader och hans bröder jämte deras fallne män hvila, sedan de stupat i striden mot Hjalmar den hugfulle och Orvar Odd.

»Hon ser eldarne fladdra, men framåt går hon utan att rädas. Hon trampar flammorna, som vore de rök, till dess hon når bärsärkarnes hög.»

Först ropar hon fadern vid namn, sedan dem alla, till dess den förre omsider öfverväldigas af galdersången och reser sig motvilligt upp ur högen.

I skinande rustning, belyst af lågorna, sjunger sköldmön:

»Nu vakne du, Angantyr!

Härvar dig väcker,

enda dottern

af dig och Tova.

Gif mig ur högen

härliga svärdet,

som dvärgarne smidde

åt Svaverlame.

»Härvard och Rane,

Hjorvard, Angantyr!

Till er under ekarnas

rötter jag ropar,

väpnad med hjälm

och ljungande svärd,

med sköld och rustning

och skinande spjut.

»Jag menar till mörk

mull I blifvit,

I stridige söner

af starke Arngrim —

116om ingen af eder,

Öfuras söner,

med mig vill tala

vid Munarvåg.»

»Härvard och Rane,

Hjorvard, Angantyr!

Må alle I hafva

en sådan håg,

som om I multnaden

därnere i myrhög,

om ej svärdet I lämnen,

som smiddes af Dvalen.

Kostliga vapen

ej vålnader gömme!»

Då hördes Angantyrs stämma ur högen:

»Hvi hör jag dig ropa,

Härvar, min dotter?

Du färdas våldsam

mot fara nu!

Yrande är du,

förutan vett

på villande väg —

du väcker de döde!»

Till sist öppna sig alla högarne, och »det var, som om de alla stode i ljus låga». Och Angantyr ropar:

»Upp dödsporten sprungit!

Högarne öppnas,

rundt om stränderna

stråla lågor.

Hiskligt därute

är allt att se;

kan du — till skeppen

skynda dig, mö!»

Men Härvar, som fått sin galdersång att värka, släpper icke taget, förrän svärdet räckes henne ur högen. Hon förklarar:

»Så I ej brännen

bål om natten,

att jag för edra

117eldar rädes.

Ungmöns hjärta

icke skälfver,

fast spöke hon ser

stånda i dörr.»

I detta kväde framställes alltså »högboarne» som manade upp ur sin grafslummer, helt motvilligt, genom själfva galderns makt.

Men det finnes en annan sång, en af pärlorna bland fornsånger, i hvilken skalden skildrar, huru den döda reser sig utan vånda, ja, gärna upp ur sin grift och därtill själf sjunger lyckobringande trollsång för den, som väckt henne.

Denna sång heter Groas galder.

Den behandlar samma ämne, som ligger till grund för en af de vackraste nordiska folkvisorna, den bekanta medeltidsballad, som i det 16:de århundradet påträffats i Danmark och senare i Sverige, allt i flera uppteckningar. Det är balladen om den unge Sveidal, som han kallas i den äldsta danska uppteckningen, eller som han heter i de svenska, Svedendal, Silfverdal.

Folkvisans innehåll är detta.

Sveidal är af sin stjufmoder förhäxad, så att han älskar den, han ännu aldrig sett. Han väcker då sin egen döda moder ur grafven och beder henne om goda råd. Och hon gifver honom goda trolldomsgåfvor: en häst, som kan löpa på vattnet, en duk, som af sig själf betäckes med de läckraste rätter, ett svärd, som glänser om natten såsom eld, och ett skepp, som kan föra honom till kärestans land.

Därpå seglar han åstad och kommer till ett land, där han af en herde får veta, att just där bor en jungfru, som

ligger med längtan, som brinner i hennes håg,

allt efter den svennen Sveidal, som aldrig hon såg.

118Af herden underrättad om jungfruburens försåt, går han dock segrande fram genom gulldörrarne, hvilkas lås falla i sär, då han närmar sig dem. Han träder in på gården, där läjonet och hvitbjörnarne, som hålla vakt, falla honom till fota, och där »linden med sina grenar hon böjer sig ned till jord». Det visar sig, att herden talat sant, då han sagt: »Och ären I den rätte herr Sveidal, så mågen I ock fritt gå fram». Så vinner han jungfrun, »som länge legat i dvala».

Utan tvifvel äga vi i denna medeltidsballad ett urgammalt sagostoff, hörande till de indogermanska folkens ursprungligaste gemensamhetstid, en af de många sägner, som gå ut på att skildra kärlekens seger öfver alla hinder — här dess makt att spränga både grafvens och jungfruburens bommar, att taga hyllning af naturen och gå oskadd fram mellan vilddjur.

Det är första delen af detta uråldriga sagoämne, Groas galder behandlar, nämligen: moderns väckande ur grafven och den hjälp, hon gifver sonen med på färden mot hans mål — att finna den kvinna, han söker.

Det framgår strax af första galdervärsen, att modern Groa redan i lifvet lofvat sonen hjälp, när han vill kalla på henne.

Värsen, hvilken återgifves i fri öfversättning — liksom de följande — lyder:

»Vakna, vakna, Groa!

Vak upp, goda kvinna —

vid de dödas dörrar

jag dig väcker nu!

Mins du ej, en gång din son du sade,

att vid kumlet här han dig att söka hade?»

Hon vaknar strax vid sonens sång, och han hör ur grafkammaren hennes röst:

119»Hvilket öde drabbat

sonen min, den ende?

Till hvad ondt är boret

enda barnet mitt,

när din moder, som till mull har blifvit,

så du ropar upp igen till lifvet?»

Och sonen svarar, att den »lömska kvinna, som famnat hans fader», stjufmodern, »lagt på hans skuldror ett svårhandterligt öde». Hon har häxat honom till att leta upp en ungmö, vid namn Mänglad, den »smyckeglada», som han icke känner vägen till. Modern svarar:

»Långa färdevägar

gå till fjärran målet —

långt hos männen gånga

lidelserna ock...»

hvarpå hon förklarar, att om han blott själf bidar en lycklig utgång af saken, skall nog nornan leda händelserna i deras rätta fåra. Men då utbrister sonen:

»Sjung mig galdersånger,

dem, som goda äro!

Med din makt, o moder,

hjälpe du din son!

Utan dig som värn invid min sida

vandrar hjälplös jag på vägar vida.»

Då sjunger modern honom goda galdrar, nio skyddande lyckosånger, som kunna bärga honom fram öfver alla hinder. Den första innehåller ett råd, ärnadt att gifva den missmodige ynglingen tillförsikt till egna krafter.

»Från din skuldra skaka

allt, som skadligt trycker,

strax från dina axlar

rist det tunga hän!

Icke, son, du trösta må på andra,

ledd blott af dig själf, må fram du vandra!»

Därpå följa de andra, egentliga galdersångerna med löfte om underbar kraft och frälsning.

120Deras innehåll är detta:

»Vandrar han glädjelös sina stigar fram och ser han hån och ondt framför sig, skola goda fylgjor ledsaga honom; brusande floder skola sänka sina svall för honom; lurande fienders håg skall vändas till fridsamhet; är han fjättrad, så skola länkarne kring hans lemmar springa sönder; på hafvet skola vind och vågor lystra honom och gifva honom en fredlig färd; i frost på de höga fjällen skall lifsvärmen icke dö i hans leder, i töcknig natt skall icke en spökande kvinnohamn skada honom.»

Och modern slutar sina galdrar med dessa ord:

»Ingen väg du vandre,

där olyckor lura,

hinder dig ej hämme!

Här i kumlets djup

har jag stått och galdersång jag sjungit —

lyckosång har för ditt öra klungit.

Tag nu med på färden

orden från din moder,

låt, o son, dem alla

i ditt bröst få bo!

Ymnig lycka skall emot dig strömma,

om du mina ord ej går att glömma.»

En annan fornsång, sången om Fjölsvinn, som motsvarar medeltidsvisans senare del men icke hör till ifrågavarande ämne, skildrar sedan, huru Groas son omsider finner den ungmö, efter hvilken längtan ingifvits honom.

I förbigående må nämnas, att Viktor Rydberg framlagt skäl för, att det är Od, kärleksgudinnan Fröjas frälsare ur jättevåld och blifvande make, som enligt dessa sånger letar efter henne och finner henne.

Ännu en märklig galdersång, om hvilken det uttryckligen säges, att den verkat i samband med trolldomsrunor, må omtalas, den s. k. Buslas bön.

121I en rätt sent författad romantisk saga vill en kvinna Busla genom galder tvinga en konung Ring att befria två unga hjältar från det straff för dråp, som han pålagt dem, den ene hans egen son, den andre dennes fosterbroder.

Äfven denna galdersång är synnerligen poetisk; och sagoförfattaren låter därtill förstå, att den utgjort ett på hans tid gammalt, vida namnkunnigt kväde. Med visshet stammar det emellertid från hednisk tid.

Efter en inledningsstrof, hvari kungen tuktas för sitt egensinne att vilja dräpa sin egen son, fortsätter den gamla kvinnan sången så:

»Hör Buslas bön!

Fort är den sjungen,

och vida den höres —

all världen öfver,

mäktig för alla,

som lyssna till den,

värst dock för honom,

jag vänder den mot!»

Sedan önskas allehanda olyckor öfver den gensträfvige konungen. Återgifvet på prosa, heter det:

»Till hans skada måtte alla lyckobringande vättar i världen fara vill, måtte alla olyckor ske, fjällen skälfva, oväder komma och världen darra. Huggormar måtte stinga den kungens hjärta — han skall icke höra med öronen, ur hans hufvud skola ögonen träda ut! Seglar han på sjö, skola seglen slitas, skoten brista och rodret rämna löst! Rider han, skola hästarne varda kollriga, och rida skall han om och om igen den samma väg! I bädden skall han ligga som på brinnande kol. I sitt eget högsäte, i sin egen hall skall han sitta så osäker som på ett sjudande hafs böljor — all kärleks gamman vare honom fjärran! Allt, allt detta drabbe mångfaldt honom, om han ej från straff friar sin son Herröd och Bose, fosterbrodern!»

122Då konungen ändock ej vill gifva efter, fortfar kvinnan att kväda den andra tredjedelen af bönen, och, tillägger sagoförfattaren, »skyr jag att nedskrifva den».

När konungen härefter känner sig manad att skona sonen men ej dennes fosterbroder, förklarar kvinnan:

»Så skall jag taga ett bättre tag i dig.»

Och nu heter det, »begynner hon ett kväde, som kallas Syrpas värser och hvari den starkaste galder ligger och som man icke töres kväda, sedan solen gått ned.»

I sagan anföres emellertid den sista värsen, hvari kvinnan uttalar den hotelsen, att nu »skola sex svenner komma», och »dessa», tillägger hon, »skola bedja det värsta öfver konungens hufvud, om han ej låter bägge hjältarne Herröd och Bose gå strafflösa».

Hvad hon härmed syftar, visas af en lång rad runor, som stå skrifna efter kvädets sista strof. Det är sex olika runor, uppställda hvar för sig i kolonner, sex i hvarje.

Denna magiska runskara är det, som skall bringa det att värka, som finnes uttaladt i galdersången Buslas bön. Nu måste konungen gifva efter, och de unge hjältarne blifva räddade.

En galdersång med runor synes alltså ha varit ansedd såsom oemotståndlig.

Detta framgår äfven tydligt i berättelsen om den förut omtalade isländske skoggångsmannen Grette Åsmundsson, som gjorde bönderna i Skagafjorden så stort förfång.

För att oskadliggöra honom förmådde man en galderkunnig kvinna att på en trästock rista runor, medan hon öfver dem frammumlade en trollsång.

Sedan kastade hon stocken i hafvet, och den dref — emot vinden — hän till den svåråtkomliga ö, der den farlige skoggångsmannen tagit sin tillflykt.

123Så mäktiga voro sången och runorna tillsammans, att när Grette fann stocken och ville hugga den sönder, bet icke yxan på den utan slant åt sidan och högg i hans knä ett sår, som omsider gjorde sitt till, att han fick döden.

124

Magiska operationer och säjd.

Förutom af runor och galdrar begagnade sig norboarne vid trolldom äfven af magiska operationer och säjd.

Trollmat och trolldryck omtalas i den bekanta Völsungasagan.

Den unge Guttorm upphetsas till mordet på sin svåger Sigurd Fafnesbane genom den allt annat än smakliga trollföda, som hans bröder lockade honom att intaga och som bestod af stekt och ruttnad orm samt ulfvakött och många andra förhäxade oting, nedlagda i öl.

Och Sigurds maka Gudrun glömde all förbittring och all sorg öfver hans död genom »en svekfull dryck», som man räckte henne och som var brygd sålunda:

»I ölet var mycket ondt samladt — blad af allsköns träd och brända ekollon, härdens sot och offerdjurens inälfvor och kokt svinlefver; ty detta döfvar hatet.»

Af skalden Kormaks saga få vi veta, huru en magisk operation i värkligheten kunde taga sig ut, äfven om den förefaller oss obegriplig.

En trollkvinna hade, för att hämnas på skalden, öfvat sådan säjd, att han och hans älskade, den sköna Stengärd, aldrig kunde få hvarandra, eller som han själf uttrycker det i en strof:

125»Häxan, den trollstarka, säjdat

bort från min lefnad all lycka:

skalden fick Stengärd ej smycka;

sällhet, som nalkats, hon häjdat.»

Stengärd äktade sedan en annan skald, Torvald Tinten, hvilket ledde till stor oenighet mellan denne och Kormak. Slutet blef, att Kormak och en af Torvalds bröder utmanade hvarandra till holmgång. Men innan denna hölls, blef det sagdt skalden, att den säkert ej komme att aflöpa ärligt, ty motståndaren skulle komma att bruka trolldomskonster, hvarför det vore bäst, att han själf gjorde detsamma.

»Sådant behagar mig icke», svarade han visserligen, men han begaf sig dock till spåkvinnan Tordis, som lofvade att taga sig af honom, ifall han ville stanna i hennes hus öfver natten. Sedan berättar sagan följande:

»Han vaknade, i det han kände en hand lätt trefva under täcket uppe vid hans hufvud.

»Då han frågade, hvem där var, smög sig någon bort och försvann ut igenom dörren.

»Kormak for efter och såg, att det var Tordis.

»Hon stod då på det ställe, där striden nästa dag skulle utkämpas, och en gås stack fram under hennes kappa.

»Han sporde henne, hvad nu skulle ske.

»Hon satte gåsen ned och sade:

»Hvarför kan du då icke hålla dig lugn?»

»Då gick han in och lade sig, men han höll sig vaken för att se, hvad hon tog sig för.

»Tre gånger kom hon tillbaka, och hvarje gång såg han hennes ansträngningar.

»När han sista gången följde ut efter henne, såg han, att hon slaktat två gäss och låtit blodet rinna samman i 126en bolle. Hon höll i den tredje gåsen och ärnade sticka också den.

»Hvarför mödar du dig så där, kära mor?» sporde han.

»Det sannar sig, Kormak», svarade hon, »att det icke är så lätt att gifva dig hjälp. Nu hade jag tänkt att förgöra det onda öde, som genom trolldom är lagdt på dig och Stengärd. I haden fått hvarandra, ifall jag kommit att sticka den tredje gåsen, utan att någon vetat om det.»

Men Kormak sade, att han ej trodde på slikt.»

Änskönt den magiska operationen här misslyckades, gifver ju skildringen oss dock en inblick i sättet, huru en sådan försiggått i forntiden. —

Den kraftigaste arten af trolldom var säjden.

Hvari denna egentligen bestod, vet man icke; för sitt utöfvande kräfde den emellertid sång och en säjdstaf, som den säjdande höll i handen, samt en s. k. »säjdhjall», en upphöjning eller ett slags altare, hvarpå hon eller han hade sin plats under trolldomsakten.

Oftast var det kvinnor, som sysslade med säjd. »Så mycken oanständighet», säger Snorre i Ynglingasagan, »följer med denna trolldomsart, att karlar anse det skamligt att öfva den — den är häxornas idrott.» På ett annat ställe heter det, att den plägade medföra en »stygg svaghet», hvarför det ansågs ovärdigt för män att taga någon befattning därmed.

Häraf kan man möjligen sluta, att säjden varit förbunden med åtskilliga, operationer och ceremonier, något, som synes framgå äfven af den omständigheten, att förberedelserna vanligen brukade taga sin början om aftonen, medan trolldomsaltaret först bestegs nästa dag.

Med säjd kunde de kraftigaste värkningar åstadkommas.

127Vanligast var det oväder, isynnerhet hagel och storm, som därmed väcktes.

Med säjd fick man hafsvikarne fyllda med fisk. Dagens ljus kunde ombytas till mörker; och en trollkarl på Island fick t. o. m. jorden att öppna sig under den förste missionären Tångbrand, så att denne var nära att sjunka ned däri med sin häst.

Den trollkunnige Lodmund den gamle och en annan säjdkarl framkallade och förändrade Jökul-åns lopp på Island.

Naturens lagar förändrades. Det trä, som trollpackan Turid förhäxat för att få den fredlöse Grette dräpt, seglade, såsom vi sett, emot vinden. Hvad man än gjorde vid det, kom det alltid tillbaka. Det liflösa värkade sålunda mot ett bestämdt mål, såsom vore det lefvande och viljande. Det kunde icke förstöras.

För att få utrönt, hvem som borde i en flock vara de andres anförare, lät en säjderska ställa alla männens spjut tillsammans och förkunnade, att den skulle vara herre, i hvars spjut det klang, hvarefter hon ställde så till, att den mannens spjut gaf ljud ifrån sig, som hon själf ville upphöja.

Genom säjd kunde djuren få åtminstone halft människoförstånd samt människomål i munnen: den hund, som sattes till konung öfver Tronderna, blef på det sättet förtrollad, att han talade och skällde ömsevis.

Människorna kunde göras »hårda» eller osynliga, men äfven allehanda sjukdomar kunde tillfogas dem, och sinnelag kunde de bringas att skifta.

Mycket ofta säges det, att en moder kunde säjda sin son osårbar: vapen fäste icke vid honom. —

Var alltså säjden på grund af det sätt, hvarpå den 128öfvades, en mindre väl anskrifven trolldomsart, så var dock trolldomen, öfverhufvud taget, ej ansedd såsom något ondt.

Någon söndring mellan svart och hvit magi synes icke hafva funnits i Norden.

Trolldomen var god, om den användes för att gagna, men ond, om den vållade skada. Det var blott resultatet, som gjorde handlingen nedrig eller ärelös.

Detta är ett ytterligare bevis för, att man ej tänkte sig trolldomen utförd med dämoners eller onda andars tillhjälp; utan bestod den, såsom vi redan framhållit på tal om runor och galdrar, uteslutande i ordets invärkan på det eller den, hvaremot den riktades.

Härigenom kan äfven det mycket märkliga fenomen förklaras, att nordboarne alldeles icke hyste någon fruktan för trolldomen. Tvärtom gick man den frimodigt och käckt på lifvet. Ja, äfven de värsta trollkarlar och häxor förmådde man öfvervinna med klokhet och mod, såsom vi snart skola se.

Allt detta skulle hafva varit otänkbart, ifall trollkarlen eller häxan stått i förbund med andar, som varit människorna öfverlägsna, ty andarne skulle nog hafva både varnat och värnat dem.

129

Trollkarlar och trollkvinnor.

Efter denna framställning af den nordiska magiens väsen och olika arter vilja vi meddela åtskilliga ur sagorna hämtade berättelser, hvilka belysa de trolldomsöfvandes lif och gärningar.

I spetsen för dessa små forntidsbilder sätta vi en skildring, som låter oss se, huru trollkunnigheten ställde sig oegennyttigt i det godas tjänst, i det den gaf sitt skydd åt de värnlösa och förföljda.

Den trollkunnige Vifil räddar Halfdanssönerna.

Då konung Frode hade dräpt sin broder Halfdan och lagt under sig hans rike Danmark, bragtes den senares unge söner hemligen ut till ön Vifilsö, som var belägen ej långt ifrån kungaborgen, för att där finna skydd hos sin faders vän, den gamle, trollkunnige Vifil.

Denne ägde stor färdighet i att sjunga trollsånger, och två hundar hade han, som lydde namnen Hopp och Ho.

Om nätterna lät han piltarne uppehålla sig i en jordhåla, men om dagarne dvaldes de i fria luften ute i åldringens lundar, ty ön var till hälften bevuxen med skog.

Emellertid var kung Frode mycket missnöjd med, att de båda piltarne undkommit. För att få dem i sitt våld och sedan bringa dem om lifvet lät han uppsöka alla valor och alla spåmän i hela landet och lät dem rannsaka det 130från den ena ändan till den andra. Ja, de genomspäjade till och med öar och skär längst ute i hafvet; men piltarne funnos icke.

Han lät sedan hämta till sig galdermän, som med runors hjälp förmådde utforska fördolda ting, och dessa förklarade, att brorsönerna ingalunda fostrades å land men voro likväl ej fjärran från honom.

»Vida ikring hafva vi letat efter dem», invände han, »och minst kan man väl vänta, att de skola vara här i närheten. Visserligen ligger ej så långt härifrån en ö, som vi ännu ej genomsökt: men ingen bygd finnes där; där bor blott en fattig fiskare.»

»Där skolen I dock först leta», förklarade galdermännen; »ty för våra ögon hvilar mycket dunkel öfver denna ö. Det är oss icke lätt att klart genomse denne gubbes hus, och frukta vi för, att han är framsynt och att han visst icke är den, han anses vara.»

»Då skola vi genomspäja ön», utbrast Frode; »fastän det tyckes mig besynnerligt, att en gammal fiskargubbe understår sig att, oss till trots, gömma dessa kungasöner.»

Tidigt en morgon vaknade gubben Vifil ute på ön.

»Mycket underligt», utropade han, »är nu på färde; hit hafva stora och mäktiga fylgjor kommit. Stån upp, Halfdans söner, Roar och Helge, och hållen eder i mina skogar i dag!»

De lupo strax till skogs. Och det gick, som Vifil förutsett, att kung Frodes män kommo till ön och sökte efter piltarne öfver allt, där det föll dem in; men ingenstädes funnos de.

Och fastän fiskargubben syntes dem mycket misstänkt, lämnade de dock till sist hans ö och anmälte för konungen, att deras letande varit förgäfves.

131»Då hafven I stöfvat uselt», sade han; »denne gamling är mäkta trollkunnig, och därför mån I ögonblickligen fara samma väg tillbaka, så att han icke hinner att dölja dem mera, ifall han hafver dem hos sig.»

Som de måste lyda konungen, drogo de för andra gången öfver till ön.

Då sade fiskaren Vifil till svennerna:

»Längre är det eder icke förunnadt att vara i ro — hasten till skogs igen, så fort I det förmån!»

Och svennerna gåfvo sig i väg.

Snart kommo männen rusande upp i land. De begärde att ännu en gång få spana där, och Vifil lät allt stå öppet för dem. Men huru de än letade, gjorde de ingen fångst; och med oförrättadt ärende måste de återvända till konung Frode.

»Ej skall man längre», sade han, »sköta denne gubbe lamt och mesigt. Själf vill jag tidigt i morgon fara till ön.»

Och så begaf han sig dit.

Mycket bekymrad vaknade åldringen Vifil. Han såg, att nu måste det handlas hastigt, och han sade till piltarne:

»Nogsamt skolen I lystra, när jag högt ropar på mina hundar Hopp och Ho, ty detta är ett tecken till, att ofrid landat vid ön. Löpen då till eder jordkula och gömmen eder där, ty Frode, er frände, är nu själf med om att spana efter er. Med allsköns underfundig list sträfvar han efter edert lif, och jag ser icke nu, hur jag skall kunna dölja er längre.»

Därpå gick gubben Vifil ned till stranden, dit konungens skepp redan hunnit. Han låtsade sig ej se dem. Sina blickar lät han fara så hastigt öfver all den boskap, som betade där, att de alls icke fäste sig vid den i land stigne konungen eller hans folk.

132Kung Frode befallte, att mannen skulle gripas. Så skedde, och han leddes fram till konungen, som sade:

»Du är en slug och slipad trollkarl, du — säg mig, hvar kungasönerna äro att finna, ty du vet det.»

»Hell eder, herre», svarade Vifil; »släppen mig genast ty äljes rifver vargen mina får.»

Och han ropade högt:

»Hopp och Ho, hjälpen fåren, ty jag kan icke rädda dem!»

»Hvem ropar du på?» frågade konungen.

»Så heta mina hundar», sade han. »Och söken I, så mycket I orken; icke tror jag, att I hos mig skolen hitta några kungasöner; tvärtom förundrar det mig storligen, att I menen, det jag gömmer folk här, eder till trots.»

»Nog är du en knipslug karl», fortsatte konungen; »men hädanefter skola de ej kunna hålla sig i smyghålen här, om de också hittills det gjort; och vore all rättvisa skipad, om du toges ur lifvet.»

»Slikt står i eder makt, herre», sade Vifil; »och haden I i så fall haft något värkligt ärende hit och ej endast vändt meningslöst tillbaka.»

»Jag nännes icke att dräpa dig», återtog konungen, »fast nog är det oklokt att icke göra det.»

Därpå drog han åter hem, och åldringen Vifil skaffade sedan svennerna bort från ön, sedan han spått dem, att de skulle blifva fräjdade män.

En annan berättelse skildrar, huru den framstående isländske skalden Tormod Kolbrunarskald borta på Grönland räddas genom trolldom. Här få vi äfven se en trollkvinna stadd i fullt »arbete».

133Då Tormod hämnats sin fosterbroder Torgers död genom att på tinget å Gardar vid Ejnarfjorden på Grönland fälla såväl hans baneman, landets näst ypperste höfding Torgrim Ejnarsson, som dennes tre systersöner, togs han, Tormod, hemligen emot af en man vid namn Gamle, som var en stor jägare, och dennes hustru Grima, »en rask kvinna, duktig i mycket, god läkekvinna samt trollkunnig».

De båda makarne bodde innerst vid Eriksfjorden uppe under jöklarne, och »sällan kommo de till annat folk, och andra kommo icke häller till dem».

Tormod höll sig dold hos dem. Han var dömd fredlös på tinget.

Så hände det om våren, att den af honom dräpte Torgrims syster Tordis, hvars söner han äfven fällt, våndades svårt i sömnen en natt, och man menade, att det visst vore bäst att väcka henne, men hennes ende kvarlefvande son Bodvar sade:

»Låt min moder hafva sin dröm; måhända något uppenbarar sig för henne, som hon gärna vill veta.»

När hon sedan vaknade, drog hon anden tungt.

»Du hade det svårt i sömnen, moder», sade sonen; »har något visat sig för dig i drömmen?»

»Vida omkring har jag varit i natt», svarade hon, »och nu vet jag, hvad jag icke visste förr: Tormod, mina söners och dina bröders baneman är ännu i lifvet — han håller till hos Grima och Gamle i Eriksfjorden. Nu vill jag fara dit och med en smädlig död löna Tormod för all den skada, han vållat oss. Men först skola vi draga till Torlef Leifsson, den mäktige höfdingen på Brattalid, och bedja honom göra oss sällskap. Han håller alltid sin hand öfver det folket där borta och skall icke tåla, att något ondt vederfares dem.»

134Sonen Bödvar var redo att genast fara med. Och midt i natten stodo de upp, togo en skuta, som de bemannade med femton man, och rodde till Eriksfjorden. Det var den årstid, då det är ljust om nätterna.

Samma natt, berättas det, våndades Grima svårt i sömnen. Tormod Kolbrunarskald bad mannen Gamle väcka henne, men han svarade:

»Grima vill icke väckas, ty ofta händer det, att hon under sömnen får veta ting, som tyckas henne viktiga.»

De talade ej mera härom, och om en stund vaknade Grima.

»Du gaf dig illa i sömnen», sade Gamle; »hvad drömde du?»

»Så mycket drömde jag», genmälte hon, »att jag vet, att Tordis från Långonäs är stadd på färd med femton huskarlar och att hon ärnar sig hit; ty genom trolldom har hon fått kunskap om, att Tormod, skalden, är hos oss; och hon tänker taga honom af daga. Nu är min önskan, Gamle, att du stannar hemma i dag och ej går ut på jakt, ty I ären alldeles icke för många, du och Tormod, när femton man komma emot eder, hälst som han, Tormod, är sårad och för den skull icke vapenför. Och ingen lust har jag att sända er upp bland jöklarne; nej, hällre mån I hålla er hemma.»

Emellertid kom kvinnan Tordis till höfdingen Torkel Leifsson, som efter åtskilliga invändningar dock till sist följde henne på eget skepp tillsammans med tjugo man, ty han ville ej vara henne underlägsen, ifall de skulle blifva osams.

Grima ägde en vidlyftig stol, å hvars rygg en stor bild af Tor var utskuren. Om morgonen sade hon:

»Nu vill jag ordna arbetet i dag. Midt på stugogolfvet 135sätter jag min stol, och den skall du sitta i, Tormod, när de främmande komma hit. Och så länge Tordis är här i huset, må du ej resa dig upp ifrån den. Ja, du må sitta kvar där, om det ock tyckes dig sällsamt, hvad här sker, ty det skall ej gagna till något att krypa undan i vrårna, om döden ändock är dig bestämd. Du, Gamle, skall hänga en kittel öfver elden och koka sälkött däri. Du skall kasta allsköns sopor på elden och se till, att det ryker duktigt. Själf skall jag sitta i dörren och spinna och taga emot de främmande.»

De gjorde, som Grima befallte. Då höfdingen Torkel Leifssons och Tordis skepp styrde mot land, satte Tormod Kolbrunarskald sig på stolen, Gamle hängde upp kitteln och lade sopor på elden, så att röken rullade omkring i huset och det blef så tjockt mörker, att man intet kunde se.

Grima satte sig vid tröskeln och spann och sjöng något, som ingen kunde förstå.

Under tiden lade skeppen i land, och besättningen gick upp till gården.

Grima hälsade på höfdingen Torkel och bad honom stanna där, men han svarade:

»Tordis från Långonäs är med här i följet; hon är viss på, att hennes skoggångsman Tormod döljer sig hos dig. Nu är det vår vilje, att du utlämnar honom, om du vet, hvar han är, ty det kan bekomma dig illa, om du håller undan en fredlös man för Tordis och hennes son».

»Jag finner det besynnerligt», svarade Grima, »att den tanken kan falla Tordis in, att jag gömmer en fredlös man för så mäktigt folk som de på Långonäs, då jag sitter här med bara en enda man i huset.»

136»Ja, visst är det underligt», sade Torkel, »men lika fullt skola vi nu rannsaka gården här.»

»Det skullen I hafva fått», återtog hon, »äfven om I ej haft så mycket folk med eder. Alltid är det mig en glädje att se dig i mitt hus, men illa behagar mig Ejnarfjordingarnes våldsamhet och den ödeläggelse, de tillärna mitt hus.»

»Blott jag och Tordis skola gå in och rannsaka», sade Torkel.

Därpå gingo de in i huset; men länge dröjde de ej därinne, ty husen voro ej stora, och när de ryckte upp dörren till hvardagsstugan, var denna så full af rök, att de intet kunde se. Sedan gingo de ut och genomletade gården.

»Jag kunde icke rätt se, hur det stod till därinne i stugan», sade Tordis, »för rökens skull, som var där. Nu skola vi gå dit igen och taga bort luckorna, så att röken kan komma ut och vi kunna se oss omkring en smula.»

Tordis och hennes son gingo hän till stugan och togo bort luckorna. När röken drifvit bort, sågo de Grimas stol stå midt på golfvet, och bilden af Tor med hammaren syntes på ryggstödet; men Tormod Kolbrunarskald sågo de alls icke till.

»Det finnes ännu hedendom kvar hos Grima», sade Tordis, när de åter utkommit; »ty jag såg guden Tors bild på hennes stol.»

»Ja, sällan kommer jag till kyrkan», svarade hon, »för att där höra lärda mäns predikningar, ty jag hafver lång väg dit och icke just mycket folk här hemma, som kan se till huset. Men ofta när jag ser Tors bild, som jag kan både bryta itu och bränna, så snart jag det vill, rinner det mig i sinnet, huru mycket större han är, som 137hafver skapat jord och himmel och alla ting, synliga och osynliga, och som gifver lif åt allt och ingen mäktar öfvervinna.»

»Kan vara, att slikt rinner dig i sinnet», återtog Tordis, »men vore icke din vän, höfdingen Torkel, här med så många män i sitt följe, så skulle jag nog ha kunnat krama sanningen ur dig, ty jag är viss om, att du vet, hvar Tormod gömmer sig.»

»Nu går det, som ordspråket säger», återtog Grima, »att ofta tager den miste, som måste gissa sig fram, äfvensom, att den alltid af något hägnas, hvars dödsstund ännu icke är inne. Men du kan behöfva, att goda andar vaka öfver dig, så att djäfvulen ej får den makt med dig, som du gärna unnar honom; ty det kan ursäktas, att man stundom gissar miste, men icke det, att man tviflar på sanningen, då man får den i händerna.»

Därmed skildes de. Tordis och höfdingen Torkel vände åter hem, och Tormod Kolbrunarskald var räddad. —

En annan af sagorna har att berätta om en enlevering, som man söker företaga med tillhjälp af en trollkvinna, men hvars fullbordande hindras af en annan trollkunnig person.

Den rike bonden Vemund på Island kom en dag till sin frände Narve och talade om för honom, att han hade ett giftermål i tankarne, och han bad Narve vara sin böneman.

Hallstens dotter Tora på gården Höfde var kvinnan, han ville äga.

Men Narve svarade, att den planen säkerligen icke kunde få någon framgång, ty mön var redan en annans fästekvinna, nämligen bonden Helges i Årskog.

138»Det giftermålet likar mig ändock», förklarade Vemund; »ifall du förmår skaffa mig henne.»

Sedan foro de, tio man i följet, bort till en kvinna vid namn Isgärd och togo natthärbärge hos henne. Hon var en ansedd kvinna, synnerligen trollkunnig, och det är berättadt, att hon var giljaren Vemunds väninna.

Hon gaf det rådet, att de redan nästa dag skulle rida bort till några båtskjul, som voro resta i närheten af den åtrådda möns fädernegård Höfde, där hennes bröllop komme att firas.

»Kanhända I i morgon», sade hon, »kunnen få eder något byte, ty då kommer brudföljet att draga där förbi.»

Nästa dag redo de bort till båtskjulen, såsom hon tillrådt, och höllo sig dolda där, medan gästerna samlade sig uppe i bröllopsgården.

Bland dem var en vettig och trollkunnig man vid namn Stenfinn, hvilken var bjuden för att roa de andra.

Det är berättadt, att bruden själf satt i sin frustuga omgifven af många andra mör, till dess tiden var inne, då kvinnorna skulle infinna sig i bröllopshallen. Då kom en af huskarlarne för att hämta dem. Han tog bruden Tora i hand och ledde henne öfver tröskeln, medan de andra följde.

Men så snart de kommit ut på gården, sänkte sig öfver dem ett sådant mörker, att de icke kunde se en hand för sig, och huskarlen fick sig i detsamma ett hårdt slag mellan skuldrorna och ett annat i hufvudet. En väldig stormby tog fatt i bruden, så att hon i ett enda tag for ned till det ena båtskjulet.

Då hördes i dess dörr ett högt rop:

»Tagen nu Tora, om det är eder angeläget att få henne, såsom I hafven sagt!»

139Giljaren Vemund och hans män rusade fram. De grepo Tora, och Vemund satte henne framför sig upp på hästen. Sedan sprungo de andra i sadeln, och de redo bort med bruden.

Men när de nådde fram till en gård, där en bonde vid namn Gunnsten bodde, häjdades deras ridt.

Det kom sig af den sluge Stenfinns trolldom inne i bröllopsgården; hvarom följande förtäljes.

Brudens fader Hallsten fann alltsamman mycket betänkligt, när huskarlen kom in och berättade för honom, hur han själf erhållit två dryga slag och bruden blifvit bortfäjad under så svart mörker, att han alls icke såg, hvarthän hon for.

Hallsten kunde förstå, att mörkret manats fram af trolldom, och han hade sina skäl att antaga, att bonden Vemund hade sin hand med i detta. Och hit och dit talade man härom i bröllopsgården.

Då fick man se den trollkunnige Stenfinn sätta sig kapprak upp och stirra framför sig ned på jorden utan att säga ett ord.

Till sist frågade man honom, om han kände något till, hvad det blifvit af bruden.

Han svarade, att därom ägde han godt besked, men ingenting ville han yppa, så vida de ej först förärade honom tre mark i silfver. Strax förklarade man, att detta vore alldeles icke för mycket begärdt, blott den vanära kunde aftvås, som träffat huset. Och brudgummen Helge försäkrade, att det silfver, som gafs åt Stenfinn, kom i goda händer.

Sedan han tagit emot silfret, yttrade han, att mången toge skada af sin enfald, och vore de samt och synnerligen 140något klena i förståndet, när de ej kunde begripa, hvad det blifvit af bruden.

Och nu berättade han, att den trollkunniga Isgärd kommit och svept sitt fotskinn kring huskarlens hufvud.

»Och däraf kom mörkret och stormvinden, som föste henne ned till båtskjulet.»

Vidare omtalade han, att kvinnoröfvaren Vemund och hans följe hållit sig gömda där.

»Och de togo Tora», slöt han, »och redo sin väg med henne. Men nu skall jag försinka den ridten.»

Därefter steg brudgummen Helge med nitton man till häst, och vid bonden Gunnstens gård upphunno de Vemund.

Strax blef det strid där i backen, och tre män stupade af Vemunds följe, två af Helges.

En af gårdens huskarlar, som befann sig ej långt från kampplatsen, sprang skyndsamt hem och förtalde sin husbonde striden.

Denne begaf sig genast ut för att skilja de kämpande åt. Och sedan han förklarat, att han skulle bringa rivalen Vemund hjälp, om ej Helge ögonblickligen förfogade sig dädan med sin fästekvinna, tog denne henne till sig, red hem och höll sitt bröllop med henne, hvarefter förlikning åvägabragtes mellan honom och Vemund.

Åtskilliga andra berättelser gifva oss tillfälle att iakttaga, hurusom de trolldomsöfvande ansågos kunna främja sina konster genom att »gå motsols» eller genom att intaga de mäst besynnerliga kroppsställningar.

Rörelsen emot solen grundar sig utan allt tvifvel på tillbedjan af denna himlakropp. Nästan alla folk, som bevarat 141sina vidskepliga föreställningar, anse en rörelse »motsols» som olycklig eller olycksbådande. På Orkenöarna t. ex. skulle mången sjöman än i dag tro, att det varslade om stora faror, ifall han, i det att han stack ut med sin båt, händelsevis kom att vrida den i ifrågavarande riktning.

Det berättas, att medan höfdingen Ingemunds båda söner voro som bäst sysselsatta med ett öfverfall på trollkarlen Rolleif, som fällt deras fader, fingo de se hans äfven i trolldom välförfarna moder Ljot närma sig för att gifva sonen hjälp. Hon kom i en underlig skepnad. »Med ena foten kastad öfver hufvudet och med detta stucket fram mellan benen», gick hon »motsols»; och afskyvärda voro hennes ögonkast, ty hon »förvred ögonen på trolldomsvis».

Då dräpte bröderna skyndsamt Rolleif, innan modern hunnit fram.

»Ja, ja», sade hon; »det var dock nära, att jag fått hämnas min son — I hafven lyckan med eder, Ingemunds söner!»

Då de frågade, huru hämden skulle ha tillgått, svarade hon, att, om de blott icke först fått sikte på henne, skulle hon hafva vridit hela ängden om för dem båda, så att de blifvit galna och lupit ikring som förvildade djur.

Därefter fällde de äfven henne.

Särskildt oemotståndlig ansågs galdersångernas makt helt naturligt vara, när säjdmän sjöngo dem.

Sålunda kommo en mörk natt den från Söderöarna stammande säjdmannen Katkel, hans hustru Grima och deras söner Hallbjörn Slipstensöga och Stigande fram till den mäktige höfdingen Rut Härjulfssons gård, och som de menade sig hafva åtskilligt att här taga hämd för, anställde 142de invid husen en stor säjd och läto sedan sina trollsånger ljuda.

De innevarande lyssnade och undrade, hvad detta sjungande betydde. Det var fagert att höra.

Då befallte husbonden Rut, som ensam kände melodierna, att ingen finge gå ut den natten, och alla skulle de hålla sig så vakna de kunde; då skulle ingen skada ske.

Men icke desto mindre föll den ene efter den andre i sömn, allt medan sjungandet därute fortfor.

Rut själf var längst vaken, men till sist somnade också han.

Emellertid fanns det en, som ej alls kunde få någon ro i sömnen. Det var den tolfårige Kåre, husbondens vackraste son, som han därtill höll mycket af; honom var det, trolldomen isynnerhet gällde. Till sist sprang han upp ur sängen, blickade ut i mörkret och gick hän emot säjden.

I detsamma föll han död till jorden.

Om morgonen saknade Rut sin unge son. Han fanns liggande död ej långt från husdörren.

Liksom den trollkunnige förmådde döfva den ena eller den andra stridande partens vapen, så att dessa ej beto, och därigenom bestämma stridens utgång, så kunde han söka nå samma syfte genom att hålla sig dold i närheten af valplatsen och från sitt gömställe invärka på dem, han unnade nederlag.

Kort innan en strid mellan de nyss nämde Ingemundssönerna Torsten och Jökul samt storbonden Mår Jörundsson skulle taga sin början, drog sig dennes gode vän, trollkarlen Torgrim Skinnhufva, tillbaka med orden:

143»Nu vill jag gömma mig undan; måhända gör jag eder därmed en bättre tjänst än om jag strider vid eder sida.»

När striden varat en stund, sade Ingemundssonen Jökul:

»I dag rosar jag ej mitt svärd Ättartungas bett.»

»Ja, det se vi allt prof på», svarade brodern Torsten, »däremot äro många af våra egna män redan sårade.»

Jökul fortsatte emellertid att strida främst i flocken, och han högg med kraft åt bägge sidor. Han var en öfvermåttan stark och modig man; men alla hans hugg krossade blott — de beto ej.

»Hafver då lyckan alldeles vikit ifrån dig, Ättartunga?» utropade Jökul; »eller hur är det, broder Torsten?»

»För mig ser det ut», svarade denne, »som om de män, jag fäller, strax stode upp igen. Men något faller mig in: sen I någonstädes till Mårs hjärtevän, Torgrim Skinnhufva?»

Hans folk sade sig ej kunna se honom. Då bad han brodern Jökul draga sig ur striden för att jämte honom leta efter Torgrim, som måhända gömde sig för dem. Under tiden finge de andra hålla uppe kampen.

Därpå började bröderna söka efter Torgrim.

»Nu ser jag honom», ropade Jökul med ens — »där skymtar den djäfvulen fram!»

»Ja, där ligger räfven», inföll Torsten; och i detsamma sneglade han till dem, där han låg ej långt från den förbirinnande ån.

Då bröderna foro mot honom, lopp han ned till ån. Men Jökul kom honom så nära, att han nådde honom med sitt svärd, och han högg hela baken af honom i det ögonblick, han störtade sig ut i vattnet.

144Det ställe, där Torgrim Skinnhufva sprang i, kallades sedan Hufvohölen.

»Nu skall du bita, Ättartunga!» utbrast Jökul, och brodern menade också, att slöheten nu var försvunnen.

Sedan återvände de till striden, och bådas klingor hade fått igen sitt forna bett; hvarför äfven segern blef deras.

I en af de mystiska sagorna omtalas en trollkvinna, som, till egen ofärd, följde sin skyddsling i drabbningarne.

Under en strid, som hölls på Vänerns is mellan de båda svenska konungarne Halding och den danske konungen Olof, uppträdde hon jämte sin skyddsling, den trollkunnige kämpen Helge den tappre, på svenskarnes sida.

Hennes namn var Lara, och hon var klädd i svanhamn.

Med sådan trolldomsröst sjöng hon, att danskarne knappast förmådde värja sig.

Men när Helge kom att under striden skifta hugg med den förut nämde isländingen Romund Greipsson, hvars åtta bröder han fällt i flock, medan hon sjungit, var han nog olycklig att lyfta sitt svärd så högt, att det »sönderskar svanens ben och därpå gick ned i jorden ända till fästet».

»Nu är all min lycka faren», sade Helge den tappre; »illa är det, att jag mister dig, Lara!»

»Ja», inföll Romund, »den största skada hafver du nu själf tillfogat dig, då du drap din egen frilla Lara. Förvisso hafver lyckan öfvergifvit dig.»

Och i detsamma föll kvinnan död ned, och Helge fälldes af sin motståndare.

145De mera ondsinta bland de trollkunniga männen och kvinnorna voro ej att leka med, om de en gång blifvit retade. Deras hämd drabbade säkert, vare sig den togs ut handgripligen eller med trolldomsfinter.

Två små gossar, Alf och Gunnbjörn, söner af Finnbåge den starke, roade sig ofta med att besöka en trollkarl, som bodde i närheten af fadrens gård. De funno stort nöje i att retas med honom.

Han hette Modskägg och var en gammal gubbe, hatad af alla för sin ondska. Därtill troddes han kunna skifta hamn, och ofta hade Finnbåge tänkt drifva bort honom, men det blef aldrig af.

Gossarne gjorde honom vid sina besök många elaka spratt, och alltjämt blef han förgrymmad på dem. Till sist hotade han att prygla dem. Men ju mera rasande han blef, desto större blef deras nöje. Och fastän deras moder förbjöd dem denna lek, fortsatte de den dock.

När de så en dag åter sprungo till trollkarlens hus, funno de dörren stängd.

Modskägg var emellertid hemma och höll på med att snida en stor bygel af horn.

»Är Modskägg därinne?» ropade Alf högt; »öppna dörren!»

»Aldrig skolen I mer komma hit in», svarade han.

»Nu ärnar du ställa till något ondt», återtog Alf; »och är du den ledaste människa på jorden, har man sagt — du kan ju skifta hamn! Du är ett troll, fastän du synes vara en man.»

Detta blef Modskägg för drygt; han störtade ut, grep med hvar sin hand båda svennerna och slog dem mot en stor sten, så att deras hjärnor runno ut.

Detta fick fadern Finnbåge se, och han skyndade till 146stället. Visserligen satte Modskägg sig till motvärn, och kampen blef både, het och långvarig, men till sist fick dock Finnbåge bukt med mannen.

Han sade sedan, att han aldrig fällt en värre fiende, ty denne var både ond och »hård under armarna». —

Två andra ynglingar fingo likaledes erfara vådan af att väcka dens vrede, som kunde hämnas med trolldom.

Den unge Ejolf och hans fosterbroder och frände Torger hade mycket stoj för sig hemma i stugan i Olofsdalen på Island, och de störde därvid ej sällan en gammal, trollkunnig gumma, som satt vid sitt arbete och för öfrigt hade sitt uppehåll där på gården. I synnerhet blef hon förtretad, när de hade sina brottningslekar. Men ju mer uppbragt hon blef, dess mer väsnades de.

En dag, då de brottades under högt larm och ständigt tumlade bort, där hon satt, kommo de att rifva ned hennes arbete på golfvet; då utbrast hon:

»I hafven endast ringa heder af att förstöra, hvad jag här arbetar, och därmed förtörna mig, men nu skall jag spå eder något: I skolen få röna, att hur god er vänskap i denna stund än är, skall det dock blifva en bedröflig ända därpå.»

»Du är en dålig spåkäring, du», sade de.

»Och likväl», svarade hon, »skall det gå, såsom jag säger, I mån hafva därom hvad mening som hälst.»

Så gingo åren, tills de båda fosterbröderna en gång under en färd från Norge råkade för en småsaks skull i så hård tvist, att de drogo vapen emot hvarandra; och de blefvo af sina män med möda skilda åt.

När den åldriga gumman, som de fordom bägge under sina lekar retat, kort därefter aflidit, förde Ejolf tillsammans 147med sina huskarlar liket öfver fjorden till närmaste kyrka.

Så snart den trollkunniga blifvit begrafven, började vädret blifva dåligt. Det kom frost och snöyra, och fjorden lade sig så långt ut mot hafvet, att de ej kunde med skepp återvända hem.

Detta gjorde, att Ejolf kom att ensam rida hem landvägen och förbi den gård, Garpsdal, där hans förbittrade fosterbroder Torger för tillfället uppehöll sig.

När han endast var ett kort stycke väg från denna gård, hände sig, att de båda husbönderna där, bröderna Stenulf och Kalf, stodo utanför och samtalade. Då fingo de se några män komma gående hän öfver slätten; och de tyckte sig se en af dem känd kämpe jämte hans nio män, hvilka de alla visste nyss hafva stupat i strid.

De voro ganska blodiga, och de drogo sig fram förbi gården. När de kommit till Garpsdalsån, som rinner därinvid, försvunno de.

De båda bröderna blefvo ohyggliga till mods.

I samma stund kom boskapsvaktaren på Garpsdal ut ur fähuset och fick då se en man närma sig på en fager häst. Han var klädd i hjälm och hade svärd vid sidan och spjut i handen. Han såg, att det var Ejolf, och gick in i stugan, där fosterbrodern Torger och några kvinnor befunno sig.

»Nu rider Ejolf förbi gården», sade han; »han tager sig ståtlig ut.»

Då sprang Torger upp, grep sitt spjut och lämnade rummet. Ejolf hade då kommit in på hemmamarken; och Torger skyndade efter honom, men han fortsatte sin ridt, ty han märkte ej, att han hade någon efter sig.

Då han kom fram till Garpdalsån, hade denna flutit 148öfver sina bräddar, så att han måste söka efter ett vadställe.

Nu ropade Torger an honom och bad honom stanna, ifall han tordes.

Ejolf hörde ropet och såg sig om — det var fosterbrodern, som kom löpande. Han sprang af hästen och for honom till mötes, och då de möttes, jagade de spjuten genom hvarandra, så att de föllo båda på en gång.

Då den vanmakt vikit, som kommit öfver Stenulf och Kalf efter den syn, de haft, gingo de in i stugan.

»Hvar är Torger?» sporde de; och de fingo veta, att han tagit sitt spjut och gått, när boskapsvaktaren bragt honom underrättelsen om Ejolf.

De skyndade ut, och när de kommo ned till ån, funno de de båda fosterbröderna fallna, men ännu vid lif. De stannade hos dem, till dess de dragit den sista sucken, och förde sedan deras lik till kyrkan.

Sålunda gick det i uppfyllelse, som den förtörnade, trollkunniga gumman hade spått. —

En mycket snabb hämd tog det ofvan nämda paret Katkel och Grima jämte deras söner på en storbonde vid namn Tord Ingunsson.

Som dennes moder hade af dem blifvit hemsökt med trolldom och plundring, åtog han sig hennes sak och drog på sin skuta till deras gård Urd på Skalmarnäs. Där stämde han dem alla för tjufveri och trolldom samt kräfde skoggångsstraff öfver dem. Han stämde saken till Altinget och gick sedan åter ombord.

Då kommo sönerna Hallbjörn Slipstensöga och Stigande hem, medan Tord ännu ej kommit synnerligen långt ut från land.

De blefvo rasande, när de hörde, hvad som förefallit, 149och sade, att ännu hade ingen vågat sig i sådan öppen fäjd med dem.

Strax reste de ett stort trolldomsaltare, hvarpå de allesamman stego upp och sjöngo sina galdersånger.

Då utbröt ett svårt oväder, och Tord Ingunsson och hans följeslagare kommo snart underfund med, att det var uppväckt emot dem. Skeppet drefs väster om Skalmarnäs.

Tord visade mycken raskhet, och från land kunde man se, att han kastade allt tungt, utom människorna, öfver bord, och man väntade, att han snart skulle nå land, enär han redan klarat de farligaste skären.

Men då reste sig med ens ej långt från land en så väldig bölja, att ingen kunde minnas sig ha sett dess like, och den vrok sig emot skutan, så att denna strax vände kölen i vädret.

Tord drunknade med allt sitt folk, och skutan splittrades.

När man till sist fann, att sådant trolldomsfolk stiftade för mycket ondt i bygden, begagnade man sig, märkligt nog, af samma utväg, som påbjudes i Mose lag: man stenade dem till döds.

Sådant slut fingo omsider både Katkel, hustru Grima och sonen Stigande, medan Hallbjörn Slipstensöga fördes långt ut i hafvet och dränktes.

Om Stigande berättas följande.

Till en början lyckades han undkomma, och han blef en af traktens farligaste stigmän.

Så hände det sig om sommaren i Hundadalen, att boskapen vantrifdes och gaf mindre mjölk än äljes; men man märkte, att kvinnan, som vaktade den, i stället blef rik 150på dyrbarheter, och att hon ofta försvann, utan att man visste, hvar hon uppehöll sig.

Till sist tvang husbonden henne att bekänna. Esomoftast kom en man till henne, sade hon, en storman, skön att se. Och när sedan traktens höfding lofvat henne pänningar, om hon kunde bringa den okände i deras händer, förklarade hon sig villig härtill.

En dag, då hon satt bland sin boskap, kom mannen åter till henne. Hon mottog honom väl och erbjöd sig att kamma hans hår. Så lade han sitt hufvud i hennes sköte och insomnade snart.

Hon lät hufvudet sakta sjunka ned till marken och sprang därefter hem och berättade, hvar han låg.

Genast begaf man sig till stället och såg, att det var Stigande.

För att hindra all värkan af hans onda ögon, tog man en säck och drog den öfver hans hufvud. Då han i detsamma vaknade, satte han sig dock icke till motvärn, ty här voro för många om en.

Emellertid fanns i säcken ett hål, hvarigenom Stigande kom att se ut emot bärgsliden. Där var fagert land med frodigt gräs; men nu var det, som om en hvirfvelvind farit hän däröfver — där grodde aldrig gräs sedan. Och stället, säger sagan, kallas numera Bränna, det förbrända stället.

Sådan ond makt kunde trollmäns ögon besitta.

Därefter stenades Stigande. —

I åtskilliga berättelser, som särskildt visa oss, huru den fornnordiska fantasien opererade under brytningstiden mellan hedendom och kristendom, förtäljes om dessa trollkarlars vanmakt gent emot den senare, på samma gång 151däri äfven skildras, huru säkra de dock voro i sin hedendom. Med döden för ögonen vägrade de trotsigt att antaga dopet.

Dessa berättelser äro hufvudsakligen att finna i sagor om Olof Tryggvason.

En påskafton kom, säges det, gud Oden själf förklädd till konung Olof, som då vistades på Ögvaldsnäs, och sökte uppehålla hans sömn med »nöjsamma skrocksagor», på det att han, konungen, måtte kunna försofva sig nästa morgon, då trollkarlen Övind Kälda ärnade öfverfalla och dräpa honom. Men Odens skämtsamma försök misslyckades; ty konungen insomnade dock till sist efter trägen anhållan därom af sin biskop.

Om påsknatten anlände emellertid till Ögvaldsnäs den ättstore och rike säjdmannen Övind Kälda, hvars stammoder var den trollska finnkvinnan Snöfrid, Harald Hårfagers gemål.

Han kom med ett stort långskepp, fullbesatt af säjdmän och annat trollkunnigt folk.

Så snart de stigit i land, började de att öfva sin trolldom. Övind frammanade en tät dimma, på det att konung Olof och hans män ej måtte kunna se dem.

Sedan ställde de sitt tåg mot den gård, där konungen uppehöll sig, men när de kommo i närheten af denna, gestaltade sig allt helt annorlunda än hvad Övind Kälda tänkt sig. Ty dimman, som han framtrollat, sänkte sig med ens tjock kring deras egna hufvud, så att de alla blefvo liksom blinda och ej förmådde se med ögonen bättre än med nacken.

Och de gingo allesamman rundt i ring.

Då konungens vakt fick se denna okända skara röra 152sig på detta sätt, inberättade de synen för konungen, så snart ottesången var slutad.

Han gick strax ut och tog flocken i betraktande; hvarpå han befallte sina män att väpna sig och gå hän att se, hvad det var för folk, som for så där underligt fram.

Männen kände strax igen Övind Kälda, grepo honom och allt hans följe och ledde dem till gården, där de öfverlämnades till konungen, sedan han hemkommit ifrån mässan.

Övind berättade allt om sin färd samt att han ärnat oförvarandes öfverfalla konungen, medan denne låg inslumrad. Han hade velat antingen dräpa honom eller också bränna honom inne med hela hans svit. Då utbrast konungen:

»Sålunda hafven I själfva råkat i det giller, som I utlagt för andra. Blindheten föll skadande öfver dig och ditt följe, och kunde man äfven vänta, att den allsmäktige Gudens misskund och skyddet af de änglar, hvilka han låter utgå till värn för de sina, skulle vara mäktigare än din trolldom och det där djäfvulens förbannade sändebud Oden. Men alldenstund du, Övind Kälda, nu tillfullo fått röna, att ditt häxeri ej förskaffar dig själf och andra annat än ondt, så ären I, du och dina följeslagare, helt visst hågade att för alltid öfvergifva eder långvariga villa och omsider tro på sannan Gud».

Men Övind och alla hans kamrater sade härtill sitt bestämda nej, hvarpå de fördes ut till ett skär, som vid flodtiden stod under vatten. Här omkommo de alla, och skäret kallades sedan Trollkarlsskäret.

Det finnes en annan sagoepisod, som berättar, huru konung Olof får med sin biskops hjälp ett mot honom uppväckt trolldomsväder näpst.

153Förgäfves hade han med sina skepp försökt att komma in i Salftefjorden uppe i Hålågaland. Alltjämt stod storm med drifvande sjö ut därifrån.

Denna var frammanad af fjordens störste höfding, den trollkunnige blotmannen Röd den starke på Godöarna, hvilken konungen ärnade påtvinga dopet och den nya tron.

Då vände kungen sig till sin biskop Sigurd med förfrågan, om han kunde finna något råd för detta oväder.

Biskopen svarade, att han gärna skulle pröfva på, huruvida Gud ville hjälpa honom att besegra denna djäfvulska kraft.

Därefter iklädde bispen sig sin mässkrud, trädde bort i framstammen å konungens skepp och lät där tända vaxljus. Han bar ock rökelse dit och läste där evangelium och många böner; hvarefter han stänkte vigvatten kring hela skeppet och befallte, att tälten å däck skulle tagas ned och att man sedan skulle ro in i fjorden.

Först roddes konungens eget stora skepp Tranan fram. Och de, som voro där ombord, förnummo alls ingen vind. Det låg lugn öfver den fåra, som skeppet plöjde i vattnet, men på bägge sidor därom rök sjön så högt upp, att man ej kunde se fjällen å stränderna.

Biskopen lät tillropa de andra skeppen, att de skulle ro efter Tranan, och det ena strök därpå efter det andra in i den blanka fåran.

Sådan gick färden hela den dagen och natten med, så att de kort före dagningen kommo fram till Röd den starkes gård på Godöarna.

Den mäktige trollkarlen besegrades, och högt skriade han fram sin vägran att tro på Krist; därtill smädade han på mångahanda sätt Gud och gick sedan lugn till mötes sitt öde, liknande den föregåendes. —

154En annan hedendomen orubbligt tillgifven säjdman var den förut omnämde Övind Kindrifva, som dessutom gifver skäl för sin vägran att mottaga dopet.

Sedan han tagits till fånga af konung Olofs män och blifvit förd till denne, som då uppehöll sig i Nidaros, befallte konungen honom att anamma dopet. Men han vägrade.

Därpå bad Olof honom med blida ord taga mot den rätta tron, och utförligt redogjorde han för denna. Likaledes talade biskopen om den allsvåldige Gudens härlighet och järtecken.

Men Övind Kindrifva förblef oberörd af alltsamman.

Då bjöd konungen honom ansenliga gåfvor och stora förläningar och lofvade honom därtill sin fullkomliga vänskap, om han ville öfvergifva hedendomen och mottaga det heliga dopet.

Men Övind svarade oaflåtligen nej.

Då hotade kungen honom med tortyr eller död. Men han vägrade igen.

Sedan inburos handfat, fyllda med glöder, och dessa sattes på trollkarlens mage, så att den brast sönder. Då sade Övind:

»Tag af mig handfaten; jag vill säga eder några ord, innan jag dör».

Man uppfyllde hans begäran.

»Vill du nu, Övind, tro på Krist?» frågade konungen.

»Nej», svarade han, »något dop kan jag ej anamma, äfven om jag det ville. Fader och moder min förmådde icke få barn tillsammans, förrän de farit till trollkunniga finnar och erbjudit dem pänningar, på det att de med sin kraft måtte gifva dem alstringsförmåga.

»Finnarne förklarade sig blott på det vilkor kunna uppfylla deras åstundan, att de med ed lofvade, att den 155son, som föddes, komme att ända till sin sista dag tjäna Tor och Oden, 'förutsatt', tillade de, 'att vi förskaffa eder ett barn, som erhåller någon högre lefnadsålder'. Mina föräldrar gåfvo detta löfte. Sedan födde de mig och vigde mig åt Oden. Jag uppfostrades, och så snart jag det kunde, förnyade jag deras löfte. Allt sedan dess hafver jag med all kärlek tjänat gud Oden, och jag har blifvit en mäktig höfding. Alltså är jag på flerfaldigt sätt gifven åt honom, och det står ingalunda i min makt att ändra detta. Dessutom vill jag det icke häller».

Därefter dog Övind Kindrifva, som varit en ovanligt trollkunnig man, säger sagan.

157